Posted tagged ‘Fremskrittspartiet’

Quislings vålnad går igen i Norge

21 september, 2011

Quislings skugga vilar alltjämt tungt över Norge.

Att Norge genom sin utrikesminister Jonas Gahr Störe häromdagen deklarerade, att landet var berett att i FN att stödja den palestinske ledaren Mahmud Abbas propå om en palestinsk statsbildning var ingen tillfällighet. Norge har nämligen under en följd av år utmärkt sig för sin notoriska Israel-fientlighet.

Frågan är om inte Norge är Europas mest antiisraeliska land. Det hävdar i alla fall den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld:

Norge har varit en föregångare i motståndet mot Israel med klara tecken på antisemitism…Det är ingen tillfällighet att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet Quisling.

Läs mer här:

http://hanavihehadash.blogspot.com/2011/07/chockerande-rapport-om-norges.html

Gerstenfeld, som bland annat skrivit boken Antisemitism i Norge: Bakom den humanitära masken, är nog en aning orättvis i omdömet om Quisling. Norrmannen Trygve Lie var exempelvis FNs förste generalsekreterare, och det var under hans ledarskap som såväl Israel som Republiken Korea bildades genom världsorganisationens assistans. Norges anti-israelism låter sig dock knappast förnekas.

Israelerna är naturligtvis väl medvetna om den norska inställningen. När Norge 2009 gav sig till att inom ramen för ett storstilat projekt hylla den nobelprisade författaren Knut Hamsun (1859-1952) i anledning av 150-årsminnet av dennes födelsedag fick man utstå hård kritik av Israels utrikesminister Avigdor Lieberman. Den norske nationalskalden Hamsun var som bekant beryktad för sina nazistsympatier och för att 1943 ha skänkt sitt nobelpris till Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels. Hamsun skrev också en svassande minnesruna över Hitler vid dennes död 1945.

Här kan man läsa mer om det norska Hamsun-projektet:

http://www.nb.no/hamsun2009/om-hamsun-2009

Den norska antisemitismen går emellertid betydligt längre tillbaka än tiden för Knut Hamsuns levnad. I likhet med vad som var fallet i andra kristna europeiska länder, icke minst Sverige, är i Norge den fientliga inställningen till judarna ett beryktat fenomen. Men medan judar fick rätt att invandra i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen redan i början på 1770-talet, skedde samma sak i Norge först 1842. Redan dessförinnan hade dock ett antal till kristendomen omvända judar, inte sällan med stor framgång, etablerat sig i Norge: Ludvig Mariboe, Edvard Isach Hambro och Heinrich Glogau var några sådana.

Henrik Wergeland slog ett slag för judarna i Norge.

Den som framförallt påverkade Stortinget att införa immigrationsrätt för judiska trosbekännare var skriftställaren och språkförnyaren Henrik Wergeland (1808-45), bland annat författare till boken Jödesagen i det norske Storting. Immigrationslagen liberaliserades ytterligare 1859 varvid många fruktade en störtflod av judiska invandrare. Dessa farhågor visade sig vara betydligt överdrivna, och år 1910 fanns endast omkring 1000 judar i Norge; många av dessa hade anlänt från Ryssland som en följd av tsarregimens pogrompolitik.

Den schabloniserade norska nidbilden av judar skilde sig inte nämnvärt från den som varit gängse över stora delar av Europa – judar utmålades som snikna penningutlånare och drivna affärsmän med anlag för svårartad sadism. De kunde också vid behov avkonterfejas såsom undergrävande bolsjevikagenter och fuskande bidragstagare.

Efter Första världskriget införde Norge en strikt immigrationspolitik som särskilt vände sig mot judarna. Som ett argument mot den judiska folkgruppen användes icke minst den traditionella slaktmetoden skäktning, vilken förbjöds i sin ursprungliga form 1929. Förbudet äger fortfarande bestånd. Liksom i det övriga Europa trängde nationalsocialistiska idéer även in i Norge på 1930-talet.

1933 bildade Vidkun Quisling (1887-1945) partiet Nasjonal Samling, som i början mest var kristet-konservativt men med tiden blev alltmer naziorienterat och i stort sett endast en norsk avläggare till det tyska nazistpartiet NSDAP under Hitlers ledning. Quisling var inte vem som helst. Han var en officer som med tiden blev både militärattaché med stationering i Moskva – Quisling krävde tidigt att Norge skulle erkänna Sovjetunionen – och försvarsminister. Han hade också idkat ett nära samarbete med den berömde polarforskaren Fridtjof Nansen när det gällde internationellt humanitärt hjälparbete.

1938 drog Halldis Neegaard Östbye upp riktlinjerna för den kommande norska judepolitiken genom sin bok Jödeproblemet og dets lösning, och när Tyskland invaderade Norge i april 194o var marken för judeförföljelserna redan beredd. Vidkun Quisling blev tyskarnas staffagefigur, och hans efternamn skulle snart bli synonymt med ”förrädare”. När den nazityska ockupationen inleddes 1940 fanns i Norge åtminstone 2173 judar. Minst 775 av dessa deporterades till nazistiska dödsläger varav bara en liten spillra överlevde.

230 hela hushåll utplånades genom den av tyskarna exekverade och Quisling stödda förintelsepolitiken. Av de norska judar som lyckades fly undan Förintelsen hamnade de flesta i Sverige och i någon mån Storbritannien. Quisling arkebuserades till slut på Akershus fästning i Oslo den 24 oktober 1945.

Fritz Clausen, nazistledare i Danmark.

Som en jämförelse kan nämnas att i det andra nordiska land Tyskland ockuperade den 9 april 1940, Danmark, var extremnationalismen i allmänhet och antisemitismen i synnerhet betydligt mindre utbredda. Det fanns visserligen ett nazistparti, men tyskarna ansåg att det och dess ledare Fritz Clausen var så inkompetenta att de i stället valde att samarbeta med den existerande danska regeringen.

Danskarna ville till skillnad från norrmännen inte veta av några judeförföljelser utan såg till att det stora flertalet danska judar – omkring 7000 – via Öresund undkom till Sverige i en mäktig räddningsaktion. Till följd härav undgick nästan alla danska judar Förintelsen.

Med ovan beskrivna historiska bakgrund tycker man kanske att Norge skulle ha lärt ett och annat av Quisling-tiden och den brutala tyska ockupationen. När man studerar dagens norska hållning gentemot judarna och Israel finns det emellertid anledning betvivla, att så är fallet. Den traditionella norska antisemitismen  finns kvar i nationalmedvetandets skrymslen som en ruttnande och  illaluktande varböld som aldrig läkt. Den bevaras av ett samhälleligt elitskikt dominerat av vänsterinriktade politiker, journalister, akademiker, präster och frivilligorganisationer vilka ser det som sin plikt att angripa den judiska staten Israel och hålla blodbesudlade, arabiska terrororganisationer av typ Hamas under armarna.

Det finns så många exempel på denna hållning att jag här inskränker mig till att redogöra för ett fåtal. Låt mig först säga, att det stora undantaget i norsk politik är det Israel-vänliga Fremskrittspartiet vars ledare Siv Jensen enligt uppgift skall ha en israelisk flagga och en byst av Ronald Reagan på sitt tjänsterum.

Oslo universitet nekade utan motivering Alan Dershowitz att föreläsa om konflikten Israel-Palestina.

Det mest spektakulära exemplet gäller den ryktbare judisk-amerikanske juristen, författaren och debattören Alan Dershowitz – som är professor vid Harvard och står till vänster politiskt – vilken i början av 2011 erbjöd sig att hålla gratis föreläsningar vid norska universitet över den internationella juridikens tillämpning på konflikten mellan Israel och Palestina.

Trondheim avböjde med motiveringen att ämnet var alltför kontroversiellt, medan Oslo tackade nej utan motivering. Bara Bergen-universitetet var villigt ta emot Dershowitz, men förutsättningen var då att han inte sade ett ljud om Israel utan i stället berörde sina erfarenheter som den mordåtalade O. J. Simpsons försvarare. I den norska akademiska världen är en pro-israelisk hållning något otänkbart – inte ens neutralt hållna föreläsningar om den israelisk-palestinska konflikten går för sig.

Den luttrade Dershowitz berättar om sina nedslående erfarenheter av Norge här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704474804576222561887244764.html

Expo refererade vidare den 17 juni 2011 till en undersökning som visade, att en tredjedel av Norges judiska skolungdomar har upplevt sig bli hetsade på grund av sin judiskhet. Det föranledde skolminister Kristin Halvorsen att lova anslå sex miljoner kronor att gå till utbildning av lärare med syftet att motverka rasism och antisemitism.

Mot den här anförda bakgrunden var det knappast ägnat att förvåna, att när Irans  president Mahmoud Ahmadinejad i april 2009 i FN höll ett rabiat tal – där han bland annat anklagade Israel för att vara en ”en grym rasiststat” och ifrågasatte Förintelsen – så avstod de norska delegaterna från  att resa sig och gå ut i protest. Därmed var norrmännen så gott som ensamma av de västliga delegaterna att stanna kvar.

Till och med den alls inte proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt talade på sin blogg om att Ahmadinejad gjort sig skyldig till ”oacceptabla förlöpningar mot Israel som stat”. Samme Bildt har även varnat för att stödja Mahmud Abbas begäran om godkännandet av en palestinsk stat, då detta kan leda till katastrofala konsekvenser för en förhandlingsfred mellan Israel och palestinierna.

Norges antiisraeliske utrikesminister.

Detta bekommer inte Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe ett spår. Han och hans socialdemokratiska regering framhärdar i en politik som nästan får Olof Palmes och Sten Anderssons Arafat-vänliga politik från 1980-talet att verka nyanserad. Det verkar som om Quislings vålnad går igen.

Siv Jensens ohederliga taktik

11 augusti, 2011

Siv Jensen (FrP) slår in öppna dörrar och tänjer på sanningen.

Mitt parti har inget gemensamt med Sverigedemokraterna.

Det hävdar Siv Jensen, ordförande i norska Fremskrittspartiet (Framstegspartiet på nynorsk), på Newsmill den 10 augusti. Som framgår nedan är detta en sanning med modifikation.

Siv Jensen, född 1969, valdes 2006 till ny ordförande i Fremskrittspartiet (FrP) efter mångårige (1978-2006) partiledaren Carl I. Hagen. Partiets ursprung står att finna i ett parti som 1973 bildades av den konservativt-liberale kapitalisten, tidningsutgivaren  och samhällskritikern Anders Lange (1904-74) och som först hette rätt och slätt Anders Langes parti.

Lange och hans parti ville sänka skatter, minska det offentligas inblandning i politik och ekonomi och sätta individen i centrum. Mot den bakgrunden är det helt korrekt att beteckna Anders Langes parti, liksom Fremskrittspartiet, som ett högerparti. Budskapet vann visst gehör i den norska valmanskåren, och i valet 1973 fick partiet 5 procent av rösterna i valet till Stortinget. Den populistiske talaren Lange blev kanske mest känd för uttalandet:

 Jag känner inte längre igen den norska ungdomen, som hellre dricker Coca Cola än gott norskt öl.

Anders Lange grundade Anders Langes parti, föregångaren till FrP.

Anders Langes parti och senare Fremskrittspartiet har ideologiskt klara likheter med den dagsländeliknande svenska partibildningen Ny Demokrati i regi av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson men liknar nog allra mest Fremskridtspartiet i Danmark, vilket grundades av skattejuristen Mogens Glistrup 1972.

I likhet med det norska systerpartiet nådde Glistrups parti parlamentet, Folketinget, 1973. Glistrup väckte viss uppmärksamhet då han menade att det danska försvaret gott kunde ersättas av en telefonsvarare med meddelandet ”Vi ger oss.” På ryska.

Efter ett par kortvariga företrädare valdes Carl I. Hagen 1978 till FrPs nye ordförande, en post som han alltså innehade till 2006 då Siv Jensen med förkrossande röstsiffror tog över. Det var under Hagens tid som FrP förvandlades från ett marginellt parti med få platser i Stortinget till att bli ett av Norges största partier med inflytande över regeringspolitiken. På så sätt utgör det norska partiet, vare sig det vill det eller inte, en förebild för SD.

Siv Jensen har kört på i samma stil som företrädaren Hagen med skattesänkarpolitik, ekonomisk liberalism och invandringskritik. Mot sin vilja brukar FrP i media framställas som ”populistiskt” och inrangeras bland Sverigedemokraterna , Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.

Det är detta sällskap Siv Jensen nu alltså, i svallvågorna efter terrordåden i Oslo den 22 juli, betackar sig för. Hon är av fullt förståeliga skäl besvärad av att massmördaren, en  rikemansson som kommer från en diplomatfamilj, faktiskt var medlem i Fremskrittspartiet 1999-2006:

Jag har väldigt svårt att förstå varför Anders Behring Breivik gick med i mitt parti men desto lättare att förstå varför han lämnade det.

Så kommer Siv Jensen till de skäl som i hennes tycke särskiljer FrP från nämnda nordiska partier och skriver:

Vi menar att Norge fortsatt skall vara ett land med dörrar som både kan öppnas och stängas, och inte bara stängas. Därtill menar vi att islam på samma sätt som de andra världsreligionerna har en plats i det norska samhället. Och låt det då bli sagt en gång för alla: det är skillnad på islam och den politiskt radikala islamismen.

Jaha. Men detta är ju exakt den officiella linje som också Sverigedemokraterna och, föreställer jag mig,  även Dansk Folkeparti och Sannfinländarna bekänner sig till. Inget seriöst parti parti är väl så verklighetsfrämmande att det förespråkar hermetiskt tillslutna gränser.

Historien visar entydigt att människor från andra länder gjort betydande insatser i det svenska samhället, exempelvis inom bergshantering, näringsliv, handel, industri och inte minst det militära. I dag kan det säkert behövas specialistkompetens inom vissa områden som behöver hämtas utifrån, för att nämna ett exempel. Inte heller önskar Sverigedemokraterna stänga dörren för verkligt hjälpbehövande människor enligt de normer som redovisas i FNs flyktingkonventioner, låt vara att partiet så långt det är möjligt vill hjälpa utsatta människor i dessas närområden.

Mogens Glistrup ville ersätta det danska försvaret med en telefonsvarare.

Inte heller när det gäller islam har SD något att invända mot Jensens resonemang. Den extrema terrorbenägna islamismen är inte samma sak som islam i allmänhet, och självfallet inryms den muhammedanska religionen i den religionsfrihet som finns inskriven i den svenska grundlagen. Vad man däremot har anledning protestera mot är när exempelvis Saudiarabien försöker sprida sin extrema variant av islam – wahhabismen – genom sponsoring av moskéer i Sverige.

Eller när muslimska trosbekännare ställer orimliga krav på undervisning och mat i svenska skolor. SD avvisar mångkulturen och hävdar att svensk kultur och svenska värderingar skall vara normgivande i Sverige, en inte helt orimlig uppfattning som jag faktiskt tror Siv Jensen delar vad gäller norska förhållanden.

I egenskap av regelbunden läsare av FrPs tidning Fremskritt vet jag att partiets kritik av massinvandringen till Norge inte på något sätt står SDs synsätt efter. Tvärtom har tidningen i visa fall fört fram en immigrationskritik som visserligen varit riktig i sak men så radikal till formen, att jag nog tänkt till både en och två gånger innan jag godkänt den för publicering i den svenska motsvarigheten SD-Kuriren. I Fremskritt har till exempel såväl kraftigt som återkommande invandrares överrepresentation i våldtäktsstatistiken påtalats, liksom de betydande problem särskilt invandrare från Somalia skapar i det norska samhället.

Somaliska män i Norge har, har Fremskritt således framhållit, visat sig betydligt mer benägna att tugga det narkotiska medlet kat och leva på bidrag än att vilja arbeta och anpassa sig efter norska förhållanden.

Om tidningens ytterst negativa bild av den somaliska invandrargruppen i Norge är med sanningen överenstämmande eller ej har jag från min svenska horisont inte tillräckliga förutsättningar att bedöma, men så mycket står klart att just invandrande somalier kommer från primitivare förhållanden och har lägre utbildningsnivå än de flesta andra invandrarkontingenter. Vilket givetvis inte är så konstigt med tanke på det laglösa samhälle dagens Somalia utgör.

Fremskritt – fränt invandringskritisk.

Siv Jensen far alltså med osanning när hon påstår att FrP inte har något som helst gemensamt med Sverigedemokraterna. FrPs kritik av norsk immigrationspolitik har, som framhållits ovan, varit minst lika frän som någonsin SDs  kritik av förhållanden i Sverige. Däremot har hon rätt i att FrP och SD rent ideologiskt inte delar plattform: Medan FrP i allt väsentligt är ett  högerliberalt parti  har SD en konservativ grundinställning och bör rätteligen betecknas som ett mittenparti, detta därför att dess partiprogram innehåller såväl höger- som vänsterelement.

Så varför ägnar sig Siv Jensen åt att slå in öppna dörrar respektive tänja på sanningen? Det vet hon naturligtvis bäst själv, men det är väl ingen vild gissning att hon använder  SD och dess nordiska systerpartier i kosmetiskt syfte för att hennes eget parti i Breivik-terrorns kölvatten skall framstå som så välkammat mainstream som möjligt. Då är sanningen inget självändamål.

Jag kan i och för sig förstå den taktiken – men särskilt rolig eller hederlig är den inte. Och på tal om olikheter: den största olikheten mellan FrP och SD i sammanhanget är ju att det var FrP massmördaren var medlem i – inte SD!