Posted tagged ‘Friedrich Engels’

Om vänsterns andlighet, Karl Marx och alienationen

12 oktober, 2018

Karl Marx alienationsteori fick ett uppsving först med 60-talsvänstern.

Joel Halldorf, ledarskribent på den kristna tidningen Dagen och docent i kyrkohistoria i Uppsala, tar i en krönika på ett i stort förtjänstfullt sätt upp den intressanta frågan om vänsterns (bristande) andlighet. https://www.dagen.se/kronikor/joel-halldorf-vanstern-ger-materiella-svar-pa-andliga-fragor-1.1215732

”Nog har socialdemokratin känt av oron i vår existentiella tid”, menar Halldorf, ”men man har svarat med löften om ordning och reda. Dagens vänster ger materiella svar på andliga frågor.”

Enligt krönikören var det annorlunda med vänsterikonen Karl Marx (1818-83). Denne beskrev i sin så kallade alienationsteori hur proletärerna genom industrialiseringen alienerades (blev främlingar för både sig själva och tillvaron i stort) genom att de, till skillnad från hur det varit i det gamla bonde- och hantverkssamhället, förlorade kontakten med produkten av sitt arbete. Halldorf anser rentav att ”I Marx utopi var målet lika mycket själslig jämvikt som ekonomisk jämlikhet.” https://blogs2.abo.fi/sociologiskaklassiker2014/2014/11/26/marx-alienationsteori/

Och faktum är att Marx alienationsteori understryker marxismens pseudoreligiösa karaktär. Slitet på fabriksgolvet gör att proletärens ställning som kosmisk varelse (Gattungswesen) äventyras. Fabriksarbetaren blir genom att berövas produkten av sitt arbete en stympad och ofullgången varelse. Alienationsteorin hade emellertid inte någon central ställning under Karl Marx egen livstid.

Joel Halldorf ger Göran Greider en välförtjänt känga.

Teorin framfördes första gången i Marx Parismanuskript från 1844, då författaren var 26 år gammal men den publicerades sedan inte förrän 1932 i en sovjetisk utgåva av Karl Marx och Friedrich Engels samlade skrifter. Som i så mycket annat stödde sig Marx på den tyske filosofen G. W. F. Hegel (1770-1831), som tog upp frågan i sin skrift Andens fenomenologi 1807 men då i ett annat perspektiv än det Marx kom att anlägga.

Det var först då 60-talsvänstern hakade på genom marxistiskt influerade filosofer såsom André Gorz och Herbert Marcuse som alienationsteorin fick sitt verkliga uppsving. Målsättningen var att anpassa teorin till moderna förhållanden. Det skrevs och talades då närmast febrilt om den vedervärdiga alienationen i böcker, debattartiklar, föreläsningar och TV-rutor i såväl Sverige som utlandet. Den stora boven var förstås kapitalismen.

Så visst kan man se alienationsteorin som ett uttryck för något slags socialistisk andlighet. Det ändrar dock inte dess karaktär som lätt stollig och antikverad. Någon andlighet i egentlig mening är det knappast fråga om. Marxismen är och förblir en materialistisk filosofi som reducerar människan till ett stycke materia i rörelse utan egentligt värde.

Joel Halldorf passar även i sin krönika på att ge den allestädes närvarande Göran Greider en välförtjänt känga. Medan Greider kan vara andlig i sin poesi är så icke fallet när han ägnar sig åt politisk agitation, menar Halldorf: ”Men i Greiders ledartexter är Jesus sällan mer än ett fördelningspolitiskt föredöme.”

Den konservative filosofen Tage Lindbom (1909-2001) har på ett allsidigt sätt belyst frågan om socialism contra andlighet och skrev 1977 en djupt insiktsfull bok med titeln Myt i verkligheten, som kan vara den förnämsta kritik av marxismen som utgivits på svenska. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Lindbom

Filosofen Tage Lindbom gav en djupt insiktsfull kritik av marxismen och socialismen.

I en intervju jag gjorde med Lindbom för den kristna tidskriften Svenska Journalen (#48 1977) förklarade han att den socialistiska rörelsen bygger på premissen, att när magen och mättad och människan nått en hygglig levnadsstandard så kommer med automatik den del av personligheten som ägnas åt det materiella att minska.

Så blev det dock inte, förklarar Lindbom: ”Jag kunde dock inte undgå att lägga märke till att trots att levnadsstandarden ständigt höjdes, så inställde sig ingalunda denna underbara process att det andliga steg liksom en offerrök mot skyn. Tvärtom – det materiella betonades bara mer och mer, vilket konsumtionssamhället är ett uttryck för.”

Det behövs väl endast en flyktig blick på socialdemokratin av i dag för att inse att Lindbom hade alldeles rätt. Följden för Tage Lindboms del blev att han bröt upp från socialdemokratin (han var 1938-65 chef för Arbetarrörelsens arkiv) och antog ett andligt-konservativt synsätt vilket utmynnade i att han konverterade till islam och sufismen. Det är emellertid en annan historia.

Fotnot: Jag utkom 1989 med boken Slaveri i vår tid. Marxismens ideologi (Contra förlag 248 sidor)i, som är en kritik av marxismen och socialismen i teori och praktik.

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

17 december, 2015

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

Johan_Lundberg_(litteraturvetare)_2014 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

2015821_1200_675 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

untitled Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

myrdal och Mao Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

2330560_1200_675 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

A5B3FF4FC4341901A1CEDA6F6E2D8A9CDA0876CD22CDD6225F3D26677AFC4BB9 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Lundberg m m 011

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Från Marx och Engels klankommunism till dagens rasvänster

28 september, 2015

120402_karl_marx_shanghai Marx och Engels står staty i Shanghai i Kina.

Karl Marx och Friedrich Engels heter ett par av de mest inflytelserika tänkarna i modern tid. Deras idéer ligger till grund för det brutalaste samhällsexperiment världen skådat – kommunismen – och fortsätter utöva inflytande ända in i de yttersta av dessa dagar. Nyligen tog jag del av en debattartikel om Marx och Engels ideologiska inspirationskällor av journalisten och författaren Per Brinkemo i tidningen Dagens Samhälle # 31 2015, som jag måste tillstå var något av det intressantaste jag läst på länge.

Brinkemo, som är känd för sina studier om somaliskt samhälle och kultur, tar i artikeln fasta på det sällan uppmärksammade faktumet att kommunismens ideologiska patriarker Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1820-95) hämtade inspiration till sitt filosoferande från studier om klansamhället. Brinkemo framhåller således: ”Få politiska ideologier har haft ett sådant globalt inflytande som kommunismen. Ändå är det nästan ingen som tycks känna till att Marx och Engels hämtade inspiration och modellen för sina teorier i den universella samhällsmodellen, klansamhället, men ofta kallad urkommunism eller primitiv kommunism.”   

Klansamhället, förklarar Brinkemo, var en gång den gemensamma organisationen för alla forntida samhällen. Klanorganisationen är dock inte bara något från det förflutna. Det lever kvar och frodas i stora delar av Mellanöstern i länder såsom Irak, Syrien, Libyen, Afghanistan, Jemen men även i ett europeiskt land som Albanien. Klanens betydelse är framträdande även på exempelvis Koreahalvön i Asien och bland de zigenska grupperna romer och sinti.

200px-Lewishenrymorgan Lewis Henry Morgan (1818-81).

Per Brinkemo informerar om att ”Marx och Engels blev varse klansamhället genom en amerikansk jurist, Lewis H. Morgan (1818-1881), som intresserat sig för hur indianstammar var organiserade.” Fyllig information om Morgan finns att tillgå här: https://en.wikipedia.org/wiki/Lewis_H._Morgan

Just så var det och om detta berättar författaren och historikern Tage Lindbom (1909-2002) i en av de mest värdefulla studier om marxismen som enligt min uppfattning publicerats på svenska: den anspråkslösa volymen Myt i verkligheten. En studie i marxism (114 sidor, 1977).

Lindbom framhåller att de teorier om det så kallade ursamhället vilka Lewis Henry Morgan, som var järnvägsjurist och republikansk delstatspolitiker i New York men också antropolog och etnolog med ett särskilt intresse för Amerikas indianer, utformat utifrån sina studier om framförallt Irokes-indianerna till sin karaktär var skäligen vaga. Morgan blev för övrigt hedersmedborgare i Irokes-stammen.

Morgan delade in den mänskliga utvecklingen i tre faser: 1) Savagery (vildhet). 2) Barbarism (barbari) samt 3) Civililization (civilisation). Det gjorde han utifrån tekniska landvinningar som gjorts under resans gång. Morgans metoder var populära kring mitten på 1800-talet, och det är ingen tillfällighet att han är den ende amerikanske antropolog som i uppskattande ordalag citerats av storheter såsom evolutionsideologen Charles Darwin (1809-82) och psykoanalysens store föregångsman Sigmund Freud (1856-1939). Nyare forskargenerationer har emellertid dömt ut hans metodik som ovetenskaplig.

tage-lindbom Tage Lindbom (1909-2002), en av våra främsta kännare av marxismen.

Orsaken till att det är så föga känt att Marx och Engels hämtade stoff till sina teorier från det forntida klansamhället, förklarar Brinkemo, är det faktum att de i sina skrifter inte använder ordet ”klan” utan i stället hänvisar till ”gens”, ett äldre ord för just klan. ”I sina skrifter”, menar Brinkemo, ”hyllar de klansamhället och beskriver det i ofattbart romantiserade termer”. Engels skriver till exempel i sin bok Familjens, privategendomens och statens ursprung att det statslösa klansamhället är ”en underbar organisation”.   

Per Brinkemo anför ett citat från Engels för att belysa detta. I det förmoderna klansamhället, skriver Engels, gjordes ej skillnad på människor utan män och kvinnor var jämlika:    ”…utan soldater, gendarmer och poliser, utan adel, kungar, ståthållare, prefekter eller domare, utan fängelser, utan processer, går allt sin gilla gång. All tvist och strid avgörs av samtliga inblandade; gensen eller stammen eller de enskilda gentes sinsemellan.” Brinkemos artikel kan i sin helhet läsas här: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/fran-klan-till-stat-och-vaegen-till-identitetspolitiken-18060

I klansamhällets mest utpräglade form fanns heller ingen enskild egendom, påstod Engels, utan allting delades av alla i släkten eller stammen/klanen. Där stannade dock gemensamheten och solidariteten. Klanen var allting, praktiskt taget själva universum, för dess medlemmar. Den enskilda människan utgjorde ett hot mot denna gemenskap, varför den sociala kontrollen var mycket stark. Detta sakernas tillstånd går stick i stäv i förhållande till det liberala, demokratiska samhället byggt på individ och familj.

Marx och framförallt Engels hade alltså hämtat denna romantiserande syn på ”ursamhället” från amatörantropologen Lewis H. Morgan. Problemet var att Morgans teorier inte alls gav utrymme för en så långtgående tolkning som den Marx/Engels svarade för och som utgjorde själva grunden för deras teoribildning om det ”urkommunistiska samhället”, vilket mänskligheten i tidernas fullbordan enligt historiens obevekliga lagar om dialektisk klasskamp en dag var predestinerad att återvända till.

Lindbom 001

Tage Lindbom framhåller i Myt i verkligheten (sidan 81):

I verkligheten ger Morgan i sina studier ej några som helst säkra belägg för att en verklig egendomskommunism existerat, och han framhåller ständigt, att privategendomen uppkommer främst genom att de medel, varigenom födan anskaffades, tekniskt utvecklades. Ju flera föremål och tekniska medel att skaffa föda, desto fler föremål inordnas i den privata egendomsbesittningen, det är Morgans förklaring till privategendomens begynnelse.

Morgans uppfattning – att privategendomen uppkommit genom en teknisk och civilisatorisk utveckling och att frånvaron av privategendom är ett uttryck för teknisk och samhällelig primitivitet – tolkades av 1800-talsmarxismen och då främst Engels som att en ”urkommunistisk” ordning en gång existerat. Denna naturliga ordning har enligt den marxistiska teoribildningen sedan brutits ned av, med Lindboms vokabulär, ”makthungriga usurpatorer”, vilka därmed lagt grunden till det förtryck och den alienation (förfrämligande) som det är marxismens/kommunismens historiskt givna uppgift att avskaffa.

Lindbom fortsätter (sidan 82):

Utifrån denna socialantropologiska frihandsteckning och förvanskning av Morgans försiktiga och på ett ofullständigt material grundade omdömen bygger Marx och Engels upp en historisk tolkning av privategendomens uppkomst som en brutal maktusurpation och djupt omoralisk kränkning av människans ’Urwesen’. På grundval av denna tolkning utformas marxismens frihetslära. Varje maktförhållande är ett förtryck. Redan familjen är upprättandet av ett maktvälde, då husfadern är den produktive maktinnehavaren, varigenom hustru och barn är föremål för en exploatering. Ty familjen är främst av allt en produktionsenhet, vari husfadern-härskaren tillägnar sig ’mervärdet’ och därmed alienerar de övriga familjemedlemmarna.

Sedan den socialistiska revolutionen enligt marxismen hade avskaffat kapitalismens förtryck och upprättat proletariatets diktatur skulle, efter en ospecificerad övergångstid, det slutliga, kommunistiska samhället, då mänskligheten återvänt till sitt paradisiska urtillstånd av egendomsgemenskap, upprättas. Staten förutsattes då ha vissnat ned och dött, men exakt hur detta skall ske anges aldrig. Då har också slutmålet för all mänsklighets utveckling uppnåtts.

Tage Lindbom sammanfattar i Myt i verkligheten vari detta slutmål i det marxistiskt-kommunistiska perspektivet består (sidan 85):

Det är människan, som träder i Guds ställe. Människan är den materiella, sinnliga verklighetens högsta uppenbarelseform. Människans uppgift är ej blott att befria sig från förtryckets, alienationens ok. Människans högsta uppgift är att ersätta Gud, och detta gör hon därigenom att Karl Marx utropar henne till Skapare. Det är detta Marx ytterst vill med människan. Karl Marx´ människa bär fram den totala gudlösheten.  

Om den originelle tänkaren Tage Lindbom, som började sin verksamhetsbana som marxist och socialist, gled över till kristendomen och slutade sitt liv som muslimsk mystiker av sufistisk övertygelse och samtidigt konservativ ideolog, finns mer information här: https://traditionochfason.wordpress.com/2008/12/06/muslim-socialdemokrat-och-oerhort-konservativ/

Enligt Per Brinkemo fanns hos radarparet Karl Marx och Friedrich Engels ”en grundläggande avsky mot den rådande samhällsordningen”. De hatade allt som det etablerade samhället vilade på: kapitalism, monarki, borgerskap, individualism, familjen, militären och kanske mest grundläggande av allt: religionen. Människan var enligt deras synsätt endast materia i rörelse och religionen blott ett medel för makthavarna att hälla människorna kvar i förtryck och förnedring. ”Ett folkets opium” eller ”en suck från en varelse i trångmål”.

3997909502_11ae1e947d Trotskistisk propagandabild med från vänster Karl Marx, Friedrich Engels, V. I. Lenin samt Leo Trotskij.

Marx och Engels tankar, som enligt dem själva ytterst syftade till att framskapa den totala jämlikheten och friheten, ledde till det värsta och grymmaste förtryckarsystem världen skådat i form av den reellt praktiserade kommunismen med tiotals miljoner dödsoffer världen över i länder såsom Sovjetunionen och Östblocket, Folkrepubliken Kina, Kambodja, Nordkorea, Vietnam, Angola, Kuba och Albanien.

Den så kallade 68-vänstern var fragmentiserad i en mängd olika grupperingar och sektbildningar men hade ett gemensamt: dess företrädare ordade jämt och ständigt om jämlikhet och befrielse från förtryck av olika slag, låt vara att de själva bekände sig till ett ideologiskt koncept som skapade det värsta förtrycket av alla.

I dag är läget ett helt annat, påpekar Per Brinkemo som slutkläm på sin artikel i Dagens Samhälle: ”Märkligast av allt är att målet om lika rättigheter bytts ut mot olika rättigheter. Istället för ett samhälle på jämlik grund kämpar dagens vänster, på tvärs mot Marx och Engels ursprungstankar, för ett samhälle där olika identiteter som kön, etnicitet och ‘ras’ spelar avgörande roller. Sannolikt hade varken Marx eller Engels känt sig särskilt hemma i vår tids identitetsdebatter.”

 

   

 




Debattkväll om religion och integration i Hebbevillan

9 april, 2015

012 Bloggaren med Christer Sturmark efter debatten i Wendela Hebbes hus. På min slips med motiv från filmen ”Blues Brothers” finns texten: ”On a mission from God”. Foto: Joakim Ströberg

I går kväll, onsdagen den 8 april 2015, deltog jag i egenskap av företrädare för Sverigedemokraterna i Södertälje i en debatt i ämnet ”Religion och integration” med Humanisternas förbundsordförande Christer Sturmark. Debatten ägde rum i Wendela Hebbes hus, vackert belägen intill Södertälje kanal, och arrangerades av Humanisternas avdelning i Södermanland.

Jag måste erkänna att jag tvekade en smula innan jag accepterade inbjudan. Christer Sturmark är trots allt en rikskänd och slipad debattör och författare och jag en enkel kommunpolitiker, skribent och bloggare utan tidigare erfarenhet av just det här debattformatet. Efter att ha fått litet uppmuntrande tillrop från partivänner med budskapet att jag nog skulle klara detta, beslutade jag ändå att ställa upp.

Runt 25 personer hade bänkat sig i restaurang Wendela Hebbe för att ta del av debatten. Vilket innebär att det var tämligen packat med folk. Joakim Ströberg, ordförande för Humanisterna i Södermanland, var moderator. Upplägget var enkelt och koncist – först inledningsanföranden om tre minuter (som utsträcktes till fem), därefter en serie replikskiften följt av frågor från publikum och allra sist avslutningsanföranden. /Fotnot/

004 Joakim Ströberg (till höger i bild) presenterar de båda debattörerna för publiken. Foto: Staffan Norberg

Jag återger här mitt inledningsanförande i sitt ursprungliga skick – det vill säga innan jag kortade ner det för att det inte skulle bli alltför långt:

Först ett tack till Humanisterna i Södermanland och Joakim Ströberg för inbjudan till detta samtal.

Allra först vill jag deklarera, att jag hyser en personlig övertygelse av kristet slag. Religionen betyder mycket för mig som individ och för samhället i stort.

Ser vi till människans utveckling historiskt, så har människorna alltid haft en tro eller förvissning om att högre makter eller personligheter påverkar oss människor, naturen omkring oss och det historiska skeendet.

Det är först under de senaste 200-300 åren som gudsförnekelsen och ateismen fått något inflytande, då framförallt i västerlandet. Det har skett via Franska revolutionen 1789 och genom tänkare som Karl Marx, Friedrich Engels och Vladimir Lenin. Men ingenstans, inte ens i det extremt ateistiska Albanien under den kommunistiske diktatorn Enwer Hoxha på 1960- och 1970-talen, har man lyckats utplåna religionen.

För mig är religionen en positiv kraft i samhället så länge de troende tar avstånd från våld och aktivt tvång.

Sverigedemokraterna är ett icke-konfessionellt parti som sluter upp bakom den grundlagsfästa religionsfriheten. Envar har rätt till sin tro eller övertygelse, vare sig denna är monoteistisk eller polyteistisk, förutsatt att Sveriges lagar följs. Vi motsätter oss dock positiv särbehandling utifrån en religiös uppfattning.

Däremot anser vi inte, att den svenska staten kan eller bör vara religiöst neutral. I SDs principprogram (2011) står: ”Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten…Kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.”

untitled Salems kyrka i Rönninge – ett fint exempel på kristen kultur i Sverige.

När det gäller religionens betydelse för integrationen är situationen ganska komplex. Framförallt är SD skeptisk till mantrat ”Vi måste förbättra integrationen” som universallösning på alla problem som den svenska massinvandringspolitiken skapat. Invandringen till Sverige har helt enkelt blivit så stor att det inte finns några  förutsättningar att i någon högre grad förbättra integrationen.

Om den religiösa identiteten kan bidraga till att vissa individer, familjer och grupper känner sig mer hemma i det svenska samhället, så är detta givetvis bra. Dock vill jag understryka att vi sverigedemokrater avvisar den mångkulturalistiska ideologi som ligger bakom dagens integrationsbegrepp och som beslutats om i regeringspropositioner åren 1975, 1997/98 samt 2010.

Jag citerar ur ett avsnitt av SDs principprogram som handlar om mångkulturalismen: ”I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet.”

Vi kan ju ganska lätt konstatera att mångkultur- och integrationspolitiken, i förening med massinvandringspolitiken, lett till svårartade samhällsproblem: radikal islamism, gängkriminalitet, uppkomsten av laglösa områden där polis och räddningspersonal angrips, en ökad antisemitism samt jihadistisk turism till konflikthärdar i Mellanöstern där IS (DAESH) ägnar sig åt exempellösa grymheter mot kristna och andra religiösa grupper.

Den förda integrationspolitiken har med andra ord mest lett till elände. Helt klart är islam den religion som har haft svårast att interagera med andra religioner.

Sverigedemokraternas alternativ är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet före 1975. Eller enklare uttryckt: TA SEDEN DIT MAN KOMMER.

Jag lyckades alltså inte pressa in allt detta inom ramarna för mitt inledningsanförande, men det som inte hanns med där portionerade jag ut i replikskiftena samt avslutningsanförandet. Hur det gick i debatten med Christer Sturmark? Tja, denne är en skicklig och rutinerad debattör som gärna kör med tjuvknep. Han har en tendens att i motståndarens argumentation – i det här fallet denna bloggare – läsa in sådant som inte finns där utan endast i Sturmarks egen skruvade tolkning.

006 Bloggaren antecknar medan Sturmark lägger fram sina argument. Foto: Staffan Norberg

Så till exempel försökte han få det till, att det finns likheter mellan SD och IS (DAESH) så till vida att båda (påstod Sturmark) vill ha religiösa och monokulturella stater. Självfallet argumenterade jag emot denna uppenbara vantolkning: SD vill inte ha en religiös stat utan endast en stat som inte är religiöst neutral och där kristendomen, inom ramen för gällande religionsfrihetslagstiftning, ges en viss särställning. IS-terrorister torde däremot inte ens kunna stava till religionsfrihet. Alldeles bortsett från att SD inte ägnar sig åt att hugga huvudena av folk…

För min del är jag rätt övertygad om att de flesta i auditoriet genomskådade Christer Sturmarks skruvade och ibland rent lögnaktiga argumentation. Det förtjänar påpekas att Sturmark på sina håll anses vara en dogmatisk på gränsen till fanatisk sekularist/ateist som gör den sanna humanismen en otjänst, vilket framgår av en artikel av Anders Björnsson hämtad från Expressen 2007:

http://www.expressen.se/debatt/radda-humanismen-fran-humanisterna/

Det var också min debattmotståndare som fick de knepigaste publikfrågorna. Jag gladde mig i övrigt åt att några åhörare, också sådana som tillhör motståndarpartier, kom fram till mig och tyckte att jag skött mig bra.

Glad blev jag också för Per Eric Mattssons, ordförande i föreningen Wendelas Vänner som var värd för debatten, uppskattande ord om min bok Religionsfrihetens martyrer, vilken till större delen handlar om Södertäljes förste litterate borgmästare Zacharias Anthelius som blev halshuggen år 1624 för sin katolska tro. Jag har även genom en motion till kommunfullmäktige lyckats få kommunen att uppkalla en park utanför Katolska kyrkan (tidigare Kanalparken) efter Anthelius. Sålunda heter parken numera Zacharias Anthelius park.

001 Humanisternas flyer utanför den vackert belägna Hebbevillan/Wendela Hebbes hus. Foto: Tommy Hansson

Trots ovanstående kritik riktad mot Christer Sturmark, vars till synes kompletta oförmåga att se något som helst positivt i någon som helst form av religion i mitt tycke är ganska uppseendeväckande, är jag glad över att han hade kuraget att ta sig an en sverigedemokrat i en seriös debatt av detta slag. Han var säkert medveten om att somliga kan tolka detta som att han bidrar till att ”normalisera” SD.

Hur som haver – den tiden då man kunde strunta i SDs argument är definitivt förbi!

Fotnot: Debatten spelades in på video och kan avnjutas via en video som återfinns här:http://humanistbloggen.blogspot.se/2015/04/debatt-om-religion-stat-och-integration.html

Karl Marx: vänsterns hatande föredöme

29 augusti, 2013

Karl-Marx-397x493Karl Marx skrädde inte orden mot sina rivaler och meningsmotståndare.

När man i dessa yttersta av tider studerar vänsterns notoriska metodik att smutskasta sina motståndare med hjälp av invektiv, svordomar och andra fula ord  – som blir uppenbar för den som utsätter sig för obehaget att läsa exempelvis vissa vänsterföreträdares tweets – bör man veta att de senare har ett föredöme som heter duga: Karl Marx (1818-83) i egen hög (eller kanske snarare låg) person.

Marx attacker på sina socialistiska konkurrenter är beryktade för sin plumphet och grovhet. Ett särskilt gott öga hade han till den briljante tyske socialistledaren, författaren och advokaten Ferdinand Lasalle (1825-64), vars framgångar såväl inom juridikens som politikens räjonger gick Marx ära för när.

Han skrev om Lasalle  i ett brev till kumpanen Friedrich Engels (1820-95) den 7 mars 1856:

En typisk jude från den slaviska gränsen, alltid beredd att utnyttja alla för sina privata syften. Denna mani att tvinga sig in i framstående kretsar och göra en framgångsrik karriär, med varje sorts hårolja och make-up, det faktum att han inget annat är än en oljig jude från Breslau, har alltid varit frånstötande för mig.

Marx var vid denna tid bosatt i London och följde tillsammans med Engels med harmsen avundsjuka antagonistens framgångsrika bana hemma i Tyskland. Den notoriskt antisemitiske och allmänt rasistiske Marx – som själv kom från en judisk familj som konverterat till kristendomen – kunde till slut inte behärska sig utan skrev i ett brev till Engels den 30 juli 1862 följande:

Det står nu klart för mig att han, som huvudformen och hårväxten pekar på, är en avkomling till de negrer som följde med Moses på flykten från Egypten (såvida inte hans mor eller farmor korsades med en nigger). Denna förening av tysk och jude på negerbas producerade oundvikligen en märklig hybrid.

ferdinand-lasalle-540x304Ferdinand Lasalle, ”en oljig jude från Breslau” enligt Marx i en av dennes antisemitiska tirader.

Karl Marx slapp konkurrensen från Lasalle, då denne avled i sviterna efter en pistolduell 1864. I stället blev nu den ryske agitatorn Michail Bakunin (1814-76) Marx främste rival om makten inom den socialistiska sfären. I ett brev till Engels den 12 september 1863 benämner Marx Bakunin ”denna väldiga massa av fläsk och fett”. Bakunin var som person Karl Marx absoluta motpol. Medan Marx var en beräknande, integrerande intellektualist och teoretiker, var Bakunin den flammande känslomänniskan, romantikern och revolutionäre praktikern.

Om Wilhelm Liebknecht (1826-1900), ytterligare en rival om makten, utlät sig Marx på följande sätt i ett brev till Engels den 10 augusti 1869: ”Den kossan har inte den blekaste aning om revolutionär politik.”

Bortsett från Marx tarvliga omdömen om andra socialistiska operatörer kom han med en banbrytande innovation inom socialistisk politik: han tog för vana att brännmärka andra, för honom misshagliga individer och riktningar, såsom varande ”kätterska”, som svikare av den enda sanna och riktiga socialismen. Detta är en metod som använts av alla kommunistiska/socialistiska regimer i syfte att bli av med konkurrenter om makten.

bakuninMichail Bakunin: flammande känslomänniska och revolutionär.

Den tydligaste exemplet på denna strategi torde vara Stalins groteska skådeprocesser i Sovjetunionen på 1930-talet, då ideologiskt övertygade kommunister ställde sig upp inför domstolarna och förklarade sig vara inpiskade kontrarevoltionärer och agenter för främmande makt. De lyssnade med stoiskt lugn på huvudåklagaren Andrej Vysjinskij, som vrålade att de var ”galna hundar” som skulle skjutas.

Den avgörande skillnaden mellan Marx och Stalin var ju att den senare förfogade över alla de fängelser, tortyrkammare, läger och exekutionsplutoner som Marx saknade. Om inte Sovjetunionen, vars grundare V. I. Lenin (1870-1924) översatte Marx dammiga teorier till praktisk politik och terror, hade uppstått hade Marx sällat sig till alla andra mer eller mindre  misslyckade socialistledare och revolutionsteoretiker vars namn endast specialiserade historiker i dag känner till.

Karl Marx var en hatande människa. Han hatade sina socialistiska medtävlare och föregångare, han hatade borgerligheten och kapitalisterna, han hatade judendom och kristendom och han hatade icke minst det kejserliga Tyskland med dess ”järnkansler” Otto von Bismarck (”Pissmarck” med Marx karaktäristiska vokabulär). Marx hat blev upprinnelsen till det för socialism och kommunism så utmärkande klasshatet, som skördat så många liv genom kommunismens blodiga historia.

Radek's_actionÖveråklagare Vysjinskij (i mitten) läser upp dödsdomen mot Karl Radek under Moskvaprocesserna.

Lästips: Tommy Hansson: Slaveri i vår tid. Marxismens ideologi. Contra förlag 1989. Tage Lindbom: Myt i verkligheten. En studie i marxism. Pro Veritate förlag 1977. Leopold Schwarzschild: The Red Prussian. London 1948. Marx/Engels samlade skrifter inklusive brevväxlingen dem emellan kan studeras i tyskt original i Marx-Engels Werke (MEW), Band 1-39. Berlin 1968.

Den irrationella rädslan för religion

8 maj, 2013

headerimage-12106-1251004567David Lindén vill se Löfven ”förklara krig mot religion”.

I Länstidningen (Södertälje) den 8 maj 2013 finns en debattartikel av en ”gästtyckare” som heter David Lindén, doktorand i historia vid King´s College i London, som uppmanar S-ledaren Stefan Löfven att ”förklara krig mot religion”. Därmed skulle, menar debattören, Löfven kunna gå till historien som ”en av de stora socialdemokratiska statsmännen”.

Löfven skulle på så sätt, anser Lindén, gå i USA-presidenten Lyndon B. Johnsons fotspår, Johnson som på sin tid förklarade ”krig mot fattigdomen”. Jag vet inte vilken historiebok Lindén har läst, men att Lyndon Johnson skulle räknas till de stora statsmännen – annat än möjligen av den sociala ingenjörskonstens båldaste tillskyndare – har undgått mig. Johnson är och förblir mest känd som mannen som lade grunden för USAs nederlag i Vietnamkriget.

Den irrationella rädsla för aktiv religionsutövning som Lindén ådagalägger är ett återkommande tema i dagens åsiktsbildning. Det faktum att det finns galningar som påstår sig vara religiösa – jag kommer av naturliga skäl främst att tänka på våldsbejakande jihadister/islamister – tas av somliga till intäkt för att all religion är av ondo. Det är en inte särskilt begåvad utgångspunkt.

Om vi tittar på 1900-talets stora konflikter så hade ingen av dessa med religion att göra. Första världskriget med cirka 10 miljoner döda var ett utflöde av vapenskramlande nationalism av det obotligt chauvinistiska slaget, medan Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer startades av Adolf Hitlers nationalsocialister. Inte heller någon av de mindre konflikterna, exempelvis Koreakriget eller Vietnamkriget, hade med religion att göra.

secondColumnNågra av dem som möjliggjorde den kommunistiska ideologins massmördande: från vänster Josef Stalin, Friedrich Engels, Pol Pot, Karl Marx och Mao Tse-tung. Samtliga var doktrinära ateister.

Det gångna seklets militära kraftmätningar med det omätliga lidande dessa medförde för civilbefolkningen var ett resultat av politik och ideologi. Märkligt nog hörs utomordentligt få röster som vill förbjuda politik eller ideologi. Bara den garanterat ateistiska ideologin kommunismen bär ansvaret för mellan 100 och 200 miljoner människors död, beroende på hur man räknar. Var finns ropen på förbud mot kommunismen?

Vidare existerar en betydande förvirring om sekularismen i samhället. David Lindén skriver:

På papperet är Sverige en sekulär stat, men samtidigt tycker många opinionsbildare och journalister att religion och främst religiositet är något som förtjänar både respekt och vördnad.

Lindén tycker sig uppenbarligen se en motsättning där ingen sådan finns. Det är riktigt att Sverige är en sekulär stat. Kyrkan är sedan ett antal år tillbaka skild från staten och ingen torde kunna anklaga eller, om man så vill, berömma vare sig regering eller opposition för att vara överdrivet religiösa. Däremot är Sverige inte ett sekulärt samhälle.

Religionsfrihet finns inskriven i grundlagen och alla som i övrigt följer våra lagar är tillförsäkrade frihet att utöva sin religion, hur förkastligt andra än må tycka att detta är. Det är sådant som kallas tolerans, vilket torde vara ett av de mest missbrukade orden i den samtida diskursen. Den intolerans som uppvisas av dem som jämt och ständigt predikar tolerans är stundom monumental.

Ett sekulärt samhälle skulle däremot med nödvändighet innebära en utbyggd kontrollapparat i syfte att övervaka att ingen ägnar sig åt gudstillbedjan eller annan form av religiositet. Ett sådant samhälle skulle vara outhärdligt intolerant och ogästvänligt att leva i, kanske då med undantag för våra mest insnöade ateister.

enver-hoxhaAlbaniens kommunistiske diktator Enwer Hoxha försökte utrota religionen. Han lyckades inte särskilt bra.

Mig veterligt är den totalitära kommunistdiktaturen Albanien på 1960-talet, under ledning av den sinnesrubbade diktatorn Enwer Hoxha, den enda stat i världen som utropat sig som en ateistisk stat och ett ateistiskt samhälle. Dessa anspråk var inte med sanningen överensstämmande. Den som hyser en äkta religiös tro låter sig inte hindras av en förtryckande stat utan finner alltid, ibland med livet som insats, nya vägar att utöva sin religion och tillbe sin Gud. Så var fallet också i Albanien.

Nå, men terroristerna med anknytning till islam, då? Dessa mordiska våldsverkare är väl ett tecken på att religion kan vara destruktiv? Så är naturligtvis fallet. Jag hävdar emellertid att islamisterna/jihadisterna, vilka tycker det är fullt rimligt att döda såväl oskyldiga människor som sig själva i Allahs namn, har mer med vänsterextremistiska terrorrörelser av typ Baader-Meinhof-ligan i Tyskland och Röda brigaderna i Italien än med sann religion att göra. De har samma målsättning – att skapa kaos och osäkerhet i det västerländska samhället – och använder samma metoder.

Sann religion tar fram det bästa i människan. Alla högtstående religioner predikar kärlek, barmhärtighet, nåd och ödmjukhet. Sann religion förädlar människan. Sann religion lär att det finns en högre verklighet och en högre sanning än de förödande och av människor skapade ideologier och ismer som kastat mänskligheten in i två (tre om vi räknar in Kalla kriget) världskrig.

Ateistmaffian borde lära något av vår moderna historia, men det är troligen alldeles för mycket begärt. Det förvånar mig därför inte ett spår att David Lindén avslutningsvis i sin gästtyckarspalt i Länstidningen gillande citerar Karl Marx yttrande om att ”religion är ett opium för folket”. Marx som är den ideologiske fadern till den ideologi som mördat fler människor än någon annan ism. Icke alls underligt, då den marxistiska ideologin bygger på föreställningen om att det finns oönskade och skadliga människor och ”klasser” som måste bekämpas med våld och revolution.

Vad som behövs i dagens samhälle är snarast mer, inte mindre religion. Om alla jordens folk tillämpade Tio Guds bud och/eller de ideal som framställs i Jesu Bergspredikan skulle vi ha en helt igenom god värld.

Den ateistiska dårskapen

25 december, 2011

Heliga tre konungars tillbedjan av det nyfödda Jesus-barnet.

”Nyateismens sammanbrott”. Så löd rubriceringen till Svenska Evangeliska Alliansens (SEA) nyhetsbrev den 9 december. Nyhetsbrevets text gjorde gällande att den så kallade nyateismen nått vägs ände. Det är ett ämne som väl kan vara lämpligt för en betraktelse så här på juldagen 2011.

Tankeströmningar som förhöll sig skeptiska gentemot religionen började göra sig gällande redan under 1600-talet. Uttryck härför hade också säkert dykt upp redan långt dessförinnan. Den franske tänkaren René Descartes (1596-1650), som avled i lunginflammation på Stockholms slott, satte tvivlet i system. En av de få saker han inte tvivlade på var människans tankeförmåga, därav uttrycket: Cogito, ergo sum (Jag tänker, alltså är jag till).

Descartes gick i bräschen för en vetenskaplig hållning och har därför kommit att spela en roll för senare tiders ateister, men det är fel att betrakta Descartes själv som gudsförnekare: tvärtom höll han det för filosofiskt självklart att det fanns en fullkomlig Gud.

Tvivlet tog fart under upplysningstiden, vars flammande politiska uttryck blev Franska revolutionen 1789 vilken var influerad av filosofer såsom Rousseau, Voltaire och Diderot. Inte ens de franska revolutionärerna förmådde dock helt och fullt bryta med religionen. Den uppgiften påtog sig däremot Karl Marx (1818-83) och dennes nära förbundne Friedrich Engels (1820-95) med desto större entusiasm.

Marx (till höger) och Engels lade grunden för den moderna ateismen.

För Marx, som var född i en judisk familj vilken konverterat till kristendomen, var all religion ett ”opium för folket” och en ”suck från en varelse i trångmål” som skulle bekämpas med alla medel. Bara genom beslutsam revolutionär handling kunde samhällets missförhållanden – vilka i Marx/Engels perspektiv den organiserade religionen endast förlängde – rättas till. Vid vägens slutmål låg det hägrande klasslösa, kommunistiska samhället.

Den moderna ateismen häftar främst i tacksamhetsskuld till Marx, Engels och den ryske revolutionären V. I. Lenin. Den senare kunde genom sin idé om en liten skolad elittrupp som revolutionens vägröjare genom den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917 för första gången grunda ett samhälle byggt på marxismens idéer.

Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991 bevisade att marxismen-leninismen var byggd på lösan sand och endast ledde till diktatur och förtryck. Samtidigt var det i de förkättrade ”kapitalistiska” staterna som den så kallade arbetarklassen nådde en levnadsnivå som aldrig tillförne, helt överlägsen de påvra förhållanden samma klass var hänvisad till i Sovjet och dess satellitstater.

Diktatur och förtryck blev följderna av ateismen satt i system. Bilden från ett sovjetiskt slavarbetsläger.

Vän av ordning tycker kanske att kommunismens undergång som hot mot den globala freden och friheten – efter dess fall har som känt andra hot dykt upp –  borde ha stämt ateisterna till eftertanke. Särskilt som inga av kommunismens försök att utrota religionen nått framgång.

I stället framträdde det som SEAs nyhetsbrev kallar nyateismen, vilken i Sverige haft/har synnerligen verbala företrädare som Christer Sturmark, Lena Andersson och Torbjörn Tännsjö.

Flera författare har påpekat att det nyateistiska fälttåget – i Sverige som utomlands – trots ibland bullrande uppmärksamhet rönt föga framgång. Boken God´s Century. Resurgent Religion and Global Politics av de amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah påpekar, att religionen tvärtom fått ökad betydelse inom global politik.

Här hemma utkom docent Peder Thalén, universitetslektor vid Högskolan i Gävle, 2007 med boken Ateismens fall (Artos förlag). Författaren gör gällande att den ”nya ateismen” – som  med 68-vänstern som förmedlare snarast är en rätt kraftlös efterklang av Marx och Engels ateistiska teoretiserande – har förlorat kontakten med samtida kultur och dess mångfald:

De har inte märkt att tiderna förändrats utan har stelnat i ett förhållningssätt som majoriteten känner sig främmande inför.

Christer Sturmark, ett av nyateismens ansikten.

Nyateisterna ser, precis som lärofäderna Marx, Engels och Lenin, all religion som kvintessensen av vidskepelse, dårskap och stollighet. Bara religionen försvinner så kommer allt att bli bra – människan kan räta på ryggen som en fri varelse och, i stället för att anamma de religiösa villfarelserna, låta vetenskap och förnuft styra stegen in i en ny mänsklig guldålder.

Att organiserad religion av olika schatteringar ställt till med betydande elände i världen vore meningslöst att förneka. Muhammeds islamska erövringskrig, Korstågen, Trettioåriga kriget, inkvisitionen och nu det islamistiska terrorkriget mot västvärlden är några sådana exempel.

Lika litet går det emellertid att neka till att de icke-religiösa konflikterna, såsom Första och Andra världkriget, Koreakriget, Vietnamkriget med flera, skördat mångfaldigt fler offer. För att inte tala om offren för kommunismens terrorvälde i en lång rad länder.

Det är med mina ögon därför ganska korkat att rikta allt strålkastarljus på religionen och försöka göra denna värre än alla andra mänskliga aktiviteter. Ett sådant synsätt tyder på en fixering vid det religiösa som negativ kraft – en fixering som i sig kan anses vara uttryck för en (pseudo)religiös inställning.

På samma sätt som övertygade kommunister eller nationalsocialister ådagalägger ett trosnit som mycket väl kan kallas religiöst till sin funktion.

Jag har kommit fram till den uppfattningen, att ateismen – denna må sedan kallas ny, gammal eller tidlös – är en anomali. Det är onaturligt för människan att inte tro på en kraft eller krafter högre än henne själv. Det är  precis därför kommunismen och andra sekulära ideologier med totalitära anspråk, liksom givetvis ateismen, är dömda redan på förhand: de tar inte hänsyn till människans sanna natur.

Detaljstudie av Carl Larssons ”Midvinterblot”.

Själv har jag, utan några som helst anspråk på att vara renlärig, en i grunden kristen övertygelse. Jag anser dock att all religion, förutsatt att den är fredlig och tolererar andra religionsläror än den egna, är godartad. Detta eftersom den både ger den enskilda människan ett stöd i hennes besvärliga tillvaro och erbjuder de troende en meningsfull världsförklaring.

För mig som kristen är det således naturligt att fira julen till minne av vår frälsares, Jesus Kristus, födelse. Dock har jag inga problem med att andra må se samma högtid främst som ett fortsättande av forna tiders midvinterblot; dessa senare byggde ju faktiskt också på vissa religiösa föreställningar vilka säkert var/är sina anhängare till stor hjälp och vederkvickelse.