”Allahu Akbar” när Kalifatet slår till i New York

Sayfullo Saipov: ISIS-anhängare som skrek ”Allahu Akbar” efter att ha dödat åtta och skadat minst 12 personer i New York.

Åtta personer mördades och minst tolv uppges ha skadats då en 29-årig jihadist vid namn Sayfullo Saipov i en skåpbil plöjde fram mot färdriktningen på en cykelväg i närheten av det forna World Trade Center på Manhattan i New York. Saipov skall ha kommit in i USA på laglig väg 2010.

Som så ofta i sådana här sammanhang beskrivs den ifrågavarande terroristen som ”väldigt vänlig”, en som inte gör en fluga förnär. Saipov har arbetat som chaufför åt företaget Uber men har även titulerats lagerarbetare. https://www.expressen.se/nyheter/arbetade-som-uberchauffor-beskrivs-som-valdigt-vanlig/

Efter att kraschat in i en skolbuss – en skola ligger i anslutning till färdvägen – lämnade Saipov fordonet, beväpnad med en luftpistol och ett paintball-gevär. Enligt vittnen skrek han det islamska slagordet ”Allahu Akbar” (Gud är större). Han sköts av polis men överlevde dessvärre och fördes till sjukhus för operation.  Terroristen hade i sin ägo ett brev där han förklarade sin lojalitet till Kalifatet, det vill säga terrorrörelsen IS.

Efter jihadistdådet i New York.

Av de åtta dödsoffren var fem argentinska medborgare och en belgare.

Jihadistdådet på Manhattan har beskrivits som det värsta i sitt slag i USA sedan attackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001. Liksom då saknas det inte röster som väljer att lägga skulden på USA och dess Mellanöstern-politik, där den värsta försyndelsen av alla givetvis är att stödja den judiska staten Israel.

I en kommentar på Facebook heter det exempelvis: ”Vet att det kan verka hjärtlöst men USA förtjänar dessa terrorister!!!”

Uzbekistan är en auktoritär diktatur utan kust i Centralasien där en stor majoritet av de cirka 32 miljoner invånarna bekänner sig till islam. Det finns även ett antal kristna kyrkor av olika slag i landet. https://en.wikipedia.org/wiki/Religion_in_Uzbekistan

Uzbekistan blev formellt självständigt från Sovjetunionen 1991 och styrdes fram till 2016 av envåldshärskaren Islam Karimov, som avled i fjol. Hans efterträdare, Sjavkat Mirszjiajev, fick nära 100 procent av rösterna vid det val som gav honom makten. https://www.expressen.se/nyheter/darfor-exporteras-terror-fran-uzbekistan/

Stockholms-terroristen Rakhmat Akilov är också bördig från Uzbekistan.

Av detta framgår att de medborgerliga rättigheterna sitter minst sagt trångt i landet, vars härskare får sämsta möjliga betyg – 7,0 – avseende frihet och demokrati av organisationen Freedom House.

Också den lastbilsterrorist som erkänt terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april i år, 39-årige Rakhmat Akilov, är bördig från Uzbekistan. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/11/efter-lastbilsterrorn-de-tio-varsta-grodorna/

Det skall tilläggas att den uzbekiska regeringen lovat göra vad den kan för att bringa klarhet i terrordådet på Manhattan.

Inför FN-omröstningen: Sverige smörar för diktaturerna

 Utrikesminister Margot Wallström visar in Fatah-ledaren Mahmoud Abbas i de diplomatiska finrummen.

När S-MP-regeringen tillträdde efter valet den 14 september 2014 var en av dess absolut första åtgärder att ge fullt diplomatiskt erkännande åt ”Palestina” och samtidigt skänka bort 1,5 miljarder skattepengar till den icke-existerande staten.

Den rödgröna regeringen har fortsatt sluta upp bakom den så kallade Palestinska myndigheten och glatt denna genom ohemula angrepp på den judiska staten Israel, en ö av yttrandefrihet, tolerans och demokrati i en omgivning av korrupta, inkompetenta och grymma arabregimer som struntar fullständigt i sina egna medborgares väl och ve.

Detta har bland annat skett genom utrikesminister Margot Wallströms häpnadsväckande uttalanden om att israelisk polis och militär kan göra sig skyldig till ”utomrättsliga avrättningar” genom att oskadliggöra knivskärande palestinaarabiska terrorister. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande

Wallström och hennes närmaste omgivning har i efterhand sökt göra gällande att uttalandena om utomrättsliga avrättningar syftar på ”båda sidor” i konflikten mellan Israel och palestinaaraberna och att Sverige är ”Israels vän”, men frågan är om de ens själva tror på detta. Följden har under alla omständigheter blivit att Wallströms förlöpningar diskvalificerat Sverige från att spela någon som helst roll i en eventuell fredsprocess i Mellanöstern och dessutom renderat Wallström personligen inreseförbud till Israel.

Erkännandet av ”Palestina” – som tidigare i historien administrerats av det Romerska riket, Osmanska riket och Storbritannien men aldrig varit en självständig stat – och de efterföljande tjuvnypen mot Israel bör ses som inledningen på Sveriges lika påkostade som dubiösa kampanj för att i juni, i konkurrens med Nederländerna och Italien, väljas in som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd under 2017 och 2018. Sveriges Palestina-politik torde definitivt inte försvaga Sveriges chanser med tanke på FNs notoriska och väldokumenterade Israel-fientlighet.https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/05/ban-ki-moon-fullfoljer-dag-hammarskjolds-israel-fientliga-fn-tradition/

 Statsråden Isabella Lövin, Åsa Romson, Stefan Löfven och Margot Wallström på plats utanför FN i New York.

Den aktuella kampanjen har inneburit ett synnerligen vidlyftigt resande kors och tvärs över klotet för statsminister Stefan Löfven, utrikesminister Margot Wallström, biståndsminister Isabella Lövin och vice statsminister Åsa Romson men även avdankade aktörer som gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori, vilken rest flitigt i Latinamerika och icke minst i det gamla ideallandet Kuba där den kommunistiska Castro-regimen fortfarande har makten. Här erinrade Schori om hans och Olof Palmes Kuba-resa 1975. http://kanal10.se/bloggar/viewperspektivblog/perspektiv-bloggen/2013/09/24/pierre-schori-rapporterade-till-kgb

En favorit bland regeringens resmål är Etiopien. Tre gånger sedan kampanjen inleddes har Löfven landat i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. ”Addis har blivit som ett andra hem för mig”, sade Löfven i ett tal på Afrikanska unionens toppmöte som hölls i januari. Exemplet Etiopien, det före detta Abessinien, på Afrikas horn visar att det är viktigt att hålla afrikanska diktaturstater med usel respekt för mänskliga rättigheter på gott humör. På kontinenten är det 50 röster av de 129 som krävs för att kvalificera in till säkerhetsrådet som står på spel.

Andra afrikanska stater med mer eller mindre dimmiga begrepp om demokrati och frihet som statsministern eller utrikesministern besökt under kampanjen är Mocambique, Egypten, Sydafrika och Kenya. Eftersom det inte spelar någon roll hur stora länderna är – även lilleputtstaterna har, i likhet med stormakter som USA, Kina, Ryssland, Storbritannien och Frankrike, en röst – har regeringen även lagt in besök i diminutiva östater av typ Saint Lucia, Tonga, Fiji och Kiribati.

 Stefan Löfven i sitt ”andra hem”, Etiopiens huvudstad Addis Abeba där han hälsade på i Volvos yrkesskola.

Nyligen besökte Stefan Löfven det gigantiska Indien i syfte att sälja JAS Gripen-plan till premiärminister Narendra Modi. Det hektiska resandet hade tydligen gjort statsministern yr i mössan, eftersom han i ett tal dabbade sig rejält genom att referera till Indien som ”Kina”…   http://www.sydsvenskan.se/sverige/regeringen-pa-global-rostjakt/

Att en regering som har överhängande problem på hemmaplan jagar internationell prestige är en klassisk strategi. ”Det är lite som att söka ett OS, där stora pengar, mutor och aggressiv kohandel ingår”, skrev Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet den 21 november 2014 då regeringen Löfven precis inlett sin FN-kampanj. http://www.svd.se/hogt-pris-for-plats-i-sakerhetsradet–i-pengar-och-risk-for-svenska-liv   

Att Sverige har gamla och tämligen stolta traditioner när det gäller Förenta nationerna är naturligtvis inte till nackdel för de ihärdiga svenska strävandena att vika en plats åt sig i säkerhetsrådet 2017-2018. Dag Hammarskjöld var som alla vet 1952-61 organisationens andre generalsekreterare efter norrmannen Trygve Lie, och 2012 utsåg generalsekreterare Ban Ki-moon den tidigare svenske utrikesministern Jan Eliasson till biträdande generalsekreterare, den högsta FN-post en svensk haft sedan Hammarskjölds dagar. http://usapol.blogspot.com/2012/03/jan-eliasson-blir-bitradande-fn_04.html

Vidare har Sverige under åtskilliga år varit FNs sjätte största bidragsgivare samt är fjärde störst vad avser bistånd till andra länder i reda pengar räknat. Sammanlagt har omkring 80 000 svenskar tjänstgjort i Utlandsstyrkan, och av dessa har ett 80-tal avlidit ínom ramen för tjänstgöringen; då räknas även dödsfall av så kallade naturliga orsaker – endast sju har fallit offer under strid.

 Svensk FN-soldat på post i Elizabethville i den kongolesiska utbrytarstaten Katanga.

Farligast var det under Kongo-krisen i början av 1960-talet, som skördade 19 svenska liv.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=4113954 Bland de svenska dödsoffren inkluderas inte FN-medlaren Folke Bernadotte, som mördades i Jerusalem 1948, eller Dag Hammarskjöld vilken omkom i en flygolycka 1961. En lista över alla svenska FN-offer finns här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_avlidna_i_utlandsstyrkans_tj%C3%A4nst

På sistone har Sverige därtill skickat trupp under FN-flagg till det kaotiska och farliga Mali till en kostnad av 700 miljoner kronor över två år.

Frågan är varför Sverige fäster så stor vikt vid FN. Organisationen har ju inte precis rosat marknaden och förmådde inte stoppa folkmord och etniska rensningar i Rwanda och det forna Jugoslavien på 1990-talet. Under senare år har FN-soldater under tjänsteutövning i Afrika gjort sig skyldiga till brutala våldtäkter mot kvinnor såväl som barn. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6236183

Svaret torde bestå dels i att vi svenskar som regel har en överdriven tilltro till organisationens möjligheter att åstadkomma konkreta och varaktiga resultat på världsscenen, dels att det politiska etablissemanget med socialdemokratin i spetsen anser att Sverige har en plikt att vara världssamvete med den självpåtagna uppgiften att tala om för andra länder hur saker och ting egentligen förhåller sig, något som med fördel kan göras i FN-sammanhang.

Andra faktorer kan också spela in. Jenny Nordberg framhåller:

För många ivriga UD-medarbetare för en närvaro också med sig löftet om några av livets största ögonblick och förekomma bland spelarna med allra högst svansföring, som franska och brittiska diplomater. Det är som att vinna Eurovisionsschlagerfestivalen – härligt, men ytterst oklart om det verkligen innebär att man blir en världsstjärna.  

 Gamle KGB-medarbetaren och Castro-beundraren Pierre Schori har bland annat skickats till Kuba.

Vad som kan ligga Sverige i fatet som kandidatland till säkerhetsrådet är ryktet om att de nordiska länderna i gemen har en fallenhet för att skriva andra länder på nästan hur de tycker att världen bör se ut. Detta lär ha varit det som fick Finland på fall i en tidigare tävlan att komma med i säkerhetsrådet som Australien vann – bland annat genom att trefaldiga biståndet till Afrika i syfte att säkra så många röster som möjligt från denna kontinent.

Det finns som framgår ovan således en del som talar för Sverige i matchen mot Nederländerna och Italien. Det finns emellertid även det som ligger oss i fatet, såsom förkärleken att vilja agera världssamvete. Sverige har även fått FN-kritik för att brista i respekten för mänskliga rättigheter och för att inte ha gjort tillräckligt mot rasism. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/fn-riktar-skarp-kritik-mot-sverige

FNs råd för mänskliga rättigheter har anklagat Sverige för att inte ta itu med våld och förföljelse mot grupper som exempelvis judar, muslimer och romer. Även samerna har tagits upp i detta sammanhang. Yttermera har FN-organet riktat kritik mot polisvåld som inte beivras samt att Sverige inte gjort tillräckligt för att skydda kvinnor i våldsamma relationer. En kritik som rimligen måste svida i skinnet på den politiskt korrekta eliten.

När svenska företrädare sökt belysa brist på mänskliga rättigheter utomlands har det ibland blivit minst sagt oönskade resultat. Så retade utrikesminister Wallström gallfeber på regimen i Saudiarbien, när hon kritiserade det saudiska rättsväsendet för att vara ”medeltida” sedan den regimkritiske bloggaren Raif Badawi dömts till tio års fängelse och 1000 (!) piskrapp för att ha smädat islam. När Wallström försökte lugna saudierna genom att påstå att kritiken ”inte har något med islam att göra” lugnade de omsider ner sig. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6292&artikel=6121801

Uppenbarligen insåg inte utrikesministern att sharialagstiftningen, som domen mot Badawi var ett resultat av, har så mycket med islam att göra som kan begäras. Sharia, som bygger på 350 verser i Koranen och andra islamska urkunder, anses av rättrogna muslimer vara av gudomlig art och utgör i själva verket grunden för politisk islam. För övrigt framstår medeltida rättsskipning som förhållandevis upplyst om man jämför med sharias halshuggande, stenande, stympande och piskande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sharia

Manifestation för den i Saudiarabien shariadömde bloggaren Raif Badawi i Kanadas huvudstad Ottawa.

Wallströms kritik och mer eller mindre taffliga försök att blidka Saudiarabien – där hon bland annat tvingade kung Carl XVI Gustaf att skriva ett ursäktande brev till sin saudiske motsvarighet – var inte särskilt effektiv, eftersom Sverige blev föremål för kritik från i princip hela arabvärlden. Så småningom bedarrade stormen, bland annat sedan regeringen försett den muslimska kommuniteten här hemma med frikostiga bidrag.

Jag vet inte hur man skall tolka det faktum att endast Tunisien av muslimskt styrda länder finns med på den svenska regeringens reseagenda, eljest borde man tycka att just arabvärlden vore en lämplig målgrupp i FN-kampanjandet. Kanske finns en rädsla för att Wallström åter skall trampa i klaveret och slutgiltigt sänka FN-kandidaturen.

Den rödgröna regeringen brukar berömma sig av att vara ”världens första feministiska regering” som givetvis då också för en feministisk utrikespolitik. Det finns emellertid all anledning att ifrågasätta dessa anspråk mot bakgrund av en del av de realpolitiska prioriteringar Sverige gjort.

Annika Borg påpekar således i en ledarartikel i tidningen Barometern att 159 biståndsorganisationer, bland dessa den välrenommerade Läkare utan gränser, i ett öppet brev till regeringen Löfven protesterar mot att regeringen dragit ner biståndet till den Globala fonden med 300 miljoner kronor i sin strävan att klara statens hårt ansträngda finanser. Att bedriva en massinvandringspolitik av svängdörrskaraktär av det slag Sverige gjort under så många år kostar på, sedan hjälper det inte hur många gånger det förklarats att ”invandring berikar”.

Annika Borg påpekar i sin ledartext att de indragningar ”världens första feministiska regering” nu gör drabbar just kvinnor hårdast:

Utdelningen av myggnät , test för och behandling av tuberkulos och livräddande hiv-behandling för de allra fattigaste, har således genom några penndrag dragits tillbaka av den svenska regeringen. Detta är sjukdomar som drabbar flickor och kvinnor värst, skriver organisationerna.

I stället, menar Borg, gör S-MP-regeringen ”ökade avräkningar för flyktingkostnader”. Den politik regeringen bedriver är enligt Borg ”patriarkal” snarare än feministisk, något som understryks genom de horder av män som väller in i landet. http://www.barometern.se/ledare/patriarkal-politik/

 Militant västsaharisk självständighetsdemonstration. Inför FN-omröstningen i juni vågar Sverige inte stå fast vid sitt löfte att erkänna Västsahara, utan väljer att gå ockupationsmakten Marocko till mötes. 

Sverige har under sina ansträngningar i syfte att säkra den åtråvärda platsen i FNs säkerhetsråd gjort det mesta för att hålla några av världens mest motbjudande diktaturstater på gott humör. Länder såsom Centralafrikanska republiken, Ekvatorialguinea och Saudiarabien, vilka finns med på en inofficiell lista omfattande 28 stater som uppges finnas på Utrikesdepartementet i Stockholm och som bedömts särskilt viktiga för Sveriges FN-kampanj.

Dessa och en hel del andra stater som Löfven och Wallström krälat i stoftet inför tillhör enligt organisationen Freedom House världens värsta diktaturer, och risken är uppenbar att ”världssamvetet” Sverige i sin kampanj för att få över sådana slaktarstater på sin sida väljer att se igenom fingrarna med deras avskyvärda brott mot de mänskliga rättigheterna.

Att den svenska regeringen inte är främmande för att göra eftergifter av detta slag framgår av kovändningen i Västsahara-frågan: efter att tidigare ha lovat erkänna det av Marocko ockuperade Västsahara har Sverige nu gjort en kovändning och meddelat, att något sådant erkännande inte är aktuellt. http://www.vastsahara.net/

Inför prospektet att tilldelas en plats i FNs säkerhetsråd får tidigare utfästelser ge vika.   

 

 

40 år efter Saigons fall: kommunismens förtryck i Vietnam består

 Desperata människor försöker få en plats i en helikopter på taket till en av amerikanerna disponerad byggnad i Saigon och bort från de anstormande kommunisterna i april 1975.

I samband med årsdagarna efter kommunismens maktövertagande i Sydvietnams huvudstad Saigon brukar media göra reportage om alltmer grånade FNL-veteraner som gick i demonstrationstågen och skanderade ”USA ut ur Vietnam” och eventuellt också stod i gathörnen och skramlade med insamlingsbössor till förmån för ”Vietnams folk”. Detta år, då det i slutet av april var jämnt 40 år sedan Sydvietnam och därmed hela Vietnam blev kommunistiskt, var inget undantag.

Moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark skriver på sin blogg den 28 april ett inlägg som tar avstamp i ett inslag i radioprogrammet P1 Morgon, där det förts samtal om den svenska Vietnam-opinionen 40 år efter det att Nordvietnams stridsvagnar intog Saigons gator:  http://hokmark.eu/de-glommer-de-fortryckta-de-fangslade-och-de-mordade/

Hökmark avslutar sitt tänkvärda inlägg på följande sätt:

Det är anmärkningsvärt att den svenska FNL-rörelsen så snabbt glömt vietnameserna som i dag för fyrtio år sedan sattes under brutalt kommunistiskt förtryck. Det är lika anmärkningsvärt som att Sveriges Radio inte förmår behandla detta som mer än ett trevligt samtal om radikalt engagemang. Det är ett hån mot dem som dödats och fängslats och mot alla dem som förtryckts. Och det är ett hån mot demokratins grundläggande värderingar. Sveriges Radio bör fundera på en internutbildning kring demokratins värden och vad dess försvar kräver. Till exempel att man inte förtränger människor som förtrycks till förmån för radikalt myssamtal.

Den kommunistiska samhällsomvandlingen blev i södra Vietnam något mindre dramatisk än vad som blev fallet i angränsande Kambodja, där Pol Pots gerillarörelse Röda khmererna upprättade ett skräckvälde med få om ens några motsvarigheter i världshistorien. Från och med gerillans erövring av huvudstaden Phnom Penh den 17 april 1975 och fram till dess fall från makten 1978 genom den vietnamesiska invasionen av det så kallade Kampuchea, föll cirka 1,7 miljoner människor offer för dess exempellösa brutalitet.

 En medlem i Röda khmererna i färd med att jaga ut Phnom Penh-borna på landsbygden.

Direkt efter Phnom Penhs erövring drev unga gerillakrigare ut hela huvudstadens befolkning på landsbygden för att de skulle bli jordbruksarbetare och bygga upp ett nytt, verkligt kommunistiskt samhälle. De som inte hängde med sköts ihjäl på stället. Oönskade folkelement såsom intellektuella och sådana med förmodade västsympatier – ibland räckte det med att någon hade glasögon för att stämplas som västlakej – avrättades rutinmässigt. För att spara dyr ammunition slogs många ihjäl med jordbrukshackor eller kvävdes med plastpåsar: http://www.svd.se/kultur/kambodjas-bodel-pol-pot-lat-morda-17-miljoner-manniskor_5702327.svd

De Röda khmerernas folkutrensningar vann i hög grad anklang hos den svenske författaren P. O. Enquist, som i Expressen den 15 maj 1975 gillande skrev: ”Horhuset utrymt, städning pågår.” Den socialdemokratiska riksdagspolitikern Birgitta Dahl, som i tidernas fullbordan skulle bli riksdagens talman, uttalade också sitt stöd för kommunistgerillans utrensningar.

De flesta av de tusentals människor som deltog i olika slags manifestationer till förmån för den motståndsrörelse som benämndes FNL – i den övriga världen mestadels kallad Viet Cong, en förkortning av det vietnamesiska uttrycket för ”vietnamesiska kommunister” – föreställde sig sannolikt att sedan motståndsrörelsen och dess allierade Nordvietnam segrat, skulle någon form av humansocialistiskt styre med ”mänskligt ansikte” upprättas i Sydvietnam. För detta talade, sade FNL-anhängarna, det faktum att i gerillan ingick en ”tredje kraft” bestående av bland andra buddhister och studenter som påstods förhålla sig neutrala mellan Saigon- respektive Hanoi-sidan.

De som trodde på detta scenario blev eftertryckligt lurade. En av dem som insåg det, och även hade kuraget att erkänna det, var studentledaren Doan Van Toai (född 1945), författare till boken the Vietnamese Gulag (New York 1986, ursprungligen utkommen på franska 1979).  http://en.wikipedia.org/wiki/The_Vietnamese_Gulag    Doan fängslades flera gånger av den dåvarande Saigon-regeringen på grund av sin studentaktivism och sitt samröre med Viet Cong. Efter kommunisternas maktövertagande i slutet på april 1975 anställdes Doan som högre tjänsteman i den provisoriska regeringens finansministerium.

Den 22 juni 1975 arresterades emellertid Doan då han besökte en konsert i Ho Chi Minh-staden – som Saigon hade döpts om till – av vietnamesisk militär. Han hade av allt att döma gripits av misstag, då han hade ett liknande namn som en person som hade stött den sydvietnamesiske presidenten Nguyen Van Thieu och alliansen med USA. Doans förhoppningar om att misstaget snart skulle rättas till kom emellertid på skam, och han tvingades tillbringa 28 månader i det system av omänskliga fängelser och läger för oliktänkande som han kallat Vietnams gulag.

Den närmaste tiden efter Nordvietnams maktövertagande – det så kallade FNL eller Viet Cong, som bildats på det nordvietnamesiska kommunistpartiets kongress 1960, upplöstes 1976 – http://en.wikipedia.org/wiki/Viet_Cong var det vanligt med summariska avrättningar efter ”domar” utfärdade av så kallade folkdomstolar i Ho Chi Minh-stadens gathörn. En till Thailand utsmugglad pressbild som dök upp i världspressen inklusive Svenska Dagbladet i Sverige visade exempelvis hur en ung, tanig man vid namn Nguyen Tu Sang den 29 maj 1975 döms till döden av en folkdomstol. Han avrättades på platsen. Kommunisterna avrättade vid denna tid i avskräckande syfte på stället människor som kallades ”terrorister” eller ”tjuvar”.

Bortsett från sådana öppna grymheter var dock de nordvietnamesiska kommunisternas metoder i syfte att tvinga folket till underkastelse betydligt mer sofistikerade än de Röda khmerernas blodiga och uppenbara slakt i grannlandet Kambodja, även om den svenske Kampuchea-resenären Jan Myrdal uppgav sig inte ha sett något massmord. Doan Van Toai beskriver i Vietnamese Gulag och ytterligare några böcker ett fängelsesystem vilket i sin cyniska omänsklighet effektivt mal ner hundratusentals människor, vilka ofta inte hade någon aning om varför de fängslats.

Sedan USA slopade sitt handelsembargo gentemot Vietnam 1994 har det moderna Vietnam sökt locka till sig västerländskt kapital genom en liberalare handelspolicy som kan sägas påminna om Kinas. Turismen är en viktig och växande inkomstkälla. I likhet med Kina har dock Vietnam förblivit en kommunistisk diktatur med en sådans alla kännetecken.

 Vietnams Mekongdelta myllrar av liv.

Enligt den oberoende organisationen Freedom House, som rankar världens länder efter måtten av politiska och medborgerliga fri- och rättigheter, är Vietnam alltjämt fast förankrat i kategorin ”ofria” länder. https://freedomhouse.org/report/freedom-world/2013/vietnam#.VUYjWmccRMs Den av kommunistpartiet styrda staten kontrollerar alla viktiga samhällsfunktioner såsom politik, media, rättsväsende, den akademiska världen och den religiösa sfären. Det påstås ibland i debatten att ekonomisk liberalisering ofelbart leder till politisk demokratisering, men i fallet Vietnam har snarast motsatsen varit fallet.

Sedan Vietnam antogs som medlem i World Trade Organization (WTO) 2007 har, framhåller Freedom House i sin Vietnam-rapport 2013, den vietnamesiska regimen ”…embarked on an extended crackdown on peaceful dissent…dozens of dissidents were arrested, and many were sentenced to lengthy prison terms. The process continued over the next several years, with a growing emphasis on government critics who expressed themselves online”.

Vietnam har under senare år vidare utsatts för allvarliga ekonomiska problem inklusive inflation och massiva skulder som drabbat statsägda företag. En av följderna har blivit en stigande oro inom det styrande kommunistpartiet, vilket lett till hårdare kontroll av partirelaterade aktiviteter och uttrycksformer. Utrikespolitiskt har det gamla spänningsförhållandet mellan Vietnam och Kina under senare år blossat upp i form av sammandrabbningar kring Spratly- och Paracel-öarna i Sydkinesiska havet.

Den som, i likhet med exempelvis Gunnar Hökmark på sin blogg (se ovan), diskuterar ”Vietnam-opinionen” i Sverige avser praktiskt taget undantagslöst den vänsterinriktade propagandaflod till förmån för Viet Cong och Nordvietnam som vällde över Sverige från slutet av 1960- till mitten av 1970-talen. En bidragande orsak till USAs nederlag i Indokina var utan tvivel just den oerhört ensidiga åsiktsbildningen i västvärlden, där Sverige framstod som ett extremfall.

Vietnamrörelsen bidrog till att demonisera och isolera Sydvietnam, som trots talrika fel och brister ändå var ett i grunden demokratiskt och västorienterat land, och undergräva USAs hjälp till landet att stå emot den kommunistiska aggressionen från Nordvietnam och den inhemska femtekolonnen i form av Viet Cong. Vietnamkriget blev också det första riktiga ”mediakriget”.

I Sverige byggde kommunistanhängarna under perioden 1965-75 på ett skickligt sätt upp en välfungerande propagandaapparat. De första FNL-aktivisterna, som gärna slogs med polisen, kastade ägg mot USAs ambassadörer och förstörde sydvietnamesisk egendom i Sverige, framstod visserligen till en början som ett slags samhällets parias. För det stora flertalet svenskar kändes det mer naturligt att solidarisera sig med USA, precis som man gjort under Andra världskriget och Koreakriget.

 En bild av kommunismens terror i Sydvietnam som vi aldrig fick se i svensk television.

Konfliktens mediaexponering tog dock alltmer ut sin rätt, och för många TV-tittare tycktes de amerikanska bombplanen symbolisera själva ondskan. Däremot var de västliga TV-kamerorna aldrig på plats när Viet Cong bedrev terror mot byar som vägrade underkasta sig dess herravälde.

Det stora genomslaget fick den vänstervridna Vietnam-opinionen med en demonstration som hölls i Stockholm den 22 februari 1968. Dåvarande utbildningsministern Olof Palme gick då arm i arm med Hanois Moskva-ambassadör – Nordvietnam hade ännu ingen ambassad i Stockholm – Nguyen Tho Chan i ett fackeltåg där det skreks bland annat ”USA mördare” samt ”Tage (Erlander) och (Arne) Geijer, Lyndons (Johnson) lakejer”. Någon vecka senare erkände den socialdemokratiska regeringen Nordvietnam.

Det fanns emellertid också en annan Vietnam-opinion som föddes ur de protester som trots allt förekom mot den massiva propagandan för Nordvietnam och Viet Cong/FNL. Något av ett startskott för denna opinion kom med Ture Nermans skrift Sverige på glid (Andromeda förlag 1967).

Ture Nerman (1886-1969), en före detta kommunistisk och senare socialdemokratisk riksdagsman och skriftställare,  kanske mest känd för att ha skrivit texten till visan ”Den vackraste visan om kärleken”, upprördes över ”de exempellösa utsvävningar i USA-hat, som de sista åren har skämt ut Sverige inför den västerländska opinionen” (citerat från baksidestexten) och varnade bland annat för ”hur massmedia infiltreras av den odemokratiska oppositionsriktningen”. Sverige på glid blev en inspirationskälla för ett försök till motoffensiv mot vänsterdominansen inom icke minst Vietnam-opinionen.

 Sverige på glid – Ture Nermans uppgörelse med Vietnam-vänstern. Foto: Tommy Hansson

Detta resulterade i bildandet av först Kommittén för ett fritt Asien av den konservative juristen, konfliktforskaren och författaren Bertil Häggman och därefter i tillkomsten av den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) med Anders Larsson som en av tillskyndarna. Ungefär samtidigt startade civilingenjören Svante Hjertstrand den gratisutdelade, antikommunistiska debattidningen Argument för frihet och rätt som hade Vietnam som en av sina huvudfrågor. Jag gick med i DA 1972 och var ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75 och sålde otaliga Argument i Stockholms city genom åren.

Trots aktningsvärda försök att under några år med begränsade medel bemöta vänsteroffensiven fick den alternativa Vietnam-opinionen till slut erkänna sig besegrad. Vänsterns utbredning i media och samhällsinstitutioner, som är märkbar än i dag, resulterade i ett oerhört ensidigt opinionsklimat där de röster som avvek från normen – vad som långt senare kom att kallas den politiska korrektheten – marginaliserades som tillhörande extremister och fascister.

Jag måste avrunda med att konstatera, att Gunnar Hökmarks parti – från 1969 kallat Moderata samlingspartiet, tidigare Högerpartiet – ingalunda avvek från den dominerande vänsterströmningen i Vietnam-opinionen så länge konflikten i Indokina varade. Snarare var partiet påtagligt följsamt gentemot denna opinion. Kulmen för den hållningen kan sägas ha infallit i december 1972, då Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson fick moderatledaren Gösta Bohman att skriva under den famösa så kallade ”Namninsamlingen för fred i Vietnam”, i realiteten ett ensidigt ställningstagande för kommunistsidan i konflikten. Anderssons beskrivning i sin memoarbok I de lugnaste vatten (1993) hur han manipulerar Bohman att skriva på uppropet får det att vända sig i magen på denna bloggare.

 Anders Björck (M). försökte hålla emot Vietnam-vänstern.

Enstaka rakryggade M-riksdagsledamöter såsom Tage Adolfsson, Hans Wachtmeister och Tore Nilsson vägrade skriva på det röda uppropet och fick ordentligt på skallen för det. En annan politiker som försökte hålla emot var Anders Björck, senare försvarsminister och förste vice talman i riksdagen liksom landshövding i Uppsala. Partiet som helhet kapitulerade dock för vänstertrycket, det kommer vi som var med på den tiden och protesterade mot fjäsket för extremvänstern inte att glömma.

Vapenavtalet med Saudiarabien: Vi måste kunna handla med dem vi inte gillar!

 

 Konung Carl XVI Gustaf håller avskedsaudiens för Saudiarabiens ambassadör.

Sverige är enligt tillgänglig statistik en av världens största exportörer av krigsmateriel i förhållande till folkmängden.

2011 var vi rentav världens största leverantör i detta ofta kontroversiella sammanhang. Under perioden 2001-2011 fyrfaldigades värdet av den svenska krigsmaterielexporten, vilket 2011 nådde sin högsta nivå någonsin med 13,9 miljarder kronor. 2013 hade detta värde minskat något till 11,9 miljarder.

Mer information om svensk vapenexport här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_vapenexport

Den 15 april kommer förslag från den parlamentariska – och håll i er nu – krigsmaterielexportöversynskommittén – om uppstramade regler för kontrollen av export till stater vilka betecknas som icke-demokratiska.

Exakt en månad senare, således den 15 maj, infaller slutdatum beträffande uppsägning eller omförhandling av samförståndsavtalet om ”militärt samarbete mellan Konungariket Sverige och Konungariket Saudiarabien”. Men, som Jonas Gummesson framhåller i Svenska Dagbladet den 26 februari:

 …det ena har inte med det andra att göra. Lagstiftningen för vapenexport till diktaturer kan skärpas samtidigt som avtalet med Saudiarabien fortsätter.

Ta gärna del av hela Gummessons analys av de något snåriga regelverken kring svensk export av krigsmateriel här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/demokratikrav-andrar-inte-avtal_4363395.svd

Frågan om svenska företags export av krigsmateriel till Saudiarabien, som enligt alla kriterier måste anses vara en hård diktaturstat, har varit uppe till åtskillig diskussion på sistone. Denna bloggare har funderat en hel del över hur han bör förhålla sig till frågan.

Eftersom jag inte ingår i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp, som efter vad jag förstår avser förorda ett uppsägande av befintligt avtal, känner jag mig oförhindrad att lägga fram min egen personliga syn här. Den består i att jag anser att vapenexporten till saudierna bör fortsätta.

      Greider och Schori vill säga upp avtalet med Saudiarabien.

Dessbättre har jag fått litet hjälp på traven av ett par bedömare vars åsikter i olika ämnen jag regelbundet brukar notera. Så vitt jag kan minnas har det ännu inte hänt att jag i någon enda fråga landat i samma synsätt som dessa båda personer. Närmare bestämt avser jag vänsterdemagogen Göran Greider, chefredaktör vid socialdemokratiska Dala-Demokraten, samt före detta FN-ambassadören med mera Pierre Schori (S). Båda herrarna avvisar emfatiskt fortsatt vapenexport till Saudiarabien.

Greider gör det i en krönika i gratistidningen Metro den 24 februari med hänvisning till, att Saudiarabien kan kallas en ”skurkstat” som inte respekterar mänskliga rättigheter och bland annat i början på året dömde bloggaren Raif Badawi till 1000 (!) piskrapp. Greider framhåller även att saudierna tills för några år sedan understödde den barbariska organisation som numera kallas Islamiska staten (IS) eller Daesh (en beteckning IS avskyr).

Gamle prokommunisten och KGB-medarbetaren Schori hävdar i en intervju i Svenska Dagbladet den 26 februari: ”Att exportera vapen till en diktatur står i direkt strid med svensk utrikespolitik och drar vanära över oss.” Schori tar också avstånd från yttranden av förre utrikesministern Carl Bildt (M), som menar att Sverige skulle framstå som ”opålitligt” i omvärldens ögon om vi sade upp avtalet.

Det största problemet med Schoris argument mot vapenförsäljning till diktaturer är, att om det ägde någon relevans så skulle Sverige tvingas avbryta sin vapenexport till ungefär 40 procent av de 60-talet länder som svenska företag säljer krigsmateriel till. Så stor är nämligen andelen mottagarländer som av den ansedda organisationen Freedom House betecknas som icke fria.

Mer om Freedom Houses listning av länder som fria, delvis fria eller ofria här samt hur Sverige enligt min uppfattning bör ställa sig härtill:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/08/14/hog-tid-att-regeringen-borjar-gora-listor-pa-lander/

Dit hör exempelvis Pakistan, som driver ett komplicerat inbördeskrig mot talibanrörelsen och stundom också bekrigar Indien, Förenade Arabemiraten, Brunei, Bahrain, Egypten, Algeriet, Turkiet, Malaysia med flera. Däremot tillåts inte svensk vapenexport till Mellanösterns enda verkliga demokrati, Israel!

 Svensk Bofors-kanon avfyras mot Pakistan i Kargilkriget Indien-Pakistan 1999.

Så nej – jag köper inte Göran Greiders och Pierre Schoris argument den här gången heller. Än mer övertygad i min hållning blir jag när jag i dag läser att Miljöpartiets riksdagsgrupp enats om, att det bara finns ett alternativ i frågan om vapenexport till Saudiarabien: avtalet skall sägas upp utan omförhandlingar och kompromisser. MP-ordföranden i riksdagens EU-nämnd, Carl Schlyter, citeras i Svenska Dagbladet den 26 februari: ”Det ska stoppas.”

Frågan om var statsminister Stefan Löfven slutligen hamnar i frågan är intrikat. Han har hittills, till samarbetspartiet MPs besvikelse, inte kategoriskt velat avvisa möjligheten att den nuvarande regeringen fortsätter samarbeta med Saudiarabien i vapenfrågan. Frågan är bara om förhandenvarande avtal skall omförhandlas eller tillåtas löpa på som tidigare – om regeringen avstår från att göra någonting alls fortsätter avtalet tillämpas i ytterligare fem års tid.

Löfven har ställt till det för sig genom att tidigare uttala sig rätt kategoriskt om saudiavtalet. Till Expressen utlät han sig exempelvis 2013 på följande sätt: ”Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer.” Dit hör alldeles uppenbart det wahhabitiska Saudiarabien, vars rättsväsende för kort tid sedan dödsdömde och offentligt lät halshugga en kvinna på grund av att hon var klädd i en röd kappa!

Vad skall man då säga om Pakistan, dit Sverige genom åren har exporterat krigsmateriel för flera miljarder kronor och som 2012 tillhörde de fem länder vi exporterade mest vapen till? I Pakistan dömdes en kristen kvinna 2010 till döden för att ha bistått en törstig muslimsk arbetskamrat med en mugg vatten och på så vis ”orenat” muggen; hon ansågs av domstolen även ha missfirmat profeten Muhammed:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/28/pakistan-dodsdomd-for-en-mugg-vatten/

Frågan om vilka länder som bör anses ha gjort sig förtjänta av att köpa krigsmaterel från något av våra vapenexporterande företag – SAAB AB (det i viss särklass största med JAS Gripen som huvudnummer), FFV Ordnance AB, BAE Systems Hägglund AB, Försvarets materielverk (FMV) och några till – är alltså inte helt okomplicerad.

 – Kör på! Carl Bildt förordar fortsatt vapenexport till saudierna.

För min del tycker jag nog Carl Bildt, normalt ingen av mina absoluta favoriter, sagt en hel del vettigt i frågan om svensk vapenexport, bland annat att risken är stor att våra försvarsindustrier flyttar utomlands om ett ”demokratikriterium” skall överordnas allting annat. Om så blir fallet skulle, som framskymtar här ovan, de svenska företagens möjligheter att sälja sina produkter begränsas högst väsentligt.

Bildt menar dessutom att det vore en ovänlig handling att avbryta avtalet med Saudiarabien och att vårt land också skulle framstå som ”opålitligt” på den internationella vädjobanan. Nedan en länk till en intervju Bildt nyligen gav Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bildt-narmast-ovanligt-att-bryta-vapenavtal-med-saudiarabien_4357597.svd

Jag har uppfattningen, att det inte skulle vara förenligt med Sveriges nationella intressen att vingklippa den framgångsrika svenska försvars- och militärindustrin genom extrema demokratikrav. Även om vi inte kan applådera allt som händer i länder såsom Saudiarabien, Pakistan, Kina, Ryssland, Egypten, Bahrain och Sydafrika, för att ta några exempel – och det bör vi givetvis inte heller göra – måste vi kunna idka handel och andra former av mellanfolkligt umgänge med dem. En förutsättning för att det skall gå bra för Sverige och dess ekonomi är att det går bra för svenska exportföretag. Och en förutsättning för det senare är bredast möjliga kundbas.

Ingen vettig människa kan väl heller tro att Saudiarabien kommer att vidtaga drastiska demokratiska och civilisatoriska reformer av den enda skälet att Sverige slutar sälja vapen till landet. Ett uppsägande av avtalet skulle därför i bästa fall bli ett slag i luften, i värsta fall ställa oss helt offside beträffande Mellanöstern-problematiken där det med USA allierade Saudiarabien är en nyckelaktör.

Därför hatar svenskarna Israel

Enligt den obundna organisationen Freedom House får den judiska staten Israel högst poäng avseende politisk frihet på organisationens skala från 1 – 7. När det gäller medborgerliga rättigheter får Israel näst högst poäng. Israel kan mot den bakgrunden sägas vara en ö av frihet och demokrati i en omgivning bestående av mer eller mindre primitiva diktaturstater.

Detta tycks dock inte ha gjort något som helst intryck på svenskarna. I den internationella opinionsmätningen International Trends säger sig 68 procent av de tillfrågade svenskarna ha en negativ inställning till Israel. 24 procent av dessa menar sig vara ”starkt negativa”. Bara 19 procent anser sig vara positiva under det att endast 2 procent förklarar sig vara ”starkt positiva”.

De angivna resultaten innebär att Sverige har den mest negativa inställningen till den judiska staten av alla de tolv EU-stater som deltog i undersökningen. Svensken i gemen bryr sig uppenbarligen inte om att Israel är Mellanösterns enda demokrati och omges av fientliga grannar. Därtill har israelerna sedan 1990-talet fått till stånd en positiv ekonomisk utveckling samt omtalas ofta som ett högteknologiskt under.

 Ilmar Reepalu – antisemit eller bara dum?

Den svenska inställningen understryks av den katastrofala och skrämmande utvecklingen i det muslimtäta Malmö, där det väckt uppmärksamhet över hela världen att många judar flyr staden till följd av att de känner sig hotade och förföljda. Attentat mot judisk egendom och judiska befattningshavare tillhör ordningen för dagen.

Malmö har dessutom i Ilmar Reepalu ett socialdemokratiskt kommunalråd som genom en rad idiotiska och oinformerade uttalanden med önskvärd tydlighet visat att han inte begriper någonting över huvud taget av den judiska verkligheten. Bland annat har Reepalu givit judarna själva en del av skulden till att de förföljts samt anklagat Sverigedemokraterna för att ha infiltrerat Malmö judiska församling.

Om Reepalu är medvetet antisemitisk eller bara dum är en öppen fråga. Att han alltjämt hålls om ryggen av den socialdemokratiska ledningen är varken mer eller mindre än en skandal.

Frågan är naturligtvis varför det finns en så pass utvecklad avsky för Israel i  just Sverige. Svenska Dagbladets Claes Arvidsson ger i en ledarblogg den 28/9 följande förklaring:

Svaret bottnar i att Israel ses genom en enda prisma, konfliktperspektivet. Och utifrån ett klart ställningstagande mot Israel.

Detta är är säkert nog så sant men räcker inte som förklaring. Den negativa inställningen till Israel tar i Sverige, och en stor del av den övriga världen, avstamp med den vänstervåg som bryter igenom från mitten av 1960-talet. Det blir på modet att betrakta Israel som ett imperialistiskt – ”sionistiskt” – land förvisso nära lierat med USA.

Den snedvridna propagandan om sionismen, som egentligen bara innebär en strävan att bevara och stärka den judiska staten, är ett reellt återupplivande av den nattståndna antisemitismen men med ett mer godtagbart språkbruk. Förhärdade terroristledare såsom PLOs Yassir Arafat (1929-2004) och PFLPs George Habash (1926-2008) förvandlas till frihetskämpar.

 Palme och Arafat trivdes tillsammans.

I Sverige genomför Olof Palme, sannolikt med baktanken att detta skall gynna hans internationella aspirationer, en helomvändning visavi socialdemokratins traditionellt positiva inställning till Israel vars förste premiärminister var den socialdemokratiske arbetarledaren David Ben Gurion. Palme och hans devote vapendragare Sten Andersson satsar i stället på Arafat och PLO. Trots en viss tillnyktring på senare tid intar antiisraelismen alltjämt en grundmurad ställning i svensk utrikespolitik.

Lägg därtill det faktum att Sverige förmodligen har Europas sämsta historieundervisning där den nazityska judeförintelsen alltmer faller i glömska eller åtminstone hamnar i bakvattnet. Den forna och självklara entusiasmen för den judiska staten som en tillflyktsort och säker hamn för judar över hela världen är i stort bortblåst med undantag för de fåtaliga Israel-vänner, ofta med hemvist inom kristenheten, som ännu finns kvar.

Det ibland hätska ställningstagandet mot Israel kan inte helt förstås om man inte tar med den tilltagande muslimska invandringen i ekvationen. Det skall understrykas att det inte är etniska svenskar som ligger bakom judetrakasserierna i Malmö – det är uteslutande personer med islamsk/islamistisk bakgrund. Inte för inte kallas Malmö stundom för ”Sveriges Gaza”.

 Synagogan i Malmö – omtyckt mål för våldsbenägna islamister.

Hög tid att regeringen börjar göra listor på länder!

 Karin Enström tvingades till ”pudel”.

Det har väl inte undgått någon att försvarsminister Karin Enström (M) haft svårigheter med de politiskt grundläggande begreppen ”demokrati” respektive ”diktatur”.

Det var i en intervju med Sveriges radios Ekot som Enström ogärna ville kalla den muslimskt styrda diktaturen Saudiarabien för just diktatur. ”Vi gör inte listor på länder, men man kan väl helt klart säga att det inte är en demokrati”, menade Enström. Kritik följde från olika håll.

Utrikesminister Carl Bildt sökte dra sitt strå till stacken genom att twittra om att ”Jag brukar beskriva Saudiarabien som en absolut monarki.” Ett yttrande som väl var ungefär lika tandlöst som Enströms eget. Bildt kallade nyligen, givetvis helt korrekt, Vitrysslands diktator Aleksandr Lukasjenko för en ”buse”.

 Lukasjenko: ”buse” enligt Carl Bildt.

Det bjuder uppenbarligen den fullfjädrade maktspelaren Bildt emot att kalla företrädare för det saudiska kungahuset, vilka styr sitt land med järnhand enligt den extrema muslimska varianten wahhabismen, för ”busar”. Samme Bildt menade för en tid sedan på twitter att demokratin var säkrad i Egypten genom valet av den islamistiske Mohammad Mursi till ny president.

Karin Enström återkom senare med något som liknade en så kallad pudel. Bland annat skrev hon:

Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Min egen enkla åsikt är att det nog är hög tid för alliansregeringen att börja göra det som försvarsministern hävdar att man inte gör. Det vill säga dels göra listor på länder, dels dela in världens nationer i just demokratier och diktaturer. Det krävs desslikes inget större mått av researcharbete härför – jobbet är redan gjort och den organisation som gjort det heter Freedom House. Enligt organisationen är 88 av FNs 192 medlemsländer fria, 57 delvis fria och 47 ofria.

Kartan nedan sammanfattar läget:

Länder vilka, enligt Freedom House, är fria, delvis fria eller ofria.

Freedom Houses affärsidé är att lista världens länder enligt de grader av politisk frihet och medborgerliga rättigheter som existerar i respektive land. Enligt dessa båda kriterier – på engelska political freedom respektive civil liberties – poängsätts varje land enligt en skala från 1 – 7. Friaste landet får 1 och ofriaste 7. När det gäller Saudiarabien får denna ”absoluta monarki”, som styrs strikt enligt wahhabismens tolkningar av shariahlagen, poängen 7 i båda avseenden. Värst i klassen, med andra ord.

Försvarsminister Enström hade sluppit alla tolkningsproblem om hon tagit del av Freedom Houses uppgifter innan hon gjorde sitt dubiösa uttalande. Saudiarabien tillhör självfallet de länder som finns med i Freedom Houses senaste rapport om läget för de politiska friheterna och medborgerliga rättigheterna i de allra värsta länderna. Andra länder på denna blodbesudlade lista är exempelvis Vitryssland, Burma, Tchad, Nordkorea, Ekvatorialguinea, Kina, Eritrea, Laos, Libyen, Somalia och Sudan.

 Avrättning i Saudiarabien.

I några av nämnda länder har situationen förbättrats något under senare tid. Dit hör Burma och Libyen. Vårt aktuella exempel Saudiarabien kan dock inte räknas dit. Här är kvinnor alltjämt omyndigförklarade och får i princip inte göra någonting alls utan godkännande av en närstående man. Tjuvar döms till stympning och äktenskapsbrytare stenas. Kvinnor som utsätts för gruppvåldtäkt kan dömas till hundratals piskrapp. Homosexuella riskerar dödsstraff.

Problemet är att Saudiarabien, förutom att vara en av världens hårdaste diktaturer och mest kvinnoförtryckande länder, även räknas som ett av de rikaste tack vare oljan. Sverige har under en lång följd av år bedrivit en omfattande handel med Saudiarabien icke minst inom det militära området. Det är i real- och handelspolitiskt avseende inte lika lätt att brännmärka ett sådant land som att kalla det isolerade Nordkorea för en ”skurkstat” eller stämpla den bisarre Lukasjenko i Vitryssland som ”buse”.

Jag kan ha en viss förståelse för realpolitiska överväganden. Trots allt gäller det i någon mån att ”gilla läget”. Om någon frågar var regeringen står i fråga om ett visst land duger det dock inte att sväva på målet som Karin Enström gjorde. Då måste det vara klarspråk som gäller. Vad hon kunde/borde ha sagt är följande: ”Självfallet anser den svenska regeringen att Saudiarabien är en diktatur. Därom kan inte några tvivel råda. Som världen ser ut i dag är vi emellertid tvungna att göra affärer också med sådana.”