Posted tagged ‘Gefle skola’

Södertäljeprofiler (III): Zacharias Anthelius

6 november, 2017

Slottet Tre Kronor i Stockholm, där Svea hovrätt hade sina första lokaler. Slottet eldhärjades 1697.

År 1624 hölls vid Svea hovrätt i Stockholm, då inrymd i det gamla slottet Tre Kronor, en rättslig process av det mer sensationella slaget: ett antal personer stod inför rätta för att utomlands ha studerat vid katolska akademier och därefter återvänt till Sverige som hemliga katoliker. Detta var en gärning som stred mot den så kallade Örebro stadga från 1617 vilken, om den överträddes, kunde ge dödsstraff.

Även spioneri för Polens räkning fanns bland åtalspunkterna. Bland de tilltalade fanns borgmästaren i dåvarande Söder Tällije (Södertälje) Zacharias Anthelius. http://www.svea.se/Om-Svea-hovratt/Historia/Byggnader/

Zacharias Olai Antelius (1583-1624) härstammade från en beläst Norrlands-släkt och hade efter studentexamen i Uppsala 1600 begivit sig utomlands för studier 1605, ett vanligt vägval för dåtidens studiebegåvningar. Bland annat sökte han sig till den jesuitiska högskolan i Olmütz (tjeciska Olomouc) i Nordmähren, där han studerade i halvtannat år. Många fler svenska studenter än den unge Anthelius utnyttjade jesuiterna erkänt goda och kostnadsfria undervisning, men inte alla konverterade till katolicismen.


Träsnitt avbildande det katolska fästet Olmütz (Olomouc) i Nordmähren.

Ett par år senare var Anthelius i tjänst hos den landsflyktige svenske greven Axel Leijonhufvud, innan han hamnade i Graz i nuvarande Österrike som informator hos en handsekreterare i ärkehertigens tjänst. Från denna tjänst fick vår man mycket goda vitsord. I Graz tog svensken också sin magistersexamen innan han, efter tio års bortovaro, återvände till Sverige 1615.

Borgmästare i Södertälje. I Sverige fick Zacharias Anthelius först anställning som så kallad conrektor vid Gefle skola innan han anställdes av den i Nyköping baserade unge hertigen Karl Filip. Vid hertigens kansli stiftade Anthelius bekantskap med Georg (Jöran) Bähr Ursinus, en ung katolik med en något äventyrlig läggning som också skulle ställas inför rätta för otillåtna katolska sympatier 1624.

När Karl Filip, som var en yngre bror till konung Gustaf II Adolf, tragiskt avled i den fruktade fältsjukan som han ådragit sig under den svenska belägringen av Narva 1621 övergick Anthelius till att bli kanslist hos Karl Filips och Gustaf Adolfs moder, änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som var änka efter Carl IX. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Holstein-Gottorp


Änkedrottning Kristina av ätten Holstein-Gottorp.

Det var i maj 1623 som magister Zacharias Anthelius erhöll kunglig fullmakt som litterat – för ämbetet utbildad – borgmästare i Söder Tällije, stadens förste i sitt slag. Denna stad var hertigdömet Södermanlands viktigaste hamnstad, då som nu belägen fyra mil söder om Stockholm. Den hette tidigare blott Tällije (eller andra stavningsvarianter av detta ortnamn) men begåvades med epitet ”Söder” sedan Norrtälje i Roslagen tillkommit 1622.

Det år Zacharias Anthelius kom till Söder Tällije hade staden drygt 1000 invånare men hade sett sina bästa dagar. Storhetstiden inföll under konung Carl IXs tid som hertig, men efter dennes frånfälle hade betydande ekonomiska svårigheter tillstött.

Konflikt med Polen. Borgmästare Anthelius viktigaste uppgifter blev att söka utverka skattelindringar och en allmänt sett förmånligare ställning för sin stad. Att han var en mycket duglig ämbetsman vet vi från flera källor. Det hette om honom att han var den som ”allt skulle bestyra”. Söder Tällijes kyrkoherde Johan Wattrangius – som själv en kort tid misstänktes för att hysa papistiska böjelser – bekräftade i rättegången 1624 denna positiva bild av Anthelius.


Den äldsta kända avbildningen av Södertälje från slutet av 1600-talet: ur Erik Dahlberghs bildverk Suecia Antiqua et Hodierna.

Historien om hur Zacharias Anthelius och andra svenska konvertiter upptäcktes av myndigheterna är onekligen rätt färgstark. En italiensk musiker i tjänst vid det kungliga hovet i Stockholm vid namn Giovanni Battista Veraldi, som var protestant, hade av svartsjuka angivit Anthelius, dennes trosfrände Georg Bähr och den tyske jesuitiske missionären Henricus Schachtius (Heinrich Schacht) för myndigheterna; Bähr hade haft en kärleksaffär med Veraldis hustru. Till sitt försvar hävdade Bähr vid rättegången att musikern varit impotent sedan åtta år.

Tillslaget mot de förstuckna katolikerna – att vara öppen katolik i det militant protestantiska Sverige var omöjligt – och rättegången i den 1614 instiftade Svea hovrätt väckte sensation i dåtidens svenska samhälle. Förutom de tre nämnda åtalade ställdes följande tre personer inför rätta, anklagade för att hysa katolska sympatier: Ericus Niurenius, kyrkoherde i Luleå församling, Nicolaus Campanius, skolrektor i Enköping samt den endast 16-årige studenten Arnold Johan Messenius, som senare skulle bli rikshistoriograf. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arnold_Johan_Messenius

Den sistnämnde var son till juridikprofessorn och historikern Johannes Messenius, som hade fått en katolsk uppfostran i Vadstena och begivit sig till Braunsberg (polska Braniewo) i nuvarande Polen då Carl IX lät stänga klostret. Den äldre Messenius var mentor åt en student från Linköping som hette Henricus Hammerus, som blev det första offret för Örebro stadga – han dömdes till döden och halshöggs 1617 för att ha blivit katolik i utlandet och därefter återvänt till Sverige. Messenius dömdes till livstids förvisning på Kajaneborgs fästning i Finland där han avled 1636.


Konung Sigismund (Zygmunt) av Sverige (1592-99) och Polen (1587-1632).

Stämningen då rättegången inleddes var redan upphetsad då riksdagen skulle fatta beslut om militära rustningar i anledning av den hotande konflikten med den katolska ärkefienden Polen, som leddes av kung Gustaf Adolfs kusin, kung Sigismund som blivit avsatt som svensk kung av Gustaf Adolfs far Carl IX men alltjämt gjorde anspråk på den svenska tronen. Som kung i Polen gick han under namnet Zygmunt III Vaza. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigismund

Tortyrprotokoll. Av de tilltalade vid rättegången i Stockholm, som började vid påsktiden 1624, dömdes Zacharias Anthelius, Georg Bähr Ursinus, Nicolaus Campanius, Henricus Schachtius och Arnold Johan Messenius till döden. Såväl kung Gustaf II Adolf som rikskansler Axel Oxenstierna deltog vid förhandlingarna. President vid Svea hovrätt vid denna tid var eljest Magnus Brahe.

Schachtius, som i hemlighet tagit sig in i Sverige på uppdrag av Anthelius och Bähr, blev emellertid benådad på grund av sin utländska bakgrund medan unge Messenius fick dödsstraffet omvandlat till förvisning på Kexholms fästning i Finland där han satt inspärrad till 1640. Arnold Johan Messenius är unik i svensk rättshistoria då han veterligt är den ende som dömts till döden två gånger: andra gången var då han under drottning Christinas tid 1651 dömdes till döden och nu verkligen avrättades för påstådd konspiration mot staten. Även sonen Arnold rönte samma öde.


Gustaf II Adolf deltog vid rättegångsförhandlingarna i Svea hovrätt 1624.

Att i Riksarkivet (RA) i Stockholm studera originalhandlingarna kring den så kallade förrädarrättegången är minst sagt fascinerande. Här finns icke minst tortyrprotokoll som visar vad de misstänkta landsförrädarna yppat på sträckbänken – tortyr var formellt inte tillåtet men användes utan tvekan vid prominenta rättgångar av den här typen.

Dock tycks mäster Anthelius av någon anledning ha besparats tortyr, möjligen beroende på att han var klen till hälsan eller kanske för att han som borgmästare och riksdagsledamot hade högst rang av de anklagade. Han hade för övrigt gripits i Stockholm påsken 1624 efter att ha anlänt till huvudstaden för att göra sin plikt som riksdagsman för borgarståndet.

Bland RA-handlingarna finns ett brev till den 41-årige Anthelius från hustrun Engel Kröger, en Gävle-flicka av tysk börd. Hustrun redogör för praktiska angelägenheter i Söder Tällije samtidigt som hon oroar sig för makens hälsotillstånd: ”Farer mycke väl, kära hjärtans man, och hälser Henrik (Schachtius)”, avslutar hon det rörande brevet.

Vad som hände med Engel och hennes och Zacharias barn efter den senares avrättning är inte känt, men en förhoppning kan vara att de på något sätt togs om hand av Zacharias äldre broder, professorn (astronomi) och prästmannen Johannes Olai Anthelius (mäster Hans kallad), vars karriär inte tycks ha påverkats påfallande negativt av broderns öde. Han utnämndes 1635 till kontraktsprost för Gästrikland och avled 11 år senare.


Skulpturen ”Mor och barn” av Ivar Johansson i Zacharias Anthelius park i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Spioneri aldrig bevisat. Anthelius och Bähr med flera dömdes således till döden för sina katolska förlöpningar, domar som fastställdes av konungen den 1 september 1624. Det hade dock aldrig bevisats att de eller någon annan tilltalad också idkat spioneri mot svenska staten för Polens räkning.

De båda katolska konvertiterna halshöggs på Stockholms torg (nuvarande Stortorget) den 11 (21 enligt nuvarande sätt att räkna) september 1624. Enköpings-rektorn Nicolaus Campanius mötte samma öde fyra dagar senare. Alla tre hade under de påfrestande umbärandena i fängelset och under tortyrens influenser återtagit sin protestantiska tro, men inför bödeln återgick Anthelius och Bähr till sin romersk-katolska övertygelse. Detta enligt dokument från den katolska propagandacentralen i Líege som Sven Stolpe hänvisar till i sin bok Drottning Kristina (Malmö 1966).

När en luthersk präst vid avrättningsplatsen i sista stund försökte få Anthelius att svika sin katolska tro svarade denne: ”Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?” När han strax därpå fick se kamraten Bährs kropp och huvud åtskilda skall han extatiskt ha ropat till skarprättaren: ”Eja, låt mig nu också falla för din lie och den katolska tron!”

Rektor Campanius förblev emellertid trogen sin lutherska omvändelse även på schavotten.

Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm hade en kunglig fader.

Begravdes på Riddarholmen. Zacharias Anthelius och Georg Bähr Ursinus kroppar togs om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm (den senare en utomäktenskaplig son till Carl IX) och forslades från Stockholms torg till Riddarholmen, där de begravdes nära den nuvarande statyn över Birger jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.

300 år senare lät svenska katoliker på katolska kyrkogården i Stockholm sätta upp en minnestavla med följande text (de olika datumen syftar på gammal respektive ny datumräkning): ”Till minne af Zacharias Anthelius borgmästare i Södertälje och Göran Behr Ursinus sekreterare i kungl. kansliet hvilka d.11/21 september 1624 i Stockholm ledo döden för sin katolska tro. En hyllningsgärd från svenska katoliker anno 1924.”

Det sista dödsoffret för Örebro religionsstadga blev den i Sverige och Norge kringvandrande studenten Ericus Petri, vilken avrättades 1631.

Zacharias Anthelius har genom en motion i Södertälje kommunfullmäktige av författaren till denna artikel fått en park uppkallad efter sig utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje.


Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Contra förlag 2011, 216 sidor. Foto: Tommy Hansson

Fotnot I: För den som vill läsa mer om den svenska statens behandling av svenska katoliker under 1600-talet rekommenderas boken Tommy Hansson: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag 2011.

Fotnot II: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

Annonser

Ny bok: Religionsfrihetens martyrer

10 april, 2012

Så här kan det ha sett ut när Zacharias Anthelius och hans katolska vänner avrättades. Bilden från bokomslaget. Teckning: Benny H. V. Andersson

I min nya bok Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, 217 sidor) söker jag teckna en så sannfärdig bild som möjligt av ett Sverige som på många sätt var mörkt och ogästvänligt.

Jag syftar här på den tidsperiod som inleds med Gustaf Vasas maktövertagande och sträcker sig till slutet av 1600-talet. I bokens avslutande kapitel dras även paralleller med vår egen tid.

Handlingen i boken koncentreras till den svenska militärstatens uppgörelse med ett antal olyckliga katoliker och de rättsprocesser som ledde fram till flertalets obönhörliga dödsdomar och påföljande avrättningar.

Huvudperson i detta ohyggliga och högst verkliga skådespel är Zacharias Anthelius, borgmästare i Södertälje (eller Söder Tällije enligt dåtidens sätt att skriva) 1623 – 24. Vid samma tillfälle halshöggs även kunglige sekreteraren Georg Bähr Ursinus. Någon vecka senare rönte skolrektorn Nicolaus Campanius från Enköping samma öde.

Gustaf II Adolf utnämnde Anthelius till borgmästare i Södertälje. Och dömde honom senare till döden.

Anthelius hade 1623 utnämnts till borgmästare av konung Gustaf II Adolf som ett år senare skulle döma den 41-årige borgmästaren och riksdagsmannen till döden och presidera över hans avrättning genom halshuggning på Stockholms torg (nuvarande Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

Anthelius hade i sina ungdomsår, i likhet med många andra svenska studiosi, tillbringat åtskilliga år utomlands på vandring mellan olika utbildningsinstitutioner. Och precis som många av studentkollegerna hade han under en del av tiden legat vid katolska, mestadels jesuitiska, skolor. Sådana fanns exempelvis i Braunsberg (Braniewo) i nuvarande Polen och i Olmütz (Olomouc) i dagens Tjeckien. Bara en handfull av de kringvandrande svenska studenterna återvände emellertid till hemlandet som romerska katoliker.

Att vara katolik i den här tidens märgfullt protestantisk-lutherska Sverige var förenat med livsfara. Enligt en religionsstadga som antagits av riksdagen i Örebro 1617 var det belagt med dödsstraff för katoliker att ta sig in i Sverige. Den som var katolik ansågs med naturnödvändighet gå ärkefienden Polens, ett land som Sverige låg i krig med under många år, ärenden. Kung i Polen var Gustaf II Adolfs kusin Sigismund III Vasa vilken en tid i slutet av föregående århundrade även varit kung i Sverige. Första offret för Örebro stadga var en student vid namn Henric Hammerus som avrättades i Stockholm 1617.

Självklart var det otänkbart för mäster Zacharias Anthelius (1583 – 1624) att vid sin hemkomst 1615 gå ut öppet med den tro han tillägnat sig under peregrinationerna på kontinenten. Intoleransen gentemot alla som inte bekände sig till ”den rena evangeliska tron” (det vill säga den lutherska protestantismen) var monumental och hade trappats upp ända sedan den katolicerande Johan IIIs död 1592 för att kulminera med Örebro stadga 1617.

Efter sin hemkomst blev Anthelius, bördig från en norrländsk prästsläkt, först konrektor i Gefle skola och därpå kanslist hos hertig Carl Filip i Nyköping – en yngre bror till Gustaf II Adolf – för att efter hertigens hastiga frånfälle anställas hos änkedrottning Kristina i Gripsholm. 1623 fick så Anthelius kunglig fullmakt såsom litterat – för sitt ämbete utbildad – borgmästare i Söder Tällije. Han visade sig snabbt vara en mycket duglig ämbetsman, ”den som allt skulle bestyra” enligt en samtida utsaga.

 Konung Sigismund i Polen ville se en återkatolicering av Sverige.

Orsaken till att Anthelius avslöjades vara katolik var en något solkig kärleksaffär mellan kamraten och trosfränden Georg Bähr Ursinus och hustrun till en italiensk musiker (lutspelare i kungens tjänst) som hette Giovanni Battista Veraldi. Både denne och hans hustru, tyskan Anna Elisabet Rasche, var till skillnad från vad de svenska katolikerna troende lutheraner. Veraldi blev av naturliga skäl svartsjuk när han uppdagade romansen och angav de båda svenska katolikerna. Dessa greps i samband med riksdagen i Stockholm påsken 1624 och kastades i ett synnerligen ogästvänligt fängelse där åtminstone den yngre Ursinus genomgick tortyr.

Det visade sig att Ursinus och Anthelius gemensamt importerat en tysk jesuit vid namn Henricus Schachtius (Schacht) till Sverige, enligt vad de själva uppgav för att de behövde en katolsk själasörjare. Schachtius poserade under sin vistelse i Sverige omväxlande som råttfälleförsäljare, vinimportör samt barnflicka (!). Även Schacht dömdes till döden under rättsprocessen i den nybildade Svea hovrätt men undslapp i slutändan med utvisning på grund av sitt tyska medborgarskap.

Följande ögonblicksbild från avrättningen på Stockholms torg är ett avsnitt ur ”Prolog” ur Religionsfrihetens martyrer:

Bähr avrättades först. När det var dags drog han av sig sin tröja och överrock och överräckte plaggen till en intillstående; därefter föll han ner på knä, läste en bön och blev halshuggen. Under tiden sökte en luthersk präst – några andra prästmän fanns ju inte tillstädes – förmå mäster Zacharias att ånyo svika sin tro, men i denna allvarliga stund skall Anthelius enligt hävderna ha svarat:
   – Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?
   Därpå fick Anthelius syn på Bährs döda kropp med huvudet liggande för sig och ropade extatiskt till bödeln:
   – Eja, låt mig nu också falla för din lie för den katolska tron!
   Enligt Stolpe hade mäster Zacharias nu morskat upp sig så pass att han demonstrativt höjde sina händer och krävde att också dessa skulle avhuggas. De omkringstående fick lugna Anthelius som slutligen även han föll bedjande på knä innan bödelns svärd föll över hans nacke.

Zacharias Anthelius efterlämnade hustrun Engel Kröger och minderåriga barn. Vad som hände med dessa efter familjefaderns död finns inga uppgifter om. De avrättade Anthelius och Bähr begravdes nära den nuvarande statyn av Birger jarl nära Riddarholmskyrkan.

Boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, ISBN 978-91-86092-46-7, 217 sidor) kan beställas direkt från Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm. Sätt in 249:- på Contras plusgirokonto 85 95 89 – 4 så kommer boken hem i brevlådan!