Myten om Salieri lever vidare

Antonio Salieri och Wolfgang Gottlieb (Amadeus) Mozart – vänner och inte fiender.

Våren 2018 ger Folkoperan i Stockholm föreställningen Salieri vs Mozart med Loa Folkman i rollen som den påstått diaboliske tonsättaren Antonio Salieri. Produktionen består av de båda enaktarna ”Mozart och Salieri” av den ryske tonsättaren Nikolaj Rimskij-Korsakov samt Salieris verk ”Prima la musica e poi le paroli”. https://www.folkoperan.se/pa-scen/salieri-vs-mozart

Folkoperans produktion bygger på tesen att tonsättaren Antonio Salieri (1750-1825) var dödligt avundsjuk på Wolfgang Amadeus Mozart (1756-91) till följd av den senares briljans; därför skulle Salieri ha förgiftat Mozart så att denne avled i förtid endast 34 år gammal.

Denna tes bygger på ett rykte som uppstod redan under de båda kompositörernas livstid och sedan 1830 utvecklades i ett versdrama av den ryske författaren Aleksandr Pusjkin (1799-1837). Rimskij Korsakov gjorde sedan 1897 en opera byggd på Pusjkins arbete. I modern tid plockades ryktet om den avundsjuke Salieri som Mozarts baneman upp av dramatikern Peter Shaffer, vilken författade teaterpjäsen ”Amadeus” 1979.

Tom Hulce som Mozart i filmen ”Amadeus”.

Fem år senare hade filmen med samma namn, regisserad av Milos Forman, premiär med F. Murray Abraham i rollen som Salieri och Tom Hulce som en osedvanligt sprallig Mozart. https://sv.wikipedia.org/wiki/Amadeus_(film)

Problemet är bara att nidbilden av Salieri som Mozarts avundsjuke mördare saknar all historisk relevans. Den bygger enbart på lösa rykten som sedan vidarebefordrats av två fantasifulla ryssar och i tidernas fullbordan anammades av en dramatiker och en filmregissör. En viss yrkesmässig rivalitet kan möjligen anas, men i det stora hela tycks de båda musikerna ha kommit väl överens och till och med varit goda vänner. https://skeptoid.com/episodes/4213

Antonio Salieri föddes i Legnago i provinsen Verona i det dåvarande österrikiska Italien 1750, sex år innan Mozart såg dagens ljus. Han skrev 40-talet operor under slutet av 1700-talet innan han 1804 övergick till att uteslutande komponera kyrkomusik. Salieri skall ha varit en god kompositör och musiker och framförallt en förstklassig pedagog – han undervisade sådana storheter som Ludwig van Beethoven och Franz Liszt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antonio_Salieri

Salieri kom som 16-åring till Wien – det som senare skulle bli ett enat Italien styrdes vid denna tid av det österrikiska kejsardömet – där han blev elev till Christoph Willibald Gluck (1714-87). Salieri kom därefter allmänt att ses som arvtagare till den store Gluck. Bland Salieris mest kända och uppskattade verk märks operan ”Tarare” och ouvertyren till ”La grotta di trofonio”, som rentav anses nå upp till Mozarts nivå. Att Salieri var mycket uppskattad av sin samtid framgår av att han under icke färre än 36 år (1788-1824) fungerade som hovkapellmästare vid det kejserliga hovet i Wien.

Wolfgang Amadeus Mozart gjorde sig tidigt känd som ett musikaliskt underbarn och drevs på hårt av sin fader Leopold Mozart, som själv var musiker och kompositör. Egentligen hade Mozart Gottlieb som andranamn, men det översattes till latin och blev då Amadeus; båda namnen betyder ”den av Gud älskade”. Redan som sjuåring kunde han framföra vilket stycke som helst vid pianot och som 14-åring ombads han skriva verk för operan i Milano. Att han var en större begåvning än Salieri är ställt utom allt tvivel.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Wolfgang_Amadeus_Mozart

Teorin att Salieri hyste en outsläcklig avund gentemot Mozart och till på köpet skulle ha förgiftat denne är emellertid ingenting annat än en fantasifull skröna på gott och ont. Gott därför att intresset för Salieris musik ökade markant efter Formans film Amadeus, ont därför att ogrundade ryktet om Salieris diaboliska natur inneburit ett veritabelt karaktärsmord på Antonio Salieri.

Aleksandr Pusjkin torgförde skrönan om Salieris dödliga hat till Mozart.

Den oerhört produktive Mozart – han har komponerat 626 kända verk –  dog utfattig i Wien 1791, av allt att döma sedan han drabbats av den influensaepidemi som då rådde. Han hade under hela sin korta levnad lidit av en lång rad sjukdomar och hade därför låg motståndskraft.

Gå gärna och se Folkoperans Salieri vs Mozart i vår. Men kom ihåg att handlingen bygger på lögn och förbannad dikt. Eller, om man vill vara snäll, poetisk frihet.

Ett hum om hur Salieri var som komponist kan man få via nedanstående länk till hans ”Sinfonia Veneziana”:

 

Något om Wagner och varför jag hatar honom

Richard Wagner: kompositör, revolutionär, antisemit.

I går, den 22 maj 2013, var det jämnt 200 år sedan den tyske komponisten, revolutionären och kämpande antisemiten Richard Wagner föddes. Jubiléet har uppmärksammats över hela världen, bland  annat i Aftonbladet som hade ett uppslag på kultursidorna med rubriceringen ”Länge leve Wagner”. Att just  revolutionsglada Aftonbladet, med sin blott alltför välkända aversion mot judar i allmänhet och staten Israel  i synnerhet, skulle publicera denna hyllning överraskar knappast.

Det är med goda skäl det i Israel råder en inofficiell bojkott av Wagners verk. Wagner var trots allt Nazitysklands mest hyllade kompositör. Det skall dock framhållas att inte alla israeler är förtjusta i detta, då man menar att man bör skilja kompositören Wagner från den synnerligen motbjudande människan och ideologen Wagner. Det finns i den judiska staten till och med ett Wagnersällskap som söker kringgå bojkotten. Mer om problematiken Wagner-Israel här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=5397548

Jag överlåter åt Israel och dess musik- och kulturliv att hantera Wagner och hans musik. Själv känner jag mig oförhindrad att i all stillhet framföra mitt hat mot denna patologiskt olidliga personlighet och icke minst hans musik, som jag finner svåruthärdligt svulstig, bombastisk och onjutbar. Jag har flera gånger slagit mig ner vid TVn i akt och mening att åtminstone försöka lyssna på något wagnerianskt så kallat mästerverk, men det har inte fungerat – jag tycker helt enkelt det låter vämjeligt. Naturligtvis tvingas jag dock acceptera att personer med annan smak har en annan mening.

Wagner i en satirtecknares respektlösa version. Wagner var Tredje rikets favoritkompositör.

Ett av Wagners mest kända verk är ”Valkyrieritten” ur tredje akten i operan Valkyrian. Stycket spelades i vietnamfilmen Apocalypse Now (1979) i regi av Francis Ford Coppola med dess beryktade citat ”I love the smell of napalm in the morning”:

I rättvisans namn kan jag gärna erkänna att jagt till nöds står ut med att lyssna på ”Valkyrieritten”, även om stycket blivit banaliserat genom medverkan i filmer som Apocalypse Now och en mängd andra sammanhang. Ett annat i mitt tycke delvis njutbart  Wagner-stycke är ouvertyren ur operan Rienzi, som faktiskt inleds finstämt och även innehåller ett känt melodiskt parti men naturligtvis inte saknar inslag i den sedvanligt bombastiska stilen:

http://www.youtube.com/watch?v=_dq8PVVF0bo

Denna opera har som motiv den romerske folktribunen Cola di Rienzo (1313-54), vars målsättning var att genom att upprätta en ”folkets diktatur” skapa reda i de då kaotiska förhållandena i världsmetropolen Rom. Han mördades dock bara några månader efter dess tillkomst.

Cola di Rienzo som staty i Rom. Hjälte i Wagners opera  Rienzi.

Wilhelm Richard Wagner (1813-1883) föddes i Leipzig den 22 maj 1813 och avled i Venedig den 13 februari 1883. Han var därmed samtida med en annan landsflyktig tysk revolutionär, Karl Marx, som såg dagens ljus i Trier fem år efter Wagners födelse och dog i London  den 14 mars 1883, en månad efter den senares frånfälle.

Wagners fader var polistjänsteman och avled ett halvår efter det nionde barnets, det vill säga Richards, födelse. Modern  gifte senare om sig med skådespelaren, diktaren och målaren Ludwig Geyer, som möjligen också var far till minstingen som till en början gick under namnet Richard Geyer.

Wagner bestämde sig vid 16 års ålder för att bli operakompositör trots att han då nätt och jämnt kunde spela piano. Efter studier vid Leipzigs universitet, då han drogs mer till litteraturen än till musiken, blev han 1833 orkesterrepetitör vid teatern i Würzburg. 1834 blev han kapellmästare i först Magdeburg och sedan Riga i Lettland. Det var i Riga han komponerade sin första ”heroiska” opera, ovan nämnda Rienzi, vilken ett sekel senare skulle göra ett outplånligt intryck på Wagner-dyrkaren Adolf Hitler (1889-1945). Hitler uppges ha sett Rienzi 140 gånger.

Jag tänker här inte fördjupa mig i Richard Wagners rikhaltiga produktion, vars höjdpunkt är den med fornhedniska motiv belamrade Nibelungenring (Ringen) omfattande operaverken Rheingold, Die Walküre, Siegfried samt Götterdämmerung. Det finns gott om människor som älskar det sammelsurium av asagudar och diverse andra mytologiska skapelser och hjältar vilka befolkar dessa verk. Jag tillhör emellertid inte dessa.

Den musikaliske Nietzsche – här vid pianot – avskydde Wagners musik.

Kort sagt: jag hatar Wagner. Jag avskyr hans revolutionära retorik, hans antisemitism, hans hednaromantik och hans musik. Jag avskyr hans självupptagna och hänsynslösa gestalt.Wagner kan på mycket goda grunder anses vara en cancer i Europas politiska och kulturella liv. Jag vill i sammanhanget erinra om vad filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900), för övrigt en annan av Hitlers  och Nazitysklands husgudar, i ett plötsligt anfall av klarsyn uttryckte: ”Jag skulle gärna byta ut hela Wagners produktion mot en akt av /Bizets opera/ Carmen.”

Här ett avsnitt ur Carmen, där Don José i Placido Domingos gestalt betygar Carmen sin kärlek i form av ”Blomsterarian”:

http://www.youtube.com/watch?v=tVY3vKQKSv4

Personligen skulle jag slänga Wagners samlade verk i soptunnan till förmån för denna enda aria!

1849 blev Richard Wagner involverad i den vänsterrevolutionära rörelsen i Dresden och var tvungen att fly undan polisen, först till Weimar och därefter till först Paris och sedan Zürich där han var bosatt till 1858. 1864 blev han kallad till det bayerska hovet i München av den bisarre och småningom sinnessjuke konungen Ludwig II, som lät uppföra en rad av den beundrade tonsättarens verk.

Bayerns galne kung Ludwig II upplät sin famn åt Wagner.

1872 slog sig Wagner tillsammans med andra hustrun, Cosima, ner i Bayreuth och invigde där en så kallad festspelsteater vilken invigdes med Ringen 1876. Cosima var dotter till pianisten och tonsättaren Franz Liszt och var en rabiat antisemit, något som stundom var besvärande för Wagner. Året före sin död, 1882, komponerade Richard Wagner det sista av sina storverk, Parsifal. Hans samlade skrifter gavs ut i tio band under åren 1871-83, medan hans brev gavs ut posthumt i två serier 1912-13.

Richard Wagner hade en minst sagt storvulen målsättning. För alltid präglad av Februarirevolutionen 1848, där också Marx spelade en aktiv roll, ville han genom sin musik och dramatik åvägabringa en ”allkonst” som skulle förändra den mänskliga tillvaron i sina grundvalar. Wagner ville en total mänsklig revolution och krossa den småborgerliga och kommersiella tidsandan och icke minst judenheten. Han ville inte underhålla utan revolutionera. I likhet med Nietzsche såg han ner på kristendomen.

Tage Lindbom har i sin bok Fallet Tyskland (1988) skrivit så om den wagnerianska särarten:

Den revolution Wagner talar om är en inre revolution. Det är ett upphävande inte blott av etiska begrepp  utan framförallt av alla gränser mellan det andliga och det sinnliga, mellan det själsliga och det kroppsliga. Melodiskt, harmoniskt, rytmiskt fullbordar Wagner den romantiska musiken: den är liksom en framvällande flod, ett oavbrutet raffinerat spel på nervsträngarna, ett flöde, som berör allt inom människan. 

Nej, Wagner får vara för min del. Självfallet respekterar jag dock att andra på olika grunder kan göra en annan bedömning än jag. Även en sådan i jämförelse med Hitler så diametralt annan personlighet som den franske diktaren Charles Baudelaire (1821-67) fascinerades av det wagnerianska. Jag har även goda vänner och släktingar som, i likhet med min brittiske deckarfavorit kommissarie Morse, uppskattar Wagner. Var och en må bli salig på sin fason.

Känd wagnerian: kommissarie Morse.