Valspråk från Gustaf Vasa till Carl XVI Gustaf

Napoleons marskalk som räddade Sverige

Carl XIV Johan hämtades till Sverige. från Frankrike. Han antog som valspråk ”Folkets kärlek min belöning.”

Det är intressant att botanisera bland de svenska regenternas valspråk från Gustaf Vasa och framåt.

Notabelt är att till och med Gustaf IV Adolf innehöll alla utom fyra kungliga deviser hänsyftningar på Gud eller Herren. Därefter är det huvudsakligen fosterlandet och Sverige som gäller.

De flesta av valspråken är både välfunna och märgfyllda. Den klart mesigaste varianten är i mitt tycke vår nuvarande konungs För Sverige – i tiden. Det säger ju egentligen ingenting mer än det faktum att Sverige omnämns.

Annat var det förr.

Gustaf I Vasas valspråk löd Allt makt är av Gud. Det utgår från konceptet att den konungsliga makten är av Gud given, vilket först tillämpades av de frankiska kungarna från och med Pippin den lille. Därav följde att monarken var suverän och kunde bortse från folkviljan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungad%C3%B6met_av_Guds_n%C3%A5de

Gustaf Vasas äldste son, Erik XIV, myntade valspråket Gud giver åt vem Han vill. Den yngre brodern Johan III valde Gud vår beskyddare under det att hans son och efterträdare på tronen, katoliken Sigismund, frångick kutymen att nämna Gud och istället körde med För rätten och folket. Sigismund var kung både i Polen och Sverige, i Polen ända till 1632, Hans mamma var polska prinsessan Katarina Jagellonica.

Den yngste vasasonen, Carl IX, valde Gud min tröst som sitt valspråk medan sonen Gustaf II Adolf – även kallad ”den store” – fastnade för Med Gud och segrande vapen. Då krigarkungen Gustaf Adolf, som enligt en svensk historiker med tiden lär ha blivit ”tämligen fet”, inte hade någon legitim son följdes han på tronen av dottern Kristina som menade att Visheten är rikets stöd.

Kristinas kusin Carl X Gustaf regerade och krigade under parollen I Gud mitt öde – Han skall göra det. Efterträdaren Carl XI, ”Gråkappan”, valde som kunglig devis Herren är vorden min beskyddare. Sonen Carl XII, som låg ute i fält under den absoluta merparten av sin regeringstid i början av 1700-talet, myntade Med Guds hjälp.

Carl XIIs syster Ulrika Eleonora satt på tronen endast ett år men hann i alla fall kläcka ur sig valspråket I Gud mitt hopp. Då hon överlämnade kronan till sin tyske make Fredrik I – troligen en av våra mest odugliga monarker – lät hon valspråket följa med.

Efterföljaren Adolf Fredrik hämtades från Tyskland och han klämde i med Statens välfärd min välfärd. Sonen Gustaf III nöjde sig med tidernas kortaste valspråk bestående av ett enda ord: Fäderneslandet. Sonen Gustaf IV Adolf, som enligt min mening var en betydligt bättre monark än propagandan ville göra gällande, var den siste konungen som valde att nämna Gud med Gud och folket.

Att Gud var på väg ut hade av allt att döma med att den Franska revolutionens sekulära tankar om frihet, jämlikhet och broderskap från 1789 vann allmän burskap. Sedan Gustaf Adolf nesligen avsatts i en statskupp som syndabock för nederlaget i kriget mot Ryssland 1808-09 utsågs Gustaf IIIs yngre broder hertig Carl (XIII) till monark med valspråket Folkets väl min högsta lag.

Efter Carl XIIIs frånfälle 1818 blev det åter aktuellt att hämta en konung utifrån. Valet föll på en av Napoleons generaler, marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som var född i Pau i Frankrike. Han blev därför anfader till vår nuvarande kungafamilj under namnet Carl XIV Johan. Valspråket löd: Folkets kärlek min belöning.

Sonen Oscar I, eller om det var någon i hans stab som gjorde det, myntade parollen Rätt och sanning. Efter Oscars relativt korta regenttid tillträdde hans son Carl XV som svensk monark. Hans valspråk Land skall med lag byggas är måhända det mest kända av alla kungliga svenska valspråk.

Oscars yngre son Oscar II var först kung också över Norge och valde därför Brödrafolkens väl som paroll. När den svensk-norska unionen, till Oscars stora förtvivlan, upplöstes 1905 fick det bli Sveriges väl. Oscar var den siste svenske konung som lät kröna sig. Sonen Gustaf V, även kallas ”V-Gurra” eller tenniskungen, tog Med folket för fosterlandet som valspråk.

Efter Gustafs död 1950 blev sonen Gustaf VI Adolf konung med valspråket Plikten framför allt. Gustaf Adolf, som redan hunnit bli 67 år när han trädde till, kom att bli en verkligt folkkär monark. Han var även en framstående arkeolog som grävde en hel del i Italien.

Sedan Gustaf VI Adolf avlidit i hög ålder 1973 blev dennes sonson Carl XVI Gustaf svensk konung. Egentligen skulle dennes far, prins Gustaf Adolf, ha blivit kung men han omkom i en flygolycka 1947. Jag har redan inledningsvis konstaterat att Carl Gustafs valspråk För Sverige – i tiden i mitt tycke är mer än lovligt mesigt och intetsägande, men smaken är ju olika.

Vad som däremot är ett odiskutabelt faktum är att Carl XVI Gustaf regerat längre än någon annan svensk monark – imponerande 49 år när detta sätts på pränt!

Dystert 300-årsjubileum: rysshärjningarna 1719 och den högst befogade ”rysskräcken”

2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.

Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.

Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.

Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.

Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava

Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).

Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.

När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad

Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.

Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.

Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.

Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.

Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.

Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat

Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden  den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.

De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer

Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna

Hölö kyrka i Södertälje kommun.

Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.

Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:

Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126

Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.

I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.

Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.

 

 

Om de oundvikliga lagercrantzarna

 David Lagercrantz med ett exemplar av den franska upplagan av Zlatan-boken.

http://www.expressen.se/kultur/det-ligger-i-slakten/

Ja, dessa Lagercrantzar. Tala om överlevare. Det senaste är att David Lagercrantz (son till Olof) hittat på en ny genre. Han tar en bunt bästsäljare och skriver en fortsättning. Tre böcker tar han och skriver del fyra. Författaren är död. Änkan var aldrig gift med den avlidne men jämrar sig över detta intrång. Själv tycks denna David Gunnar Franciskus inte ha något eget att skriva om. Han klarar att spela in vad en fotbollsspelare har att säga och tillsammans med honom sila snacket så att den så kallade biografin blir full av luckor. Boken går bra att sälja.

Den som skriver detta i Expressen Kultur den 20 december är Annette Kullenberg. Hon tar därmed upp ett ämne som jag själv då och då funderat över: alla med det knapadliga namnet Lagercrantz som skriver och skriver och tycks göra det överallt och i alla sammanhang. Den David Lagercrantz, född 1962, Kullenberg nu tar upp är mest bekant för att ha agerat spökskrivare åt Zlatan Ibrahimovic i boken Jag är Zlatan Imbrahimovic, som enligt Bonniers är den bok som sålt mest i Sverige på kortast tid – 500 000 inbundna exemplar på ett par veckor före julen 2011.

David Lagercrantz, som är bror till aktrisen Marika, är nu alltså åter på tapeten. Som Kullenberg antyder är han på gång med att skriva en fortsättning på Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som av för mig okänd anledning tydligen blivit en världssuccé såväl litterärt som cinematografiskt. Överskottet från bokförsäljningen, har det sagts, kommer att gå till den vänsterextremistiska stiftelsen Expo och dess fortsatta registrering och förföljelse av oliktänkande.

 Olof Lagercrantz under sin reportageresa i det röda Kina.

Så var också Davids fader, författaren och tidningsmannen Olof Lagercrantz (1911-2002), en framträdande prokommunist som introducerade Mao-kulten på Dagens Nyheter sedan han tagit över sysslan som chefredaktör efter den store Herbert Tingsten. Lagercrantz förvandlade under sin tid som chefredaktör – han delade sysslan med Sven-Erik Larsson – Sveriges största morgontidning från ett antitotalitärt forum till en tummelplats för rödskägg inom 68-vänstern.

I DN den 20 februari 1971 skrev Lagercrantz följande i en text ingående i en propagandistisk artikelserie om tillståndet i Mao Tse-tungs Kina: ”Kommunismen, och den kinesiska kommunismen inte minst, är helt genomsyrad av de västerländska värderingarna och förvaltar Prometeustraditionen inom mänsklighetens historia.” Den helt aningslöse Lagercrantz förnekade till och med det som mest utmärkte det kommunistkinesiska styret under Mao, nämligen de brutala utrensningarna, skenrättegångarna och häxprocesserna mot dem som avvek från den rådande normen.

Den som vill ta del av en lika osminkad som sannfärdig bild av Olof Lagercrantz bör läsa Sven Stolpes föga smickrande porträtt Olof Lagercrantz (1980). Så här skriver Stolpe bland annat:

Han ville införa ett helt nytt klimat, en helt ny politisk inriktning efter Tingstens fall. Själv saknar han varje form av spiritualitet och humor men ville ändå att ledarna skulle vara ”kvicka”. Men framförallt ville han bekämpa kristendomen, som han ju frenetiskt hatade…Lagercrantz är omvänd till extrem hatare av alla borgerliga livsvärden och unnar den klass han utgått från allt ont.

 Sven Stolpe läser lusen av Olof Lagercrantz i sin bok.

Det måste dock erkännas att Olof Lagercrantz var en framstående skribent som ägnade sig åt såväl poesi som prosa. Han har författat monografier över exempelvis Dante, Stig Dagerman och August Strindberg. Det sista han skrev i livet var en biografi över den svenske visionären Emanuel Swedenborg.

Släkten Lagercrantz utgår från en Jakob Larsson Gavelius, som var assessor i Göta hovrätt och dog 1652. Dennes son Magnus Gavelius adlades med namnet Lagercrantz under konung Carl XIs regim 1682. Magnus blev far till den frihetstida militären och politikern Carl Otto Lagercrantz (1683-1746), en riktig hårding som deltog i Stora nordiska kriget i början av 1700-talet och utnämndes till överstelöjtnant 1731 efter att ha varit i fransk tjänst några år. 1734 blev denne Lagercrantz ledamot i det famösa så kallade Sekreta utskottet under Fredrik Is regeringstid; Carl Otto tillhörde den mest hetlevrade falangen i det rysshatande partiet Hattarna.

Carl Otto Lagercrantz fängslades efter det fiaskobetonade kriget mot Ryssland 1743, vilket renderade överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt dödsstraff och halshuggning. När sedan det inrikespolitiska uppror som kom att kallas Stora daldansen slogs ner med hård hand i Stockholm – åtskilliga upprorsmän dödades av militären – spelade Lagercrantz en ledande roll. Han avled kort tid därefter.

En betydligt fredligare Lagercrantz var affärsmannen Herman, som, till skillnad från den kämpande ateisten Olof, tillsammans med sin maka Hedvig gjorde en storartad insats för att bredda det kristna livet i vårt land genom att bidraga till bildandet av den svenska grenen av Frälsningsarmén (FA).

 Herman Lagercrantz: föregångsman för FA i Sverige.

Släkten Lagercrantz har förgreningar till många andra adliga ätter såsom Hamilton, Geijer, Wrangel och von Krusenstjerna. Även Annette Kullenberg räknar släktskap till lagercrantzarna och skriver i den inledande texten i Expressen om sin farmors syster Ava Lagercrantz, som blev en framstående porträttmålerska som anlitades av förnäma familjer i Förenta staterna såväl som av det svenska kungahuset. Kullenberg avslutar så:

Den som inte orkar med mer om släkten Lagercrantz gör bäst i att lämna landet. Här fortsätter några av alla dessa Lagercrantzar att snickra och smickra. In till tidens ände. Amen.

Fotnot: Läs gärna mitt porträtt av Olof Lagercrantz i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag, 2008. 169 sidor.

Talman plockar ner mästerverk av feministiska skäl

Barockmålningen ”Juno” av G. E. Schröder orsakar moralpanik hos riksdagens förste vice talman.

http://www.di.se/artiklar/2013/12/19/talmannen-fick-nog-av-bara-brost/

Den skenande politiska korrektheten kan ta sig många olika uttryck. Genom moralistisk konstcensur, exempelvis.

Tidningen Dagens Industri berättar överst om hur barockmästerverket ”Juno” av den på sin tid mycket uppskattade hovmålaren Georg Engelhard Schröder plockades ner från väggen i riksdagens gästmatsal på grund av anstötlig nakenhet.

Initiativtagaren till avlägsnandet av ”Juno”, riksdagens förste vice talman Susanne Eberstein (S), förklarar censuråtgärden på följande sätt:

Jag tycker att det mer är en feministiskt (sic) fråga. Det är tråkigt med en barbröstad kvinna när jag sitter på offentliga middagar med utländska gäster. Jag tycker det känns litet svårt att sitta där med män som tittar på oss kvinnor.

I Dagens Industri uttalar sig även en ”anonym talman” så här: ”Man måste ju tänka på de utländska gästerna, speciellt de från muslimska länder.”

Personligen tycker jag, icke minst som gammal konstvetare, att det förefaller märkligt att en vice talman helt självsvåldigt kan lyfta ner en tavla  från 1700-talet på grund av en feministisk nyck. Har riksdagen inte tillgång till konstnärlig expertis som kan förhindra pinsamma fadäser av detta slag?

 G. E. Schröder har även målat altartavlan i Norrbärke kyrka.

Det förtjänar nämnas i sammanhanget att Juno minst av allt var någon oanständig gestalt. Hon var den högsta gudinnan i romersk mytologi, gift med överguden Jupiter. Juno, som månaden juni är uppkallad efter, förknippades  med gifta kvinnor och barnafödande. Hon motsvaras i grekisk mytologi av den med Zeus förmälda Hera.

Konstnären Georg Engelhard Schröder (uttalas ”Skröder”) föddes i Stockholm 1684 och var son till en från Nürnberg invandrad guldsmed. Han var en lärjunge till den kände konstnären David von Krafft. Schröder vistades utomlands 1703-24 och anställdes vid hemkomsten som ”hovkonterfejare”, det vill säga kunglig porträttmålare. 1745 blev han hovintendent. Han avled 1750.

Schröder utförde ett antal porträttmålningar av konung Fredrik I och har bland mycket annat svarat för kyrkomålningar som finns i exempelvis Drottningholms slottskapell, Östermalmskyrkan, Växjö domkyrka, Norrbärke kyrka och Mariefreds kyrka.

Susanne Eberstein gillar inte att män tittar på kvinnor.

Det brukar talas om att politiker inte skall lägga sig i konst. Men det gäller kanske inte om man är feminist? Tilläggas kan, apropos Ebersteins argumentation, att den dag män slutar titta på kvinnor kommer människosläktet att dö ut.

Några tankar om Carl XII och 30 november

En ung Carl XII avporträtterad i moderiktig peruk och allt.

När detta skrivs visar almanackan den 30 november. Detta datum – 11 december enligt den nya tidräkningen – sköts konung Carl XII till döds vid Fredrikstens fästning i vad som nu är Halden i Norge under omständigheter som ännu får betecknas som oklara. Så vitt jag kunnat utröna tyder det mesta på att han träffades av druvhagel från de norska linjerna.

30 november var främst under 1980- och 1990-talen ett datum som förknippades med sammandrabbningar mellan extremnationalister och vänsterextremister i anslutning till fackeltåg till Carl XIIs ära som anordnades av 30 november-föreningen i Lund. Det hade inte alltid varit så. Jag gick själv med i ett fackeltåg den 30 november 1976 i arrangemang av Narvaförbundet i Stockholm. Deltagarna, män och kvinnor i alla åldrar, gick i god ordning och utan några incidenter från Östermalms torg ner till Börjessons Carl XII-staty i Kungsträdgården där en krans nedlades. Mer dramatiskt än så var det inte, vare sig i Stockholm eller Lund.

Våldsutvecklingen i samband med Carl XII-firandet började med att danskt anarkistslödder från föreningen BZ i Köpenhamn inbjöds av svenska likasinnade att störa 30 november-föreningens manifestationer i Lund på 1980-talet. Det kriminella slöddret medförde kedjor, påkar, knogjärn och andra tillhyggen och gav sig hämningslöst på de fredliga demonstranterna samt anställde stor skadegörelse i staden. Följden blev en gradvis upptrappning av våldet där också Carl XII-firarna med tiden fick en alltmer militant prägel. Kulmen nåddes i samband med Carl XII-firandet 1991, då en ung deltagare sköts till döds av utkommenderad polis.

I dag har Carl XII-firandet i stort sett upphört eftersom deltagarnas liv och lem inte kan garanteras. Detta utgör naturligtvis ett nederlag för åsikts- och demonstrationsfriheten i vårt land, vilket är beklagligt. Ändå undrar jag om det inte är lika bra så som skett. Jag har städse haft funderingar över om det inte vore bättre och mer positivt att högtidlighålla någons födelse än någons död.

Jag är medlem i Skandinaviska Swedenborgs-sällskapet (som inom parentes sagt inte är en religiös utan en kulturellt och vetenskapligt betonad organisation) vilken uppmärksammar siaren och vetenskapsmannen Emanuel Swedenborgs (1688-1772) födelsedag den 29 juanuari varje år genom ett föredrag som handlar om någon aspekt av Swedenborgs gärning samt intar en enkel måltid.

Carl XII-intresserade kunde kanske tänka sig att börja fira Carl XIIs födelsedag den 17 juni i stället för hans tragiska dödsdag?

Låt mig så övergå till att något beröra konung Carl själv, en monark om vilken jag skrev på följande sätt i min skrift Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra förlag 1991, 63 sidor):

Karl XII var ingen dålig kung och hade många goda egenskaper. Tyvärr fick han aldrig möjligheten att visa dem i någon större utsträckning. Ännu i denna dag finns en aura av mysticism kring hans genomskjutna huvud…Karl XII var en tragisk gestalt som personifierade den svenska stormaktstidens nedgång och slutliga fall.

Cederströms målning ”Narva”, som visar hur slagna ryssar lägger ner sina vapen, fanor och standar framför Carl XII och hans närmaste män. Tittar man riktigt noga ser man att en av de molokna ryssarna till höger bär August Strindbergs drag, medan en av männen till häst nära kungen har Verner von Heidenstams profil: konstnärens inlägg i den pågående ”Strindbergsfejden.”

Carl XII föddes alltså den 17 juni 1682 på det kungliga slottet Tre Kronor i Stockholm, son till konung Carl XI och dennes hustru Ulrika Eleonora den äldre. Enligt hävderna visade han tidigt talang för björnjakt och militaria. 1697 avled hans fader i magkräfta vid 41 års ålder; det var när Carl XI stod lik på slottet som detta totalförstördes vid en ödeläggande brand. Följaktligen tvangs kronprins Carl – eller Carolus som han officiellt hette – axla det tunga ansvaret att själv leda landet vid blott 15 års ålder, låt vara efter en treårig förmyndarregim.

Tre år senare nödgades den unge kungen definitivt ta farväl av uppsluppna ynglingaupptåg och övrigt lättsinnigt leverne bland annat involverande galanta damer: Ryssland, Sachsen och naturligtvis arvfienden Danmark hade ingått en antisvensk allians med syftet att störta det svenska stormaktsväldet över ända. I fortsättningen skulle Carl XII bekänna sig till ett slags spartansk stoicism, präglad av extrem enkelhet. Det är sant att Carl XII var en ”krigarkung” (han kallades även ”Järnskallen”), men han blev det mot sin vilja. Att låta fienden hållas och  därmed garantera det svenska rikets undergång var givetvis otänkbart och hade varit det för vem som än haft makten.

Carl XII har vidare kallats envåldshärskare och också det är sant. Liksom sin fader, och i enlighet med statsvetenskapliga teorier som låg i tiden, såg han  på sig själv som en absolut monark av Guds nåde med mycket vittgående befogenheter. När han kröntes var det därför ingen tillfällighet att han själv satte kronan på sitt huvud; att den sedan föll av ansågs vara ett dåligt förebud.

Det som i hävderna kallas Stora nordiska kriget inleddes med Danmarks angrepp på det svenskallierade Holstein-Gottorp i februari år 1700 och en månad senare med Sachsens intagande av Riga  i Livland, som var det svenska rikets största stad. Carl XII och den övriga svenska militärledningen agerade snabbt. Den 25 juli var Danmark besegrat och den 20 november kunde en svensk styrka besegra den numerärt överlägsna ryska styrka som intagit Narva i nuvarande Estland.

Om fortsättningen på kriget skrev jag i stark sammanfattning på följande sätt i Neutralitetsmyten:

Karl XIIs stora misstag var att låta sig dras in i kriget i Polen alldeles för länge innan den svenska armén gick in i Ryssland. Slutligen kom det ödesdigra slaget i Poltava 1709 vilket så insiktsfullt skildrats i Peter  Englunds redan klassiska verk. Kungen flydde därefter till Bender i Turkiet och skulle aldrig mer återvända till Stockholm. Han sköts till sist genom huvudet vid Fredrikstens fästning i Norge 1718.

              

Carl XIIs dödsmask respektive huvud sådant det tedde sig vid gravöppningen i Riddarholmskyrkan 1917.

Med Carolus död vid endast 36 års ålder kom det kungliga enväldet till ett abrupt slut och den så kallade Frihetstiden inträdde med den döde kungens syster Ulrika Eleonora den yngres tronbestigning 1719; hon överlämnade kort tid därpå kungamakten till sin gemål Friedrich av  Hessen (Fredrik I), som trots att han var en handlingskraftig militär skulle bli en av vårt lands mest odugliga monarker någonsin. Stora nordiska kriget slutade med ett fredsfördrag ingånget 1721 sedan ryska galärflottan i flera omgångar farit härjande fram längs den svenska östersjökusten.

Frihetstiden och återstoden av 1700-talet medförde ett välkommet uppsving för svensk kultur, vetenskap och partiväsende, även om det sistnämnda var skäligen korrumperat. Bland berömda svenskar som verkade under denna period märks Carl von Linné, Emanuel Swedenborg, Torbern Bergman, Kristoffer Polhem och Anders Celsius, andra icke att förglömma. Under en kortare tid (1772-93) skulle ”tjusarkonungen” Gustaf III ge monarkin ett sista uppsving. Befarande att Sverige skulle gå under som nation och uppdelas av stormakterna genomförde kungen en lika oblodig som lyckosam statskupp 1772 och gjorde sig själv till enväldig härskare. Dessutom gynnade han konst, kultur och vetenskap, införde ett större mått av religionsfrihet, introducerade en humanare strafflagstíftning samt öppnade landet för inflytande från såväl Frankrike, Italien som Kina. Hans försök att få revansch på Ryssland misslyckades dock.

Om Carl XII hade fått leva och härska under fredligare förhållanden kan det enligt min mening inte råda några tvivel om att hans inflytande hade blivit högst avsevärt mer godartat än det i verkligheten blev – det långa kriget ruinerade Sverige ekonomiskt och berövade landet hundratusentals män i sina bästa åldrar. Vi skall komma ihåg att Carolus var en begåvad karl,  som i början av sin regenttid – innan han blev uppslukad av kriget – ansträngde sig hårt för att lindra nöden i landet. Swedenborg, som i yngre dagar samarbetade med kungen i vetenskapliga frågor och träffade denne i Lund, har vittnat om hans matematiska begåvning och vetenskapliga insikter. Senare skulle Swedenborg bli en av kungens bittraste vedersakare.

Professionella ”antirasister” – måhända några av Lars Ohlys utomparlamentariska stormtrupper – i farten.

Personligen ser jag ingen större anledning att fira Carl XIIs dödsdag och tycker även att det är patetiskt att våra professionella så kallade antirasister väljer denna dag för att protestera mot ”rasismen”. Dels därför att Sverige sannolikt är ett av jordens minst rasistiska länder, dels därför att Carl XII inte hade ett spår med rasism att göra.