Posted tagged ‘Frankrike’

Marken bränner under fötterna på mainstream-media

15 mars, 2017


Tim Pool och Paul Joseph Watson – hot mot demokratin?

När den amerikanske journalisten Tim Pool, specialist på att rapportera om konflikter, kom hit för att försöka få en bild av vårt land efter president Donald Trumps omdiskuterade kritik av detsamma i ett tal, var mediaeliten förväntansfull. Nu skulle Trumps påstådda lögner avslöjas!

Det började så bra ur elitens synvinkel. Pool besökte vår no-go-zon par preference, Rosengård i Malmö. Ingen krigszon, menade Pool som fick artiga applåder från elitkotterierna. Sedan sket det sig totalt för etablissemanget. Härnäst blev nämligen Tim Pool tvungen att fly från Stockholms-förorten Rinkeby.

Omsider kom han till Södertälje och gjorde en avslöjande intervju med kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S), som vägrade gå med på att immigrationen kunde kopplas samman med den accelererande brottsligheten. ”I don´t want to talk/think about it in this way”, sa Godner flera gånger under intervjun. Huvudet i sanden med andra ord. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/09/usa-reportern-tim-pool-ger-trump-ratt-sverige-har-problem/

Efter hemkomsten till Förenta staterna gjorde Pool en videoinspelning med sig själv där han dels konstaterade att han inte gillade Sverige, som han fann ”socialt obekvämt”, dels att Sverige har problem med bland annat en komplett ovilja hos media och makthavare att förstå situationens allvar, dels obenägenheten att identifiera och ta itu med problemen till följd av en förlamande rädsla att bli betraktad som ”rasist” eller ”nazist”. Enklare uttryckt: Trump hade rätt som pekade ut Sverige.


Donald Trump pekar ut Sverige som ett avskräckande exempel. Med rätta, anser Tim Pool och Paul Joseph Watson.

Pools sammanfattning samt intervjun med Godner finns inlagda som länkar i min bloggtext enligt ovan.

Det senaste i Pool-väg är att han intervjuas av Paul Joseph Watson, verksam vid den amerikanska sajten Info Wars London-kontor, som desslikes gav ekonomiskt bidrag till Tim Pools Sverige-sejour. Pool bekräftar här att han är bekymrad över utvecklingen i Sverige, enkannerligen den paniska förskräckelsen för att säga sanningen och därmed framstå som rasist och nazist. Ord som vid det här laget förlorat all vettig mening. http://avpixlat.info/2017/03/15/tim-pool-sammanfattar-sverigevistelsen/

Ett koncentrat av etablissemangskritiken mot Pool har givits av Ann Törnkvist, tidigare Södertälje-reporter på Sveriges radio (SR), som i en debattartikel framför tesen att ”Fallskärmsjournalister som Tim Pool är ett demokratiskt problem”. Törnkvist skriver bland annat:

För vad Tim Pool representerar är kortsiktig journalistik som tar sitt avstamp i en sluten fråga. Den sortens journalistik är den verkliga boven och det större hotet mot Sverige och alla demokratier, eftersom demokrati kräver att alla får tala till punkt och därmed att folk vågar och förstår poängen av att prata alls utan att feltolkas, förvrängas eller göras till symboler i en större politisk debatt. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3938&artikel=6645842

Det stora problemet med Törnkvists resonemang är naturligtvis – vilket inses av alla som inte sitter och häckar i sina journalistiska citadell – att allt hon anklagar ”fallskärmsjournalister” som Tim Pool för sedan många år är en levande realitet inom mainstream-media (MSM).


52 procent av SVT- journalisterna sympatiserar med Miljöpartiet.

Ty när lät en MSM-journalist senast ett intervjuoffer tala till punkt? När intervjuades senast exempelvis en företrädare för Sverigedemokraterna utan att han eller hon blev till en symbol för all den ondska MSM anser att SD representerar? Utan att han eller hon medvetet feltolkats? Etablerade medier i Sverige, och för den delen i västvärlden i stort, har allt mer urartat till att driva politiska kampanjer för det ena eller andra politiska syftet.

En viktig pusselbit i sammanhanget är svenska journalisters partisympatier, enkannerligen de på SVT. Mer än hälften av dessa sympatiserar så med det invandrings- och multikulti-stödjande knäppgökspartiet Miljöpartiet. Därnäst i fråga om journaliststöd kommer Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Det är därför som så kallade alternativa medier av typ Avpixlat, Contra och Granskning Sverige i vårt land samt Breitbart och Info Wars i USA, för att nu nämna några exempel, upplever ett sådant uppsving just nu. Folk vet att de konstant blir förda bakom ljuset av Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet – och av  New York Times, CNN och Washington Post – och söker därför sanningen på annat håll.


Stefan Löfven har svårt att få rätsida på saker och ting…

Och detta, gott folk, är inte ett ”hot mot demokratin” utan en vitalisering av densamma och ett rent och skärt sundhetstecken!

Den orädda bloggerskan Merit Wager har helt rätt när hon framhåller: ”Det är knappast Tim Pool som är ett hot mot demokratin. Den titeln kan många journalister och andra i Sverige göra betydligt större anspråk på.” http://meritwager.nu/allmant/det-ar-knappast-tim-pool-som-ar-ett-hot-mot-demokratin-den-titeln-kan-manga-jouralister-och-andra-i-sverige-gora-betydligt-storre-ansprak-pa/

Talrika tecken tyder på att etablissemangsjournalisterna – vilka i många fall fungerar som verklighetsförvrängare och partimegafoner – känner marken bränna under fötterna. Upplagorna respektive tittar- och lyssnarsiffrorna sjunker, samtidigt som missnöjet växer sig starkare ute i stugorna. Följden blir en uttalad och blott alltför lättgenomskådad desperation, som när liberala Eskilstuna-Kuriren påtog sig uppgiften att ”avslöja” poddcasten Granskning Sverige (GS), vars programidé går ut på att dess ideella medarbetare ringer upp politiska och mediala makthavare och ställer knepiga frågor.

Lågbudgetsatsningen GS har med mycket små medel lyckats med konststycket att skapa kaos hos den politiskt korrekta kasten, vilket lett till att rikets styresmän/kvinnor av typ statsminister Stefan Löfven och kulturminister Alice Bah Kuhnke utnämnt GS till ett hot mot Sverige och Sverige-bilden utomlands. GS är rentav ”farligt”. Nämnda desperation framgår av min bloggtext i ämnet här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/17/om-granskning-sverige-nar-mainstream-journalister-flipprar-ur-fullstandigt/

President Donald J. Trump har i mitt tycke gjort en jätteinsats när det gäller att inför hela världen fästa uppmärksamheten på MSMs ohöljt vinklade maktmissbruk. MSM har svarat med en svartmålning av en folkvald ledare som saknar motstycke i vår tid. En karikatyrtecknare har liknat MSN vid pojken som ropar ”varg” så ofta att ingen längre tror honom. Helt enkelt därför att verkligheten, som de flesta av oss trots allt tvingas leva i, är en helt annan.


Pojken som ropar ”varg” i MSMs gestalt. Till slut är det som bekant ingen som tror på honom.

Som sagt, mediesituationen må vara extrem i Sverige men fenomenet med verklighetsförvanskande medier och med dessa lierade politiker är ett utbrett västligt fenomen. Här följer således ett exempel från Frankrike, där den nationalistiska presidentkandidaten Marine Le Pen läxar upp en reporter som frågar henne om hon inte inser den demokratiska ”faran” med det utbredda missnöjet med media. https://www.infowars.com/video-marine-le-pen-smacks-down-reporter-no-one-trusts-the-media/

Marine Le Pen, som av många fransmän ses som en modern inkarnation av Jeanne D´Arc, kan nästa månad väljas till Frankrikes första kvinnliga president. Något som rimligen borde glädja alla feminister. Eller? Mitt porträtt av madame Le Pen här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/11/marine-le-pen-en-modern-jeanne-darc-med-skavanker/

 

 

Marine Le Pen: en modern Jeanne d´Arc med skavanker

11 februari, 2017

w-marinelepen-9214-1423581130
Marine Le Pen – Frankrikes nästa president?

Franska opinionsmätningar ger Front Nationals (FN) ledare, Marine Le Pen, född 1968, goda chanser att ta sig vidare till andra omgången i det franska presidentvalet i vår om ingen av kandidaterna når 50 procent av rösterna i den första (vilket är mindre troligt att någon gör). Och även om den allmänna klokskapen menar att hon troligen är chanslös i en andra omgång, så vet man aldrig – allt kan hända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marine_Le_Pen

Minns så att Hillary Clinton ansågs så gott som bombsäker vinnare i USAs presidentval den 8 november 2016. Spelbolaget Unibet räknade exempelvis ut att Hillary med 79 procents säkerhet skulle ta hem spelet mot Donald Trump. Chocken blev desto större när valresultaten började strömma in, och ansiktena på de svenska TV-kommentatorerna såg till slut ut som fiollådor. http://www.di.se/nyheter/spelarna-sager-sitt-hillary-clinton-vinner-valet/

Vi får se hur det går i Frankrike. Uppenbart är under alla omständigheter att många så kallade Sverige-vänner – dit jag räknar mig – hoppas på Le Pen. Frågan är dock om vi verkligen borde välkomna Marine Le Pen som ny fransk president, i så fall den första kvinnliga statschefen någonsin i detta en smula märkliga och självtillräckliga land. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/09/vad-ar-det-for-fel-pa-frankrike/

37_discours
De Gaulle på stadshusbalkongen i Montreal 1967: ”Vive Québec libre (Leve det fria Québec)!”

Charles de Gaulle (1890-1970), president 1959-69, är den ledare som i modern tid främst har personifierat den franska nationalandan. Milt vansinnig och definitivt storhetsvansinnig styrde den nästan två meter långe de Gaulle bort Frankrike från det militära deltagandet i NATO till förmån för en aktivistisk fransk utrikespolitik. När han besökte Kanada sommaren 1967 och från en balkong till stadshuset i  Montreal, till publikens jubel, pläderade för självständighet för provinsen Québec var måttet dock rågat. http://www.theunion4ever.com/various-lunatics/charles-de-gaulle/

Den då 76-årige De Gaulles tal innebar en präktig internationell skandal och betraktades allmänt som ett missbruk av Kanadas gästfrihet. Två år senare tvingades de Gaulle bort från presidentposten på grund av sin oförmåga att handskas med den franska studentrevolten. Han efterträddes av den tidigare premiärministern Georges Pompidou (1911-74). Här en länk till en kort filmsekvens från de Gaulles tal till de jublande Montreal-borna: https://www.youtube.com/watch?v=XasQu5YQFUM

Ingen fransk statschef har av naturliga skäl kunnat leva upp till Charles de Gaulles färgstarkhet och personliga karisma och det tror jag inte heller Marine Le Pen förmår göra om hon väljs till fransk president. Även om jag sympatiserar med exempelvis Le Pens islamkritiska budskap och hennes motstånd mot EU-byråkratin finns det annat i hennes uppsättning politiska idéer och uttalanden jag finner mindre tilltalande.

Marine Le Pen förtjänar beröm för att hon på ett förtjänstfullt sätt gjort sitt parti FN mer rumsrent. 2015 uteslöt hon till och med sin egen far, FN-grundaren Jean-Marie Le Pen, ur partiet sedan han återigen upprepat sitt mantra om att (de nazistiska) ”gaskamrarna var en detalj i historien” och därmed bagatelliserade Förintelsen. Sådant är straffbart i Frankrike, och Jean-Marie Le Pen har flera gånger bötfällts för liknande uttalanden.

quand-les-le-pen-font-le-show
Här är det inga sura miner mellan far och dotter…

Trots Marines ansträngningar är antisemitismen långt ifrån utrotad ur FN och den är inte heller begränsad till den äldre Le Pen. Undersökningar har visat att antisemitiska stämningar och känslor är mer utbredda inom fronten och dess väljarunderlag än hos andra politiska partier och deras sympatisörer. https://www.euractiv.com/section/eu-elections-2014/news/french-national-front-plagued-by-anti-semitism/

Dagens Frankrike är svårt plågat av islamisk extremism och aktiv islamism och har skakats av flera spektakulära terrordåd som tillsammans skördat omkring 200 människors liv. Många i det franska elektoratet sätter därför sitt hopp till Marine Le Pen och hennes motstånd mot denna form av extremism, som hotar icke minst Frankrikes judar. Jag önskar henne och Frankrike all lycka i det viktiga arbetet att rensa upp i det islamistiska träsket.

Det franska parlamentet antog redan 2010 en lag som förbjöd ansiktsmaskering på offentliga platser inklusive heltäckande slöjor av typ burqa och niqab. Senare har även Österrike infört en liknande lagstiftning. https://en.wikipedia.org/wiki/French_ban_on_face_covering Nu vill emellertid Marine Le Pen gå längre och även bannlysa all offentlig exponering av religiösa symboler såsom den manliga judiska huvudbonaden kippa och kristna kors, detta med motiveringen att det på så sätt skulle vara lättare att bekämpa radikal islam.

”Kanske kan de nöja sig med en vanlig hatt”, har Le Pen citerats med adress Frankrikes manliga judar, ”men det skulle vara ett steg i ansträngningarna att utplåna radikal islam i Frankrike”.

bengantycker-se_69
Islamistiskt terrordåd i Paris – men vad hjälper kippa- och korsförbud?

Det utpräglat sekulära Frankrikes religionsfrihet är redan hårt beskuren för att vara i ett västland, och ett kippa- och korsförbud skulle inte göra saken bättre. På vad sätt en sådan åtgärd skulle göra att det lättare att motverka islamismen har åtminstone denna bloggare mycket svårt att förstå – varför skall kristna och judar straffas för det islamistiska barbariet?

Jag spekulerar friskt nu, men möjligtvis är Le Pens tal om kippaförbud en blinkning åt FNs antisemiter att hon trots allt inte helt övergivit dem. Dessutom tror jag Le Pen, och jag medger att jag spekulerar igen, utifrån sitt utpräglat sekulära synsätt inte riktigt begriper sig på religion och vad den betyder för de olika trosbekännarna. Något som i mina ögon definitivt inte är en tillgång. http://forward.com/fast-forward/362315/marine-le-pen-says-jews-should-sacrifice-kippah-to-fight-radical-islam/

FNs frontfigur menar vidare att Frankrikes judar inte längre skall kunna äga medborgarskap i både Frankrike och Israel, även om hon har sagt att hon inte tänker sparka ut dem med dubbla medborgarskap som vägrar välja. Inga fransmän, anser Le Pen, skall kunna vara medborgare i ett land utanför EU inklusive USA. Undantag gör Le Pen dock för Ryssland, som Le Pen favoriserar på ett rätt uppseendeväckande sätt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/02/10/french-jews-will-have-give-dual-israeli-citizenship-marine-le/

Le Pen har fått mothugg av bland andra den judiske franske parlamentarikern Meyer Habib, som framfört att ”Israel är en livförsäkring” för franska judar om situationen för dem i Frankrike skulle bli olidlig och att dessa inte kommer att avsäga sig sitt franska medborgarskap. Habib underströk vidare att Le Pens parti fortfarande är antisemitiskt präglat och att alla typer av extremism är farliga för Frankrike. http://www.jpost.com/Diaspora/French-MP-pans-Le-Pens-pledged-dual-citizenship-ban-Israel-life-insurance-for-Jews-481320?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Le Pen deklarerade nyligen i ett tal i Lyon att två typer av ”totalitarianism” hotar Frankrike: den så kallade globalismen och den islamistiska fanatismen. Därtill vill hon, om hon blir vald, under sina första sex månader vid makten utlysa en folkomröstning om franskt utträde ur EU (”Frexit”) samt även verka för att Frankrike lämnar NATOs integrerade militärkommando för att i stället helt fokusera på att bygga upp en tillräcklig försvarsförmåga hemmavid. http://abcnews.go.com/International/wireStory/latest-le-pen-twin-totalitarianisms-threaten-france-45280332

europe_nationalists_84796-jpg-15444-3956
Marine Le Pen flankeras på bilden av Matteo Salvini från italienska Lega Nord och Geert Wilders från nederländska Frihetspartiet under ”populistmötet” i Koblenz.

Om man skall döma efter Le Pens hittillsvarande utrikespolitiska instinkter torde detta försvar inte i första hand inriktas på att försvara Frankrike mot ett tänkbart angrepp från arvfienden i öster. Att hon uttryckt åsikten att ”Krim alltid har varit ryskt” kan jag köpa; det är, oavsett allting annat, ett faktum vilket jag själv kunde konstatera under mitt Krim-besök 2004. Detta är dock inget hållbart argument för att ryssarna och deras allierade kan bete sig  efter gottfinnande på halvön. Att Le Pen därtill beskrivit maktförändringen i Ukraina 2014 som en ”statskupp” är inte heller fel.

Hennes sätt att till synes entusiastiskt sluta upp bakom president Vladimir Putin, som på goda grunder av bland andra oppositionspolitikern och förre schackvärldsmästaren, numera New York-baserade Garri Kasparov, beskrivits som en maffiaboss tyder dock som jag ser det på en oförblommerad naivitet som passar föga för en eventuellt blivande fransk president. Dessutom har hon kallat de västliga sanktionerna mot ryska makthavare för ”komplett idiotiska”, vilket jag inte alls håller med om. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-front-national-russian-kremlin-putin-invasion-annexation-crimea-ukraine-2014-a7566196.html

Marine borde kanske lära av USAs nye president Donald Trump, som hon såvitt jag förstår är en stor beundrare av. Trump talade väl om Putin och Ryssland före valet men har, väl på plats i Vita huset och troligen under intryck av förnuftiga medarbetare, anslagit en mer försiktig ton avseende ett eventuellt upphävande av sanktionerna.

c945a11688a23b715097d92b01a3c3db
Donald Trump lugnade Julia Tymosjenko.

Detta var vad den nye presidenten kommunicerade i samband med en så kallad bönefrukost med den ukrainska oppositionspolitikern, förra premiärministern Julia Tymosjenko, nyligen. Den senare sade sig efter mötet med Trump ha känt sig ”lugnare” vad beträffar Trumps avsikter: http://www.politico.com/story/2017/02/trump-ukraine-russia-sanctions-234631

Marine Le Pen måste nog med sina fel och förtjänster betraktas som den viktigaste av de politiker som brukar räknas som ledargestalter för den nya ”högerpopulismen” i Europa och som, förutom Le Pen, omfattar exempelvis Geert Wilders i Nederländerna, Frauke Petry i Tyskland, Nigel Farage i Storbritannien (även om UKIPs partiledare numera heter Paul Nutall), Norbert Hofer i Österrike och Matteo Salvini i Italien.

Med tanke på den fortgående immigrationskrisen i Europa och det växande missnöjet med EU skulle det förvåna i alla fall mig om inte dessa ledare och deras partier har framtiden för sig. I slutet av januari samlades  de till ett möte i tyska Koblenz i syfte att ventilera sina gemensamma intressen. https://www.washingtonpost.com/world/europe/europes-right-wing-populist-leaders-to-confer-in-germany/2017/01/19/356a056e-dd95-11e6-8902-610fe486791c_story.html?utm_term=.35e0e8d99c1c

joan_of_arc_miniature_graded
Jungfrun från Orléans förevigad på miniatyrmålning från medeltiden.

Man må tycka vad man vill om Marine Le Pen, men att hon för tillfället har vind i seglen och undan för undan kommit att prägla den politiska debatten i Frankrike och i någon mån i det övriga Europa är ostridigt. I många anhängares ögon framstår hon som en modern Jeanne d`Arc (1412-31), även kallad jungfrun från Orléans, som trots att hon var en enkel bondflicka och analfabet utsågs till överbefälhavare för den franska här som slogs mot det engelska inflytandet under Hundraårskriget (1337-1453) mellan Frankrike och England.

Hon hade redan som 12-åring kristet färgade visioner som gick ut på att hon skulle bibehålla sin kyskhet och viga sitt liv åt att rädda Frankrikes självständighet. Hon föll i burgundernas händer, såldes till engelsmännen och brändes slutligen på bål som häxa och utövare av trolldom 1431. Dödsdomen upphävdes sedan 1465 av påven Calixtus III. 1920 helgonförklarade Jeanne d`Arc av påven Benedictus XV. Hon är Frankrikes skyddshelgon och dessutom särskilt helgon för soldater. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d’Arc

Marine Le Pen är en skild trebarnsmamma och moster till parlamentsledamoten Marion Maréchal-Le Pen, född 1989. Hon är inget helgon och knappast kristen så det stör, och inte heller lär hon bli bränd på bål (annat än bildligt talat i PK-media), men att hon i vida kretsar betraktas som Frankrikes räddare undan globalism och islamism är inte att ta fel på. Som framgått ovan menar jag dock att hon är en modern Jeanne d`Arc med vissa skavanker.

1117576583Marine som Jeanne d´Arc – Frankrikes frälsare.

Palestina i historisk tid och nutid: palestinier och araber är samma folk

9 februari, 2017

palflag
Palestinas (det brittiska mandatets) flagga enligt franska uppslagsverket Larousse 1939.

Den så kallade Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, har träffat Frankrikes president Francois Hollande under sitt femtielfte försök att få den internationella menigheten inklusive FN att vända sig mot Israel. Abbas kommer även att besöka Turkiet, Ryssland, Tyskland och New York i samma syfte. http://www.i24news.tv/en/news/international/109984-160416-abbas-to-hollande-palestinians-fully-support-french-peace-initiative

Den omedelbara anledningen till Abbas anti-israeliska diplomati är det israeliska parlamentet Knessets historiska beslut att i efterhand legalisera 4000 israeliska bosättarhem i område C på den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska territorierna Judéen och Samarien. Det kontroversiella beslutet antogs med röstsiffrorna 60-52. http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Knesset-passes-historic-Settlements-Bill-480768

Den palestinaarabiska sidan menar att beslutet innebär dödsstöten för ”tvåstatslösningen”, vilken innebär att en israelisk och en ”palestinsk” stat skall existera sida vid sida. I praktiken är tvåstatslösningen redan död – om inte förr gick den till de sälla jaktmarkerna när Barack Obama, kort före sin avgång som USAs president, i slutet av december instruerade USAs representant i FNs säkerhetsråd att inte inlägga sitt veto när rådet uppmanade Israel att avveckla bosättningarna. Israel brydde sig av förklarliga skäl inte heller om att komma till det möte i Paris nyligen där den ”palestinska” frågan diskuterades. http://edition.cnn.com/2016/12/23/politics/israel-official-rips-obama-un-settlements/

636215434288114276-epa-mideast-israel-settlers-amona
Israelisk polis släpar iväg en protesterande judisk bosättare i Amona.

Den israeliska vänstern rasade mot det israeliska parlamentsbeslutet, som av allt att döma togs därför att Israel fortsättningsvis vill undvika att behöva vräka judiska bosättare från deras hem i det omstridda området vilket skedde i Amona nyligen. Beslutet kan komma att överklagas. https://www.theguardian.com/world/2017/jan/31/israel-west-bank-settlement-homes

Den Palestinska myndighetens månande om tvåstatslösningen förtjänar enligt denna bloggare knappast att tas på allvar. Endast den judiska sidan godtog FNs delningsplan från 1947 avseende det forna brittiska Palestina-mandatet, och när Israel proklamerades den 14 maj 1948 gick palestinaarabiska styrkor jämte stridskrafter från omgivande arabstater till samlat angrepp mot den nybildade judiska staten. Araberna hade kalkylerat med en promenadseger men fick ordentligt på tafsen liksom i alla krig härefter.

FN-förslaget om tvåstatslösning besvarades alltså med krig för 69 år sedan, och även om den palestinaarabiska sidan numera påstår sig stödja tanken på en judisk och en arabisk stat sida vid sida står det för varje nykter betraktare klart att detta blott är en läpparnas bekännelse. Mahmoud Abbas/Abu Mazen talar med len röst när han träffar västliga ledare som Francois Hollande, men när han lägger ut texten på arabiska låter det helt annorlunda.

dde5b992800422348fe058751a28c949f3929453
Mahmoud Abbas möter Fracois Hollande.

I ett TV-sänt tal i oktober 2016 säger ”president” Abbas att ”vi välkomnar varje droppe judiskt blod som spills i Jerusalem” och ett sätt för rättrogna muslimer att komma till paradiset och att judarna inte har rätt att sätta ”sina smutsiga fötter” på Tempelberget, där två muslimska helgedomar byggdes mer än ett halvt årtusende efter det att Herodes judiska tempel förstördes av romarna. Jag kan inte se att ett sådant uttalat stöd för urskillningslös palestinaarabisk terrorism stärker Abbas anspråk det minsta. Lyssna på Abbas här: https://www.youtube.com/watch?v=VfZHJWJJz7M

Abbas blodsretorik är inte några tomma ord. Palestinska myndigheten betalar sedan många år tillbaka ut löner till arabiska terrorister i israeliska fängelser och ger vidare ekonomiska bidrag till familjer som mist livet under utförande av terrordåd. Bidrag som betalas med det rikhaltiga stöd utifrån som gör att myndigheten kan hålla sig finansiellt flytande. Regeringen Löfven beslutade som bekant som en av sina första åtgärder efter tillträdet hösten 2014 att ge 1,5 miljarder kronor till Abbas myndighet. http://www.sydsvenskan.se/2016-10-12/terror-som-lonar-sig

Omvärlden skulle kunna sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin fortgående terrorverksamhet genom att klargöra att bidragen kommer att dras in om terrorn mot Israel fortsätter. Några allvarliga försök enligt den linjen har mig veterligt inte företagits – den enda part i Mellanöstern-konflikten det anses  politiskt korrekt att pressa är Israel.

I dag är det en allmänt utbredd uppfattning, att enbart etniska araber kan vara ”palestinier”. Så har det inte alltid varit. Länge var det i allmänhet judar som avsågs när ordet ”palestinier” kom på tal, och varför inte? Judar hade levt i det område som av den romerske kejsaren Hadrianus år 135, som en hämnd mot det bångstyriga judiska folket i den romerska provinsen Judéen, namngav ”Palestina” efter de historiska israeliternas arvfiende filistéerna.

atonement-day-at-western-temple-wall-1920s1

Judar vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem på 1920-talet.

De moderna palestinaaraberna använder Hadrianii namninnovation för att rättfärdiga sin väpnade kamp mot den judiska staten och hävdar, att de i själva verket har rätt till det område där nämnda stat ligger. Det är en historieförfalskning som vore skrattretande om den inte hade fått så allvarliga konsekvenser i form av praktiskt taget daglig terror mot Israels civilbefolkning. Här en länk till en noggrann historisk exposé avseende ”den hadrianska förbannelsen”: http://www.think-israel.org/ronen.hadriancurse.html

Det dåvarande Palestina ingick länge i det Ottomanska/Osmanska riket, som ägde bestånd under mer än 600 år från slutet av 1200-talet fram till 1920, då området till 1948 kom att administreras av Storbritannien på uppdrag av FNs föregångare Nationernas förbund (NF) under namnet Brittiska Palestinamandatet. Såväl under ottomanerna som britterna levde araber och judar sida vid sida, ofta på ett hyfsat fredligt vis. Mer om Ottomanska riket här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/06/varfor-ar-ottomanska-riket-viktigt-i-dag/

För att vara övertydlig: alla invånare i Brittiska Palestinamandatet, liksom tidigare tidigare under ottomanerna, kallades ”palestinier” – judar såväl som araber. De som måste ha gjort störst avtryck var emellertid judarna, ty den flagga som gällde för området vid denna tid var en som hade ett blått fält till vänster och ett lika stort vitt till höger. Mitt i gränslinjen mellan de båda fälten en gul Davidsstjärna!

Detta framgår av en internationell flaggförteckning i det franska uppslagsverket Larousse från 1939 (se bilden överst). https://www.factualisrael.com/1939-palestinian-flag-look-like-surprised/

När vidare ett fotbollslag från det brittiska mandatet 1939 reste till Australien, ett annat område lydande under britterna vid denna tid, för att representera Palestina i en fotbollsmatch mot Australien, hade spelarna på sina tröjor en symbol i form av en stiliserad Davidsstjärna. Matchen refereras i form av en filmsnutt som kan beskådas här: http://www.jta.org/2015/05/27/news-opinion/the-telegraph/watch-palestines-soccer-team-play-in-1939

palestine-football-team
Förbrödring mellan australiensiska och palestinska fotbollsspelare 1939. Observera symbolen på den palestinske spelarens tröja!

För övrigt finns det en annan nationsflagga som tidigare hade den judiska Davidsstjärnan som motiv. Före nazisttiden var det denna typ av stjärna som prydde Marockos flagga – stjärnan kom sedan att ändra karaktär och få ett annat utseende (se bild nedan): https://www.factualisrael.com/moroccan-flag-nazis-rewrote-history/

Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” används i dag som ingredienser i en mytbildning som syftar till att rättfärdiga en arabisk strävan att utplåna den judiska staten Israel. Det är inte ett godtyckligt påstående som görs av denna bloggare utan är ett faktum, som i ett öppenhjärtigt ögonblick erkändes av den ledande PLO-politikern Zuheir Mohsen (1936-79) i en intervju med den holländska tidningen Trouw på 1970-talet.

Så här uttryckte sig Mohsen ordagrant (översättning från nederländska):

The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrian and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ”Palestinian people” to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons. https://en.wikiquote.org/wiki/Zuheir_Mohsen

flag_of_morocco_david-star-1024x535
Marockos gamla flagga sådan den såg ut före nazisteran.

Klarare än så kan det näppeligen sägas. Palestinasupporters brukar invända att Mohsen var en högt uppsatt befattningshavare i det syriska Ba’ath-partiet med panarabism på programmet och därför inte representativ för PLO. Dock var Zuheir Mohsen född i Tulkarm i det Brittiska Palestinamandatet 1936 och därmed lika ”palestinsk” som någon av de andra PLO/Fatah-ledarna. Ja, faktiskt mer så än PLO-ledaren Yassir Arafat (1927-2004), även känd som Abu Ammar, som var född i Kairo i Egypten. Tulkarm ligger i nordvästra delen av den så kallade Västbanken.https://en.wikipedia.org/wiki/Tulkarm

I princip samma argument framfördes i ett psykotiskt uppskruvat tonläge i den egyptiska TV-kanalen Al-Hekma den 23 mars 2012, då den islamistiska terrorrörelsen Hamas (som kontrollerar Gaza) inrikesminister Fathi Hamad menade att palestinaaraberna i Gaza var just – araber. ”Hälften av oss har egyptisk, den andra hälften saudiarabisk bakgrund”, argumenterade Hamad och manade hela arabvärlden till heligt krig (jihad) för den ”palestinska” – det vill säga den arabiska – saken mot sionisterna, amerikanerna och imperialisterna. Detta därför att araber i ”Palestina” och på andra håll är ett enda folk. https://www.youtube.com/watch?v=Oo4yiUHs1HE

Den enda reella palestinska stat som existerar i nuläget är Jordanien (tidigare Transjordanien), vars befolkning till övervägande delen de facto består av vad som kallas ”palestinier”. Landet ockuperade olagligt efter det Första arab-israeliska kriget från 1949 till 1967 Judéen och Samarien – alltså ”Västbanken” – och östra delen av den urgamla judiska huvudstaden Jerusalem. 1967 lyckade Israel i Sexdagarskriget erövra dessa områden jämte Golanhöjderna i norr och Sinaihalvön i söder (Sinai överlämnades 1978 till Egypten efter Camp David-avtalet).

jewish-and-arab-palestine-1922

Det judiska och arabiska Palestina under brittiskt mandatärstyre 1922.

Således skulle man med fog kunna säga att det är Jordanien som är Palestina. Tvåstatslösningen är på så sätt redan ett faktum. Ju förr världen inser detta desto bättre! https://mellanosternidag.wordpress.com/israel-i-nordisk-media/jordanien-ar-en-palestinsk-stat/

Slutligen ett litet men slagkraftigt memento till alla som tycker att Israel skall bojkottas. Detta är lättare sagt än gjort, vilken mer än väl framgår av denna intelligenta presentation: https://www.youtube.com/watch?v=45Rkjp0rU-o

 

 

Wallström – en av årets mest prominenta antisemiter

30 december, 2016

t51xwwm9f4fi5rhklk7v28evsp8wknc
Margot Wallström tilldelas den ”palestinska” orden Star of Jerusalem ur Mahmoud Abbas hand vid sitt besök i Ramallah i december 2016.

Nu får utrikesminister Margot Wallström internationellt erkännande för sina insatser: hon har av Simon Wiesenthal Center i hård konkurrens tilldelats åttonde plats på centrets lista över 2016 års mest spektakulära antisemitiska och antiisraeliska utspel. http://nyheteridag.se/margot-wallstrom-pa-attondeplats-wiesenthals-antisemitlista-for-2016-ar-har/

Man kan nog säga att Wallström jobbat ihop till placeringen. Den omedelbara anledningen till uppmärksammandet är, att den svenska utrikesministern genom att anklaga Israel för ”utomrättsliga avrättningar” bryr sig mer om förövarna än offren för den palestinaarabiska terrorn i Mellanösterns enda demokrati.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande

Margot Wallström var dock tidigt ute i det antiisraeliska spåret genom att, redan kort efter den rödgröna ministärens tillträde hösten 2014, tillsammans med statsminister Stefan Löfven välkomna den Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas till Sverige; i samband med besöket gick Sverige officiellt ut och erkände ”Palestina” – ett ”land” som inte finns och aldrig funnits i historien – diplomatiskt. Samtidigt kungjorde en strålande glad Wallström att Mahmouds dubiösa myndighet skulle få 1,5 miljarder årligen i svenskt bistånd. Israelerna var måttligt roade.

c0tajoiwiaic5daIsraels ”aggression” i Mellanöstern ur Hamas perspektiv.

Vid Abbas besök meddelade Löfven och Wallström för vem som orkade lyssna att en ”tvåstatslösning” är enda möjligheten till fred i Mellanöstern och att det svenska erkännandet skulle ses som en fredsbefrämjande åtgärd. Det allt överskuggande problemet med det resonemanget är givetvis, att vare sig Mahmouds Fatah/PLO eller Hamas visar några som helst tecken på att vare sig tolerera eller erkänna den judiska staten Israel som statsbildning. Erkännandet kan därför ses som ett stöd för den ständigt pågående palestinaarabiska terrorn mot den israeliska civilbefolkningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/03/lofvens-regering-premierar-terrorn-genom-att-erkanna-palestina/

Utrikesminister Wallström ådrog sig vidare Israels vrede, då hon i en TV-intervju för drygt ett år sedan hävdade att en  av de viktigaste orsakerna till muslimsk radikalisering i allmänhet och de fruktansvärda terrordåden i Paris i november 2015 i synnerhet var konflikten mellan Israel och ”Palestina” vilken sades ge upphov till en känsla av hopplöshet bland unga muslimer. http://www.dn.se/nyheter/israel-kallar-upp-ambassador-efter-uttalande-av-wallstrom/

2014 hade Sverigedemokraternas toppolitiker Björn Söder det tvivelaktiga nöjet att hamna på sjätte plats på Simon Wiesenthal Centers lista över prominenta antisemiter. Bakgrunden var att Söder i ett svar på en fråga i en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius gjort ett rätt aktningsvärt försök att reda ut förhållandet mellan judiskhet och svenskhet. Media gjorde givetvis vad de kunde för att missförstå varje stavelse av Söders svar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20118462.ab

soder4
Björn Söder på ”antisemitlista” – samma lista som då Margot Wallström hamnade där kallades ”anti-Israel-lista”.

Kollektiv bestörtning utbröt bland etablerade godhetsapostlar. Aftonbladets Anders Lindberg menade exempelvis att Söders listplacering var en skam för Sverige. https://twitter.com/anderslindberg/status/552875457302233090 Jag har ännu inte sett någon kommentar från Lindberg angående Margot Wallströms listplacering. Inte heller från Expo.

Wallströms prominens bland världens antisemiter gör tvivelsutan mediaetablissemangets företrädare förvirrade. Söder kunde man förstå, han representerade trots allt det avskydda SD med påstådda ”rötter i nazismen”. Men Wallström, vår klämkäcka blonda utrikesminister? I syfte att mildra skadan förkunnas nu Wiesenthal-centrets årliga lista vara en ”anti-Israel-lista”, inte en ”antisemitlista” som det hette då Björn Söder hamnade där. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-pa-anti-israel-lista-efter-israelkritik

SVT Nyheter låter därtill Wallströms pressekreterare Erik Wirkensjö förklara: ”Listan är uppenbarligen oseriös” samt att Wiesenthal-centret blandat ihop antisemitism med Israel-kritik. ”Sveriges regering är aktiv i kampen mot antisemitism och är för en hållbar tvåstatslösning”, meddelar Wirkensjö vidare. En aktivitet som Wirkensjö torde vara tämligen ensam om att ha observerat.

kbhicaxk
Pressekreterare Wirkensjö ser ”kamp mot antisemitism” där ingen annan ser den.

Denna bloggare har tidigare riktat kritik mot Simon Wiesenthal Center för att ha bett Sveriges regering ingripa och stoppa tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/16/brunrattor-nazism-och-nya-tider-yttrandefriheten-kan-inte-tas-for-given/ Att inrangera Björn Söder, som under många år varit en uttalad Israel-vän, på sin antisemitlista för två år sedan var heller inte särskilt förtroendeingivande.

Årets lista har dock en bredd och en mångsidighet som enligt min mening gör det svårt att påstå att den skulle vara ”oseriös”: http://www.wiesenthal.com/atf/cf/%7B54d385e6-f1b9-4e9f-8e94-890c3e6dd277%7D/TT_2016REPORT.PDF Här följer min sammanfattning av listan:

1.  FN, som med president Barack Obamas hjälp lotsade igenom en resolution i säkerhetsrådet som ensidigt fördömer Israel för byggande av bosättningar i de judiska kärnområdena Judéen och Samarien, samt tidigare i form av en resolution i UNESCO frånkände Israel varje historisk rätt till heliga judiska platser såsom Tempelberget och Västra tempelmuren samt Rakels grav och Patriarkernas grav.

US President Barack Obama, right, walks with Palestinian President Mahmoud Abbas, during a welcoming ceremony prior to their meeting, in the West Bank city of Ramallah, Thursday, March. 21, 2013. Obama is meeting Palestinian officials on the second day of his Mideast tour to emphasize the importance of reaching an Israeli-Palestinian peace deal. (AP Photo/Majdi Mohammed)

Barack Obama träffade Mahmoud Abbas i Ramallah 2013.

2. Brittiska labourledare med Jeremy Corbyn i spetsen samt överhuspolitikern Jenny Tonge för en rad antisemitiska utspel och uttalanden. Baronessan Tonge, född Smith, uteslöts ur sitt parti, Liberaldemokraterna, i oktober i år för rabiat anti-israelisk extremism. Bland annat har hon påstått att Israel bär ansvaret för den ökande antisemitismen.

3. Frankrike, som blev första EU-landet att kräva märkning av varor från israeliska områden i enlighet med 1967 års gränser.

4. Stöd för den internationella anti-israeliska och antisemitiska hatrörelsen Boycott, Divestment and Sanctions Movement (DBS) från bland annat Lärarunionen i Tyskland, United Church of Christ i USA och Ryan University i Kanada.

5. Richard Spencer, amerikansk extremnationalistisk aktivist och ledare för National Policy Institute (NPI).

6. Det samlade ”palestinska” ledarskapet Fatah och Hamas för ständigt pågående terror mot den judiska staten Israel.

7. Nederländerna, där det förekommit så många antisemitiska attacker, inte minst mot skolor, att det inte längre är meningsfyllt att rapportera dem.

8. Sveriges utrikesminister Margot Wallström, som bryr sig mer om de terroristiska förövarna i Mellanöstern än deras offer.

9. Sporten, en internationell grogrund för antisemitism. Exempel ges från USA, där anhängare till ett skollag skrek ”You killed Jesus, You killed Jesus” till anhängare av en konkurrerande skola med många judar. Andra exempel från Nederländerna, Italien, Storbritannien, Kroatien och Polen.

Warszawa, 17.03.2011. Irena Grudziñska-Gross, Tomasz Gross, autorzy ksi¹¿ki " Z³ote ¿niwa " . Nz. Polski pisarz i socjolog, zajmuj¹cy siê naukami politycznymi i spo³ecznymi Jan Tomasz Gross . (obm) PAP/Grzegorz Jakubowski

Den polske historikern Jan Tomasz Gross hotas av fängelse för sina studier i polskt judemördande.

10. Polen, där den bemärkte historikern Jan Tomasz Gross riskerar fängelsestraff på grund av anklagelser om att alltför ingående ha dokumenterat polskt deltagande i mördandet av judar under Andra världskriget.

Att Simon Wiesenthal Center kan hugga i sten har vi sett av exemplen Björn Söder och Nya Tider ovan. Jag är ändå rätt imponerad av 2016 års antisemitlista, som visar att centret inte räds den grannlaga uppgiften att bena upp eventuella skillnader mellan kritik av Israel, antisionism och antisemitism. Sådana skillnader kan förvisso förekomma, men de är sällsynta.

logo_2016

Antisemitism maskeras nämligen mycket ofta med just ”Israel-kritik” och ”antisionism”. I fallet Margot Wallström tror jag helt enkelt hon är för korkad för att begripa detta. Hon fullföljer ju bara den hävdvunna, socialdemokratiska Palme-Andersson-linjen utan att inse, att denna från första början är djupt antisemitisk. Det gör inte hennes förlöpningar mindre allvarliga. Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/antisionismen-ar-den-moderna-antisemitismen/

Det högerpopulistiska spöket

13 december, 2016

Ett spöke går runt i västvärlden – högerpopulismens spöke. /Fotnot/

Det talas med darr på stämman om att nu måste alla rättrogna demokrater samlas i syfte att stoppa de hemska populisterna i form av exempelvis Donald Trump i USA, Brexit-anhängarna i Storbritannien, Front National och dess ledare Marine Le Pen i Frankrike och Alternative für Deutschland med ledaren Frauke Petry. Även Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson brukar hänföras till populistfållan.

Frauke Petry, chairwoman of the right-wing Alternative for Germany (AfD) party holds a speech at the party congress in Hannover, November 28, 2015.REUTERS/Axel Schmidt

Frauke Petry är partiledare för Alternative für Deutschland.

I ett försök till analys av det högerpopulistiska ”hotet”  i Aftonbladet för en tid sedan påstås, att vid pass hälften av alla européer hyser högerpopulistiska sympatier och att det proverbiala ”30-talet” därmed skulle vara hotande nära; allra mest anfrätta anges Rumänien och Polen vara: http://www.aftonbladet.se/nyheter/utrikes/article23685579.ab

Ett problem med att utnämna vissa partier och politiker till ”(höger)populister” är emellertid att det inte existerar någon statsvetenskaplig konsensus om hur begreppet ”populism” skall tolkas. Etymologiskt kan det härledas till latinets populus, som betyder folk. En möjlig tolkning av ordet populism är därför rätt och slätt ”folklighet”.

Är då folklighet det stora hot mot demokrati och anständighet det i dag i allmänna ordalag utmålas som? Knappast. Jag skulle vilja påstå att den så kallade populismens motståndare inom politik och media, med väldokumenterad faiblesse för att söka oskadliggöra meningsmotståndare med etiketter som ”främlingsfientliga”, ”rasistiska” och nu ”populistiska”, utgör betydligt större hot mot demokrati och yttrandefrihet.

Ta exemplet med militanta motståndare till den presidentvalde Donald J. Trump i USA, vilka inte accepterade valresultatet utan gick ut i stundom våldsamma demonstrationer mot Trump i USAs större städer.

636143406686444947-ap-election-protests-california
Det verkliga hotet mot demokratin: vildsinta motdemonstranter, som här i Kalifornien, vilka inte accepterar ett valresultat som går dem emot.

Nu senast har Clinton-kampanjen anslutit sig till det Gröna partiets presidentkandidat Jill Stein i hennes begäran om att de avlagda rösterna i tre nyckeldelstater som Trump vunnit skall räknas om. Detta trots att inga andra än obotliga konspirationsteoretiker tror sig ha funnit belägg för att det förekommit valfusk till Trumps fördel.

I skrivande stund har omräkningen i en av de tre staterna – Wisconsin – bekräftat att Trump faktiskt vann. Han skall därtill  ha fått 162 fler röster än i valet den 8 november. I de övriga staterna – Pennsylvania och Michigan – har federala domare avvisat kraven på omräkning. http://punchng.com/finished-recount-confirms-trump-victory-wisconsin/

Vägran, eller åtminstone stark obenägenhet, att acceptera att det finns alternativa åsikter till de egna vad gäller frågor som till exempel invandring, klimatpolitik, feminism och mångkultur är något av det som utmärker antipopulisterna. Det ligger då nära till hands med demonisering av meningsmotståndarna.

czgv09gvqaig_ml
En omräkning av rösterna i Wisconsin gav Donald Trump 131 röster fler än i valet den 8 november.

För egen del var det länge sedan jag slutade bryr mig om vad mina meningsmotståndare behagat kalla mig och de politiska grupperingar och/eller partier jag varit ansluten till.  Vill någon kalla oss socialkonservativa och nationalistiska sverigedemokrater för populister, för all del. Att ta hänsyn till folkets (populus) mening kan knappast vara särskilt mycket fel.

I så fall innehåller dock alla partier populistiska inslag, då väl inget parti struntar i vad folket (eller åtminstone de egna väljarna) tycker. Även om man ibland kan få för sig att så är fallet.

Det kan slutligen nämnas att Alexander Bengtsson i tidskriften Expo i samband med valet 2010 uttryckligen framhöll att ”Sd är inga högerpopulister”. http://expo.se/www/download/expo-2-08-s-7-sd-ar-inga-hogerpopulister.pdf

För vad det nu kan vara värt.


Anmärkning: Ovanstående bloggtext är en utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 11 december 2016.

Fotnot: Den inledande meningen alluderar på Kark Marx och Friedrich Engels utsaga i Det kommunistiska partiets manifest (1848): ”Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke.” http://www.filosofer.se/marx.html

 

Vikingarna: mördarmaskiner och plundrare men också handelsmän och statsbyggare

30 november, 2016

A furore Normannorum libera nos, Domine! (För nordmännens raseri bevare oss, milde Herre Gud!)

Denna bön bads i nordfranska kloster och kyrkor och syftar på de så kallade vikingarna, det vill säga våldsverkande men även handlande och statsbyggande nordbor från Sverige, Norge, Danmark och Island. Dessa gjorde den europeiska världen från Britannien och Irland i norr till Konstantinopel i söder osäker från slutet av 700-talet till mitten på 1000-talet. Vikingatiden har även kallats Nordens första storhetstid.

vikings-attack-lindisfarne
Illustrationen visar hur det kan ha sett ut då en nordman slår ihjäl en munk i Lindisfarne den 8 juni 793.

Vikingatiden kan sägas ha inletts med att besättningarna på tre krigsfartyg norrifrån attackerade en hamn i Dorchester på den engelska sydkusten i slutet av 780-talet. Det officiella startskottet för vikingaplundringarna brukar dock anses ha avlossats den 8 juni år 793 i Herrens år, då hundratals vilda nordmän klev i land på den ö – i dag kallad Holy Island – där biskopssätet och klostret Lindisfarne var beläget. http://varldenshistoria.se/kultur/guider/har-borjade-vikingatiden

Lindisfarne hade år 635 anlagts av den irländske munken Aidan på order av konung Oswald i Northumberland. Det blev högkvarter för den kristna mission som riktades mot det dåtida kungadömet Mercia. En berömd munk blev den senare abboten och ärkebiskopen Sankt Cuthbert. Mer om Lindisfarne här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindisfarne

Platsen skulle plundras om och om igen innan den slutligen övergavs. Biskopssätet hade då flyttats till Durham i det inre av fastlandet. I dag finns på Holy Island, som vid ebb har landförbindelse med det engelska fastlandet, klosterruiner samt en slottsbyggnad som stod klar 1550. Ön är numera framförallt ett omtyckt tillhåll för ornitologer på grund av det rika fågellivet.

aidan_of_lindisfarne
Sankt Aidan av Lindisfarne.

Nordmännen högg med sina yxor och svärd ihjäl ett stort antal av de fromma munkarna, vilka tillbringade dagarna med att bedja, hålla gudstjänster, skriva av och illustrera bibeltexter, sjunga psalmer och arbeta i trädgården där de odlade bland annat medicinalväxter. De klosterbröder som icke ljöt döden flydde hals över huvud medan de norröna våldsmännen lade beslag på allt de kunde finna i fråga om dyrbarheter.

Den vilda attacken slog självklart ned som en bomb i hela den kristna världen. 13 år senare, 806, drabbades klostret Columbus på ön Iona i Inre Hebriderna utanför Skottlands nordvästkust av samma öde som Lindesfarne. Här lämnade nordborna intet åt slumpen utan alla munkar på platsen mördades. Vikingatågen ägde rum mitt i en brytningstid mellan gammalt och nytt, då den kristna missionen spred sig allt längre norrut och utmanade de människor som fortfarande trodde på den gamla fornnordiska mytologin inklusive gudagestalter såsom Oden, Tor, Frej med flera.

På 800-talet sändes den nordtyske munken Ansgar till Birka på Björkö i Mälaren med målsättningen att omvända svearna till tron på ”Vite Krist”, som Kristus kallades av nordborna. Han fick under första resan god kontakt med konung Björn och tilläts uppföra en kyrka, där de troende kristna kunde bedja och förrätta andakter. Vid sin andra resa kunde Ansgar dock till sin sorg konstatera, att den kristna tron befann sig på tillbakagång. http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

img_1506
Runsten i Järnvägsparken i Södertälje. Texten från 1000-talet handlar om Holmfast och Rodälv vilka kommit hem sedan de ”voro österut”. Foto: Tommy Hansson

Det skulle dröja ytterligare ungefär 300 år innan kristendomen var etablerad som dominerande troskoncept i vad som nu är Sverige. Detta skedde delvis med tillhjälp av missionärer från de tyska och brittiska områdena, men också genom att den nya tron medfördes och förkunnades av hemvändande vikingar. Dessa icke endast berördes av det kristna kärleksbudskapet utan  insåg också att kristendomen – som nu omfattades av stora delar av den civiliserade världen – var förmånlig sedd ur ett mellanfolkligt och handelsmässigt perspektiv.

Den förste svenske konung som lät döpa sig var Olof Skötkonung, son till Erik Segersäll; dopet skall enligt den vanligaste historiska traditionen ha ägt rum vid Husaby källa i Västergötland år 1008 och utförts av den engelske missionären Sigfrid. Kung Olof var nu noga taget inte den förste svenske monark som lät döpa sig till den kristna religionen – det hade hans far Erik gjort tidigare.  Olof var dock först att hålla fast vid kristendomen intill sin död. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/kungar/vikingatid/os-kristnandet.htm

Det är alldeles uppenbart att de av våra förfäder som drog ut på vikingatåg – alla gjorde ju inte det, de flesta som bebodde våra trakter stannade kvar hemma och brukade jorden samt skötte kreaturen – var av ett helt annat kynne än våra dagars lättkränkta och feminiserade svenskar. Vad de än var så inte var de några veklingar. Som vi sett ovan tvekade de inte att ta för sig med understundom extremt brutala metoder.

Här sången ”Här kommer det en viking” framförd av Sigge Fürst och med text av Eric Sandström: https://www.youtube.com/watch?v=AfPOqcLCFXA

De mest vildsinta vikingarna ingick i en elitstyrka som kallades bärsärkar, alternativt ulvhednar, vilka eggat fantasin hos många historiker och historiskt intresserade genom åren och givit upphov till en mångfald teorier. Bland annat har det spekulerats i att bärsärkarna skulle ha inmundigat små mängder av den giftiga röda flugsvampen innan det var dags för strid, men det är det numera få som tror. https://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A4rs%C3%A4rk

De vikingatida krigshandlingarna inleddes som framgått ovan i engelska Dorchester på 780-talet. Därefter följde en drygt 250-årig historia av såväl krig, oprovocerade brutala övergrepp som fredlig handel i både öster och väster. Enligt tidigare historiskt synsätt var det vikingar från Sverige som färdades i österled medan danskar, norrmän och islänningar drog västerut. Numera anses denna teori förlegad – de geografiska aktiviteterna var i stort jämnt fördelade mellan de nordiska folkslagen.

13708159_901823926589149_7532972431847693393_o
Travis Fimmel som Ragnar Lodbrok i Vikings.

845 angrep vikingar Hamburg och anställde stor förödelse. Samma år samt 857 och 885-86 gav man sig på Paris. Angreppet 845 skall möjligen ha anförts av den legendariske hövdingen Ragnar Lodbrok, som lät hänga 111 av Paris försvarare. En särskilt innovativ vikingahövding av dansk eller norsk härkomst var Rollo, vilken tilläts etablera sig i Frankrike i utbyte mot att han försvarade landet mot vikingaangrepp.

Han utsågs småningom till greve av Rouen och anses ha varit den förste hertigen av Normandie under namnet Robert I. Rollo är anfader till Englands förste normandiske kung, Vilhelm erövraren, som tog landet i besittning efter slaget vid Hastings 1066. Rollo levde mellan cirka 845 och cirka 930. Slutet på vikingatiden kan fixeras till år 1066, då den norske monark som kallats Harald hårdråde åkte på pumpen mot den engelske kungen Harold Godwinson. Den senare var den siste saxiske kungen i England, eftersom han kort efter slaget vid Stamford Bridge dödades i slaget vid Hastings som förde normanderna till makten.

Här följer en lista över de viktigaste vikingatida krigshandlingarna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Vikingatida_krigshandlingar

Om vikingarna finns ett antal mer eller mindre efterhängsna myter. Den vanligaste torde vara den om vikingahjälmarna med horn på. Avbildningar på till exempel Bayeux-tapeten, som framställer slaget vid Hastings, och de sällsynta hjälmfynd som gjorts ger dock vid handen att vikingahjälmarna varit hornlösa och toppiga. Avbildningar av figurer med hornhjälmar har dock hittats, men dessa anses snarare avbilda mytologiska gestalter såsom den fornnordiska mytologins övergud Oden.

219712715_82ec6434-7bd2-4123-87a2-1f37d8d7357c
Kvinnliga krigare – så kallade sköldmör – spelade en stor och viktig roll i vikingahärarna.

Den populära TV-serien Vikings, vars handling kretsar kring Ragnar Lodbrok-gestalten (som spelas av australiensaren Travis Fimmel), å sin sida visar vikingar vilka strider utan hjälm. Över huvud taget är det uppenbart att Vikings, låt vara välgjord och delvis historiskt korrekt, tar sig betydande historiska friheter där exempelvis Rollo blir till Ragnars bror. En annan TV-serie med vikingamotiv är The Last Kingdom som skildrar dels kampen mellan de dåtida engelska kungarikena, dels alla dessa rikens kamp mot vikingarna.

I Vikings framgår tydligt att kvinnor, kallade sköldmör, kunde spela väl så viktiga roller i krigiska situationer som män. Enligt nyare forskarrön baserade på vikingagravar skall emellertid kvinnorna ha spelat än ännu mer framträdande roll än vad Vikings antyder. Kanske så många som hälften av alla vikingakrigare har varit kvinnor. http://www.newsner.com/stereotypen-om-vikingar-krossad-ny-forskning-halften-av-krigarna-var-kvinnor/om/nyheter

Jag har tidigare under mina arkeologistudier för länge sedan sysslat en del med vikingatiden, även om jag var mer intresserad av bronsåldern. De nämnda TV-serierna har medfört ett uppsving för intresset för min del. Nyligen skaffade jag mig således boken Vikingar – myt och verklighet. Nordens första storhetstid, vilken är en av Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB) moderniserad version av klassikern Nordens första storhetstid: omkring 800-1066 med lärarinnan Anna Sandström som författarinna och utkommen 1894.

Boken, med förord av den historiske författaren Ulf Sundberg, kan varmt rekommendera för den som vill få en lättfattlig sammanfattning av vikingarna och deras härnadståg samt icke minst inbördes strider i form av exempelvis slaget på Fyrisvallarna 885 och slaget vid Svolder år 1000.

img_1597
SMBs nyutgåva av Anna Sandströms bok om vikingar kan rekommenderas. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste det sägas att vikingarna var mycket mer än råa och ibland omänskliga mördarmaskiner och plundrare (ty det var de verkligen). Dessutom var de slavhandlare och sålde 801 för första – men ingalunda sista – gången kristna fångar som slavar till muslimska handelsmän. De var även, som jag framhållit ovan, skickliga handelsmän och var mera är: framgångsrika nationsbyggare som var inblandade i Rysslands, Irlands och Englands tillblivanden.

Det tycker jag vi hedrar dessa våra förfäder för genom att samfällt lyfta på våra hornlösa vikingahjälmar och skåla i den honungssötade drycken mjöd. De var inte alla gånger Guds bästa barn – men de var våra killar och tjejer, och vi skulle tveklöst behöva litet mer av deras anda i dagens förvekligade Sverige!

Garry Kasparov kallar Putins Ryssland ”maffiastat”

15 november, 2016

garry-kasparov
Garry Kasparov är sedan 2013 bosatt i New York med sin familj.

Den naturliga reaktionen, den mänskliga reaktionen, i kölvattnet av segern i det Kalla kriget var att omfamna den forna fienden.

Så skriver Garry Kasparov i inledningen till sin bok Winter is coming. Euforin efter den rätta sidans seger kunde dock inte undanskymma det faktum att ondskan inte dör, den antar endast nya former. Ett flertal av de forna öststatsdiktaturerna har klarat omställningen till demokrati bra, men dessvärre gäller detta inte Sovjetunionen som i stället utvecklades till Vladimir Putins auktoritära statsbygge med betydande inslag av KGB- och sovjetnostalgi på agendan men också en god portion maffiastyre.

Världen, och inte minst dess ledare, gör väl i att lyssna till vad den forne schackvärldsmästaren och numera Putin- och Rysslands-kritikern Garry Kasparov har att säga om utvecklingen i Ryssland sedan Vladimir Putin steg till maktens tinnar som Boris Jeltsins efterträdare 1999. Kasparov lever i dag i exil i New York men följer hela tiden spänt vad som försiggår i hemlandet. Han luftar då och då sedan många år tillbaka sina åsikter i The Wall Street Journal. https://en.wikipedia.org/wiki/Garry_Kasparov

Garry Kasparov föddes som Garik Kimovitj Weinstein i Baku i den forna sovjetrepubliken Azerbajdzjan 1963 med judiskt påbrå på fädernet (han tog sig sedan moderns efternamn och förryskade det). Han visade sig tidigt vara ett schackunderbarn och gjorde ingen besviken: 1985 blev han världsmästare vid endast 22 års ålder efter seger mot Anatolij Karpov. Kasparov visade sitt oppositionella sinnelag 1992, då han och engelsmannen Nigel Short bröt sig ur det internationella schackförbundet FIDE. De bildade Professional Chess Association för att kunna spela en egen match om VM-titeln på rättvisa villkor, en match som Kasparov vann. Följden blev att FIDE anordnade en match om den officiella titeln som Karpov vann.

img_1588
I boken Winter is coming tecknar Garry Kasparov en mörk bild av Putins Ryssland. Foto: Tommy Hansson

Bosatte sig i New York 2005 slutade Garry Kasparov med schackspelande på toppnivå för att i stället helt ägna sig åt politik och författarskap. Tre år tidigare hade han som topprankad spelare i världen spelat en serie matcher i New York mot den tolv år äldre ärkerivalen Karpov, som han överraskande förlorade. Här en kort men dramatisk videofilm från en av matcherna: https://www.youtube.com/watch?v=3QXRR9Ql7kI

Kasparov kom att representera oppositionsalliansen Det andra Ryssland, och 2007 blev han dess presidentkandidat inför det stundande valet 2008. Han arresterades i november 2007 efter att ha deltagit i en demonstration som saknade polistillstånd och fick tillbringa fem dagar i fängelse. Valet vanns av Putins marionett Dmitrij Medvedev  – eftersom Putin redan avverkat två presidentperioder kunde han enligt den ryska konstitutionen inte kandidera ännu en gång – med dryga 70 procent av rösterna med Putin som premiärminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland

Oppositionsalliansen Det andra Ryssland bör inte förväxlas med det 2010 bildade socialdemokratiska partiet – det kallas stundom även ”nationalbolsjevikiskt” – med samma namn med Eduard Limonov som partiledare. Detta parti har en handgranat (!) som partisymbol. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland_(parti) Efter ytterligare några år av repressivt Putin-Medvedev-styre i hemlandet fann Garry Kasparov för gott att 2013 lämna Ryssland med sin familj och bosätta sig i New York.

garry_kasparov
Kasparov grips och misshandlas av polis i Moskva i samband med en demonstration.

Reviderat historien När Vladimir Putin, med ett förflutet som överste inom KGB, kom till makten i slutet av 1999 innebar det att Ryssland var på väg bort från den inte helt bekymmersfria demokratiska väg Boris Jeltsin inlett efter att ha omintetgjort det stalinistiska försöket till statskupp hösten 1991. Putins makttillträde innebar i praktiken begynnelsen av ett nytt kallt krig, som jag skriver om på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Garry Kasparov och andra ryska demokratiaktivister hoppades inledningsvis att Putin skulle respektera demokratins fundamentala principer med fria val, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. Deras förhoppningar kom på skam. I stället byggde Putin långsamt men målmedvetet upp Ryssland till en auktoritär stat där makten för Putin och hans underhuggare betydde allt.

”Den enda bild han brydde sig om var att framstå som tuff på hemmaplan”, framhåller Kasparov i sin bok (sidan 159, artikelförfattarens översättning från engelska) Winter is coming. Why Vladimir Putin and the enemies of the free world must be stopped (Atlantic Books, Storbritannien, 290 sidor). Putin struntade i den växande kritik som kom honom till del från utländska kritiker och fortsatte sin repressiva politik att hålla Ryssland i ett allt hårdare grepp: ”Putins regim opererade på en amoralisk nivå, som var helt väsensskild från de västliga nationer som kämpade med att förstå vad som utspelade sig bakom Kremls röda murar. 2007 hade jag blivit en Putin-förklarare på heltid i mina artiklar och föreläsningar.”

Omvärlden borde ha förstått åt vilket håll Ryssland var på väg när Putin 2005 deklarerade, att ”Sovjetunionens sammanbrott var 1900-talets största geopolitiska katastrof”. Eller kanske redan i december 2000, då Putin lät ersätta Rysslands dittillsvarande nationalsång med den gamla taktfasta Sovjethymnen – som ursprungligen skrevs till Stalins ära – som vi västerlänningar hört så många gånger på TV i samband med olika idrottsevenemang.

images
Vladimir Putin som don Corleone – maffiabossen som ingen tillåts gå emot.

Vidare har regimen reviderat den sovjetryska historien på ett skamlöst sätt. Obehagliga företeelser som Gulag-lägren och den sovjetiska massakern på polska officerare i Katyn-skogen 1940 har plockats bort till förmån för rymdfärder och andra heroiska sovjetprestationer. Historikern Arkadij Vaksberg berättar mer om detta här: http://www.svd.se/putin-reviderar-historien-forgaves/om/kultur:under-strecket

Putin som don Corleone Omvärlden stod länge tämligen handfallen inför den nya auktoritära ordningen i Putins Ryssland. Kasparov skriver (sidan 156): ”Ingenting symboliserade bristen på vilja att stå upp mot Putin mer än G8-mötet i St. Petersburg som hölls 15-17 juli 2006.” https://sv.wikipedia.org/wiki/G8-m%C3%B6tet_2006

Det var ett stort ögonblick för Putin och på samma sätt ett eländigt för den ryska demokratin. Putin älskade att se och bli sedd av dessa demokratiska förebilder lika mycket som han föraktade vad det var meningen att de skulle stå för.”

De västliga ledarna – bland dessa fanns George W. Bush, USA, Tony Blair, Storbritannien, Jacques Chirac, Frankrike och Angela Merkel, Tyskland – borde ha kunnat se vad som försiggick i Ryssland vid denna tid, menar Kasparov, men de valde att vända bort blicken för att inte riskera äventyra samarbetet rörande säkerhets- och energifrågor. Västledarna hade emellertid inte mycket för att de avstod från kritik mot Ryssland under de åtta åren från Putins makttillträde fram till den ryska invasionen av Georgien 2008, anser Garry Kasparov (sidan 158):

Precis som i gamla tider har Moskva blivit en allierad med bråkmakare och antidemokratiska härskare världen över. Kärnvapenhjälp till Iran, raketteknologi till Nordkorea, militärutrustning till Sudan, Myanmar och Venezuela, vänskapsförbindelser med Hamas; det var så Putin återgäldade väst för att ha hållit tyst om mänskliga rättigheter i Ryssland i åtta år.

2006-g8-leaders
Putin (i mitten) gläds åt det internationella sällskapet vid G8-mötet 2006. I bakgrunden Konstantinpalatset utanför Sankt Petersburg.

Den som rätt vill kunna förstå Putin-regimen, menar Kasparov, bör gå till bokhandeln. De böcker som då blir aktuella är inte några som skrivits av vare sig Marx, Mussolini, Machiavelli eller Montesquieu: ”Gå direkt till fiction-hyllan och ta hem allt du kan finna av Mario Puzo. Gudfadern-trilogin är en bra början, men utelämna inte The Last Don, Omerta och The Sicilian. Vladimir Putins och hans St. Peterburg-klans stigande till makten har beskrivits som machiavellisk, men den kan bäst beskrivas genom don Vito Corleones bedrifter: svekens spindelväv, hemlighetsmakeriet och de utsuddade linjerna mellan vad som är affärer, vad som är regering och vad som är brottslighet- allt finns i Puzos böcker.”

Så länge man rättar in sig i ledet och är lojal gentemot maffialedaren, förklarar Kasparov, kan man påräkna dennes beskydd. Om någon i den inre kretsen går emot ledaren – capon – är det dock ajöss och good-bye. Detta var vad som hände Rysslands en gång rikaste man och den 16e rikaste i världen, Michail Chodorkovskij, som ville leda sitt oljebolag Yukos som ett normalt företag och inte låta det ingå som en kugge i Putins ”KGB Inc.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Yukos

Litvinenko – offer för ”nukleär terrorism” Följden blev att han greps 2003, ställdes inför rätta och snart fann sig fängslad i Sibirien medan hans företag slaktades av maffiastatens avläggare Rosneft och Gazprom. Chodorkovskij benådades omsider och släpptes 2013, varefter han valde att gå i exil i Berlin och att fortsätta arbeta med sin stiftelse Öppna Ryssland som verkar för demokratiska reformer i hemlandet.

En som råkade än värre ut var FSB-operatören (FSB efterträdde KGB som ryskt spioneri- och säkerhetsorgan) Alexander Litvinenko. Denne hade i slutet av 1990-talet trakasserats och arresterats av regimen på grund av sin kritiska attityd och tog 2000 sin tillflykt till London, där han fick politisk asyl. Han verkade i landsflykt som journalist och författare och skrev två böcker, vilka anklagade Putin-regimen för att dels ha beordrat sprängningarna av ryska bostadshus för att kunna skylla dessa på den tjetjenska motståndsrörelsen, dels för att ha legat bakom mordet på Anna Politkovskaya, känd kritiker av kriget i Tjetjenien. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Litvinenko

michail-chodorkovskijw
Michail Chodorkovskij tillbringade tio år i fängelse i Sibirien.

Litvinenko, förklarar Kasparov, hade brutit mot regeln om lojalitet genom att fly till London; värst av allt var dock att han gjort sig skyldig till maffialagen omerta genom att publicera böcker om Putins och dennes fotsoldaters gärningar.

”I stället för att tas med på en fisketur enligt gammeldags Gudfader-stil”, skriver Kasparov (sidan 161), ”mördades han i november 2006 i London i det första registrerade fallet av nukleär terrorism.” Det konstaterades sålunda att Litvinenko avlidit i strålsjuka på ett London-sjukhus efter att ha förgiftats av det radioaktiva ämnet polonium-210.

Diktatur, hot och kränkningar Utvecklingen sedan Garry Kasparov publicerade publicerade Winter is coming 2015 har tveklöst bekräftat författarens mörka bild av Putins Ryssland såväl in- som utrikespolitiskt. I dag tycks demokratin för den ryska befolkningen mer avlägsen än någonsin. Val förekommer visserligen i syfte att upprätthålla det demokratiska skenet, men dessa kan på intet sätt jämföras med de val vi är vana vid (även om oegentligheter sporadiskt förekommer även här).

Den amerikansk-ryska författarinnan Anna Arutunyan ger i sin kontroversiella bok Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor, en insiktsfull ögonvittnesskildring av hur det kan gå till i ryska vallokaler. http://www.expressen.se/kultur/anna-arutunyan-tsar-putin/

Valfunktionärernas huvudsakliga uppgift är att ”se till att premiärminister Putin fick det nödvändiga antalet röster i enlighet med den levande lagen, förmedlad från presidentens kansli i Kreml…”. (sidan 289) Ett fåtal nominellt oppositionella partier tillåts också ställa upp, men endast på villkoret att de förhåller sig lojala gentemot makten i Moskva. Bland dessa finns det kommunistiska partiet samt Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokratiska” men i verkligheten ultranationalistiska parti.

natalya_sharina_og
Natalja Sjarina, föreståndare för Biblioteket för ukrainsk litteratur i Moskva, är en av Putins politiska fångar.

Enligt den ryska människorättsorganisationen Memorial har antalet politiska fångar ökat från 50 2015 till 102 2016. En politisk fånge som nyligen frigivits efter 3,5 år i fängsligt förvar är Alexej Gaskarov, vars ”brott” bestod i att ha deltagit i en regimkritisk demonstration. 59-åriga bibliotekarien Natalja Sjarina http://www.amnestyusa.org/get-involved/take-action-now/more-action-needed-release-librarian-under-house-arrest-russian-federation-ua-26115 tvingades i husarrest efter anklagelser om ”uppvigling” utan att ha dömts för något brott. En rättegång som kan ge henne tio års fängelse har nyligen inletts. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6553141

Utrikespolitiskt fortsätter Ryssland, efter att ha annekterat Krimhalvön i Ukraina 2014, sin aggressiva politik omfattande rutinmässiga kränkningar av andra länders territorier och, då så bedöms lämpligt, verbala hot från någon av Putins närmaste medarbetare. Ett exempel av det senare slaget var då Frans Klinstevitsj i föga förtäckta ordalag i en TV-intervju hotade Norge med att sätta in ”strategiska vapen” – det vill säga kärnvapen – mot norskt territorium.

Klinstevitsj, medlem av Putins parti Enade Ryssland sedan 1999 och inflytelserik försvarspolitiker i den ryska statsduman, uttalade hoten sedan den borgerliga norska regeringen accepterat en propå från USA om att 330 amerikanska marinsoldater skulle utplaceras i Nord-Tröndelag från januari 2017 för utvärdering senare under året. Här en bloggtext av artikelförfattaren i detta ämne: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/11/02/offensivt-ryssland-hotar-norge-med-karnvapen-putin-angriper-globala-eliter/

gettyimages-152563691-1-820x550
Kommunismen försvann som globalt hot men plågar alltjämt 1,5 miljarder människor världen över med sitt förtryck.

Kommunismen lever kvar Garry Kasparov visar i sin bok hur det Kalla krigets slut inte automatiskt medförde frihet och demokrati i alla de länder som lämnade kommunismen bakom sig. I Ryssland efterträddes den, efter åtskilliga år av kaotisk demokrati, av Vladimir Putins ryska maffiastat  med imperialistiska ambitioner som metamorfoserats från att ha varit ett lokalt till att bli ett regionalt och slutligen globalt hot.

Kasparov påpekar även att kommunismen, även om den tackade för sig som globalt hot mot mänskligheten, inte försvann som statsbärande ideologi med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991. Således lever cirka 1,5 miljarder människor kvar under kommunistiskt förtryck i Kina, Nordkorea, Kuba och ett antal andra nationer.