Posted tagged ‘George McGovern’

Trots Trumps oacceptabla kvinnosyn – jämfört med Bill Clinton är han en fumlande nybörjare

8 oktober, 2016

trump-billyBilly Bush intervjuar Donald Trump.

Den republikanske presidentkandidaten Donald J. Trump framtonar i media i dag som jordklotets skurk # 1.

Nej, Trump har inte hotat släppa en atombomb på Ryssland eller något annat land om han blir president. Han har inte ens hotat starta krig mot världens muslimer, införa dödsstraff för illegala immigranter eller att med våld avsätta Kim Jong-un i Nordkorea eller någon annan ledare.

Det som upprör media och politiker här hemma och i USA är i stället några mindre väl valda ord om sin inställning till kvinnor i en tidigare icke publicerad konversation med TV- och radiopersonligheten Billy Bush, för övrigt en kusin till förre presidenten George W. Bush, i anslutning till programmet Access Hollywood. Videoinspelningen nådde lägligt nog den vänsterinriktade dagstidningen Washington Post precis en månad före presidentvalet den 8 november. http://www.nytimes.com/2016/10/08/us/politics/billy-bush-donald-trump-video.html?_r=0

Enligt TV4s Marcus Oscarsson är Trumps uttalanden den största politiska skandalen som någonsin knutits till ett presidentval i USAs historia. Således större än avslöjandena om Bill Clintons kopiösa ofredanden av kvinnor inför valet 1992, som Clinton vann komfortabelt över George H. W. Bush. Större än Watergate-inbrottet, som var känt inför valet 1972 men som inte hindrade Richard Nixon från att vinna en jordskredsseger mot George McGovern. Detta om vi får tro den normalt sansade Oscarsson.

Vad Trump sade privat för elva år sedan framgår av länkarna här nedan. Kortfattat uttryckte han sig respektlöst, vulgärt och nedsättande om kvinnor och hur lätt det var att få till det med dessa om man var kändis. Ett illustert pärlband av moraliskt indignerade republikaner, varav de flesta redan tidigare betraktat Trump som något katten släpat in, har nu krävt Trumps avgång som presidentkandidat och att han ersätts av sin parhäst Mike Pence. http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-partitopparna-som-kritiserar-trump/

la-pn-marco-rubio-presidential-race-20150413
Marco Rubio – kanske inte rätt person att kritisera Trump.

Trump må ha uttryckt sig stötande och vulgärt om det kvinnliga könet, något han förvisso förtjänar kritik för. Få torde dock kunna förneka att han har rätt i åtminstone en sak: att det är lättare för manliga kändisar att få kvinnor i säng än vanligt folk om de så önskar.

Mest patetisk är troligen senator Marco Rubio, som citerats: ”Donald´s remarks were vulgar, egregious and impossible to justify. No one should ever talk about any woman in those terms, even in private.” Det kan man väl i och för sig instämma i. Dock kanske Rubio inte är alldeles rätt person att anklaga Trump i det här avseendet, om nu inte otrohet plötsligt har blivit ett acceptabelt beteende i amerikansk politik: http://www.thepoliticalinsider.com/bombshell-allegation-surface-against-marco-rubio-this-could-change-everything/

Donald Trump har av naturliga skäl gjort en så kallad pudel, där han ber om ursäkt för sina yttranden till Billy Bush 2005 och hävdar att han blivit en bättre människa sedan dess. Han passar också på att ge några tjuvnyp åt paret Clinton. The Donald inleder sin ursäkt på följande sätt:

I´ve never said I´m a perfect person, nor pretended to be someone that I´m not. I´ve said and done things I regret, and the words released today on this more than a decade old video are one of them. Anyone who knows me, knows these words don´t reflect who I am. I said it, it was wrong, and I apologize. http://www.foxnews.com/politics/2016/10/08/trump-apologizes-for-lewd-remarks-in-video-statement-amid-gop-uproar.html

Jag har samma åsikt som alla andra vilka påpekat att Donald Trumps anmärkningar om kvinnor är oacceptabla, särskilt när de kommer från en man i mogen ålder – Trump var 59 år när han gjorde sina i sämsta mening grabbiga uttalanden – som i sanning borde veta bättre. Han ger jämväl uttryck för en sexualmoral som är ganska vitt spridd men icke desto mindre upprörande för någon som, i likhet med mig själv, menar att sexuella handlingar hör hemma inom äktenskapet eller i ett fast förhållande.

Trump har dock bett om ursäkt och försäkrar att han mognat, och jag föredrar – vilket kanske är hopplöst naivt av mig – att tro honom. Elva år är dock en ganska lång tid och mycket hinner hända med en person inom den tidrymden. En som försvarar den republikanske kandidaten är Corey Lewandowski, Trumps kampanjledare från januari 2015 till juni 2016. Jag menar att han träffar huvudet på spiken när han säger: ”Clearly this is not how women should be talked about, but we´re not choosing a Sunday school teacher here.”

corey-lewandowski-trump-manager-8Corey Lewandowski och Donald Trump.

Ty i så fall, anser Lewandowski, vore Jimmy Carter den perfekta kandidaten. Carter må ha varit idealisk ur ett söndagsskoleperspektiv, men han var också en av USAs svagaste presidenter någonsin. Donald Trump skulle nog inte göra sig särskilt väl som söndagsskolelärare, men däremot är han en ledargestalt av rang som förhoppningsvis skulle kunna rensa upp i träsket efter åtta år av Obama-styre. http://nordic.businessinsider.com/corey-lewandowski-trump-women-comments-billy-bush-2016-10?r=US&IR=T

Det är illustrativt för den vänsterinriktade pressens dominans, att Donald Trumps elva år gamla förlöpningar väcker enormt uppseende i mainsteam-media, under det att mycket värre avslöjanden om Bill Clintons kvinnoaffärer inte framkallade särskilt många axelryckningar inför presidentvalet 1992. Skillnaden är att familjen Clinton alltid varit omhuldad inom etablissemanget och närmast haft rockstjärnestatus, medan Donald Trump i egenskap av framgångsrik kapitalist setts ned på med förakt.

Bill Clinton kan lämpligast beskrivas som en sexmissbrukare bredvid vilken Donald Trump ter sig som en fumlande nybörjare. Hans mest välkända sexaffär är den med Vita huset-praktikanten Monica Lewinsky; paret ägnade sig ibland åt sexuella aktiviteter samtidigt som Clinton arbetade i Ovala kontoret och hade telefonsamtal med internationella statsmän. Cigarrsex ingick i övningarna. Han ljög bevisligen om detta inför amerikanska folket och ställdes inför riksrätt 1998.

Lewinsky var mycket långt ifrån Bill Clintons enda erövring/offer. Andra kvinnor som gör gällande att expresidenten ofredat dem sexuellt är Paula Corbin Jones, Gennifer Flowers och Kathleen Willey. Han valde att betala Corbin Jones och dennas advokater 850 000 US dollar innan aktuell stämning lades ner. Clinton nekade till anklagelser om att ha antastat Willey – hon hävdade att Clinton varit otillbörligt närgången mot henne och bland annat klämt henne på brösten i Ovala kontoret (hon var volontär i Vita huset) – med motiveringen, att hon hade för små bröst för att han skulle ha varit intresserad. Här följer en lista över några av Bill Clintons kvinnoaffärer: http://albertpeia.com/oxfordassault.htm

juanita-broaddrick
Våldtäktsmannen och offret – Bill Clinton och Juanita Broaddrick åtskilliga år senare.

Juanita Broaddrick, i dag 73 år gammal, hävdar att Bill Clinton våldtog henne under sin tid som delstatsåklagare i Arkansas och skrev på Twitter tidigare i år: ”I was 35 years old when Bill Clinton, Ark. Attorney General raped me and Hillary tried to silence me. I am now 73…it never goes away.” http://www.thegatewaypundit.com/2016/10/juanita-broaddrick-responds-trump-pssy-tape-35-years-old-bill-clinton-ark-attorney-general-raped/

För etablissemangsmedia har paret Clintons understundom rent kriminella göranden och låtanden i stort sett varit en no go-zon, medan det är fritt fram när det gäller den av samma media så avskydde Donald Trump. Det tycks aldrig gå att på allvar komma åt de djupt korrupta Clintons som därtill skyddas av FBI-chefen James Comey, vilken enligt vissa kritiker ”strött immunitetsavtal omkring som godis” i syfte att säkerställa, att ingen medlem av skumraskfamiljen Clinton hamnar i fängelse. http://www.newstarget.com/2016-09-29-james-comey-fbi-head-handing-out-immunity-protection-like-candy-to-ensure-no-clinton-crooks-go-to-prison.html

Den närmaste framtiden får utvisa vad som händer i presidentvalrörelsen inklusive hur den senaste Trump-skandalen påverkar väljaropinionen. Den andra debatten mellan huvudkandidaterna hålls i morgon söndag den 9 oktober.

Trump versus Clinton: En jämn debatt med Trump som knapp vinnare

27 september, 2016

hillary-clinton-donald-trump-5f65ef51-f483-447c-b180-cd46fcba9044Inga sura miner efter debatten!

Nej, den första debatten inför presidentvalet i USA den 8 november på Hofstra University i Hempstead, New York blev ingen avgörande seger för någon av kandidaterna. Ingen vid sina sinnens fulla bruk torde kunna göra gällande att någon av kontrahenterna Trump och Clinton ”krossade” den andre/a. Vilket förstås inte hindrar att det är precis vad vissa svenska medier gör ändå:http://www.di.se/nyheter/clinton-krossade-trump/

Detta överraskar inte på något sätt. Det är ett känt fenomen, åtminstone sedan början på 1970-talet, att svenska medier helt saknar förmåga att göra en lidelsefri och opartisk analys av politiken i USA – särskilt då när det blir dags för presidentval. Kalla det gärna McGovern-syndromet efter den demokratiske kandidaten George McGovern, som en nästan enig svensk presskår höll tummarna för så det knakade då han ställde upp mot Richard Nixon i valet 1972. Nixon vann en jordskredsseger. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Svenska redaktörer och reportrar anser att deras uppgift när det gäller presidentval i USA är att vara en hejaklack för den demokratiska kandidaten. Som i år som bekant är före detta utrikesministern Hillary Clinton. Hon har alla de rätta vänsteråsikterna i många frågor som rör exempelvis vapenlagstiftningen, skatter, rasproblematiken, abort, HBTQ-frågor, klimatalarmismen etcetera. Att hon dock nog måste betraktas som något av en ”hök” utrikespolitiskt försöker svenska media sopa under mattan så gott det går.

Nästan alla de debattreferat jag tagit del av i engelskspråkiga media framhåller hur jämn debatten faktiskt var. Någon särskilt hätsk debatt, som framskymtat i svenska media att det skulle ha varit, var det knappast heller. Det hela gick faktiskt ganska lugnt och sansat till, och det märktes tydligt att kandidaterna – som båda är kända för att vara tämligen flamboyanta – ansträngde sig för att framstå som nyanserade. Clinton kunde dock inte undgå att hånle försmädligt åt sin medtävlare genom hela debatten, något som knappast gav några nya sympatier.

ctv45_iukaatwiz
Många undrade efter debatten vad det var för anordning Clinton hade  på ryggen under den illröda dräkten – konturerna av en sladd och en dosa av något slag avtecknar sig.

Trump slog emellertid ner på vad han menade vara Clintons bristande stamina, det vill säga uthållighet, och hävdade att hon hade ett uselt temperament. Clinton kontrade ganska elegant med att hon visst var uthållig som, i egenskap av Obamas första utrikesminister, hade flängt jordklotet runt och att det egentligen var Trump som hade dåligt temperament därför att han har en vana att gå i taket på grund av provokativa tweets.

I ett numera viralt videoinslag ger Hillary här, några dagar före debatten med Trump, emellertid prov på sitt ibland ostyrbara temperament då hon gapar och skriker till sina anhängare att hon egentligen borde leda över Trump med 50 procentenheter genom sin överlägsna arbetsrättspolitik: https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/09/22/this-is-why-hillary-clinton-isnt-50-points-ahead-or-even-10-points-ahead/

Sådana utbrott lyste dock med sin frånvaro under debatten med Trump, och Clinton uppträdde samlat, proffsigt och utan att drabbas av några av sina ”tics” som att skaka maniskt på huvudet eller att få extrema hostattacker. Trump å sin sida undgick att trampa i klaveret och svarade i mitt tycke för en närmast oklanderlig insats trots att han stundom var hårt ansatt. Mitt omdöme är att det var en jämn debatt som Trump vann på poäng genom en något mer frekvent slagvillighet och utan att komma ur balans. Han var också den artigare av de två – han kallade konsekvent motdebattören för ”Secretary Clinton” medan Clinton lika konsekvent refererade till Trump som ”Donald”.

De opinionsundersökningar som gjorts efter debatten ger ett resultat som helt motsäger de svenska uppgifterna om att ”Clinton krossade Trump”. Således har fyra undersökningar – och det är här fråga om ansedda företag såsom CBS och Time Magazine – Trump som vinnare. Detta torde också rätt väl spegla det aktuella läget i de vanliga opinionsmätningarna. http://redstatewatcher.com/article.asp?id=39839

ctvi2ewxyae-t2qDonald Trump vann debatten med Hillary Clinton med röstsiffrorna 59 mot 41 procent i Time Magazines omröstning.

En jämn uppgörelse med liten övervikt för Donald Trump. Det var så jag upplevde debatten framför TVn mellan de äldsta presidentkandidaterna någonsin (Trump är 70 och Hillary snart 69) och tillika troligen också de minst omtyckta. Det tycks också vara så de flesta amerikanska tittare upplevde den av de här refererade opinionsmätningarna att döma. Båda kandidaterna gjorde hyggligt bra ifrån sig, ingen av dem spelade bort sina chanser att väljas till president för världens ännu mäktigaste nation i november.

Den konservativa amerikanska dagstidningen The Washington Times kommer sannolikt sanningen närmast med detta konstaterande:

If you liked Mr. Trump before the contest, you probably think he withstood the fire just fine. If you prefered Hillary Clinton, she´s clearly the winner. No independent minds have been changed. http://www.washingtontimes.com/news/2016/sep/26/debate-grades-hillary-clinton-and-donald-trump-pas/

Om de båda huvudpartiernas kandidater skötte sig hyfsat bra kan dessvärre samma sak inte sägas om debattens moderator, Lester Holt, som är nyhetsankare på TV-kanalen NBCs Nightly News. Trump-kampanjen slog omedelbart efter debatten ner på Holts insatser, i mitt tycke med full rätt. Statistiken visar  att han avbröt Donald Trump 30 gånger men Hillary Clinton blott vid 19 tillfällen. Och när Trump-anhängarna i publiken jublade åt sin favorit tillhöll Holt dem att vara tysta – så icke då Clinton-klacken gjorde sig hörd. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3809095/Was-Lester-Holt-auditioning-Hillary-s-press-secretary-NBC-moderator-attacked-bias-Clinton-failing-ask-emails-Benghazi-constantly-interrupting-Trump.html

Det bör därtill ha varit uppenbart för alla som såg debatten att Lester Holt, som ändå har en 30-årig yrkeserfarenhet att falla tillbaka på, gång på gång utsatte Trump för tuffa frågor medan han undvek att ställa Clinton till svars beträffande flera kontroverser hon varit inblandad i. Således avkrävde han Trump i rätt aggressiva ordalag svar angående exempelvis den senares påstådda stöd för Irakkriget, hans inställning till kärnvapen, hans åsikt om president Obamas födelseland, påstått förolämpande omdömen om fru Clinton och förment rasistiska uttalanden.

xhillary-clinton-lester-holt-800x416-png-pagespeed-ic-pzgpu8xjje
Debattledaren Lester Holt anklagas för att ha hjälpt Hillary Clinton under debatten med Trump.

Däremot avstod Holt från att grilla Hillary om hennes 33 000 raderade e-mejl, hennes skakiga agerande i samband med att fyra amerikanska diplomater mördades av en islamistisk lynchmobb i Benghazi i Libyen 2012, om Clinton-stiftelsens påstådda skumraskaffärer och om det tveksamma kärnvapenavtalet mellan USA och skurkstaten Iran.

Inte underligt att Hillary på ett hjärtligt sätt tackade Lester Holt för dennes moderatorinsats. Daily Mail Online (se länken ovan) undrar om det rentav var så att Holt positionerade sig för tjänsten som president Hillary Clintons pressekreterare efter valet.

Debattcirkusen rullar nu närmast på med den traditionella debatten mellan vicepresidentkandidaterna, det vill säga Mike Pence (Trump) och Tim Kaine (Clinton), vilken kommer att hållas på Longwood University i Virginia den 4 oktober och ha CBS-ankaret Elaine Quijano som moderator. Kanske ingen höjdare, men givetvis ändå en intressant kraftmätning som i bästa fall kan ge en liten hint om vartåt det lutar.

De båda resterande uppgörelserna mellan Donald Trump och Hillary Clinton hålls den 9 respektive 19 oktober. Den första av dessa debatter kommer att köras som ett så kallad Town Hall-möte, där publiken får ställa hälften av frågorna, medan den avslutande debatten följer samma format som den första. Hela debattprogrammet via denna länk: http://www.uspresidentialelectionnews.com/2016-debate-schedule/2016-presidential-debate-schedule/

Jag tänker inte ett ögonblick försöka hemlighålla för mina läsare (eller några andra) att jag önskar se Donald Trump i Vita huset efter valet. Ännu en mandatperiod av korrupt inrikes- såväl som utrikespolitik i Bill Clintons och Barack Obamas anda vore förödande för USA och för världen.

 

 

 

 

 

 

 

McGovern-syndromet: Rolf Porseryd till er tjänst

23 juli, 2016

ahead-of-his-time-in-72and-12

Vänsterdemokraten George McGovern blev mosad av Nixon i USA-valet 1972.

Det är ett omvittnat faktum, att svenska media rutinmässigt i samband med val i USA favoriserar det Demokratiska partiet. Detta är det mer vänsterinriktade av de två stora i amerikansk politik och känns därför mera ”svenskt”. Låt oss kalla detta fenomen ”McGovern-syndromet” efter strykpojken George McGovern i valet mot Richard Nixon 1972.

Så har det varit åtminstone i alla USA-val jag har personliga minnen av, från och med Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Det har inte spelat någon roll om demokraternas kandidater varit hopplösa förlorare som George McGovern 1972, Walter Mondale 1984 eller Michael Dukakis 1988 eller vinnare av typ Jimmy Carter 1976, Bill Clinton 1992 och 1996 och Barack Obama 2008 och 2012.

Jag framhöll i en insändare i Expressen efter Bush-Mondale-valet den 17 november 1988 bland annat följande:

Åter har det amerikanska folket varit fräckt nog att välja en president som svenska massmedier inte godkänt. George Bushs klara seger över Michael Dukakis med 426 vunna elektorer blev en svår besvikelse för journalister och andra observatörer i press och etermedia i Sverige.

IMG_1405
Mitt inlägg i
Expressen om USA-valet den 17/11 1988.

Nyligen har det republikanska partiet Grand Old Party (GOP) avverkat sitt konvent i Cleveland och därvid, helt enligt ritningarna, utsett Donald Trump som sin presidentkandidat. Svenska media har överflödat av rapporter om hur eländigt hatisk, ja rentav ond, Trump är. Han vill bygga en mur mot Mexiko för att hejda den illegala invandringen söderifrån, han vill hindra muslimer från att komma in i USA och därmed minska terrorhotet och han vill – hu så hemskt – sätta sitt eget land i främsta rummet.

Dessutom har vi fått höra att fru Melania Trump plagierat sitt konventtal, att The Donalds eget tal var ”nattsvart” och att han varit oförsynt nog att kritisera sin antagonist Hillary Clinton samt att republikanerna är ett parti i upplösningstillstånd.

Trump-ätarna finns i alla typer av svenska medier, men jag tänkte här nöja mig med att – utan alla anspråk på fullständighet – titta litet närmare på en av alla de propagandister förklädda till reportrar som tillåts härja fritt i tidningar och etermedier: TV4-nyheternas veteranreporter, och en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet, Rolf Porseryd.

maxresdefault
Rolf Porseryd, en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet i svenska media, till er tjänst!

Här ett exempel på Porseryds rapportering i form av inslaget ”Protesterna mot Trump fortsätter: ´dump the Trump´”:  http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/protesterna-mot-trump-forts%C3%A4tter-dump-the-trump-3446832

Detta är mycket långt ifrån något isolerat exempel på den snart 70-årige utrikesreportern Porseryds vinklande. Botaniserar vi vidare bland TV4-nyheternas senaste inslagsrubriker från USA-valet 2016 hittar vi exempel som: ”Säkerhetspådraget enormt kring konventet men vapen är tillåtna” (18/7); ”Här spårar republikanernas konvent ur” (18/7); ”Fru Trumps talskandal – dagens samtalsämne på konventet” (19/7); ”Trumpanhängarna hetsas till skenrättegång mot Clinton”; samt ”Nattsvart linjetal av Trump” (22/7).

Så trumpetas bilden av en fullständigt galen Donald Trump ut. Varken han, hans parti, hans familj eller anhängare finner någon som helst nåd inför Rolf Porseryd. Alla är mer eller mindre galna, eftersom de inte svarar mot de ideal etablissemangsmedia i Sverige vill att amerikansk politik skall ha. Det enda försonande inslag jag hittat är möjligen detta: ”Trump har definitivt chansen att bli president”. Sensationellt – en av två kandidater i valet har möjlighet att bli president, lägg ut, lägg ut!

original
Donald Trump applåderar sin vicepresidentkandidat, Indiana-guvernören Mike Pence.

Rolf Porseryd är född 1947 och har arbetat på TV4-nyheterna sedan 2015. Tidigare har han bevakat krigsdrabbade länder som exempelvis Afghanistan, Iran, Irak, Libanon, Bosnien och de palestinaarabiska områdena. Enligt uppgift sträcker sig Porseryds kontrakt med TV4-nyheterna till och med årets amerikanska presidentval. Jag antar att det är för mycket begärt att han ersätts som USA-korrespondent av den utmärkte TV4-profilen Marcus Oscarsson? https://sv.wikipedia.org/wiki/Rolf_Porseryd

Om svenska mediers slagsida i USA-rapporteringen har slutligen Ronie Berggren sammanställt en fyllig och synnerligen illustrativ samling exempel från public service på sin blogg enligt följande: http://usapol.blogspot.com/2011/04/vinklad-usa-rapportering-och-svensk.html

 

 

100 år sedan Richard Nixon föddes: en av de stora presidenterna

25 oktober, 2013

new-book-alleges-richard-nixon-had-an-affair-with-a-florida-businessmanUSAs 37e president Richard M. Nixon (1913-94).

I år är det  100 år sedan Richard Nixon – den ende amerikanske president som avgått frivilligt från sin post – föddes. Jag skall försöka reda ut varför han blev så hatad men också älskad och även belysa de betydelsefulla insatser han svarade för, innan han 1968 valdes till president efter en jämn uppgörelse med demokraternas kandidat Hubert Humphfrey. Nixons största bedrift som president var sannolikt hans Kina-politik, vars följder är med oss än i dag.

Richard Milhous Nixon föddes i Yorba Linda, Orange County i Kalifornien den 9 januari 1913. Han kom från enkla förhållanden. Föräldrarna var Frank Nixon och Hannah Milhous, den senare med tysk bakgrund. Fadern var först metodist men blev omsider, liksom hustrun, kväkare. Den unge Richard fick en sträng uppfostran och förbjöds svära, dansa och dricka alkohol. Av bröderna avled Arthur och Harold i TBC i unga år medan Donald levde mellan 1914 och 1987. Yngsta brodern Edward, född 1930, lever fortfarande.

Unge Richard visade sig vara en duktig skolelev som gillade latin och Shakespeare. Eftersom familjens ekonomiska omständigheter inte tillät akademiska studier vid någon av de mer prestigefyllda läroanstalterna, enrollerade sig Nixon först vid Whittier College i Kalifornien. Nixon valdes här till ordförande i elevrådet. Därefter började han studera juridik vid Duke University i Durham, North Carolina 1934. Båda dessa institutioner präglades av de ideal som förfäktades av metodister/kväkare.

Nixon försökte sedan få en anställning vid några av de mer kända advokatbyråerna i New York men misslyckades med detta, varför han återvände till Duke för att ta sin advokatexamen. När det var klart flyttade han tillbaka till Whittier, där han blev delägare i en advokatbyrå som drevs av en vän till familjen. 1940 gifte han sig med high school-lärarinnan Pat Ryan. Tillsammans fick de döttrarna Tricia, född 1946, och Julie, född 1948. Den senare kom att gifta sig med en sonson till förre presidenten Dwight D. Eisenhower, vars vicepresident Nixon var i två perioder.

Novelist-Ann-Beattie-imagines-Mrs-Nixon-BEJJ6JD-x-largeFamiljen Nixon: Julie, Tricia, Richard och Pat.

Under Andra världskriget var Nixon inkallad i flottan. Han ansågs vara ha goda ledaregenskaper och avancerade till örlogskapten. Han skall också ha gjort sig ett namn som den amerikanska Stilla havs-flottans främste pokerspelare. Efter kriget gav sig Richard Nixon politiken i våld och anslöt sig till Grand Old Party (GOP), det vill säga republikanerna. 1946 invaldes han vid 33 års ålder i den amerikanska kongressens representanthus.

Nixon invaldes i representanthuset samtidigt som den blivande presidenten John F. Kennedy. Deras respektive tjänsterum låg intill varandra, och de blev goda vänner trots olika partier och sina helt olika typer av bakgrund. 1950 invaldes Nixon i senaten efter en antikommunistisk valkampanj som gav honom smeknamnet ”Tricky Dick”. Nixon gillade inte att framträda offentligt men gjorde likväl bra ifrån sig som kampanjtalare.

Antikommunismen låg i tiden i USA. Flera uppseendeväckande sovjetiska spionhärvor hade avslöjats, och Nixon deltog mycket aktivt i arbetet att avslöja kommunistiska landsförrädare. Han grundlade genom denna verksamhet  ett rykte som stenhård antikommunist, vilket gjorde honom hyllad och uppskattad i vissa kretsar. I andra, mer vänsterinriktade kretsar gjorde samma verksamhet att han betraktades med avsky som en fiende till så kallade progressiva värden.

imageAlger Hiss dömdes till fem ås fängelse för mened.

Jan Olof ”Jolo” Olsson har i bokverket 20e århundradet (Del 6 1951-1960) sammanfattat Richard Nixons ställning vid denna tid på följande sätt:

Nixon var för stora skaror nästan nationalhjälte. Av andra var han hjärtligt avskydd. Hans politiska karriär grundade sig på hans insats 1948 då han som medlem av representanthuset i Washington satt med i den kommitté som undersökte oamerikansk verksamhet. Det var Nixon som mot de övriga medlemmarna i kommittén, mot allmänna opinionen och trots kritik och hån i pressen var övertygad om att Alger Hiss, en av de framträdande i Franklin Roosevelts administration, trots sina nekanden var skyldig till vad han anklagats för, nämligen att ha lämnat ut uppgifter till en kommunistisk agent. Det visade sig att Nixon hade rätt, och från det ögonblicket blev han dessvärre de ultrapatriotiska amerikanernas idol och för de liberala den mest avskydda figuren i politiken näst senator McCarthy.

Just det. Nixon fick rätt den gången, liksom så många andra gånger. Det har det vänstervridna/politiskt korrekta etablissemanget i USA och västvärlden aldrig kunnat förlåta honom.  Nixon trodde, mer än de flesta andra, på den avhoppade kommunisten och redaktören i tidskriften Time, Whittaker Chambers, när denne hävdade att den respekterade diplomaten Alger Hiss – som vid denna tid var ordförande i den ansedda Carnegiestiftelsen – inte bara var medlem i det amerikanska kommunistpartiet, utan också hade lämnat ut hemliga dokument till Sovjetunionen.

Det var den 21 januari 1950 som en jury i New York fann Alger Hiss skyldig till mened och dömde honom till fem års fängelse. Han kunde formellt inte dömas för spioneri, eftersom de brott han begått var preskriberade, men i realiteten var det som sovjetspion och landsförrädare han dömdes och tvingades schavottera inför en hel värld. De avgörande bevisen mot Hiss var mikrofilmer innehållande avfotograferade dokument som Chambers hade gömt i en ihålig pumpa på sin bondgård i Maryland. Historien med pumpan har sedan använts för att förlöjliga Nixon och hans medarbetare, precis som om bevisen skulle vara mindre trovärdiga om de gömts i en pumpa.

Alger Hiss förnekade under resten av sitt långa liv sin skuld och har därvid alltid haft en trogen anhängarskara bland de politiskt korrekta i västvärlden. Under rättegången kom dock Hiss att inveckla sig i det mer långsökta försöket att dölja sanningen efter det andra. Först gjorde han gällande att han aldrig i hela sitt liv sett Whittaker Chambers. När det emellertid blev klart att den senare hade detaljerade kunskaper om makarna Hiss privatliv, möblemanget i deras bostad och om Algers fritidsintressen, övergick han till att påstå att han känt Chambers flyktigt men då under ett annat namn.

Under båda rättegångarna mot Alger hiss gick Nixon hårt åt den kommunistiske sovjetspionen, vilken lika envetet och med ett överlägset flin på läpparna bedyrade sin oskuld och samtidigt anklagade Chambers för att vara än sinnessjuk, än försmådd homosexuell beundrare av Hiss. Till slut blev det Nixon – och rättvisan – som segrade. Chambers kontrasterar i sin berömda memoarbok Witness (1952) de styrkor som ”vann Hiss-fallet åt nationen” mot ”de glittrande Hiss-styrkorna”. Skillnaden dem emellan var, menade Chambers, ungefär densamma som ”mellan det glittrande franska ridderskapet och de något skamfilade engelska bågskyttarna, som segrade vid Agincourt”.

Richard Nixons insats i Hiss-fallet kan knappast överskattas. Om inte Alger hiss hade fällts och vidden av det sovjetiska spionaget i USA inom framförallt Roosevelt-administrationen blottlagts, hade cancern troligen inte kunnat kontrolleras och kanske fått en dödlig utgång för USA som fri och demokratisk nation.

eisenhower-and-nixonEisenhower och Nixon: president och vicepresident.

Richard Milhous Nixon var under hela sin offentliga verksamhet förföljd av skandaler och kontroverser. Efter Hiss-affären kom, sedan Nixon nominerats till Eisenhowers vicepresident, den så kallade Checkers-affären. Nixon anklagades här för att ha tagit emot motsvarande 90 000 kronor i mutor av en affärsman. Den enda gåvan han tagit emot, försäkrade Nixon dock i ett emotionellt TV-tal till nationen, var hunden Checkers som hans små döttrar tyckte så mycket om.

I talet berörde Nixon också sin fattiga barndom i ett enkelt kväkarhem. Genom talet fick Nixon opinionen på sin sida och tvingade Eisenhower, som hade en ganska sval inställning till sin vicepresident, att uppskattande tillstå: ”Dick, you are my boy.” Inför presidentvalet 1956 försökte presidenten förmå Nixon att avsäga sig vicepresidentskapet för att i stället ingå i regeringskabinettet. Nixon, som anses vara en av de mest inflytelserika vicepresidenterna i USAs historia, vägrade dock gå med på detta.

När Eisenhowers två presidentperioder var över – han hade i båda valen besegrat den demokratiske kandidaten Adlai Stevenson – var Richard M. Nixon den logiske republikanske kandidaten. Uppgörelsen mellan honom och demokraternas John F. Kennedy i november 1960 blev ett av historiens jämnaste amerikanska presidentval. I den TV-sända valdebatten framstod Nixon på grund av sin mörka skäggbotten för en majoritet av allmänheten som mer osympatisk än den insmickrande Kennedy med sin pojkaktiga frisyr och sitt tandrika leende.

untitledNixon och Kennedy i TV-debatten. Kennedy vann på grund av Nixons skäggstubb.

Kennedy vann med en marginal omfattande endast 120 000 röster. Räknat i elektorsröster var dock skillnaden till Kennedys fördel så pass stor som 303 mot 219. 1962 ställde sedan ”Tricky Dick” upp i Kaliforniens guvernörsval och förlorade med stort eftertryck. Hans politiska karriär tycktes vara över, och i ett bittert uttalande inför den samlade presskåren vidhöll Nixon: ”You won´t have Nixon to kick around any more.” Richard Nixon var emellertid tillbaka redan 1964, då han gjorde ett misslyckat försök att bli nominerad som republikanernas presidentkandidat. I stället valde han att arbeta för Grand Old Partys uttalat konservative kandidat Barry Goldwater, som förlorade jordskredmässigt till Lyndon B. Johnson.

Nixons tid skulle komma i november 1968, då han besegrade Johnsons vicepresident Hubert Humphrey i ett jämnt val men där fördelningen av elektorsrösterna blev klara 301 mot 191. Nixon hade luttrats genom en rad kriser och stod nu redo att ta på sig rollen som världens mäktigaste ledare. Under de första fyra åren som USAs 37e president var han inte frånvarande från jobbet en enda dag på grund av sjukdom. Som vicepresident valde han den tämligen okände guvernören i Maryland, Spiro Agnew.

richard-nixon-agnewNixon och Agnew.

Nixon och Agnew omvaldes med synnerligen betryggande marginal i presidentvalet 1972, då det demokratiska partiet ställde upp med den vänsterradikale Vietnam-krigsmotståndaren George McGovern. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där högerliberalen Björn Ahlander var chefredaktör,  skrev i en ledarkommentar den 9 november 1972:

”I ett vidare perspektiv utgör Richard Nixons och Henry Kissingers utrikespolitik ett hopp för världen. Deras mål är att dra in Sovjetunionen, Kina, Japan, Västeuropa och andra länder i ett globalt balanssystem som är ägnat att förebygga stora krig och som möjligen kan leda till en ny världsordning. Ingenting liknande detta har på allvar försökts sedan den berömda Wien-kongressen efter de förödande Napoleon-krigen.”

Nixon var i själ och hjärta, vilket framgått ovan, en övertygad antikommunist och ”kall krigare”, men han blev aldrig riktigt den konservativa amerikanska opinionens gunstling, även om de konservativa naturligtvis uppskattade hans insatser i kommunistbekämpningens tjänst i slutet av 1940- och början av 1950-talen.

Han var snarast en moderat konservativ pragmatiker, och hans och Kissingers avspänningspolitik uppfattades av många, sannolikt med en viss rätt, som alltför tillmötesgående gentemot Sovjet. Liksom många andra västliga bedömare överskattade Nixon och Kissinger den sovjetiska militära styrkan och sovjetsamhällets stablitet. Först Ronald Reagan ett decennium senare insåg att Sovjetunionen – som Reagan benämnde ”ondskans imperium” – kunde och skulle besegras av den fria världen med Förenta staterna som ledarnation.

100729_nixon_ap_218Nixon omgiven av amerikanska soldater  under ett besök i Sydvietnam.

Reagan behövde dock inte besväras av Vietnamkriget, som var en kvarnsten om halsen för både Nixon och hans företrädare Johnson. Nixon lovade redan då han tillträdde 1968 att avsluta konflikten i Indokina med hedern i behåll, och i januari 1973 såg detta ut att ha lyckats med Parisavtalet som renderade Henry Kissinger och den nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho Nobels fredpris.

Drygt två år senare hade dock kommunisterna segrat i Sydvietnam, Laos och Kambodja sedan USA gradvis dragit tillbaka alla sina stridskrafter. Nixon-administrationens mantra ”fred med ära” kunde aldrig dölja det faktum, att Förenta staterna för första gången i historien hade förlorat ett krig. Vilka orsakerna till utgången av Vietnamkriget än var, så var inte president Nixons omedvetenhet om kommunismens natur en av dem.

kissingerDoktor Henry Kissinger: Nixons nationelle säkerhetsrådgivare samt utrikesminister.

Få förstod mer än Nixon kommunismens verkliga karaktär. Nixon torde med bitter klarhet ha insett att kriget inte kunde vinnas, men han försökte genom att beordra omfattande bombningar av Hanoi och Haiphong julen 1972 tvinga kommunisterna till förhandlingsbordet och få till stånd så förmånliga fredsvillkor som möjligt.

Det är tveksamt om Nixon någon gång på allvar trodde, att den korrupta regeringen i Saigon i längden kunde försvara sig mot anstormningen norrifrån.  Nordvietnam var tungt beväpnat med vapen från Kina och Sovjet samt hade till sin hjälp en femtekolonn i Sydvietnam, som i större delen av västvärlden kallades Viet Cong (vietnamesiska kommunister) men i Sverige benämndes FNL.

NixonVisitsChinaPresident Nixon överlägger med Röda Kinas premiärminister Chou En-lai.

Richard Nixons största utrikespolitiska bedrift kom med den Kina-politik som utformades av honom och den nationelle säkerhetsrådgivaren, senare utrikesministern Henry Kissinger. Genom sin resa till Peking 1972 förhindrade Nixon av allt att döma Kina att återförenas med Sovjetunionen och därmed skapa ett nära nog oövervinneligt världskommunistiskt block. Detta kunde ske genom att Nixon och Kissinger för de kommunistkinesiska  ledarna inklusive den redan senile ordförande Mao  Tse-tung kunde presentera amerikanska satellitfoton som visade offensiva sovjetiska militäranläggningar nära den kinesiska gränsen.
  
Att USAs närmande till det Röda Kina i sinom tid skulle gå ut över den traditionella partnern Republiken Kina på Taiwan (det var Carter-regeringen som erkände Peking på Taipeis bekostnad 1979) var beklagligt men kanske oundvikligt. I detta globala perspektiv framstår Watergate, som slutligen blev Nixons fall, som en struntsak.

Richard Milhous Nixon var en komplex personlighet. Han beskrev sig själv vid något tillfälle som ”en inåtvänd person i ett utåtriktat yrke”, en man som för sin personliga del och å sin familjs vägnar förmodligen skulle ha varit lyckligare om han på heltid fått ägna sig åt advokatyrket. Men viljan att göra en bestående samhällsinsats och att kämpa för de ideal han höll högt vägde tyngre, och trots sin naturliga tillbakadragenhet var han effektiv när han var ute på valturnéer. Att han var en god talare bevisade han genom sitt installationstal i Washington, D. C. i januari 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=zjFZlFXnrNs

imagesCANND5O5

Efter sin avgång 1974 – han hade dessförinnan och till sina många fienders stora förtret av sin efterträdare Gerald Ford benådats för eventuella brott begångna i samband med Watergate-affären – blev Nixon en respekterad ”äldre statsman” och ansedd utrikespolitisk analytiker och utlandsgäst. Han författade en rad framsynta böcker av vilka The Real War (1980) kommit ut i svensk översättning på Contra förlag under titeln ”Det verkliga kriget”. För mig kommer Nixon alltid att framstå som en av de stora presidenterna.