Posted tagged ‘George Costanza’

SD större än M: ketchupeffekt med fördröjning

23 juli, 2015

11209560_466529243520759_4394722185055859822_n

Det var vid sitt bildande 1988 som Sverigedemokraterna (SD) med icke alltför stor finess började skaka och slå på den så bekanta ketchupflaskan.

Det dröjde länge innan det kom ut något över huvud taget och hela 22 år innan  partiet nådde riksdagen. 27 år efter bildandet går det bättre och bättre för SD att bearbeta den ordspråksrelaterade flaskan, men ännu finns det ketchup kvar att få fram.

En bra bit på väg mot målet – att åstadkomma ketchupeffekten genom att tömma hela innehållet och bli landets största parti – kom partiet dock vid det norska institutet Sentios julimätning som förde SD förbi Moderaterna med 23,1 procent mot 20,8 till positionen som rikets näst största parti. Endast 0,8 procent återstår nu fram till Socialdemokraterna, som landar på 24,1 procent hos Sentio vars mätning presenterades i samarbete med Nyheter Idag och dess eminente Chang Frick: http://nyheteridag.se/chockmatningen-som-skakar-sverige-sd-for-forsta-gangen-storre-an-moderaterna/

Jag måste erkänna att jag är rätt tagen av SDs utveckling. Att vårt parti skulle avancera förbi Moderaterna är i sig ingen överraskning, det har jag länge sett som en självklarhet. Fredrik Reinfeldts, Anders Borgs och Per  Schlingmanns metamorfosering till oigenkännlighet av Arvid Lindmans, Jarl Hjalmarsons, Gunnar Heckschers och Gösta Bohmans gamla parti ledde visserligen till åtta års regeringsinnehav, men samtidigt bar den också på fröet till en kommande katastrof.

safe_image

Till slut fanns det nämligen ingenting kvar av det gamla konservativt-klassiskt liberalt färgade idégodset, bara Reinfeldts utopiska drömmerier om att svenskarna skulle ”öppna sina hjärtan” jämte plånböcker för alla som var vänliga nog att ”välja Sverige”. Addera de mer eller mindre hallucinogena vanföreställningarna om ett Sverige med påhittade gränser som egentligen tillhör alla som kommer hit utifrån ”mitt i livet”. Följaktligen behövdes vare sig militärt försvar eller gränsskydd av någon betydelse.https://tommyhansson.wordpress.com/2014/12/25/reinfeldts-oppna-granser-och-de-utopiska-nya-moderaterna/

Följden har blivit en flodvåg av bidragsturister, lycksökare, grova brottslingar och för all del också ett mindre antal personer med reella flyktingskäl, även om detta har varit svårt eller omöjligt att avgöra då det stora flertalet av de hitkommande gjort sig av med alla identitetshandlingar.

Så ja, jag har sedan länge förutsett att SD skulle passera M. Dock trodde jag länge att detta troligast skulle ske i höjd med riksdagsvalet 2022. I stället äger denna historiska händelse rum redan nu, ett knappt år in på fyraårsperioden fram till valet 2018! Visserligen ”bara” enligt det norska opinionsinstitutet Sentio, men då skall man minnas att just Sentio varit bäst av alla på att pricka in SDs valresultat såväl 2010 som 2014. http://www.svd.se/sd-nast-storst-m-ner-pa-20-procent

978x409 Rollfiguren George Costanza (Jason Alexander) i ”Seinfeld” testar ketchupeffekten.

Största partiet enligt den här refererade mätningen är Socialdemokraterna med 24,1 procent. SD sackar alltså efter S med försumbara 0,8 procentenheter och kan vara i fatt redan vid nästa månads mätning. I övrigt hänvisar jag till stapeldiagrammet överst på den här sidan, då övriga partiers prestationer knappast är något att över hövan orda om.

En intressant infallsvinkel gällande moderatpartiets tillbakagång har den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som enligt citat i Nyheter Idag uttalar följande:

Det man ska ha klart för sig när man bedömer Moderaterna är att de ligger högre nu än vad de gjort historiskt. Så att raset är en normalisering av Moderaterna utifrån den exceptionella tiden med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det tror jag är en viktig förklaring.

På jämförbart sätt menar Ljunggren att även Kristdemokraterna och Centerpartiet nu är nere i ”normala” siffror jämfört med glansperioderna med Alf Svensson respektive Thorbjörn Fälldin. Moderaternas kräftgång är dock den enda i föreliggande mätning som är statistiskt säkerställd.

Stig-Bjorn082-664x346 Stig-Björn Ljunggren menar, att M-tappet innebär en normalisering.

SD-toppen Mattias Karlsson för sin del citeras så i Nyheter Idag: ”Det handlar om att väljarna köper inte Anna Kinberg Batras förklaringar när det gäller Decemberöverenskommelsen…Sen har det såklart också att göra med att partiet /SD/ lyckas bygga trovärdighet och bredd men även att invandringspolitiken är så pass extrem som den är just nu.”

Jag skulle vilja tillägga, att väljarkåren inte heller köper de etablerade partiernas djävulsmålning av Sverigedemokraterna ”som ”rasistiskt”, ”främlingsfientligt” eller rentav ”nyfascistiskt”, som den lindrigt begåvade kommunistmegafonen Henrik Arnstad lyckats tuta i Stefan Löfven att SD är. Folk är inte dummare än att de inser, att SD faktiskt inte bara är det enda oppositionspartiet utan fastmer  det enda partiet i Sveriges riksdag samt ute i kommuner och landsting som lever mitt i verkligheten och inte ägnar sig åt substanslöst prat i vädret.

Den bästa bilden av de sverigedemokratiska opinionsframgångarna över tid får vi genom att studera tidningen Dagens Samhälles grafik över sin Poll of polls, som omfattar samtliga mätinstituts siffror över ett års tid. Tidningens chefredaktör Mats Edman skriver följande i sin presentation:

SD är det enda svenska parti som har en riktigt stark trend – positiv, alltså. Så här stark är utvecklingen mellan juli 2014 och juli 2015. Grafen bygger på vägda medelvärden från samtliga opinionsmätningar.

Dagens Samhälles graf här:

11745742_10153564894238578_3886292042353344047_n

När Jimmie Åkesson i sitt tal i Almedalen för några veckor sedan hävdade, att SD inom en överskådlig framtid skulle bli Sveriges största parti påstod Aftonbladets Lena Mellin att han var högmodig och påminde om talesättet ”högmod går före fall”: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab De orden lär hon få äta upp i en nära framtid. Det bör slutligen erinras om, att Åkesson även förutsagt att SD kommer att bli ett regeringsfähigt parti.

Jag är litet osäker på om min liknelse med ketchupflaskan håller streck, men jag fullföljer den ändå: först när Åkesson flyttat in i Rosenbad blir den fulla ketchupeffekten verklighet – låt vara med viss fördröjning.

Baby, I´m back!

21 juli, 2013

För att citera George Costanza ur Seinfeld:

Baby, I´m back!

Ja, så dramatiskt är det ju inte. Vill bara markera att jag är hemma igen efter en vecka i Tyskland, Belgien och Nederländerna. Jag tillhör ju inte dem som gör mig besväret med att ta med mig dator på resorna. Chartrad bussrundtur med Scandorama om någon undrade. Med den unike Lazze X som reseledare – måste upplevas.

Jag återkommer med några av erfarenheterna från resan både här på bloggen och något/några av de tryckta fora jag brukar publicera mig i. Nu tänkte jag nöja mig med några av de visdomar jag funderat på under de många timmarna på bussen.

Om att övervinna sig själv

Kinesiskt ordspråk:
Den som övervinner sig själv
är överlägsen den
som besegrar tiotusen man
i ett fältslag.

Jag läste först dessa ord
i min ungdom,
men kanske är det först nu
jag på djupet inser
vad de betyder.

Kom att tänka på detta
när jag besökte det gamla slagfältet
i Waterloo där Napoleon,
som en gång satte världen i brand,
mötte sitt öde 1815.

Att bryta sönder
destruktiva tankebanor,
förlåta en oförrätt
i sitt hjärta och inte bara i ord,
är inte det att övervinna sig själv?

Jag hoppas nå dit en dag
där ondskans pilar
inte kan nå mig,
där smärtans udd
inte stinger.

Där jag inte känner
en obetvinglig lust
att löna ont med värre,
utan att svara med
kärlek och förståelse.

Det är den vägen
jag måste välja,
det är den vägen jag vill tro
att jag börjat gå
ty just nu känner jag frid och ro.

Napolean-at-WaterlooNapoleon vid Waterloo.

Döden klär honom!

20 oktober, 2011

”Crazy” Muammar al-Khadaffi (1942-2011).

När ”Crazy” Joe Davola, gestaltad av Peter Crombie, i ett avsnitt av ”Seinfeld” hoppar ner från läktaren och in på scenen under inspelningen av Jerrys och Georges pilotavsnitt skriker han:

– Sic semper tyrannis!

Den latinska sentensen, som betyder ”Så går det alltid för tyrannerna!”, påstås kunna gå att härleda till den romerske senatorn Marcus Junius Brutus, en av de sammansvurna som mördade Gajus Julius Caesar år 44 före Kriti födelse. Denna sägens sanningshalt är nog osäker.

Däremot vet man med säkerhet att samma ord yttrades av skådespelaren John Wilkes Booth, sedan denne skjutit USAs president Abraham Lincoln på Ford´s Theatre i Washington, D. C. strax efter det Amerikanska inbördeskrigets slut 1865.

”Crazy” Joe Davola, spelad av Peter Crombie (1952 – ).

Mina läsare anar nog orsaken till denna inledning: jag har nyss fått reda på att Libyens diktator sedan 42 år tillbaka, Muammar Khadaffi, rapporterats gripen och troligen dödats:

http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/621494-khaddafi-har-gripits

Man kan naturligtvis invända, att framtiden för Libyen fortfarande är oviss och att demokrati och frihet ännu måste betraktas som relativt avlägsna mål för det till ytan jättelika men till folkmängden glesa ökenlandet.

Det kan dessutom hävdas att Khadaffi, trots alla sina brister, ändå enade Libyens stammar och i alla fall under senare år kunde vara en värdefull, låt vara nyckfull, allierad för Väst. Till följd av inbördesstriderna och maktskiftet kan man dessutom förvänta en strid flyktingström från det plågade landet.

Jag vet allt det där. Ändå kan jag inte undgå att höja ett jubelrop till skyn över att psykopaten och påfågeln Khadaffi skattat åt förgängelsen. Man skulle rentav kunna utbrista: Döden klär honom!

Khadaffi utgjorde under en lång följd av år ett horn i sidan – eller plågsam smärta i en helt annan kroppsdel – för den demokratiska delen av världen genom en rad terrordåd med Lockerbie-kraschen som piéce de resistance. Khadaffi pumpade därtill in åtskilliga oljemiljarder i kassorna till allsköns terroriströrelser såsom IRA och Rote Armee Fraktion. Detta alldeles bortsett från att han under fyra decennier låg i krig med stora delar av sin egen befolkning.

Den som har lust att sörja Khadaffi får väl göra det. Jag tänker inte göra det när han nu bänkar sig i helvetets gemak tillsammans med Saddam Hussein och Usama bin Ladin. Han har det bra där han är.

Good riddance!