Masspsykoser – en svensk specialitet?

Ovanstående  video belyser i form av korta filmsnuttar av det dråpligare slaget ett fenomen som tycks ha utvecklat sig till en svensk politisk specialitet: masspsykoser. Den får bilda inledning till följande tre exempel på vad jag menar vara typiska exempel på svenska masspsykoser.

Flyktingkrisen 2015. Jag håller mig här till den gängse benämningen ”flyktingkrisen” trots att väldigt långt ifrån alla hitkommande var riktiga flyktingar. Många var snarare vad man populärt kan kalla socialturister eller bankomatflyktingar. http://www.europarl.europa.eu/news/sv/headlines/society/20170629STO78630/eu-s-flyktingkris-i-siffror

Över en miljon människor anlände till Europa under 2015. Sammanlagt beräknas 2,2 miljoner människor ha uppehållit sig illegalt i vår del av världen detta år. Sverige hade i mitten av oktober 2015 tagit emot fler så kallade flyktingar än någonsin tidigare. Totalt kunde Sverige under 2015 inregistrera 162 877 asylsökare/migranter, vilket var nästan dubbelt så många som 2014.

Asylsökande i Malmö 2015.

Sverige var inte det enda landet som drabbades av massinvandringen 2015, men jag är tämligen säker på att vi hade det ensidigaste debattklimatet av samtliga EU-länder vilket gör att jag finner det helt befogat att tala om en form av masspsykos. Alla som inte välkomnade invällarna med öppnast möjliga armar påstods vara rasister eller nazister.

Jag råkade själv ut för detta då jag under en dryg timmes tid tvingades försvara en SD-motion om att införa ett mångkulturellt bokslut i Södertälje kommunfullmäktige i oktober 2015. Det var helt enkelt ”alla mot Tommy Hansson” som gällde. En onekligen intressant och lärorik men inte särskilt behaglig upplevelse.

Metoo-rörelsen. #metoo eller #MeToo kallades en hashtag i sociala medier i syfte att uppmärksamma sexuella övergrepp mot kvinnor. Initiativtagare var den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano, som den 15 oktober 2017 drog i gång metoo-kampanjen i samband med de spektakulära avslöjandena om Hollywood-producenten Harvey Weinsteins eskapader. https://sv.wikipedia.org/wiki/Metoo

I Sverige hade tidigare förekommit en liknande kampanj benämnd prataomdet, dock utan att röna tillnärmelsevis likartad uppståndelse som metoo. TV4-medarbetaren Martin Timell hängdes under stort buller och bång ut som en svensk motsvarighet till Harvey Weinstein. Andra bemärkta ”offer” blev Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen, förre V-ledaren Lars Ohly, TV-underhållaren Lasse Kronér och MP-riksdagsmannen Lars Nilsson.

Metoo-offren Martin Timell, Lasse Kronér och Fredrik Virtanen.

Aftonbladet drev en särskild hatkampanj mot Benny Fredriksson, VD för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, som begick självmord efter ett par månader i hetluften. Tidningen fälldes i mars 2019 av Pressens opinionsnämnd (PO) för publiceringen kring Fredriksson. Ytterligare ett antal tidningar har tidigare fällts av PO för metoo-publiceringar.

Metoo hade enligt min mening initialt ett gott syfte: kvinnor (lika litet som män) skall behöva stå ut med sexuella övergrepp och trakasserier, vare sig det nu rör sig om regelrätta våldtäkter eller äckligt tafsande. Fel blev det när kampanjen i tidernas fullbordan urartade till en veritabel häxjakt på människor med media som åklagare, domare och bödel. Återigen en kampanj som urartade till ett slags masspsykos.

Greta-kampanjen. Den 20 augusti 2018 satte sig en skolkande 15-åring som hette Greta Thunberg, dotter till sångerskan Malena Ernman och hennes man Svante Thunberg, utanför riksdagshuset i Stockholm med ett plakat där hon påstod att hon strejkade för ”klimatet”. PR-proffset Ingmar Rentzhog insåg att detta kunde bli en jättegrej och stylade unga Greta som en svensk klimat-Pippi med långa flätor och lillgammal uppsyn. Hon blev därmed den ideala buktalardockan för Rentzhog och makarna Ernman/Thunberg. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/28/diktaturkraven-trendar-i-klimatets-namn/

Greta-kampanjen var naturligtvis ingalunda först med att uppmärksamma det så kallade klimathotet. 2003 propagerade Naturvårdsverket i en omfattande kampanj med reklam i TV, andra media och på annonspelare för att snö och is snart skulle vara helt borta till följd av den globala uppvärmningen. Detta medförde i kampanjen att skolbarnen sjöng ”Räven simmar över sjön” i stället för ”Räven raskar över isen”.

Klimathotsskeptikerna – vår tids häxor?

2006 siade TV-meteorologen Pär Holmgren om att snön snart kunde vara ett svunnet kapitel, och 2009 förklarade samme Holmgren att han skulle avskaffa fria val om han blev statsminister på grund av ”klimathotet”. Holmgren utsågs nyligen till Miljöpartiets förstanamn i EU-valet. Klimatdiktatur pläderade även 87 ”influencers” för i ett debattinlägg i Expressen den 24 januari 2019.

Så där håller det på. Opinionsbildningen kring klimatet är väl det tydligaste exemplet på en kampanj där disparata röster och oliktänkande är bannlysta. Dylika missljud i klimatkören avfärdas som ”klimatförnekelse”, de må sedan vara hur nyanserade och försynta som helst. Att det, som klimatpredikanterna hävdar, skulle finnas total enighet bland forskare om klimathotet och dess orsaker är dock ingenting annat än en myt. Ett betydande antal vetenskapsmän lutar snarare åt att vi går mot en ny ”liten istid” på grund av en nedgång i solaktiviteterna.

För denna bloggare är det uppenbart att många svenskar har ett pockande behov av att ansluta sig till budskap av frälsningskaraktär. Man vill uppgå i något slags högre helhet där alla tycker likadant och där det inte finns utrymme för tvivel. Det har, som jag ser det, mycket att göra med att Sverige är ett ovanligt sekulariserat land och att ett religiöst tomrum alltid måste fyllas med något annat.

Som evangeliet om att vi måste hälsa alla asylsökande välkomna. Som att vi måste jaga upp och straffa alla kvinnoförnedrare. Som att vi alla måste sjunga med i Gretas klimatkör. Gör vi inte det har vi mält oss ur den goda gemenskapen och förtjänar endast spott och spe.

 

Heimerson och #metoo: Aftonbladet har gjort det fria ordet en dödgrävartjänst

Staffan Heimerson är inte nådig mot #metoo-rörelsen.

Tidningen Aftonbladet uppges ha avbrutit sitt samarbete med krönikören Staffan Heimerson sedan denne den 27 november 2017 publicerat en text där han starkt ifrågasätter den så kallade #metoo-rörelsen och därefter försvarat texten i tidningen Resumé. Vet inte om mina rader här blir så originella, men jag tycker ändå jag bör kommentera saken.

”Metoo häxjakt med drag av Stalins utrensningar”, konstateras rubriksvis i Heimersons krönika (ja, jag fördrar ”krönika” framför det amerikaniserade ”kolumn”) och man kan ana att redan här inte så få läsare med feministiska preferenser uppvisar tendenser till hjärtsvikt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Eo43MA/metoo-en-haxjakt-med-drag-av-stalins-utrensningar

Med ”häxjakt” menar Heimerson det högst reella exempel i sitt slag som ägde rum i Salem i Massachusetts 1692-93, då tre kvinnor stämplades som besatta av Djävulen sedan de anklagats av två flickor. Fler än 25 personer avrättades och ett 20-tal fängslades innan häxpsykosen i Massachusetts var till ända. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xprocesserna_i_Salem 

Stalins utrensningar av verkliga och (mest) påhittade partifiender under 1930- och 1940-talet skördade naturligtvis mångfaldigt fler offer än de vid en jämförelse tämligen beskedliga händelserna i östra USA i slutet av 1600-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_utrensningen

Josef Stalin (till vänster) och bolsjevikledaren Nikolaj Bucharin, vilken avrättades (läs: mördades) i samband med Stalins utrensningar 1938.

Nu kan man kanske med visst fog tycka, att den före detta världsreportern Staffan Heimerson överdriver så smått i sin tydliga iver att gå till rätta med #metoo. I rättvisans namn skall dock tillfogas att han själv är medveten om detta eftersom han faktiskt skriver: ”Vi ska inte dra likheterna för långt.”

I en kommentar till tidningen Resumé dagen efter publiceringen i Aftonbladet menar den inte särskilt blygsamme Heimerson att det egna aktstycket är ”briljant journalistik” som kunde användas i undervisningssyfte – så här skall en krönika skrivas! Krönikören vidhåller också att #metoo ”förstör vårt samhälle”. https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/28/heimerson-jag-kanner-att-metoo-forstor-vart-samhalle/

Briljant vet jag inte, men nog är det en fullt gång- och läsbar debattext Staffan Heimerson åstadkommit. Framförallt – det här är åsikter som självklart måste vara tillåtna att lufta i det klimattklimat som skapats genom #metoo. Aftonbladet har agerat synnerligen märkligt genom att först publicera Heimersons krönika, men när det sedan kommit in drivor av kritiska synpunkter drar man öronen åt sig och kickar ut den forne världsreportern i kylan fortare än någon kan säga ”Fredrik Virtanen”.

Våldtäktsanklagade Aftonbladet-skribenten Fredrik Virtanen.

Behandlingen av Staffan Heimerson är ett typexempel på hur det är i Sverige: bara en åsikt är tillåten i en given fråga. Den som inte till hundra procent sjunger #metoos lov finner sig snart vara persona non grata i det offentliga samtalet. Något som förstås är vardagsmat för denna bloggare och andra frispråkiga sverigedemokrater men kan komma som en chock för en etablissemangsperson som Heimerson.

Jag erkänner gärna att jag upplever Heimersons debattext som väl onyanserad. Min principiella inställning är att det är välgörande att uppenbara sexuella marodörer som en Fredrik Virtanen, en Martin Timell, en Lotta Bromé, en Roger Mogert, en Lars Nilsson eller en Jean-Claude Arnault hängs ut till vädring. Det problem som borde inses av alla är dock att risken för lynchjustis och häxjakt av det slag som Heimerson lyfter fram är uppenbar.

Det duger enligt min uppfattning inte att man som SDs Hanna Wigh eller friidrottaren Moa Hjelmer kommer dragandes med påstådda händelser som går flera år tillbaka i tiden men inte har kurage nog att namnge de personer som avses. Känner man sig sexuellt ofredad och rentav påstår sig vara våldtagen, då går man till polisen vid det aktuella tillfället och väntar inte i flera år med att komma med mer eller mindre vaga anklagelser som kastar skuggor över en mängd oskyldiga personer.

Risken med upplägget med #metoo och den masshysteri detta initiativ givit upphov till är att en person som kanske oombedd klappat en kvinna på rumpan för 20 år sedan – i och för sig ett förkastligt sätt att behandla kvinnor (och män) på men jämförelsevis tämligen oskyldigt – buntas ihop med bevisade våldtäktsmän och rena psykopater. Därför anser jag att Staffan Heimersons krönika tar upp väsentliga frågeställningar, låt vara på ett något onyanserat sätt.

Jag har aldrig varit någon större beundrare av Staffan Heimerson, född i Karlstad den 7 november 1935 men uppväxt i skånska Ängelholm och därefter uppmärksammad som debattör, utrikeskorrespondent och programledare i olika sammanhang och i olika media. Så till exempel skrev jag för drygt två år sedan en minst sagt kritisk bloggartikel om honom med anledning av de mycket obalanserade synpunkter på immigrationsfrågan han då torgförde (han har säkert gjort sig skyldig också till andra fadäser). https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/27/nar-idiotin-pladdrar-pa-nagot-om-varldsreportern-heimerson/

Den springande punkten är emellertid att Heimerson, liksom alla andra, har rätt att framför vilka åsikter han vill så länge han håller sig inom lagens råmärken vilket uppenbarligen är fallet beträffande hans krönika om #metoo-rörelsen.

Aftonbladet väljer förvisso vilka krönikörer man anlitar, fattas bara, men att sparka någon efter vid pass 50 års samarbete på grund av att vederbörande torgfört obekväma och politiskt inkorrekta uppfattningar i en krönika tidningen utan betänkligheter publicerat är som jag ser det varken riktigt klokt eller försvarbart. Aftonbladet har gjort det fria ordet en dödgrävartjänst.

Om sextrakasserier och behovet att klämma åt SD

Fredrik Virtanen och Stefan Löfven verkar trivas i varandras sällskap.

Våldtäkter och sexuella trakasserier är på tapeten i dessa dagar.

Det blev ett vådligt liv när den något problematiska (före detta) SD-kvinnan Hanna Wigh anklagade en i offentligheten icke namngiven partikollega för ett sexuellt övergrepp. Media formligen svämmade över av händelsen eller icke-händelsen, välj vad som passar. Partiet lovade ta itu med saken, tvingade den anklagade att ta time-out och polisanmälde såvitt jag förstår det inträffade utifrån Wighs påståenden.

Hela saken ebbade emellertid ut då Wigh själv menade att det inte var så lyckat med polisanmälan och att hon ångrade att hon vikit ut sig i media emedan detta enligt hennes åsikt ”spelade SD i händerna”. Att benämna Wighs handlande egendomligt är väl bara förnamnet. https://www.expressen.se/nyheter/sd-avhopparen-hanna-wigh-angrar-tv-intervjun-om-sexovergreppet/

Nu är det mycket med att den notoriskt politiskt korrekte och vinpimplande Aftonbladet-krönikören Fredrik Virtanen, bland andra övergrepp, skall ha våldtagit och drogat en kvinna vid namn Cissi Wallin 2006, en påstådd händelse som enligt uppgift skall ha polisanmälts av Wallin 2011. Cissi Wallin har givit offentlighet åt det påstådda övergreppet efter historien med den Hollywood-anknutne, våldtäktsanklagade filmproducenten Harvey Weinstein i USA. https://samnytt.se/cissi-wallin-fredrik-virtanen-drogade-och-valdtog-mig/

Hillary Clinton och Harvey Weinstein verkar trivas i varandras sällskap. Foto: Getty Images

Harvey Weinstein, född 1952, har tvingats bort från sitt eget produktionsbolag sedan han av en rad kvinnor – bland dem Ashley Judd och Gwyneth Paltrow – anklagats för otaliga sexövergrepp inklusive våldtäkter under en tidrymd av flera decennier.  https://www.svt.se/kultur/film/harvey-weinstein-affaren-detta-har-hant

Weinsteins förlöpningar ställer i värsta fall kanske till och med den beryktade sextrakasseraren och -missbrukaren Bill Clintons bravader i skuggan. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/10/sex-mystiska-dodsfall-och-morklaggningar-bill-och-hillary-clintons-historia/

Till och med Harveys två år yngre bror Bob Weinstein har emfatiskt tagit avstånd från honom; nu har dock även Bob anklagats för sexuella trakasserier. https://www.hd.se/2017-10-17/bob-weinstein-anklagas-for-sexuella-trakasserier.

Mycket tyder på att Harvey Weinstein klarat sig så länge på grund av sina sympatier för det Demokratiska partiet – genom åren har Weinstein donerat miljontals dollar till demokratiska kandidater inklusive Hillary Clinton. http://theweek.com/articles/729977/democrats-cannot-ignore-harvey-weinstein-problem

Några av de kvinnor som anklagat Bill Clinton för sexuella övergrepp fanns bland publiken vid den andra presidentvalsdebatten mellan Donald Trump och Hillary Clinton i november 2016. Från vänster Kathleen Willey, Juanita Broaddrick och Kathy Shelton.

Exemplet Weinstein har även kommit upp i samband med Lulu Carters anklagelser om sexuella och andra trakasserier som hon hävdar att programledaren Martin Timell har utsatt henne för i samband med inspelningarna av TV4s ”Äntligen hemma”. TV4 har tvingats till krismöten och vi har säkerligen inte sett slutet på denna historia. https://stoppapressarna.se/svenskt/lulu-carters-sexattack-pa-martin-timell

Låt mig först som sist göra klart att jag inte kan bedöma hur pass sanna påståendena om SD-profilens, Fredrik Virtanens eller Martin Timells sexrelaterade trakasserier egentligen är. Det bjuder mig verkligen emot att skuldbelägga personer enbart på grund av uppgifter i media. Dock synes Harvey Weinsteins övergrepp vara väldokumenterade liksom Bill Clintons.

Harvey Weinstein, Lulu Carter och Martin Timell.

Vad man kan konstatera är emellertid att ett antal kvinnor nu gått ut och berättat om vad de uppger sig ha tvingats uthärda i form av övergrepp begångna av i olika sammanhang uppburna manspersoner. Det är bra att så sker, förutsatt förstås att anklagelserna i fråga är sanna vilket givetvis måste utredas i varje enskilt fall.

Vad man slutligen också kan konstatera är att påstådda sexövergrepp blir förstasidesnyheter i etablissemangsmedia när SD-personer är involverade, medan det är locket på när PK-individer som Fredrik Virtanen berörs. Ingen hade väl heller väntat något annat – behovet att klämma åt SD går givetvis före allt annat.

Efter Skavlan-skandalen: rekordstort intresse för SD

 Åkesson med skäggstubb och modeglasögon tar sig an storinkvisitorn Skavlan-Dravlan.

I går såg jag Zlatan Ibrahimovic avgöra EM-kvalet borta mot Moldavien på en av TV-kanalerna. När vår enda storstjärna i internationell fotboll satte 2-0-straffen stenhårt uppe i vänstra krysset gick mina tankar direkt till den svenska politikens Zlatan – SDs partiledare Jimmie Åkesson.

Ty precis så distinkt brukar Jimmie sköta sig i debatterna. Han straffar ut motståndarna med på kornet tagna argument. Som då han frågade MPs Åsa Romson om man blir japan om man åker tunnelbana i Tokyo (Romson hade dessförinnan hävdat, att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

Eller då han tvålade till statsminister Fredrik Reinfeldt, då han jämförde den senare med kejsar Nero som sägs ha spelat fiol (eller antikens motsvarighet till detta instrument) när det brann i Rom som det 2000 år senare brann i Stockholms förorter. Då han i TV-debatter kört över storheter som Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C). Ibland har det rentav varit fråga om spel mot öppet mål.

I går var det av förklarliga skälen en mer nedtonad Jimmie Åkesson som bänkade sig i Fredrik Skavlans TV-studio i London. Efter ett halvårs sjukskrivning för utmattningsdepression (så kallad utbrändhet) förväntade sig nog merparten av de svenska och norska tittarna ett lagom gemytligt och inkännande samtal om den svåra sjukdom SD-ledaren drabbats av efter en exempellös arbetsinsats i valrörelsen med inslag av hätska personangrepp.

 Skavlan myser ihop med gästerna Anders Borg och Mia Skäringer.

Lika okunniga som obalanserade galningar på vänsterkanten av typ Henrik Arnstad och Veronica Palm (S) talade om mys i TV-soffan med Sveriges ”nazist- och fascistledare”, andra frågade sig om det var ”rätt” av SVT att bjuda in Åkesson i TV-studion. Mig veterligt har programredaktörerna för ”Skavlan”, som visats i svensk och norsk TV med start 16 januari 2009, aldrig tidigare utsatts för kritik för sitt val av gäster. Allra minst när politiker som Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och förre finansminister Anders Borg (M) tillåtits breda ut sig om det förträffliga i respektive partis/regerings politik.

48-årige Skavlan gick ut försiktigt med frågor som berörde Åkessons psykiska problem ledande fram till den beramade sjukskrivningen. Om hur han upplevde livet, om vilka ångestdämpande medikamenter han inmundigade. En frågeställning jag saknade var vilken roll Åkessons familj, sambo Louise Erixon och späde sonen Nils,  spelat för hans återhämtning och tillfrisknande.

Efter den mjuka inledningen förvandlades plötsligt mysfarbrorn Skavlan till en förhörsledare modell spanska inkvisitionen med anklagelser om ”rasism” med utgångspunkt från vad lokala SD-företrädare – som i det sammanhanget säkerligen är vare sig bättre eller sämre än andra partirepresentanter – sagt. En ung medlem i F! förordade exempelvis för inte så länge sedan avrättning medelst nackskott av KDs nyvalda ledare Ebba Busch Thor.

 Spanska inkvisitionen i aktion enligt en illustratör.

Som grädde på moset visade Skavlan SDs omdiskuterade kampanjfilm från valet 2010, ”Pensionsbroms eller invandringsbroms”, som programinkvisitorn påstod var ”rasistisk”. Något som Åkesson lika lugnt och samlat som sanningsenligt givetvis förnekade. Så där höll det på resten av programmet. Skavlan-Dravlan fyrade av en rad oförskämda frågor till Jimmie och avbröt den senare med nya frågor när denne var i full färd med att besvara de första.

Här ser och hör vi Jimmie Åkesson i en valfilm från SD 2014:

https://www.youtube.com/watch?v=pbLKl-b-Uho

Det hela föreföll vara en full medveten taktik i syfte att få den utbrände SD-ledaren att bryta ihop i studion och gråtande erkänna hur fel han hade haft och vilken ömklig rasist han hade varit. Så skedde nu icke. Åkesson, i nytt prydligt skägg, med ny frisyr och snygga designerglasögon, var kanske inte fullt lika mycket på tårna som vid många tidigare framträdanden men behöll lugnet med ett enastående tålamod. Vänsterpolitruken mitt emot honom, med hatet och illviljan lysande ur ögonen, lyckades aldrig rubba Åkesson.

Ett av resultaten av Skavlans skandalintervju har blivit ett ökat intresse för Sverigedemokraterna och dess politik, som framgår av denna länk:

https://m.facebook.com/SverigedemokraternaSodertorn/photos/a.512067808845815.140456.512057438846852/931222546930337/?type=1

 Bloggaren och Åkesson i ett valmöte i Södertälje stadspark i juni 2010. Foto: LT

Detta är inte ett dugg oväntat – det är numera en regel att ju mer SD och dess representanter misshandlas i medierna, desto mer sympatier får partiet. Rödskäggen på skattefinansierade propagandainstitutionen SVT borde ha lärt sig denna läxa, men det har sannsynligtvis icke skett. Som SD.are har man väl blott att tacka och ta emot, hur bedrövligt man än tycker att oskicket är.

Den normalt närmast patologiske PK-iten och SD-hataren Fredrik Virtanen i Aftonbladet tyckte att Skavlan misslyckades med Åkesson. ”Skavlan hade drömläge men slog bollen i stolpen”, menar Virtanen. Kanske det stämmer. Personligen tror jag Skavlan hade tjänat mer på ett lugnare tonläge under andra halvan av intervjun i stället för att gå på som en arrogant skitstövel som inte lyssnar på intervjuoffret eller ens betraktar detta som en människa värd någon som helst empati.

Virtanens analys här:

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article20540452.ab

Jag anser för min del att Mattias Karlsson, vars syster Jimmie för övrigt tidigare dejtat, har gjort ett fullödigt jobb som vikarierande partiledare. Jag har dock aldrig tvekat om att det är Jimmie Åkesson som är ”the real thing”. Det lyser om Åkesson på ett sätt det aldrig kommer att göra om Karlsson. Karlsson är duktig, men Åkesson är briljant.

Om inte alla tecken slår fel går SD nu med Jimmie tillbaka vid rodret – låt vara efter en period av arbetsträning – in i sitt hittills bästa skede. 2018 är det fullt möjligt, för att inte säga troligt, att SD är landets andra största parti. Och tro mig-  Jimmie Åkesson kommer i sinom tid att vara starkare än någonsin. Varje svår prövning som inte tar död på en gör en starkare. Jag talar av egen, dyrköpt erfarenhet. Och Skavlan? Skall vi tro en norsk satirsida får han nu sparken efter Åkesson-skandalen:

http://heltnormalt.no/nasjonensoye/2015/03/28/112500

Fast det är nog bara önsketänkande. I SVTs ögon är det sannolikt enbart en merit att försöka knäcka en av etablissemanget avskydd politiker med utmattningssyndrom. Då är alla medel tillåtna. Även sådana som skulle ha hedrat en förhörsledare i den heliga inkvisitionen.

Mitt råd till Jimmie: låt det värka ut!

 Jimmie Åkesson håller torgmöte i Södertälje den 4 september 2014. Foto: Sven Pernils

Det går bra för Sverigedemokraterna. Alldeles förbannat bra till och med.

Det opinionsinstut som kom närmast valresultatet, norska Sentio, ger i sin mätning för oktober SD 16,7 procent vilket är en uppgång med 4,0 procentenheter. Andra mätningar avseende samma tid resulterar i 13,3 procent (Demoskop), 13,2 procent (Novus) och 12,4 procent (Ipsos). Så allt borde vara frid och fröjd på SD-fronten, eller hur?

Tyvärr kan så inte riktigt sägas vara fallet. I dag nås vi nämligen av det tunga beskedet, att SD-ledaren Jimmie Åkesson tvingas ta sjukledigt på obestämd tid på grund av utmattningssyndrom, populärt kallat ”utbrändhet”. Jimmie förklarar på sin Facebook-sida att han inte har något annat val än att sjukskriva sig och prioritera hälsa och familj.

Åkesson avslutar:

Jag tackar för er förståelse och ser fram emot att kunna komma tillbaka, starkare och mer taggad än någonsin.

Jimmies meddelande resulterade i tusentals gillanden och lyckönskningar på Facebook. Och, vilket naturligtvis är föga sensationellt, ett fåtal uttryck för ”det fina hatet”. En kommentator skrev exempelvis: ”Hoppas du blir påkörd.”

PK-medias gullegris, förmente komikern Özz Nujen med kurdiskt ursprung, näthatade SD-ledaren på följande sätt: ”Tar på krafterna att vara rasist och paranoid, ju.” Hatsajten Slutpixlat deklarerade för sin del att Åkesson tvingats sjukskriva sig på grund av ”excessiv rasism”. En notorisk representant för den depraverade lattevänstern som vidare hånat Åkesson är Aftonbladets Fredrik Virtanen.

 Förmente komikern Özz Nujen.

Mer om reaktionerna på Åkessons sjukskrivning i allmänhet och Nujens reaktion i synnerhet här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19713267.ab

Det finns emellertid meningsmotståndare som uttryckt sympatier för Åkesson i anledning av dennes sjukskrivning. En av dessa är Patrik Lundberg, den koreanskfödde skribenten och PK-aktivisten som lyckades få bort den glade kinamannen från Fazers rischocklad.

Lundberg, som är bördig från Åkessons hemstad Sölvesborg, har uttryckt sig så här på nätet:

Ni får gärna kritisera Åkessons politik. Men de  som skämtar om sjukdomen utmattningssyndrom kan faktiskt ta och dra åt helvete.

All heder åt Patrik Lundberg – som jag skrev om på följande sätt i ett blogginlägg för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/02/i-huvet-pa-en-pk-aktivist/

Det finns sannolikt ingen annan partiledare i Sverige som betyder lika mycket för sitt parti som Jimmie Åkesson gör för Sverigedemokraterna. Alltid påläst, alltid koncentrerad och alltid lugn och saklig. I mitt tycke är Jimmie ävenledes Sveriges vassaste debattör.

Jag skall vara ärlig nog att tillstå, att jag inte anser att han är världens bästa talare, men icke desto mindre förmår han alltid entusiasmera de partimedlemmar som har förmånen att få lyssna till honom vid något evenemang. ”Jimmies bästa tal någonsin”, är ett omdöme man hör vid så gott som varje Åkesson-tal.

Mitt intryck är att för många väljare ÄR Jimmie Åkesson SD. Just därför är det kanske rentutav av godo att fokus för en tid framöver kommer att sättas på andra partirepresentanter, såsom Mattias Karlsson som tar över partiledarplikterna, och riksdagens andre vice talman Björn Söder. Ty trots alla Jimmies ovedersägliga kvaliteter finns det faktiskt många andra mycket kompetenta SDare.

 Mattias Karlsson  tar över partiledarplikterna.

Utan att göra några som helst anspråk på att veta exakt vad som rör sig i Jimmie Åkessons huvud för ögonblicket, vågar jag ändå påstå att jag vet något om vad det vill säga att gå in i den så kallade väggen. Det var precis vad som drabbade mig för sju-åtta år sedan, låt vara att symptomen inte var exakt desamma som dem Åkesson nu drabbats av. Jag blev i samband med att jag blev av med mitt dåvarande arbete djupt och grundligt deprimerad och tvingades anlita medicinsk hjälp. Jag övervägde allvarligt att göra slut på allting.

Det tog mig gott och väl ett halvår att komma igen efter denna vistelse i helvetet – ja, jag kan inte beskriva mina upplevelser på annat sätt – då inte ens min Gud fanns tillgänglig för mig. En sak står fullständigt klar för mig, och det är att jag inte unnar ens en billig pajas som Özz Nujen och andra hatande och hånfulla halvfigurer det öde som drabbade mig den gången.

Det är också därför jag aldrig kan förstå det oresonliga hat som somliga, oavsett politisk inriktning, vräker ur sig på nätet eller i spalterna. Jag kan inte erinra mig att jag hatat någon enda människa fullt ut, vare sig mobbare, politiska meningsmotståndare, svikare eller flickvänner som dumpat mig. Avsky, förakt, bitterhet, besvikelse, ressentiment i allmänhet – allt detta kan jag känna. Men hat – nej.

Min egen personliga kris medförde i alla fall åtminstone en god sak – jag kom under denna period till klarhet om, att nästa steg i min politiska utvecklingsprocess skulle bli att gå med i SD. Sagt och gjort, och på den vägen är det. Jag kan med gott samvete klart deklarera, att jag aldrig ett ögonblick ångrat det beslutet.

Partipolitiken har förvisso, liksom alla livets innehållsmässiga beståndsdelar, både toppar och vågdalar. Ibland kan jag önska att jag hade haft litet vassare armbågar och litet mindre godtrogenhet i min uppsättning personliga egenskaper. Jag försöker, så gott jag nu kan, kompensera dessa tillkortakommanden med tålamod, livserfarenhet och kanske ett visst mått slughet. Jag kommer  dock aldrig att devalvera min mänsklighet genom att förfalla till hat.

Sentio oktober 2014: SD 16,7 procent.

Jag är glad över att helt sanningsenligt kunna säga, att jag är personligt bekant med Jimmie Åkesson. Vi hade rätt mycket att göra med varandra när jag, i egenskap av chefredaktör på SD-Kuriren, några månader jobbade vid dåvarande rikskansliet på Södermalm i Stockholm inför valet 2010. Ett bestående minne är det offentliga möte vi genomförde tillsammans i Stadsparken i Södertälje i juni sistnämnda år. Jimmie har också varit hemma hos mig på middag tillsammans med andra gäster ett par gånger.

Med ledning av denna personliga bekantskap tror jag mig kunna göra bedömningen att Jimmie – precis som han skriver på Facebook – i sinom tid kommer att vara tillbaka i hetluften med full kraft och minst lika skärpt som tidigare.

Ett avslutande råd jag mot bakgrund av personliga erfarenheter enligt ovan  och i all ödmjukhet gärna vill ge Jimmie Åkesson är detta: låt det ta den tid som krävs. Låt det  värka ut. Läs mycket. Titta på TV. Träffa bara dem du gillar och som du vet gillar dig. Framförallt: umgås med familjen.