Vargen prioriteras framför nyttoboskap

Vargen är viktigare för Länsstyrelsen i Stockholms län än nyttoboskap som får och getter.

Under senare tid har vargfrågan aktualiserats genom blodiga vargattacker på såväl får som getter. I början av maj dödades runt 65 får i två attacker på Molstabergs säteri i Sjundareviret och ungefär en månad senare dog två getter i samband med ett vargangrepp i västra Nykvarn.

Vän av ordning och reda kan nu tycka att Länsstyrelsen i Stockholms län borde tillåta skyddsjakt på hotande vargar och därmed värna djur- och markägarnas och givetvis även kreaturens intressen. Så har emellertid inte varit fallet. Istället har det stående mantrat från byråkraterna i Stockholm varit att kreatursägarna ska se över sina stängsel.

Under 1800-talet dödades tusentals vargar i Sverige från Lappland i norr ner till Skåne i söder. Detta berodde till stor del på den så kallade Gysinge-vargens härjningar i gränstrakterna Gästrikland-Dalarna 1820-21. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gysingevargen

2012 dödades en kvinnlig djurskötare av vargar i Kolmårdens djurpark.

Inom loppet av tre månader dödade vargen i fråga nio och skadade 15 människor, varav de flesta barn, i totalt 31 attacker. När vargen slutligen dödades upphörde attackerna. Gysinge-vargen hade tagits om hand av och vuxit upp bland människor på den lilla bruksorten Gysinge och saknade därmed vargens naturliga skygghet för människor.

Brittiska BBC gjorde en dramadokumentär, premiärvisad 2005, om den människoätande Gysinge-vargen. I en ledande roll som svensk vargjägare syntes Alexander Morton. https://www.revolvy.com/main/index.php?s=Wolf+of+Gysinge

En sentida vargattack med dödlig utgång skedde i Kolmårdens djurpark 2012, då en djurvårdare gick in till en flock om åtta vargar vilka anföll och dödade vårdaren, oklart varför. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vargattack-pa-kolmarden

Det är upprörande att de ansvariga på Länsstyrelsen prioriterar vargars intressen på bekostnad av tamboskap och dess ägare. Är vargen mer värd än får och getter? Och borde inte Länsstyrelsen måna om näringsidkarna på landsbygden i stället för att, ursäkta uttrycket, djävlas med dem?

Alexander Morton i rollen som svensk jägare i BBCs dramadokumentär om Gysinge-vargen.

I mina ögon är det alldeles självklart att skyddsjakt ska tillåtas när vargen, som till karaktären är en lustmördare, angriper våra nyttodjur på angivet sätt. Gärna bättre stängsel, men det räcker som jag ser det inte som argument mot skyddsjakt.

Vargen lyste med sin nästan totala frånvaro i Sverige under 1900-talet fram till dess att den fridlystes 1966. Efter vad jag förstår var det ingen, vare sig människor eller andra djur, som for illa av det. Därför bör frågan om att införa fri vargjakt enligt min mening allvarligt övervägas.

Fotnot: Ovanstående text är en lätt utökad version av en debattartikel som var publicerad i Länstidningren, Södertälje den 9 juni 2018.

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.

Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp

Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.

Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.

Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.

Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.

Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.

Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Om vargens vara eller inte vara

 Vargbeståndet uppgår i skrivande stund till omkring 500 djur.

Jägarnas riksförbund (JRF), som har närmare 38 000 medlemmar, är enligt stämmobeslut motståndare till frilevande varg i Sverige. Förbundsordförande Solveig Larsson utvecklar i en ledare med rubriken ”Vargfrågan förstärker vintermörkret” i förbundsorganet Jakt & Jägare den 11 januari hur hon ser på den ständigt kontroversiella vargfrågan: http://www.jaktojagare.se/kategorier/ledare/vargfragan-forstarker-vintermorkret-20160111/

I ledartexten riktar Larsson stark kritik mot såväl Naturvårdsverket som länsstyrelsen i Stockholms län:

Förtroendet hos Naturvårdsverket hos dem som myndigheten borde ha lyft fram i den socioekonomiska analysen, nämligen de som bor och verkar där  vargar finns, har varit låg och nu nått nya bottennivåer/…/Även länsstyrelsen i Stockholm visar på bristande empati och stor oförståelse för djurägares situation när de fortsätter förföljelsen av ägarna till fårgården Molstaberg.

Solveig Larsson sätter enligt mitt förmenande fingret på den ömma punkt som det officiella Sveriges absurda inställning till varg utgör, där praktiskt taget all empati koncentreras till vargen och minimal medkänsla slösas på fårhållare och hundägare som är de kategorier människor vilka i främsta rummet drabbas av vargens härjningar. Enligt riksdagsbeslut 2013 skall målsättningen vara att uppnå och bibehålla en ”gynnsam bevarandestatus” avseende rovdjuren varg, björn, järv, lo och kungsörn, detta i enlighet med EUs direktiv i frågan. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Arenden/201314/MJU7/

 Offer på Molstaberg efter sjunde vargattacken.

Solveig Larsson riktar alltså skarp kritik mot länsstyrelsen för dess märkliga vendetta mot fårgården Molstaberg utanför Gnesta, som ligger på Stockholms-sidan nära länsgränsen mellan Stockholm och Södermanland. 47 av gårdens besättning om cirka 900 får revs under sju angrepp ihjäl av varg, en verksamhet som inte upphörde förrän en så kallad alfatik från det närliggande Sjundareviret sköts till döds under ett hundangrepp i slutet av september under hänvisning till paragraf 28 i jaktförordningen, som stadgar att det är tillåtet att skjuta en varg som angriper tamdjur. http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2015/11/sjunde-vargangreppet-pa-molstaberg/

Länsstyrelsen har fortsatt sina trakasserier mot Molstabergs ägare även sedan åklagaren lagt ner åtalet mot den jägare som sköt ihjäl alfatiken med motiveringen, att fårgårdens ägare inte gjort tillräckligt för att skydda sina djur mot vargangrepp. Solveig Larsson kommenterar: ”Hur ska vi kunna producera svenska livsmedel som samtidigt skapar mångfald i vår natur, med denna myndighetsinställning? Jägarnas Riksförbunds stämmobeslut om nej till frilevande varg blir alltmer den rätta vägen för vargpolitiken.” http://ekuriren.se/nyheter/sormland/1.3591847-molstaberg-polisanmals-av-lansstyrelsen

Att Molstabergs-vargen tilldragit sig ett stort allmänt intresse framgår av, att lokalrevyerna i såväl Gnesta som Södertälje haft den på programmet i årets revyupplagor. Jag har själv sett Täljerevyns föreställning ”Vargatider” och kunde konstatera, att varginslaget var mycket välgjort – frågan är dock om de närmast drabbade på Molstaberg fann det särskilt roligt.

 Vargattacker – roligt revyämne? Foto: Tommy Hansson

Vargförespråkarna påpekar frekvent att vargen praktiskt taget aldrig angriper människor. Det är en sanning med viss modifikation. De senaste 300 åren beräknas 94 människor ha dött i samband med vargangrepp i Skandinavien, där det senaste fallet av död via varg inträffade så sent som den 17 juni 2012 då en 30-årig kvinnlig anställd vid Kolmårdens djurpark i Östergötland revs ihjäl av vargar – som tidigare ansetts ofarliga –  då hon vistades i deras hägn.

I april 2011 attackerades vidare en barnfamilj som var ute på söndagspromenad i Bergashamra vid Norrtälje i Uppland med ett litet barn i barnvagn samt en hund av rasen wachtel av två vargar. Den ena vargen släpade iväg hunden, Tajson, i nackskinnet i riktning mot ett skogsparti under det att den andra började springa mot barnvagnen. Kvinnan i familjen sprang då skrikande snabbt därifrån, varvid vargen avbröt sitt angrepp. Resterna efter Tajson återfanns senare. Dessa vargar har kallats Riala-vargarna efter ett vargrevir i närheten.  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12895096.ab

Under 1700-talet, då vargstammen i landet var avsevärt mycket större än de cirka 500 vargar som för närvarande finns i landet, har det fastställts att ett relativt stort antal människor revs ihjäl av vargar som oftast gav sig på de svagaste bytena i form av barn. Detta skedde uteslutande i de vargrika gränstrakterna mellan Dalsland och Värmland.

 Det moderna Gysinge herrgård i Sandvikens kommun.

1821-22 drabbades invånarna i bruksorten Gysinge i Gästrikland, som ligger i nuvarande Sandvikens kommun, av en fruktansvärd serie om 31 vargattacker vilka skördade nio dödsoffer och 15 skadefall. Alla dödsoffer utom en 18-årig yngling var minderåriga barn. Bakgrunden var att tre vargungar tagits om hand på Gysinge herrgård och därvid blivit vana vid människor. Två av dem avlivades sedan de blivit för stora för att vara lekkamrater åt barnen, men den tredje släpptes fri och inledde således tre år senare sina attacker. Den sköts ihjäl den 27 april 1821.

Brittiska TV-bolaget BBC gjorde för några år sedan en mycket välgjord dramadokumentär, ingående i en serie om tre delar på temat ”Människoätare”, om Gysinge-dramat som visades av SVT 2007.http://www.unt.se/uppland/heby/dramadokumentar-om-gysingevargen-443563.aspx

Efter tragedin med Gysinge-vargen var vargen verkligen, ursäkta uttrycket, ”varg i veum” /Fotnot/ i Sverige och utsattes för en skoningslös utrotningspolitik. Bara mellan 1827 och 1839 dödades 6790 vargar. Först kring mitten på 1960-talet, då antalet vargar i landet uppskattades till ett tiotal, började det åter diskuteras om att tillåta en mer omfattande vargstam att etablera sig i vårt land och 1966 fridlystes vargen. Mer om vargattacker mot människor här: http://www.wikiwand.com/sv/Vargattacker_mot_m%C3%A4nniskor

Frågan är då vilka fördelar som finns med att tillåta vargstammen att växa sig stark eller ”hållbar”, enligt den terminologi som riksdagen anger. Bortsett från luddiga och irrationella argument om att vargen ”har rätt” att vistas i Sverige, som vi kan lämna därhän, talas det något mer seriöst om att vargen – och andra rovdjur – bidrar till ett ”rikare växt- och djurliv” och medverkar till balans i naturen. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.611890-vargen-bidrar-till-ett-rikare-vaxt-och-djurliv

Må så vara. Men är det pris får- och hundägare tvingas betala för denna ”mångfald” och denna ”balans” acceptabelt (och då bortser jag ändå från den lilla men dock risk som föreligger för oss människor; Riala-vargarnas attack 2011 kunde gått mycket värre än vad som nu skedde)? En  som uppenbarligen inte anser det är Per Roine Johansson i en debattartikel i Svensk Jakt, organ för Svenska jägareförbundet, den 4 februari 2015.

Johansson deklarerar inledningsvis:

Jag har länge frågat mig vad som är bra med varg i skogen. Vargen är inte utrotningshotad. Den är ett hot mot landsbygden genom att den dödar tamboskap och hundar.

Debattören konstaterar att Sverige var så gott som vargfritt i 150 år i kölvattnet av Gysinge-vargens härjningar. Sedan blev den fridlyst och lyckades med myndigheternas hjälp åter etablera en närvaro i Sverige. Icke minst skogsbolagen och de större skogsägarna, menar Per Roine Johansson, vill ha en livskraftig vargstam för att reducera älgbeståndet och därmed hålla betesskadorna nere.

Vargmotståndet är som störst dels i renskötselområdet, dels på landsbygden med flest vargar. Det är där människorna tvingas leva med vargen inpå husknuten, en upplevelse som naturligtvis känns främmande för storstädernas många romantiska vargkramare vilka brukar vara snabba med att ta heder och ära av boskapsägare som inte inhägnar sina djur med typ fyra meter höga elstängsel och hundägare som ibland låter sina hundar röra sig i okopplat tillstånd.

Johansson framhåller vidare, att om vargbeståndet ökar så kommer skogarna med tiden att rensas på vargarnas naturliga villebråd med påföljd att dessa i sin jakt på föda tvingas söka sig till bebyggda områden.

Hela debattartikeln här: http://svenskjakt.se/opinion/debatt/inga-fordelar-med-varg-i-svenska-faunan/

Vargen är ett fruktat, mytomspunnet och givetvis stiligt djur. Att romantisera, idealisera och gulla med det som så många tenderar att göra i dag är emellertid ingen god idé. Därför säger också denna bloggare nej till frilevande vargar i Sverige och ja till fri vargjakt. Skall vi ha vargar i Sverige skall vi ha dem i inhägnat område och givetvis inte tillåta dumheter som att låta allmänheten gå in och krama dem, som skedde i Kolmården före det tragiska dödsfallet 2012. Vi får inte glömma att det är fråga om en varelse som under vissa omständigheter efter sin natur är en mördarmaskin.

Fotnot: Det fornnordiska uttrycket ”varg i veum” avsåg ursprungligen fredlösa personer vilka vem som helst fick döda. Varg kom sedan att bli ett noaord (omskrivning) för den fruktade ulven, som vargen tidigare kallades. Numera betyder varg i veum snarast en oönskad/avskydd person, en persona non grata.

 

 

 

 

 

 

Liten häxguide

En konstnärs bild av häxbränning.

Så här till midsommar, då enligt folktron diverse så kallat oknytt (tomtar, troll, vättar, älvor med mera) sägs göra sig gällande, kan det kanske vara lämpligt att orientera något om häxor.

Ty häxor är ej endast något som tillhör det förflutna, om någon nu trodde det. Relativt nyligen bestämdes således i Zwaziland i södra Afrika att häxor som färdas på sina kvastar högre än 150 meter skall dömas till höga böter om 500 000 sydafrikanska rand (motsvarande 360 000 kronor). Hur många som dömts har jag emellertid ingen information om.

Eljest när vi hör ordet ”häxor” påminns vi väl i första rummet om de häxprocesser som sköljde över Europa inklusive Sverige främst under 1600-talet. En häxa, eller den manliga motsvarigheten trollkarl eller trollgubbe, var en person som troddes besitta övernaturliga krafter i nära samklang med Djävulen själv. Tron på att det fanns sådana personer var allmänt utbredd och omfattades även av samhällets elit.

Jean Bodin (1530-96).

Således fastslog den franske skriftställaren, politikern och rättslärde Jean Bodin (1530-96) i ett av sina verk följande: ”En trollkarl är den som med vett och vilja strävar efter att uppnå ett mål med djävulska medel.” Faktum är också att det fanns ett korn av sanning bakom den epidemi av häxförföljelser som bredde ut sig i Europa under 1600-talets andra hälft.

Det fanns således ett litet antal personer som sysslade med svartkonst och satanism i egentlig mening. En av dessa var den franske krigsmannen Gilles de Rais, vilken hängdes och därefter brändes på bål sedan han överbevisats om att ha ägnat sig åt bland annat blasfemiska mässor och barnoffer.

Den tidiga medeltida kyrkan hade avvisat föreställningen om häxor. På 1230-talet torgförde dock påven Gregorius IX (1155-1241, påve 1227-41) uppfattningen, att det var ”Gudi behagligt” att uppspåra och lagföra häxor. Kort därpå hölls de första häxprocesserna i Trier, men det rörde sig då om en tämligen mild botgöring. Gregorius IX hade annars hårda nypor och förordade avrättning av så kallade kättare.

På 1300-talet avrättades de första häxorna i Schweiz, och sedan dominikanermunkarna Heinrich Kramer och Jakob Sprenger år 1487 publicerat boken Malleus Maleficarum (”Häxhammaren”) tog häxjakten fart på allvar. När det blev fråga om dödsstraff var det mest bränning på bål som förekom, men även metoder såsom halshuggning och hängning brukades. Oftast men inte alltid hade den dömda/dömde tagits av daga innan hon/han placerades på bålet.

Urban Hjärne (1641-1724) ingrep mot häxprocesserna.

I Sverige tog häxjakterna fart sedan den nitiske Abraham Angermannus (cirka 1540-1607) blivit ärkebiskop 1593. Denne åkte land och rike runt och dömde ut hiskeliga kyrkostraff för exempelvis olagliga sexuella förbindelser, svordomar eller sabbatsbrott. Särskilt allvarliga ansågs trolldomsförseelser vara. I 2 Moseboken 22:18 fastställdes att ”Een trollkona skal tu icke låta leffua” och faktum är att under konung Carl IX (tidigare hertig Carl, vars handgångne man Angermannus initialt var), införlivades Moses lagar från Gamla testamentet med svensk lag.

Smekmånaden mellan Carl och Angermannus kom till ett hastigt slut då den senare, trots att han var en fanatisk lutheran, av principiella skäl solidariserade sig med den formellt laglige konungen Sigismund som ville återinföra katolicismen i Sverige. Angermannus fängslades 1599 och avled i fångenskap på Gripsholms slott 1607.

Det var under perioden 1668-1676 som Sverige drabbades av ”den stora häxpaniken”. Denna tog sin början med att ett antal kvinnor i Dalarna utpekades som Blåkulla-resenärer; de antogs ha färdats till en plats kallad Blåkulla, som troligen härrör från tyska Blocksberg, och där ”bolat med Hin onde”, alltså haft intimt umgänge med Djävulen. Sådana anklagelser styrktes bland annat av barns vittnesmål – barnen sade sig ha rövats bort och blivit vittnen till de orgiastiska styggelserna.

Från Dalarna spred sig masspsykosen till Hälsingland, Gästrikland, Bohuslän och Stockholms-området. Kulmen inföll 1670. Innan eländet var till ända hade omkring 300 personer avrättats för häxeri. Häxmorden sanktionerades av den dåtida samhällseliten, men det var en medlem av denna som grep initativet och fick stopp på de groteska processerna.

Den ansedde läkaren och författaren Urban Hjärne (1641-1724) var medlem i den statliga häxerikommissionen, men sedan han förordat tortyr av den misstänkta häxan Malin Matsdotter i en häxräfst i Katarina församling i Stockholm 1676 kom han till insikten att det hela rörde sig om humbug och vidskepelse. Därmed var masshysterin till ända. Hjärne var dock inte ensam om denna insikt, och häxor kom att dödsdömas och avrättas i Sverige en bit in på 1700-talet.

Malleus Maleficarum: en instruktionsbok i häxjakt.

Sverige var nu alls icke värst i klassen när det gällde häxprocesser. Särdeles illa var det i Tyskland, där i Strassburg i Elsass (numera Strasbourg i franska Alsace) ej färre än 5000 personer avrättades för trolldomsutövning och häxeri inom loppet av 20 år. Häxorna ansågs bland annat genom magiska besvärjelser kunna orsaka dödsfall, missväxt, kor i sin med mera. Historiska uppskattningar har givit vid handen att mellan 25 000 och 50 000 personer dömdes som häxor/trollkarlar och avrättades i Europa.

De europeiska häxprocesserna är lyckligtvis över och kommer aldrig igen. Det innebär inte att det inte finns några ”häxor” kvar. Den största moderna häxrörelsen i vår del av världen kallas Wicca och grundades av engelsmannen Gerald Gardner på 1950-talet. Moderna häxor anknyter  till sambandet mellan människa och natur och använder sig, liksom sina föregångare, ofta av diverse örter i sin verksamhet. Besvärjelser förekommer också. Både ”svarta” och ”vita” häxor finns.

Häxtro och häxbränning förekommer därtill i denna denna dag i delar av Afrika. Bara i Tanzania skall under 2012 600 äldre kvinnor ha mördats som häxor. I Papua Nya Guinea är den folkliga häxtron utbredd, och i februari halshöggs och brändes här två unga kvinnor anklagade för att medelst häxeri ha dödat en populär lärare. Då och då har vi även kunnat läsa om afrikanska invandrare i Sverige som under brutala ritualer ägnat sig åt att driva ut vad man menar vara ”demoner” ur flickor och unga kvinnor.

Modern häxbränning i Afrika.

En helt annan typ av ”häxa” är den så kallade batikhäxan: en medelålders, kulturellt orienterad kvinna med medel- eller överklassbakgrund som i alla sammanhang vill briljera med sina politiskt korrekta inne/vänsteråsikter. På tidningarnas kultursidor och inom politiken hittar vi ett antal sådana i form av till exempel Åsa Linderborg, Katarina Mazetti och Gudrun Schyman.

Sluta gosa med vargen!

Det drabbade området 1820-21.

Helgen före påsk blev en skräckslagen kvinna i Riala i Uppland vittne till, hur en varg attackerade och dödade hennes tillfälligtvis lösspringande hund. Genom att tjoa och skrika lyckades sedan den rådiga kvinnan förhindra att vargen närmade sig henne och hennes barnvagn.

Händelsen är oroande på flera sätt. Det har fått Solveig Larsson, ordförande för Jägarnas riksförbund med kansli i Södertälje, att reagera. På förbundets hemsida skriver hon:

Nu måste man agera omgående när det gäller vargar som rör sig utan rädsla för människor. Sådana vargar måste avlivas omgående helt i enlighet med vår rovdjurspolicy.

Det är bland jägare och viltvårdare ett känt faktum, att vargar som inte känner rädsla för människor beter sig onaturligt och utgör en påtaglig fara för folk och fä. Även om det var länge sedan en varg gick till direkt angrepp mot en människa i Sverige, har det då och då hänt att vargar helt ogenerat tagit sig in på gårdar och rivit ihjäl såväl sällskapsdjur som kreatur, främst får.

De sista dokumenterade – och dödliga – vargattackerna mot människor ägde rum i Gästrikland och Dalarna 1820-21, då den så kallade Gysingevargen, eller möjligen -vargarna, spred död och förskräckelse.

Vargskräcken tog sin början den 30 december 1820 och sträckte sig fram till den 27 mars 1821. Under de tre månaderna angreps 31 människor varav nio dog och 15 sårades. Merparten dödsoffer var barn mellan 3,5 och 15 år men även en 19-årig kvinna dödades och en 18-årig yngling blev skadad. Flera offer åts upp sedan de dödats.

 Alexander Morton som Malmberg Nilsson.

De dödliga vargangreppen upphörde sedan en varg dödats i slutet av april 1821. Det antas att mördarvargen var identisk med en vargunge som fångats 1817 och hållits i fångenskap vid Gysinge herrgård under ett par år innan den rymde eller släpptes fri.

De hemska händelserna i Gästrikland och Dalarna för 190 år sedan har dokumenterats i kyrkornas dödsböcker, husförhör och domstolsprotokoll. Ur inledningen till Ovansjö sockens husförhörslängd med beteckningen AI:7a finns följande nedtecknat av komministern i Ovansjö:

Man har varit af den tanken, att vargar aldrig ätit Människjor; men år 1821 ifrån Nyårstiden till nedanstående dato, har man en bedröflig ärfarenhet häraf. I Årsunda och Östra Färnebo jämte flera socknar i V: Bergslagen hafva ganska många blefvit illa blesserade och även flere uppätne. På förstnämnda stället blef ett Barn i Nyårstiden uppätit, och i går begrafdes benranglet efter en 19 år gl. flicka. Magister Färner i Årsunda har nu idag varit hos undertecknad och beskrifvit denna och flere sorgsliga händelser.
   – Ovansjö Com. Gård d. 19 Martii. L. Backmark

Då liksom nu fanns föreställningen, att en människa kan vara fullkomligt lugn eftersom vargen aldrig angriper människor. Detta är, som vi sett, en sanning med betydande modifikation. Under senare år finns även exempel på människodödande vargar från Nordamerika. Ett fall gällde oljearbetare i Kanada, som brukade slänga ut mat till en vargflock. En av arbetarna gick en kväll ut ensam i skogen och stötte ihop med några vargar. Han blev rädd och började springa (vilket man aldrig skall göra om man möter en varg), föll och blev dödad. Från Alaska berättas om joggare som överfallits av varg.

Det äger sin riktighet att vargen normalt undviker människor. Några fullständiga garantier för att så alltid sker finns icke, vilket inte minst vargen från Riala visar. Det kan inte uteslutas att det ”varggosande”, som vi då och då upplever så frekvent i dessa yttersta av dagar, kan leda till tragiska konsekvenser.

Jag kan mycket väl föreställa mig scenariot, att någon välmenande men tanklös själ tar sig för att lägga ut mat till vargar och att slutresultatet blir ungefär som i fallet med den kanadensiske oljearbetaren. Eller att en orädd varg nästa gång inte nöjer sig med att ta hunden utan i stället siktar in sig på barnet i vagnen.

För att återgå till Gysingevargen så visades i SVT den 13 augusti 2007 en internationell – och mycket välgjord – dramadokumentär med BBC som producent, byggd på källmaterial från de drabbade bygderna. I rollen som den egensinnige jägaren Malmberg Nilsson syntes den skotske skådespelaren Alexander Morton, känd som ”Golly” i den populära TV-serien ”Karl för sin kilt”.

Mer om de onekligen uppskakande händelserna samt annat kring varg här:

http://www.vargreviret.com/forra_sekel.htm

Vargskall från förr.

Vargoffren i Gästrikland och Dalarna under förra delen av 1800-talet ledde till ett uppflammande varghat i Sverige, och under de påföljande 15 åren sköts över 5000 vargar i Sverige. Att vargen, som fordomdags var frekvent förekommande över hela landet, utgjorde ett påtagligt faromoment rådde redan tidigare samstämmighet om. Således var varje vuxen man i vissa landsdelar förpliktigad att hålla sig med en bössa för att vid behov ge sig ut på vargskall. Ända in på 1960-talet kan vad som liknar nolltolerans visavi varg sägas ha rått i vårt land.

Såväl varg som människa vandrade in i vad som nu är Sverige i den vikande inlandsisens kölvatten. Vargen, eller ulven, har därefter haft ett stadigt grepp om människans fantasi genom sitt samtidigt skrämmande och fascinerande väsen. Den imbecilla vargkramarmentalitet som nu är så utbredd torde dock vara ett helt modernt – och huvudsakligen urbant -fenomen.