Posted tagged ‘Fremskrittspartiet’

En nordisk jämförelse: inställningen till systemkritiska partier och en skrämmande framtid

11 oktober, 2015

sentio_oktober2015_650

Sverigedemokraterna (SD) blir största parti i Nyheter Idag/Sentios oktobermätning med 25,0 procent. Det är visserligen en tillbakagång med 1,5 procentenheter jämfört med Sentios septembermätning men befäster likväl SDs topposition i svensk politik. Resultatet innebär nära nog en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent. Samtidigt noteras med 23,1 procent Socialdemokraterna för sitt sämsta resultat någonsin hos Sentio, medan Kristdemokraterna lyckas skrapa ihop blygsamma 1,9 procent. Feministiskt initiativ får 3,4 procent.

Mer om Sentio-mätningen i Nyheter Idag här:

http://nyheteridag.se/sentio-oktober-sd-fortsatt-storsta-parti-nytt-bottenrekord-for-s/

Kristdemokraternas beslut att lämna Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan allianspartierna och regeringsvänstern ställer svensk partipolitik på sin spets. Om DÖ helt skulle gå i stöpet kan ett extraval stå för dörren och SD mycket väl tillskansa sig positionen som landets största parti. DÖ var helt och hållet ett resultat av de så kallade sjuklöverpartiernas låsning vid synen på SD som mörksens hantlangare par preference.

En naturlig frågeställning är då, varför de etablerade partierna så till den grad målat in sig i ett hörn när det gäller SD. Att ha något som helst att göra med landets i vissa mätningar största parti uppfattas närmast som högmålsbrott värre än något annat. För att besvara frågeställningen kan det vara lärorikt att studera förhållandet i våra tre nordiska grannländer, där det i varje land finns partier – låt oss kalla dessa systemkritiska partier – som är jämförbara med SD.

Danmark. I Danmark finns det nordiska parti som kanske mest liknar Sverigedemokraterna: restriktiv immigrationspolitik, EU-motstånd, islamkritik och en stram kriminalpolitik. Dansk folkeparti (DF) har dock en helt annan bakgrund än SD med sina rötter i det populistiskt liberala Fremskridtspartiet, som grundades av den minst sagt kontroversielle juristen Mogens Glistrup (1926-2008) 1972. Partiet gjorde succé i valet till folketinget 1973.

Glistrup, född i Rönne på Bornholm, torde vara mest bekant för sitt yttrande om sin syn på Danmarks försvar. Det borde i Glistrups vision bestå av en telefonsvarare med budskapet ”Vi ger oss” på ryska. Han menade också att skattesmitare kunde jämföras med frihetskämpar. Själv satt Glistrup i fängelse för skattebrott 1983-85. Under senare år drev Glistrup en aktiv kampanj mot islam och skrev en voluminös bok i ämnet.

91166-pia-kjrsgaard-danmark-har-meget-at-takke-glistrup-for-- Pia Kjaersgaard och Mogens Glistrup.

Glistrup var i flera omgångar utesluten ur sitt eget parti och efterträddes som partiledare av Pia Kjaersgaard, född 1947. Hon ledde 1995 en utbrytning som ledde till bildandet av av Dansk folkeparti. Sitt bästa val hittills gjorde DF i valet till Europaparlamentet 2014 med 26,6 procent. I valet till folketinget 2015 blev det 21,1 procent och 37 av parlamentets 179 mandat. Då hade Kristian Thulesen Dahl efterträtt Kjaersgaard som partiledare. Regeringsbildande (minoritets)parti blev borgerligt liberala Venstre och ny statsminister Lars Lökke Rasmussen.

Här går det att läsa mer om Mogens Glistrup och hans relation till sin efterträdare:

http://www.dr.dk/nyheder/indland/kjaersgaard-om-magtkamp-med-glistrup-han-havde-ingen-respekt-mig

Det faktum att Pia Kjaaegaard valdes till talman i folketinget är illustrativt för den respekt och det inflytande partiet numera åtnjuter i dansk politik. Någon beröringsskräck, som med SD i Sverige, råder inte när det gäller de andra danska partiernas syn på DF.

Norge. Ungefär samtidigt som Mogens Glistrup fick sitt genomslag i dansk politik framträdde i Norge Anders Lange (1904-74), en småbrukare med examen som skogstekniker vilken i många år varit verksam som plantskoleledare i Argentina. Efter kriget blev han redaktör för Hundeavisen och därefter för Anders Langes Avis.

1973 bildade han Anders Langes parti (ALP), som i likhet med danska Fremskridtspartiet stod för klassiskt liberala värderingar och motsatte sig höga skatter, statliga interventioner, byråkrati och förmynderi. I likhet med Glistrups parti hade Anders Langes parti en utpräglat populistisk framtoning. Partiet nådde 5 procent av rösterna i valet till stortinget 1973, vilket gav fyra av 169 mandat.

Lange avled i oktober 1974 och efterträddes av professorn i neurologi Arve Johannes Lönnum (1911-88), som i sin tur 1978 lämnade över partiledningen till englandsutbildade Carl I. Hagen, född 1944. Året innan hade partiet bytt namn till Fremskrittspartiet. Hagen, som bland annat kallats ”Norges förste postmoderne politiker”, var partiledare i närmare 30 år innan han 2006 efterträddes av Siv Jensen, född 1969. Hagen var vice stortingspresident (förste vice talman) 2005-09. Han har tilldelats den svenska tidskriften Contras frihetspris.

carlihagen Carl I. Hagen: belönad med Contras frihetspris.

Carl I. Hagen har sagt sig vara i princip för fri invandring, men att detta inte går att realisera med bibehållen socialstat. Nyligen uttalade han i norsk press att medelhavsflyktingarna borde skickas tillbaka till sina hemländer:

http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/politikk/Carl-I-Hagen-vil-sende-alle-batflyktninger-i-retur-8131466.html

Fremskrittspartiet var liksom Sverigedemokraterna länge, med stämpeln ”främlingsfientligt”, ute i den politiska kylan i Norge trots en rad stora valframgångar men blev efter stortingsvalet 2013 och valresultatet 16,3 procent regeringsbärande jämte det större Höyre, vilket i likhet med svenska Moderaterna genomgått en kraftig vänstervridning under senare år. Fremskrittspartiet liknar med sin ekonomiska liberalism och invandringskritik mer avsomnade Ny demokrati än SD. Höyres Erna Solberg blev statsminister och fremskrittsledaren Siv Jensen finansminister.

Finland. Det är i Sveriges före detta ”östra rikshalva” Finland vi återfinner Nordens första så kallade populistiska parti, nämligen Finlands landsbygdsparti med Veikko Vennamo (1913-97) som karismatisk ledargestalt. Partiet hette först Småbondepartiet och bildades som en utbrytning ur president Urho Kekkonens statsbärande parti Agrarförbundet 1959. Nuvarande Sannfinländarna är i sin tur en avknoppning ur landsbygdspartiet.

Karelenfödde Vennamo, som fram till 1938 bar efternamnet Fennander, var 1954-56 andre finansminister i Kekkonens regering men kom därefter på kollisionskurs med den maktfullkomlige Kekkonen och bildade då Småbondepartiet vilket 1966 namnändrade till Finlands landsbygdsparti. Samma år fick partiet i form av tullrådet Veikko Vennamo sin första riksdagsrepresentant. Vid valet 1970 erhöll partiet 1o,5 procent av rösterna och 18 mandat i parlamentet. Därefter kom en svårartad partisplittring, något som ledde till att det föga framgångsrika utbrytarpartiet Enhetspartiet för Finlands folk bildades.

I början på 1980-talet gjorde dock landsbygdspartiet come-back i stor stil och intogs, efter 9,7 procent av rösterna, i Finlands regering. Partiet leddes då sedan 1979 av Veikkos son Pekka Vennamo, född 1944, som var regeringsminister i två omgångar: andre finansminister 1983-87 samt trafikminister 1987-89. Därefter gick det utför för partiet, som gick i konkurs 1995 och upplöstes formellt 2003.

img91391-previewImage      Soini_Timo-480x290

Veikko Vennamo (överst) och Timo Soini.

Det var alltså ur Finlands landsbygdsparti som Sannfinländarna bildades 1995 med den 1945 födde Raimo Vistbacka, som varit transportminister representerande landsbygdspartiet 1989-90, som förste partiledare 1995-97. Efter honom kom Timo Soini, vilken i valet 2011 förde partiet till sensationella 19,05 procent och 39 mandat i riksdagen.

En svensk vänsterpublikation har skrivit så här om förhållandet mellan Finlands landsbygdsparti och Sannfinländarna:

http://www.dagensarena.se/opinion/hogerpopulismen-drar-in-over-finland/

Det var dock inte förrän 2015 Sannfinländarna nådde landets regering, där Soini tog plats som utrikesminister. Sannfinländarna, ibland benämnda Purfinnarna, liknar på många sätt Sverigedemokraterna med en socialkonservativ ideologi, centristisk ekonomi, försvarsvänlighet, immigrationskritik och EU-skepsis.

Det 1988 bildade Sverigedemokraterna var sist av de nordiska ”systerpartierna” att inväljas i landets parlament, vilket skedde 2010 med 5,7 procent av rösterna. Två av de närstående partierna i dag befinner sig i regeringsställning – Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna i Finland – under det att Dansk folkeparti är en förutsättning för Venstres regeringsbildning.

Den naturliga frågan blir då när SD kommer att nå lika stort inflytande i Sverige som ovan beskrivna, systemkritiska nordiska partier förfogar över i våra tre nordiska grannländer. Frågan är öppen, men hittills har de så kallade sjuklöverpartierna haft en benhårt avvisande attityd och betraktar SD som ett pestsmittat parti. Det huvudsakliga skälet härtill är, att i inget annat land i Europa är den ängsligt emotionella kopplingen till nära nog gränslös invandring lika stor som i Sverige. Envar som på minsta sätt kritiserar den förda immigrationspolitiken  blir marginaliserad och utsätts i värsta fall för anklagelser om ”rasism”, ”fascism” eller ”nazism”.

Inte ens den pågående massinvasionen av migranter från Syrien och andra länder – det är en illa dold hemlighet att sannolikt bara en minoritet av de invällande (mestadels män i vapenför ålder) kommer från Syrien – har hittills fått minoritetsregeringen Löfven att byta fot till en mer realistisk inställning. Massinvandringen betraktas som en moralisk skyldighet som världsförbättrarlandet Sverige enligt gängse inställning MÅSTE upprätthålla, även om det skulle innebära att tälten i närområdets flyktingläger får bytas ut mot tält i Sverige.

Så är i alla fall inställningen nu bland samtliga sju etablerade partier. Några direkta tecken på att den attityden kommer att förändras i en snar framtid kan hittills inte förmärkas, men jag vill inte utesluta att den kommer att göra det om smärtgränsen en gång nås. Alternativet är välfärdssamhällets kollaps och Sveriges upplösning som land som vi känner det.

untitled

Sverige kan sålunda i värsta fall bli det första land i världen där två sammanhängande omskrivna dystopier faktiskt kan komma att förverkligas: ett reellt folkombyte där etniska svenskar kommer att vara i minoritet, samt föreställningen om ett Eurabia där islam helt tagit över till följd av ohejdad immigration och hög nativitet. Medan våra nordiska grannländer kämpar för att undgå en sådan framtid genom att på olika sätt söka motverka massinvandringen, bjuder Sverige inget som helst motstånd.

Om Eurabia handlar videon som kan nås via denna länk:

Om den förhandenvarande utvecklingen rullar på kan Eurabia dessutom vara ett faktum i Sverige långt före det ofta nämnda årtalet 2050.

Norska regeringen fegar ur: vägrar träffa Dalai lama

8 maj, 2014

DALAI+LAMA+-029103 Dalai lama tas emot av stortingspresidenten Jörgen H. Kosmo 2005.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18839215.ab

Den 7 – 9 maj besöker Tibets andlige ledare Dalai lama Norge på Nobelinstitutets inbjudan i syfte att markera att det var 25 år sedan han av norska Nobelkommittén tilldelades Nobels fredspris. Den borgerliga norska regeringen, bestående av Höyre och Fremskrittspartiet, har valt att inte träffa den i hela världen högt vördade fredspristagaren.

Dalai själv har i vanlig ordning enligt Aftonbladet (se länk överst) en diplomatisk inställning:

Det är deras business…Alla mina resor är av icke-politisk natur.

 

XiaoboLiu1 Liu Xiaobo fick fredspriset 2010 till den kinesiska regimens stora förtret.

Detta är dock inte det kommunistiska Kinas inställning. Den kinesiska ledningen betraktar alla länder som tar emot den tibetanske ledaren, vilken flydde Tibet då Kina invaderade nationen 1959, som fientligt inställda. Även om den norska regeringen förnekar att man fallit undan för kinesiska påtryckningar så är det precis detta som nu skett, oavsett om dessa påtryckningar varit öppna eller mer diskreta.

Relationerna mellan Norge och Kina har varit frostiga sedan Nobelkommittén i Oslo 2010 belönade den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo med fredspriset. Den dåvarande röd-gröna norska regeringen klargjorde därefter, att ansvaret för en eventuell förbättring av relationerna mellan länderna helt är Kinas ansvar.

Och när Dalai lama besökte Norge på ett inofficiellt besök 2005 mottogs han av såväl statsminister Kjell Magne Bondevik (Kristelig Folkeparti)som stortingspresidenten Jörgen H. Kosmo. De hade uppenbarligen inte frågat kommunisterna i Peking om lov först.

untitled Varför så glad, Erna Solberg – du borde skämmas!

Högerregeringen med Erna Solberg som statsminister, Siv Jensen som finansminister och Börge Brende som utrikesminister vänder nu på klacken i ett försök att vara de kommunistiska härskarna i Peking till lags. Tibetkännare menar  med all rätt att regeringens vägran att träffa Dalai lama äventyrar Norges renommé som ett land som står upp för freden.

Svagt, mycket svagt, Erna Solberg och den övriga norska regeringen – och fegt, mycket fegt!

Politiskt tondöva Birgitta Ohlsson skrämmer mig

9 januari, 2014

images Med politisk tondövhet som skrämmer.

Dåvarande ordföranden i Liberala ungdomsförbundet (LUF), Birgitta Ohlsson, skrev den 6 juni 2001 – alltså på Sveriges nationaldag – en debattartikel i Expressen med rubriken ”Avskaffa Sverige!” Jag har inte lyckats hitta originalartikeln någonstädes, men texten återfinns här:

http://1766tf.wordpress.com/dokument/avskaffa-sverige/

Artikeln är ett angrepp på monarkin och nationalismen och samtidigt en plädering för världsfederalism. Det är möjligt att debattredaktionen på Expressen spetsat till rubriken en aning, ty i själva artikeln kräver inte Ohlsson att Sverige skall avskaffas. Delar av vår nationella självständighet skulle vi dock tvingas ge upp om hennes förslag realiserades. En rätt anmärkningsvärd artikel är det ändå av en person som i tidernas fullbordan skulle bli svensk EU-, demokrati- och valminister.

Jag har ingenting emot att erkänna att jag uppskattar några av folkpartisten Birgitta Ohlssons åsikter. Till exempel att hon vill att Sverige skall gå med i NATO och att vi bör bygga ut kärnkraften. Även att hon är övertygad antikommunist respektive Israel-vän. Där blir det dock ett abrupt slut på applåderna från Hansson.

Birgitta Ohlsson Klamberg, som hon ibland kallas då hon är gift med FP-kollegan och folkrättsdoktorn Mark Klamberg, viks i senaste numret av tidningen Dagens Samhälle (1/2014) ut över tre helsidor. Rubriken till intervjuartikeln lyder: ”Kostymrasisterna breder ut sig”. Ohlsson är oroad över framväxten av vad hon kallar ”rasister” i Europa. I artikeln står:

Hon ser ett mönster. Samma tendenser finns i hela Europa. I Grekland sitter nynazister i parlamentet, i Ungern har högerextrema Jobbik stadigt vuxit, i Norge har Fremskrittspartiet fått plats i regeringen.

Om Birgitta Ohlsson ser ett ”mönster” här tyder det på att hon är politiskt tondöv. Det  är ju groteskt att jämföra nazistiska Gyllene Gryning och fascistiska Jobbik med det nyliberalt betonade Fremskrittspartiet, som är för en restriktivare invandringspolitik i Norge enbart av ekonomiska skäl. Dessutom en fräckhet mot vårt västliga broderland som trotsar det mesta. Av någon märklig anledning nämner hon dock inte SD i intervjun.

Ohlsson säger sig vidare vara skrämd över det ömsesidiga påpucklandet av nazister och kommunister i Kärrtorp strax före jul, vilket hon liksom de flesta övriga medlemmar i politikeretablissemanget fick till en fruktansvärd naziattack mot demokratin. Det gjorde att det blev en omfattande uppslutning bakom en kommunistledd manifestation den 22 december som ackompanjerades av uppmaningar från scenen om att ”slipa kniven” och ”slakta” Jimmie Åkesson.

imagesDFSOKSG0 Polisinsats mot extremisterna i Kärrtorp.

Om det finns något i detta sammanhang som är ägnat inge oro, så är det i mitt tycke att påstådda demokrater som talman Per Westerberg, oppositionsledare Stefan Löfven samt ett antal statsråd och riksdagsledamöter inte hade något emot att gå i bästa sämja bredvid våldsbejakande och hatande vänsterextremister från AFA, Revolutionära Fronten och arrangerande Rättvisepartiet Socialisterna som står bakom officiella Kärrtorps-arrangören Linje 17.

”Vi har i dag lika många folkvalda rasister i nationella parlament i Europa som kring andra världskriget”, påstår Ohlsson vidare. ”Och bakom de obehagliga kostymrasisterna finns en svans av aktiva våldsbejakande extremister. Vi har, menar Ohlsson, fått en ”värderingskris” i Europa där ”Mänskliga rättigheter ifrågasätts, rätsstaten utmanas och folk ställs mot folk”.

Ohlsson visar hur aningslös hon är – eller spelar – när hon inte med ett ord antyder att det kanske kan vara något fel på den EU-politik, som givit upphov till ökad nationalism och utbredd kritik mot hela det överstatliga EU-projektet med dess ”fria rörlighet”. En politik och ett projekt som gör att vissa länder och städer – jag har själv det tvivelaktiga nöjet att bo i en sådan stad – översvämmas av flyktingar från andra kulturer, traditioner och religioner. Samhällets institutioner frestas på till bristningsgränsen: det blir helt enkelt för många på en gång.

_2BE5172 Det blir för många på en gång…Foto: Photo2be

Detta är bakgrunden till att det i England, som Ohlsson i intervjun nämner som ett skräckexempel, pågår ”en fasansfull och jättepopulistisk debatt där alla hetsar mot dessa människor, det är hemskt!” Inser då inte vår EU-minister att många hederliga och laglydiga britter upplever det som hemskt, när deras älskade land är på väg att tas över av östeuropeiska zigenare som kommit dit för att leva på bidrag och vildsinta islamister varav en del hugger huvudet av brittiska militärer? Vissa delar av de större städerna har blivit ”no go”-områden för vita britter där polisen står maktlös.

En hjärtefråga för Birgitta Ohlsson är HBTQ-frågor. Det finns väl knappt någon gayparad i Europa hon inte deltagit i, och det överraskar föga när hon tillstår: ”Jag ser Prideparader som ett lackmustest för frihet.” Ve Italien och Östeuropa som, menar Ohlsson, är ”skamfläckar”. Varför? Jo, där och på andra ställen som i exempelvis Ryssland hänger traditionellt kristna värderingar kvar längre än i det supersekulariserade väst, vilket gör att många fler där än här tar Bibelns utsagor om homosexuellt leverne på allvar. Avvikarna, anser Ohlsson, skall kunna straffas, exempelvis genom indraget EU-stöd.

Birgitta Ohlsson har dock alldeles rätt i att judehatet i Malmö utgör ett stort problem för Sverige. ”Beklagligt nog råder starka antisemitiska stämningar i Malmö”, citeras Ohlsson som påpekar att kommunen ”sticker ut i hatbrottsstatistiken” och att förre kommunstyrelseordföranden Ilmar Reepalu (S) påverkat debatten ”på ett mycket negativt sätt”.

En sak råkar dock Birgitta Ohlsson ”glömma”: att det är invandrade muslimer, som av tradition röster på Reepalus parti, som svarar för nästan alla de hatbrott som fått talrika malmöjudar att lämna staden. Att påpeka detta skulle sannolikt, enligt Birgitta Ohlssons folkpartistiska måttstock, vara sak samma som att hänge sig åt ”islamofobi” vilket som bekant är ett hemskt brott mot den heliga Toleransen.

Läs gärna följande bloggtext jag skrivit om den ”svenska” antisemitismen:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/06/sanningen-om-den-svenska-antisemitismen/

untitled Statsrådet Ohlsson under en så kallad kippavandring i Malmö till stöd för stadens förföljda judar.

Intervjuaren Magnus Wrede påtalar för Ohlsson att hennes parti ligger aningen pyrt till i opinionsmätningarna för ögonblicket, något som inte verkar oroa Ohlsson särdeles mycket:

Vår mjuka socialliberala profil måste bli ännu tydligare. Miljö, jämställdhet, feminism, Europafrågor…och skolan är vår viktigaste fråga, vi är ett klassiskt skolparti och Jan Björklund har jobbat upp varumärket…

Politiskt tondöv, som sagt. Kanske är det vad som skrämmer mig allra mest med Birgitta Ohlssons politiska utsyn. Hon saknar förmåga att skilja hårdföra nazister från demokratiska nyliberaler. Hon inser inte att folk i England och i andra länder har mycket goda skäl att gå emot det EU-dyrkande etablissemanget, utan kallar alla ”rasister” rakt av. Hon ser inga problem med att gå armkrok med vänsterextrema ligister i Kärrtorp. Hon tror att det går hur lätt som helst att påtvinga länder med djupt kristen tradition de senaste HBTQ-flosklerna. Och hon anser uppenbarligen att den katastrofala, FP-ledda skolpolitiken talar för det egna partiet.

Birgitta Ohlsson pekas i Dagens Samhälle ut som näste ledare för Folkpartiet. Det är mycket möjligt att tidningen har rätt. Det enda jag i så fall kan säga är: Gud bevare Folkpartiet.

Fadakar: PK-journalist på speed

14 november, 2013

untitledEhsan Fadakar ger rasismen ett nytt ansikte med sina antinorska excesser.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ehsanfadakar/article17831957.ab

Kolumnisten Ehsan Fadakar ger sig i en upphetsad kolmntext i Aftonbladet den 13/11 på Norge. Om vi får tro Fadakar är Norge helvetet på jorden med sin påstådda rasism och inskränkthet. Se länk till texten ovan.

Ehsan Fadakar föddes i Iran 1982 men är uppväxt i Småland. Han började sin journalistiska bana som sportreporter på Nyheter 24 – ett medium som gjort sig känt för att ofta ge sig på Sverigedemokraterna – och var 2011-13 chefredaktör därstädes. 2013 utsågs Fadakar till chef för Aftonbladets sociala medier.

Vad som mest av allt förtörnar Ehsan Fadakar är den nuvarande norska högerregeringen med dess restriktiva immigrationspolitik. Helt uppenbart är att Fadakar saknar varje tillstymmelse till förmåga att diskutera denna på ett sansat sätt. Hans antinorska bröl, tangerande det rasistiska, måste närmast betraktas som pinsamt.

Så här skriver exempelvis Fadakar i sin hårt kritiserade kolumn:

Ju mer jag läser om Norge desto mer blir jag övertygad om att det norska samhällsklimatet är genomruttet. Det är som om Anders Behring Breivik aldrig hänt. För bara några veckor sedan släppte Moderaternas systerparti Höyre in massmördarens favoritgäng i regeringsställning.

Efter den öppningen kan man egentligen sluta läsa, då det är uppenbart att resten av texten troligen inte kommer att vara något under av sans och balans. Jag har emellertid utsatt mig för obehaget att läsa hela Fadakars text. Min slutsats är denna: ta vilken hopplös svensk PK-skribent som helst och låt honom gå på speed en vecka så får du Ehsan Fadakar.

imagesCA33JF73Finansminister Siv Jensen, partiledare för Fremskrittspartiet.

Fadakar ondgör sig över en rad saker förknippade med den norska regeringen i allmänhet och Fremskrittspartiet och dess ledare, finansminister Siv Jensen, i synnerhet. Att det varnats för ”smygislamisering” och att islam skulle ha jämförts med nazismen är i Fadakars ögon värsta rasismen. Att terrorister med islam som religionstillhörighet i Allahs namn sprider död och förfäran världen över varje dag tycks helt ha undgått vår man, liksom att våra västerländska samhällen för varje dag som går plockar in allt fler (ofta analfabetiska) immigranter från den muslimska världen.

Vidare i Fadakars ”analys” av Norge, vars hela folk får klä skott för den nuvarande regeringens förmenta tillkortakommanden:

Rikaste landet i världen behandlar det fattigaste folket i Europa som djur.

Detta syftande på romerna visar att Ehsan Fadakar har här – troligen medvetet – missuppfattat legitima ansträngningar för att stävja den utbredda brottslighet som zigenarligor de facto står för; detta är ett problem i Norge liksom i Sverige och en lång rad andra länder. Tänk på att varje gång du ger en slant till en tiggare, så understödjer du den organiserade brottslighet som de romska ligorna ägnar sig åt!

Enligt Ehsan Fadakar, och så många andra av hans gelikar, är det emellertid inte acceptabelt att kalla en spade för en spade. Det är samma tänk som när dömda eller åtalade personer med mörk hy ”vitpixlas” i Aftonbladet och andra media, eller när signalementet på efterlysta brottsmisstänkta av uppenbar utländsk härkomst utelämnas.

imagesCAUIYG0XÖzz Nujen: politiker med komik som täckmantel.

Däremot är man alltid noga med att i förekommande fall framhålla, att vederbörande hade exempelvis ”ljust hår och ljus hy och talade felfri svenska”. Omvänd rasism i sin prydno. I Fadakars och hans meningsfränders ögon kan nämligen en utlänning/invandrare aldrig göra något fel. Gör han/hon ändå det är det alltid någon annans fel: samhällets, polisens, ”rasisternas” och så vidare.

Dock är det i AB-kolumnistens ögon ej endast högerregeringen som dabbar sig å det grövsta. Sak samma gäller Socialistisk Venstre, som varit oförsynt nog att kräva att invandrare är medvetna om att det är norska värden som är normerande i Norge. Att ta seden dit du kommer är ingenting som står högt i kurs hos Ehsan Fadakar och hans kompisar.

Självklart hyllar Fadakar även den så kallade komikern Özz Nujen – som väl snarare är en politiker som använder sig av komiken som täckmantel – och brännmärker producenterna bakom pratprogrammet ”Skavlan” för att det plockade bort hans grövsta dumheter i det aktuella programmet.

Avundsjukan lyser igenom i denna salva från Fadakars sida:

Norrmännen har inte direkt gjort sig kända som några smarta, hårdjobbande eller innovativa världserövrare. Att bli rik på olja är som att vinna på lotto.

untitledNorsk olja. Som att vinna på Lotto?

Fadakar ser dock inte längre än näsan räcker om ens det. För visst finns det exempel på hårt arbetande och innovativa norrmän. En av dessa heter Olav Thon, framgångsrik affärsman/företagare som emellertid haft det enligt Fadakar förkastliga omdömet att offentligt stödja Fremskrittspartiet. Självklart måste en sådan person rullas i tjära och fjädrar!

Enligt vår vän på Aftonbladet finns det bara en sak som norrmännen – ja, han gör så våldsamma generaliseringar – är riktigt bra på: ”att ta hand om sig själva”. Och? En regerings viktigaste, kanske enda, uppgift är och förblir att värna och ta hand om det egna landet och folket. Något som vår egen svenska alliansregering glömt för länge sedan om den alls varit medveten därom.

Slutligen upprör det givetvis en patenterad PK-typ som Fadakar att ordet ”neger” används då och då i Norge för att beteckna personer med mörkhyat, afrikanskt utseende. Ett ord som inte uttrycker någon värdering men som utmönstrades såsom svårartat ”rasistiskt” efter en aggressiv kampanj av den kommunistiska våldsgrupperingen Black Panthers i slutet av 1960-talet. Om det finns norrmän som inte köper detta så tycker jag det hedrar dem.

Min åsikt är att alla länder, givetvis inklusive Norge, måste kunna tåla kritik. Jag har själv på min blogg bland annat kritiserat den traditionella norska antisemitismen, som förvisso var ett problem under Quisling-tiden 1940-45 och förblir ett problem i dag.

Här har dock framförallt Fremskrittspartiet, med sin positiva inställning till den judiska staten Israel, bidragit till att luckra upp de gamla antisemitiska schablonerna. Något som givetvis helt undgått Fadakar. Fast han tycker kanske antisemitism är helt OK, vad vet jag?

Vidare har jag inte särskilt mycket till övers för den norska nobelpriskommittén, som utmärkt sig genom att stundom dela ut fredspriset till rent häpnadsväckande kandidater vilka oftare än tvärtom gjort absolut ingenting för freden i världen.

untitledDen norske nationalskalden Björnstjerne Björnson.

När jag skriver att även Norge måste kunna tåla kritik avser jag dock faktiskt grundad sådan. Inte adrenalinstinna och rasistiska pekoralskriverier liknande dem som Ehsan Fadakar ägnar sig åt i Sveriges hattidning nummer 1, Aftonbladet, vars utveckling inte är särskilt uppbygglig. Tidningen har gått från att vara nazistvänlig under kriget, kommunistvänlig under 60- och 70-talet till att bli så inskränkt politiskt korrekt att det vetter åt det parodiska. Självklart passar en skribent av Ehsan Fadakars snitt perfekt på den gistna skutan.

Själv säger jag avslutningsvis: Heja, Norge! Ett land som, likt alla andra länder, inte saknar problem men som nu äntligen fått en regering som i bästa fall kan styra in det på rätt kurs. Det passar väl bra att avsluta med den norska nationalhymnen med text av nobelpristagaren Björnstjerne Björnson:

http://www.youtube.com/watch?v=LUtiIMZIVOU

untitled”Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem…”

Efterskrift: Det verkar uppenbart att Ehsan Fadakar faktiskt är en ren  och skär antisemit. Läs detta inlägg:

http://copyriot.se/2009/03/10/ehsan-fadakar-en-antisemit-pa-nyheter24/

.

Sverige: främmande och extremt land

27 oktober, 2013

sd-fc3a5r-141-sentio-okt-2013Sentio oktober 2013.

Sverigedemokraterna (SD) noteras i Sentios oktobermätning för ett nytt styrkebesked då partiet får 14,1 procent av de 1016 tillfrågades sympatier. Därmed är SD klart större än FP, C och KD tillsammans och absolut vågmästare. SD ökar med 2,3 procentenheter jämfört med senaste Sentio-mätningen. Även V går rejält framåt (+ 1,2) och antecknas för 8,1 procent. S får knappt 30 och M drygt 25 procent.

Trenden tycks alltså vara att SD är på god väg att cementera sin ställning som landets tredje största parti. Detta är sannerligen ingen sensation med tanke på hur samhällsutvecklingen ser ut. Regeringens och Migrationsverkets beslut att ge alla syrienflyktingar permanent uppehållstillstånd (PUT) – Sverige är enda landet i världen som gjort detta – gör att vi måste förbereda oss för en massinvasion av syrier och andra mellanösternmigranter. Samtidigt ligger regeringen på och vill tvinga alla kommuner ta emot de så kallade ensamkommande (ordet ”barn” blir i sammanhanget allt mindre relevant).

I media snyftas det ohämmat om Syd-polisens ”romregister”, som i tidernas fullbordan visade sig vara ett renodlat brottsregister utan etnisk bestämning men som fullt troligt kommer att ge indignationsjournalisten Niklas Orrenius på DN Stora journalistpriset. Av en händelse råkar ett flertal brottsregistrerade ha zigensk bakgrund. Det är signifikativt för tidens anda att det är just polismakten, som är till för att skydda oss medborgare från våld och andra olagligheter, som utsätts för de värsta angreppen.

_RPS0422Polisen utsatt för angrepp.

Fallet med polisen som sköt ihjäl en man som vildsint svingade en machete i Husby tycks aldrig ta slut. Nu öppnas upp för ny utredning av polisen själv. Det faktum att det finns en polisrelaterad Facebook-sida, där poliser erbjudits möjligheten att lätta litet på trycket genom frispråkiga kommentarer, har vidare naturligtvis fått de gråtmilda snällhetsapostlarna i media att hulka på helt ohämmat.

Den svenska kränkthetsindustrin ångar på som aldrig tillförne, och det tycks bara vara en grupp som aldrig får känna sig kränkt utan att riskera utsättas för massivt hån: vi sverigedemokrater. Går en sverigedemokratisk ersättare i en kommunal nämnd i Knöggelbruda kommun i mörkaste Småland mot rött ljus kan du bara säker på att media är där och ”avslöjar”. Blir en SDU-medlem misshandlad till döds av man med afrikanskt utseende mörkas det däremot i mainstreammedia.

http://www.friatider.se/sdu-medlem-avled-efter-invandrardad

Egentligen borde vi sverigedemokrater  väl vara tacksamma över allt detta – givetvis dock inte för dödsmisshandeln som är djupt tragisk hur man än ser på det – eftersom det ofelbart leder till att vi får ökade sympatier och antagligen kommer att plussa på våra valresultat över hela linjen åtminstone med det dubbla nästa år. Allt handlar dock inte om valresultat och man kan knappast annat än förfäras över den nationella katastrof vi med sömngångaraktig säkerhet syns vara på väg mot.

Här en länk till ett synnerligen läsvärt blogginlägg med förutsägelser om den stundande valrörelsen av det pålitliga märket Dissidenten Stenkvist:

http://stenkvist.wordpress.com/2013/10/27/den-kommande-valrorelsen-2014/

Intre alls underligt att man i omvärlden höjer på ögonbrynen inför det som obegripligt ansedda svenska exemplet. I norska Aftenposten filosoferar den politiske redaktören Harald Stanghelle över det faktum, att medan norrmännen är måna om att föra en rationell och därmed restriktiv immigrationspolitik och -debatt, så har vi svenskar kastat alla sådana överväganden över bord. Hos oss anses det enligt vanlig politisk klokskap vara ”fascistiskt” och ”rasistiskt” att inte öppna alla dörrar till vårt fäderneärvda fosterland på vid gavel.

olav_thon__sx7bf47d_894318tNorske miljardären Olav Thon fick löpa gatlopp.

Ett typexempel på hur det reageras i Sverige fick vi när den norske affärsmannen Olav Thon fick löpa gatlopp i mediala och akademiska kretsar när han skulle ta emot ett hedersdoktorat vid Karlstads universitet. Orsak: Thon sympatiserar med den numera regeringsbärande Fremskrittspartiet som är för en restriktiv invandringspolitik.

Någon konsekvensanalys av den hållningen har över huvud taget inte gjorts. Ökar risken för terrorism i Sverige? Ökande kriminalitet? Mer och svårare sociala problem? Kraftigare våldsutveckling? Galopperande bostadsbrist? Överansträngd vårdsektor? Ökad rasism? Skit samma, det viktiga är att snyfta så högt och mycket som möjligt och ve den som inte stämmer in i snyftkören.

Aftenpostens text om Sverige som ”Det fremmede landet” här:

http://www.aftenposten.no/meninger/kommentarer/Sverige–det-fremmede-landet-7352491.html#.Um0Bib4V_mJ

Sverige framstår inte endast alltmer som ett främmande land. Det är också Europas kanske mest extrema land i viktiga avseenden. Ett land där regeringen inte inser att en regerings viktigaste uppgift är självklarheten att värna de egna medborgarnas intressen. Det enda positiva med denna utveckling är att fler och fler svenskar – vare sig dessa är infödda svenskar eller ej – inser denna självklarhet och är benägna att dra i nödbromsen genom att rösta på SD.

”Norge bör sälja vapen till Israel”

21 oktober, 2013

eK0YJRjgyGF3fXE12xEquA4gAhTrV7LCtgV29S3BS55gChristian Tybring-Gjedde förordar norsk vapenexport till Israel.

Norge räknas till Europas mest Israel-fientliga länder med en Mellanöstern-politik som nästan får den svenska Palme-Andersson-linjen från 1980-talet att framstå som nyanserad. 2002 stoppades all norsk vapenexport till Israel. Talesmän för det nyblivna norska regeringspartiet Fremskrittspartiet (FrP), som bildar regering tillsammans med Höyre, pläderar nu emellertid för att Norge bör återuppta vapenexporten till Mellanösterns enda demokrati.

”Israel är en demokratisk utpost som hotas av despoter”, menar exempelvis Christian Tybring-Gjedde, FrPs representant i stortingets utrikes- och försvarsutskott, enligt TT.  Han anser även att ”bojkotthysterin” mot Israel måste hejdas och att  Israel bör behandlas som andra demokratiska länder. Även FrPs Jörund Rytman, som är ledamot i stortingets nytillsatta näringsutskott och dessutom ledare för den parlamentariska lobbygruppen Israels venner, pläderar för vapenförsäljning till Israel.

Israel är över huvud taget en het potatis i Norge, som haft en aktiv medlarroll i Mellanöstern-konflikten och 1993 stod värd för det israelisk-palestinska möte som gav upphov till det  i dag så stendöda så kallade Osloavtalet. Inte heller Tybring-Gjedde vill, säger han, ”röra till det” med tanke på Norges fortsatta medlaraspirationer.

bojkottIsraelfientlig norsk demonstration.

Den norska israelfientligheten kan med visst fog ses som en frukt av den traditionella antisemitism som rått i Norge sedan sekler tillbaka. Under det att judar fick rätt att invandra till Sverige utan att behöva konvertera från judendom till kristendom 1772, fick judiska immigranter vänta på samma rättighet till 1842. Det kunde ske främst tack vare en projudisk kampanj anförd av den norske författaren och språkmannen Henrik Wergeland (1808-45).

Efter Första världskriget infördes i Norge en mycket restriktiv immigrationspolitik som framförallt riktade sig mot judar och som främst grundade sig i den traditionella judiska slaktmetoden skäktning, som förbjöds i Norge 1929. Under 1930-talet var marken i Norge väl beredd för de nationalsocialistiska strömningar som svepte över Europa, och 1933 bildade den blivande förrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) nazistpartiet Nasjonal samling (NS).

1940 invaderas Norge av den tyska övermakten, och regeringschefen Quisling tvekade inte att villfara de tyska kraven på deportering av en betydande del av landets judar. Åtminstone 775 av landets omkring 2200 judiska medborgare sändes iväg till nazityska dödsläger i Europa och bara en liten del av dessa överlevde. Stödet för den nazityska ockupationsmakten var vid en jämförelse betydligt mindre i Danmark, där myndigheterna medverkade till att cirka 7000 judar kunde fly över Öresund till Sverige. I Danmark fanns heller ingen motsvarighet till Quisling.

7NhoBiiThG5wSlMEymH3vgjXSrHLnfEA86_VSZJ_bW3AKnut Hamsun, som skänkte bort sitt nobelpris till Goebbels, hyllades av den norska staten 2009.

Trots den efterkrigstida norska uppgörelsen med naziförrädarna – Quisling och ett antal andra kollaboratörer avrättades – kan man nog säga att någon verklig uppgörelse med den judefientlighet som förefaller djupt inbäddad i den norska folksjälen aldrig kom till stånd. Det skall dock inskjutas att FNs förste generalsekreterare, norrmannen Trygve Lie, hade en proisraelisk inställning och var pådrivande när staten Israel bildades 1948. Vilket han fått ordentligt på skallen för av norska medier i modern tid.

2009 medverkade den norska staten i ett storslaget hyllningsprojekt till den norske nobelpristagaren (litteratur) Knut Hamsuns (1859-1952) ära. Hamsun hade gjort sig herostratiskt ryktbar genom att 1943 överlämna sitt nobelpris till den tyske propagandaministern Joseph Goebbels, och 1945 skrev han en äckligt svassande dödsruna över Adolf Hitler. Det var föga sensationellt att Israel riktade skarp kritik mot Norge till följd av hyllandet av Hamsun.

När vidare Irans fanatiskt antisemitiske och antiisraeliske president Ahmadinejad i april 2009 i FNs generalförsamling höll ett hätskt brandtal mot Israel med rasistiska övertoner,  tillhörde de norska FN-representanterna då få västdelegater som inte reste sig och gick ut när Ahmadinejad svamlade på som värst. Till och med den föga proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt tog klart avstånd från den iranske presidentens sinnessvaga tirader.

siv001_685291iSiv Jensen i proisraelisk manifestation.

Mer om den norska antisemitismen och israelfientligheten här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/21/quislings-valnad-gar-igen-i-norge/

Alla israelvänner hälsar givetvis med tillfredsställelse, att det proisraeliska Fremskrittspartiet nu för första gången ingår i en norsk regering. Det har sagts att partiledaren Siv Jensen, som blev finansminister i den nya koalitionsregeringen, ej endast haft en byst av Ronald Reagan utan även Israels flagga på sitt tjänsterum.

Det kan i sammanhanget nämnas, att FrPs legendariske förre partiledare Carl I. Hagen hade mycket goda och vänskapliga förbindelser med den mig närstående stiftelsen/tidskriften Contra, som alltid  varit provästlig och proisraelisk.

carlihagenCarl I. Hagen: Israel- och Contra-vän.

Vi får se hur det går med den tilltänkta norska vapenexporten till Israel. Under 2012 sålde Norge krigsmateriel till ett värde motsvarande 4 miljarder svenska kronor, en ökning med 8 procent jämfört med året dessförinnan. Vad som under alla omständigheter är verkligt glädjande är att Norge nu tycks vara på väg att ta ett stort steg i rätt/demokratisk riktning i Mellanöstern-frågan.

Sverige mot norsk/dansk situation

26 augusti, 2013

KESSON~1Nytt publikrekord för fjärde året i rad för Jimmie Åkessons sommartal. Foto: Jörgen Fogelklou

SD-vänliga twittrare drabbades närmast av kollektiv glädjefnatt sedan Fria Tider/Sentio presenterat sin augustimätning: 14,6 procent och all time high för Sverigedemokraterna.

Resultatet bekräftar den uppåtgående SD-trenden med 9,9 procent i senaste SIFO och 10,6 procent i Svensk Opinion Nu (SONU) dessförinnan. Siffrorna kommer parallellt med att Jimmie Åkessons uppmärksammats för sitt sommartal i Sölvesborg med bland annat frontalangrepp mot den förfärande utvecklingen i Svenska kyrkan samt den nyutkomna boken Satis polito (som lär vara latin för Tillräckligt polerad).

Det rullar med andra ord på för SD. SD-skeptiker har givit uttryck för rädsla för att inte säga skräck över denna utveckling. Rutinerade journalisten Åke Ortmark menar dock att Miljöpartiet är ett än större hot mot landet än vad han upplever att SD är. SD-vänliga personer torde å andra sidan vara minst lika förfärade över den pågående massinvandringen med åtföljande islamisering.

Sentiomätningen visade, att det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik nu är ungefär lika stort som FP, C och KD tillsammans. Den visade också, att vi nu alltmer närmar oss en norsk/dansk och även finsk situation. I våra nordiska grannländer tillhör ju Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti samt Sannfinländarna – vilka alla uppvisar likheter med SD utan att likhetstecken kan sättas mellan SD och de nordiska systerpartierna – de absolut största partibildningarna.

575172_10151668463940674_986234121_nJimmie Åkesson är onekligen tillräcklig polerad…

Den här utvecklingen kommer långt ifrån som en överraskning för den här bloggaren. Jag påpekade redan inför valet 2010 på denna plats att vi bör höja blicken över fyraprocentsspärren och vara beredda att tänka 10-15 procent. Jag förutser ett läge där SD inom inte alltför många år har passerat det degenererade M-partiet, som ideologiskt inte ens är en skugga av sitt forna jag.

Sverigedemokraternas framgångar i opinionen och den allt stridare medlemstillströmningen – 10 000-strecket passerades i höjd med sommartalet – är i mina ögon tecken på mognad inom väljarkåren. Allt fler köper inte den greuelpropaganda som riktas mot partiet avseende ”rasism” och ”främlingsfientlighet”, när det i stället är fråga om en högst berättigad kritik av den förda immigrationspolitiken.

Dock är SD, i motsats till vad motståndarna envist hävdar, något så kallat enfrågeparti. SD är exempelvis ensamt bland riksdagspartierna om att vilja rusta upp vårt militära försvar, något som fick mig att för fem år sedan bli SD-medlem.