Posted tagged ‘Franska revolutionen’

Debattkväll om religion och integration i Hebbevillan

9 april, 2015

012 Bloggaren med Christer Sturmark efter debatten i Wendela Hebbes hus. På min slips med motiv från filmen ”Blues Brothers” finns texten: ”On a mission from God”. Foto: Joakim Ströberg

I går kväll, onsdagen den 8 april 2015, deltog jag i egenskap av företrädare för Sverigedemokraterna i Södertälje i en debatt i ämnet ”Religion och integration” med Humanisternas förbundsordförande Christer Sturmark. Debatten ägde rum i Wendela Hebbes hus, vackert belägen intill Södertälje kanal, och arrangerades av Humanisternas avdelning i Södermanland.

Jag måste erkänna att jag tvekade en smula innan jag accepterade inbjudan. Christer Sturmark är trots allt en rikskänd och slipad debattör och författare och jag en enkel kommunpolitiker, skribent och bloggare utan tidigare erfarenhet av just det här debattformatet. Efter att ha fått litet uppmuntrande tillrop från partivänner med budskapet att jag nog skulle klara detta, beslutade jag ändå att ställa upp.

Runt 25 personer hade bänkat sig i restaurang Wendela Hebbe för att ta del av debatten. Vilket innebär att det var tämligen packat med folk. Joakim Ströberg, ordförande för Humanisterna i Södermanland, var moderator. Upplägget var enkelt och koncist – först inledningsanföranden om tre minuter (som utsträcktes till fem), därefter en serie replikskiften följt av frågor från publikum och allra sist avslutningsanföranden. /Fotnot/

004 Joakim Ströberg (till höger i bild) presenterar de båda debattörerna för publiken. Foto: Staffan Norberg

Jag återger här mitt inledningsanförande i sitt ursprungliga skick – det vill säga innan jag kortade ner det för att det inte skulle bli alltför långt:

Först ett tack till Humanisterna i Södermanland och Joakim Ströberg för inbjudan till detta samtal.

Allra först vill jag deklarera, att jag hyser en personlig övertygelse av kristet slag. Religionen betyder mycket för mig som individ och för samhället i stort.

Ser vi till människans utveckling historiskt, så har människorna alltid haft en tro eller förvissning om att högre makter eller personligheter påverkar oss människor, naturen omkring oss och det historiska skeendet.

Det är först under de senaste 200-300 åren som gudsförnekelsen och ateismen fått något inflytande, då framförallt i västerlandet. Det har skett via Franska revolutionen 1789 och genom tänkare som Karl Marx, Friedrich Engels och Vladimir Lenin. Men ingenstans, inte ens i det extremt ateistiska Albanien under den kommunistiske diktatorn Enwer Hoxha på 1960- och 1970-talen, har man lyckats utplåna religionen.

För mig är religionen en positiv kraft i samhället så länge de troende tar avstånd från våld och aktivt tvång.

Sverigedemokraterna är ett icke-konfessionellt parti som sluter upp bakom den grundlagsfästa religionsfriheten. Envar har rätt till sin tro eller övertygelse, vare sig denna är monoteistisk eller polyteistisk, förutsatt att Sveriges lagar följs. Vi motsätter oss dock positiv särbehandling utifrån en religiös uppfattning.

Däremot anser vi inte, att den svenska staten kan eller bör vara religiöst neutral. I SDs principprogram (2011) står: ”Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten…Kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.”

untitled Salems kyrka i Rönninge – ett fint exempel på kristen kultur i Sverige.

När det gäller religionens betydelse för integrationen är situationen ganska komplex. Framförallt är SD skeptisk till mantrat ”Vi måste förbättra integrationen” som universallösning på alla problem som den svenska massinvandringspolitiken skapat. Invandringen till Sverige har helt enkelt blivit så stor att det inte finns några  förutsättningar att i någon högre grad förbättra integrationen.

Om den religiösa identiteten kan bidraga till att vissa individer, familjer och grupper känner sig mer hemma i det svenska samhället, så är detta givetvis bra. Dock vill jag understryka att vi sverigedemokrater avvisar den mångkulturalistiska ideologi som ligger bakom dagens integrationsbegrepp och som beslutats om i regeringspropositioner åren 1975, 1997/98 samt 2010.

Jag citerar ur ett avsnitt av SDs principprogram som handlar om mångkulturalismen: ”I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet.”

Vi kan ju ganska lätt konstatera att mångkultur- och integrationspolitiken, i förening med massinvandringspolitiken, lett till svårartade samhällsproblem: radikal islamism, gängkriminalitet, uppkomsten av laglösa områden där polis och räddningspersonal angrips, en ökad antisemitism samt jihadistisk turism till konflikthärdar i Mellanöstern där IS (DAESH) ägnar sig åt exempellösa grymheter mot kristna och andra religiösa grupper.

Den förda integrationspolitiken har med andra ord mest lett till elände. Helt klart är islam den religion som har haft svårast att interagera med andra religioner.

Sverigedemokraternas alternativ är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet före 1975. Eller enklare uttryckt: TA SEDEN DIT MAN KOMMER.

Jag lyckades alltså inte pressa in allt detta inom ramarna för mitt inledningsanförande, men det som inte hanns med där portionerade jag ut i replikskiftena samt avslutningsanförandet. Hur det gick i debatten med Christer Sturmark? Tja, denne är en skicklig och rutinerad debattör som gärna kör med tjuvknep. Han har en tendens att i motståndarens argumentation – i det här fallet denna bloggare – läsa in sådant som inte finns där utan endast i Sturmarks egen skruvade tolkning.

006 Bloggaren antecknar medan Sturmark lägger fram sina argument. Foto: Staffan Norberg

Så till exempel försökte han få det till, att det finns likheter mellan SD och IS (DAESH) så till vida att båda (påstod Sturmark) vill ha religiösa och monokulturella stater. Självfallet argumenterade jag emot denna uppenbara vantolkning: SD vill inte ha en religiös stat utan endast en stat som inte är religiöst neutral och där kristendomen, inom ramen för gällande religionsfrihetslagstiftning, ges en viss särställning. IS-terrorister torde däremot inte ens kunna stava till religionsfrihet. Alldeles bortsett från att SD inte ägnar sig åt att hugga huvudena av folk…

För min del är jag rätt övertygad om att de flesta i auditoriet genomskådade Christer Sturmarks skruvade och ibland rent lögnaktiga argumentation. Det förtjänar påpekas att Sturmark på sina håll anses vara en dogmatisk på gränsen till fanatisk sekularist/ateist som gör den sanna humanismen en otjänst, vilket framgår av en artikel av Anders Björnsson hämtad från Expressen 2007:

http://www.expressen.se/debatt/radda-humanismen-fran-humanisterna/

Det var också min debattmotståndare som fick de knepigaste publikfrågorna. Jag gladde mig i övrigt åt att några åhörare, också sådana som tillhör motståndarpartier, kom fram till mig och tyckte att jag skött mig bra.

Glad blev jag också för Per Eric Mattssons, ordförande i föreningen Wendelas Vänner som var värd för debatten, uppskattande ord om min bok Religionsfrihetens martyrer, vilken till större delen handlar om Södertäljes förste litterate borgmästare Zacharias Anthelius som blev halshuggen år 1624 för sin katolska tro. Jag har även genom en motion till kommunfullmäktige lyckats få kommunen att uppkalla en park utanför Katolska kyrkan (tidigare Kanalparken) efter Anthelius. Sålunda heter parken numera Zacharias Anthelius park.

001 Humanisternas flyer utanför den vackert belägna Hebbevillan/Wendela Hebbes hus. Foto: Tommy Hansson

Trots ovanstående kritik riktad mot Christer Sturmark, vars till synes kompletta oförmåga att se något som helst positivt i någon som helst form av religion i mitt tycke är ganska uppseendeväckande, är jag glad över att han hade kuraget att ta sig an en sverigedemokrat i en seriös debatt av detta slag. Han var säkert medveten om att somliga kan tolka detta som att han bidrar till att ”normalisera” SD.

Hur som haver – den tiden då man kunde strunta i SDs argument är definitivt förbi!

Fotnot: Debatten spelades in på video och kan avnjutas via en video som återfinns här:http://humanistbloggen.blogspot.se/2015/04/debatt-om-religion-stat-och-integration.html

Annonser

Myrdals finaste folkmördarpris till Wiehe

12 januari, 2015

 

images Leninismen är lika död som upphovsmannens kadaver på Röda torget i Moskva – men lever vidare genom Myrdalpriset.

http://www.svd.se/kultur/4245837.svd

Förra sosseministern Björn Rosengren väckte på sin tid viss uppmärksamhet då han kallade Norge den ”sista sovjetstaten”.

Glöm det.

Ty vilken stat annan än den där ett så kallat Leninpris delas ut förtjänar att kallas sovjetanstucken? Jag talar givetvis om Sverige och Jan Myrdalsällskapets ”stora pris”, Leninpriset på 100 000 kronor, som i år tillfallit vänstertrubaduren Mikael Wiehe. Se länken överst.

Om någon till äventyrs trodde att Wiehe tänkte tacka nej till priset för att inte blandas ihop med en av mänsklighetens stora folkförstörare – bland annat känd för yttrandena ”Ni måste hänga (och häng dem så att folk ser det) minst 100 beryktade kulaker, rika samt blodsugare…Avrätta gisslan…” /Fotnot/ – så säger jag bara: glöm det också.

Till Expressen på frågan om han tänker acceptera priset säger således Wiehe så: ”Absolut och utan tvekan”:

http://www.expressen.se/kultur/mikael-wiehe-stolt-over-leninpriset/

imagesBTR2T1PH Wiehe och en del av hans bloddrypande retorik.

Detta till skillnad från författarinnan Susanna Alakoski, som nekade till att ta emot Leninpriset 2013 – heder åt henne –  med motiveringen, att hon inte ville sammablandas med totalitära ideologier. Wiehe menar för sin del att namnet Leninpriset är alldeles utmärkt emedan det är ”provokativt” och bra.

Mikael Wiehe får folkmördarpriset för sitt ”konsekventa arbete mot imperialism, rasism och fascism”. Hittills har det knappast funnits någon kommunistdiktatur, där Kuba är den absoluta favoriten, som  Mikael Wiehe inte gillat högt och rent.

Priset, som instiftades 2008, har tidigare förärats personer såsom filmaren Roy Andersson, känd DDR-propagandist och desinformatör om spridningen av AIDS, stalinisten och filmaren/författarinnan Maj Wechselmann och religionshistorikern och antisemiten Mattias Gardell.

Myrdalsällskapets så kallade lilla pris, som uppkallats efter den franske revolutionären Maximilien de Robespierre – mannen bakom den Franska revolutionens terrorvälde som i slutändan själv blev avrättad som förrädare mot revolutionen – på 10 000 kronor tillfaller i år författarinnan Sara Biescher, som i ett par romaner skrivit om missförhållanden i svensk äldrevård.

images4RQUJV67Jan Myrdal såg märkligt nog inte röken av något massmord när han guidades runt i Kambodja i slutet av 1970-talet…

Mer om de myrdalska folkmördarpriserna och namnen bakom dem här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/01/14/intet-ar-nytt-under-solen/

Priserna kommer att utdelas av gamle Pol Pot-, Lenin- och Mao-anhängaren Jan Myrdal på Varbergs teater den 18 april.

Fotnot: Citat ur telegram från V. I. Lenin till den kommunistiska ledningen i Nizjnij-Novgorod den 11 augusti 1918.

Ett besök i Waterloo: Napoleon var sin tids Hitler

29 juli, 2013

Napoleon_WagramKejsar Napoleon I i det för honom segerrika slaget vid Wagram 1809.

I det sista avsnittet av den brittiska komediserien om prins Blackadder med Rowan Atkinson i titelrollen skapar Blackadder en tidsmaskin. Med hjälp av denna förflyttar han sig tillbaka i tiden till slagfältet i Waterloo 1815 just innan stridigheterna mellan Napoleon Ies franska armé och koalitionsarméerna under ledning av hertigen av Wellington skulle ta sin början. Tidsmaskinen råkar landa på Wellington då denne står i begrepp att lägga fram sin lysande plan för att besegra den franske kejsaren.

Se sketchen här:

http://www.youtube.com/watch?v=2vAvoaOaJNM

Resultatet blir att Napoleon vinner slaget, erövrar England och inför franska seder och bruk. Onekligen ett tankeväckande stycke contrafaktisk historieskrivning. Nu blev det ju förstås inte så. Med nederlaget i Waterloo några mil utanför Bryssel i dagens Belgien var Napoleon Bonaparte en slagen man. Han tvingades fly från slagfältet, abdikera från kejsartronen och gå i exil på ön S:t Helena i Atlanten där han avled i magcancer 1821.

Man kan på goda grunder se Napoleon som sin tids Hitler, undantagandes den fruktansvärda judeutrotningen. Dessutom var Napoleon i någon mening den förste fascisten med sin faiblesse för auktoritär ledning, militärparader, stiliga uniformer och en aggressiv utrikespolitik. Napoleonkrigen varade emellertid dubbelt så lång tid som Andra världskriget. De utkämpades 1803 – 1815 och blev därmed den blodigaste konflikt som drabbat Europa sedan Trettioåriga kriget 1618 – 1648. Napoleonkrigen ledde bland annat till att Sverige förlorade Finland till Ryssland (en klen tröst var att man som kompensation erhöll Norge).

Napolean-at-WaterlooNapoleon deppar efter förlusten vid Waterloo.

Napoleon var hatad såväl som älskad i sin samtid och har så förblivit efter sin död. En som hatade honom med särskild frenesi var för övrigt den svenske konungen Gustaf IV Adolf, som betraktade honom som Uppenbarelsebokens vilddjur. Liksom Adolf Hitler kom Napoleon Bonaparte (1769 – 1821) ur enkla förhållanden. Medan Hitler av det militära etablissemanget föraktfullt kallades ”korpralen”, gick Napoleon under den nedsättande benämningen ”korsikanen” efter sin födelseort Korsika.

Napoleon var en produkt av den Franska revolutionen 1789, vilken gjorde det möjligt för ”uppkomlingar” att avancera i graderna. Efter att ha tagit makten efter sin återkomst från ett fälttåg i Egypten i den så kallade Brumaire-kuppen 1799, lät Napoleon utropa sig till kejsare den 2 december 1804 efter att själv ha placerat kronan på sitt huvud. Så hade för övrigt även vår egen konung Carl XII gjort vid sin kröning 1697.

Efter Napoleons kröning översköljdes den europeiska kontinenten av olika krig mellan Napoleons franska trupper å ena sidan och ett antal koalitioner å den andra. Länge syntes de franska arméerna och dess hyllade fältherre oövervinneliga.

hitlerAdolf Hitler kallades föraktfullt ”korpralen” av det militära etablissemanget.

En vändpunkt inträdde med Napoleons katastrofala fälttåg i Ryssland 1812, och året därpå besegrades de franska styrkorna i slaget vid Leipzig som varade i tre dagar.  Dåvarande svenske kronprinsen Carl Johan, vilken som fältmarskalk Jean Baptiste Bernadotte tidigare slagits vid Napoleons sida, deltog nu på den antifranska alliansens sida. Slaget vid Leipzig blev det största fältslag som utkämpats i Europa före Första världskriget och involverade en halv miljon man. Den svenske författaren Claes Livijn, vilken tjänstgjorde som auditör vid ett svenskt regemente, skrev följande den 19 oktober 1813 till sin barndomsvän Lorenzo Hammarskjöld:
  

Du kan ej föreställa dig något så ohyggligt som Leipzig. Föreställ dig det man räknar der 25. 000 lik. Och redan stinker det kring hela staden, att alla luktorganer äro i högsta retelser.

Napoleon tvingades abdikera den 3 maj 1814 och som en reträttpost bli guvernör på ön Elba utanför Toscanas kust. Den 26 februari 1815 tog sig emellertid den avsatte kejsaren tillsammans med 1000 soldater på tre fartyg tillbaka till Frankrike, där han hälsades med entusiasm och återinsattes på tronen. Sedan Napoleon utan svårighet samlat ihop en krigsmakt omfattande över 100 000 man återupptogs krigandet, och den 18 juni 1815 stod slaget vid Waterloo mellan 73 000 man ur den franska armén och 67 000 från en koalition bestående av Storbritannien, Preussen, Hannover, Braunschweig och Nederländerna, vilken leddes av sir Arthur Wellesley, hertigen av Wellington (1769 – 1852).

Det nio timmar långa fältslaget såg till en början ut att gå Napoleons väg, men sedan fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher anlänt till slagfältet och med sina preussiska trupper krossat Napoleons högra flank var det hela avgjort. Napoleon tvingades på flykt medan hans ledande marskalk, Michel Ney, arkebuserades av de franska rojalisterna efter Napoleons andra abdikation.

För hertigen av Wellington gick det betydligt bättre. Han hälsades på många håll som Europas frälsare. Han gick vidare i karriären genom att i tidernas fullbordan bli både premiärminister och utrikesminister.

IMG_1576[2]Monumentet i Waterloo uppfördes 1826 för att hedra de stupade.

Att besöka det gamla slagfältet vid Waterloo 198 år efter de historieavgörande händelserna är en sällsam upplevelse. Landskapet domineras av ett pyramidformat och 41 meter högt, gräsbevuxet jordmonument som uppfördes ett årtionde efter slaget för att hedra minnet av de stupade. Intill monumentet finns även ett museum samt ett vaxkabinett som avbildar slagets viktigaste personligheter.

Kontentan av Napoleonkrigen blev att det Tysk-romerska kejsarriket upplöstes, att en gryende nationalism inträdde i Tyskland och Italien, att det spanska imperiet började nystas upp samt att Storbritannien blev ledande världsmakt under det närmast följande seklet.

1814 – 1815 hölls den så kallade Wienkongressen som ett försök att skapa ordning i den oreda som Franska revolutionen och de följande Napoleonkrigen skapat. Centralgestalt i Wien var den ärkekonservative österrikiske statsmannen furst Klemens von Metternich. Den nya indelning av Europa som blev följden av Wienkongressen ledde dock till nya och, skulle det visa sig, oöverstigliga problem.

Napoleonkrigen ingrep på ett tragiskt sätt i otaliga människors liv. Här sången ”Bonny Light Horseman” med den irländska gruppen Planxty med motiv från dessa förödande krig:

http://www.youtube.com/watch?v=2OGfeu1JYbg

När Europas karta ritades om togs ingen hänsyn till etniska förhållanden, och som resultat därav uppstod exempelvis den serbiska nationalism som i förlängningen ledde fram till skotten i Sarajevo 1914 som triggade i gång Första världskriget. Detta krig medförde det andra tyska kejsarrikets fall och det ryska tsardömets undergång med påföljd att Hitler och nationalsocialismen fick makt över Tyskland samt att Lenin och kommunisterna tog över ledningen i Ryssland och bildade Sovjetunionen. 1939 startade Hitler Andra världskriget genom invadera Polen, och efter krigsslutet 1945 inträdde det Kalla krigets skede som fick ett slut först med Berlinmurens fall 1989.

imagesCAJ3T653Det österrikisk-ungerska ärkehertigparet inför den bilfärd i Sarajevo 1914 som skulle bli deras sista.

Därmed var cirkeln sluten för den jämnt 200-åriga utveckling som inletts med den brutala Franska revolutionen 1789.

Fotnot: Filmen Waterloo (1970), en internationell samproduktion, i regi av den sovjetiske regissören Sergej Bondartjuk kan rekommenderas för den som vill få en levande bild av vad som tilldrog sig på slagfältet 1815. I rollen som Napoleon Rod Steiger och som Wellington Christopher Plummer.

 

Den ateistiska dårskapen

25 december, 2011

Heliga tre konungars tillbedjan av det nyfödda Jesus-barnet.

”Nyateismens sammanbrott”. Så löd rubriceringen till Svenska Evangeliska Alliansens (SEA) nyhetsbrev den 9 december. Nyhetsbrevets text gjorde gällande att den så kallade nyateismen nått vägs ände. Det är ett ämne som väl kan vara lämpligt för en betraktelse så här på juldagen 2011.

Tankeströmningar som förhöll sig skeptiska gentemot religionen började göra sig gällande redan under 1600-talet. Uttryck härför hade också säkert dykt upp redan långt dessförinnan. Den franske tänkaren René Descartes (1596-1650), som avled i lunginflammation på Stockholms slott, satte tvivlet i system. En av de få saker han inte tvivlade på var människans tankeförmåga, därav uttrycket: Cogito, ergo sum (Jag tänker, alltså är jag till).

Descartes gick i bräschen för en vetenskaplig hållning och har därför kommit att spela en roll för senare tiders ateister, men det är fel att betrakta Descartes själv som gudsförnekare: tvärtom höll han det för filosofiskt självklart att det fanns en fullkomlig Gud.

Tvivlet tog fart under upplysningstiden, vars flammande politiska uttryck blev Franska revolutionen 1789 vilken var influerad av filosofer såsom Rousseau, Voltaire och Diderot. Inte ens de franska revolutionärerna förmådde dock helt och fullt bryta med religionen. Den uppgiften påtog sig däremot Karl Marx (1818-83) och dennes nära förbundne Friedrich Engels (1820-95) med desto större entusiasm.

Marx (till höger) och Engels lade grunden för den moderna ateismen.

För Marx, som var född i en judisk familj vilken konverterat till kristendomen, var all religion ett ”opium för folket” och en ”suck från en varelse i trångmål” som skulle bekämpas med alla medel. Bara genom beslutsam revolutionär handling kunde samhällets missförhållanden – vilka i Marx/Engels perspektiv den organiserade religionen endast förlängde – rättas till. Vid vägens slutmål låg det hägrande klasslösa, kommunistiska samhället.

Den moderna ateismen häftar främst i tacksamhetsskuld till Marx, Engels och den ryske revolutionären V. I. Lenin. Den senare kunde genom sin idé om en liten skolad elittrupp som revolutionens vägröjare genom den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917 för första gången grunda ett samhälle byggt på marxismens idéer.

Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991 bevisade att marxismen-leninismen var byggd på lösan sand och endast ledde till diktatur och förtryck. Samtidigt var det i de förkättrade ”kapitalistiska” staterna som den så kallade arbetarklassen nådde en levnadsnivå som aldrig tillförne, helt överlägsen de påvra förhållanden samma klass var hänvisad till i Sovjet och dess satellitstater.

Diktatur och förtryck blev följderna av ateismen satt i system. Bilden från ett sovjetiskt slavarbetsläger.

Vän av ordning tycker kanske att kommunismens undergång som hot mot den globala freden och friheten – efter dess fall har som känt andra hot dykt upp –  borde ha stämt ateisterna till eftertanke. Särskilt som inga av kommunismens försök att utrota religionen nått framgång.

I stället framträdde det som SEAs nyhetsbrev kallar nyateismen, vilken i Sverige haft/har synnerligen verbala företrädare som Christer Sturmark, Lena Andersson och Torbjörn Tännsjö.

Flera författare har påpekat att det nyateistiska fälttåget – i Sverige som utomlands – trots ibland bullrande uppmärksamhet rönt föga framgång. Boken God´s Century. Resurgent Religion and Global Politics av de amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah påpekar, att religionen tvärtom fått ökad betydelse inom global politik.

Här hemma utkom docent Peder Thalén, universitetslektor vid Högskolan i Gävle, 2007 med boken Ateismens fall (Artos förlag). Författaren gör gällande att den ”nya ateismen” – som  med 68-vänstern som förmedlare snarast är en rätt kraftlös efterklang av Marx och Engels ateistiska teoretiserande – har förlorat kontakten med samtida kultur och dess mångfald:

De har inte märkt att tiderna förändrats utan har stelnat i ett förhållningssätt som majoriteten känner sig främmande inför.

Christer Sturmark, ett av nyateismens ansikten.

Nyateisterna ser, precis som lärofäderna Marx, Engels och Lenin, all religion som kvintessensen av vidskepelse, dårskap och stollighet. Bara religionen försvinner så kommer allt att bli bra – människan kan räta på ryggen som en fri varelse och, i stället för att anamma de religiösa villfarelserna, låta vetenskap och förnuft styra stegen in i en ny mänsklig guldålder.

Att organiserad religion av olika schatteringar ställt till med betydande elände i världen vore meningslöst att förneka. Muhammeds islamska erövringskrig, Korstågen, Trettioåriga kriget, inkvisitionen och nu det islamistiska terrorkriget mot västvärlden är några sådana exempel.

Lika litet går det emellertid att neka till att de icke-religiösa konflikterna, såsom Första och Andra världkriget, Koreakriget, Vietnamkriget med flera, skördat mångfaldigt fler offer. För att inte tala om offren för kommunismens terrorvälde i en lång rad länder.

Det är med mina ögon därför ganska korkat att rikta allt strålkastarljus på religionen och försöka göra denna värre än alla andra mänskliga aktiviteter. Ett sådant synsätt tyder på en fixering vid det religiösa som negativ kraft – en fixering som i sig kan anses vara uttryck för en (pseudo)religiös inställning.

På samma sätt som övertygade kommunister eller nationalsocialister ådagalägger ett trosnit som mycket väl kan kallas religiöst till sin funktion.

Jag har kommit fram till den uppfattningen, att ateismen – denna må sedan kallas ny, gammal eller tidlös – är en anomali. Det är onaturligt för människan att inte tro på en kraft eller krafter högre än henne själv. Det är  precis därför kommunismen och andra sekulära ideologier med totalitära anspråk, liksom givetvis ateismen, är dömda redan på förhand: de tar inte hänsyn till människans sanna natur.

Detaljstudie av Carl Larssons ”Midvinterblot”.

Själv har jag, utan några som helst anspråk på att vara renlärig, en i grunden kristen övertygelse. Jag anser dock att all religion, förutsatt att den är fredlig och tolererar andra religionsläror än den egna, är godartad. Detta eftersom den både ger den enskilda människan ett stöd i hennes besvärliga tillvaro och erbjuder de troende en meningsfull världsförklaring.

För mig som kristen är det således naturligt att fira julen till minne av vår frälsares, Jesus Kristus, födelse. Dock har jag inga problem med att andra må se samma högtid främst som ett fortsättande av forna tiders midvinterblot; dessa senare byggde ju faktiskt också på vissa religiösa föreställningar vilka säkert var/är sina anhängare till stor hjälp och vederkvickelse.

Vad är det egentligen för fel med Frankrike?

9 november, 2011

I Frankrike hyllas fortfarande en av världshistoriens blodigaste och grymmaste revolutioner. Jag menar naturligtvis Franska revolutionen 1789. Inte nog med det. Revolutionärernas taktfasta kampsång, den så kallade Marseljäsen, som ackompanjerade giljotinernas oavlåtliga slamrande, är fortfarande landets nationalsång.

 Massmördaren Robespspierre, en av Frankrikes revolutionshjältar.

Som om inte detta vore nog anser fortfarande alla fransmän jag känner till att en av världshistoriens största galningar, kejsar Napoleon I Bonaparte, var en stor hjälte i skinande blank rustning.

Den oerhört överskattade franska matlagningskonsten skall vi bara inte tala om: det räcker väl med att säga att sniglar och grodor är uppskattade delar därav. De franska vinerna har för länge sedan passerats i kvalitet och smak av produkter från exempelvis USA, Italien, Australien och Chile.

Frankrike är formellt fortfarande en västerländsk demokrati men synes vara på väg att avlägsna sig från detta ideal. Landet är ett av dem i Europa där religionsfriheten är mest utsatt. I artikel 18 i the Universal Declaration of Human Rights heter det:

Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion; this right includes freedom to change his religion or belief, and freedom, alone or in community with others, and, in public or private, to manifest his religion or belief in teaching, practice, worship and observance.

I Frankrike tycks dessa självklara rättigheter bli alltmer kringskurna. Det mest kända exemplet härpå är den så kallade Picard-lagen från 2001, som underlättar för det franska rättsväsendet att ta itu med religiösa rörelser det inte gillar. Europarådet riktade 2002 kritik mot lagen och uppmanade Frankrike att se över den, något som aldrig skedde.

 Religionsfrihet – inte mycket värd för  den franska staten.

Också USA har varit starkt kritiskt gentemot Picardlagen, vilket framgår av följande dokument från det amerikanska utrikesdepartementet (State Department):

http://www.state.gov/g/drl/rls/irf/2003/24357.htm

Nu senast har det franska justitiedepartementet i en bulletin uppmanat åklagare och domare att gripa in mot hävdvunna och under tusentals år praktiserade religiösa seder och bruk såsom fastande, eftersom sådana sedvänjor påstås kunna användas som psykologiskt tvångsmedel.

Den franska bulletinen har fått den amerikanska Kongressens representanthus underavdelning, House International Religious Freedom Caucus, att den 28 oktober skriva ett brev till Frankrikes premiärminister Francois Fillon och uttrycka sin oro över den uppenbart hotade franska religionsfriheten, särskilt avseende minoritetsrörelser vilka den franska staten har för vana att brännmärka som ”kulter”.

Vilket får mig att avsluta med frågan: Vad är det egentligen för fel med Frankrike? Förslag till svar mottages med tacksamhet.