Posted tagged ‘Franklin Delano Roosevelt’

Björklund har hur fel som helst: nationalism är en förutsättning för fred och frihet!

31 januari, 2019

Jimmie Åkesson säger att han är motståndare till den liberala samhällsmodellen. Jag skulle vilja be Jimmie Åkesson att nämna en enda epok i Europas historia när nationalismen har varit bättre på att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd än liberalismen.

Så uttryckte sig Liberalernas ledare Jan Björklund i anslutning till partiledardebatten i riksdagen den 30 januari 2019. Jimmie Åkesson är säkerligen ytterst kapabel att själv ge svar på tal, men jag förbehåller mig rätten att här bidra med några synpunkter på Björklunds inlaga.

Jag skulle vilja påstå att nationalism är en förutsättning för ”fred, frihet, liberalism och välstånd”. Att Jan Björklund trots relativt framskriden levnadsålder inte insett detta är i sanning ganska häpnadsväckande. Så här hänger det nämligen ihop.

Gustaf Vasas intåg i Stockholm 1523. Målning av Carl Larson.

Låt oss börja med något vi alla, även Jan Björklund, kan relatera till: Sverige. Det moderna, självständiga Sverige uppstod med Gustaf Vasas uppror mot den danska övermakten i början på 1500-talet. Efter det så kallade Stockholms blodbad i november 1520 hade Gustaf Vasa fått nog av den sinnesrubbade danske konungen Kristian II (Kristian Tyrann) och inledde 1521 ett befrielsekrig mot den utländske monarken på Sveriges tron. https://historiesajten.se/krigsinfo.asp?id=1

Upproret mot det danska maktinnehavet började med att Gustaf Vasa inhämtade stöd från dalkarlarna, och efter två och ett halvt år hade kong Kristian jagats bort från den svenska tronen. Den 6 juni 1523 valdes Gustaf I Vasa till Sveriges konung i Strängnäs domkyrka. Svenskarna var därmed herrar i sitt eget hus och Sverige ett fritt och självständigt rike. Att sedan Gustaf Vasa (1496-1560) på många sätt var en despotisk skitstövel är en annan sak – han var trots allt vår egen skitstövel!

Kort sagt: Sverige hade aldrig blivit Sverige om Jan Björklunds gränsöverskridande liberalism, i stället för Gustaf Vasas nationalistiska känsla och kampvilja för Sverige som nation, hade fått råda.

Den amerikanske patrioten George Washington blev USAs förste president.

Mitt nästa exempel på nationalismens betydelse i syfte att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd gäller den typ av patriotism som vägledde tillskyndarna av den Amerikanska revolutionen 1776-83. Det Amerikanska frihetskriget inleddes 1775 för att året därpå utmynna i självständighetsförklaringen, vilken medförde att de 13 kolonierna på Nordamerikas östkust förklarade sig självständiga från Storbritannien. https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/amerikanska-revolutionen

Den revolutionära perioden fortsatte i ytterligare några år fram till dess att britterna tvingades uppge sina anspråk på kontroll över kolonisterna i Nordamerika. 1789 utsågs godsägaren och generalen George Washington (1732-99), född i Virginia, till president över Amerikas förenta stater (USA). Utan nationalism och patriotism hade den amerikanska frihetskampen inte varit möjlig.

Omkring 150 år efter Washingtons makttillträde inleddes Andra världskriget med Hitlertysklands angrepp på Polen den 1 september 1939. Det ledde till att Storbritannien och Frankrike inledde den sex år långa frihetskampen mot det nationalsocialistiska övervåldet genom att förklara Tyskland krig. Den brittiske premiärministern Winston Churchill (1874-1965), som kom att personifiera det envisa motståndet mot nazismen, var en glödande nationalist som benhårt vägrade att låta sitt land uppgå i någon nazistledd, europeisk superstat. https://nationstatist.wordpress.com/2017/04/18/nationalism-orsakade-inte-andra-varldskriget/

Den glödande brittiske nationalisten Winston Churchill personifierade med sitt V-tecken det europeiska motståndet mot den nationalsocialistiska superstaten.

Detsamma kan sägas om andra framträdande västerländska krigsledare såsom USAs Franklin Delano Roosevelt (1882-1945) och Frankrikes Charles de Gaulle (1890-1970). Inte heller Josef Stalin (1878-1953) i det kommunistiska Sovjetunionen var dummare än att ha begagnade sig av nationalistiska stämningar i syfte att besegra de invaderande nazityska styrkorna, även om kommunismen som ideologi ju är en internationalistisk rörelse. Att kriget hade blivit möjligt genom icke-angreppspakten mellan Moskva och Berlin 1939 är en annan femma.

Nationalismen motiverade de facto den antinazistiska motståndskampen i praktiskt taget alla de länder och områden som ockuperades av tyskarna från Balkan i söder till Skandinavien i norr.

Mitt nästa exempel gäller Israel. Själva förutsättningen för utropandet av den judiska staten 1948, i dag Mellanösterns enda fungerande demokrati, var den form av judisk nationalism som går under benämningen sionism. Denna ideologi har som sin upphovsman den judiske, österrikiske journalisten Theodor Herzl (1860-1904), som förde fram tanken på att den judiska diásporan skulle få ett nationalhem inom ramen för det brittiska mandatet Palestina.

Sionismens skapare Theodor Herzls minne är i högsta grad levande i det moderna Israel.

Sionismen har varit helt avgörande under Israels historia fram till i dag och motiverat det judiska folket att med vapen i hand bekämpa en rad aggressioner från omgivande arabiska/muslimska länder och att härda ut trots ett hårt och oförstående motstånd från stora delar av världen inklusive socialdemokratin i Sverige, vilken Israel-vännen Jan Björklund märkligt nog nu har lierat sig med. Mirakulöst nog har Israel genom alla prövningar i form av krig och allehanda bojkottaktioner lyckats bevara en levande demokrati.

Ett sista exempel är den antikommunistiska frihetskampen för demokrati och självbestämmande mot den sovjetiska imperialismen under det Kalla kriget. Den hade inte kunnat föras om inte personer som Lech Walesa i Polen och Vaclav Havel i Tjeckien och dessas anhängare varit besjälade av en nationalistisk inställning.

Jag är den förste att erkänna att nationalism i dess fanatiska och aggressiva form har sina betydande avigsidor. Det är ovedersägligt att det var denna beklagliga typ av nationalism som gav upphov till Första världskriget, vilket triggades igång av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) med skotten i Sarajevo 1918. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/nationalism-utloste-forsta-varldskriget

Det kan emellertid heller inte förnekas att det var en godartad nationalism, framförallt orkestrerad av Storbritannien, som ledde till att de aggressiva makterna Österrike-Ungern, Tyskland och Turkiet slutligen blev besegrade. Vilket i sin tur ledde till tillkomsten av en rad självständiga statsbildningar efter kriget.

En staty av den bosnienserbiske attentatsmannen Gavrilo Princip avtäcktes i Serbiens huvudstad Belgrad 2015. Princip stod för en aggressiv typ av nationalism som måste skarpt fördömas.

Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. I SDs principprogram står om nationalismen bland annat följande att läsa: ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd från alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Klarare än så kan det knappast sägas. Och det är precis denna form av nationalism som är en förutsättning för att motstånd skall kunna bjudas mot den Europeiska unionens (EU) alltmer pockande krav på tillskapandet av en superstat i Europa. En sådan superstat är inget annat än ett globalistiskt missfoster som, om den förverkligas, kommer att leda till utplånandet av varje form av nationellt självstyre på den europeiska kontinenten.

Det borde till och med Jan Björklund kunna begripa om han ägnar litet tid på att komplettera sina kunskaper i den europeiska historien. Björklund har slutligen ett förflutet som yrkesofficer i Sveriges försvarsmakt. Om han inte hade trott på Sverige som nation – det vill säga varit nationalist – hade han naturligtvis aldrig enrollerat sig under fanorna. Det är enligt min mening rätt uppseendeväckande att han inte inser detta.

Björklunds modell – att ställa nationalism i motsats till liberalism – är felaktig. Man kan vara nationalist och liberal. Likaväl som man kan vara nationalist och socialist samt nationalist och konservativ.

 

 

 

Förre förrädaren Guillou kan inte hålla sig

18 juni, 2013

Guillou_Jan_P_220Jan Guillou poserar som  jagande machoman.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article16969255.ab

”George Orwell hade fel – mardrömmen fanns i USA.”

Så lyder rubriken till en krönika i Aftonbladet den 16 juni som totats ihop av förre fängelsedömde förrädaren, KGB-medarbetaren och kommunisten Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, till råga på allt född i min hemstad Södertälje 1944. Läs hela artikeln via länken överst om ni orkar.

Guillou driver alltså tesen att Orwell – som egentligen hette Eric Arthur Blair – hade fel när han i den berömda framtidsdystopin 1984  ger en bild av det omänskliga övervakningssystemet i Stalins Sovjetunionen. Det demokratiska USA är mycket värre, hävdar Guillou. Han skriver:

Romanen har ända sedan den kom ut 1948 fungerat som ett av de allra mest effektiva argumenten mot totalitär kommunism. Orwell själv var en antiimperialistisk vänsterman som idag skulle ha befunnit sig på ståndpunkter som exempelvis Vänsterpartiet.

Att Guillou anger felaktigt publiceringsår – 1984 kom ut 1949, ett år före Orwells dödsår – kan vi till nöds stå ut med, kanske rentav också att den in i märgen övertygade kommunisten Jan Guillou uppenbart lögnaktigt antyder att han skulle ha särskilt mycket emot den totalitära kommunistiska ideologin.

ORWELLGeorge Orwell/Eric Blair (1903-50): vänsterman och brittisk patriot.

När Guillou emellertid solkar den världsberömde författarens  minne genom att påstå att han skulle dela Vänsterpartiets åsikter blir det bara för mycket. Guillou har visserligen rätt när han väljer att beteckna Orwell/Blair som antimperialist – det blev han på grund av sina erfarenheter som ung brittisk polis i Burma på 1920-talet – men George Orwell var en mångbottnad personlighet.

Orwell/Blair tvekade nämligen inte att gå emot strömmen. När hans antisovjetiska fabel Animal Farm (Djurfarmen) kom ut 1943, skedde det i en tidsepok då Sovjetunionen stod mycket högt i kurs i både Orwells hemland Storbritannien och ett USA som leddes av den varme Stalin-vännen Franklin Delano Roosevelt. Att Andra världskriget faktiskt hade möjliggjorts av pakten Nazityskland-Sovjetunionen 1939 hade snart glömts bort, och att tvivla på Stalins goda intentioner framstod vid denna tid närmast som opatriotiskt.

Orwell tvekade dock inte att visa sig politiskt inkorrekt. Det gjorde han inte heller då han under sin sjukdomstid (TBC) i slutet av 1940-talet för en god vän som arbetade vid avdelningen Information Research Department på brittiska utrikesministeriet överlämnade en lista på 38 namngivna personer, vilka av Orwell ansågs vara kryptokommunister och därmed ett hot mot demokratin i Storbritannien.

Nämnda avdelning hade initierats av Labour-partiet och hade till uppgift att propagera för demokrati och antikommunism. Bland namnen på listan återfanns skådespelarna Charlie Chaplin och Michael Redgrave samt en brittisk parlamentsledamot.

Charlie-Chaplin-silent-movies-13775696-1265-1600Orwell namngav Charlie Chaplin som kryptokommunist och säkerhetsrisk.

Att mot denna bakgrund, som Guillou gör, påstå att den antitotalitäre författaren George Orwell/Eric Blair skulle ha haft det minsta till övers för ett parti som den folkilskne Jonas Sjöstedts Vänsterpartiet – med dess långa historia av samarbete med Sovjetunionen och allsköns andra kommunistdiktaturer – är en ren förolämpning mot Orwell/Blair. Denne må ha varit vänsterman och antiimperialist, men han var också brittisk patriot och såg med all rätt kommunisterna som potentiella eller verkliga förrädare.

Förre förrädaren och spionen Jan Guillou kan helt enkelt inte hålla sig när han ser en chans att förminska kommunismens brott mot mänskligheten och förstora det kanhända överdimensionerade övervakningssystemet i USA, som initierades av den republikanska Bush-administrationen och, sedan det godkänts av allehanda parlamentariska instanser, fördes vidare av Obama-gänget. Och det är inte måttligt vad Guillou brer på:

Men i ljuset från den senaste spionskandalen i USA framstår ändå Stasi som en mild västanfläkt. Då ställs vissa historiska självklarheter på huvudet.

USA, som Guillou ömsom betecknar som världens ”största” eller ”starkaste” demokrati (det sistnämnda är korrekt eftersom Indien är större), har länge varit ett spöke för Guillou, vilket mer än väl framgår av den kraftigt antiamerikanska tendensen i exempelvis hans agentromaner. Ett av skälen till Guillous USA-hat är att detta land är det förhatliga Israels främsta bundsförvant i världen.

Ty är det något som Guillou inte uppskattar så är det judar/israeler, en inställning som  på 60- och 70-talen fick honom att, i likhet med en annan före detta södertäljebo vid namn Göran Rosenberg, stödja de allra mest mordiska och blodtörstiga bland de arabiska mördarband som massakrerade judar/israeler på olika platser i världen som i München 1972.

Så nu är USA i Guillous ögon värre än Sovjetunionen och Östtyskland när det gäller att övervaka sin befolkning. Vad Guillou inte låtsas om är givetvis, att det amerikanska överrvakningssystemet tillkommit efter  11 september-attackerna 2001 i syfte att förhindra terrordåd och att bekämpa USAs fiender och inte för att hålla medborgarna i schack. Guillou tvingas också medge att det ställvis varit tämligen framgångsrikt – genom det amerikanska antiterrorprogrammet har det varit möjligt att eliminera den länge elusive al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin samt en lång rad andra terrorledare på olika håll i världen.

US_and_Israel_flagsUSA/Israel – en kombination som inte uppskattas av Jan Guillou.

Det är sant att talrika amerikaner, likaväl som andra nationaliteter, säkerligen upplever övervakningen som besvärande och som ett ingrepp i den privata sfären, låt vara att i en nyligen företagen undersökning en majoritet av tillfrågade amerikaner accepterade övervakningen som nödvändig. Jag har förståelse för sådan typ av kritik.

Dock måste vi hålla huvudet tillräckligt kallt för att inse, att den amerikanska övervakningen inte är ett mål i sig. Och framförallt används den inte för att, som skedde i de nämnda exemplen Sovjet och Östtyskland, spåra upp oliktänkande och placera dessa i läger, på mentalkliniker och i politiska fängelser.

De som drabbas i USA är enstaka, udda personer som Bradley Manning och Edward Snowden, individer som fullkomligt ger fan i den nationella säkerheten genom att lämna ut hemligt material och avslöja för USAs fiender hur de amerikanska underrättelseorganen arbetar. Personligen har jag inga som helst problem med att dessa ställs inför rätta för sin troligen brottsliga verksamhet.

2013-02-10-12-21-56_jan_guillou_terroristEn ungdomligt polisongprydd Guillou som Palestina-krigare som planerade anfall mot israeliska posteringar.

Jan Guillou har slutligen aldrig haft några problem med att svälja barbariskt förtryck i kommunistiska och arabiska/muslimska diktaturer. Han tillhörde exempelvis den galne Irak-härskaren Saddam Husseins ivrigaste påhejare i Sverige och höjde denne och hans socialistiska Baath-parti till skyarna i en bok från slutet av 1970-talet med titeln Irak – det nya Arabien, skriven tillsammans med dåvarande hustrun Marina Stagh.

Då känner han sig desto mer hemma med att racka ner på förhållandevis mindre oegentligheter i den demokratiska delen av världen, främst i USA och Israel. Han kan knappast skylla på sin relativt framskridna ålder. Det är de kommunistiska ränderna  som aldrig går ur. Frågan är bara varför någon  längre tar honom på allvar som politisk kommentator, om någon nu gör det. Han skriver inte ens bra.