Afrikas försvinnande och döda ledare skapar problem: folken börjar tröttna

När Malawis förre president, Bingu wa Mutharika, redan var död försäkrade hans närmaste medarbetare att han mådde utmärkt. Här en hedersvakt vid kistan.

Irriterar du dig på att statsminister Stefan Löfven ibland tycks gå upp i rök? Eller kanske på att presidentkandidaten Hillary Clinton i USA inte förefaller helt uppriktig om sin hälsa? Jag vet att jag gör det. Det är dock inte mycket att haka upp sig på, i alla fall inte vid en jämförelse med hur det är i Afrika. Se denna artikel av Lynsey Chutel i Quarz Africa den 19 oktober 2016: http://qz.com/812172/the-mystery-of-africas-disappearing-presidents/

Ta exemplet med president Bingu wa Mutharika (1934-2012) i Malawi, vars befolkning verkligen har anledning att se skeptiskt på sina presidenter och dessas döljande av sanningen. 2012 blev Mutharika, president sedan 2004, föremål för livsuppehållande åtgärder när han de facto redan var död i en hjärtattack.

Hans lik flögs enligt uppgifter i Global Post från Malawis huvudstad Lilongwe till Sydafrika för medicinsk behandling därför att hans närmaste medarbetare inte ville se vicepresidenten Joyce Banda, som Mutharika tidigare uteslutit ur regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP), ta över.http://www.pri.org/stories/2012-04-06/bingu-wa-mutharika-dead-malawi-president-dies-after-heart-attack

Joyce Banda, Malawis president 2012-14.

Nu blev Banda, som 2011 av tidskriften Forbes rankades som Afrikas tredje mest inflytelserika kvinna, ändå president efter Mutharika och fungerade som sådan mellan april 2012 och maj 2014, då Bingu wa Mutharikas yngre broder Peter Mutharika vann presidentvalet. Joyce Banda, som är född 1950, blev Afrikas andra kvinnliga president efter Liberias Ellen Johnson Sirleaf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joyce_Banda

Det är synd att säga att Peter Mutharika, född 1940, anstränger sig särskilt mycket i syfte att vara en god ledare som är öppen mot sitt folk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Mutharika I mitten av september i år flög han till New York för att delta i FNs generalförsamling. Han kom inte tillbaka efter mötet, och det började spridas rykten om att han hade avlidit. Hans medarbetarstab vägrade uppge var han befann sig. Följden blev att hans frånvaro blev en viral företeelse, och en hashtag med titeln #BringBack Mutharika skapades.

Peter Mutharika, jurist och tidigare bland annat utrikesminister, kom verkligen tillbaka till Malawi den 16 oktober efter en månads bortovaro som han struntade i att förklara. Han är den senaste i en rad afrikanska ledare som kan konsten att hålla sig borta när han känner för det. Lynsey Chutel skriver i Quarz Africa:

Poor public relations are a signal of the lack of accountability and transparency dispalyed by many African leaders.

Kameruns president Paul Biya: auktoritär härskare och lyxlirare.

Man får nog ändå säga att Kameruns auktoritäre president Paul Biya var ett strå vassare, eller hur man nu skall uttrycka saken, när han 2009 plötsligt reste till Europa för att vistas på lyxhotell på skattebetalarnas bekostnad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Biya Hans tre veckor långa vistelse i La Baule i södra Frankrike kostade medborgarna i hans hårt prövade land 40 000 US dollar (cirka 300 000 kronor) per dag. ”Som vilken arbetare som helst har president Paul Biya rätt till sin semester”, förklarade informationsminister Issa Tchiroma Bakary för de som orkade lyssna.

När Paul Biya, född 1933 och vid makten i Kamerun sedan 1982, i år med sitt ressällskap åkte till Geneve i den fransktalande delen av Schweiz i syfte att semestra i två månader som en ”vanlig arbetare” var det åtminstone en person som hade tröttnat. Den oidentifierade mannen hade fattat posto utanför Hotel Continental och luftade sina mycket ljudliga protester mot lyxliraren vid makten. Han fortsatte tills han slutligen blev bortmotad av hotellpersonal. Den knappt tio minuter långa videon, som blivit viral i sociala medier, finns inlagd i länken från Quarz Africa ovan.

Afrikanska ledares bortovaro och/eller ovilja att informera folken om sin ohälsa med påföljande dödsfall har i flera fall lett till maktvakuum i länderna i fråga, något som allvarligt skadat dessa. Det är vanligt att makthavaren centrerar allt kring sig själv, sin familj och stab av rövslickande jasägare i stället för att skapa stabila institutioner med förmåga att betjäna landet.

Dödsrykten som visade sig vara sanna har plågat Zambia beträffande två av de senaste presidenterna. Levy Mwanawasa, president 2002-08, drabbades av stroke i samband med African Unions toppmöte i Etiopien 2008 och fördes till Frankrike där han dödförklarades. Hans stab ägnade åtskillig energi åt att under hans sex år långa ämbetstid förneka att han hade några som helst hälsoproblem.

Zambias president Michael Zata – inte så kry.

Michael Zata, president 2011-14, försvann från offentligheten 2014 och missade ett tal han skulle ha hållit i FN samt även Zambias 50-årsjubileum som stat. När han dök upp igen skämtade han i parlamentet om att han inte var död ännu. Några månader senare, i oktober 2014, avled Zata dock i London av en sjukdom vars natur icke offentliggjorts.

Fallet Guinea Bissau är litet speciellt. Här dödades landets president Joao Bernardo Vieira i en bombattack iscensatt av soldater 2009, under det att efterträdaren Malam Bacai Sanha dog på ett sjukhus i Frankrike 2012 under sin ämbetsperiod. Sanhas död hade föregåtts av rykten om bland annat diabetes, men dessa mörkades envist av regeringskansliet. Sådana händelseförlopp är blott alltför vanliga i Afrika: påstådda hälsoproblem avfärdas med att den aktuella ledaren är hälsan själv – varpå vederbörande dör knall och fall.

Exakt så var det med Omar Bongo Ondimba (1935-2009), president i Gabon 1967-2009 och jämte Libyens Muammar al-Khadaffi den afrikanske ledare som haft makten längst. Bongo avled på ett sjukhus i spanska Barcelona, men bara timmar innan han dog förnekade regeringskansliet att det var någon fara på taket men förbjöd för säkerhets skull pressen att skriva om hans hälsa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Bongo

Muammar al-Khadaffi: sic transit gloria mundi.

Libyens diktator Muammar al-Khadaffi, som tog makten genom att den 1 september 1969 i spetsen för en grupp militärer störta Libyens konung Idris I, satt liksom Bongo vid makten i 42 år men fick ett betydligt våldsammare slut den 20 oktober 2011 sedan en revolt som fick understöd av NATO-styrkor brutit ut i landet i samband med den så kallade Arabiska våren. Han togs till fånga strax utanför födelsestaden Sirt och avled sedan i en ambulans på väg till sjukhus.Den döda kroppen uppvisade såväl kniv- som skottskador.

Khadaffi torde ha lidit av flera psykiska åkommor inklusive storhetsvansinne, sexuell perversion och paranoja. I ett känt tal menade han att islam skulle erövra Europa och västvärlden: https://www.youtube.com/watch?v=LNUqLztI4mQOm hans död här: http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8844744/Gaddafis-death-Libyas-new-rulers-stained-by-manner-of-his-death-says-Philip-Hammond.html

Här följer en lista, hämtad från Zambian Observer, över några av de mer eller mindre märkliga dödsfall som vederfarits afrikanska presidenter under senare år: http://www.zambianobserver.com/top-10-most-mysterious-deaths-of-african-presidents/

2010 framkallade Nigerias presidents Umaru Yar’Aduas frånfälle en konstitutionell kris eftersom han inte hade lyckats ordna med ett smidigt makttillträde för sin vicepresident, Goodluck Jonathan, när han avled i en svår hjärtåkomma på ett sjukhus i Saudiarabien. Också i Yar’Aduas fall gällde att hans sjukdom doldes in i det längsta av hans närmaste medarbetare. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/nigeria/7683904/Nigerian-president-Umaru-YarAdua-dies-after-months-of-illness.html

Robert Mugabe på ostadiga ben.

Slutligen skall sägas att Zimbabwes diktator sedan 1980, Robert Mugabe, född 1924, för jämnan är föremål för rykten om sjukdom och död, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att han är 92 år fyllda. Det hårt prövade folket hålls givetvis i okunskap. I början av förra året väckte det sensation då Mugabe snubblade och tappade balansen efter att ha kommit ur ett flygplan, och en video samt bilder på missödet spred sig med vindens hastighet i sociala medier. Jag skrev på min blogg om händelsen på följande sätt: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/16/mugabes-fall-komisk-succe-i-zimbabwe/?iframe=true&preview=true

Det finns alla chanser att det utbryter stor förvirring då den grymme och bisarre Mugabe slutligen går hädan, vilket med tanke på hans ålder kan ske när som helst. Några planer på att frånträda makten frivilligt har han inte, och det har spekulerats i att hans hustru Grace Mugabe, född 1966, skulle vara den givna efterträdaren. Själv har han förnekat att så skulle vara fallet och har talat om att han vill ha makten tills han fyller 100. http://www.reuters.com/article/us-zimbabwe-mugabe-idUSKCN0W60NE

Inte mycket tyder på att Afrikas härskare skulle bli mera öppna med hur de lever privat inklusive deras hälsotillstånd, något som inte kan undgå att skapa uselt förtroende för såväl statschefen själv som för dennes ämbete. Och med all rätt – den obefintliga ärligheten tyder på nonchalans och ointresse gentemot dem som fört dem till makten. Genom att regelmässigt söka sig till utlandet för kvalificerad medicinsk vård bidrar de dessutom till en eroderad tilltro till sjukvården i det egna landet.

Lynsey Chutel sammanfattar i Quarz Africa:

This refusal to be open and honest with the public further shows  a disregard for the people who put them in power, and in turn erodes public trust in the leaders themselves.

 

 

 

 

Ekvatorialguineas Nguema – galnare än Kim Jong-un?

Teodoro Obiang Nguema under ett framträdande i FNs generalförsamling.

Nordkoreas diktator Kim Jong-un brukar anses vara galningen nummer 1 bland världens diktatorer. Frågan är dock om han inte har viss konkurrens av Ekvatorialguineas 74-årige despot Teodoro Obiang Nguema, som tog över makten i detta lilla västafrikanska land 1979 sedan han först störtat och därpå låtit avrätta sin farbror.

Nguema sägs bland annat vara kannibal. Enligt en artikel av John Shammas på den brittiska sajten Mirror Online som uppdaterats den 11 september har den åldrade diktatorn, som haft makten lika länge som José Eduardo dos Santos i Angola, för vana att kalasa på sina motståndare testiklar och hjärnor i syfte att bättra på sin sexuella förmåga. http://www.mirror.co.uk/news/world-news/meet-teodoro-obiang-nguema-equatorial-8808273

Teodoro Obiang Nguema är en sadist som ibland kallas sitt lands ”chefstorterare”. Han började med att avsätta och därpå avrätta sin farbror Francisco Macias Nguema som hämnd för att denne låtit mörda hans familj. I likhet med farbrodern är Teodoro en blodbesudlad diktator som förtrycker och torterar den politiska oppositionen men är genom sin påstådda kannibalism mer depraverad än vad farbrodern någonsin var.

Ekvatorialguinea omges av Kamerun, Gabon och Biafrabukten.

Berero Moto, en landsflyktig politisk motståndare till Teodoro, yttrande följande i en intervju med spansk radio 2004:

Han har just slukat en poliskommissionär. Jag säger ”slukat” därför att kommissionären begravdes utan testiklarna och hjärnan. Han vill att jag skall återvända så att han kan äta mina testiklar.

Teodoro Obiang Nguema sägs vidare ha flått politiska opponenter levande och ätit upp deras hjärnor. Enligt en tidigare rådgivare som citeras i Mirror Online kan diktatorn besluta sig för att ta livet av folk utan att någon ställer honom till svars för detta. Han tror heller inte att han kommer till helvetet därför att han menar sig vara i ständig kontakt med Gud, som är den som ger honom hans styrka.

Enligt obekräftade uppgifter lider emellertid den 74-årige diktatorn av prostatacancer, vilket i så fall visar att inte ens Gud förmår skydda honom från allting. Naturlig efterträdare är den 46-årige sonen Teodorin Nguema Obiang som är vicepresident och ansvarar för säkerhetsfrågor och landets militära försvar.

Ekvatorialguinea är ett av Afrikas minsta länder med en befolkning på 757 014 invånare (2013). Området, som gränsar till Kamerun och Gabon, kallades längre tillbaka Rio Muni och senare Spanska Guinea. Huvudstaden heter Malabo. Landets territorium omfattar förutom landarean även fem öar, varav den största heter Bioko, tidigare känt som slavdepå och handelsbas under namnet Fernando Póo efter en portugisisk handelsresande. Malabo ligger på denna ö.

Diktatorns son Teodorin Nguema Obiang, nu vicepresident, står beredd att rycka in som ”stark man” när fadern faller ifrån.

Spanjorerna tog över ön efter portugiserna 1778 varefter följde en brittisk epok då britterna ville sätta stopp för slavhandeln i Beninbukten. Sedan blev området åter spanskt tills självständigheten kunde utropas 1968. Främsta exportvaror är virke, kakao och kaffe, men Ekvatorialguinea har även Afrikas tredje största oljefyndigheter söder om Sahara. Eftersom landet är föremål för hård diktatur, grov vanskötsel och utbredd korruption har alla utländska hjälpinsatser inställts. Nämnas kan att när Sverige ändå insisterade på att skicka pengar till Nguema köpte han sportbilar till sonen för pengarna. De fåtaliga ”val” som hållits har betecknats som ”politiska farser”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekvatorialguinea

I likhet med andra dysfunktionella och utfattiga afrikanska stater har även Ekvatorialguineas regim tillkännagivit sin föresats att bygga en ny huvudstad som skall heta Djibloho. Landet arrangerade 2012 Afrikanska mästerskapen i fotboll tillsammans med grannlandet Gabon.

Min slutsats är att Nguema mycket väl kan vara galnare än Kim Jong-un. Den avgörande skillnaden är naturligtvis att detta inte påverkar omvärlden särskilt mycket, under det att Nordkorea faktiskt hotar världsfreden med sina kärnvapenäventyr.

Familjevänlig FN-resolution får feminister och sexradikaler att rasa

http://www.pravoslavie.ru/english/80578.htm

Det är inte ofta man i egenskap av konservativ har anledning att förbehållslöst applådera någonting som kommer ut ur Förenta nationerna (FN). Desto trevligare när så sker!

Palais des Nations i Genève.

FNs råd för mänskliga rättigheter /UN Human Rights Council/ antog nämligen i Genève med röstsiffrorna 27-14 (6 avstod) den 26 juni en omfattande resolution, vilken uppmanar medlemsländerna att beskydda familjen som samhällets grundläggande enhet, erkänner föräldrarnas rättighet att utbilda sina barn och uppmanar alla länder att implementera en politik som tillvaratar familjens intressen.

Det är första gången i världsorganisationens historia så sker. Se vidare information via länken överst.

Resolution kunde antas sedan Kina, Ryssland, Indien och en grupp länder från vad som kan beskrivas som Tredje världen, med stöd av socialkonservativa oberoende organisationer (NGOs) i omröstningen klart besegrat länder från den utvecklade delen av världen med extremliberala USA i spetsen.

Följande nationer röstade ja till den familjevänliga resolutionen: Algeriet, Benin, Botswana, Burkina Faso, Kina, Kongo, Elfenbenskusten, Etiopien, Gabon, Indien, Indonesien, Kazakstan, Kenya, Kuwait, Maldiverna, Marocko, Namibia, Pakistan, Filippinerna, Ryssland, Saudiarabien, Sierra Leone, Sydafrika, Förenade Arabemiraten, Venezuela, Vietnam och Vitryssland.

Dessa röstade emot: Chile, Estland, Frankrike, Irland, Italien, Japan, Montenegro, Rumänien, Storbritannien, Sydkorea, Tjeckien, Tyskland, USA och Österrike. Avstod gjorde Argentina, Brasilien, Costa Rica, Makedonien, Mexiko och Peru. Kuba valde att inte rösta.

 Familjen – samhällets viktigaste enhet.

Sharon Slater från den familjevänliga organisationen Family Watch International kommenterade utfallet av omröstningen på följande sätt:

This is unprecedented, a tremendous victory for the family.

Slater menade att de utvecklade länderna med all sannolikhet satte hård press, genom att exempelvis hota dra in på utlandsbiståndet, på de övriga för att förmå dessa att stoppa den föreslagna resolutionen eller att genom tillägg få den att urvattnas. Austin Ruse, representerande the Center for Family and Human Rights, ansåg att den antagna resolutionstexten utgjorde ”a tremendous victory for the pro-family world”.

Flera försök gjordes av feministiska och HBTQ-relaterade påtryckargrupper att få så många länder som möjligt att i första hand rösta ner resolutionen, i andra hand genom tilläggstexter få med uttryck som ”reproductive rights” (en omskrivning för ”rätten” till abort, och att ersätta ”the family” med ”families” i syfte att till familjebilden foga även samkönade relationer och andra sexuella förhållanden.

Dessa ansträngningar misslyckades emellertid, vilket gjorde feminist- och homosexorienterade grupperingar rasande. Det så kallade The Sexual Rights Initiative menade exempelvis, att den antagna resolutionen var ett allvarligt bakslag för individens rättigheter genom att den upphöjer familjen till samhällets viktigaste, skyddsvärda enhet utan att hänvisa till ”patriarkalt förtryck” samt olika typer av övergrepp som kan ske inom familjen eller erkänna att det finns olika typer av familjer:

https://c-fam.org/friday_fax/sex-activists-bemoan-passage-of-pro-family-resolution-at-un-in-geneva/

Nu hjälpte dock inte ens USAs kraftfulla lobbyverksamhet för att besegra eller ändra den familjevänliga resolutionstexten, då endast ett relativt fåtal länder backade upp den abort- och HBTQ-vänliga förslagsfloran. I stället understryker resolutionen att (den traditionella) familjen är samhällets grundsten.

http://www.familiam.org/famiglia_eng/society/00008326_UN_Pro_Family_Resolution.html

 Salen där den historiska resolutionen antogs.

Även romersk.katolska Pontificum Consilium pro Familia – länken här ovan – gläds åt att den banbrytande FN-resolutionen fastslår att ”the family has the primary responsibility  for the nurturing and protection of children and that children, for the full and harmonious development of their personality, should grow up in a family environment and in an atmosphere of happiness, love and understanding.”

Ett konkret resultat av FN-mötet i Genève blev bildandet av en arbetsgrupp med uppgift att ta fram positiva referenser relaterade till familjens samhälleliga betydelse, detta i syfte att motväga tendensen att bara se fel i familjeinstitutionen.