Posted tagged ‘Fred Åkerström’

Svenska artister (XXVIII): Ann-Louise Hanson

15 oktober, 2014

untitled Ann-Louise Hanson, nu 70 år.

Den låt med Ann-Louise Hansson som  starkast etsat sig fast i mitt medvetande är nog den smått jönsiga ”Min greve av Luxemburg” från 1968, här i form av en ganska kul musikfilm:

Refrängen innehåller följande minnesvärda rader:

Var finns han
min greve utav Luxemburg
var finns han
han som är manlig, stark och grann
var finns han
han som är ridderlig och sann
var finns han
var kan jag finna denne man?

Ann-Louise Hanson, eller som hon är mantalsskriven, Ann Louise Hansson Glenmark, föddes i Kristianstad i Skåne den 24 april 1944. Hon är sedan 1966 gift med Bruno Glenmark och har med honom döttrarna Jessica, Jenni och Josefin. Totalt har hon spelat in över 600 låtar och innehar med 13 framträdanden vid Melodifestivalen det svenska rekordet. Det började med ”Zum, zum, zum lilla sommarbi” 1963.

Hanson gjorde scendebut redan vid sex års ålder och kom som tolvåring på andra plats vid en talangtävling i Veckorevyns regi. Priset var att spela in en skiva, vilket skedde den 17 augusti 1956 på Europafilm i Stockholm. Låten hon framförde hette ”Ringen du gav mig” vilken mångfaldigades på en 78-varvare, en så kallad stenkaka. Vid 14 års ålder flyttade hon ensam till Stockholm, där hon bodde hos släktingar. Någon tid efteråt följde resten av familjen – pappa Ove, mamma Anna och broder Lars – efter.

Unga Ann-Louise ”upptäcktes” av den legendariske skivbolagsdirektören Anders Burman i samband med talangtävlingen Flugan och kom att knytas till Burmans bolag Metronome. Efter att i slutet av 1950-talet ha varit vokalist i Burmans orkester övergick hon till Leif Kronlunds band. Hon träffade här 1961 sin blivande make, trumpetaren Bruno Glenmark, född 1938 och bördig från Tomelilla, med vilken hon gifte sig några år senare.

untitled Anders Burman – Ann-Louises upptäckare.

Genombrottet kom med den svenska Elvis-covern ”Är du ensam ikväll?”, som här redovisas i en musik-”video” där komikern Sune Mangs är det tillbedda föremålet. Skivan sålde i 40 000 exemplar.

Ann-Louise Hanson hade nu presenterat sig för det svenska folket med sin klara sopranröst och de tjocka d:en och n:en, vittnande om det sydsvenska ursprunget. Under de dryga 50 år som skulle följa fram till i dag har Ann-Louise Hanson lyckats göra sig en god hacka på sin sångkonst, vilket man gärna unnar henne eftersom barndomen inte alltid var den lättaste med knappa ekonomiska resurser och sjukdom i familjen. Om detta berättar hon i en intervjuartikel i Kvällsposten/Expressen via länken här nedan:

http://www.expressen.se/kvp/ann-louise-hanson-avslojar-hemligheter/

1964 gav sig Ann-Louise ut på turné med de något vildvuxna trubadurerna Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, något som resulterade i en LP-skiva. Något år senare sjöng hon och Cornelis in ”Jag hade en gång en båt” med fredsanknuten text på svenska av Cornelis; förlagan var Beach Boys ”Sloop John B.” från albumet ”Pet Sounds”.

Ann-Louise kände sig nu mogen att gå över till skivbolaget Philips och fick där de stora hitlåtarna ”Min greve av Luxemburg” (se ovan) och ”Arrividerci Frans”. Den senare parkerade på Kvällstoppen i sju veckor från december 1968 till januari 1969 och belönades med en guldskiva för över 100 000 sålda exemplar.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon inspelning av denna utan tar i stället med Stig Olins landsplåga ”Jag tror på sommaren” med Ann-Louise i en inspelning från ett TV-program kring decennieskiftet 1960/70:

untitled

Med det inträdande 1970-talet gick Ann-Louise Hanson mer och mer över till att sjunga så kallad country-pop. Detta resulterade i LP-albumet ”You Ought to Write Yourself a Love Song”, som med sålda 150 000 exemplar blev denna artists största försäljningsframgång alla kategorier. 1971 vann hon även den internationella musiktävlingen Cerbal de Aur.

Samma år svarade bandet Glenmarks – bestående av Ann-Louise, Bruno samt den senares brorsbarn Karin och Anders Glenmark – för en hit som kallades ”Gammaldags musik”. Låten var en bearbetning av The New Seekers populära ”Good Old Fashioned Music”.

Glenmarks låt här:

1972-90 hade makarna Hanson/Glenmark ett eget skivbolag kallat GlenDisc, vilket man sålde för att slå ned sina bopålar i den lilla byn Placassier mellan Nice och Cannes på franska Rivieran. Hanson återvände då och då till hemlandet för att kunna göra olika framträdanden såsom krogshower och folkparksturnéer. 2009 återvände paret till Sverige och Stockholm efter 19 år i utlandet.

Paret Glenmark-Hanson är verkliga föredömen för alla svenska par – särskilt i artistbranschen – genom att de hållit fast vid varandra genom alla år och om två år kan fira guldbröllop. Det är inte utan att man får en liten tår i ögonvrån när man i följande artikel tar del av Ann-Louise Hansons recept för en lyckad parrelation:

http://www.expressen.se/kvp/noje/ann-louise-hanson-vi-njuter-av-varje-dag/

untitled Ett strävsamt par: Bruno och Ann-Louise.

2004 medverkade Ann-Louise i en damtrio, vars övriga medlemmar var veterankollegerna Siw Malmkvist och Towa Carson, i den svenska Melodifestivalen med låten ”C´est la vie” av Thomas G:son vilken vann en av deltävlingarna och därmed kvalificerade sig till finalen i Globen i Stockholm. Här gick det sämre – sju poäng gav en sistaplats.

Under senare år har Ann-Louise Hanson visat sin artistiska bredd genom att bland annat ägna sig  åt imitationer av personligheter såsom  Birgit Nilsson, Kristina Lugn och Lena Nyman. 2010-11 åkte hon på turné med Lill-Babs och Siw Malmkvist under beteckningen Tre damer. 2011 var hon med i det populära TV-programmet Körslaget. 2012 var hon med i Tommarpsrevyn på Österlen i Skåne och 2013 var hon sommarpratare i programmet ”Sommar” i radions P1.

Ann-Louise Hanson har haft ej färre än 50 låtar på Svensktoppen. I det allra första programmet den 13 oktober 1962 placerade hon sig femma med ”Vita rosor från Aten”.

Slutligen vill jag inte undanhålla mina läsare Ann-Louise Hansons version av ”läsarsången” ”Pärleporten”:

 

 

Några tankar om en Bellman-sång: Fredmans epistel n:o 23

22 augusti, 2014

Jag har gillat Bellman så länge jag kan minnas. Alltså vår viskompositör Carl Michael Bellman (1740-95), som skänkt oss en kulturskatt som är helt unik i sitt slag. Enligt min gymnasielärare i svenska, lektor Lars Forner, var Bellmans verk besjälat av ”livsyra i dödens närhet”. En beskrivning som nog måste sägas vara tagen på kornet.

untitled Nej, Carl Michael Bellman hade det inte så lätt – han dog utblottad och bortglömd.

Carl Michael har givit oss såväl muntra som noggranna stockholmsskildringar såsom Fredmans epistel numro 33 ”Stolta stad”. Han har även svarat för socialskildringar, som också är inträngande psykologiska studier, av typ ”Ack, du min moder” (epistel n:o 23). Det är om den sistnämnda, via länken överst exekverad av Fred Åkerström, jag tänkte reflektera litet över här.

Sångens rubricering lyder: Som är ett soliloquium, då Fredman låg vid krogen Kryp-in, gent emot bankohuset, en sommarnatt år 1768. Första versen lyder:

Ack, du min moder, säj vem dig sände
just till min faders säng!
Du första gnistan till mitt liv upptände;
ack, jag arma dräng!
Blott för din låga
bär jag min plåga
vandrar trött min stig.
Du låg och skalka;
när du dig svalka,
brann min blod i dig.
Du bort haft lås och bom
för din jungfrudom,
för din jungfrudom

Fredman förbannar härefter i ett antal av epistelns många verser sitt oblida öde att behöva födas till denna eländiga värld, där han för tillfället ligger i rännstenen på en stockholmsgata och ”betraktar mina gamla skor”. Vidare: ”Det kliar på min kropp; kom och hjälp mig opp, kom och hjälp mig opp.”

Snart blir det dock annat ljud i skällan från den svårt bakfulle Fredman, ty ”krogdörrn öppnas” och möjligheter till ett nytt för ögonblicket saliggörande rus öppnas på vid gavel. Episteln slutar därmed i en helt annan stämning än den inleddes:

Tack för vart sänglag, skål för var trogen,
som gjort vid brudstoln sväng;
tack du som virket högg och drog ur skogen
till min födslosäng;
tack för din låga,
för din förmåga
du min gamla far!
Kunde vi råkas,
skulle vi språkas,
supa några dar.
Min bror du bliva skull
och som jag så full,
och som jag så full.

Jag har alltid gillat den här sången, som trubaduren Ulf Johan Tempelman, bland andra sånger, framförde vid firandet av min 50-årsdag å Druidborgen i Stockholm för snart 13 år sedan.

Många har med mig med visst fog någon gång undrat, vad det skulle vara för mening med att födas till den här tillvaron vilken sannerligen inte lider brist på prövningar av skilda slag. Varför måste just den märkliga människa som är jag behöva födas? Tro mig, jag har ställt mig dessa frågor fler än en gång.

untitled En stockholmsvy från 1700-talet.

Svaret finns lyckligtvis dock nära till hands, även om detta kan vara svårt att inse när man befinner sig så djupt nere i skiten att man är mer än redo att sluta sig i dödens armar. Eller åtminstone välkomnar prospektet att inte vakna igen på morgonen. Svaren varierar från person till person, men gemensamt för dem alla är att man förr eller senare inser att tillvaron faktiskt inte bara är elände.

Den innehåller enligt min erfarenhet så många glädjeämnen och så mycken meningsfullhet att det gör mödan värt att, trots allt, leva vidare!

 

 

Ett stycke Bellman…

10 oktober, 2013

http://www.youtube.com/watch?v=m0jwCyudYfA

Nu önskar jag god natt med ett stycke Bellman: ”Så lunka vi så småningom” (Fredmans sång numro 21) med den oefterhärmlige Fred Åkerström.

När jag läste om Carl Michael Bellman (1740-95) i gymnasiets litteraturundervisning fick jag av vår eminente lärare tillika klassföreståndare Lars Forner lära mig, att skalden företrädesvis skrev om ”livsyra i dödens närhet”. Det är en formulering som etsat sig kvar i minnet. 1700-talets svenskar levde ju ofta i dödens närhet.

Var det inte pest, kolera, syfilis eller vattusot som stod beredda att rycka dig in i dödens käftar så kunde vara krig, eldsvåda eller lunginflammation. Tillvaron var skör så det förslog och inte särskilt många dog av hög ålder. Men det gällde att inte låta sig förlamas av dödsskräck, och då var det mer eller mindre – oftast det senare – ädla drycker som stod nära till hands: höj armen i vinkel, här vankas det finkel!

bellevue-002Eric och Madde på Bellevue. Foto: Tommy Hansson

Ja, den fräna finkeldoften låg i breda sjok över dåtidens krogar och smaken var säkerligen inte bättre: fan smakar det men full blir man, som vi brukade säga när jag låg i den så kallade lumpen.

Bellman själv, en gång kungagunstling ordentligt uppe i smöret, slutade sina dagar utfattig och i svår misär. Men innan detta skedde hann han med att förgylla tillvaron för oss med en uppsjö inspirerade sånger som hållit sig väl genom åren, av vilka ”Så lunka vi…” är en jag blir barnsligt glad åt.

Hoppas ni tycker detsamma!

Tillägnas min glada och bullrande dryckes- och partibroder Eric, som själv stundom tolkar Bellman så det står härliga till!

Staf med ”Familjelycka”

19 augusti, 2013

.

Bernt Staf (1945-2002) hette en svensk vissångare som i början på 1970-talet slog igenom med sin ”Familjelycka” (länken ovan). Den var populär i höjd med att jag gjorde min miltärtjänst i den fagra staden Boden.

Staf föddes i Stockholm och arbetade som sjöman innan han utbildade sig till apoteksbiträde och kemiingenjör. Han var även verksam som gatumusikant, och det var som sådan han ”upptäcktes” av Fred Åkerström och gitarristen Georg ”Jojje” Wadenius vilka satte honom i kontakt med Anders Burman på grammofonbolaget Metronome.

Bernt Staf brukar räknas till den så kallade proggrörelsen och stod alltså till vänster politiskt. Han hade dock även sympatier för Centerpartiet och får väl då närmast betecknas som ”Åsa-Nisse-marxist”. På 1980-talet gick han över till Miljöpartiet. Han flyttade som ”gröna vågare” till skånska Österlen men återvände till Stockholm.

Noga taget struntar jag dock i hans politik. ”Familjelycka” tycker jag är en genial sång som jag gärna sprider bland mina läsare. En annan känd Staf-låt var ”Anita Transisto”. Första och mest kända albumet heter När dimman lättar.

Den här sången tillägnar jag EL från Högdalen vart hon nu tog vägen.

Godnatt med Cornelis

2 augusti, 2013

http://www.youtube.com/watch?v=Cjo1PZ4UIwg

Det är nu ett drygt kvartssekel sedan Cornelis Vreeswijk gick bort. Han är dock i hög grad ännu med oss i kraft av alla sina minnesvärda låtar. 2010 blev hans stormiga liv även förevigat i filmen Cornelis i regi av Amir Chamdin och med den norske sångaren Hans-Erik Dyvik Husby (”Hank von Helvete”) i titelrollen.

Jag har som godnattsång denna gång valt Vreeswijks finstämda ”Veronica”, som framkallar bitterljuva minnen hos mig. Lyssnade mycket på den åren 1971-72.

CORNELIS 1969Cornelis Vreeswijk (1937-87).

Cornelis Vreeswijk föddes i Nederländerna 1937 och kom till Sverige och Ekerö som 13-åring. På 1960-talet blev han en av våra mest välkända trubadurer tillsammans med namn som Fred Åkerström och Skepparn (Gösta Cervin). Till skillnad från exempelvis den vänsterrabiate Åkerström var Vreeswijk dock aldrig särskilt politisk, även om det framgår av ett antal låtar att det sociala engagemanget var betydande.

Genombrottslåten bestod i ”Brevet från kolonien”, och denna tillsammans med ”Hönan Agda” var nog de mest kända numren på Cornelis repertoar. Förutom att framföra egna alster tolkade Vreeswijk exempelvis Bellman, Taube och Victor Jara. Cornelis Vreeswijk avled i levercancer vid 50 års ålder 1987. Sonen Jack, född 1964, för hans arv vidare.

Tillägnas min gymnasiekompis Bengt Grönwall.

En älskad sång

23 juli, 2013

http://www.youtube.com/watch?v=79F_xxklGwc

Det börjar bli hög tid att säga god natt till er alla, kära läsare. Nåja, jag har ändå en som jag själv tycker välförtjänt semester. Tillbringar dygnet litet som jag tycker.

Jag säger natti-natti med Bellmans epistel nummer 72: ”Glimmande nymf, lämnad vid Cajsa-Lisas säng sent om en afton”, framförd av Fred Åkerström (1937-85) på sitt oefterhärmliga sätt.

Jag hörde denna sång första gången med Cornelis Vreeswijk i början på 1970-talet och tyckte mycket om den. Freds version är dock i mitt tycke den definitiva tolkningen, åstadkommen med unik inlevelse, kraft och känslighet. Jag kan inte värja mig, jag måste älska denna sång.

Jag vill gärna tillägna den alla dem jag saknar.


112831

Svenska artister (XIV): Alf Hambe

1 april, 2013

untitled Alf Hambe: Moloms skapare.

Alf Gunnar Hambe föddes i halländska Rävinge den 24 januari 1931. Han är en av våra mest personliga och egensinniga viskompositörer och trubadurer vars mest kända visa – ”Visa i Molom” – är välbekant för generationer svenskar:

http://www.youtube.com/watch?v=17lftiZlr5E

Alf Hambe upptäcktes av en större publik i slutet av 1950-talet då han allt oftare började höras i radion. Som etablerad vissångare gjorde han sig känd för sina naturlyriska och underfundiga texter. Hans repertoar består enbart av egna visor, vilka oftast är förlagda till ett gränsland mellan fantasi och verklighet som kallas Molom.

Molom ligger i området kring Steninge i Halland, där Alf Hambe bor med sin hustru Ulla. Här kan man vara ”mol allena”. Och exempelvis avnjuta höstens färgrika och en smula melankoliska men samtidigt kraftfulla skådespel. Här Hambes ”Oktobervisa”:

http://www.youtube.com/watch?v=gcAl4r9d3Po

Alf Hambe har tolkats av en rad artister såsom Fred Åkerström, Alice Babs & Swe-Danes samt Hootenanny Singers. Lagom till Hambes 75-årsdag utkom hyllningsboken Ordmålaren vid Västerhavet med Anita Ring och Sid Jansson som redaktörer. Boken ger ett kärleksfullt porträtt av en av våra mest lågmälda och samtidigt älskade trubadurer. Om det existerar några skandaler i anslutning till Hambes liv så är de obekanta för mig.

235788_200_216

Fred Åkerström med ”Kajsas udde”:

http://www.youtube.com/watch?v=Uc5JchUvEjQ

Och så Alice Babs & Swe-Danes med en engelsk version av ”Visa i Molom” (Yonder in Molom):

http://www.youtube.com/watch?v=Uc5JchUvEjQ

Hambe mottog 2008 kungamedaljen Litteris et Artibus för ”framstående konstnärliga insatser som författare och viskompositör”.

Svenska artister (VII): Margareta Kjellberg

23 september, 2012

Margareta Kjellberg (1916-2005).

Margareta Kjellberg var en av våra mest älskade vissångerskor och på senare dagar även historieberättare. Hennes långa karriär var både intressant och omväxlande.

Född i Nyadal nära Härnösand den 3 februari 1916 kom Margareta Kjellberg att växa upp i Saltsjöbaden utanför Stockholm. På den senare platsen föddes hennes ett år yngre syster  Marianne (1917-99), som i likhet med Margareta blev sångerska och filmaktris i mindre skala. Margareta inledde sin bana som tonårig jazzsångerska i England i Jack Hyltons (1892-1965) orkester. Hemma i Sverige igen blev hon medlem i Visans vänner samt Konstnärsgillet.

Kjellberg lärde sig spela gitarr under sommarvistelser hos farföräldrarna i Västergötland. 1935 debuterade hon i Blanche-Revyn i Stockholm där hon även medverkade 1936 och 1940. Hösten 1945 uppträdde hon i Köpenhamn. Under senare hälften av 1930-talet medverkade hon i tre filmer, bland annat ”Goda vänner och trogna grannar” 1936.

 Jack Hylton, orkesterledare.

Margareta är huvudsakligen känd för sina unikt personliga tolkningar av visor, skillingtryck och barnvisor. Hon hördes genom åren mycket ofta i radion  – hon gjorde ett stort antal skivinspelningar på skivbolagen Decca. Kristall och Odeon – och debuterade i televisionen i familjeprogrammet ”Sigges Cirkus” med Sigge Fürst  som programledare. Från 1983 var hon programledare tillsammans med Ewert Ljusberg i SVT-inslaget ”Har ni hört den förut?” Kjellberg var aktiv i viskretsar ända fram till 2004. Hon avled året därefter.

Här ett avsnitt ur berättarprogrammet ”Har ni hört den förut?”:

http://www.youtube.com/watch?v=aAYvQXYwUUc&feature=related

Ett citat som tillskrivs Margareta Kjellberg lyder:

Ålderdomen är inget skäl att inte göra det man har lust med.

Personligen uppskattar jag Kjellberg mest som tolkare av skillingtryck. Jag har ännu ej hört ett skyllingtryck exekverat av henne jag inte fått tårar i ögonen, alternativt storgråtit, av. Så fram med stora näsduken nu, kära läsare! Här följer länkar till ett knippe skillingtryck sjungna av Margareta:

”Husarvisan”:

http://www.youtube.com/watch?v=MNoFV6V-Xgw

”Alpens ros”:

http://www.youtube.com/watch?v=hlWTzUQUxco

”Älvsborgsvisan”:

http://www.youtube.com/watch?v=TANffkA6kBE&feature=related

”Grevevisan”:

http://www.youtube.com/watch?v=J-GLuLbsJcI

”Kors på Idas grav”:

http://www.youtube.com/watch?v=MSSerHRc6yI

En sång av ett helt annat slag är ”Hottentottvisan” som jag minns från radion på 1950-talet. Den kan nog inte kallas särskilt politiskt korrekt med nutida värderingar men var fullständigt oförarglig när den spelades in:

http://www.youtube.com/watch?v=mnyxf3n1oc8

En annan barnvisa jag minns från yngre dar är ”Svansen på Skansen – chimpansen”:

http://www.youtube.com/watch?v=GsiPcIecViY

Om den oefterhärmliga Margareta Kjellberg kan vidare sägas att hon gjorde två tioveckors turnéer i USA på egen hand samt att hon tilldelades Nils Ferlin-sällskapets Trubadur- pris (1992) samt Fred Åkerström-stipendiet 1999.

Hon fick slutligen tre barn: Gunnar (född 1938), Göran (född 1941) och Elisabeth (1943). Gunnar blev trummis, Göran skådespelare och Elisabeth konstnärinna.

Bellmaniana: Bellman i det tjugoförsta århundradet

10 mars, 2011

Carl Michael Bellman (1740-95)

Carl Michael Bellman (1740-95) är en av våra verkliga nationalskalder. Tidigt försigkommen inom den skriftliga och musikaliska framställningskonsten ställde han sig vid Gustaf IIIs oblodiga statskupp 1772 på konungens sida genom gardesmarschen Marsche de Stamitz, som i Bellmans tappning blev till hyllningssången ”Gustafs skål.”

Därmed var Bellmans lycka gjord. Han vederfors äran att framträda vid det kungliga hovet och gynnades av majestätet med anställning som sekreterare vid nummerlotteriet. Detta till trots skulle Bellmans ekonomi aldrig bli vad man kan kalla solvent.

Med en stor familj och faiblesse för ett vidlyftigt uteliv tvingades han ständigt ta lån och hade under större delen av sin levnad de så kallade björnarna – skuldindrivarna – i hasorna. När han inte kunde göra rätt för sig fick han finna sig i att placeras i bysättningshäktet. Han dog fattig och utarmad 1795, tre år efter sin kunglige välgörares hastiga och mindre lustiga frånfälle.

Spridda notiser, framförallt hos personligheter såsom skalden Per Daniel Amadeus Atterbom och musikhistorikern Carl Abraham Mankell, vet  berätta hur Bellman själv framförde sina visor. Hans röst betecknas som ”föga starktonig” medan ackompanjemanget var ”sparsamt.” Hans konst förefaller ha verkat främst genom sin lågmäldhet.

Frågan är: hur bör Bellman tolkas i det tjugoförsta århundradet? I en utgåva av klassikern Carl Michael Bellman: Fredmans epistlar. Musikarrangemang av Roland Bengtsson (Prisma 1969, 285 sidor) heter det:

Bellman tolkas verkligen på högst olika sätt. Över ett 200-årigt fält ropar vi an honom ur alla röst- och stillägen, och han besvarar vänligt våra anrop – så rik och mångfasetterad är hans konst. Men därmed är givetvis inte sagt att alla sätt att tolka Bellman är lika bra. Det bästa resultatet uppnås nog  där en personlig känsla och uttrycksvilja förenas med en känsla för tidevarvets sätt att uttrycka sig i musik.

Min personliga favorit när det gäller tolkningar av Bellmans visor är Sven-Bertil Taube, som jag anser vara oöverträffad av moderna artister i denna genre. Jag har svårare för Fred Åkerströms brölande, även om hans ”Lämnad vid Cajsa-Stinas säng, sent om en afton”, populärt kallad ”Glimmande nymf” (Fredmans epistel 72) framkallar rysningar av välbehag hur man än ser på det:

http://wn.com/Fred_%C3%85kerstr%C3%B6m

Taubes och Åkerströms – och för den delen Vreeswijks – Bellman-tolkningar tillhör förra, det vill säga tjugonde århundradet. Nu talar vi om tjugoförsta. Här vill jag uppmärksamma läsaren på Ensemble Pechlins Bellman-tolkningar såsom de framförs på den nyproducerade CDn Bellmaniana. Mannen med den frodiga rösten heter Eric Hallberg, och han beledsagas av ett stundom rätt halsbrytande ackompanjemang, där rytmen verkligen sitter i högsätet. Ibland tycker man sig rentav förflyttad till en sambaorkester vid någon modern fotbollsarena! Här ett smakprov i form av Fredmans epistel nummer  2, ”Till fader Berg, rörande fiolen”:

 http://www.youtube.com/watch?v=HkgFHJNVU3g&NR=1

Populärt kallas sången förstås ”Nå, skrufva fiolen” efter första orden i första versen. Jag har ett personligt förhållande till denna sång, då jag lyckades lära min då treårige – och musikaliskt begåvade – son alla fyra verserna  utantill i slutet av 1980-talet.

Här ytterligare ett smakprov ur Ensemble Pechlins Bellmaniana – ”Källarsång” (Fredmans sång nummer 15):

http://www.youtube.com/watch?v=OhoSHNaB9Pw

Kan man tolka Bellmans musik med instrument som trummor och elbas? Som synes och höres går det alldeles utmärkt. För att travestera det fikonspråk som plägar florera i mer anspråksfulla vinsmakarsammanhang skulle man kunna säga, att Bellmans färgstarka 1700-talsvärld här gifter sig på ett intressant och i mitt tycke njutbart sätt med 2010-talets något mer uppskruvade tempo.

Tolfte och sista numret på Bellmaniana är för övrigt den ovan nämnda marschen/lovsången ”Gustafs skål.” För den som vill tillägna sig skivan – och/eller andra produkter från Ensemble Pechlin – finns alla uppgifter på nedanstående länk:

http://itunes.apple.com/se/album/bellmaniana/id375664063

Ensemble Pechlin förtjänar enligt min ringa mening en stor och entusiastisk åhörarskara!