Orwells ”1984” allt närmare i Skottland

 

Humza Yousaf vill genomföra avlyssning av privata konversationer i hemmen.

”Conversations over the dinner table that incite hatred must be prosecuted under Scotland´s hate crime law.”

Så citerades Skottlands regerings justitiesekreterare (Cabinet Secretary for Justice) Humza Yousaf nyligen i The Times. Det innebär i realiteten att staten skall ges möjlighet att övervaka privata samtal över middagsborden i människors hem. Om förslaget förverkligas kan skottarna glömma innebörden av det gamla talesättet ”mitt hem är min borg”.

Scotland’s justice secretary: Dinner table conversations ‘stirring up hatred against Muslims’ must be prosecuted

Genom tillägg till Scotland´s Hate Crime Act skall, menar Yousaf, alla yttringar av vad som kan uppfattas som kritik mot muslimer, judar, sexuella minoriteter, handikappade, personer av en viss ålder etcetera kriminaliseras. Ifrågavarande lag baseras löst på the Public Order Act från 1986.

Justitiesekreterarens utspel har fått ymnig kritik från exempelvis Skottlands katolska kyrka, representanter för polisen, akademiker och artister vilka menar att Skottland inte längre kommer att vara fritt om förslaget går igenom. I dessa tider, med utbrett användande av smartphones och andra kommunikationsmedel, skulle massiv övervakning av det slag som förespråkas inte erbjuda några större svårigheter.

Storebror ser dig.

Muslimen Humza Yousaf, född 1985, är son till immigranter som anlände till Storbritannien på 1960-talet. Modern är från Kenya och fadern från Pakistan. https://en.wikipedia.org/wiki/Humza_Yousaf

Han har varit justitiesekreterare i Skottlands regering sedan 2018 och innehade innan dess flera ministerposter. Sedan 2016 är han ledamot i Skottlands parlament för Scottish National Party. Yousaf är även krönikör i Glasgow Times. Kritiker menar nu att yttrandefriheten i Skottland kräver att Humza Yousaf avlägsnas från sin post.

Det är väl bara att konstatera, att uttrycket slavery is freedom (slaveri är frihet), hämtat från George Orwells framtidsdystopi 1984, blir alltmer aktuellt. Storebror ser dig (Big Brother is watching you). Och detta inte bara i Skottland utan också här hemma, där den famösa lagen om ”hets mot folkgrupp” är på väg att upphäva alltmer av vår grundlagsfästa yttrandefrihet.

Kort sagt: rätten att inte bli kränkt anses viktigare än det fria ordet.

 

 

 

 

Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

Putins giftiga strategi: lögnen satt i system

Ryska agenter har åtskilligt i sin arsenal att välja mellan när de får klartecken från Kreml att oskadliggöra misshagliga individer. När avhopparen Aleksandr Litvinenko togs av daga i London 2006 användes det radioaktiva ämnet polonium. Och när den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia förgiftades i engelska Salisbury i början på mars bestod vapnet i ett extremt giftigt nervmedel kallat novitjok. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/13/fallet-skripal-ryska-mord-och-mordforsok/

Medicinsk expertis har meddelat att det är fullt möjligt att far och dotter Skripal, som fortfarande är föremål för intensivvård, har fått obotliga såväl mentala som kroppsliga skador. Även polismannen Nick Bailey, som försökte hjälpa paret på en parkbänk i Salisbury, utsattes för nervgiftet och vårdades på sjukhus men är nu utskriven. Bailey har sagt att livet för hans del aldrig kommer att bli detsamma igen. https://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/sergei-skripal-yulia-nerve-agent-brain-damage-health-hospital-salisbury-a8269056.html

Krim

Detective sergeant Nick Bailey skadades svårt av nervgiftet novitjok när han försökte hjälpa Sergej och Julia Skripal.

Owen Matthews, som skriver i den engelska tidskriften The Spectator, menar att den ryska ledningens farlighet inte så mycket består i dess förmåga att ta död på sådana personer som den uppfattar som sina fiender (min översättning):

Men Putins verkliga makt, som är långt farligare än alla raketer och gifter han har i sina vapenförråd, ligger i hans giftiga förmåga att fräta bort sanningen. Putin ljuger skamlöst och upprepat. Det gör också hans medhjälpare. Till och med när den rättstekniska bevisningen är massiv och ovedersäglig. https://www.spectator.co.uk/2018/03/vladimir-putins-toxic-power/

I själva verket, anser Matthews, använder Rysslands president lögnen som vapen på ett rutinmässigt sätt. Som när han i mars 2014 försäkrade världen att det inte fanns några ryska trupper på Krim och att ”alla kan köpa ryska uniformer” samt att det var ”lokala försvarsstyrkor” som hade besatt centrala platser och byggnader på Krim i Ukraina. https://www.npr.org/sections/thetwo-way/2014/03/04/285653335/putin-says-those-arent-russian-forces-in-crimea

En knapp månad senare var det inte tal om några lokala försvarsstyrkor längre. Då tackade Putin öppet de ryska soldater som genomfört annekteringen av Krim-halvön. Länge nekade Putin också till att det fanns reguljära ryska soldater i östra Ukraina. 2016 medgav han emellertid att dessa fanns på plats i det aktuella området. http://time.com/44375/putin-crimea-russia-army/

Ett annat fall som visar att sanningen är den ryska regimens värsta fiende gäller Malaysia Airlines Flight MH 17, som den 17 juli 2014 sköts ner över Ukraina på väg mellan Kuala Lumpur och Amsterdam. Samtliga 298 ombordvarande omkom. Ryssarna förnekade i det längsta att det funnits någon som helst rysk inblandning i nedskjutningen och skyllde allt på Ukraina – sedan visade en internationell undersökning att planet skjutits ner av proryska separatister beväpnade med luftvärnsroboten BUK. https://sv.wikipedia.org/wiki/Malaysia_Airlines_Flight_17

En rysk soldat på post i staden Simferopol på Krim den 19 mars 2014.

Enligt Owen Matthews är det själva ljugandet som är Putins egentliga budskap: lögnen satt i system så att själva begreppet sanning mister sin betydelse. Putin kan också räkna med att det finns gott om aningslösa – och i somliga fall närmast patologiska – Putin- och Rysslands-kramare i väst som är beredda att tro varje ord som kommer ur den stores mun. Putin blir därmed i stånd att skapa sin egen verklighet. Sådant kan lätt leda till hybris.

Också när det gäller den notoriska och systematiska ryska dopingen inom idrottsrörelsen ljuger ryska befattningshavare sig blåa i synen. Ett bevis på hur bisarr situationen är visas av, att samma person – Grigorij Rodtjenkov – ledde såväl Rysslands så kallade kamp mot dopingen som den ryska statens dopingprogram syftande till att göra landets idrottsutövare mer konkurrenskraftiga internationellt.

Vid vinter-OS i ryska Sotji 2014 tog Ryssland 13 guldmedaljer varav minst fyra enligt så kallade visselblåsare var dopade. Rodtjenkov, som varit verksam inom den ryska underrättelsetjänsten FSB, har sedan han avslöjat det massiva fusket i samband med OS på hemmaplan skrutit om hur lätt det var att manipulera blodprov från ryska deltagare. Rodtjenkov har försäkrat att Putin hade detaljerad kännedom om vad som försiggick. Putin har hela tiden blånekat och kallat anklagelserna ”löjliga”. https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/visselblasaren-putin-visste-allt-om-dopningen-av-idrottarna-i-sotji

Rodtjenkov har bland annat hänvisat till George Orwells berömda framtidsdystopi 1984, där det talas om ”dubbelspråk” – doublespeak. Det tillåter en person att inta två motsatta positioner samtidigt och att tro att båda är lika sanna. Därför kan en och samma person leda både kampen mot doping och  ett statligt dopingprogram. Dubbelspråket gör det möjligt att ljuga obehindrat: ja, lögnen blir till och med en nödvändig dygd. https://en.wikipedia.org/wiki/Doublespeak

Ibland blir lögnerna dock helt absurda. Som när den ryska statstelevisionens nyhetsankare Sergej Kiselev påstod att paret Skripal förgiftats av den brittiska underrättelsetjänsten MI6 i ett försök att piska upp russofobiska stämningar och bättra på premiärminister Theresa Mays dalande popularitet. Där fanns också antydningar om att västvärlden genom förgiftningen ville sabotera det ryska presidentvalet.

Lika absurt var det när det ryska utrikesdepartementets talesperson, Maria Zakharova, sökte skjuta skulden på bland annat Sverige – som tillsammans med Storbritannien, Tjeckien och Sverige skulle ha bedrivit försöksverksamhet med den typ av nervgift som användes mot Sergej och Julia Skripal. Sanningen är ju att det är helt otänkbart att någon annan stat än den ryska kan ha gjort sig skyldig till detta illdåd. https://www.expressen.se/nyheter/ryssland-pekar-ut-sverige-efter-nervgiftsattacken/

Man kan fråga sig om Putin-megafoner som Sergej Kiselev och Maria Zakharova verkligen tror på vad de säger – så bisarrt utflipprade är deras utsagor. Det finns dock inga tecken på att vare sig Rysslands-fanatikerna i väst, som ser Putin som världens frälsare, eller största delen av Rysslands befolkning skulle tvivla på något av det som Putin eller till äventyrs någon annan makthavare i Kreml har att säga.

Grigorij Rodtjenko i sitt dopinglaboratorium.

En vanlig uppfattning är att – även om det skulle stämma att Putins folk förgiftar dubbelagenter, skjuter ner passagerarflygplan eller dopar idrottsutövare – så här gör alla. Det är vanligt att man i sammanhanget drar på med inadekvata jämförelser som att väst mördar egna medborgare utomlands med drönare och att väst invaderade Irak eller Kosovo utan FNs godkännande. Det är en så kallad youtoo-taktik som är mycket omtyckt bland Putin-trollen på nätet.

”Problemet för resten av världen”, anser Owen Matthews i The Spectator, ”är att Putin går mycket längre än att bara ljuga. Kreml har aktivt, genom de samlade ansträngningarna från hans propagandamaskin, genomfört en systematisk attack på själva idén att sanningen kan existera någonstans.

En indirekt effekt av denna strategi är att det i väst på sina håll skapats en föreställning om att ”ryssarna” ligger bakom hart när allt ont som sker i världen. Detta gynnar åtminstone delvis Kreml, eftersom det då blir lättare för Putin och hans anhang att peka på orimligheten i några av de påståenden som görs om Rysslands skuld.

 

 

 

 

Ny bok: Sex läsvärda texter av Jan Sjunnesson

Livsvatten är titeln på Jan Sjunnessons senaste bok. Foto: Tommy Hansson

Livsvatten – så heter Jan Sjunnessons senaste bok (Stockholm 2017, 193 sidor). Boktiteln har hämtats från den inledande berättelsen om de fiktiva personerna Johan Trädgård och dennes dotter Birgitta med underrubriken ”En berättelse om alkohål (sic!)” och deras relation till alkoholhaltiga drycker.

De övriga fem texterna är ”Vargen kommer – en monolog”, ”Det filosofiska begreppet Den Andre”, ”Utlänningar om svenskarna”, ”Språket hos Orwell och Martinsson” samt ”Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap”. Man kan nog sammanfattningsvis påstå att bokens sex texter spretar åt alla håll, men det gör dem enligt min uppfattning inte mindre läsvärda!

När Jan Sjunnesson, född i Linköping 1958, gjorde entré i Sverige-vänliga sammanhang så blev han nästan över en natt känd i vida kretsar. Och sedan han 2014 utsetts till chefredaktör och ansvarig utgivare för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden blev han en ofta förekommande gäst i diverse TV-soffor och debattprogram. https://sv.wikipedia.org/wiki/Samtiden_(webbtidning)

När Sjunnesson sedan året därpå avpolletterades på initiativ av den i Budapest häckande, avsuttne riksdagsmannen Erik Almqvist blev det en förstasidesnyhet i svenska medier. 2016 utsågs den tidigare centerpartistiske skribenten Dick Erixon till ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Samtiden. Almqvist tycks numera dessbättre vara ett minne blott vad beträffar Samtiden och andra SD-sammanhang.

Jan Sjunnesson må ha försvunnit från den officiella SD-scenen men kämpar på som så kallat Sverige-vänlig skribent och debattör. Som sådan har han, om jag förstått saken rätt, varit verksam sedan han i ett inlägg på den nu avsomnade debattsajten Newsmill ställde den i Sverige närmast tabubelagda frågan: ”Vad kostar invandringen i indirekta kostnader?” https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Sjunnesson

På 1970- och 1980-talet var Jan Sjunnesson bland annat engagerad i Vänsterpartiet kommunisterna och dess ungdomsförbund Ung vänster. Han kände varmt för företeelser som internationell solidaritet och flyktingars situation. Efterhand blev det akademiska examina i filosofi och pedagogik i Uppsala, Södertörn och Linköping samt anställningar som skolledare – exempelvis biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium. Den tiden är nu förbi för Sjunnesson, vars politiska övertygelse medfört att han i praktiken drabbats av yrkesförbud inom skolvärlden.

Jan Sjunnesson på besök hos SD Vallentuna. Foto: SD

Skrivit, det har Sjunnesson gjort sedan han började som journalist i början på 1980-talet. För några år sedan utkom han med den egenartade, politiska romanen Framtidsmannen med motiv från Sverige och Indien (där Sjunnesson också varit verksam). Jag skrev då en recension som kan läsas via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/09/folkbildningsmannens-roman-om-framtidsmannen/

Berättelsen ”Livsvatten” i boken med samma namn tar sig an det icke helt okomplicerade ämnet alkohol, som alla människor har något slags relation till. Huvudpersonerna, Johan Trädgård och hans dotter Birgitta (som är anställd vid Systembolaget), är båda alkoholkonsumenter men Johan oroar sig över dotterns ymniga drickande. Birgitta sammanfattar svenskarnas inställning till alkohol på följande sätt (sidan 45):

Vad jag lärt mig från att jobba på Bolaget är att svenskarna smusslar med flaskorna och vill samtidigt vara lite tuffa. De ser sig som rebeller när de köper ut. Inte som att köpa ut till andra utan till sig själva. Det är lite sorgligt men så är vi. Vi kan inte bli som fransmän eller britter. Alkohol är ett livsvatten för oss. PS. För övrigt anser jag att Systembolaget borde ha söndagsöppet.

Texten ”Vargen kommer” har formen av en scenisk monolog där aktören kreerar rollen som en desperat man som tröttnat på det politiska klimatet i Sverige och därför hotar tända eld på sig själv som protest mot regimen. Precis som Jan Palach gjorde i Prag 1969 och Mohammed Bouazizi i Tunis 2011. Det monologpersonen och Palach/Bouazizi har gemensamt är att de är djupt kritiska mot rådande regimer, även om dessa är milt sagt olika.

”Jag tjänar inte denna förrädarregim längre”, citeras monologpersonen. ”Jag är ingen arbetande person som betalar skatt till detta ruttnande lik till nation. Jag vägrar att låta mig bli som er, hellre är jag hemlös, en fredlös och statslös varg. En flamma i natten. med en dunk fotogen och en tändare kan man slå ett riksdagshus med häpnad.”

Hur den sceniska framställningen slutar skall inte avslöjas här, men Sjunnessons text är onekligen väldigt stark!

Återstående fyra texter är, till skillnad från de två inledande, inte fiktiva utan resonerar kring ämnen som uppenbarligen intresserar författaren. Av dessa vill jag särskilt rekommendera genomgången av kritiska Sverige-skildringar från Susan Sontag 1969 till makarna Pegkul 2014. Min personliga favorit bland dessa skildringar är den brittiske journalisten Roland Huntfords Det blinda Sverige (The New Totalitarians) från 1971, som tecknar en bild av ett land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med det övriga demokratiska Europa.

Harry Martinson tilldelades nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

I Sjunnessons näst sista text gör författaren en intressant jämförelse mellan den engelske framtidsskildraren George Orwell (som egentligen hette Eric Blair), mest känd för dystopierna 1984 och Grisfarmen, och den svenske skalden och nobelpristagaren Harry Martinson i dennes rymdepos Aniara som komponisten Karl-Birger Blomdahl gjorde en mycket avancerad opera av 1958.

Skall jag framföra något kritiskt blir det att Sjunnesson nog kunde ha bekvämat sig med att stava Harry Martinsons efternamn korrekt och inte med två s!

Jag bekänner gärna att jag hade ett betydande utbyte av Jan Sjunnessons läsvärda texter och rekommenderar dem med stort nöje!

Förre förrädaren Guillou kan inte hålla sig

Jan Guillou poserar som  jagande machoman.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article16969255.ab

”George Orwell hade fel – mardrömmen fanns i USA.”

Så lyder rubriken till en krönika i Aftonbladet den 16 juni som totats ihop av förre fängelsedömde förrädaren, KGB-medarbetaren och kommunisten Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, till råga på allt född i min hemstad Södertälje 1944. Läs hela artikeln via länken överst om ni orkar.

Guillou driver alltså tesen att Orwell – som egentligen hette Eric Arthur Blair – hade fel när han i den berömda framtidsdystopin 1984  ger en bild av det omänskliga övervakningssystemet i Stalins Sovjetunionen. Det demokratiska USA är mycket värre, hävdar Guillou. Han skriver:

Romanen har ända sedan den kom ut 1948 fungerat som ett av de allra mest effektiva argumenten mot totalitär kommunism. Orwell själv var en antiimperialistisk vänsterman som idag skulle ha befunnit sig på ståndpunkter som exempelvis Vänsterpartiet.

Att Guillou anger felaktigt publiceringsår – 1984 kom ut 1949, ett år före Orwells dödsår – kan vi till nöds stå ut med, kanske rentav också att den in i märgen övertygade kommunisten Jan Guillou uppenbart lögnaktigt antyder att han skulle ha särskilt mycket emot den totalitära kommunistiska ideologin.

George Orwell/Eric Blair (1903-50): vänsterman och brittisk patriot.

När Guillou emellertid solkar den världsberömde författarens  minne genom att påstå att han skulle dela Vänsterpartiets åsikter blir det bara för mycket. Guillou har visserligen rätt när han väljer att beteckna Orwell/Blair som antimperialist – det blev han på grund av sina erfarenheter som ung brittisk polis i Burma på 1920-talet – men George Orwell var en mångbottnad personlighet.

Orwell/Blair tvekade nämligen inte att gå emot strömmen. När hans antisovjetiska fabel Animal Farm (Djurfarmen) kom ut 1943, skedde det i en tidsepok då Sovjetunionen stod mycket högt i kurs i både Orwells hemland Storbritannien och ett USA som leddes av den varme Stalin-vännen Franklin Delano Roosevelt. Att Andra världskriget faktiskt hade möjliggjorts av pakten Nazityskland-Sovjetunionen 1939 hade snart glömts bort, och att tvivla på Stalins goda intentioner framstod vid denna tid närmast som opatriotiskt.

Orwell tvekade dock inte att visa sig politiskt inkorrekt. Det gjorde han inte heller då han under sin sjukdomstid (TBC) i slutet av 1940-talet för en god vän som arbetade vid avdelningen Information Research Department på brittiska utrikesministeriet överlämnade en lista på 38 namngivna personer, vilka av Orwell ansågs vara kryptokommunister och därmed ett hot mot demokratin i Storbritannien.

Nämnda avdelning hade initierats av Labour-partiet och hade till uppgift att propagera för demokrati och antikommunism. Bland namnen på listan återfanns skådespelarna Charlie Chaplin och Michael Redgrave samt en brittisk parlamentsledamot.

Orwell namngav Charlie Chaplin som kryptokommunist och säkerhetsrisk.

Att mot denna bakgrund, som Guillou gör, påstå att den antitotalitäre författaren George Orwell/Eric Blair skulle ha haft det minsta till övers för ett parti som den folkilskne Jonas Sjöstedts Vänsterpartiet – med dess långa historia av samarbete med Sovjetunionen och allsköns andra kommunistdiktaturer – är en ren förolämpning mot Orwell/Blair. Denne må ha varit vänsterman och antiimperialist, men han var också brittisk patriot och såg med all rätt kommunisterna som potentiella eller verkliga förrädare.

Förre förrädaren och spionen Jan Guillou kan helt enkelt inte hålla sig när han ser en chans att förminska kommunismens brott mot mänskligheten och förstora det kanhända överdimensionerade övervakningssystemet i USA, som initierades av den republikanska Bush-administrationen och, sedan det godkänts av allehanda parlamentariska instanser, fördes vidare av Obama-gänget. Och det är inte måttligt vad Guillou brer på:

Men i ljuset från den senaste spionskandalen i USA framstår ändå Stasi som en mild västanfläkt. Då ställs vissa historiska självklarheter på huvudet.

USA, som Guillou ömsom betecknar som världens ”största” eller ”starkaste” demokrati (det sistnämnda är korrekt eftersom Indien är större), har länge varit ett spöke för Guillou, vilket mer än väl framgår av den kraftigt antiamerikanska tendensen i exempelvis hans agentromaner. Ett av skälen till Guillous USA-hat är att detta land är det förhatliga Israels främsta bundsförvant i världen.

Ty är det något som Guillou inte uppskattar så är det judar/israeler, en inställning som  på 60- och 70-talen fick honom att, i likhet med en annan före detta södertäljebo vid namn Göran Rosenberg, stödja de allra mest mordiska och blodtörstiga bland de arabiska mördarband som massakrerade judar/israeler på olika platser i världen som i München 1972.

Så nu är USA i Guillous ögon värre än Sovjetunionen och Östtyskland när det gäller att övervaka sin befolkning. Vad Guillou inte låtsas om är givetvis, att det amerikanska överrvakningssystemet tillkommit efter  11 september-attackerna 2001 i syfte att förhindra terrordåd och att bekämpa USAs fiender och inte för att hålla medborgarna i schack. Guillou tvingas också medge att det ställvis varit tämligen framgångsrikt – genom det amerikanska antiterrorprogrammet har det varit möjligt att eliminera den länge elusive al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin samt en lång rad andra terrorledare på olika håll i världen.

USA/Israel – en kombination som inte uppskattas av Jan Guillou.

Det är sant att talrika amerikaner, likaväl som andra nationaliteter, säkerligen upplever övervakningen som besvärande och som ett ingrepp i den privata sfären, låt vara att i en nyligen företagen undersökning en majoritet av tillfrågade amerikaner accepterade övervakningen som nödvändig. Jag har förståelse för sådan typ av kritik.

Dock måste vi hålla huvudet tillräckligt kallt för att inse, att den amerikanska övervakningen inte är ett mål i sig. Och framförallt används den inte för att, som skedde i de nämnda exemplen Sovjet och Östtyskland, spåra upp oliktänkande och placera dessa i läger, på mentalkliniker och i politiska fängelser.

De som drabbas i USA är enstaka, udda personer som Bradley Manning och Edward Snowden, individer som fullkomligt ger fan i den nationella säkerheten genom att lämna ut hemligt material och avslöja för USAs fiender hur de amerikanska underrättelseorganen arbetar. Personligen har jag inga som helst problem med att dessa ställs inför rätta för sin troligen brottsliga verksamhet.

En ungdomligt polisongprydd Guillou som Palestina-krigare som planerade anfall mot israeliska posteringar.

Jan Guillou har slutligen aldrig haft några problem med att svälja barbariskt förtryck i kommunistiska och arabiska/muslimska diktaturer. Han tillhörde exempelvis den galne Irak-härskaren Saddam Husseins ivrigaste påhejare i Sverige och höjde denne och hans socialistiska Baath-parti till skyarna i en bok från slutet av 1970-talet med titeln Irak – det nya Arabien, skriven tillsammans med dåvarande hustrun Marina Stagh.

Då känner han sig desto mer hemma med att racka ner på förhållandevis mindre oegentligheter i den demokratiska delen av världen, främst i USA och Israel. Han kan knappast skylla på sin relativt framskridna ålder. Det är de kommunistiska ränderna  som aldrig går ur. Frågan är bara varför någon  längre tar honom på allvar som politisk kommentator, om någon nu gör det. Han skriver inte ens bra.

Desperata åsikter kräver desperata invektiv

”Underlivshögern”. Det är en term som åtminstone jag inte hört förut. Förrän Länstidningens (LT) i Södertälje politiske redaktör Tomas Karlsson använde den dagens datum (5/3 2012) i syfte att smutskasta mig och alla andra som värnar den traditionella familjen.

Karlsson.

Orsaken till Karlssons utfall var ett debattinlägg av mig samma dag betitlat ”Det desperata motståndet mot familjen”. Jag utgår i inlägget från en tidigare ledartext där Karlsson (29/2) tar ställning för att ensamstående kvinnor skall tillåtas bli mödrar genom artificiell insemination där sperman hämtas från en anonym donator.

Hela inlägget här:

http://lt.se/asikter/debatt/1.1568867-det-desperata-motstandet-mot-familjen

Karlssons rubrikvis framförda huvudargument är att ”Ensamstående kvinnor skall få bli mammor”. Fast det var ju inte riktigt det frågan gällde. I alla fall inte enbart. Frågan var i stället huruvida de ensamstående kvinnorna skulle få bli mammor genom klinisk insemination, och då blir saken givetvis inte riktigt lika enkel.

Karlssons ledarkommentar här:

http://lt.se/asikter/2.13341/1.1568853-underlivshogern-ar-unken

Själv menar jag att föreliggande förslag om att tillåta klinisk insemination för  ensamstående kvinnor är det senaste i raden av politiska initiativ som syftar till att underminera familjens ställning i samhället. Det är, för att återknyta till den av Karlsson myntade termen ”underlivshögern”, det politiska etablissemanget som vill rota i kvinnors underliv. Inte de som motstätter sig klinisk insemination för ensamma kvinnor!

Huxley.

Tomas Karlssons retorik är ett typiskt exempel på den välkända tekniken att göra svart till vitt och förvandla lögn till sanning. Desperata åsikter kräver desperata invektiv. Ty det är ju inte minoritetens vilja att främja familjens ställning som kan betecknas som desperat eller extrem, utan tvärtom den politiskt korrekta majoritetens strävan att upplösa familjeidealet genom att framställa det som mossigt och hopplöst förlegat.

De politiker, redaktörer och andra opinionsbildare som nu sällat sig till radikalfeministerna väljer alltså att gå vidare på den väg av social experimentlusta som lett till så svåra och överhängande problem i våra urbana ghettoenklaver. En gemensam nämnare för flertalet unga män som ägnar sig åt skadegörelse och annan form av småbrottslighet i utsatta områden runt om i vårt land är frånvaron av fäder som hade kunnat utgöra goda manliga förebilder.

Det här har redaktör Karlsson och hans meningsfränder helt och hållet missat. De tror felaktigt att det är en mänsklig rättighet att få barn även om de naturliga förutsättningarna inte finns för handen. Ty i ett genomsekulariserat samhälle där människan är alltings mått är det i så fall bara att genom långtgående människoexperiment ändra på naturen.

Finns det ingen man tillstädes är det bara att inseminera kvinnan på artificiell väg – häpp! Finns det inget tredje kön utöver män och kvinnor är det bara att tillskapa ett på konstgjord väg – häpp! Är man inte nöjd med könet på eller något annat hos det barn som ännu befinner sig i moderlivet är det bara att döda barnet – häpp!

Orwell.

Och allt detta sker under den heliga ”samhällsförändringens” eller det knappast mindre heliga ”framstegets” eller möjligen ”jämställdhetens” täckmantel. Jag tror knappast ens de kritiska samhällsskildrarna Aldous Huxley (1894-1963) med Brave New World (Du sköna nya värld) eller George Orwell (1903-50) med Nineteen Eighty-Four (1984) förutsåg den groteska utveckling som under deras samtid låg åtskilliga år i framtiden.

I den sköna, nya värld som våra vanligaste politiker samt deras hejaklacksledare såsom Tomas Karlsson förespråkar existerar inte längre familjen som samhällets grundsten. Där råder en extrem individualism och atomism där alla individens – särskilt om denna råkar vara av kvinnligt kön – infall och nycker måste tillgoses under förevändning att något annat bara är reaktionära floskler.

Vi befinner oss i ett samhälle där extremisterna sitter i högsätet och begagnar sitt problemformuleringsprivilegium – ett uttryck myntat av Lars Gustafsson i en bok från 1989 – till att med ett hänsynslöst bruk av rabiata invektiv göra svart till vitt och lögn till sanning.

Och bakom kulisserna applåderar Orwells Storebror förnöjt.