Några anteckningar om Marie bebådelsedag (våffeldagen)

Marie bebådelse tolkad av den flamländske konstnären Robert Campin (cirka 1375-1444).

I dag den 25 mars anger almanackan att det är (jungfru) Marie bebådelsedag (Annuntiatio Mariae på latin). Dagen har även kallats Herrens bebådelse och Vårfrudagen efter Maria, som var känd som ”vår fru” i den katolska världen som Sverige en gång tillhörde. Vårfrudagen blev i folkmun till ”våffeldagen”, varför traditionsmedvetna personer gärna spisar våfflor denna dag. https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen

Marie bebådelsedag firas den 25 mars av de flesta kyrkor och samfund över hela den kristna världen. Dagen var fram till 1953 helgdag i Sverige – därefter flyttades det kyrkliga firandet till den söndag som infaller veckan 22-28 mars. Syftet är att högtidlighålla den dag då Jesu moder (med det hebreiska namnet Miriam, latiniserat till Maria) av ärkeängeln Gabriel fick uppenbarelsen att hon skulle bli havande och föda Guds son. https://sv.wikipedia.org/wiki/Beb%C3%A5delsen

Händelsen omtalas i Lukasevangeliet 1:26:-38:

I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret, till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria. Och ängeln kom in till henne och sade: ”Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig.” Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära.  Då sade ängeln till henne: ”Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud. Se, du skall blivande havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus. Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Davids hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.” Då sade Maria till ängeln: Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.” Ängeln svarade och sade till henne: ”Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son. Och se,  jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam. Ty för Gud kan intet vara omöjligt.” Då sade Maria: ”Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.” Och ängeln lämnade henne. (1917 års bibelöversättning)

Det skall tilläggas att Marie bebådelsedag även inbjuder till reflektioner över det teologiska (och biologiska) mysterium som kallas jungfrufödsel (parthenogenes). Föreställningen om Jesus som född av en jungfru enbart med tillhjälp av den helige ande har varit allmänt omfattad av kristna av olika schatteringar sedan i höjd med 200-talet.

Det mesta tyder dock på att läran om Jesu jungfrufödsel – som ej skall förväxlas med föreställningen om Marias ”obefläckade avlelse” – är ett missförstånd: evangelisterna har, medvetet eller av misstag, översatt ordet alma, som betyder ”ung kvinna”, till grekiska parthenos, ”jungfru” i betydelsen oskuld. Det hebreiska ordet för jungfru, betula, förekommer inte i Gamla testamentet (det vill säga den judiska Bibeln).

Enligt en del forskare kan evangelieförfattarna ha velat sälja in budskapet om Messias jungfrufödsel till romarna: bilden av en framstående person som föddes av en jungfru var vanlig i den antika romerska och grekiska världen. https://illvet.se/kultur/myter/julmyt-var-maria-jungfru-nar-hon-fodde-jesus

Jesu födelse i den italienske konstnären Carlo Marattis (1625-1713) version.

Förutom i evangelium enligt Lukas omnämns Jesu övernaturliga tillblivelse även av Matteus 1:18-25:

Med Jesu Kristi födelse gick det så till.
   Sedan Maria, hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande. Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne för vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne. Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för honom och sade: ”Josef, Davids son, frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av helig ande. Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.”
   Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade: ”Se, jungfrun skall bliva havande och föda en son, och man skall giva honom namnet Emmanuel” (det betyder Gud med oss).
När Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han såsom Herrens ängel hade befallt honom och tog sin hustru till sig. Och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom gav han namnet Jesus. (1917 års bibelöversättning)

Frågan om vem som var Jesu verklige fader är naturligtvis nog så intressant men skall inte ventileras här. Kanske något att tänka på när våffelälskarna bland oss inmundigar det angenäma bakverket denna speciella dag…

Av de ursprungliga , katolska mariedagarna har det protestantiska Sverige behållit två: förutom bebådelsedagen även Kyndelsmässodagen, vilken firas till minne av Marie frambärande av Jesus, då han var 40 dagar gammal, i det heliga templet i Jerusalem den söndag som infaller närmast den 2 februari. https://www.svenskakyrkan.se/kyndelsmassodagen

Marie bebådelse omnämns för övrigt också i Koranen: i tredje suran verserna 45-51 samt i 19e suran verserna 16-26. För islams trosbekännare är emellertid Jesus en betydande profet, ej Guds son.

Påven propagerar: jämför Josef och Maria med massinvandringen

Påven drar Josef, Maria och Jesus-kortet för att försvara massinvandringen till Europa.

Kan man jämföra Josefs och Marias upplevelser i samband med Jesu födelse med dagens flyktingars och/eller migranters situation? Det hävdade påven Franciskus i sin predikan vid midnattsmässan i Peterskyrkan i Rom julaftonen och det brukar även svenska präster rutinmässigt påstå i syfte att försvara massinvandringen. Jämförelsen haltar dock betänkligt. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/25/paven-jamforde-flyktingar-med-josef-och-maria

I Lukasevangeliets andra kapitel läser vi om hur Josef och hans havande hustru Maria färdades från sin hemort Nasaret i Galileen till Betlehem i Judéen för att låta skattskriva sig i enlighet med den romerske kejsaren Augustus påbud. Jag lämnar i det här sammanhanget därhän att Augustus skattskrivning – som för övrigt inte omfattade ”hela världen” (som anges i evangelietexten, det vill säga Romarriket) utan var regional – inte ägde rum förrän år 6 eller 7 efter Kristi födelse. http://blog.svd.se/historia/2014/08/30/kejsar-augustus-skattskrivning/

Då det enligt Lukas inte fanns rum för dem i härbärget i Betlehem tvingades de hysa in sig i ett stall, där Jesusbarnet alltså föddes och efter födelsen lades i en krubba – alltså en sorts foderställning för djur. Efter födelsen uppvaktades den lille Jesus enligt Matteusevangeliet med dyrbara gåvor av tre ”vise män”, astrologer (så kallade mager) som troligen kom från Persien förutsatt att de alls funnits.

Maria tvingades föda Jesusbarnet i ett stall. Foto: Tommy Hansson

Matteus fortsätter med att redogöra för hur en ängel visar sig för Josef i en dröm och förkunnar:

Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det. (Matteus 2:13-14, 1917 års bibelöversättning).

Enligt den bibliska berättelsen hade konung Herodes den store av de tre magerna fått veta att dem judiske Messias, som Herodes uppfattade som en konkurrerande konung, skulle födas i Betlehem varför han skall ha beordrat att samtliga nyfödda gossebarn i Betlehem skulle bringas om livet. Historiker menar att det kan ha rört sig om mellan fem och 20 barn.

Dock finns inga andra historiska källor som bekräftar kung Herodes barnamord. Herodes den store, som var lydfurste under den romerske kejsaren, var i och för sig en maktfullkomlig och misstänksam härskare som till och med lät mörda medlemmar av sin egen familj (exempelvis hustrun Mariamne); han skulle säkert inte ha haft några problem att beordra mord på en handfull nyfödda pojkar i Betlehem om detta hade passat hans syften. https://sv.wikipedia.org/wiki/Herodes_den_store

En illustration som framställer hur Herodes den store avrättar sin hustru Mariamne.

Herodes lät för övrigt genomföra en omfattande renovering av det heliga judiska templet i Jerusalem och anlägga staden Caesarea Maritima vid medelhavskusten. Herodes den store skall inte förväxlas med sina söner, tetrarkerna Herodes Antipas, Herodes Filippos och Herodes Archelaos. Det var den förstnämnde av dessa som lät avrätta Johannes döparen.

När Herodes den store avlidit – vilket antas ha skett i höjd med påsken år 4 före Kristi födelse – får Josef av ängeln veta, att det nu är fritt fram för den lilla familjen att återvända till sitt hem i Nasaret. I Lukas evangelium berättas om hur det nyfödda barnet får namnet Jesus (Yeshua) och enligt judisk sed omskärs vid åtta dagars ålder. När barnets och moderns ”reningsdagar” var till ända förde föräldrarna till Jerusalem för att frambäras i templet. http://opusdei.se/sv-se/article/marias-liv-viii-jesu-frambarande-i-templet/

När detta var klart återvände de till Nasaret i Galileen. Om Jesus läser vi: ”Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom.” Evangelisten Lukas nämner ingenting om de tre vise männen, barnamorden eller den påstådda flykten till Egypten. https://www.jw.org/sv/publikationer/b%C3%B6cker/jesus/tiden-innan-jesus-tj%C3%A4nst/familjen-flyr-till-egypten/

En ikonversion av flykten till Egypten.

Som framgår av ovan föreligger en klar diskrepans mellan Matteus och Lukas evangeliers respektive skildringar av omständigheterna kring Jesu födelse. Om det som står i Matteus är sant så stämmer detta inte tidsmässigt överens med tidpunkten för Herodes död och den heliga familjens återvändande till Galileen och frambärandet i templet i Jerusalem. Nu menar en del kristet troende att det finns adekvata förklaringar till detta. Bedöm själva om detta stämmer: http://www.gluefox.com/krist/problem/mattluk.shtm

Nu åter till frågan om det är lämpligt att jämföra Josefs, Marias och Jesu öden och äventyr i samband med resorna till Betlehem i Judéen och Egypten. Jag svarar ett bestämt nej på den frågan.

Den heliga familjen lämnade sitt hem av praktiska skäl: skattskrivning och flykt undan Herodes. De hade inte för avsikt att stanna  för gott och leva på bidrag eller ens arbeta på främmande ort. Inte heller anlitade de människosmugglare som många av dagens så kallade flyktingar alternativt bidragsinvandrare.

Josef och Maria demonstrerade inte mot myndigheterna.

Inte heller demonstrerade de mot myndigheterna eller tog sig först igenom en rad länder för att nå slutmålet i Tyskland eller Sverige. Jag känner mig också rätt säker på att de inte deltog i några terroraktioner eller massvåldtäkter. Nej, de återvände så skyndsamt som möjligt till sitt hem för att göra rätt för sig där.

Påven Franciskus och ett ospecificerat antal präster gör sig därför enligt min mening  skyldiga till en sentimental och ganska billig retorik när de använder Josef, Maria och Jesus i syfte att försvara den pågående massinvandring som hotar förvandla våra västerländska samhällen till islamiserade ghetton. De borde sannerligen veta bättre.

 

 

Bar Kokhba: en judisk Messias och hans tid

Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!” Jesus svarade honom: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” – Markusevangeliet 13:1-2.

Bland de anklagelsepunkter som det judiska ledarskapet enligt evangelieberättelserna i Nya testamentet riktade mot Jesus fanns påståendet, att han sagt sig kunna riva ner det heliga templet och bygga upp det igen inom loppet av tre dagar vilket ansågs vara den grövsta av hädelser. Sant är att Jesus vid något tillfälle talade på ett sätt som kunde tolkas så. https://www.svenskakyrkan.se/stensjon/langfredag—matteusserien-2012

Helt klart är under alla omständigheter, att Mästaren från Nasaret förutsåg förstörelsen av templet – det så kallade Herodes tempel – och andra byggnader i Jerusalem inom en överskådlig framtid. Detta framgår tydligt av yttrandet till lärjungarna om att ”här skall förvisso icke lämnas sten på sten”, som återges i rutan överst i denna text. Jesus visste när han sade detta, att han icke skulle komma att accepteras som Messias av det utvalda judiska folket och då, förutspådde han, skulle konsekvenserna bli fruktansvärda.

 Scen från Titusbågen i Rom, som restes till minne av Titus framgångsrika fälttåg i Judéen. Reliefbilden föreställer triumftåget i Rom, där romerska soldater paraderar med krigsbyte från det heliga templet.

Mindre än 40 år efter denna förutsägelse inträffade det som Jesus förebådat. Det skedde som slutpunkt på det första judiska upproret mot romarna (66-70 efter Kristi födelse) vid Jerusalems belägring den 3 april-30 augusti år 70. Historieskrivaren Josefus, som  var judisk befälhavare i Galiléen men efter att ha tillfångatagits av romarna arbetade nära samman med dessa, skildrar det fruktansvärda förloppet då den romerske generalen Titus – son till kejsar Vespasianus och senare efterträdare till denne på kejsartronen – belägrade den heliga staden.http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/forstor.htm

Bland annat, uppger Josefus, svalt omkring 600 000 människor ihjäl under den nära fem månader långa ockupationen vilken kostade över en miljon människor livet. Liken efter 4000 människor som dött svältdöden skall ha kastats över stadsmurarna varje dag under ockupationen. Bara vid nedbrännandet av templet omkom 6000 personer. Det sägs att Titus inte haft för avsikt att bränna ner templet, som han betraktade som en arkitektonisk skatt, utan att detta skedde av misstag i stridens hetta.

Jesus Kristus, eller Yeshua Bar Yosef som han egentligen torde ha hetat med arameiskt språkbruk, hade fått rätt i sin förutsägelse om nedbrytningen av Jerusalem i allmänhet och templet i synnerhet. Endast västra tempelmuren, judarnas heligaste plats i dag, blev kvar intakt. Om några mindes Jesu förutsägelse vid denna tid, så bör det ha varit den minoritet judar som valt att tro på den unge kringvandrande rabbinen från Nasaret i Galiléen.

Att den romerska belägringen var synnerligen brutal finns ingen anledning att betvivla, men möjligen är de siffror Josefus – som sedan flyttade till Rom och antog kejsar Vespasianus familjenamn Flavius –  nämner över antalet offer överdrivna. Han var emot det judiska upproret och kan ha velat  visa, vilka gruvliga konsekvenser det fick och till den ändan ”tagit i” litet extra.

 På Masada-platån. I bakgrunden skymtar Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Upproret var emellertid inte över än. Knappt 1000 fanatiska judiska upprorsmakare, så kallade seloter, hade inklusive sina kvinnor och barn barrikaderat sig i befästningen Masada på en 400 meter hög klippa i ökenområdet nära Döda havet.

År 72 skickade Rom en styrka under befäl av prokuratorn Flavius Silva med uppgift att eliminera motståndet. Efter att på platsen ha uppfört ett belägringstorn kunde romarna storma befästningen efter ett år i tryckande hetta vid Masada, men det visade sig att besättningen inför utsikten att slaktas av romarna hade begått kollektivt självmord. Endast sju personer – två kvinnor och fem barn – hade överlevt genom att gömma sig i en grotta.

http://www.goisrael.se/Tourism_Swe/Articles/Archeology/Sidor/Masada.aspx

Cirka 60 år efter det första judiska upproret var det dags igen. En noga planlagd resning igångsattes nu, år 132 efter Kristi födelse, med en man vid namn Shimon eller Simon Bar Kokhba som ledare medan Hadrianus (kejsare 117-138) styrde i Rom. Kokhba var uppenbarligen en kraftfull gestalt och hölls av några, bland andra den judiske vishetsläraren Akiva, för att vara den i de judiska skrifterna utlovade Messias. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

Denna messiasgestalts förnamn, Shimon, samt hans porträtt har återfunnits på judiska mynt präglade vid tiden för upproret. Det andra namnet förekommer i många olika varianter. Det antas ursprungligen ha lytt Bar Koseva efter namnet på fadern eller möjligen en plats. Namnet tros sedan ha metamorfoserats under revoltens lopp i syfte att stämma överens med ett bibelställe vilket omnämner Messias som en stjärna, kohba. Upprorsledaren emanerade desslikes från konung Davids ätt, något som väl stämmer överens med de messianska anspråken.

 Bar Kokhba-mynt i guld.

Arkeologiska fynd i form av brev och andra handlingar gjorda av papyrus visar, att Shimon Bar Kokhba styrde sina judiska undersåtar med järnhand in i minsta detalj, både vad beträffar den militära organisationen om 400 000 man och ekonomin. Soldaterna initierades på ett handfast sätt, antingen genom att få ett finger avhugget eller också genom att tvingas rycka upp ett cederträd med rötterna.

Så var deras uppgift också att ta sig an världens brutalaste och mest effektiva armé, den romerska. Det judiska våldet riktade sig även i någon mån mot kristna grupper, som vägrade delta i den judiska resningen.

Shimon Bar Kokhba bekände sig självklart till förfädernas judiska religion. Han följde strikt de judiska lagarna inklusive iakttagandet av sabbaten och andra helgdagar, tionden, mat- och renhetsregler etcetera.  Han sägs dock också i hög grad ha förlitat sig på egen kraft: före ett slag bad han Gud att ”varken bistå oss eller göra oss modfällda”.

Allt detta är känt genom avgörande upptäckter som gjordes i en grotta i Juda öken i Israel under tidsperioden 1952-61, där det också framgår att en hel del kraft måste ägnas åt dagliga sysslor som att förse härlägret med mat och att lösa problem som hade med jordägande att göra; Bar Kokhba och hans närmaste män kontrollerade stora landytor.

Det kan för övrigt nämnas att den moderna staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), tog sitt efternamn efter en av Kokhbas generaler (han hette ursprungligen David Grün och var från polska Plonsk i dåvarande Tsarryssland).

 David Ben-Gurion hette ursprungligen David Grün men tog sitt mer kända efternamn efter en av Bar Kohbas generaler.

Shimon Bar Kokhba ledde det judiska upproret mot Rom i tre och ett halvt år. I början var framgångarna betydande: upprorsmännen lyckades erövra ett 50-tal romerska befästningar, däribland Jerusalem år 134. Slutet kom 135, då en stor romersk härstyrka besegrade Bar Kokhbas armé vid bergsfästet Betar på Tisha b´Av, den judiska fastedagen nionde dagen i månaden Av som inföll i augusti.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/29/fastedagen-tishna-bav-judarna-minns-sina-katastrofer/

Kokhba och hans närmaste medarbetare dödades, och efter det för romarna lyckosamma slaget avrättade man åtta medlemmar i Sanhedrin, det judiska stora rådet, efter den gräsligaste tortyr. Bland offren fanns Akiva, som räknat med möjligheten att Kokhba verkligen var Messias (Messhiah). Fruktansvärda massakrer i judiska byar över hela Judéen följde, och historikern Cassius Dio anger att 580 000  judar dog totalt. 50 befästningar och närmare 1000 byar lades i ruiner. Ett stort antal judar dog även i svält och sjukdomar. Likväl fortfor mindre judiska grupper göra motstånd genom gerillakrigföring in på året 136.

En rejäl portion av de omkring 100 000 romerska soldater, som under befäl av den från det romerska Britannien hämtade Julius Sextus Severus sattes in för att krossa upproret, gick också under i ond, bråd död på slagfältet eller i sjukdomar. Helt lyckades dock inte romarna krossa judarna. Den judiska ledningen övertogs av Kohbas son Rufus och efter denne sonsonen Romulus, och ett centrum för judiska skriftlärde kom att etableras i staden Tiberias vid Galiléiska sjön (Gennesaret). Här skrevs det så svetten lackade, och år 450 hade Talmud fästs på papyrus. Andra judiska koncentrationer fanns i Galiléen, Bet Shear och Golan.

Det är vanligt att räkna början av den judiska landsflykten, diásporan, från besegrandet av Bar Kokhbas resning 135. Därefter, har det hetat, spreds judarna för alla vindar till all världens hörn tills staten Israel etablerades 1948. Detta är alltså en sanning med avsevärd modifikation. Judisk närvaro i området fanns hela tiden, också efter de muslimska arabernas invasion på 600-talet.http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/arabernas-och-islams-historia-fran-600-talet-till-1500-talet

 Det arkeologiska standardverket om Bar Kokhba, här i tysk version, av Yigael Yadin. Foto: Tommy Hansson

Kejsar Hadrianus hade nu bestämt sig för att en gång för alla klämma åt och förnedra det besvärliga judiska folket. Han lät uppkalla regionen efter judarnas arvfiender, filistéerna, och ge den namnet Syria Palestina (de historiska filistéerna har dock inte mer med dagens palestinaaraber att göra än vad den moderna tidens assyrier har med de forntida assyrierna att göra).

Jerusalem förstördes i grunden än en gång och gavs namnet Aelia Capitolina, som judarna bannlystes från – utom vid fastehögtiden Tisha b´Av, då judarna av tradition minns sina talrika katastrofer av vilka många inträffat just vid Tisha b´Av. Vidare förbjöds judarnas heliga skrift, Torah, och den judiska tideräkningen.

Historiker av professionen, och givetvis även många andra intresserade, har genom seklerna försökt komma underfund med vad som utlöste Bar Kokhba-upproret. Några tänkbara orsaker som nämnts är förändringar i den romerska administrationen, förändringar inom jordbruket och ekonomiska problem. Det väckte naturligtvis också berättigad vrede att Hadrianus förbjöd den redan då åldriga riten att omskära judiska gossebarn, något Hadrianus betraktade som könsstympning även fast det bara var förhuden som avlägsnades..

Tänkbart är också att en judisk nationalism, som under kejsar Trajanus (98-117) tid flammade upp i Alexandria i Egypten, den östliga kustregionen Cyrenaika i Libyen samt i Mesopotamien, också nådde Judéen.

 Hadrianus, kejsare i Rom 117-138. Besökte troligen Jerusalem 130 för att lägga upp ritningarna för ett planerat Jupiter-tempel på ruinerna av judarnas heliga tempel.

Det är emellertid högst sannolikt att den tändande gnistan till resningen var ett besök som kejsar Hadrianus skall ha genomfört i Jerusalem år 130.  Så sent som 2014 gjordes ett sensationellt arkeologiskt fynd i anslutning till Damaskusporten i gamla Jerusalem i form av en del av en latinsk inskription, som tycktes bevisa vad man tidigare bara gissat – att Hadrianus verkligen besökte staden 129/130 och då troligen överlade med sitt folk på platsen om att uppföra ett tempel till den romerske överguden Jupiters ära på ruinerna av det forna judiska templet.

Om sådana planer nådde redan tidigare upprorsbenägna judars öron var det bäddat för en militant revolt!

Det finns inte många likheter mellan de båda judiska Messias-gestalterna Yeshua Bar Yosef och den cirka 100 år yngre Shimon Bar Kokhba, men ett par paralleller exiterar faktiskt. Båda var verksamma under en period av omkring tre år och båda mötte ett våldsamt slut i den romerska ockupationsmaktens hand. Den uppenbara skillnaden är ju, att medan Yeshua predikade att hans rike inte var av ”denna världen” och inte agiterade mot den romerska närvaron (”Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör”) var Shimon i högsta grad en världslig furste och en krigsman.

Man kan heller naturligtvis inte undgå att se, att Yeshua/Jesus trots sin förödmjukande död på korset gav upphov till världens mest utbredda religion under det att Shimon snart var bortglömd och blivit levande för oss först genom sentida arkeologiska fynd. Yeshua Bar Yosef ville grunda ett världsomfattande rike byggt på andlighet, Shimon Bar Kohkba ville jaga ut romarna ur Judéen och etablera judisk självständighet. För samtidens kristna var en sådan måsättning givetvis helt irrelevant.

Slutligen måste några ord även sägas om den man, som kanske mer än någon annan forskat i fenomenet Shimon Bar Kokhba och upplyst världen om denne judiske militärfurste: Yigael Yadin (1917-84).https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/yadin.html

Yadin, som föddes i Jerusalem 1917, var son till en berömd israelisk arkeolog som hette Eliezer Sukenik. Han anslöt sig 1933 till den paramilitära sionistiska organisationen Haganah. När Haganah ombildades till Israels reguljära armé 1948 följde Yadin med och var landets andre överbefälhavare (ÖB) 1949-52, åren närmast efter det första arabisk-israeliska kriget.

 Yigael Yadin (närmast kameran) och Menachem Begin konfererar under en debatt i knesset i Jerusalem i juli 1980.

Efter sin militära bana slog Yadin in på en yrkeskarriär som arkeolog och har lett utgrävningar vid israeliska objekt såsom Qumran, Masada och Megiddo. Ibland har han kritiserats för att vara alltför ivrig när det gällt att bevisa, att Bibeln haft rätt. Historien om Shimon Bar Kokhba är  ingen biblisk angelägenhet men väl så viktig för den israeliska historien och en symbol för tappert motstånd mot främmande ockupation. Yadins rikligt illustrerade bok om utgrävningarna kring Bar Kokhba (jag har i min ägo ett exemplar ur en tyskspråkig utgåva) är en arkeologisk klassiker.

Yigael Yadin återkom i den militära banan då han 1967, i samband med Sexdagarkriget, var militär rådgivare åt premiärminister Levi Eshkol, samt som ledamot i den undersökningskommission som utredde den israeliska regeringens och militärens handlande vid utbrottet av Yom Kippur-kriget 1973.

Ett par år senare var Yadin med och grundade det politiska partiet Democratic Movement for Change (DASH), som vid valet 1977 erövrade 15 av de 120 platserna i knesset och bildade den israeliska historiens första borgerliga regering med Likud. Menachem Begin blev premiärminister och Yigael Yadin vice premiärminister.

Yadin spelade en viktig roll vid den israeliska regeringens förhandlingar med Egypten i samband med ingåendet av Camp David-avtalet 1978. DASH upplöstes 1981 efter starka inre motsättningar, då också Yadin slutade med politiken.

Jesus i Getsemane: ”Gånge denna kalk ifrån mig”

 Jesus i Getsemane: målning av Pedro Berruguete (cirka 1450-1504).

En av de i mitt tycke absolut sorgligaste avsnitten i Nya testamentet i Bibeln är Matteusevangeliets 26e kapitel, som först framställer Jesu och lärjungarnas sista måltid i Jerusalem och därefter beskriver hur de tillsammans gick ut till Oljeberget (Olivberget). Alla utom Judas Iskariot, som tidigare avvikit i syfte att informera Jesu fiender om var de kunde finna Mästaren från Nasaret och gripa honom.

Via länken ovan kan ni avnjuta en gospelsång som heter ”Watch With Me While I pray” med text och musik av Dan Fefferman, vilken på ett inkännande sätt beskriver händelseförloppet i Getsemane örtagård på Oljeberget.

Vi läser följande i Matteusevangeliets 26e kapitel, verserna 36-41 (som vanligt citerar jag ur 1917 års bibelöversättning):

Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Och han sade till lärjungarna: ”Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.” Och han tog med sig Petrus och Sebedeus´ två söner; och han begynte bedrövas och ängslas. Då sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.” Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!” Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: ”Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig! Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.”

 Ensam med Gud på Olivbergets sluttning.

Summa tre gånger gånger gick Jesus bort och vände sig till Gud i bön, tre gånger föll Jesu mest betrodda lärjungar Petrus, Jakob och Johannes i sömn. När han kom tillbaka för tredje gången utbrast Jesus sarkastiskt (Matteusevangeliet 39:45-46): ”Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder. Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer. Stå upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.”

Och medan Jesus ännu talade beskriver evangelisten hur Judas nalkades med ”en stor folkskara” beväpnad med svärd och stavar, ”utsänd från översteprästerna och folkets äldste”. Resten vet vi: Jesus greps, gisslades och korsfästes för att därefter återuppstå från de döda och fullborda frälsningsverket.

Det har genom seklerna funderats en hel del på varför Jesus bad som han gjorde i Getsemane. Varför var han så bedrövad om han visste, att hans förestående offerdöd i tidernas fullbordan skulle skänka mänskligheten frälsning? Borde han inte i stället vara sprudlande glad och kalla Judas inte förrädare, utan tvärtom berömma honom som den som möjliggjorde gripandet som skulle leda raka vägen till det saliggörande korset?

Om Judas-gestalten, läs mer här:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/10/judas-iskariot-djavul-eller-hjalte/

Den konventionella tolkningen av Jesu bittra tårar är att i detta ögonblick visade sig Frälsarens mänskliga, rentav svaga natur. Han inser att han skulle lida hemska kval genom den förestående korsfästelsen, som ju var en oerhört grym avrättningsmetod, och ber därför Gud – om detta vore möjligt – att befria honom från denna plåga. /Fotnot/ Jag köper dock inte detta.

I stället bör vi ta i beaktande vad Jesu verkligen var utvald att göra. Han kom för att uppfylla profetian i profeten Jesajas nionde kapitel, den om den strålande fridsfursten som kommer i syfte att regera Israel som dess rättmätige konung. Han kom för att bli accepterad av det utvalda hebreiska folket som dess konung och därifrån sprida det frälsande budskapet från Gud i hela världen.

 Diego Velazquez (1599-1650): Kristus på korset.

Jesus måste emellertid någonstans på vägen ha blivit på det klara med, att detta sannolikt inte hade några förutsättningar att lyckas. Han hade visserligen en del lärjungar och sympatisörer, men dessa utgjordes huvudsakligen av samhällets bottenskrap i form av fiskare, före detta terrorister (seloter), tulltjänstemän och kvinnor (varav några prostituerade). Ingen imponerande samling i samtidens ögon. Inte ens hans mest framstående lärjungar orkade vara med honom i nödens stund!

Därmed blev den unge predikanten från det föraktade Galiléen, trots att han uppgavs tala med makt och myndighet, icke accepterad av dem som betydde något i samhället och allra minst av det religiösa etablissemanget. Låt mig uttrycka det så här: om det i dåtidens Israel hade arrangerats en Nobelfest, så hade Jesus inte blivit inbjuden till den.

I det läget förstod Jesus att han måste välja en annan väg, och eftersom han var spränglärd i de judiska skrifterna kände han väl till profetordet (Jesajas 53e kapitel) om ”den lidande tjänaren” som tar folkets synder på sig och lider offerdöden. När han i Getsemane ljöt ut hela sin själ inför sin Himmelske fader, bad han denne att ännu en gång överväga att låta Jesus följa sin ursprungliga mission.

Givetvis inte för att han, Guds egen son, var rädd för korsets plåga – en ändlös rad av martyrer av skiftande slag har skrattande och sjungande lidit lika mycket eller rentav mer för sin sak – utan därför att han såg framför sig ett obeskrivligt och långvarigt lidande såväl för det utvalda folket som mänskligheten i stort. Förvisso kunde de genom att tro på Jesus ernå en sorts andlig frälsning – men den fullständiga, såväl fysiska som andliga räddningen, Himmelriket på jorden, den fick uppskjutas på obestämd tid.

Det var därför Jesus var så obeskrivligt förtvivlad att hans tårar blev till blod i Getsemane örtagård.

 Bloggaren på Olivberget 2014. Foto: Privat

Fotnot: Korsfästelse var en av de gamla romarna ofta tillämpad avrättningsmetod. Enligt en berättelse korsfäste romerska soldater mer än 6000 slavar längs Via Appia sedan Spartacus slavuppror nedkämpats år 73 före Kristi födelse. Det kunde ta flera dagar innan döden befriade den korsfäste från vidare plågor. Korsfästelse finns än i dag som avrättningsmetod i straffskalan i länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Burma. Även den utstuderat grymma och barbariska så kallade Islamiska staten (DAESH/IS) använder metoden. http://www.dagen.se/korsf%C3%A4stelse-anv%C3%A4nds-fortfarande-f%C3%B6r-att-avr%C3%A4tta-m%C3%A4nniskor-1.103350

 

En Israelresa (III): Haifa, Akko, Rosh Hanikra…och så en vinprovning

Jag fortsätter här med tredje delen av min berättelse om resan till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Det var den 31 mars vårt sällskap om 15 personer reste norrut längs Medelhavskusten för att besöka Caesarea (som jag berättade om i del II), Haifa, Akko och Rosh Hanikra. Dessutom hann vi med ett stopp för vinprovning.

HAIFA: Haifa är Israels i storleksordningen tredje stad med en befolkning på 264 900 (2007). Här finns landets enda tunnelbana med sex stationer. Stadens judar (82 procent av befolkningen), muslimer och kristna uppges leva i fred med varandra. Här finns även världscentret och templet för den monoteistiska uppenbarelsereligionen bahá’i, grundad i Iran 1863 av Bahá’ullah (1817-92).

 Vy över Haifa med Bahá’i-templet närmast kameran. Foto: Tommy Hansson

Bahá’i anser att alla världsreligioner utgår från en och samma Gud och tänker sig ett idealt samhälle utan nationsgränser. Dess anhängare menar att mänsklighetens religiösa förståelse successivt har förmerats via förgrundsgestalter såsom Adam, Noa, Abraham. Krishna, Zoroaster, Moses, Buddha, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá’ullah (de båda senare medgrundare av bahá’i-tron). Religionen anses vara kättersk inom den muslimska världen.

I den södra utkanten av Haifa ligger restaurang Maxim, som totalförstördes av den kvinnliga självmordsmördarbombaren Hanadi Jaradat (1975-2003), även kallad Snövit, den 4 oktober 2003. Hennes ideal får väl anses ligga så långt ifrån bahá’is fredliga utopi som tänkas kan. Jaradat, som föddes i Jenin på den så kallade Västbanken, var en juridikstudent som radikaliserades då hennes fästman och senare bror och kusin dödades av israeliska säkerhetsstyrkor.

 Bloggaren med Haifa i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Hanadi Jaradat sköt först ned säkerhetsvakten på restaurangen, belägen nära havsstranden, innan hon utlöste den sprängladdning hon hade innanför kläderna. Explosionen blev våldsam – 21 människor (18 judar och tre araber) dog, 51 skadades. Några av de döda återfanns av räddningsmanskapet sittande i sina stolar, medan barn hade slungats in i väggarna med våldsam kraft. Av självmordsmörderskan återstod endast huvudet.

Terrorgruppen Islamic Jihad tog på sig ansvaret för dådet, som den dåvarande palestinske ledaren Yassir Arafat fördömde. Två familjer inklusive fyra barn, varav ett var två månader gammalt, utplånades.

 Räddningsmanskapet i arbete efter sprängdådet på restaurang Maxim. Foto: AP

Vi fick endast tillfälle att bese restaurang Maxim på avstånd från vägen under hemfärden, eftersom vi låg efter i tidschemat. Restaurangen helrenoverades sju månader efter dådet och är nu en symbol för det israeliska motståndet mot terrorismens ondska.

AKKO: Akko är en mycket gammal stad med 46 300 invånare (2009). Här gjorde ressällskapet under guiden Marie Ben Reis ledning ett ganska kort uppehåll för lunch på en arabisk restaurang som heter Abu Christo belägen vid Medelhavets strand. Staden ansågs länge vara ”nyckeln till Palestina” till följd av dess strategiska läge på slättlandet vid havet. Akkos historia sträcker sig åtminstone 5000 år tillbaka i tiden. Staden var en viktig handelsstad för de gamla kanaanéerna och fenicierna.

 Medelhavet utanför Akko. Foto: Tommy Hansson

Innan Akko fick sitt nuvarande namn kallades staden Ptolemais efter en egyptisk härskare. Under korstågstiden utkämpades här blodiga strider mellan arabiska/muslimska saracener och kristna korsfarare. Korsriddarna, som intog Akko 1104, kallade staden Saint-Jean d´Acre. 1187 återerövrades den av den berömde muslimske härföraren Saladin, men 1191 intogs den av den knappast mindre berömde Rikard Lejonhjärta.

Staden blev sedan den reella huvudstaden för det kristna konungadömet Jerusalem där Johannitorden hade en praktfull befästning, vilken dock brändes ner så gott som i grund under ledning av sultanen av Egypten år 1291. I dag återstår bara sparsamma ruiner.

 Lunch intogs på restaurang Abu Christo. Foto: Tommy Hansson

Också den krigshetsande franske kejsaren Napoleon I Bonaparte försökte inta Akko under sitt fälttåg mot Palestina, som då tillhörde det Ottomanska riket, men misslyckades. 1832 erövrades Akko av Ibrahim pascha och 1917 av brittiska styrkor under ledning av general Edmund Allenby. 1948 intogs staden av israeliska trupper under första Arabisk-israeliska kriget.

I Akko ligger stoftet efter bahá’is grundare, Bahá’ullah, begravt. I dag lever judar, araber/muslimer och kristna tillsammans i relativ sämja i staden.

Ett inte så trevligt minne från Akko är hur arabiska barn misshandlade en stackars åsna på en gata i närheten av restaurangen där vi åt lunch. En i sällskapet hutade åt dem, men det är nog tveksamt om det gjorde något bestående intryck på de elaka ungarna.

 Inte mycket återstår av korsfararnas gamla ståtliga fäste i Akko. Foto: Tommy Hansson

ROSH HANIKRA: När vi rest så långt det gick norrut hamnade vi på en plats kallad Rosh Hanikra i omedelbar anslutning till gränsen mot Libanon i nordvästra Galiléen. Platsen är berömd för sina geologiska formationer i direkt anslutning till Medelhavskusten. Spektakulära grottor har bildats i den vita kalkstenen, och dit kommer man via hiss.

Jag kan dock inte redovisa några intryck därifrån, eftersom jag föredrog att stanna ovan jord – jag har aldrig gillat vare sig höjder eller djup. Föredrog i stället att inta kaffe och glass vid en servering när mina medresenärer befann sig i underjorden.

 En israelisk gränspostering vid Rosh Hanikra. Därunder kaféet där jag drack kaffe och åt glass. Foto: Tommy Hansson

BINYAMINA: Grottor är således inget för mig (även om jag var nere i en fantastisk sådan i Transvaal i Sydafrika 1988 med stalagtiter, stalagmiter, underjordiska sjöar, hela baletten), vilket däremot vin i hög grad är! Vi stannade alltså till vid en  vinegendom tillhörande företaget Tishbi i Binyamina i Karmelbergen, inte långt från Haifa, där vi först provade ett antal viner av olika slag och därefter gavs möjlighet att köpa de sorter vi tyckte var mest tilltalande.

 Delar av vårt sällskap avsmakar Tishbis goda viner. Foto: Tommy Hansson

Tishbi Estate Winery etablerades officiellt 1985 av Jonathan Tishbi, men dess historia daterar sig tillbaka till 1882, då medlemmar ur Tishbi-släkten på uppdrag av baron Edmund de Rothschild började det krävande arbetet med att anlägga vingårdar i det karga landskapet. I dag framställer företaget cirka en miljoner flaskor per år för export till 25 länder.

Besöket på vingården upplevdes nog av alla i sällskapet som ett trevligt mellanspel i utflyktsprogrammet, även om det försinkade tidsschemat något.

I den avslutande fjärde delen av min reseberättelse kommer turen till Jerusalem!

 Utanför vinegendomens huvudbyggnad. Foto: Tommy Hansson

Västra tempelmuren – judarnas heligaste plats

 Västra tempelmuren med Omars moské.

På frågan vilken som är judarnas heligaste plats finns det egentligen bara ett svar: Västra tempelmuren i Jerusalem. Det är den enda del av det i de bibliska berättelserna om Jesus omnämnda så kallade Herodes tempel som blivit bevarad in i vår tid.

Förutom det heliga templet lät Herodes den store (cirka 73  – cirka 4 före Kristi födelse) bland annat uppföra staden Caesarea samt Antonia-borgen i Jerusalem. Noga taget är det emellertid inte helt korrekt att säga att det var Herodes som lät bygga templet.

Vad han gjorde var att på ett omfattande sätt låta renovera samt tillbygga Serubbabels tempel, vilket började uppföras år 516 efter det judiska folkets babyloniska fångenskap. Templet, som alltså Jesus ofta besökte, stod sedan till år 70 efter Kristus då det förstördes av den romerska ockupationsmakten. Så när då som på den Västra tempelmuren.

Herodes ”den store” var av blandat judiskt-idumeiskt ursprung och fungerade som tetrark (fjärdingsfurste) över Galiléen, Samarien, Judéen samt ytterligare några mindre områden. Han utnämndes av den romerska senaten till konung över provinsen Iudaea år 40 före Kristus.

Herodes den store skall inte förväxlas med sin son, Herodes Antipas, som var tetrark över Galiléen och Peréen men avsattes av romarna 39 efter Kristus. Det var denne Herodes som lät avrätta förkunnaren Johannes döparen, och som på ett ställe i Nya testamentet av Jesus benämns ”den räven”.

En modern modell över Serubbabels/Herodes tempel (516 f. Kr. – 70 e. Kr.).

Om Jerusalems tempel i allmänhet och Västra tempelmuren i synnerhet berättade Tor Carlid i ett intressant anförande i Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm för en tid sedan; Carlid är initiativtagare till och förgrundsgestalt i gruppen, som existerat sedan mitten av 1990-talet.

Var tredje fredag  – med undantag för jul- och sommaruppehåll – erbjuder Israelgruppen alla som intresserar sig för Israel, Jerusalem och andra judiska ämnen en stimulerande mötesplats.

Carlid, som själv kallar sig  journalist, föredragshållare och pilgrim, inledde med att säga:

– Jag fick ett raseriutbrott efter att  i april 2010 ha läst att  en reklamgranskande instans  hävdat, att Israel inte har rätt att använda bilder på Västra tempelmuren eftersom denna ”inte tillhör Israel”…frågan är då vilket land muren annars tillhör. Någon palestinsk stat finns ju inte.

Tor Carlid bjöd på ett engagerande föredrag. Foto: Tommy Hansson

Tor Carlid läste sedan i december 2010 i tidningen Dagen om en ”befängd” palestinsk rapport vilken gjorde gällande, att tempelmuren inte har någonting med Israel att göra utan tillhör al-Aqsa-moskén och  ”Palestina”:

Läs artikeln här:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=238051

– Men hur skall man i så fall förklara denna mur? frågade sig Carlid. Bara för att al-Aqsa-moskén byggdes år 638 innebär ju inte det, att muren blev en del av den. Detta är bara ett försök att delegitimisera staten Israel.

Åhörarna fick sedan höra Tor berätta om det första Jerusalems tempel, ”Salomos tenpel”, som uppfördes på initiativ av Israels tredje konung – Salomo –  omkring år 960 före Kristi födelse. Ända sedan detta tempels dagar vänder sig judar över hela världen mot templet i Jerusalem och uttrycker förhoppningen ”Nästa år i Jerusalem”.

Så här har en sentida tecknare tänkt sig att Salomos tempel kan ha tett sig.

Salomos tempel förstördes i grund under den av kung Nebukadnessar ledda invasionen av Juda rike 586 före Kristus, då de flesta judar fördes bort i den så kallade babyloniska fångenskapen vilken kom att vara i 70 år. Det tempel som därefter uppfördes kom, som redan konstaterats, att kallas Serubbabels tempel efter en ledargestalt från Davids släkt som av en del rentav troddes vara Messias.

Herodes den store lät sedan i grunden restaurera och tillbygga det ett halvt årtusende gamla templet samt även jämna ut Tempelberget.

– För judarna blev själva templet nu den heligaste platsen på jorden, konstaterade Tor Carlid som interfolierade sin engagerande berättelse med ett stort antal ljusbilder. Serubbabels/Herodes tempel beskrivs inte i Bibeln men väl av den judiske historikern Flavius Josefus.

Under det judiska upproret åren 66 – 70 efter Kristus förstördes Jerusalems heliga tempel av romerska soldater. Josefus blev åsyna vittne till hur rasande, hämndlystna romare lade Jerusalem inklusive templet i grus och aska. Enligt Josefus (cirka 37 – 100 efter Kristus) brände de romerska soldaterna ner templet utan att först ha inhämtat kejsarens tillåtelse.

 En byst som anses avbilda den judiske historieskrivaren  Josefus.

– Det finns vissa uppgifter om att nästan en miljon skall ha dödats under det judiska upproret, men troligen rör det sig ”bara” om cirka 200 000, berättade Tor Carlid. Bara Västra muren – även kallad Klagomuren – blev kvar. Det var den muren som låg närmast templets ”allra heligaste”.

Romarna förde med sig krigsbyte från templet hem till Rom, vilket bland annat reliefer i Titusbågen vittnar om; här finns bland annat den stora, sjuarmade ljusstaken – Menorah – avbildad.

Carlid igen:

– Det har tidigare alltid funnits begränsningar för judarna att besöka Västra muren, men det har aldrig varit totalstopp. Fullt tillträde har det varit först efter slutet av Sexdagarskriget 1967. Kejsar Hadrianus tillät judar att besöka muren en gång om året. Detta visar att muren verkligen tillhört det judiska templet.

Den muslimske härskaren Suleyman I (1494-1566), sultan över det turkiska Ottomanska riket, lät röja upp den öppna platsen vid den 18 meter höga muren. Fromma judar har genom historien här samlats för att minnas och känna sorg över förstörelsen av det heliga templet, därav namnet ”Klagomuren”.

– Under 1800- och 1900-talet var judar av de arabiska härskarna förbjudna att hålla gemensam bön vid muren, omtalar Tor Carlid. Detta fortsatte under den brittiska tiden efter Första världskriget. Inga Torah-rullar fick heller finnas vid muren.

När staten Israel utropades 1948 ockuperade Jordanien östra Jerusalem inklusive Tempelberget. Man intog då med militärmakt samma platser man tackat nej till när FNs delningsplan offentliggjordes 1947. Mellan 1948 och 1967 förbjöd araberna i området alla judiska tillbedjare att besöka murplatsen. Ändring blev det först då israeliska styrkor på ett dramatiskt sätt intagit östra Jerusalem.

De israeliska krigshjältarna Yitzhak Rabin, Moshe Dayan och Uzi Narkiss med fasta steg på väg mot tempelmuren sedan östra Jerusalem intagits.

Judar har kunnat vittna om den fruktansvärda jordanska överhögheten över Jerusalems östra (gamla) del. Synagogor förstördes, judiska gravstenar användes som gatubeläggning och så vidare.

– Är det vad araberna vill ha tillbaka? frågade sig Tor Carlid med allt fog.

I dag är det stundom folkfest vid Västra muren, exempelvis i samband med bar respektive bat mitzva – konfirmation för pojkar respektive flickor – då Torah-rullar brukar bäras omkring dagen till ära. Vid större högtider, såsom Lövhyddohögtiden i oktober,  kan uppemot 100 000 personer samlas på murplatsen.

Cirka 70 procent av denna är reserverad för manliga, cirka 30 procent för kvinnliga besökare. Alla pojkar och män måste bära den judiska huvudbonaden kippa.

En lång rad notabiliteter har genom åren besökt Västra tempelmuren i Jerusalem. Till dessa hör påvar, amerikanska presidenter och kända artister. Bland de senare kan nämnas den amerikansk-judiske sångaren Bob Dylan (egentligen Robert Zimmerman). Många har stoppat bönelappar i murverket.

 Bob Dylan, iförd judiska, religiösa attribut, vid Klagomuren.

Tor uppgav att den som skickar en bönelapp med adressen ”Gud, Jerusalem” får denna instoppad i muren!