Michelle Obama och George W. Bush – en oväntad vänskap

George W. Bush och Michelle Obama har setts tillsammans vid flerfaldiga tillfällen.

Under en intervju i NBCs The Today Show, USAs äldsta och i särklass mest sedda morgonprogram i TV, sade den före detta första damen Michelle Obama till intervjuaren Jenna Bush Hager att Obama och den förre presidenten George W. Bush har mycket gemensamt.

”Our values are the same”, framhöll Michelle Obama. ”We disagree on policy but we don´t disagree on humanity. We don´t disagree on love and compassion. I think that´s true for all of us.” https://eu.usatoday.com/story/entertainment/celebrities/2019/12/11/michelle-obama-defends-friendship-george-w-bush/4402339002/

Den tidigare presidenthustrun har ungefär samma inställning till USAs 43e president som den lesbiska TV-personligheten och skådespelerskan Ellen DeGeners som, efter att ha setts sitta jämte Bush den yngre på ett sportevenemang i oktober, menade: ”I´m friends with George Bush. I´m friends with a lot of people who don´t share the same beliefs that I have.”

DeGeneres fick utstå en hel del kritik från politiskt korrekta Hollywood-typer efter att ha fotograferats tillsammans med George W. Bush på läktaren till en match i amerikansk fotboll mellan Dallas Cowboys och Green Bay Packers i Dallas men försvarades av Michelle Obama och för övrigt också av pop- och gayikonen Elton John. https://edition.cnn.com/2019/10/14/entertainment/elton-john-ellen-degeneres-bush/index.html

George Walker Bush föddes 1946 och var Förenta staternas 43e president 2001-09. Hann vann det rekordjämna presidentvalet mot Al Gore i november 2000 efter beslut i Högsta domstolen och förhindrade därmed att USA fick en verklighetsfrämmande klimatalarmist som president. Desto klarare var Bushs seger mot John Kerry 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Presidentvalet_i_USA_2004

George W. Bush och Ellen DeGeneres på fotbollsläktaren.

De av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin orkestrerade terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 kom att definiera George W. Bushs presidentskap. Bush startade krig mot Afghanistan och Irak i syfte att komma till rätta med den islamistiska terrorismen men kan inte sägas ha lyckats över hövan med sin föresats. När han lämnade Vita huset för att ge plats åt Barack Obama var han en av USAs mest impopulära presidenter någonsin.

Som expresident har Bush den yngres popularitet emellertid ökat väsentligt. Han har bland annat gjort sig känd som en icke oäven porträttmålare. https://editions.lib.umn.edu/panorama/article/amateurism-introduction/george-w-bush/

Michelle Obama, född 1964, är advokat och sedan 1992 gift med mannen som blev USAs 44e president. I intervjun med Jenna Bush Hager, en av George W. Bushs tvillingdöttrar, framhöll hon bland annat om sin något oväntade vänskap med Bush: ”I had the opportunity to sit next to your father at funerals – the highs and lows. We shared stories about our kids and about our parents.”

I ett uttalande 2018 citerades Michelle Obama på följande sätt om sin vänskap med makens företrädare som president:

He is my partner in crime att every major thing where all the former gather. So we´re together all the time, and I love him to death. He´s a wonderful man, he´s a funny man.

Det har spekulerats i att Michelle Obama skulle ha goda chanser att vinna det Demokratiska partiets nominering för presidentvalet om knappt ett år. Hon har själv förnekat att hon hyser sådana planer, men det finns bedömare – som exempelvis den ansedde Tucker Carlson – som inte utesluter en sådan möjlighet. https://www.newsweek.com/tucker-carlson-predicts-michelle-obama-could-2020-dem-nominee-says-thats-likely-why-barack-1474039

Kommer Michelle Obama att kunna bli demokraternas presidentkandidat 2020?

Carlson menar att det faktum att Barack Obama vägrat ge sitt stöd till sin vicepresident Joe Bidens kandidatur – och faktiskt uppmanade honom att inte kandidera – kan tyda på att han vill underlätta för hustrun att kandidera.

Om hon mot förmodan gör det och ställs mot den sittande presidenten Donald J. Trump 2020 kan vi nog känna oss tämligen säkra på att vännen George W. Bush, som inte är någon Trump-anhängare, skulle stödja hennes kandidatur.

Fotnot: George H. W. Bush (1989-93) och George W. Bush (2001-09) är den andra av två konstellationer far-son i Vita huset. Den första var John Adams (1797-1801) och John Quincy Adams (1825-29).

 

 

Hillary Clinton och FNs migrationsavtal

Hillary Clinton uppmanar Europa att begränsa immigrationen i syfte att försvåra för ”högerpopulister” att bli valda.

Ibland kommer relativt kloka omdömen även från osannolika håll. Bitterfittan Hillary Clinton uppmanade således nyligen i en intervju med den brittiska tidningen The Guardian Europa att begränsa invandringen. https://www.telegraph.co.uk/news/2018/11/22/hillary-clinton-says-europe-must-limit-immigration-stop-rise/

Hillary Clinton, som förlorade presidentvalet i USA mot Donald Trump för två år sedan och knappast återhämtat sig från det ännu, citeras så: ”I think Europe needs to get a handle on migration because that is what lit the flame.”

Vad Clinton menar är att massinvandringen till Europa gjort att så kallade högerpopulistiska partier fått vind i seglen. Enligt Hillary är det nödvändigt att begränsa invandringen i syfte att förhindra ”right-wing populists such as Donald Trump from being elected ever again”.

Clinton berömmer europeiska ledare såsom snart avgående Angela Merkel i Tyskland för deras ”generösa och barmhärtiga” inställning till invandring men menar också att det är dags att säga stopp och belägg: ”We are not going to be able to continue provide refuge and support.”

Det väckte visst uppseende när fru Clinton vid ex-presidenten George H. W. Bushs begravning nyligen totalt ignorerade presidentparet Donald och Melania Trump och i stället visade upp sitt rätt skräckinjagande stenansikte. https://www.dailymail.co.uk/news/article-6463819/Hillary-Clinton-ignores-Donald-Trump-Melania-arrive-row-seats-Bushs-funeral.html

Det är tveksamt om Hillary Clinton ännu vid 71 års ålder skrinlagt sina ambitioner att bli USAs första kvinnliga president. Hon befinner sig nu på en talarturné med maken Bill som omfattar 13 amerikanska städer.

Att hon motiverar sin uppmaning att inskränka invandringen till Europa med att det skulle försvåra för ”högerpopulisterna” är naturligtvis ett högst diskutabelt argument, men det är ändå bra att det kommer från henne. Betydligt mer relevant är att samma invandring hotar Europas demokratiska och kristna kulturarv och demografiska sammansättning.

Frågan är vad EU-eliten tycker om Hillary Clintons uppmaning att begränsa invandringen. Den 10 december träffas representanter för världens länder i Marrakech i Marocko för att diskutera ett ramverk i syfte att underlätta frågor kring migration. Den 19 december är det meningen att detta ramverk skall skrivas under i New York.

Folkliga protester mot FN-avtalet på Mynttorget i Stockholm den 2 december.

Stefan Löfven (S) har förutskickat att Sverige kommer att underteckna ramverket/avtalet trots att det är tveksamt om han som statsminister i en expeditionsministär har befogenheter att göra detta (möjligheten finns naturligtvis att det hinner bildas en riktig regering under de knappa två veckor som återstår till undertecknandet).

Stark kritik har riktats mot den globala migrationsöverenskommelsen, och en lång rad länder såsom USA, Israel, Australien, Tjeckien, Kroatien, Österrike, Bulgarien, Ungern och Polen har deklarerat att de inte kommer att skriva under. Frågan blir då vad ett avtal av detta slag egentligen är värt. https://www.varldenidag.se/nyheter/vaxande-kritik-mot-svenskt-ja-till-globalt-migrationsavtal/reprld!nDibh5evhNQTum0V40pJA/

I Sverige är det bland riksdagspartierna endast Sverigedemokraterna som kritiserat avtalet och menat att Sverige inte bör skriva under. Riksdagsledamoten Paula Bieler (SD) har påpekat att överenskommelsen, som innehåller 23 mål vilka syftar till att förbättra det europeiska samarbetet kring frågor som rör migration, är luddigt formulerad och behäftad med ”enorma brister”.

Andra kritiker av migrationsöverenskommelsen är ledarskribenterna Jenny Sonesson (GP) och Per Gudmundson (SvD) samt Svenska journalistförbundet, som framhållit att europeiska medieaktörer som uppfattas ”diskriminera” invandrare kan komma att strypas. I Stockholm har vidare hållits en demonstration mot avtalet på Mynttorget i Stockholm och en ny planeras kommande helg när detta skrives. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=7102882

En tecknares syn på FNs migrationsupplägg.

Det har bland annat diskuterats om överenskommelsen är bindande eller ej. Vad som kan konstateras är att den inte är bindande i juridisk mening men att den ändå kan betraktas som politiskt bindande, en åsikt som framförts av bland andra Carl Bildt (M). https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fn-s-omtalade-migrationsavtal-forklarat-i-fem-punkter

John Bolton klargör: ”Palestina” är ingen stat

Donald Trump och John Bolton 2018.

President Donald J. Trumps nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton väckte visst uppseende då han, vid en pressträff i Vita huset nyligen, kallade ”Palestina” en ”so called state”. https://www.msn.com/en-us/news/video/john-bolton-makes-announcement-referring-to-the-so-called-state-of-palestine/vp-BBNTkiw

Därefter övergick Bolton till att förklara varför ”Palestina” inte är att betrakta som en statsbildning:

It´s not a state now. It does not meet the customary international law test of statehood. It doesn´t control defined boundaries. It doesn´t fulfill normal functions of government. There are a whole host of reasons why it isn´t a state. https://www.washingtonexaminer.com/news/white-house/john-bolton-says-palestine-is-not-a-state

”Palestina” kunde dock framdeles, förklarade Bolton vidare, bli en stat men för att detta skall kunna ske måste det till diplomatiska förhandlingar med Israel och andra. Bolton använde enligt uppgift citationstecken som han gjorde i luften med fingrarna när han refererade till ”Palestina” (precis som jag gör nu och alltid fast i skriftlig form). PLOs dåvarande ledare, Yassir Arafat (1929-2004), utropade ”Palestina” som självständig stat 1988.

John Bolton förtjänar enligt mitt sätt att se allt beröm för att han påpekar det uppenbara i stället för att, som alltför många gör, jämställa det område den Palestinska myndigheten styr över med den judiska staten Israel. I nuläget erkänner 137 av världens länder, däribland Sverige, ”Palestina” diplomatiskt.

George W. Bush och John Bolton 2005.

John Robert Bolton föddes i Baltimore i Maryland den 20 november 1948. Till yrket advokat har han haft befattningar i varje republikansk regeringsadministration från och med Ronald Reagan till och med Donald Trump. Han var George W. Bushs FN-ambassadör 2005-06. Den 9 april 2018 efterträdde han Herbert Raymond (”HR”) McMaster som nationell säkerhetsrådgivare .https://www.biography.com/people/john-bolton

Bolton har gjort sig känd som en så kallat neokonservativ ”hök” i utrikespolitiska frågor som 2008 menade att USA av strategiska skäl borde bomba träningsläger i Iran, vilka utbildade soldater som skulle sättas in mot amerikanska styrkor i Irak. https://www.youtube.com/watch?v=__jVRnmmHJs

I en debattartikel i New York Times 2015 föreslog att Israel och USA skulle bomba Irans anläggning för anrikning av uran. Han förordade vidare i samband med kriget i Persiska viken 1991 att regeringen George H. W. Bush skulle avsätta Saddam Hussein.

Med andra ord: John Bolton är en man helt i min smak!

Demokraternas smutskastningskampanj mot domare Kavanaugh

Brett Kavanaugh nomineras till Högsta domstolen av president Donald J. Trump.

Det demokratiska partiet i USA skyr inga medel i syfte att sabotera president Donald J. Trumps politik. Det senaste uppseendeväckande exemplet gäller Trumps kandidat till en plats i Högsta domstolen (HD), Brett Kavanaugh.

Den konservative domaren Kavanaugh har av universitetsläraren Christine Blasey Ford anklagats för att ha utsatt henne för försök till våldtäkt på ett party i början på 1980-talet. Föga otippat söker Demokraterna nu utnyttja hennes påståenden maximalt och kräver att den federala polisen FBI utreder saken. Det hela  har dock komplicerats av att Ford de senaste dagarna gjort sig oanträffbar och inte gått att nå. https://www.dn.se/nyheter/varlden/kvinnan-som-anklagar-kavanaugh-gar-inte-att-na/

Ett annat tilltänkt vittne till det påstådda sexuella ofredandet, Mark Judge, har uppgivit att han inte ställer upp som vittne eftersom han inte minns något av händelsen. Kanske inte så konstigt då denna ägde rum för 36 (!) år sedan då såväl Kavanaugh, som är född 1965, som Ford var i tonåren.

I USA har taktiken att smutskasta nominerade till Högsta domstolen genom anklagelser om sexuella övergrepp blivit något av en demokratisk favoritsport. 1991 var det stort pådrag då den av president George H. W. Bush HD-nominerade konservative domaren Clarence Thomas av advokaten Anita Hill anklagades för omfattande sextrakasserier.

Clarence Thomas, född 1948, kunde dock rida ut stormen och godkändes den 23 oktober 1991 i senaten  som ledamot av Högsta domstolen som den andre afro-amerikanske HD-domaren någonsin med röstsiffrorna 52-48. https://en.wikipedia.org/wiki/Clarence_Thomas

Clarence Thomas med president George H. W. Bush när det begav sig.

Förhandlingarna om Brett Kavanaughs kandidatur är tänkta att äga rum i den amerikanska senaten nu på måndag den 24 september. Tanken har varit att Christine Blasey Ford då skulle ges möjlighet att vittna om sina påstådda erfarenheter av Kavanaugh, men detta scenario förefaller nu vara i gungning. I bästa fall är den demokratiska smutskastningstaktiken på väg att kollapsa, men osvuret är bäst.

Mycket står på spel både politiskt och juridiskt. Brett Kavanaugh har nominerats som efterträdare till Anthony Kennedy, som satt i HD 1988-2018 och gick i pension för någon månad sedan. Kennedy intog ett mellanläge mellan domstolens konservativa och liberala falanger och blev därmed ”tungan på vågen” i somliga fall. Om Kavanaugh väljs in innebär det att Högsta domstolens konservativa inslag förstärks. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anthony_Kennedy

Att senatens demokratiska ledamöter kommer att rösta nej till Kavanaughs kandidatur kan tas för givet. Frågan är om alla republikaner kommer att stödja denna – Trump har republikanska belackare som kan tänkas vilja djävlas med honom genom att avstyrka Kavanaughs inval. Grundtipset är dock att han väljs in, vilket i så fall skulle innebära en viktig politisk seger för president Trump.

Trumps största framgång: Neil Gorsuch svärs in som HD-domare efter historisk process

Neil Gorsuch efterträder framlidne Antonin Scalia i USAs Högsta domstol.

President Donald J. Trumps sannolikt största framgång hittills inträffade fredagen den 7 april 2017. Då konfirmerades presidentens kandidat till Högsta domstolen (HD), Neil Gorsuch, som därmed efterträder Antonin Scalia vilken avled den 13 februari 2016. Det är den längsta vakansen i USAs Högsta domstol sedan 1862. https://en.wikipedia.org/wiki/Neil_Gorsuch /Fotnot/

Trump klargjorde tidigt att han avsåg att nominera en abortfientlig kandidat till Högsta domstolen, och även om Gorsuchs juridiska syn på abort anses något oklar så kan han avgjort betraktas som en konservativ domare. Han kan därför i sitt värv förväntas tillämpa grundlagsfädernas synsätt, att amerikanska domare skall troget tolka lagarna och Förenta staternas konstitution hellre än att använda sitt ämbete i den politiska agitationens tjänst. http://www.reuters.com/article/us-usa-court-gorsuch-idUSKBN1791GR

Det Demokratiska partiets representanter i senaten inledde, i syfte att blockera utnämningen av Gorsuch till HD-domare, en filibuster-aktion; filibuster är en fördröjningstaktik där en medlem i senaten utnyttjar sin rätt till obegränsad talartid i syfte att blockera ett beslut även om detta åtnjuter en majoritet. Det var första gången i USAs historia filibuster användes i syfte att att försöka hindra en kandidat till Högsta domstolen att konfirmeras i ämbetet.

Senator Jeff Merkleys 15,5 timmar långa filibustertal var till ingen nytta.

Således höll den demokratiske senatorn Jeff Merkley oavbrutet låda mot Gorsuch i 15,5 timmar innan han kroknade. Därpå valde Republikanerna att tillämpa en bestämmelse som kallas nuclear option vilken tillåter församlingens ordförande – i det här fallet vicepresidenten Mike Pence – att ändra senatens majoritetsregler. https://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_option

Därmed blev det ett slut på filibustrandet, och Gorsuchs nominering godkändes med röstsiffrorna 54-45 sedan också tre demokratiska senatorer röstat för detta. Merkley var inte överförtjust utan sade efter beslutet (min översättning): ”I dag har, för första gången i historien, en stöld av ett säte i Högsta domstolen fullbordats.”

Merkley syftade på att senatens republikanska majoritet, sedan president Barack Obama nominerat en liberal domare till HD, fördröjde nomineringen av Merrick Garland i 293 dagar genom att vägra hålla en omröstning om Garland. Denne kunde därmed inte bekräftas som den då nyligen avlidne Scalias efterträdare. Mycket stod också på spel – om den liberale Garland valts i den huvudsakligen konservative Scalias ställe hade HD fått en avgjord liberal slagsida. https://en.wikipedia.org/wiki/Merrick_Garland_Supreme_Court_nomination

Den liberale domaren Merrick Garland kom aldrig in i Högsta domstolen.

Bättre gick det alltså för Trumps val Neil Gorsuch. Denne föddes i Denver i delstaten Colorado den 29 augusti 1968 och betecknas i Wikipedias biografi som ”jurist, rättsfilosof, domare”. Han har sedan 2006 tjänstgjort som domare i Colorados appellationsdomstol. Hans formella meriter betraktas allmänt som oantastliga. Gorsuch är vidare historisk på så sätt att han blir den förste HD-domare att tjänstgöra i Högsta domstolen tillsammans med sin juridiske mentor, Anthony Kennedy, som Gorsuch biträdde 1993-94. Gorsuch blir den nuvarande Högsta domstolens i viss särklass yngste medlem.

Donald Trump var av naturliga skäl mycket nöjd med att Gorsuch till slut bekräftades som ny HD-domare och kommenterade (min översättning):

Domare Gorsuchs konfirmation var en av de mest genomlysta och tillgängliga i historien, och hans rättsliga temperament, exceptionella intellekt, oöverträffade integritet och bevis på självständighet gör honom till det perfekta valet att tjänstgöra i nationens högsta domstol.

Neil Gorsuch är för övrigt son till den första kvinnan som var chef för USAs motsvarighet till miljödepartementet, Environmental Protection Agency (EPA), Anne Gorsuch Burford (1942-2004). https://en.wikipedia.org/wiki/Anne_Gorsuch_Burford

Clarence Thomas svärs in som HD-domare 1991.

Processen som ledde fram till Gorsuchs konfirmation var sannolikt den mest kontroversiella sedan den likaledes huvudsakligen konservative Clarence Thomas invaldes i Högsta domstolen den 23 oktober 1991 efter att ha nominerats av president George H. W. Bush att efterträda Thurgood Marshall, som drog sig tillbaka av hälsoskäl. Thomas är liksom Marshall afroamerikan och därmed den andre svarte medlemmen i USAs Högsta domstol.

Domare Thomas anklagades mitt under konfirmationsprocessen av juridikprofessorn Anita Hill, som tidigare tjänstgjort under Thomas ledarskap, för sexuella trakasserier. Thomas nekade och betecknade Hills anklagelser som ”högteknologisk lynchning av uppåtsträvande svarta”. Han stöddes hela tiden av USAs konservativa och av en svart majoritet.

Thomas godkändes slutligen av senaten med röstsiffrorna 52-48. Om Thomas och kontroversen med Hill här: https://chnm.gmu.edu/courses/122/hill/hillframe.htm

President Donald Trump ser ut att vara rätt nöjd med sitt val till USAs Högsta domstol, domare Neil Gorsuch.

Neil Gorsuchs bekräftelse som HD-domare kan anses vara en seger för en konservativ rättsfilosofi, även om en majoritet i domstolen fortfarande kan förväntas rösta liberalt-aktivistiskt i frågor som rör exempelvis äktenskap, rätten till liv och religionsfrihet. Flera av de nuvarande ledamöterna är emellertid i en ålder då det kan bli aktuellt för dem att dra sig tillbaka. Det är därför fullt möjligt att vi får se fler Trump-nomineringar av ungefär samma slag som Neil Gorsuch. Denne  svärs in som medlem i Högsta domstolen i morgon den 10 april 2017.

Fotnot: De nu verksamma medlemmarna av USAs Högsta domstol är (inom parentes nominerande president samt tillträdesår): John G. Roberts (chefsdomare), född 1955 (George W. Bush 2005). Anthony M. Kennedy, född 1936 (Ronald Reagan 1988). Clarence Thomas, född 1948 (George H. W. Bush 1991). Ruth Bader Ginsburg, född 1933 (Bill Clinton 1993). Stephen G. Breyer, född 1938 (Bill Clinton 1994). Samuel Anthony Alito, född 1950 (George W. Bush 2006). Sonia Sotomayor, född 1954 (Barack Obama 2009). Elena Kagan, född 1960 (Barack Obama 2010). https://www.supremecourt.gov/about/biographies.aspx

 

Trots Trumps oacceptabla kvinnosyn – jämfört med Bill Clinton är han en fumlande nybörjare

Billy Bush intervjuar Donald Trump.

Den republikanske presidentkandidaten Donald J. Trump framtonar i media i dag som jordklotets skurk # 1.

Nej, Trump har inte hotat släppa en atombomb på Ryssland eller något annat land om han blir president. Han har inte ens hotat starta krig mot världens muslimer, införa dödsstraff för illegala immigranter eller att med våld avsätta Kim Jong-un i Nordkorea eller någon annan ledare.

Det som upprör media och politiker här hemma och i USA är i stället några mindre väl valda ord om sin inställning till kvinnor i en tidigare icke publicerad konversation med TV- och radiopersonligheten Billy Bush, för övrigt en kusin till förre presidenten George W. Bush, i anslutning till programmet Access Hollywood. Videoinspelningen nådde lägligt nog den vänsterinriktade dagstidningen Washington Post precis en månad före presidentvalet den 8 november. http://www.nytimes.com/2016/10/08/us/politics/billy-bush-donald-trump-video.html?_r=0

Enligt TV4s Marcus Oscarsson är Trumps uttalanden den största politiska skandalen som någonsin knutits till ett presidentval i USAs historia. Således större än avslöjandena om Bill Clintons kopiösa ofredanden av kvinnor inför valet 1992, som Clinton vann komfortabelt över George H. W. Bush. Större än Watergate-inbrottet, som var känt inför valet 1972 men som inte hindrade Richard Nixon från att vinna en jordskredsseger mot George McGovern. Detta om vi får tro den normalt sansade Oscarsson.

Vad Trump sade privat för elva år sedan framgår av länkarna här nedan. Kortfattat uttryckte han sig respektlöst, vulgärt och nedsättande om kvinnor och hur lätt det var att få till det med dessa om man var kändis. Ett illustert pärlband av moraliskt indignerade republikaner, varav de flesta redan tidigare betraktat Trump som något katten släpat in, har nu krävt Trumps avgång som presidentkandidat och att han ersätts av sin parhäst Mike Pence. http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-partitopparna-som-kritiserar-trump/

Marco Rubio – kanske inte rätt person att kritisera Trump.

Trump må ha uttryckt sig stötande och vulgärt om det kvinnliga könet, något han förvisso förtjänar kritik för. Få torde dock kunna förneka att han har rätt i åtminstone en sak: att det är lättare för manliga kändisar att få kvinnor i säng än vanligt folk om de så önskar.

Mest patetisk är troligen senator Marco Rubio, som citerats: ”Donald´s remarks were vulgar, egregious and impossible to justify. No one should ever talk about any woman in those terms, even in private.” Det kan man väl i och för sig instämma i. Dock kanske Rubio inte är alldeles rätt person att anklaga Trump i det här avseendet, om nu inte otrohet plötsligt har blivit ett acceptabelt beteende i amerikansk politik: http://www.thepoliticalinsider.com/bombshell-allegation-surface-against-marco-rubio-this-could-change-everything/

Donald Trump har av naturliga skäl gjort en så kallad pudel, där han ber om ursäkt för sina yttranden till Billy Bush 2005 och hävdar att han blivit en bättre människa sedan dess. Han passar också på att ge några tjuvnyp åt paret Clinton. The Donald inleder sin ursäkt på följande sätt:

I´ve never said I´m a perfect person, nor pretended to be someone that I´m not. I´ve said and done things I regret, and the words released today on this more than a decade old video are one of them. Anyone who knows me, knows these words don´t reflect who I am. I said it, it was wrong, and I apologize. http://www.foxnews.com/politics/2016/10/08/trump-apologizes-for-lewd-remarks-in-video-statement-amid-gop-uproar.html

Jag har samma åsikt som alla andra vilka påpekat att Donald Trumps anmärkningar om kvinnor är oacceptabla, särskilt när de kommer från en man i mogen ålder – Trump var 59 år när han gjorde sina i sämsta mening grabbiga uttalanden – som i sanning borde veta bättre. Han ger jämväl uttryck för en sexualmoral som är ganska vitt spridd men icke desto mindre upprörande för någon som, i likhet med mig själv, menar att sexuella handlingar hör hemma inom äktenskapet eller i ett fast förhållande.

Trump har dock bett om ursäkt och försäkrar att han mognat, och jag föredrar – vilket kanske är hopplöst naivt av mig – att tro honom. Elva år är dock en ganska lång tid och mycket hinner hända med en person inom den tidrymden. En som försvarar den republikanske kandidaten är Corey Lewandowski, Trumps kampanjledare från januari 2015 till juni 2016. Jag menar att han träffar huvudet på spiken när han säger: ”Clearly this is not how women should be talked about, but we´re not choosing a Sunday school teacher here.”

Corey Lewandowski och Donald Trump.

Ty i så fall, anser Lewandowski, vore Jimmy Carter den perfekta kandidaten. Carter må ha varit idealisk ur ett söndagsskoleperspektiv, men han var också en av USAs svagaste presidenter någonsin. Donald Trump skulle nog inte göra sig särskilt väl som söndagsskolelärare, men däremot är han en ledargestalt av rang som förhoppningsvis skulle kunna rensa upp i träsket efter åtta år av Obama-styre. http://nordic.businessinsider.com/corey-lewandowski-trump-women-comments-billy-bush-2016-10?r=US&IR=T

Det är illustrativt för den vänsterinriktade pressens dominans, att Donald Trumps elva år gamla förlöpningar väcker enormt uppseende i mainsteam-media, under det att mycket värre avslöjanden om Bill Clintons kvinnoaffärer inte framkallade särskilt många axelryckningar inför presidentvalet 1992. Skillnaden är att familjen Clinton alltid varit omhuldad inom etablissemanget och närmast haft rockstjärnestatus, medan Donald Trump i egenskap av framgångsrik kapitalist setts ned på med förakt.

Bill Clinton kan lämpligast beskrivas som en sexmissbrukare bredvid vilken Donald Trump ter sig som en fumlande nybörjare. Hans mest välkända sexaffär är den med Vita huset-praktikanten Monica Lewinsky; paret ägnade sig ibland åt sexuella aktiviteter samtidigt som Clinton arbetade i Ovala kontoret och hade telefonsamtal med internationella statsmän. Cigarrsex ingick i övningarna. Han ljög bevisligen om detta inför amerikanska folket och ställdes inför riksrätt 1998.

Lewinsky var mycket långt ifrån Bill Clintons enda erövring/offer. Andra kvinnor som gör gällande att expresidenten ofredat dem sexuellt är Paula Corbin Jones, Gennifer Flowers och Kathleen Willey. Han valde att betala Corbin Jones och dennas advokater 850 000 US dollar innan aktuell stämning lades ner. Clinton nekade till anklagelser om att ha antastat Willey – hon hävdade att Clinton varit otillbörligt närgången mot henne och bland annat klämt henne på brösten i Ovala kontoret (hon var volontär i Vita huset) – med motiveringen, att hon hade för små bröst för att han skulle ha varit intresserad. Här följer en lista över några av Bill Clintons kvinnoaffärer: http://albertpeia.com/oxfordassault.htm

Våldtäktsmannen och offret – Bill Clinton och Juanita Broaddrick åtskilliga år senare.

Juanita Broaddrick, i dag 73 år gammal, hävdar att Bill Clinton våldtog henne under sin tid som delstatsåklagare i Arkansas och skrev på Twitter tidigare i år: ”I was 35 years old when Bill Clinton, Ark. Attorney General raped me and Hillary tried to silence me. I am now 73…it never goes away.” http://www.thegatewaypundit.com/2016/10/juanita-broaddrick-responds-trump-pssy-tape-35-years-old-bill-clinton-ark-attorney-general-raped/

För etablissemangsmedia har paret Clintons understundom rent kriminella göranden och låtanden i stort sett varit en no go-zon, medan det är fritt fram när det gäller den av samma media så avskydde Donald Trump. Det tycks aldrig gå att på allvar komma åt de djupt korrupta Clintons som därtill skyddas av FBI-chefen James Comey, vilken enligt vissa kritiker ”strött immunitetsavtal omkring som godis” i syfte att säkerställa, att ingen medlem av skumraskfamiljen Clinton hamnar i fängelse. http://www.newstarget.com/2016-09-29-james-comey-fbi-head-handing-out-immunity-protection-like-candy-to-ensure-no-clinton-crooks-go-to-prison.html

Den närmaste framtiden får utvisa vad som händer i presidentvalrörelsen inklusive hur den senaste Trump-skandalen påverkar väljaropinionen. Den andra debatten mellan huvudkandidaterna hålls i morgon söndag den 9 oktober.

Reverend Sun Myung Moon (1920-2012). R. I. P.

 Reverend Sun Myung Moon (1920-2012).

Reverend Sun Myung Moon, grundaren av Unification Church, avled den 3 september på ett sjukhus i Sydkorea efter en kort tids sjukdom. Eller, som rörelsens medlemmar är benägna att säga, han övergick till den andliga världen. Följande länk återger ett amerikanskt nyhetsinslag om Moons bortgång:

http://www.wjla.com/video/2012/09/rev-sun-myung-moon-unification-church-founder-dies-at-92.html

Som en del av mina läsare känner till har jag varit medlem i sagda rörelse sedan 1974. Den kallades då Tongilfamiljen i Sverige. Självfallet har därför Reverend Moon spelat en betydande roll för mig personligen som andlig förgrundgestalt. Jag var under större delen av 1970-talet en aktiv församlingsmedlem och deltog även i viss internationell verksamhet. Sedan början av 1980-talet har jag varit stödjande medlem.

Under sommaren 1980 var jag verksam vid den av Moon grundade dagstidningen The News World i New York, en tidning som sedan bytte namn till The New York City Tribune. Jag var denna tidnings korrespondent i Sverige 1988-90 då den lades ner. Moon ville i stället kraftsamla de mediala resurserna till The Washington Times som han grundade 1985 i syfte att stärka den konservativa och antikommunistiska opinionsbildningen i USA.

Washington Times måste sägas ha haft ett tämligen stort inflytande genom åren, låt vara att tidningen stundom brottats med avsevärda ekonomiska svårigheter. Som chefredaktör fungerade under ett flertal år Arnaud De Borchgrave som tidigare var verksam vid tidskriften Newsweek. Ytterligare ett antal mer eller mindre bemärkta skribenter har passerat revy genom åren. Den stridbare Per Ahlmark tillhör dem som fått debattinlägg publicerade.

 Moon grundade Washington Times 1985 som en konservativ röst i USA.

Tidningen skrev så här i anledning av sin grundares bortgång:

http://www.washingtonpost.com/world/asia_pacific/sun-myung-moon-dies-at-92-washington-times-owner-led-the-unification-church/2012/09/02/001b747a-f531-11e1-aab7-f199a16396cf_story.html

Sun Myung Moon – som ursprungligen hette Yong Myung Moon (Moon Yong-myung med koreanskt skrivsätt) – föddes i en enkel jordbrukarfamilj i vad som nu är Nordkorea 1920. Korea var vid denna tid ockuperat av Japan. Kring 15 års ålder hade han en livsomvälvande andlig upplevelse: Jesus Kristus uppenbarade sig för honom och meddelade den unge mannen, att han hade utvalts att fullborda Jesu mission på jorden.

Därefter kom Moon att ägna alla krafter åt sin mission. Strax efter Koreahalvöns uppdelning i en nordlig och en sydlig del 1945 begav sig Moon till Nordkorea och inledde där en framgångsrik missionsverksamhet. De kommunistiska myndigheterna var inte alls glada åt detta utan spärrade 1948 in den unge Moon i ett ökänt slavarbetsläger i den nordkoreanska industristaden Hungnam på östkusten.

 General Douglas MacArthurs FN-trupper befriade Moon och andra fångar ur slavarbetslägret i Hungnam.

Efter svåra umbäranden befriades Moon och de fångar som ännu var i livet av FN-trupper ledda av general Douglas MacArthur i initialskedet av Koreakriget (1950-53). Han begav sig söderut och grundade 1954 i Pusan Unification Church, numera även känt som Federation for World Peace and Unity (Federationen för världsfred och enighet). Rörelsen fick snart ett betydande antal medlemmar i Sydkorea och Japan och 1971 flyttade Moon till USA, en nation han upplevde som livsviktig för världens framtid.

I USA träffade Moon ett stort antal politiska och religiösa ledare. Bland presidenter och expresidenter han mötte märks Harry Truman, Dwight Eisenhower, Richard Nixon, Ronald Reagan och George H. W. Bush. Den senare har genom åren deltagit i ett stort antal aktiviteter anordnade av organisationer som grundats av Moon. Även dennes möten med det sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov väckte uppseende på sin tid.

I mycket korta drag kan man sammanfatta rörelsens andliga lära – The Divine Principle (De gudomliga priniperna) – på följande sätt. Människan har skapats till man och kvinna såsom en avbild av Guds maskulina och feminina natur. De första människorna, i Bibeln kallade Adam och Eva, avföll emellertid från Gud genom att ha ett sexuellt förhållande innan de ännu var mogna härför, influerade av den fallne ärkeängeln Lucifer (”ormen” i Edens lustgård) som blev Satan.

För 2000 år sedan kom Jesus som Guds son/Messias till det utvalda landet för att befria mänskligheten från det sataniska inflytandet. Jesus accepterades emellertid inte som Messias utan kortfästes. Mänskligheten kunde, tack vare Jesu offerdöd, mottaga andlig frälsning. Den fysiska frälsningen återstod att fullborda.

 Reverend och fru Moon.

Det är den uppgiften Moon och hans anhängare – naturligtvis inklusive mig själv – anser Moon hade fått på sin lott. 1960 inträffade vad som enligt rörelsens lära kan jämföras med ”lammets bröllop” vilket omskrivs i Bibelns uppenbarelsebok: Sun Myung Moon ingick äktenskap med Hak Ja Han och de två blev mänsklighetens ”sanna föräldrar”.

Familjeidealet är centralt i Moons/Unification Churchs undervisning. Man anser att grunden för en kommande fullkomlig värld – himmelriket på jorden om man så vill – är ideala familjer där Guds kärlek kan realiseras i ett harmoniskt givande och tagande mellan man, hustru och barn. Rörelsens omskrivna massbröllop är centrala för skapandet av detta familjeideal. Rörelsen avvisar sexuella förhållanden utanför äktenskapet och homosexuella handlingar.

Det som, förutom det religiösa budskapet, mest uppmärksammats avseende Unification Church och dess grundare är nog det politiska ställningstagandet mot den gudlösa/ateistiska kommunismen men även annan typ av totalitarism såsom nazism och fascism. Särskilt har vikt fästs vid hotet mot det fria Sydkorea från stalinistdiktaturen Nordkorea.

Det väckte därför stort uppseende då paret Moon och ett antal nära medarbetare besökte Nordkorea och togs emot i audiens hos diktatorn Kim Il-sung (1912-94) i Pyongyang i början på 1990-talet. Härefter har rörelsen bedrivit viss affärs- och hjälpverksamhet i Nordkorea. Vid Moons frånfälle tillhörde Nordkoreas nuvarande ledare, Kim Jong-un (sonson till Kim Il-sung) de notabiliteter som sände sina kondoleanser.

 Paret Moon flankerar Kim Il-sung.

Nationen Korea tillhör hörnstenarna i rörelsens ideologi då landet anses ha utvalts av Gud att spela en avgörande roll i mänsklighetens utveckling. Man tänker sig då ett enat Korea fritt från kommunism.

Efter Kalla krigets slut har Reverend Moon (stundom kallad ”Fader Moon” av sina anhängare) lagt mest krut på ett världsomspännande fredsarbete. Särskild vikt har därvidlag lagts vid internationella konflikthärdar av typ Koreahalvön, Mellanöstern, Nordirland med flera. Otaliga möten och seminarier har hållits på olika håll i världen och ett stort antal så kallade fredsambassadörer – jag har själv äran att vara en sådan – har utsetts. Moon har även talat om behovet av en revitalisering av Förenta Nationerna (FN).

Sun Myung Moon utsåg några år före sin död sin yngste son, den Harvard-utbildade Reverend Hyung Jin Moon (född i USA 1979), till president för Unification Church. Den äldste levande sonen, Hyun Jin Moon, ansågs inte hålla måttet vilket skapade en bitter fejd mellan de båda bröderna. Hyung Jin har gjort sig känd som en smidig och vänlig religiös ledare som anses stå buddhismen nära.

 Reverend Hyung Jin Moon leder Unification Church.

Själv har jag varit närvarande vid två möten då Sun Myung Moon talat: i Camberg i dåvarande Västtyskland 1975 samt i London 1978, då jag deltog i internationell missionsverksamhet inom ramen för vad som benämndes International One World Crusade. Hans dynamiska gestalt gjorde ett stort intryck på mig och världen synes mig nu fattigare utan honom.

Slutligen kan jag inte anse det vara annat än en skandal att Moon aldrig fick Nobels fredspris för sitt uppoffrande arbete för världsfred. Ett posthumt pris är väl sannolikt för mycket att hoppas på.

Vänsterhänta regerar USA

Två vänsterhänta presidenter på en bild: Bill Clinton och George H. W. Bush.

Har ni tänkt på hur många amerikanska presidenter i modern tid som varit vänsterhänta?

Det började med Gerald Ford, ledamoten av representanthuset som kallades in som efterträdare till Spiro Agnew som Nixons vicepresident sedan Agnew tvingats avgå efter anklagelser om korruption och skattefiffel. Sedan även Nixon avgått 1974 blev Ford president och kom att väcka visst uppseende genom sin vänsterhänthet.

Tidigare vänsterhänta presidenter hade nämligen inte skyltat öppet med att de var vänsterhänta på grund av att det långt ifrån ansågs vara comme il faut att vara vänsterhänt. Det har genom historien till och med påståtts att vänsterhänta skulle ha ett särskilt band med Satan.

Efterträdaren Jimmy Carter var högerhänt, men sedan denne besegrats av Ronald Reagan med bred marginal 1980 fick Amerika ännu en south paw som högste styresman. Noga taget förhöll det sig så att Reagan var född vänsterhänt men tvingats arbeta bort detta i skolan, varför han på bilder syns fatta pennan med höger hand då han signerar olika handlingar och avtal.

Vänsterhänte Gerald Ford (president 1974-77).

Efter Reagan följde den vänsterhänte George H. W. Bush, som bara fick en mandatperiod i Vita huset. Med Bill Clinton fick USA 1992 ännu en vänsterhänt president och kunde ha fått en till i valet 2000 i Al Gore, men denne besegrades knappt av högerhänte George W. Bush som bröt vänsterhandstrenden under sina åtta år som världens mäktigaste man.

I valet 2008 var det dock upplagt för en seger för vänsterhäntheten: både republikanernas John McCain och demokraternas Barack Obama var vänsterhänta! Ni vet vem som vann.

 Gorbatjov och Reagan undertecknar INF-avtalet 1987. Reagan var egentligen vänsterhänt men lärde sig skriva med höger hand.

Det är svårt att finna någon logisk förklaring till de vänsterhäntas dominans i Vita huset. Utrikeskommentatorn Stig Fredriksson påpekar i ett inlägg i svt.se den 29/1 2009 att andelen vänsterhänta i USAs befolkning ökat från 3 procent för cirka hundra år sedan till mellan 12 och 16 procent i dag. Detta förklarar dock inte nöjaktigt varför andelen vänsterhänta presidenter är så oproportionerligt stor under de senaste 37 åren.

”Kanske finns det en tradition i USA att acceptera vänsterhänthet”, spekulerar Fredrikson. ”Jag lade själv märke till, när jag var korrespondent i Washington, att påfallande många av mina amerikanska kolleger var vänsterhänta.”

Barack Obama är som synes vänsterhänt.

Det har funnits vänsterhänta USA-presidenter tidigare också, men inte så extremt många som under vår tid. James Garfield, som mördades 1881, var således vänsterhänt. Liksom senare Herbert Hoover (1929-33) och Harry Truman (1945-53). En möjlig förklaring är att vänsterhänthet tidigare inte accepterades i skola och samhälle. Liksom det fortfarande inte görs i Orienten.

Det brukar ofta påpekas att vänsterhänthet skulle vara en utmärkande egenskap hos kreativa och innovativa människor. Exempel som brukar nämnas är konstnärerna Leonardo da Vinci och Michelangelo samt matematikern och fysikern Albert Einstein. Detta har påståtts bero på att det är högra hjärnhalvan som styr vänsterhänta.

”Men den senaste hjärnforskningen lär visa att majoriteten av de vänsterhänta också styrs från vänstra hjärnan, som de högerhänta”, invänder Stig Fredrikson i sitt inlägg.

James A. Garfield, USAs 20e president. Och vänsterhänt.

Biden klantar sig igen

Vicepresident Joe Biden – känd för att göra taktlösa uttalanden.

Joe Biden var redan som senator för den lilla delstaten Delaware känd för att göra idiotiska och tanklösa uttalanden. Det har inte blivit bättre sedan han av Barack Obama upphöjdes till USAs vicepresident. När Biden idag, den 20 november 2010, fyller 68 år kan det finnas anledning att erinra om hans senaste fadäser.

Den 18 november slog han till igen då han för 49e (!) gången lät sig intervjuas av pratshowveteranen Larry King i TV-kanalen CNN. När samtalet kom in på USAs roll i Afghanistan, rapporterar ABCs Karen Travers, utlät sig Biden på följande sätt:

Daddy is going to take the training wheels off in October – I meant in next July, so you´d better practice riding.

Vicepresidenten i världens enda supermakt liknar här således den allierade regeringen i Afghanistan under ledning av president Hamid Karzai vid ett litet barn som lär sig cykla. Flera av mina amerikanska vänner uppger att de skämdes för Bidens tank- och taktlöshet.

Detta yttrande fälldes således samtidigt som NATOs toppmöte ägde rum i Lissabon och dagar innan Obama skulle möta president Karzai. Om den senare hade Biden följande att meddela:

I´ve known President Karzai for a long, long time. I think he´s in a very, very difficult position. You know, we could argue that there could be a stronger leader but you deal with the hand you´ve dealt, as the old saying goes.

Det har vidare noterats att Joe Bidens motorkaravaner varit involverade i osedvanligt många olyckor. Det har förekommit olyckor av detta slag under tidigare amerikanska presidenter, men då vanligen typ ett par-tre stycken under ett åttaårigt presidentskap. Bidens motorburna eskorter har dock varit inblandade i åtminstone fem olyckor under två års tid varav en incident med dödlig utgång.

Så här brukar det se ut när Joe Bidens mördarbilar är i farten. Bilden är från olyckan i New York, när Biden var på väg till Jon Stewarts TV-show.

Vid ett tillfälle, när Biden var på väg till den studio där han skulle intervjuas av ”Daily Shows” programledare Jon Stewart i New York för ungefär ett år sedan, kraschade den polisbil från NYPD som eskorterade Biden in i en taxi. Två personer skadades. När Biden kommenterade sin färdväg i Stewarts show nämnde han inte olyckan. Däremot sade han:

Hell, I´ve never been in New York with no traffic before.

En nyhetsrapport refererar till denna olycka på följande sätt:

http://www.nydailynews.com/entertainment/2009/11/17/2009-11-17_police_car_ahead_of_joe_bidens_motorcade_crashes_on_way_to_film_daily_show_with_.html

En annan olycka där Bidens motorkortege var inblandad skedde under de vinterolympiska spelen i Vancover i februari i år. Två framstående idrottskvinnor, olympiska guldmedaljösen i konståkning Peggy Fleming samt bobmästarinnan Vonetta Flowers, vilka färdades i kortegen, skadades. Vid ett annat tillfälle körde en av Bidens mördarbilar på en vicesheriff i New Mexico. Och i samband med att vicepresidenten höll ett tal på Veteran´s Day i Maryland avled en fotgängare efter att ha blivit påkörd av ett av Bidens fordon, dock inte det i vilket Biden satt.

Fleming och Flowers åkte i Bidens kortege- det skulle de inte ha gjort.

Dessa märkligt återkommande trafikolyckor har fått en del bedömare att vilja dra in Joe Bidens motorburna korteger, vilka synes färdas lika slarvigt som Biden talar.

Konservativa kommentatorer har slutligen och med all rätt konstaterat, att när vicepresidenten heter Joe Biden och tillhör en demokratisk administration så kan han göra sig skyldig till vilka blunders som helst utan att vänstervridna etablissemangsmedia tar någon notis om det.

När George H. W. Bushs vicepresident, republikanen Dan Quayle, någon gång klantade sig på liknande sätt slogs det däremot upp i stora rubriker på förstasidorna och ventilerades i all oändlighet i TV-kanalerna.