KU-ordföranden Andreas Norlén (M): ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati”

 KUs ordförande: ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati.” Foto: Tommy Hansson

Moderate riksdagsledamoten Andreas Norlén tillhör inte våra mer högprofilerade politiker. Ändå sköter han den ansvarspåliggande sysslan som ordförande i riksdagens konstitutionsutskott (KU). I en intervju i # 10 2016 av tidningen Dagens Samhälle, organ för Sveriges kommuner och landsting (SKL), svarar han på ett antal frågor om vår beredskap mot våldsbejakande extremism. Paradoxalt nog uppvisar hans svar såväl insiktsfullhet som (i bästa fall) tydlig naivitet. Så menar Norlén av okänd anledning att ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati.”

Andreas Norlén representerar sedan 2006 Östergötlands län i riksdagen, är bosatt i Motala och är juris doktor. Efter valet i september 2014 blev han ordförande i KU. I intervjun i Dagens Samhälle (DS) ger han bland annat uttryck för frustration över att en rad kommuner saknar handlingsplaner mot vad som kallas våldsbejakande extremism. ”Tiden när någon blir överraskad över att det händer något i just min kommun borde vara över”, citeras Norlén inledningsvis i intervjuartikeln.

Det är inte att ta fel på, att Norlén anser att arbetet mot den våldsbejakande extremismen är mycket viktigt. I DS presenteras han som ”en av pådrivarna” då riksdagen nyligen skärpte regeringens förslag till åtgärder mot denna typ av extremism. På frågan ”Vilken form av extremism är mest akut att hantera just nu?” blir svaret så här:

Ser man till antalet liv som skördats i Sverige är det högerextremismen. Vi har en våldsam rasism i Sverige som resulterat i ett flertal mord. Men ser man till risken för större attentat i Sverige handlar det om militant islamism. Den står också bakom flest dödsfall som svenska medborgare orsakat genom terrorbrott i andra länder.

 Så kallade terrorsvenskar.

Med andra ord ett typiskt politikersvar. Norlén nämner först vad han kallar ”högerextremismen”, det vill säga den politiska inriktning som enligt min mening rätteligen borde kallas extremnationalism, då den egentligen har fler ideologiska likheter med den radikala vänstern än den konservativa högern. Det är dock ytterligt tveksamt om denna typ av extremism kan sägas utgöra ett aktuellt hot mot vårt samhälles grundvalar, även om den naturligtvis kan medföra tråkigheter för enskilda individer.

De dödsfall som extremnationalismen förorsakat kan dessutom mer tillskrivas ensamma galningar såsom en John Ausonius (Lasermannen), en Hampus Hellekant (alias Karl Svensson) eller en Peter Mangs än en medveten strategi från nämnda politiska inriktning. Av dessa galningar torde endast Hellekant, som mördade fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999, kunna tillskrivas något som kan kallas renodlat politiska motiv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hampus_Hellekant

Märkligt nog, kan tyckas, omnämns i intervjun inte med ett ord vänsterextremismen som ett potentiellt hot mot vår samhällsstruktur, detta trots att det inte var så länge sedan just denna form av extremism av Säkerhetspolisen (SÄPO) förklarades vara det största hotet. Således förklarade SÄPOs chefsanalytiker Ahn-Za Hagström i en artikel om extremvänstern i Sydsvenskan den 19 december 2013: ”De har större förmåga än vit-makt-anhängarna att använda våldsamma metoder.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/storsta-hotet-kommer-fran-vanster/

I artikeln framgår att det i första rummet var politiker från Sverigedemokraterna (SD) som löpte risk att utsättas för extremvänsterns våld. Som exempel anges Anders Dahlberg, kyrkopolitiker för SD i Burlöv, som drabbades av att en bomb detonerade på hans förstukvist i Arlöv. Det rörde sig här garanterat inte om något vit makt-attentat.

 Den våldsbejakande gatuvänstern i aktion.

En sverigedemokrat som drabbats ännu värre än Anders Dahlberg är Ulf Prytz, som var ordförande för SD Ängelholm men lämnade alla politiska uppdrag sedan han en längre tid utsatts för hot, vandalisering och slutligen grov misshandel av vänsteraktivister. Jag skriver om fallet Prytz här i en bloggtext som handlar om påstådda hot mot Mona Sahlin (S) och högst reella hot mot sverigedemokrater: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/07/07/hoten-mot-sahlin-i-perspektiv/

KU-ordförande Norlén förtjänar dock en eloge för att han faktiskt inser att det största hotet mot Sverige i dag kommer från den militanta islamismen. Han menar i det perspektivet att det måste komma en skärpning från landets kommuner när det gäller att upprätta handlingsplaner mot den våldsbejakande extremismen i allmänheten och islamismen i synnerhet – i skrivande stund har endast ett hundratal kommuner av närmare 300 en sådan beredskap.

Dessutom, anser Andreas Norlén, bör en fortsättning följa på det regeringsprojekt mot våldsbejakande extremism som letts av den nationella samordnaren Mona Sahlin (S) vars mandat löper ut i sommar. ”Mona Sahlin har gjort ett bra jobb”, citeras Norlén i DS-intervjun, ett omdöme som det förvisso finns delade meningar om.

SD-riksdagsmännen Kent Ekeroth, Jonas Millard och Fredrik Eriksson, den förstnämnde ledamot i justitieutskottet och de båda senare ledamöter i konstitutionsutskottet, menar sålunda i en debattartikel i Aftonbladet den 8 oktober 2015 att Sahlin bör bytas ut som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Det Sahlin utfört – som att upprätta en stödtelefon och utveckla ett genusperspektiv – räcker inte, anser SD-riksdagsmännen. I stället, menar de, krävs betydligt kraftfullare åtgärder samt att någon med dokumenterad erfarenhet från militärt, polisiärt eller civilt arbete placeras på Sahlins post. http://www.aftonbladet.se/debatt/article21548048.ab

Enligt KU-ordförande Andreas Norlén bör återvändare från IS-resor fångas upp mer effektivt, även om det inte skulle kunna styrkas att de begått brott i främmande land. Terrorismforskaren Magnus Norell har nyligen påpekat, att hemvändarna tillbaka i Sverige ofta hyllas som hjältar: ”Samhället får aldrig ge dem spelrum att bli ambassadörer för våldsbejakande islamism!”, understryker Norlén i intervjun och det är inte särskilt svårt att hålla med.

 Mehmet Kaplan (närmast kameran) och terrorsympatisören och antisemiten Yvonne Ridley i riksdagen 2011.

Vidare, anser Norlén, är det viktigt att inte statligt eller kommunalt stöd går till organisationer som motarbetar våra demokratiska värderingar. ”Det finns exempel på att hatpredikanter och förintelseförnekare bjudits in”, citeras Norlén. Just så. Och Andreas Norlén behöver inte färdas speciellt långt för att utbyta synpunkter med någon som kan detta ämne utan och innan. Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) bjöd nämligen själv 2011 in en beryktad islamistisk extremist och antisemit som heter Yvonne Ridley till riksdagen. Kaplans lama ursäkt, där han uppenbart lögnaktigt påstod sig inte känna till Ridleys tvivelaktiga bakgrund, torde inte många ens i den närmaste bekantskapskretsen ha trott på.

Mats Skogkär skrev apropå detta och i anledning av Kaplans islamistiska bakgrund följande i Sydsvenska Dagbladet den 16 oktober 2014: ”Kaplan har en bakgrund i islamistiska organisationer och umgås i islamistiska kretsar, har återkommande förringat islamistisk extremism och försvarat radikaler.” http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/mats-skogkar/en-minister-markligt-vag-om-islamister/

Om konstitutionsutskottets ordförande, regeringen och statsmakterna menar allvar med sin påstådda vilja att bekämpa den våldsbejakande extremismen av islamistiskt slag, bör de lämpligen börja med att avlägsna islamisten och terrorförringaren Mehmet Kaplan ur Sveriges regering. Så länge detta icke sker har åtminstone denna skribent svårt att ta föresatserna att komma till rätta med den våldsbejakande extremismen på fullaste allvar.

Det som det kanske finns störst anledning att reagera inför vad gäller intervjun med KU-ordföranden Andreas Norlén är emellertid hans jämförelse mellan den terrorinriktade islamismen och religionen islam i slutet av intervjuartikeln. Det är viktigt, menar han, att inte ”skuldbelägga muslimerna”:   

Vi har sett en retorik från Sverigedemokraternas sida där islam som religion blandas ihop med islamism. Vi ska vara extremt tydliga mot våldsbejakande islamism – och samtidigt med att islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati.  

Vad har då Andreas Norlén för belägg för att islam går ”utmärkt” att förena med västerländsk demokrati? Närmare bestämt inga alls, ty efter sistnämnda kärnfulla yttrande tar intervjun slut. Varken Norlén eller intervjuaren, Magnus Wrede, anser det mödan värt att motivera detta uppseendeväckande påstående.

 Dessa muslimska trosbekännare verkar inte hålla med Andreas Norlén om att ”islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati”.

Uppseendeväckande och till och med sensationellt, därför att det så vitt jag vet inte finns något exempel i världshistorien på att islam kunnat kombineras med fullskalig västerländsk demokrati. Det är tänkbart att detta låter sig göras någon gång i framtiden efter en genomgripande reformering av den islamska religionen, men där är vi inte ännu på långa vägar.

Vi talar alltså om en religion som egentligen är en totalitär ideologi som i sig innefattar alla samhällslivets aspekter: religion, politik, rättsväsende och filosofi. Något utrymme för demokrati och/eller individuella initiativ existerar inte, vilket framgår av själva betydelsen av ordet ”islam” – som står för underkastelse (under Allah och Koranens bud). I islam betraktas vidare kvinnan som underlägsen mannen, och i den islamska världen utfärdas enligt den allenarådande sharialagen regelmässigt dödsdomar mot kvinnor som blivit gruppvåldtagna (de anses på ett otillbörligt sätt ha hetsat upp männen) eller varit otrogna mot sina män.

Andreas Norlén måste antingen vara okunnig, dum i huvudet eller obotligt naiv. Alternativt är han väl medveten om det verkliga förhållandet men säger någonting helt annat för att inte bli anklagad för att vara ”islamofob” eller för att gå Sverigedemokraternas ärenden. Av dessa alternativ är det sistnämnda, som jag ser det, det mest skrämmande.

 

Slaskpressens hyenor

Jag har i ett tidigare inlägg diskuterat huruvida representanter för Sverigedemokraterna bör ställa sig till förfogande för journalister och andra medieaktörer vilka med eftertryck visat, att de inte är intresserade av att ge en rättvisande bild av partiet.

Detta med anledning av att TV4 Stockholm spann vidare på ett blogginlägg av ”Dissidenten Stenkvist” – det vill säga SD-politikern Robert Stenkvist i Botkyrka – och hävdade att det fanns en ”svart lista” över journalister som skulle bojkottas av SD. De som i första rummet omtalades var i sammanhanget TV4s egen Lena Sundström, danskätare och SD-fiende av rang, samt S-stämplade skribenten Anna-Lena Lodenius.

Hyena?

Själv har jag uppfattningen att det måste vara upp till den enskilde sverigedemokraten att avgöra vem man skall låta sig intervjuas av – ”svarta listor” existerar inte och skulle bara verka löjliga. Frågan är dock  vilken som helst mening som ligger i att ställa upp för SD-fiender som man med all säkerhet vet kommer att göra vad de kan för att smutskasta partiet.

Frågan har fått ny aktualitet efter en skandalartikel om SD:s kommunkonferens i Älvsjö den 4 december. Expressens David Baas kokade då soppa på en spik – om ens det – då han i en helsidesartikel 5/12 trumpetade ut att ”SD tystade ned kritiska frågor”.

Om journalisten David Baas finns följande information på Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/David_Baas

Bakgrunden till Baas artikel var att Fredrik Eriksson från Partille efter Christian Westlings presentation av den nya etableringsreformen avseende nyanlända invandrare efterlyste partiets analys av reformen i fråga. En som jag ser det helt legitim synpunkt. Mötesordföranden Joakim Larsson hänvisade dock till det pressade konferensschemat vilket inte heller det var särskilt märkligt.

Av detta gör David Baas som sagt en skandalstory om nedtystade kritiker – det var för övrigt bara Fredrik Eriksson som med lite fantasi kunde betecknas som ”kritiker” – och ställer insinuanta frågor till Jimmie Åkesson och Björn Söder om varför konferensen inte behandlade några motioner. Det enkla svaret på den senare frågan är naturligtvis att inga motioner inkommit före motionstidens utgång.

David Baas?

Men Baas nöjer sig inte med detta. Han fortsätter med att fråga om det inte är så att det ”utgått ett påbud uppifrån” om att det inte skall formuleras några motioner till kommunkonferensen, SD:s tredje sedan starten i Karlskrona 2006. Jag kan personligen vittna om att det alls icke ”utgått några påbud” – vare sig från kejsar Augustus eller partiledningen – om att skippa  motionerandet.

Enligt Baas var inte partisekreterare Björn Söder intresserad av att låta sig intervjuas av honom och anges ha svarat: ”Den dag du slutar skriva skvallerjournalistik är jag beredd att uttala mig.” Björn har min fulla förståelse för detta svar. David Baas har nu sällat sig till den skara reportrar som det enligt min mening nog är ganska meningslöst att ha någon som helst kontakt med – det vore enbart slöseri med tid och energi.

Expressen (”Excessen” i folkmun) har alltid haft en tendens att gå till överdrift, en tendens som bara accelererat under senare tid och inte minst då i valrörelsen då man tog till nära nog vilka knep som helst för att hindra Sverigedemokraterna från att nå riksdagen. Devisen har varit det gamla beprövade: ”Låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story.”

Günter Wallraff: upphovsmannen till termen ”wallraffande”.

Detta lyckades inte, men nu synes tidningen vara lika fast besluten att ordna så att partiets riksdagsnärvaro endast blir fyraårig. Expressen är så här långt ett snäpp vassare som dyngspridare än konkurrenten Aftonbladet, som inte hade någonting alls från kommunkonferensen i pappersupplagan.

Jag törs garantera att varken Expressen eller Aftonbladet  kommer att lyckas.

I mina ögon framstår David Baas som det senaste tillskottet i den sorgliga flocken av slaskpressons hyenor, som dels skapar svulstiga rubriker av ingenting, dels tror att det är deras uppgift att på nyhetsplats driva politiska kampanjer mot politiska meningsmotståndare.

Jag reserverar mig för att det i fråga om kommunkonferensen möjligen kan vara Baas uppdragsgivare på Expressen-redaktionen som beordrat honom att komma tillbaka med en saftig skandalartikel om han ville se sitt namn i tidningen.

Det troligaste är nog  ändå att Baas själv är den drivande i jakten på SD. Den minnesgode erinrar sig att han inför valet 2006 gjorde sig beryktad genom att gå med i samtliga partiers ungdomsförbund i syfte att få fram så mycket skit som möjligt, en säregen variant av ”wallraffande” som  renderade Baas utmärkelsen ”Guldkrattan” för berömvärd undersökande journalistik.

David Baas är nu uppenbarligen ute efter nya utmärkelser genom att söka skandalisera SD det värsta han förmår. Det senaste är en hetskampanj mot Patrik Ehn, gruppledare för SD i Göteborgs kommunfullmäktige. Jag tycker inte vi skall hjälpa honom med det.