Svensk diskushistoria: från Ruth Svedberg till Daniel Ståhl

Det var ingen ände på glädjen sedan Daniel Ståhl och Simon Pettersson vunnit dubbelt i Tokyo-OS.

Som bekant blev det dubbelt svenskt i topp i diskuskastning i Tokyo-OS: ett väntat guld till Daniel Ståhl, 28, på 68,90 och ett inte fullt lika väntat silver till Simon Pettersson, 27, på 67,39. Daniel hade tidigare vunnit i VM i Doha 2019. Det var första gången på 73 år som Sverige vann fler än en medalj i en och samma friidrottsgren (se fotnot). https://www.svt.se/sport/friidrott/daniel-stahl-os-diskus-tokyo

Diskus är eljest av tradition knappast någon svensk paradgren inom friidrotten, vilket inte hindrar att det blivit en och annan medalj vid olika mästerskap. Det största namnet innan Daniel Ståhl dök upp för några år sedan var Richard ”Ricky” Bruch (1946-2011), Sveriges troligen mest skandalomsusade idrottsutövare någonsin. Han erkände att han dopat sig systematiskt under många år, något som inte var förbjudet i slutet av 1960-talet då han började med det.

Bruch tog brons vid OS i München 1972 med ett kast på 63,40 samt silver vid EM i Aten 1969 på 61,08. Han knep även en bronspeng i kula vid inomhus-EM i Sofia 1971. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ricky_Bruch

Om man inte räknar gång till friidrotten var Bruchs brons i München Sveriges första olympiska friidrottsmedalj på 20 år. Bruch körde med den mindre lyckosamma taktiken att bygga upp förväntningarna något enormt inför de stora mästerskapen: han skroderade om att han skulle ta guld och kasta 70 meter och liknande. Följden blev att han bröt samman när det inte gick som han tänkt sig.

Ricky Bruch kastade som längst 71,26 i en tävling 1984. Det stod sig som svenskt rekord tills Daniel Ståhl slog det vid en tävling i Bottnaryd 2019 där resultatet blev 71,86. På meritlistan står även ett europarekord på 68,06 och ett tangerat världsrekord på 68,40; det senare delades med amerikanen Jay Silvester.

Bruch blev även förste svensk över 20 meter i kula – bästa kulnoteringen var 20,38. Han ägnade sig då andan föll på åt udda kastsporter som stövelkast – där han 1976 nådde det inofficiella världsrekordet 44,51 – och kast med liten parabol (!).

Harald Andersson – europamästare och världsrekordhållare.

Det fanns bemärkta svenska diskuskastare också före den spektakuläre Ricky Bruchs tid. Vår förste manlige utövare av världsformat var Harald Andersson (1907-85), som var född i Stamford i USA av svenska föräldrar och kom till Sverige och Smedjebacken vid tre års ålder. Andersson blev förste svensk över 50 meter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_Andersson_(idrottare)

Främsta mästerskapsmeriten var ett EM-guld i Turin 1934 på 50,38. Samma år slog han världsrekord med ett kast på 52,42 i Oslo, då han slog amerikanen Paul Jessups gamla rekord.. Framgångarna 1934 ledde till att Andersson belönades med Svenska Dagbladets bragdmedalj. Som längst nådde Harald Andersson 53,02, ett resultat som stod sig som svenskt rekord till 1954 då det överträffades av Roland Nilsson med 54,54. Andersson framstod som ett stort OS-hopp inför spelen i Berlin 1936 men led av sviterna efter en böld i kasthanden och kunde inte prestera på normal nivå.

Andersson ägnade sig även med viss framgång åt tyngdlyftning, boxning och bandy. Han anställdes som polis i Falun 1933 efter att tidigare ha varit verksam som chaufför och verkstadsarbetare.

Samtida med Harald Andersson var Gunnar ”Kinna-Bergh” Bergh (1909-86), som efter att ha hållit på med boxning slog igenom som diskuskastare och kulstötare 1935. Bergh var i likhet med Andersson yrkesverksam som polis. Han slog ett antal svenska rekord och tog ett antal svenska mästerskap i såväl diskus som kula. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Bergh

Berghs bästa resultat var 51,72 i diskus och 15,83 i kula, båda uppnådda OS-året 1936. Vid Berlin-OS 1936 blev det ingen större succé, men 1938 blev det brons vid EM i Paris med 48,72. 

Det bör sägas att vid den tid Harald Andersson och hans samtida var aktiva bestod underlaget i kastgrenarna av samma underlag som löparbanorna, det vill säga kolstybb. De aktiva bar därför spikskor för att få bättre fäste, vilket ledde till att kastringarna snart revs upp. Något årtionde senare kom slipad cement att användas som underlag, vilket gav de aktiva helt andra förutsättningar att få ordentligt fäste i ringen.

Vår främste diskuskastare närmast innan Ricky Bruch gjorde sitt intåg med buller och bång var stockholmaren Lars Haglund, född 1940. Han innehade det svenska rekordet åren 1962 (55,12) till 1968 (59,95); sistnämnda år slogs rekordet av Ricky Bruch. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Haglund

Haglund tog inga medaljer i de officiella stora mästerskapen men vann 1965 diskusen vid Universiaden (”studentolympiaden”), som detta år hölls i Budapest. Haglund nådde här 57,86. Hans personbästa skrevs till 62,86. https://en.wikipedia.org/wiki/Athletics_at_the_1965_Summer_Universiade

Ruth Svedberg tog brons i OS i Amsterdam 1928.

Listan över framgångsrika svenska diskuskastare blir inte komplett om vi inte inkluderar Ruth Svedberg (1903-2002). Svedberg räknas som en av den svenska friidrottens verkliga pionjärer. Hon var född i Gällivare men flyttade sedan till Göteborg, där hon var med och grundade Kvinnliga IK Sport. Förutom friidrott spelade hon även i klubbens handbollslag. Efter den aktiva tiden blev hon tränare och ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ruth_Svedberg

Ruth Svedbergs största mästerskapsmerit var en bronsmedalj i diskus i OS i Amsterdam 1928, de första olympiska spel där kvinnor tilläts deltaga. Resultatet blev 35,92. Hon tävlade desslikes i 100 meter samt stafettlöpning. Vid den IIIe så kallade damolympiaden i Prag 1930 blev Ruth trea i trekamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Internationella_kvinnospelen_1930

Ruth Svedberg hade många strängar på sin idrottsliga lyra. Förutom i diskus tävlade hon i olika löpgrenar, spjut, längdhopp och slungboll. I en comeback vid 46 års ålder tog hon hem SM-guldet i diskus 1949. Hon vann ett mycket stort antal mästerskaptecken och har fler medaljer än någon annan svensk friidrottskvinna.

Fotnot: Som nämnts ovan var Daniel Ståhls och Simon Petterssons dubbelseger i Tokyo första gången på 73 år som svenskar tagit fler än en OS- medalj i samma friidrottsgren. Vid London-OS 1948 vann den svenska trion Thore Sjöstrand, Erik Elmsäter och Göte Hagström till och med en trippelseger i 3000 m hinder. På 1500 m tog Henry Eriksson guld och Lennart Strand silver.

Södertäljeprofiler (IX): De framgångsrika bröderna Abrahamsson

Det svenska silverlaget i Sankt Moritz 1928. Carl Abrahamsson nummer tre från vänster.

Södertälje är en framgångsrik idrottsstad med tennisfenomenet Björn Borg som den klarast lysande stjärnan. Fem raka Wimbledon-titlar och en hel drös med andra meriter talar för sig själva. Eljest har staden visat framfötterna i exempelvis ishockey, basket och friidrott. De första riktiga idrottsstjärnorna i Kringelstaden var bröderna Carl och Erik Abrahamsson, ofta kallade Calle respektive Erik Aber.

Låt oss börja med ”Calle Aber”. Denne föddes i Södertälje den 1 maj 1896 och avled i samma stad den 25 december 1948. Calle var aktiv i ishockey, bandy och friidrott och var efter den aktiva karriären verksam som tränare och lagledare. Han blev Stor grabb nummer 9 inom hockeyn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Abrahamsson_(idrottsman)

Carl Gustaf Emanuel ”Calle Aber” Abrahamsson var med och byggde upp bandyn inom Södertälje Sportklubb (SSK). Han var dessförinnan med i det AIK-lag som spelade SM-finaler i bandy mot det då dominerande laget IFK Uppsala 1915 (0-2) respektive 1917 (2-11). Det blev väl ingen ordentlig fart på SSKs bandysektion, men ishockeyn blev desto mer framgångsrik.

”Calle Aber” var en ledargestalt på och utanför planen.

”Calle Aber” och den yngre brodern Erik övertalade 1925 sportklubbens ledning att börja med hockey. Det blev omedelbar succé, ty redan samma år lyckades klubben bli svenska mästare genom att betvinga Västerås SK på bortaplan. Den hårdföre backkämpen Calle blev segerskytt i en match som slöt 3-2 efter förlängning. Spelarna hade läst på om hockeyreglerna på tåget till Västerås.

Efter blott fem matcher var alltså hockeynoviserna i SSK svenska mästarna. Laget bestod av Gunnar Thorberg-Carl Abrahamsson, Henry Johansson-Johnny Johansson, John ”Jompa” Nilsson och Erik Abrahamsson. Avbytare var Filip ”Filla” Wetterholm.

Sedan blev SSK svenska mästare även 1931, 1941, 1944, 1953, 1956 och 1985. Södertälje kom med tiden att kallas ”ishockeyns Mekka” och SSK ledde länge den allsvenska maratontabellen. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_SK

Calle Abrahamsson var tillsammans med klubbkamraten Henry Johansson ett svårforcerat backpar när Sveriges hockeykämpar knep OS— och VM-silvren (OS gällde även som VM) vid vinterspelen i Sankt Moritz i Schweiz 1928. Eftersom OS också gällde som EM kunde Calle desslikes titulera sig europamästare. EM-guld blev det även i Berlin 1932. https://sok.se/idrottare/idrottare/c/carl-abrahamsson.html

1928 utkom Aurora Nilssons självbiografiska bok Flykten från harem.

Abrahamsson var aktiv som hockeyspelare till 1935. Han fortsatte som ledare, tränare och riksinstruktör. Han var vice ordförande i Svenska ishockeyförbundet 1936-39 samt ordförande i Södertälje SK 1927-36.

På Calle Abers meritlista står även 28-DM-guld i friidrott samt deltagande för Sverige i Baltiska spelen i Malmö 1914. Idrottsbladets legendariske chefredaktör Torsten Tegnér kallade Abrahamsson ”urvikingen från Södertälje” och liknade honom vid filmidolen Douglas Fairbanks.

Det finns en historia om Calle Aber som jag tog del av för många år sedan. Sverige spelade landskamp – det kan ha varit vid OS i Sankt Moritz – och lagkamraten Wilhelm ”Mulle” Petersén (som 1927 värvats till SSK från AIK) åkte ihop med en motspelare men stod fortfarande på skridskorna. Då skrek Calle med sina lungors fulla kraft ”Åma´rej, Mulle, åma ´rej!”. Varpå Petersén sjönk ihop på isen och vred sig i fiktiva plågor. Resultatet blev att motståndaren blev utvisad!

Carl ”Calle Aber” Abrahamsson avled hastigt i hjärtinfarkt juldagen 1948 i en ålder av 52 år. Han efterlämnade änkan Aurora Nilsson (1894-1972), som tidigare varit gift med den afghanske diplomaten Asim Khan som hon träffat vid konststudier i Berlin på 1920-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aurora_Nilsson

Det blev ett lika olyckligt – Aurora blev dåligt behandlad och utsattes bland annat för misshandel – som kort äktenskap; maken var samtidigt gift med flera andra kvinnor enligt muslimsk sedvänja. Asim Khan avrättades 1933 sedan han skjutit ned tre tjänstemän vid den brittiska ambassaden i Kabul som ett led i ett försök att störta kungen. Aurora Nilsson utkom 1928 med boken Flykten från harem om sina dyrköpta erfarenheter.

Båda makarna Abrahamsson är begravda på Södertälje kyrkogård.

Erik Abrahamsson hoppar till sig OS-bronset i längdhopp i Antwerpen 1920.

Erik Abrahamsson var visserligen nästan två år yngre än sin bror Carl men var ändå den som började med ishockey först. Efter att ha spelat bandy i Södertälje SK från 1914 tog han upp ishockeyn 1921 och kom att representera AIK och IFK Stockholm. Han var också med och vann EM med landslaget 1921. Som framgått ovan medverkade Erik även i det SSK-lag som 1925 blev svenska mästare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Abrahamsson_(idrottare)

Erik Adolf Efraim Abrahamsson föddes i Södertälje den 28 januari 1898 och dog i samma stad den 19 maj 1965 i en ålder av 67 år. Han är mest känd för att ha tagit en bronsmedalj i OS i Antwerpen 1920 med längden 7,08. OS-mästare blev svensken William Petersson (Björneman) på 7,15. Det var för övrigt enda gången i de olympiska spelens historia 1896-1960 som en icke-amerikan tog hem OS-guldet i längdhopp. https://sok.se/idrottare/idrottare/w/william-pettersson.html

Erik ”Erik Aber” Abrahamsson vann efter OS-bronset tre svenska mästerskap i rad i längdhopp – 1921, 1922 och 1923. Han blev Stor grabb nummer 46 i fridrott. 1942-45 var han sekreterare och kassör i kamratföreningen De stora grabbarna

Ray Ewry: störst av alla olympiska friidrottare

Ray Ewry (1873-1937) har tagit flest individuella OS-guld av alla friidrottare.

Jamaicas populäre sprinterfantom Usain Bolt, världsrekordhållare på 100  och 200 meter löpning och niofaldig OS-guldmedaljör 2008-16 om man räknar korta stafetterna, menade efter sina tre guld i Rio de Janeiro att han nu visat att han var världens störste inom friidrotten genom alla tider. Hur mycket jag än uppskattar Bolt måste jag invända: han överträffas av en amerikan som var verksam i början av förra seklet.

Raymond ”Ray” Clarence Ewry (1873-1937), med irländska släktrötter, överträffar således såväl  Usain Bolt som Finlands Paavo Nurmi och USAs Carl Lewis om vi ser till antalet vunna individuella OS-guld. Ewry vann nämligen icke färre än tio OS-guld i de numera i stort sett utdöda grenarna stående höjd, längd och tresteg.

Då krävs förstås att vi räknar in Ewrys två guldmedaljer vid jubileumsspelen i Aten 1906, vilka arrangerades av Internationella olympiska kommittén (IOK) med syftet att celebrera tioårsminnet av de moderna olympiska spelens födelse i Aten 1896. https://lumserve.wordpress.com/2013/10/13/ray-ewry-greatest-jumper-in-olympic-history/

Ewry i aktion i stående höjd i London-OS 1908. Det blev vinst med 1,57.

En sak är fullständigt klar oavsett allting annat: det är att Ray Ewry är den ende i den moderna olympiska historien som gått obesegrad igenom tio olympiska tävlingsgrenar. Bara guld. Inte ett endaste silver eller brons. Han var helt enkelt oövervinnerlig. Så du får ursäkta mig, Usain Bolt. Jag tycker det räcker gott för att påstå att Ewry är den störste friidrottsolympiern någonsin!

Berättelsen om Ray Ewry är onekligen anmärkningsvärd. Född i Lafayette i den amerikanska delstaten Indiana den 14 oktober 1873 drabbades han av förlamningssjukdomen polio vid sju års ålder. Han tvingades sitta i rullstol och förutspåddes en livslång förlamning i båda benen. Med häpnadsväckande energi och målmedvetenhet började han dock träna upp benmuskulaturen och kom att specialisera sig på hopp utan ansats

Medlemmar ur New York City Irish-American Athletic Club vid OS i London 1908. Ray Ewry tvåa från vänster i främre raden.

1890-97 bedrev Ewry ingenjörsstudier vid Purdue University, grundat 1869 efter en landdonation av affärsmannen John Purdue, i West Lafayette. https://en.wikipedia.org/wiki/Purdue_University Han utexaminerades som mekanisk ingenjör och ägnade tiden utanför studierna åt idrott, förutom friidrott (där han var kapten för skollaget) även amerikansk fotboll.

1897 flyttade han till New Jersey och kom i idrottssammanhang att representera New York City Irish-American Athletic Club. Yrkesmässigt arbetade han som hydraulisk ingenjör.

Stående hopp, eller hopp utan ansats, förekom vid de antika olympiska spelen i Grekland och var även en del av de moderna spelen till och med Stockholms-OS 1912. Stående tresteg förekom dock endast till och med OS i Saint Louis 1904. I Sverige var höjdhopp och längdhopp utan ansats etablerade tävlingsgrenar ända fram till mitten av 1960-talet. Det var huvudsakligen av utrymmesskäl som svenska friidrottare under vintersäsongen ägnade sig åt dessa grenar.

Grann stilstudie av Rune Almén i Göta-tröjan. Rune räknas fortfarande som officiell världsrekordhållare i stående höjdhopp med 1,90.

Den sista SM-tävlingen hölls 1965, där Göran Fredriksson, Kronobergs IK vann båda grenarna på resultaten 1,66 respektive 3,43, det sistnämnda svenskt rekord. Det främsta officiella svenska resultatet i stående höjd har eljest uppnåtts av Rune Almén, Trollhättans SK och IF Göta, som faktiskt skall vara världsrekordhållare med fantastiska 1,90. Almén var vår siste dykstilshoppare av rang med en svensk rekordnotering på 2,23 från 1974 som bästa resultat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rune_Alm%C3%A9n

Som en kuriositet kan nämnas att jag gjorde en telefonintervju med Rune Almén under min tid som journalist på Idrottsbladet. Jag frågade då vad han trodde om framtiden för den så kallade floppstilen, uppfunnen av amerikanen Dick Fosbury som vann höjdtävlingen i OS i Mexico City 1968, som då höll på att ta över. Rune menade att dykstilen nog skulle klara sig bra, eftersom han ansåg att alla hoppare inte passade för ”floppen”…

De stående hoppgrenarna lär fortfarande vara tävlingsgrenar i Norge. Här följer litet svenska resultat och historik: http://www.goteborgfriidrott.se/Nyheter/InbjudantillinofficielltDMistaendehopp

Ray Ewry – ”den mänskliga grodan” – hoppar stående längd i London-OS 1908. Seger på 3,33.

Ray Ewrys OS-debut skedde i Paris 1900, där han trippelsegrade i stående höjd, längd och tresteg. I höjd vann han på imponerande 1,65. Efter gulden i Paris kallades Ewry ”den mänskliga grodan”. Sedan rullade det på med idel segrar i Saint Louis 1904, Aten 1906 och London 1908. Ewry siktade även på att få representera USA i Stockholms-OS 1912 men tvingades till sist kasta in handduken på grund av skada.

I Stockholm knep landsmannen Platt Adams guldet med 1,63 i höjd utan ansats medan greken Constantin ”Kostas” Tsiclitiras (1888-1913) vann längdvarianten på 3,37. Greken tog även brons i höjd med 1,55. Han är den ende icke-amerikan som vunnit ett OS- guld i de tre stående hoppgrenarna. Tsiclitiras avled i hjärhinneinflammation redan som 24-åring 1913, sedan han som frivillig deltagit på hemlandets sista i Balkankrigen som föregick Första världskriget.https://en.wikipedia.org/wiki/Konstantinos_Tsiklitiras

Ray Ewry höll på med aktiv friidrott upp i 40-årsåldern, då han kunde se tillbaka på en helt unik olympisk karriär. Han var ensam av alla OS-deltagare om att ha vunnit tio individuella guldmedaljer fram till OS i Peking 2008, då Michael Phelps erövrade sitt elfte guld. Simmaren Michael Phelps, född 1985 och ibland kallad the Baltimore Bullet, måste givetvis med sina sammanlagt 23 OS-guld över fyra olympiska spel rankas som tidernas främste olympier alla kategorier. Där ligger således till och med fenomenet Ray Ewry i lä. http://www.dn.se/sport/os/historien-om-simfenomenet-michael-phelps-ar-slut/

Amerikanske simmaren Michael Phelps är med totalt 23 (!) OS-guld fördelade över fyra olympiska spel 2004-16 utan konkurrens tidernas främste olympier.

Sedan han lagt spikskorna på hyllan arbetade Ray Ewry för New York Board of Water Supply med att konstruera dammar och reservoarer med uppgift att förse staden New York med vatten. Han hade även uppdrag för den amerikanska flottan. Han avled ett par veckor före sin 64-årsdag den 29 september 1937. Ewry var gift och far till en dotter. Hans dotterson, Tom Carson, är fortfarande i livet.

Det vittnar om Ray Ewrys suveränitet att hans bästa notering i stående längdhopp, 3,47, presterat vid OS i Saint Louis 1904, stod sig som världsrekord tills de stående hoppen upphörde vara internationella friidrottsgrenar på 1930-talet. Ewry var 1,85 meter lång och hade som matchvikt 79 kilogram.

Till sist något av intresse för kalenderbitaren:

Ray Ewrys personbästa: Höjdhopp u. a.: 1,67. Längdhopp u. a.: 3,47 (11 fot, 5 inches/världsrekord). Tresteg u. a.: 10,86.

Ray Ewrys segerresultat i OS: Paris 1900: Höjd u. a.: 1,655. Längd u. a.: 3,21. Tresteg u. a.: 10,58. Saint Louis 1904: Höjd u. a.: 1.50. Längd u. a.: 3,47. Tresteg u. a.: 10,55. Aten 1906 (jubileumsspel): Höjd u. a.: 1,56. Längd u. a.: 3,30. London 1908: Höjd u. a.: 1,57. Längd u. a.: 3,33.

Fotnot: Även denna bloggare har fuskat litet i höjd och längd utan ansats. Hoppade som bäst 1,40 respektive 2,86 som 15-åring, vilket räckte till seger i Rosenborgsgymnasiets skolmästerskap 1967. Resultatmässigt var det troligen mina främsta friidrottsgrenar.

 

 

Svenska artister (XXX): Cacka Israelsson

Karl-Erik ”Cacka” Israelsson: elitmässig i såväl sång som friidrott.

Cacka Israelsson (1929-2013) var en mycket ofta spelad grammofonartist på radion när jag växte upp på 1950- och 1960-talen. Jag föreställer mig att hans sträva och melodiska basröst särskilt tilltalade det täcka könet. Han hade en förkärlek för country-genren och har kallats Sveriges svar på USA-legendarer som Merle Haggard och Johnny Cash. http://www.sunkit.com/cacka-israelsson/

Min mamma lyssnade till exempel gärna på Cacka, minns särskilt en låt som hette ”Sail along, silvery moon” som min morbror hade på skiva. Annars var Cacka mest känd för örhänget ”Gamle Svarten”, som först spelades in den 10 september 1954. Ett stycke häst- och Vilda västern-romantik som uppenbarligen tilltalade efterkrigstidens svenskar.

Att den fortfarande är uppskattad framgår av att den har över 661 000 spelningar på Youtube när detta skrivs. Avnjut den här:

Karl-Erik ”Cacka” Israelsson föddes i Engelbrekts församling i Stockholm den 23 augusti 1929. Till yrket var han reklamtecknare och ägnade sig även åt konstnärsskap. Han visade tidigt anlag för idrott och skulle bli svensk mästare i längdhopp 1951 och 110 meter häcklöpning 1952. Sistnämnda år deltog Cacka i de olympiska spelen i i Helsingfors och slutade på sjunde plats i längd med resultatet 7,10.

Han hann även avverka ett tiotal landskamper i friidrott innan han lade spikskorna på hyllan och satsade helhjärtat på sångkarriären. Bästa resultat i specialgrenarna blev 7,33 i längd och 14,8 på korta häcken. På den tiden var underlaget kolstybb. Det är noteringar som ger en plats i Sverige-eliten än i dag, även om de inte ger någon OS-plats. Cackas meriter ger honom plats 158 bland friidrottens ”stora grabbar”. Han representerade först IF Ulvarna innan han var med och bildade Bromma IF 1952.

Cacka i längdhopp. Bilden hämtad från stadsmatchen Stockholm-London 1952, där Cacka vann grenen.

1952 gjorde Cacka Israelsson ett uppmärksammat framträdande i radioprogrammet ”Speldosan” som leddes av den folkkäre Sigge Fürst. Skivdebuten skedde på en 78-varvsskiva (”stenkaka”) med låten ”Cool Water”. Och så kom det stora genombrottet med ”Gamle Svarten” 1954. Därpå följde en obligatorisk turné i landets folkparker samt en egen show på Chinateatern i Stockholm.

En stilenlig uppföljare till ”Svarten” blev den gråtmilda ”En sliten grimma”:

Ännu en låt på western-tema är den humoristiska ”Jul i vilda västern”:

Cacka Israelsson uppträdde ofta på scenen ensam med sin akustiska gitarr men hade också en ackompanjerande trio som med tiden blev en sextett med namnet Western Pop Six. De hörs här i den dråpliga ”Cigarretter, whiskey och vilda kvinnor”:

I likhet med många andra sångartister medverkade Cacka i ett antal filmer av ofta rätt måttlig kvalitet. 1955 var han med i ”Kärlek på turné” där han fick spela mot storheter som Per Oscarsson och Georg Rydeberg, vilket dock inte hindrade att filmen blev ett dundrande ekonomiskt fiasko. Han gjorde även reklamfilmer för Statens järnvägar (SJ) och utformade ett stort antal skivomslag.

Under senare år var Cacka Israelsson bosatt i Grisslehamn och Östhammar. Han pensionerade sig officiellt från den framgångsrika sång- och musikkarriären 1979, då albumet ”Cacka Israelsson (50)” kom ut. Andra album var ”Gamle Joe” (1963), ”Cacka” Israelsson (1968), ”Cacka” (1972) och ”Cacka Lorum” med Ronny Jansson och Henry Hendrix (1976). Sista albumet blev”Cacka Israelsson live” (2006).

Bloggaren är lycklig ägare till CD-albumet ”Cacka Israelsson (59)”. Foto: Tommy Hansson

Trots pensioneringen 1979 fortsatte Cacka att framträda med sin sång och sitt gitarrspel när andan föll på. Han kallades ibland ”countryns stålfarfar”. Han höll sig i trim långt upp i åren, bland annat genom cykling och tennis, men rådde inte på cancersjukdomen lymfom och avled i Uppsala den 10 januari 2013 med hustrun Margit vid sin sida. http://www.expressen.se/nyheter/karl-erik-cacka-israelsson-har-avlidit/

Avslutningsvis klassikern ”Amerikabrevet” av ingen mindre än Ruben Nilsson:

Nya höjder för Patrik Sjöberg

Tränaren och adepten.

Nej, Idrottsverige blir nog aldrig sig likt efter höjdhopparfenomenet Patrik Sjöbergs minst sagt välpublicerade avslöjanden om att han och andra friidrottare utsatts för sexuellt utnyttjande av pedofil karaktär. Pedofilen i fråga var hans egen tränare och styvfar Viljo Nousiainen (1944-99).

De skakande uppgifterna om Viljo Nousiainens sexuella övergrepp mot sina adepter kom fram i anledning av förhandspubliciteten kring Patrik Sjöbergs nya memoarbok Det du inte såg (Norsteds förlag 2011). Ett par andra mer eller mindre kända namn som hävdar att de råkade ut för liknande övergrepp som Sjöberg är hopptränaren Yannick Tregaro och höjdhopparen Christian Skaar Thomassen. Patrik själv har förutskickat att det inom kort kan komma fler avslöjanden.

Patrik Sjöbergs spektakulära avslöjanden berör i någon mån mig personligen. Jag arbetade nämligen som sportjournalist på tidningen Idrottsbladet 1979-86 med svensk friidrott som särskilt bevakningsuppdrag. 1981 hade jag förmånen att följa den då blott 16-årige Patrik Sjöberg på nära håll under en tävling i Idrottsparken i Södertälje, och jag vill minnas att det dåvarande superlöftet vann höjdhoppet på 2,22 (jag kan ta fel på resultatet).

Naturligtvis fanns Viljo Nousiainen med för att coacha det unga höjdhopparlöftet, och skulle man intervjua Patrik var det en självklarhet att prata också med Nousiainen. Denne var en ytterst särpräglad personlighet: dynamisk och talför som få hade han förmågan att ge en exakt analys av det som skedde på ansatsbanan och över ribban. Under själva tävlingen stod han strax utanför tävlingsbanan och levde sig in i hoppningen med, efter vad det tycktes, både kropp och själ. Samtidigt rökte han oavbrutet.

Viljo Nousiainen var utan tvivel ett geni inom sitt gebiet. Nousiainen hade enligt Wikipedia: ”…en stor förmåga att se och förstå rörelse, rytm och koordination hos en friidrottare” (läs: hoppare). Nousiainen, som föddes i Finland, har också tränat Christian Olsson, som vunnit allt som går att vinna i trestegshoppning: OS, VM, EM och SM. Genom att undervisa Johnny Holm i höjdhoppsträning ligger han också indirekt bakom den senares son Stefan Holms OS-guld i höjdhopp i Aten 2004.

Bara dopningsdömde Sotomayor har hoppat högre än Sjöberg.

Patrik Sjöbergs främsta mästerskapsmeriter är ett VM-guld, tre OS-medaljer samt därtill värlsdrekord på 2,42 satt på Stockholms stadion 1987. Han är den ende höjdhoppare som tagit medalj i tre olympiska spel och innehar fortfarande europarekordet; endast kubanen Javier Sotomayor har hoppat högre (2,45). Sjöberg höll också svensk mästerskapsklass i längd- och trestegshopp.

Min teori om varför Patrik Sjöberg förmådde låta sig fortsätta tränas av Nousiainen, trots övergreppen i den tidiga ungdomen, är Patriks oerhört starka psyke. Han hade gett sig fan på att bli världsbäst i höjdhopp och då fick ingenting stå i vägen. En annan, förvisso något plump, teori gör gällande att han blev så bra därför att han måste träna hårt för att komma över Viljo Nousiainens ribba.

Det var inte helt lätt att som journalist nalkas Patrik Sjöberg. Hade han inte lust att prata med en viss journalist, som  kanske  hade skrivit saker om honom som han inte gillade, så struntade han i det. Det drabbade mig någon gång. Han kunde lätt, och inte helt utan skäl, uppfattas som dryg. En som alltid ställde upp för pressen med ett till synes outsinligt gott humör var däremot Viljo Nousiainen.

Patrik Sjöberg var – och är – en särling. Just i detta oomtvistliga faktum ligger också hans storhet som idrottsman. Han har alltid kört sitt eget race och kunde exempelvis ses helt ogenerat stå och blossa på en cigarrett efter en tävling (om det var Viljo som lärde honom röka vet jag inte, men tanken ligger nära till hands). Patrik har som bekant heller inte varit främmande för värre droger än så.

Med sin nya memoarbok och de nya avslöjandena har Patrik Sjöberg nått nya höjder som går utöver det rent idrottsliga. Personligen finner jag ingen anledning tvivla på hans uppgifter, utan är full av beundran över det icke obetydliga moraliska mod som krävs för avslöjanden av denna speciella karaktär.

Om han kan få idrottsrörelsen att ta tag i den känsliga frågan om pedofili har han förvisso gjort en storartad insats. Mycket tyder på att uppgifterna om den tidigare närmast helgonförklarade Viljo Nousiainen bara är toppen på det bekanta isberget. Vad beträffar den gångväg i Göteborg som bär Nousiainens namn torde det bara vara en tidsfråga innan den namnändras; i så fall varför inte uppkalla den efter Patrik Sjöberg?

Sverigedemokraterna har instämt i Riksidrottsförbundets krav på att ge idrottsrörelsen samma rättigheter som förskolorna har när det gäller att tillgodogöra sig begränsade utdrag ur arbetssökandes belastningsregister. Ett ganska självklart krav i sammanhanget, kan tyckas.

 Mattias Karlsson (SD).

Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesman Mattias Karlsson har framhållit:

Idrottsrörelsen måste få ökade möjligheter att förebygga att barn och ungdomar ungdomar blir utsatta för sexuella övergrepp. Jag ser det som självklart att idrottsrörelsen ska få tillgång till samma verktyg som förskolorna har i det förebyggande arbetet mot att barn utnyttjas sexuellt.

En ”Lex Sjöberg” ligger alldeles klart inom möjligheternas ram.