Länge tycktes C inte påverkas nämnvärt av alla pedofilskandaler, där EU-parlamentarikern Fredrick Federley var en av de inblandade. Väljarna tycks nu emellertid långt om länge ha insett vad partiet egentligen går för. Populariteten har knappast ökat genom uttalanden som C-riksdagsmannen Martin Ådahls om att det finns ”hundratusentals muslimer som är poliser, läkare och som bygger vårt samhälle”.
Enligt Ipsos opinionsanalytiker Nicklas Källeberg har C-väljarna gått till så gott som alla andra partier utom till Kristdemokraterna. Flest har sökt sig till Socialdemokraterna.
Eljest har det inte hänt så jättemycket sedan den förra Ipsos-mätningen. Socialdemokraterna toppar i överlägsen stil med 32 procent, en ökning med 2 procentenheter. Tvåa är Moderaterna med 22 (+-0) och trea Sverigedemokraterna med 18 (+-0).
Sedan är det ett stort hopp ner till Vänsterpartiet på 9 procent, Centerpartiet 5 procent och Kristdemokraterna 5 procent, samtliga med försumbara eller inga förändringar jämfört med förra mätningen. I bottenträsket återfinns Miljöpartiet och Liberalerna på 3 procent.
Parallellt med Ipsos-mätningen har Novus utfört en undersökning avseende förtroendet för partiledarna. Statsminister Magdalena Andersson leder här i splendid isolation med 57 procent som har mycket eller ganska stort förtroende för henne – en ökning med 3 procentenheter jämfört med förra mätningen. https://omni.se/svt%2Fnovus-fortroendelyft-for-alla-partiledare-i-hogeroppositionen/a/1OA2xG
Sedan kommer ingenting och sedan ingenting innan Ulf Kristersson dyker upp på andra plats med 39 procent (+5) och Ebba Busch (KD) på tredje med 31 procent. Förtroendet för KD-ledaren ökar därmed med hela 7 procentenheter, en direkt följd av hennes oförvägna uttalanden efter korankravallerna.
Också SDs Jimmie Åkesson kan noteras för ett rejält sympatilyft om 4 procent – han får nu 31 procent.
Övriga siffror: Nooshi Dadgostar (V) på 20 procent – den enda partiledare som backar i förtroende – (-2), Annie Lööf (C) på 19 (+1), Johan Pehrson (L) 11 (+4), Märta Stenevi (MP) 9 (+3) samt Per Bolund (MP) med 8 procent (+1)
Sverigedemokraterna i topp enligt senaste Sentio-mätningen.
Jag tycker att Nyheter idag/Sentios opinionsmätningar är uppfriskande. Dels avviker deras siffror ibland rätt uppseendeväckande från de mer etablerade svenska mätinstituten, dels brukar mitt parti – Sverigedemokraterna – antecknas för tämligen uppmuntrande resultat.
Den senaste mätningen från den 5 augusti 2021 utgör intet undantag. SD toppar här listan över svenska riksdagspartier med 23,9 procent, en ökning med 2,0 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Socialdemokraterna blir näst störst med 23,6 – en minskning med 0,2 procentenheter och historiskt sett ett rejält bottennapp för S-partiet.
Tredje störst blir Moderaterna med 18,9 procent, vilket är en kraftig minskning – minus 2,1 jämfört med föregående resultat. De tre största partierna SD, S och M bildar ett ohotat block i övre delen av listan. Härefter följer Vänsterpartiet på 10,8 (+0,5), Centerpartiet 6,5 (+0,5), Kristdemokraterna 5,1 (-1,0), Miljöpartiet 5,0 (+0,7) samt Liberalerna 4,1 (-0,2).
Enligt aktuell Sentio-undersökning får SD ett något bättre och S ett något sämre resultat än vad som är fallet i flertalet andra mätningar. Det innebär inte med automatik att det är Sentio som fallerar. Notabelt är vidare att C går omkring 2 procentenheter sämre än i de flesta andra mätningar.
Detta skulle kunna tyda på att Centerns sex- och pedofilskandaler med EU-parlamentarikern Fredrick Federley i centrum faktiskt givit avtryck i opinionen.
Fredrick Federley (C) – i centrum av pedofilskandalerna.
Vi har i svensk partipolitik en situation där vi går mot tre ungefär lika stora partier. Två av dessa kan med litet god vilja kallas konservativa. Till dessa kan läggas ett tredje – Kristdemokraterna – vilket dock balanserar farligt nära 4-procentsstrecket. Socialdemokraterna har noterats för en nedåtgående trend från och med Mona Sahlins partiledarskap, och valresultatet 2018 på 28,3 procent var partiets sämsta sedan 1911.
Det faktum att S-partiet under stolpskottet Stefan Löfven fortsätter neråt i opinionsmätningarna indikerar att det närmar sig en europeisk situation: i vissa EU-stater har partiet nära nog totalhavererat medan det i andra till nöds hankar sig fram.
De svenska sossarnas utveckling är ett eklatant exempel på vad Vilhelm Moberg på sin tid slog fast: Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer på programmet – att ta makten och behålla den.
Aningen oroväckande med föreliggande Sentio-undersökning är att galningarna i extremistpartiet MP ökar med 0,7 procentenheter till 5,0 procent, vilket är något bättre än vad partiet brukar få i andra mätningar då man mestadels hamnat under riksdagsspärren.
Mandatfördelningen enligt den här refererade mätningen skrivs till 185-164 i ”konservativ” favör.
Sentio är ett av Norges största och mest respekterade mätinstitut men brukar ofta misstros i Sverige, icke minst beroende på att SD har en tendens att överskattas. Dock skall framhållas att Sentio var det institut som bäst av alla lyckades pricka in SD-resultatet i valet 2014 på 12,9 procent.
Största förändringen i SvD/SIFOs januarimätning, jämfört med den senaste mätningen i november 2020, är att Moderaterna går fram med 0,7 procentenheter och når 22,4 procent. Därmed cementerar M andraplatsen på listan över Sveriges största partier: Sverigedemokraterna på tredjeplats är klart distanserade med sina 18,6 procent (-0,3). https://www.expressen.se/nyheter/kd-nara-riksdagssparren-i-ny-svdsifo-matning/
Överlägset störst förblir Socialdemokraterna på 27,6 procent, en marginell tillbakagång sedan i november. I orostider – läs Kina-smittan – tenderar människor att hålla sig till det stora och säkra, låt vara att S-partiet i så gott som alla undersökningar av partisympatier får sämre resultat än i det urusla valet 2018 då partiet nådde 28,3 procent.
Eljest är det Kristdemokraternas kräftgång som tilldragit sig störst uppmärksamhet i senaste SIFO. 4,9 procent är mycket långt från de 12 procent KD erhöll våren 2019 och även klart sämre än valresultatet på 6.3 procent.
Som en bidragande faktor till tappet nämner Toivo Sjörén, chef för SIFOs opinionsmätningar, pandemin: ”Väljarna söker sig gärna till de stora partierna som ses som statsbärande och för KD innebär det man tappar till Moderaterna.” Andra faktorer som lyfts fram är partiledaren Ebba Buschs festande i höstas och pågående som tvivelaktiga uppfattade husaffärer.
Det är andra gången på kort tid som KD närmar sig riksdagsspärren på 4 procent – i SVT/Novus mätning nyligen fick man 4,6 procent.
Synnerligen anmärkningsvärt är vidare att Centerpartiet ökar med 0,4 procentenheter och går fram till 8,1 procent. Uppenbarligen är C-väljarna helt okänsliga inför alla de pedofil- och övergreppsskandaler som involverat partiet med den homosexuelle EU-parlamentarikern och transpersonen Fredrick Federley i spetsen.
Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt (V).
Vänsterpartiet landar nu än en gång på ett mätresultat runt 10 procent med 10 blankt, visserligen en marginell minskning men ändå. Väljarna anser tydligtvis att den nya partibossen Nooshi Dadgostar duger precis lika bra som hennes till Vietnam flyktade föregångare Jonas Sjöstedt. I senaste valet fick det forna kommunistpartiet nöja sig med 8,0 procent.
Diminutiva men tyvärr ack så inflytelserika crackpot-partiet Miljöpartiet hamnar för andra mätningen i rad nu under riksdagsspärren med 3,7 procent, samma resultat som i november. Det är 0,7 procentenheter sämre än i valet 2018. Bara Liberalerna är sämre med 3,2 procent, dock en liten ökning.
L-ledaren Nyamko Sabuni har talat om att lämna januarikonstellationen och tvinga fram ett extraval och därmed satsa allt på ett kort för att, om möjligt, rädda partiet kvar i riksdagen. Om ett nyval kommer att leda till detta måste dock anses som högst osäkert. Utspelet är också dåligt eller inte alls förankrat i partiet. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/869P4Q/sabuni-hotar-med-extraval–far-intern-kritik
Övriga partier noteras hos SIFO för 1,6 procent, samma resultat som i novembermätningen.
Mätningen utfördes av SIFO på uppdrag av Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten 11-21 januari 2021 och omfattade intervjuer med 6947 slumpvis utvalda personer; 1000 av dessa intervjuades per telefon, övriga via webbpanel.
Aftonbladet/Demoskop januari 2021: M största parti.
Ibland undrar man hur i hela fridens namn olika opinionsmätningsinstitut kan komma fram till så pass olika resultat. Ett typexempel på vad jag menar är en jämförelse mellan Aftonbladet/Demoskops respektive SVT/Novus senaste mätningar avseende januari 2021.
I den förra undersökningen tappar Socialdemokraterna sin tätplats och får nöja sig med skrala 23,0 procent, en minskning med 2,0 procentenheter jämfört med föregående mätning. Moderaterna övertar platsen som största parti med 23,2 procent. I sistnämnda mätning är S störst med 28,5 procent och ökar därmed något – M hamnar rejält på efterkälken.
Detta förefaller vara ett rimligt antagande. Sossarna har fått uppbära mycken – och i de flesta fall fullt befogad – kritik för sitt sätt att hantera Kina-smittan. Således sågas den nu ikraftträdda nya pandemilagen helt av riksdagens chefsjustitieombudsman samt kritiseras av flera domstolar och chefsjustitieombudsmannen Elisabeth Rynning. Ändå har den nu, med de flesta övriga riksdagspartiers goda minne, trumfats igenom. https://www.svd.se/flera-instanser-sagar-forslag-till-pandemilag
Tredje största parti hos Demoskop är Sverigedemokraterna på 19,5 procent medan Vänsterpartiet belägger fjärdeplatsen med 9,9 procent, en ökning med 0,6 procentenheter. Härefter följer Centerpartiet 9,2, Kristdemokraterna 5,9 och Miljöpartiet 5,0 procent; det sistnämnda är en rejäl ökning om 1,4 procentenheter.
En ohotad bottenplats på listan intas av Liberalerna med 2,3 procent, en minskning med en halv procentenhet sedan decembermätningen. Nu höjs kritiska röster mot L-ledaren Nyamko Sabuni även inifrån partiet. Det skall sannolikt väldigt mycket till för att hon skall komma att leda partiet också i 2022 års val.
Intressant att notera är att det mesta av den interna kritiken mot Sabuni förefaller komma från den vänsterinriktade falangen som vill att L skall fortsätta förespråka en så kallat generös immigrationspolitik, något Sabuni förklarat sig vilja ändra på. Hon har också vidhållit att det är dags för L att återgå till det borgerliga lägret. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/8m1Gwr/hard-intern-kritik-mot-sabunis-nya-linje
Övriga partier noteras för 2,1 procent i AB/Demoskop-undersökningen, en ökning med 0,7 procentenheter.
SVT/Novus: ingen rolig läsning för Ebba Busch.
I SVT/Novus undersökning omfattande samma tid får alltså sossarna 28,5 procent av väljarsympatierna, vilket är något bättre än det i och för sig usla resultatet på 28,3 procent S ernådde i riksdagsvalet 2018. Således en diskrepans på 5,5 procentenheter jämfört med AB/Demoskop. Hur är det över huvud taget möjligt? Båda mätningar omfattar ju samma tid och samma händelser. https://www.expressen.se/nyheter/samsta-resultatet-pa-tva-ar-for-kd-i-svtnovus/
I Novus-mätningen blir Moderaterna näst störst med 21,8 och Sverigedemokraterna tredje störst med 19,4 procent, vilket är en ökning om drygt en halv procentenhet. I övrigt är skillnaderna mellan de båda mätningarna tämligen små, men några differenser bör påtalas.
Vänsterpariet får 9,5, Centern 8,3, Kristdemokraterna 4,6, Miljöpartiet 4,0 och Liberalerna 2,6. KDs kräftgång är onekligen anmärkningsvärd. Möjligen har denna påverkats av skandalrubrikerna kring partiledaren Ebba Buschs rättsprocess med en åldrig husägare men också av partiets allmänna velande mellan konservativa och liberala ståndpunkter: det blir varken hackat eller malet. Förra vårens rekordsiffror runt 11 procent är mycket långt borta.
Torbjörn Sjöström, Novus VD, citeras: ”De är ett av de partier som riskerar att åka ut om det var val i dag.” KDs resultat ligger dock inom den statistiska felmarginalen varför inga säkra slusatser kan dras.
Det kanske allra märkligaste med såväl Demoskops som Novus mätning är noteringarna för Centerpartiet: 9,2 procent (-0,2) respektive 8,3 (+0,1) procent. Alltså helt normala resultat för detta parti. Har partiets sympatisörer inte noterat de talrika pedofil- och andra övergreppsskandaler som involverat C med Europaparlamentarikern Fredrick Federley som mest kända exempel? Eller bryr de sig helt enkelt inte? Frågan är öppen.
Det visade sig att den homosexuelle Federley, emellanåt utspökad som sitt alter ego Ursula, sedan flera år tillbaka bott ihop med en fängelsedömd pedofil trots att han var mycket väl medveten om dennes brottsregister. Man bör med Rebecca Weidmo Uvell fråga sig: ”Vad är det med Centerpartiet?”https://uvell.se/2020/12/17/fler-overgreppsskandaler-i-centern/
I SVT/Novus undersökning har både Miljöpartiet och framförallt Liberalerna all anledning att oroa sig för det kommande valet. MP ägnar sig åt kvalificerat lindanseri men lyckas ändå landa precis på riksdagsspärren om 4 procent. L med 2,6 procent är inte längre ens ett lindansarparti utan tycks permanent ha parkerat sig i bottenträsket – bara ett mirakel kan rädda partiet kvar i den svenska partipolitikens finrum.
Demoskop april 2019 inför valet till Europaparlamentet.
Expressen/Demoskops aprilmätning avseende väljarnas preferenser inför valet till Europaparlamentet (EP) den 26 maj visar dels att Sverigedemokraterna dubblar resultatet från EP-valet 2014, dels att Liberalerna tappar två tredjedelar av sitt stöd och riskerar åka ur parlamentet. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/matning-l-aker-ut-sd-dubblar-sitt-stod/
Det Sverige-vänliga partiet ökar i mätningen med 9,6 procentenheter från 9,7 procent 2014 till 19,3 procent nu. ”Det är ju ett väldigt bra utgångsläge inför EU-valet naturligtvis”, citeras SD-ledaren Jimmie Åkesson. Onekligen är det så. Åkesson menar vidare att SDs förändrade strategi gentemot EU – från krav på svenskt uttåg till en vilja att förändra inifrån – fått en ”oerhört bra respons”.
Jag är böjd att instämma. Det finns en vanföreställning om att det råder ett utbrett missnöje med den förändrade SD-strategin: SD skulle ha sålt sin själ för att bli rumsrent. Detta är dock just en vanföreställning. De som är missnöjda är ett relativt fåtal ultranationalister alternativt rättshaverister, av vilka några anslutit sig till lilleputtpartiet Alternativ för Sverige. De allra flesta sansade Sverige-vänner inser att den ändrade och mer konstruktiva strategin är av godo. Bättre att engagera sig i sakfrågor än att stånga pannan blodig.
SD fortsätter att skarpt kritisera Europeiska unionens överstatlighet men tar samtidigt fasta på EUs positiva drag såsom frihandel och andra former av positivt samarbete. Det tycks ha lönat sig om vi får tro den aktuella undersökningens resultat. Om denna utveckling fortsätter finns goda utsikter att SD får in sina fyra toppnamn i Europaparlamentet – Peter Lundgren, Jessica Stegrud, Charlie Weimers och Kristina Vinberg.
Det andra mest anmärkningsvärda med Demoskop-mätningen är Liberalernas fiasko. L fick i valet 2014 9,9 procent men halkar nu ner till katastrofala 3,3 procent. Vilket skulle medföra att partiet får tacka för sig i Europaparlamentet. Demoskops opinionschef Peter Santesson kommenterar: ”Siffran är särskilt uppseendeväckande eftersom EU-valen har varit Liberalernas starka gren.”
Den som följt det tidigare Folkpartiet liberalernas utveckling sedan namnbytet 2015 är dock knappast särskilt överraskad. Partiet har under den alltmer stirrige Jan Björklunds ledning blivit ett extremistparti, som på alla plan vill stärka EUs makt på bekostnad av den nationella självständigheten. Man behöver inte vara SD-sympatisör för att inse att detta inte är något som har ett brett stöd i folkdjupet.
Jimmie Åkessons SD och Ebba Busch Thors KD ökar mest en månad före EP-valet.
Det verkar nästan som om Liberalerna drivs av något slags dödslängtan. På detta tyder inte minst det faktum att L i sista momangen avlägsnade toppkandidaten Cecilia Wikström från förstaplatsen på listan till förmån för den i bredare kretsar totalt okända Karin Karlsbro. https://www.liberalerna.se/nyheter/karin-karlsbro-vald-till-toppkandidat-till-eu-valet/
Det parti som efter Sverigedemokraterna ökar mest är Kristdemokraterna: från 5,9 procent 2014 till 10,4 procent nu. Vilket givetvis är helt logiskt med tanke på KDs framgångar i övriga opinionsmätningar. Jag tillskriver KD-succén två starka, kompetenta och attraktiva kvinnor: partiledaren Ebba Busch Thor och toppkandidaten i EP-valet Sara Skyttedal.
Även Moderaterna, som inte direkt rosat marknaden i tidigare opinionsmätningar, kan glädja sig åt en ökning. Från 13,7 procent 2014 till 17,0 procent nu. Huruvida listettan, den före detta partisekreteraren Tomas Tobé, är en starkt bidragande orsak till framgången må väl vara osagt. I mina ögon ger dock Tobé ett kompetent och vettigt intryck.
Miljöpartiets 9,0 procent är visserligen mer än dubbelt så mycket som MP brukar få i de vanliga opinionsmätningarna men måste ändå ses som en besvikelse av partianhängarna, eftersom MP i senaste EP-valet noterades för hela 15,4 procent. Ändå fick toppkandidaten Alice Bah Kuhnke högsta förtroendet av alla partiernas toppnamn i en undersökning inför EP-valet nyligen. Tvåa i förtroendeligan var Moderaternas Tomas Tobé och trea Centerpartiets Fredrick Federley (de båda senare för övrigt homosexuella). https://www.expressen.se/nyheter/mps-revansch-alice-bah-kuhnke-i-topp-hos-valjarna/
Diskrepansen mellan MPs resultat i riksdagsrelaterade opinionsmätningar och denna EP-valsundersökning utgör en god illustration till att EU-valen är mer osäkra och kan ge spelrum för högst oväntade resultat. Dels är valdeltagandet betydligt mindre än i riksdagsvalen, dels är väljarna mindre partitrogna. Klassiska exempel på överraskningar är Junilistans succé med 14,4 procent 2004 (3 mandat), Piratpartiets 7,13 procent 2009 (2 mandat) samt Feministiskt initiativs 5,49 procent 2014 (1 mandat).
Glädjen var stor i Junilistan sedan partiet kommit in i EP 2004.
Samtliga åkte dock ur EP efter en mandatperiod. Nu tar jag förstås ut F!s utträde i förskott, men 1,0 procent nu och en tillbakagång med 4,49 procentenheter tyder inte precis på att partiet kommer att hanka sig kvar efter det kommande valet om precis en månad.
Största partiet i Demoskop-mätningen är Socialdemokraterna med 23,4 procent, en tillbakagång med 0,8 procentenheter sedan 2014.
L-ledaren Jan Björklund är, som alla elitister, skeptisk till folkviljan.
Att påstå att Liberalerna (L) är positivt till Europeiska unionen (EU) är en löjlig underdrift. L-partiet under Jan Björklunds ledning står längst ut på den fanatiska extremistkanten när det kommer till att höja det överstatliga EU-projektet till skyarna och svartmåla alla som yttrar den minsta kritik mot EU som farliga ”populister” och ”nationalister”, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6899328
Någon kritik mot EU är överhuvud taget inte tillåten i Björklunds och Liberalernas perspektiv. Partiet går till och med längre än EU-kommissionen och vill att Sverige skall ha infört euro på kronans bekostnad senast 2022. Partiet vill även att EU skall införa en gemensam koldioxidskatt och öppnar därmed portarna på vid gavel för EUs beskattningsrätt avseende medlemsstaterna.
Vidare vill Liberalerna att Sverige skall ansluta sig till den europeiska åklagarmyndigheten samt vill se en europeisk variant av den amerikanska federala polisen FBI. Den intenrtaionella polisen Interpol är alltså inte längre tillräckligt. Liberalernas inställning är helt enkelt att allt skall strömlinjeformas från Bryssel och att nationalstaten på sikt skall upplösas. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/3joeoM/sverige-ska-infora-euron-senast-2022
Karin Karlsbro är Liberalernas toppkandidat i EU-valet.
I ett debattinlägg i Aftonbladet den 5 mars 2018 hävdade Jan Björklund bland annat följande: ”Över västvärlden sveper nu en nationalistisk våg som yttrar sig i bland annat Brexit, ståltullar och pessimistisk domedagsstämning.” Paradoxalt nog ansluter sig dock Björklund till de domedagsprofeter som påstår att ”klimatförändringar” är ett stort problem jämte terrorism, flyktingströmmar och en otillräckligt stabil ekonomi.
Liberalerna avslöjar sig genom sin utopistiska EU-valskampanj som ett elitistiskt parti utan kontakt med folket; mot den bakgrunden är det givetvis förståeligt att man bytte namn från Folkpartiet till Liberalerna.
Björklund brännmärker i sitt aktstycke, föga sensationellt, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna för att vara vänster- respektive högerpopulistiska partier. Men, ve och fasa, även vissa andra partier har enligt L-ledaren kommit att inta en mer EU-skeptisk hållning.
Jag misstänker starkt att när Björklund och andra EU-fanatiker föraktfullt talar om ”populism” och ”nationalism” så menar man egentligen demokrati, en företeelse som elitister alltid varit skeptiska till så länge den avviker från de egna åsikterna. Något som talar för detta är Jan Björklunds suveräna förakt för folkviljan sådan denna kom till uttryck i folkomröstningen om införande av euro 2003. Svenska folket sade här med de mycket klara röstsiffrorna 55,91 mot 42,07 procent nej till euron. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_inf%C3%B6rande_av_euron_i_Sverige_2003
Det är fullt möjligt att Jan Björklund inte har mycket för sitt orerande om Europeiska unionens alla välsignelser och den bottenlösa ondskan hos alla EU-skeptiker emedan Liberalerna löper en klar risk att åka ur Europaparlamentet. Den toppkandidat partiet slängde in efter dumpade Cecilia Wikström, den utanför de trängre kretsarna helt okända Karin Karlsbro, lär i varje fall inte bli något vallokomotiv. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/karin-karlsbro-kan-bli-liberalerna-toppkandidat-infor-eu-valet
Att vilja sänka EU-avgiften är enligt Fredrick Federley (C) ”populistiskt”.
Inte heller det liberala systerpartiet Centern kan känna sig säkert på att dess toppnamn, Fredrick Federley, får förnyat mandat i Bryssel/Strasbourg. Federley kör en liknande retorik som Björklund och avfärdar exempelvis alla som motsätter sig höjd EU-avgift som ”populister”. https://www.expressen.se/nyheter/eu-valet-2019/federley-beredd-att-hoja-eu-avgiften/
SD-ledaren Jimmie Åkesson tillsammans med de tre toppkandidaterna i EP-valet Peter Lundgren, Cecilia Stegrud samt Charlie Weymers.
Den första opininionsundersökningen inför valet till Europaparlamentet (EP) är ingen munter läsning för anhängare till Liberalerna och Feministiskt initiativ. Båda partier skulle åka ur EP om det vore val i dag. Ökar mest gör Sverigedemokraterna, som nästan fördubblar sitt väljarstöd jämfört med EP-valet 2014. https://www.europaportalen.se/2019/02/sverigedemokraterna-okar-mest-infor-eu-valet
Den av Europaportalen från SIFO beställda undersökningen visar att SD får 18,00 procent, vilket skall jämföras med 9,67 procent i förra EP-valet vilket gjorde Peter Lundgren och Kristina Vinberg till EU-parlamentariker. Om siffrorna står sig till valet den 26 maj kommer det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik att öka på sitt mandattal till fyra. Det innebär att Peter Lundgren, Jessica Stegrud, Charlie Weymers och Kristina Vinberg skulle få ta plats i EU-parlamentet. https://www.expressen.se/nyheter/sds-toppnamn-till-eu-tidigare-kd-anstalld/
Kraftiga ökningar kan även noteras för Kristdemokraterna och Vänsterpartiet, medan Moderaterna och Socialdemokraterna noteras för mer måttliga ökningar.
För Miljöpartiet, Liberalerna och Feministiskt initiativ ser det betydligt värre ut. Extremt EU-vänliga L får bara 3,80 procent i SIFO-mätningen, att jämföra med 9,91 i EP-valet för fem år sedan. F! minskar från 5,45 procent ner till försumliga 1,70 procent. Även krisande Miljöpartiet ligger i farozonen – 15,41 procent 2014 har förvandlats till 6,40 procent 2019.
Dock bör det noteras att mycket hinner hända de nästan tre månader som återstår fram till valet till Europaparlamentet. Hela 35 procent av dem som tillfrågades i mätningen hade ännu inte bestämt sig för något parti. Därtill spås ett osedvanligt högt valdeltagande.
SIFO februari 2019: opinionsläget inför EP-valet.
KD kan glädja sig åt att nu få ett väljarstöd om 8,60 procent, vilket innebär att partiets toppkandidat Sara Skyttedal och kanske även andranamnet David Lega redan nu kan börja leta bostäder i Bryssel. Även Vänsterpartiet går framåt kraftigt och får nu 10 procent jämnt. För Centerpartiet ser det däremot illa ut. 2014 blev Fredrick Federley partiets enda EU-parlamentariker efter 6,45 procent. Nu blir det magra 5,80 procent och Federley lär få fortsätta som enda C-representant om han alls kommer in.
Samtidigt som EP-valsiffrorna presenterades så offentliggjordes även en DN/Ipsos-mätning beträffande förtroendesiffror för partiledarna. Här kan konstateras att KDs Ebba Busch Thors förtroende skjutit i höjden rätt rejält – från 29 procent i förra mätningen till 35 nu. För Annie Lööf (C) är läget det omvända – från 41 procent i höstas till endast 26 nu. Jan Björklund (L) rasar från 30 ner till 19 procent och kan väl i dag betraktas som en lam anka i svensk politik.
SDs Jimmie Åkesson är den enda övriga partiledaren som får ökat förtroende, låt vara tämligen marginellt: upp till 25 procent från 24. Jonas Sjöstedt (V) ligger kvar på 32 procent medan alla övriga partiledare noteras för minskat förtroende. I toppen återfinns av någon för mig outgrundlig anledning Stefan Löfven (S). https://nyheter24.se/nyheter/politik/923288-annie-loofs-nya-skracksiffror-omkord-av-ebba-busch-thor
I en show 2014 framträdde Özz Nujen som svensk statsminister.
Den kurdiskfödde komikern Özz Nujen har debuterat som krönikör i Expressen. Det borde han nog inte ha gjort.
Ty varför skall man klaga på Sverige när det går så bra för Özz Nujen? ”2016 var tydligen ett väldigt dåligt år för världen”, raljerar Nujen, ”men för mig var det ett rekordår, tiotusentals hade kommit och sett mig och jag hade fått fantastiska recensioner.” Alltså måste allt vara fantastiskt bra i Sverige, tycks Özz Nujen på fullt allvar mena.
Gnällspikarna och de som har mage att kalla sig ”Sverigevänner” snackar skit om ”vårt” land, menar den kurdiske turken Nujen: ”Vi mår bra, och har det egentligen bra som fan, vi har både rutbidrag och barnbidrag.” Värst av allt – Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson (stoppa pressarna) semestrar i Thailand.
Özz Nujen, som han kallar sig, hette ursprungligen Özgür Gezgin och kom till Sverige med sina föräldrar som åttaåring. Han föddes 1975 i den kurdiska delen av Turkiet men anser sig uppenbarligen numera vara helyllesvensk. Bostadsorten Rinkeby byttes småningom ut till en sekelskiftesvåning nära Kronobergsparken på Kungsholmen i Stockholm. Jag tvivlar inte på att den här mannen mår bra och skrattar säkert hela vägen till banken.https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96zz_N%C3%BBjen
EU-parlamentarikern Fredrick Federley, tidigare riksdagsman, upptäckte en SDare i en kebabkö.
Den förmenta upprördheten över att Jimmie Åkesson semestrat i Thailand, där som bekant talrika svenskar funnit sitt ”paradis”, påminner litet grand om centerpartisten Fredrick Federleys tragikomiska ”scoop” när han inför valet 2010 fick syn på en ung SDare i en kebabkö: sverigedemokrater får väl inte äta utländsk mat, SD-ledare får inte ta semester utomlands, hö-hö-hö… https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/06/federleys-kebabhumor/
Nujen hade dock litet otur med tajmingen av sin Expressen-debut. Ty parallellt med denna kunde Brottsförebyggande rådet (BRÅ) konstatera, att otryggheten i Sverige bara ökar. ”Det är en skrämmande situation”, kommenterar BRÅs generaldirektör Erik Wennerström. 31 procent av Sveriges kvinnor känner rädsla när de går ut om kvällarna, vilket är den största ökningen i sitt slag sedan 2006.
Oroligast är gamla respektive unga kvinnor, varav en del inte vågar sig ut över huvud taget. Samtidigt ökar gängbrottsligheten lavinartat. ”En allvarlig utveckling”, kommenterar inrikesministern Anders Ygeman (S). http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bra-otryggheten-okar
Özz Nujen anser dock att de som oroas över utvecklingen bara är ”gnällspikar” som lyssnar för mycket till ”SD-troll”. Vad betyder en ständig ökning av våldsbrotten så länge Nujens åhörarskaror av någon för mig outgrundlig anledning ökar samtidigt som penningflödet till den nujenska kontot blir allt stridare? http://www.sydsvenskan.se/2016-09-24/konstant-okning-av-valdsbrott
Magnus Betnér: ”Sverige har aldrig varit tryggare.”
Nujens desperat ovederhäftiga argumentation för att vi har det kanonbra i Sverige låter mest av allt som ett eko av komikerkollegan Magnus Betnér, som för något år sedan i en omdiskuterad video sade ungefär samma sak. ”Sverige har aldrig varit tryggare”, menade Betnér och utsattes av naturliga skäl för bitvis svidande kritik.
SVT-journalisten Joakim Lamotte anklagade exempelvis Betnér för att ”pissa folk i ansiktet”: ”Jag hörde med Brottsförebyggande rådet och det visar sig ju att Magnus Betnér är helt ute och cyklar. I själva verket är det ju så att brottsligheten ökar i Sverige…” Via denna denna länk till sajten Nyheter idag kan såväl Betnérs video som Lamottes videosvar avnjutas: http://nyheteridag.se/svt-journalist-totalsagar-betner-om-brottslighet-i-samhallet-du-pissar-folk-i-ansiktet/
Den slutsats jag drar av Özz Nujens och Magnus Betnérs pinsamheter om tillståndet i Sverige är att de i egenskap av komiker lever i ett slags verklighetsislolerande bubbla av flabb, flams och ytlighet som får dem att utan betänkligheter yttra vilka tokigheter som helst. Sak samma kan sägas om kändiskolleger av typ Henrik Schyffert, Jonas Gardell och Malena Ernman vars livsstil och umgänge med likasinnade på Operaskällaren och andra fashionabla platser tydligtvis får dem att helt tappa greppet om verkligheten.
Malena Ernman, Jonas Gardell och Henrik Schyffert anser sig tillhöra ”PK-eliten”.
Vi lever i dag i ett Sverige där huvudstaden Stockholm i dag räknas som världens våldtäktshuvudstad. Kulturimport från Mellanöstern och Nordafrika gör att inga kvinnor numera kan känna sig säkra när de går utanför dörrarna, ibland inte ens i det egna hemmet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6531475 Samtidigt skenar antisemitismen till följd av muslimimporten, vilket fått ett ökande antal judar i framförallt Malmö att emigrera.
Ett Sverige där människor i allt fler så kallade utanförskapsområden eller no go-zoner terroriseras av invandrargäng varav många med muslimsk bakgrund. Där poliser, räddningspersonal och till och med snöröjare utsätts för stenkastning och raketbeskjutning. http://8sidor.se/inrikes/2017/01/snorojare-attackerades-i-sodertalje/
Ovan kan ni ta del av en länk som går till ett TV-reportage om vänsterextremismen i Sverige och dess metoder. Reportaget har gjorts av journaliststudenterna Mikael Falk och Otto Jägenstedt.
Det framställer på ett lugnt och sansat sätt, där företrädare för såväl extremvänstern som dess kritiker får komma till tals, det förakt för demokrati och den förkärlek för våldsmetoder grupperingar såsom Antifascistisk Aktion (AFA) och Revolutionära Fronten (RF) hyser. En av de intervjuade extremisterna menar att Moderaterna och Sverigedemokraterna står för samma typ av reaktionära värderingar.
En annan röst som kommer till tals i reportaget önskar, att SD-ledaren Jimmie Åkesson får något annat än en tårta i ansiktet nästa gång han attackeras. Målsättningen med vålds- och störningsaktioner mot meningsmotståndare förklaras i reportaget vara att få de senare att sluta med sin politiska verksamhet: då har man ”vunnit”.
Falks och Jägenstedts reportage innehåller några skakande filmsekvenser som visar hur det kan gås till väga då extremvänstern ger sig på folk de inte gillar. Det är slag och sparkar mot huvud och kropp, det är, kort sagt, besinningslöst och i praktisk handling omsatt hat. Det är också en skrämmande uppvisning i politisk idioti och parallellt därmed en lika skrämmande historielöshet.
Hitlers Sturmabteilung (SA) gick segrande ur gatukriget mot kommunisterna i Nazityskland. Här har några kommunister gripits i Berlin dagen efter riksdagsvalet den 6 mars 1933.
En av de vänsterextremister som kommer till tals framhåller som en ursäkt för sitt våldsförhärligande, att han haft släktingar som råkat ut för nazistvåld i Tyskland under Hitler-tiden och även suttit i koncentrationsläger. Den slutsats han drar är paradoxalt nog ändå, att det polariserande våld mellan kommunister och nazister som ledde fram till mardrömmen under Hitler och NSDAP bör upprepas i Sverige 80 år senare. Det tyder på en politisk svagsinthet av nästan kriminellt slag.
Nationalsocialistiska grupperingar såsom Svenska Motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas Parti (SvP), som står för en annan typ av totalitär vänstersyn där begreppet ”klass” ersatts av ”ras” och ”nation” som utgångspunkt för den politiska kampen, uppvisar precis samma typ av primitiva värderingar. Det är som om kommunismens långa och blodiga historia respektive Förintelsen och Andra världskriget aldrig hade ägt rum. Det kan vi tacka historieämnets förfall i vår svenska skola för.
Enligt en rapport från Säkerhetspolisen (SÄPO) är det den vänsterextremistiska och våldsbejakande miljön som i dag utgör det största hotet mot demokratin i Sverige. Extremnationalism/nazism respektive våldsbenägen islamism/jihadism anses av SÄPO inte vara lika farliga, en slutsats som givetvis kan diskuteras.
Magnus Sandelin är författare och expert på den politiska extremismen i Sverige.
Icke minst oroar det, något som författaren och extremistexperten Magnus Sandelin framhåller i reportaget, att tidningarnas kultursidor rätt ofta tar in artiklar som slätar över vänstervåldet vilket ändå, menar skribenterna i fråga, har ”ett gott syfte”. Sandelin har bland annat skrivit böckerna Extremister (om extremvänstern) och Den svarte nazisten (om den dömde polismördaren Jackie Arklöv). Minst sagt oroande är även att företrädare för det politiska etablissemanget på sistone legitimerat extremvänstern genom att sluta upp i den stora så kallade antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp den 22 december 2013.
Exempelvis talman Per Westerberg (M) och oppositionsledaren Stefan Löfven (S) ställde här upp och med floskulösa argument motiverade det faktum, att de gick sida vid sida med AFA- och RF-folk liksom lyssnade till appeller från Rättvisepartiuet Socialisterna som stod bakom demonstrationen under täckmantel av det utåt sett opolitiska förortsnätverket Linje 17. Från scenen i Kärrtorp hördes rappande uppmaningar om att ”slipa kniven” för ”slakt” av Jimmie Åkesson.
Inget som tydligen besvärade Per Westerberg, Stefan Löfven, Erik Ullenhag, Karin Enström, Catharina Elmsäter-Svärd, Fredrick Federley med flera kända rikspolitiker som visade eklatant prov på dåligt omdöme genom att komma till Kärrtorp och samsas med våldsvänstern.
Stefan Löfven, Sveriges näste (?) statsminister, hade inga problem med sällskapet i Kärrtorp.
Kärrtorpsjippot måste nog anses vara den största framgången någonsin för den våldsbenägna extremvänstern i Sverige, samtidigt som de aktiva nazisterna i SMR blev mer omtalade än man tidigare ens kunnat drömma om.
Jag vill under alla omständigheter uppmana alla mina läsare att ta del av den här filmen. Sprid den gärna till så många som möjligt. Den borde ses av hela svenska folket!
Södra Stockholms-förorten Kärrtorp söndagen den 15 december 2013.
Nationalsocialister från den så kallade Svenska Motståndsrörelsen (SMR) ryker ihop med vänsterextremister ur AFA/Revolutionära Fronten-kollektivet i samband med en antinazistisk manifestation som officiellt arrangerats av ett ”nätverk” som kallar sig Linje 17. Namnet härrör från tunnelbanans gröna linje 17.
Ett ögonvittne till händelserna i Kärrtorp – ”Klas”, som uppges vara en av demonstranterna – citeras i Dagens Nyheters nätversion den 15 december:
Vänsterextremister och högerextremister rök ihop på en gång. Det var som om de på (sic) på förväg kommit överens om att träffas och slåss. För mig påminner det hela om när fotbollsklubbars ”firmor” slåss.
Vittnet Klas kommentarer gjordes innan den samlade vänstern hunnit redigera ut sin glättade bild av vad som ansågs ha hänt i Kärrtorp den aktuella söndagen. Den om ett idylliskt samkväm, med bland andra småbarn och pensionärer som deltagare, i en proletär Stockholms-förort som plötsligt angrips av vildsinta nazister. Jag tror Klas skildring kommer sanningen ganska nära.
Jag ifrågasätter inte att barnfamiljer och äldre personer anslutit sig till Linje 17s manifestation, som ögonskenligen arrangerades i syfte att protestera mot ”nazistiskt klotter och affischering”. Detta passar naturligtvis den hårda vänsterkärnan i Linje 17 som hand i handske – extremvänstern har aldrig tvekat att använda småbarn och åldringar som kanonmat i sina manifestationer.
Extremisterna njuter av litet ömsesidigt påpucklande.
Jag ser det så här.
Då båda typerna av extremsocialister – nassarna och AFA-typerna – har mycket att vinna på en konfrontation av den här typen. Dels får de marginaliserade nassarna massor med gratisreklam i medierna, dels får de militanta ”antirasisterna” chansen att visa hur goda och humantitära de är. Alltså utnyttjar man den ömsesidiga avskyn till gagn för det gemensammas bästa, samtidigt som man får nöjet att puckla på varandra av hjärtans lust precis som fotbollshuliganerna plägar gå till väga. En ganska genial variant av ohelig samverkan.
En av talarna i Kärrtorp i söndags var Ammar Khorshed, som i en text i Expressen den 18 december presenteras som en talesperson för Linje 17. Khorshed utdelar skarp kritik mot polisens insats i samband med det våldsamma uppträdet och säger bland annat: ”I stället för att gripa dem som gjort sig skyldiga till uppenbara brott så försvarar man dem.”
Man kan möjligen tycka att det är litet oförsiktigt av ett nätverk som vill framstå som opolitiskt att använda sig av en person som Ammar Khorshed som språkrör. Khorshed är nämligen en ledande aktivist i det så kallade Rättvisepartiet Socialisterna, en trotskistisk kampgrupp, som står Offensiv-gruppen vilken från och till sökt infiltrera den socialdemokratiska rörelsen – inte utan en viss framgång – nära. Bland annat tycks man ha fått rätt stort gehör för sina krav på en ”vinstfri välfärd” samt det ständiga misstänkliggförandet av polismakten. Offensiv är också namnet på partiets tidning.
Under sin studietid i Lund gjorde sig Ammar Khorshed så pass känd som militant aktivist, ockupant och generell bråkmakare att han fick äran figurera i en stor intervju i Sydsvenskan med stor bild och allt. I intervjun omtalar Khorshed bland annat: ”Parlamentet, eller kommunfullmäktige, är bara en plattform för att driva kampen utanför parlamentet.” Han tog vidare avstånd från stenkastning som rekommendabel politisk handling, ”men inte av moraliska skäl utan helt enkelt för att det inte gagnar kampen”.
Hela den informativa intervjun med Ammar Khorshed här:
Tilläggas kan att Khorshed kandiderade för sitt parti i valet 2010, då han studerade statsvetenskap vid universitetet i Lund. Kanske kändes marken för het under fötterna i Lund, nu är han i alla fall på plats i Kärrtorp med omnejd för att driva den revolutionära kampen vidare med ett ”opolitiskt nätverk” som front.
Trotskisten Ammar Khorshed: talesperson för ”opolitiska nätverket ” Linje 17.
Denna bloggare har för övrigt själv haft det tvivelaktiga nöjet att studera Rättvisepartiet Socialisternas metoder på närmare håll. När jag deltog i ett fullmäktigesammanträde i Södertälje i mitten av 1990-talet avbröts mötet av, att några personer ur partiet uppenbarade sig och slog på kastruller med skedar med ett hiskeligt väsen som följd. De avhystes snart ur fullmäktigesalen men var troligen nöjda med den uppmärksamhet de lyckats åstadkomma. Man ockuperade ungefär vid samma tid även dåvarande Stadshuset i Södertälje.
Nu har sosseledaren och statsministerkandidaten Stefan Löfven meddelat, att han kommer att deltaga (dock ej tala) i den nya demonstration i Kärrtotp som anordnas av Linje 17 nu på söndag den 22 december. ”Det är så oerhört viktigt för oss i Sverige att visa att vi ska inte ha någon nazism, fascism eller främlingsfientlighet i Sverige”, citeras Löfven således i Aftonbladet den 18 december. Kommunism och vänsterextremism är det dock ur Löfvens perspektiv tydligen inte så farligt med.
Tydligen så viktigt att Löfven inte tvekar att gå arm i arm med demokratibelackare som Ammar Khorshed och andra revolutionärer. Antingen har Löfven monumentalt dåligt omdöme, eller så omges han av usla rådgivare, kanske rentav sådana som står Offensiv-gruppen nära? Förutom Löfven avser samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna att skicka representanter till Kärrtorp på söndag. Från MP kommer exempelvis språkröret Åsa Romson och partisekreteraren Anders Wallner och från M försvarsminister Karin Enström. Folkpartiet skickar, icke helt oväntat, integrationsminister Erik Ullenhag. C ställer upp med Fredrick Federley.
Löfven blir extremvänsterns främsta dragplåster.
Att Vänsterpartiet, som har gått i samma demonstrationer som Revolutionära Fronten tidigare och länge i tidigare versioner hade väpnad revolution på programmet, deltar med såväl nye partiledaren Jonas Sjöstedt och hans företrädare Lars Ohly, förvånar nog ingen.
Sverigedemokraternas press- och kommunikationsansvarige Martin Kinnunen klargör i AB-artikeln varför SD som enda riksdagsparti inte kommer till Kärrtorp på söndag:
Det är uteslutet dels av säkerhetsskäl. Det går en skara våldsbejakande vänsterextremister i demonstrationståget även denna gång. Såväl AFA som Revolutionära Fronten tillåts delta i Linje 17s aktiviteter. Det är grupper som ligger bakom många våldsdåd mot vårt parti. Sverigedemokraterna har som princip att inte delta i manifestationer tillsammans med antidemokratiska eller andra grupper som inte tar avstånd från våld.
Våldsamma konfrontationer av olika slag är rena livsluften för grupperingar som Rättvisepartiet Socialisterna, AFA, Revolutionära Fronten och för den delen Svenska Motståndsrörelsen. Det är då man får tillfälle att visa upp sin proletära glöd hämtad från Surdegsharlem (Södermalm) eller någon mer burgen förort och skandera taktfasta ramsor av typ ”Ing-a fascist-ER på vå-ra ga-tor”. Om man sedan lyckas träffa någon meningsmotståndare i skallen med en sten eller sparka in nyllet på en annan är lyckan fullständig.
Tårtkastning verkar uppskattas hos Linje 17: bild från facebooksidan.
Fast på söndag vill man nog göra ett gott intryck på Löfven och de andra, för att tala med Lenin, nyttiga idioterna som låter sig utnyttjas av våldsvänstern.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 