Glad Chanukka: ”den judiska julen” har börjat!

 Judas ”hammaren” gick hårt fram med seleukiderna och befriade det judiska templet i Jerusalem.

http://www.youtube.com/watch?v=8p1BedwyFKY

Ovan en länk till ”See, the Conquering Hero Comes” ur G. F. Händels  Judas Maccabaeus från 1747, som är kompositörens populäraste oratorium efter Messias. Den judiske hjältegestalten Judas Mackabeus stod i spetsen för en judisk styrka som år 164 före Kristi födelse besegrade seleukiderna och drev dessa ut ur Jerusalems tempel.

När den seleukidiske härskaren Antiochos IV Epifanes tog makten 175 före Kristi födelse inledde han en assimileringspolitik gentemot judarna med målsättningen att utrota den judiska tron och hellenisera det judiska folket. Den judiske prästen Mattathias höjde upprorsfanan, och när han dog tog hans söner med Judas Mackabeus (Judas hammaren) i spetsen över kampen mot förtryckarna. Judas dog på slagfältet år 160.

 Ett ljus tänds i den nioarmade chanukkastaken.

I samband med det heliga templets återinvigning fanns det, enligt den judiska skriften Talmud, bara olja till templets lampor för en dag. När Judas Mackabeus skulle tända lamporna såg emellertid Gud genom ett mirakel till att oljan räckte i åtta dagar. Detta var enligt traditionen  upprinnelsen till den judiska högtiden chanukka, som ibland brukar kallas ”den judiska julen” därför att den infaller någon tid före den kristna julen.

Liksom julen är chanukka en glädjens högtid och kallas även ljusets fest. Chanukka inleds den 25 kislev enligt den hebreiska kalendern och sträcker sig åtta dagar framåt. Detta innebär att den i år inleddes den 27 november och varar till och med den 5 december. Första dagen tänds det första ljuset och sedan tänds ett nytt ljus för varje dag under högtiden. Det är fullt tänkbart att chanukka-seden att tända ljus påverkat vårt ljuständande under advent.

 G. F. Händels Judas Maccabaeus hade premiär i London 1747.

Händel skrev sitt oratorium som en hyllning till hertigen av Cumberlands och de brittiska styrkornas seger över Bonnie Prince Charles trupper vid Culloden i Skottland 1746, då det så kallade jakobiterupproret för att återinsätta stuartarna på tronen slutligen krossades. På svenska heter det pampiga stycket som länkas till överst som bekant ”Dotter Sion, fröjda dig!”.

Glad chanukka!

Flickan utan namn: tragiskt bibliskt kvinnoöde

Jeftas offer enligt en fransk målning från cirka 1250.

https://soundcloud.com/dan-fefferman/the-girl-with-no-name

Dan Fefferman skildrar i en sång via länken ovan ett av Bibelns mest särpräglade och samtidigt tragiska kvinnoöden. Det gäller domaren och krigshövitsmannen Jeftas dotter, vars namn är okänt för oss. I G. F. Händels oratorium Jephta kallas hon dock Iphis.

Historien skildras i Domarbokens elfte kapitel och handlar om Jefta, son till Gilead, och hans enfödda dotter som gick ett grymt öde till mötes. Jefta var en krigsman men var en frukt av faderns förbindelse med en sköka. Gilead hade emellertid andra söner med sin hustru, och när dessa Jeftas halvbröder växte upp drev de iväg Jefta från hemmet då de inte ville dela fadersarvet med honom.

Jefta bosatte sig omsider i ett land som enligt Bibeln kallas Tob, där en grupp äventyrare anslöt sig till honom. En tid därefter inledde folkgruppen ammoniterna ett krig mot Israel. Ammoniternas konung menade att israeliterna hade stulit landet ifrån dem när de flytt från Egypten och skulle nu ta det tillbaka. Från området Gilead sändes då bud till Jefta om att man behövde hans tjänster i kriget mot ammoniterna: han skulle anföra den israelitiska hären.

Jefta ställde sig först tveksam till anbudet eftersom han blivit utsparkad från Gilead men accepterade slutligen. Sedan han fört resultatlösa förhandlingar med Ammons konung, där Jefta  kraftfullt men till ingen nytta tillbakavisat påståendet att israeliterna stulit deras land, inträffar följande enligt Domarboken 11:29-31:

Då kom Herrens ande över Jefta, och han förde sin armé genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé. Och Jefta gav ett löfte inför Herren, att om han hjälpte Israel att besgra Ammons barn, skulle det som först mötte honom när han kom hem offras som ett brännoffer inför Herren.

Jefta möter sin dotter efter segern över ammoniterna. Målning av Hieronymus Francken.

Därpå besegrade Jeftas armé ammoniterna – de led enligt den bibliska berättelsen ”ett mycket stort nederlag” och förlorade 20 städer. ”När Jefta återvände hem sprang hans dotter, hans enda barn, ut för att möta honom”, läser vi sedan. Dottern var utom sig av lycka, dansade omkring och slog på en tamburin. Jefta rev sönder sina kläder i förtvivlan, ty nu var han tvungen att offra henne i enlighet med sitt löfte inför Herren.

Flickan, vars namn alltså icke nämns i Domarboken, svarar att fadern måste göra det han har lovat Gud. Hon ber emellertid om tillåtelse att först bege sig till bergen i syfte att jämte sina väninnor begråta sitt öde och sin jungfrudom, emedan hon aldrig varit tillsammans med någon man. Hon återvände därefter som en trogen dotter och lät sig offras som brännoffer till Herren. Därefter, berättas det i Domarboken, ”blev det en sed i Israel att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att gråta över det öde som drabbat Jeftas dotter”.

Alltsedan dess är Jefta, som var domare över Israel i sex år, ett exempel på hur det kan gå om man avger förhastade löften. När Abraham stod i begrepp att enligt Herrens befallning offra sin son Isak, grep en ängel in och räddade honom. Sådan lycka hade inte Jeftas dotter. I Händels oratorium, där dottern kallas Iphis, blir det dock så: en ängel räddar hennes liv. Precis så hade man önskat  skett i verkligheten.

Ombra mai fù – sång till ett träd: Caruso

Enrico Caruso (1873-1921) var storkonsument av starka egyptiska cigarretter.

”Ombra mai fù” är den inledande arian i G. F. Händels opera Xerxes (Serse), som uruppfördes i London 1738 och då blev ett svidande ekonomiskt fiasko – operan lades ner efter fem föreställningar. Den fick emellertid en renässans på 1800-talet och särskilt då denna vackra aria.

Texten prisar ett träd som operans titelrollsfigur Xerxes sitter under. Arians titel betyder ungefär ”Aldrig har det funnits en sådan skugga”. Ursprungligen skrevs arian för en kastratsångare, men den brukar i våra dagar ofta sjungas av en countertenor eller en alt. Den är även omtyckt som bravurnummer för tenorer, och via länken ovan kan man avnjutna den store Enrico Carusos version från 1920.

Enrico Caruso föddes i Neapel 1873 och slog igenom i slutet av 1800-talet. Han gjorde därefter stor succé som hjältetenor i den italiensk/franska operagenren med sin barytonalt färgade tenorröst och uttrycksfulla presentation. Han blev så småningom dragplåster på scener som La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Han kan också sägas ha varit tidernas första stora grammofonstjärna och var den förste som 1907 sålde över en miljon skivor. Han dog alltför tidigt, bara 48 år gammal, 1921.

Ett signerat fotografi av Caruso som den bedragne äkte mannen och clownen Canio i Leoncavallos I Pagliacci.

Det är nästan omöjligt att skriva om Caruso utan att nämna hans verkliga paradnummer: arian ”Vesti la giubba” (Ta narrkåpan på dig) ur Ruggiero Leoncavallos enaktare I Pagliacci (Clownerna). Rollfiguren Canio sjunger den i samband med att han sticker ner hustrun och dennas älskare. Så dödligt passionerad kan kärleken vara. Carusos version av arian är unikt uttrycksfull:

Caruso berättar i en minnesbok hur han vid ett tillfälle var tvungen att framföra denna aria samma kväll som hans tio år äldre älskarinna Ada Giachetti, mor till hans fyra söner, hade lämnat honom. Och visst kan man ana självupplevda hjärtekval i hans framförande här ovan. Han gifte sig senare med den 20 år yngre amerikanskan Dorothy Benjamin som var hans maka i tre år innan han avled. De fick tillsammans dottern Gloria (Caruso Murray, 1919-99).

Caruso ligger mig varmt om hjärtat, då han var min första stora sångidol tack vare att hans bevarade sånger överförts från gamla vaxrullar och ”stenkakor” till LP-skivor. Jag tvekar inte om att Enrico Caruso var tidernas främste operatenor. Hans ”Ombra mai fù” är en riktig höjdare.

Caruso gav, förutom en memoarbok, ut den instruktiva läroboken Konsten att sjunga och även en samling karikatyrteckningar.

Tillägnas min morbror Gösta som fick mig att bli intresserad av vacker sång.

Händels ”Messias”

 

G. F. Händel (1685-1759).

http://www.youtube.com/watch?v=bnK8V3BZNeM

Den här gången skall ni få något riktigt uppbyggligt att somna in till: två stycken ur Händels oratorium ”Messias”, som skrevs 1741 och uruppfördes i Dublin året därpå. Länken överst går till ouvertyren. Litet längre ner i texten en länk till den kända Hallelujahkören.

Georg Fredrich Händel föddes i tyska Halle an der Saale 1685 och var alltså jämngammal med Johann Sebastian Bach. Händel har beskrivits som kosmopolit. Han genomgick musikutbildning i Italien och bosatte sig 1723 i ett hus på Brook Street i London, där han bodde till sin död 1759. Det kallas i dag Händelhuset.

Händel var ytterst produktiv och komponerade 42 operor, 29 oratorier, över 120 kantater och en hel del därutöver. ”Messias” är ett oratorium i tre delar för solister, kör, cembalo och orkester. Texten består av bibelcitat från Gamla testamentet, förebådande den frälsande Messias ankomst, och från Nya testamentet vilka beskriver Jesu verksamhet, död och uppståndelse.

Det mest kända stycket ur ”Messias” är utan tvivel Hallelujahkören, som här framförs av den engelska King´s College-kören i en live-inspelning:

http://www.youtube.com/watch?v=C3TUWU_yg4s

I egenskap av avdankad  körsångare i en kyrkokör har jag varit med och sjungit denna och övriga körsatser i verket några gånger. För mig framstår ”Messias” som ett av musikhistoriens mest inspirerande verk.

Tillägnas min gamle sångpedagog Sten Hedlund, som tyvärr inte längre finns med oss.