De intoleranta toleransmånglarna

 

Att vara liberal är att vara kluven. Det framgår med all tydlighet av den debatt som stundtals förs om begreppet ”tolerans”. Ofta nog är det liberalerna ibland oss – med eller utan anknytning till Folkpartiet – som ordar högst, mest frekvent och med mest darr på stämman om behovet av tolerans. Ofta nog är det också samma liberaler som uppvisar störst intolerans.

En fullfjädrad liberal kan knappast entydigt ta ställning i någon sakfråga. Så fort vederbörande givit uttryck för stöd eller fördömande till något påbörjar han/hon en harang som brukar inledas med de oförglömliga orden ”men å andra sidan får vi inte glömma…”. Det kunde vi se talrika prov på under det Kalla kriget.

När liberalen i fråga uttalat sitt starka avståndstagande från kommunismen, givetvis helt rätt och riktigt, följde sedan en uppräkning över hur hemskt det var i andra diktaturer, vilka dock objektivt sett aldrig var fullt lika avskyvärda som de kommunistiska varianterna:

Förtrycket i Francos Spanien kan inte jämföras med det som rådde i kommunistdiktaturerna.

– Förtrycket i juntans Grekland, Salazars Portugal eller Francos Spanien kan på intet sätt jämföras med det som rådde  i Sovjetinionen och Röda Kina.

– Kommunistdiktaturen i det aggressiva Nordvietnam var etter värre och mer hänsynslös än vad det relativt demokratiska, om än korrupta, Sydvietnam någonsin var.

– Park Chung Hees knappast perfekta miltärstyre i Sydkorea var ett demokratiskt lyckorike jämfört med Kim Il-sungs mardrömslika, krigstokiga stalinistdiktatur i Nordkorea, vilken upprätthålls än i denna dag av Kims sonson samtidigt som Sydkorea har genomgått en demokratisk revolution.

– Castros Kuba med dess fängslanden, tortyr och avrättningar av oliktänkande var mycket värre än den auktoritära diktaturen i Pinochets Chile, som i tidernas fullbordan gjorde något som aldrig setts skymten av i ett kommunistland: man anordnade en folkomröstning för eller emot militärjuntan, och när denna gick emot den avgick juntan!

Vänsterns hjälte Fidél Castro: många gånger värre än Chiles Pinochet.

Det fanns med andra ord i verkligheten inga relevanta jämföresepunkter mellan vänster- och högerdiktaturer under det Kalla kriget. Kommunistdiktaturerna var alltid oreserverat värre än de auktoritära, i värsta fall fascistliknande regimerna. Fast det ville våra kluvna liberaler aldrig låtsas om. De körde på med sitt tröttsamma ”å ena sidan, å andra sidan”.

Denna tradition har fortsatt av bara farten. Ett eklatant exempel härpå gavs under den så kallade Kippavandring, som anordnades av den hårt ansatta Judiska församlingen i Malmö den 18 maj. Några hundra deltagare tågade i god ordning och stämning från Synagogan till Stortorget, där ett antal tal hölls. En av talarna var Folkpartiets europaparlamentariker Olle Schmidt. Denne utlät sig bland annat på följande sätt:

Vårt budskap är entydigt, vi tror på alla människors lika värde och manifesterar emot antisemitism, men också mot islamofobi och andra former av främlingsfientlighet.

Shnuer Kesselman, hårt ansatt rabbin vid Synagogan i Malmö.

Kippavandringarna är ett sätt för Malmös förföljda judar att manifestera sin rätt att uttrycka sin religiösa tillhörighet genom att bära symboler, som exempelvis den traditionella huvudbonaden kippa samt Davidsstjärnan. Även icke-judar som sympatiserar med detta budskap är välkomna att deltaga. Olle Schmidt och hans meningsfränder bland toleransmånglarna är dock inte helt nöjda med detta upplägg.

De kan därför inte låta bli att lägga in brasklappar om så kallad islamofobi och andra typer av vad som svepande kallas ”främlingsfientlighet”. Alla vet att det är Sverigedemokraterna som är det stora spöket härvidlag.

”Islamofobi” betyder ordagrant skräck för islam och islamska trosbekännare. Man kan diskutera om denna skräck är särskilt utbredd eller ej, men om den är det kan jag bara säga en sak: den är i så fall fullt berättigad.

Olle Schmidt: den evige folkpartisten.

Sedan massinvandringen av icke minst personer tillhöriga den islamska religionen och kulturen inleddes på initiativ av folkpartiledaren och dåvarande socialministern Bengt Westerberg för 20 år sedan, har företeelser såsom hedersmord/hedersrelaterat våld, diskriminering av kvinnor, barnmisshandel, stöd för terrorism, ungdomskravaller, massvåldtäkter, heltäckande kläder för kvinnor, tolerans för månggifte och absolut icke minst antisemtism samt i dess kölvatten rabiat Israel-hat frodats i vårt land.

Tack för allt du gav oss, Bengt!

Inflödet av muslimer till Malmö har gjort denna en gång rätt idylliska stad till ett avskräckande exempel i den civiliserade delen av världen, en stad varifrån den judiska befolkningen flyr och det judiska församlingslivet tynar bort. Där den chazzidiskt klädde rabbinen Shnuer Kesselman utsätts för både verbala och fysiska angrepp så fort han sätter foten utanför dörren. Det är inte svenskfödda malmöiter som står för detta blatanta judehat. Kort sagt: Malmö är en skam för Sverige.

Så det finns en rädsla för sådana yttringar i Sverige? Det är i så fall bara naturligt.

Ovan nämnde Bengt Westerberg har blivit något av en toleransguru, åtminstone i sina egna och anhängarnas ögon. Att den voluminösa invandringen ens avlägset skulle kunna innebära några som helst problem för Sverige är med ”Vet Bästerbergs” synsätt inte att tänka på. Alla antydningar i den vägen avfärdas såsom varande svårartat rasistiska och främlingsfientliga, i värsta fall rentav sverigedemokratiska. All invandring är berikande, vet vi inte det?

I höstas utkom Westerberg på statligt uppdrag med betänkandet Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) där han framlägger ett antal hurtiga förslag om hur ”främlingsfientligheten” – där ”islamofobin” utmålas som det mest drakoniska hot – bäst skall stoppas. Det åligger nu landets arma kommuner att ta ställning till hur enmansutredare Westerbergs kostnadsslukande förslag bör implementeras, det vill säga om det alls finns ekonomiska förutsättningar för detta.

Men vad, i Westerbergs ögon, kan vara viktigare än att bekämpa det som vagt kallas främlingsfientlighet – sådana petitesser som sjuk- och åldringsvård, skola och försvar får givetvis stryka på foten om ett val måste göras.

Toleransmånglarna och deras epigoner bör betänka en sak: tolerans och öppenhet, det senare ett ord som frekvent används i nära anslutning till det förra, är inga absoluta värden. Ty hur skulle de kunna vara det? Man kan vara tolerant gentemot folkmord och öppen för totalitär diktatur.

Toleransgurun Bengt Westerberg: mannen som gjorde massinvandringen möjlig.

Det var precis detta merparten av dem som tillhörde – eller i förekommande fall fortfarande tillhör – 68-vänstern var/är. Man tolererar gladeligen Maos slaktande eller svältande av 60 miljoner kineser samt  var/är öppna för att det behövs diktatur i en del länder i vilka medborgarna tyvärr inte begriper sitt eget bästa.

I fortsättningen tycker jag därför gott att vi av toleransapostlarna kan avkräva klara besked om exakt vad det är vi bör vara toleranta och öppna gentemot, respektive vad vi inte bör tolerera och/eller vara öppna för. Vi bör dock inte bli särskilt förvånade om vi blir kallade ”rasister” eller ”främlingsfientliga” när vi kräver dessa besked. Är det något toleransmånglarna är bra på så  är det nämligen att klistra etiketter på sådana som inte ställer upp på varje bokstav i det egna budskapet.

Toleransmånglarna/toleransapostlarna/toleranspoliserna (välj önskvärd beteckning) är med andra ord inte sällan värst av de intoleranta. Bengt Westerberg intar för sin del en viss särställning.

Försöken att idolisera Palme dömda att misslyckas

I dagarna har filmen ”Palme” haft premiär. Det jag hittills läst om filmen ger mig intrycket att den är ännu ett försök att idolisera Olof Palme, den ende svenske politikern med ”riktig stjärnlyster” som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg uttryckte det på nämnda tidnings ledarsida den 16/9. Hela artikeln här:

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/palme-korde-sverige-i-diket/

Enligt uppgift lär den nya filmen framställa Palme som en så kallad vanlig människa i familjens sköte samtidigt som den ger en positiv bild, låt vara med embryon till kritik, av objektets politiska gärning. Jag vill dock påstå att alla mer eller mindre nyanserade försök att idolisera/ikonisera Olof Palme är dömda att misslyckas. Anna Dahlberg ger i sin tänkvärda artikel ett antal skäl härför.

Sant är att Palme, alternativt hans eventuella talskrivare, var bra på att framställa politiska citat man minns. Såsom ”Satans mördare” (om Franco-Spanien), ”Diktaturens kreatur” (om Husaks Tjeckoslovakien), ”Politik är att vilja” (vid en SSU-kongress) samt i det svulstiga orerandet om USAs så kallade julbombningar över Nordvietnam 1972. Palme jämförde här USAs strategiska bombpolitik med ett antal nazistiska förbrytelser under Andra världskriget.

Sant är också att Palme blev föremål för hyllningar från ett antal diktaturländer i Tredje världen på grund av sin återkommande, hätska kritik av USA och kapitalismen. Han var också över måttan älskad av människor som flytt från högerdiktaturer och som fått en fristad i Sverige; dessa människor var som bekant otröstliga sedan Palme mördats den 28 februari 1986 och några av dem grät ut i TV.

 Olof Palme sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör 1968.

Detta räcker dock inte för att idolisera eller med något mått av trovärdighet hjälteförklara Sven Olof Joachim Palme (1927-86). Dahlbergs artikel har den träffande rubriceringen ”Palme körde Sverige i diket”. Dahlberg inleder artikeln med följande ingress: ”Olof Palme är vår enda politiker med riktig stjärnlyster. Ändå blev hans gärning ett misslyckande”.

Bortsett från att det inledande omdömet är tvivelaktigt – Dag Hammarsköljd och Carl Bildt måste ändå anses göra Palme äran stridig och förmodligen överglänsa honom på den politiska himlapällen – har Dahlberg rätt: Palme var ingen lyckad politiker vare sig nationellt eller internationellt.

Anna Dahlberg skriver att Palme var ”antagligen den största politiska begåvning som Sverige har haft” och att ”på flera områden var han långt före sin tid” (jämställdhet, apartheid-kritik). Men:

Så ser det ljusa arvet efter Palme ut. På de flesta andra områden har hans politiska arv åldrats ofördelaktigt. Hans internationella roll som frontfigur för den alliansfria rörelsen har förlorat sin relevans i och med kalla krigets slut. Vetskapen om att Sverige spelade under täcket med USA militärt samtidigt som Palme utåt var fränare i sin kritik av väst än öst dämpar dessutom lystern i hans internationella gärning.

Detta är överraskande klarsynta ord för att komma från en ledarskribent/politisk redaktör på den normalt föga trovärdiga tidningen Expressen. Dahlberg stannar emellertid inte med detta utan fortsätter:

Men det är det ekonomiska arvet som är mest besvärande. Till Palmes försvar ska sägas att han tillträdde i en svår tid. Rekordåren fick ett abrupt slut och ersattes av oljekriser, valutakriser och lågkonjunktur. Palmes svar på denna kris var dock inte att ödmjukt ompröva den egna politiken utan tvärtom att låta den tippa över på vänsterkant. Finansminister Sträng kördes över och Sverige inledde en katastrofal överbryggningspolitik. Efterfrågan eldades på och lönekostnaderna skenade, vilket utlöste en akut industrikris. Jämlikhetssträvan drevs så långt att den högsta marginalskatten uppgick till 85 procent för löntagare och för egenföretagare kunde den övergå 100 procent, vilket Astrid Lindgren påpekade i den berömda sagan om Pomperipossa i Expressen 1976.

Som grädde på moset kom fackföreningsrörelsens och sosseriets envisa försök att, på tillskyndan av den vänsterextreme ekonomen/ideologen Rudolf Meidner, införa så kallade löntagarfonder vilka på sikt skulle överföra makten från företagsägarna till facket. Enligt Dahlberg ogillade Palme själv förslaget om löntagarfonder, men eftersom han var notoriskt rädd för att konfrontera facket lät han förslaget leva vidare. Dahlberg menar med allt fog att det tog Sverige ”många år att retirera från denna skadliga hybris”.

Anna Dahlberg snuddar vid Palmes utrikespolitiska utsyn men tar inte steget fullt ut när det gäller att belysa dess katastrofala konnotationer. Olof Palme må innerst inne ha varit antikommunist och USA-vän, men det var i så fall inget som kom till uttryck i den utrikespolitiska väg han med hjälp av uppbackare såsom Sverker Åström, Pierre Schori, Birgitta Dahl, Anna-Greta Leijon och Bernt Carlsson slog in på redan i början på 1960-talet.

 Palme och Fidél Castro myser ikapp.

Följden av detta vägval blev att Sverige under ett par decennier kom att backa upp kommunistdiktaturer såsom Kuba, Nordvietnam, Östtyskland, Angola, Mocambique och Nicaragua. Under en lång följd av år stödde Sverige därtill allehanda utspel från Sovjetunionens sida syftande till att stärka kommunistblocket och försvaga västsidan i det Kalla kriget.

Liksom ett antal mer eller mindre marxist-leninistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten terrorgrupperingar av typ Viet Cong (FNL) i Sydvietnam, Röda Khmererna (Kambodja), PAIGC (Guinea Bissau), PLO (Mellanöstern, SWAPO (Sydvästafrika/Namibia) och ANC (Sydafrika). Särskilt anmärkningsvärt är kanske det kompromisslösa stödet till Arafats PLO och fientliga hållning till staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, som socialdemokratin såg positivt på ända fram till begynnelsen av Palme-eran.

Något av en brytning med detta anti-israeliska förflutna kom först med  Göran Perssons besök i Israel 1999, det första en svensk statsminister gjort sedan Tage Erlander var där 1962.

 Göran Persson besökte Israel 1999 och bröt därmed med palmeismens negativa hållning till den judiska staten.

Sveriges stöd till ANC har ju berömts i alla möjliga tonarter som centralt i kampen mot den förvisso orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken (apartheid) i Sydafrika. Må så vara. Samtidigt skall vi komma ihåg att ANC i grunden var en kommunistiskt influerad rörelse som icke tvekade att tillgripa våld och terror i kampen mot den vita överhögheten.

Bomber och granater mot marknader, sportanläggningar, biografer och restauranger skördade många civila liv. Grymma ”halsbandsmord” – där ett bildäck som sattes i brand träddes över offrets hals och orsakade en plågsam kvävningsdöd – var ett verksamt medel när det gällde  att utrota oliktänkande i de svartas led.

Palmeismen överförd till det utrikespolitiska området framkallade förvisso applådåskor från totalitärt vänsterhåll. Men vi får inte glömma att det ställde Sverige i en ofördelaktig dager bland världens västdemokratier och alls icke bara USA. Det fanns åtskilliga västledare som tvivlade på att Sverige egentligen hörde hemma i det västdemokratiska lägret under Palme. Att borgerliga regeringar fortsatte i samma spår gör minst av allt saken bättre.

 ”Halsbandsmord” introducerades i Sydafrika av ANC.

Alla försök att analysera fenomenet Olof Palme blir ofullständiga om man inte tar mannens säregna personlighet med i ekvationen. Den nu aktuella filmen framställer Palme som en god familjefar, något jag inte har anledning betvivla att han var. Hur det var med troheten mot hustrun Lisbeth – det har ju talats om möjliga förhållanden med exempelvis Shirley MacLaine och Monica Nielsen -vet jag inte. Det är heller inget som särskilt intresserar mig.

Olof Palme var kanske en hygglig prick i privata sammanhang. Dessvärre kan samma sak inte sägas om hans offentliga framträdanden i talarstolen och i televisionen. Här framstår Palme som en elak jävel som njuter av att trycka ner sina meningsmotståndare så långt i skoskaften det bara går.

 Fälldin blev tillplattad men fick sympatierna på sin sida.

Det var, som jag ser det, denna personlighetsdefekt som gjorde Palme avskydd och delvis hatad av i runda slängar halva svenska folket. Typiskt nog var det oppositionsledaren Thorbjörn Fälldin (C) som fick de flesta sympatierna på sin sida när han blev tillplattad av Palme i valdebatterna på 1970-talet. Att det sedan fanns personer som beundrade Palme för precis dessa ”eleganta” personangrepp är väl känt.

För en mer fullständig bild av hur jag ser på Olof Palme, läs gärna uppsatsen om honom i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (Contra förlag 2008, 170 sidor).