Obama-administrationens fumlande banar väg för Putin

Barack Obama och John Kerry fumlar vidare i Syrien-frågan.

In a fumbling, amateurish display worthy of the Three Stooges the President of the United States, his Secretary of State, and his former Secretary of State legitimized the Russian thug Vladimir Putin and Syria´s dictator Bashar Assad.

Så skrivs det på den amerikanska sajten Secure America Now efter Obamas och hans underhuggares deklarerat positiva inställning till Rysslands president Putins förslag om att Syriens lager av kemiska stridsmedel bör ställas under internationell uppsikt. Efter att ha ägnat sig åt vad som liknar krigsretorik under en längre tid synes nu alltså Obama-administrationen beredd överväga ett förslag vilket, om det antogs, skulle vara omöjligt att implementera.

Secure America Now hänvisar till en intervju i den normalt Obama-vänliga tidningen New York Times med en ”högre amerikansk tjänsteman”, vilken uppger ”…that Washington has firm knowledge of only 19 of the 42 suspected chemical weapons sites. Those numbers are constantly changing, because Mr. Assad has been moving the stores, largely for fear some of them could fall into the hands of rebels.”

En sådan situation skulle uppvisa omisskännliga likheter med Iraks diktators Saddam Husseins kurragömmalek med FNs vapeninspektörer, då dessa inte kunde hitta några illegala vapendepåer därför att Saddam hela tiden flyttade runt dem eller förstörde dem. Strax före krigsutbrottet 2003 lastade han sedan hela rasket på flygplan och lastbilar med destination Syrien, detta enligt uppgifter i boken Saddam´s Secrets av den förre Saddam-generalen Georges Sada.

Assad och Putin: goda vänner och allierade.

Man kan naturligtvis hoppas på att Assad, diktator i Syrien sedan 2000 och känd som en av världens mest brutala despoter, skall vara mer samarbetsvillig än Saddam men några som helst garantier för att så skulle bli fallet finns helt enkelt inte. Putins timida förslag om internationell kontroll av Assads kemlager framstår mest av allt som ett halmstrå, som en tvehågsen Obama och hans eventuellt blivande koalitionspartners i ett angrepp mot regeringssidan i Syrien klamrar sig fast vid.

I dag meddelades att FNs undersökningskommission under ledning av brasilianaren Paulo Pinheiro kommit fram till, att båda sidor i den syriska konflikten begått allvarliga krigsbrott under de senaste månaderna. Regimen sades ha massakrerat civila och bombat sjukhus, medan rebellerna genomfört avrättningar, tagit gisslan samt bombat civila. ”Främst regeringsstyrkor” angavs ha använt kemiska stridsmedel, men enligt FN-kommissionen gick det inte att dra några säkra slutsatser.

Vad som kommer att hända inom den närmaste framtiden är att en resolution skall förberedas i FNs säkerhetsråd samt att USA skall överlägga med Ryssland, Storbritannien och Frankrike om hur man bäst sätter press på Assad. Obama har alltså förklarat sig vara ”försiktigt positiv” till den ryska propån och har därför bett kongressen skjuta upp sin omröstning om ett amerikanskt ingrepp i Syrien. I ett tal till den amerikanska militären sade han dock att man skall hålla sig beredd att gripa in om de diplomatiska ansträngningarna misslyckas.

FN-utredaren Paulo Pinheori anklagar båda sidor i Syrien-konflikten för krigsbrott.

Det i mitt tycke verkligt oroande med Obamas velande är att det får Rysslands gudfaderliknande ledare Vladimir Putin att framstå som en stor statsman på grund av ett skäligen tandlöst förslag om internationell övervakning som, av skäl som anges ovan, inte har några förutsättningar att lyckas.

Samme Putin fick för övrigt applåder från motståndare till islam och mångkultur för ett påstått tal i den ryska duman i februari i år, då han bland annat skulle ha sagt att ”Ryssland behöver inte minoriteter. Minoriteter behöver Ryssland”, och där han högaktningsfullt bad de som föredrar sharialagar framför ryska dito att skyndsamt bege sig iväg till de länder där sharia tillämpas. Enligt uppgifter som cirkulerat skall den ryske ledaren ha fått ”stående ovationer” under fem minuter efter det korta och kärnfulla talet.

Problemet är bara att något sådant tal av Putin i den ryska statsduman inte skall ha registrerats någonstans. Det mesta tyder därför på att det rör sig om en bluff eller om desinformation av något slag, oklart i vilket syfte. En annan möjlighet är att talet hållits off the record men av någon anledning läckts ut. Mer om detta via länken här:

http://www.hoax-slayer.com/putin-duma-speech-sharia-law.shtml

Barack Obama belönades 2009 med Nobels fredspris av den uppenbarligen senila norska nobelkommittén för det ”hopp” han påstås ha ingivit. Världen har dock knappast blivit en mer hoppfull plats med Obamas bristfälliga ledarskap, snarare har den blivit osäkrare än tillförne. Samtidigt har USAs ställning som världens ledande stormakt eroderats betänkligt, vilket lämnar fältet fritt för Ryssland och Kina att konkurrera om positionen som världens ledarnation.

Norska nobelkommitténs åldrande ordförande Thorbjörn Jagland.

Obamas fumlande ger den gamle slipade KGB-mannen Putin oanade möjligheter att framstå som en ansvarsfull statsman vilket är djupt oroande, icke minst om man betänker dennes illa dolda planer på att åter införliva de tre baltiska staterna med det ryska väldet. Inte heller Finland och Sverige går säkra i det perspektivet.

Därför bör USA vara världspolis

Sänkningen av Lusitania ledde fram till att USA ingrep i Första världskriget.

I mitt tidiga politiska liv som aktiv i Demokratisk Allians i Stockholm förekom ett rockslagsmärke med texten ”Tack US” i anslutning till en amerikansk nationalsymbol och därunder årtalen 1918 och 1945. Årtalen syftade givetvis på den lyckosamma utgången av Första och Andra världskriget, då frihet och demokrati segrade över förtryck och diktatur. I båda världskrigen var det USA som stod för de avgörande insatserna.

Det aktuella märket var, under Vietnamkrigets dagar då kritiken och hatet mot USA hela tiden eskalerade, avsett att vara en påminnelse om USAs viktiga insatser för världens frihet under världsomspännande konflikter. Situationen påminner en del om den som råder i dag, då Obama-administrationen ansätts med hätska angrepp från såväl SD-renegater som Tommy Funebo till höger som bedagade islamister och numera kommunister som Mohamed Omar till vänster. En ohelig allians ingången av USA-hatets vänner.

Jag har på det här utrymmet åtskilliga gånger klargjort, att jag på många sätt är skarpt kritisk mot Barack Obama och hans styre. En öppet socialistisk president är inte min modell för hur USA borde styras. Jag hade alla gånger föredragit John McCain eller Mitt Romney som president.

Amerikas Förenta stater är emellertid så mycket större och viktigare än vem som för tillfället råkar vara dess statschef. Den amerikanska revolutionen 1776 ledde till en unik statsbildning med en konstitution som erkände alla människors lika värde, men som även fastslog att den nya  staten skulle vara ”one nation under God”. USA har stått för frihet och demokrati i över 200 år och ej endast varit en ideologisk fyrbåk och/eller en tillflyktsort för världens förföljda och förtrampade.

Douglas MacArthur var en av USAs ledande krigsgestalter under Andra världskriget. Här vadar han tillsammans med sina generaler i land på den filippinska ön Leyte för att häva den japanska ockupationen.

USA har också på ett handfast sätt, när behov ansetts förelegat, upprepade gånger militärt och politiskt ingripit i världens öden. Därmed övertog landet Storbritanniens tidigare världsdominans. Helt klart är det befogat att tala om USA som en ”världspolis”. Frågan är givetvis om detta är bra eller dåligt. Jag kommer här att argumentera för att det inte endast är bra att det är så, utan faktiskt helt nödvändigt. Alternativen är nämligen ganska så förfärliga.

Det dröjde tre år efter krigsutbrottet innan USA blandade sig i Första världskriget. Den 6 maj 1915 sänktes det brittiska passagerarfartyget Lusitania vid Old Head of Kinsale utanför Irlands kust av torpeder avfyrade från en tysk ubåt. 1198 av fartygets 1959 passagerare omkom, bland de förolyckade 124 amerikanska medborgare.

Krav restes nu på att USA skulle inträda i kriget på ententens sida, men president Woodrow Wilson nöjde sig med att skicka en protestnot till Tyskland. Tyskarna upphörde dessutom med det oinskränkta ubåtskriget men återupptog det igen i februari 1917. Nu kunde Wilson inte längre stå emot trycket utan beslutade om amerikanskt krigsdeltagande den 6 april 1917. USAs ingripande blev tungan på den våg som slutligen vägde över till ententemakternas fördel och förpassade Tyskland och andra obsoleta imperiebyggen såsom Tsarryssland, Österrike-Ungern och Ottomanska riket till historiens soptipp.

När Andra världskriget bröt ut med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 – vilket följdes upp med Sovjetunionens invasion av en annan del av samma land ett par veckor senare – förklarade Storbritannien och Frankrike Tyskland krig. USA nöjde sig i detta läge med materiellt stöd för krigsansträngningarna. Detta ändrades över en natt, då japanskt bombflyg angrep den amerikanska marinbasen Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941 och ödelade en betydande del av USAs Still havs-flotta.

Japan hade med attacken avsett att hålla USA utanför kriget i Stilla havet, men tvärtemot denna fromma förhoppning blev amerikanerna fly förbannade vilket ledde till att president Franklin D. Roosevelt redan dagen efter attacken förklarade Japan krig och gav order om en militär upprustning utan motstycke. De isolationistiska strömningar som tidigare legat som en hämsko över den amerikanska krigsdebatten försvann i ett slag. Och som vi alla vet kunde axelmakterna Tyskland, Italien och Japan inte stå emot den amerikanska kolossen och dess förbundsförvanter med Storbritannien i främsta ledet.

Låt oss ta ett kliv i historien fram till den 12 oktober 2000, då det amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes för en självmordsattack då det låg stilla i hamnen Aden i Jemen. 17 amerikanska sjömän dog och 39 sårades i ett dåd som terrornätverket al-Qaida tog på sig ansvaret för. Den amerikanska Clinton-administrationen föredrog att inte besvara angreppet. Några månader senare hade emellertid USA i George W. Bush fått en annan president från ett annat parti än det Bill Clinton representerade.

Det amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes 2000 för en terrorattack från al-Qaida.

När al-Qaida sedan på uppdrag av sin galjonsfigur Usama bin Ladin den 11 september 2001 angrep USA genom en serie flygburna terrorangrepp, som bland annat lade World Trade Center i New York i grus och aska med cirka 3000 dödsoffer som följd, var måttet rågat för amerikanerna: Bush gav order om att USA skulle invadera Afghanistan i syfte att knäcka talibanregimen och försöka spåra upp terrorarkitekten bin Ladin.

2003 var det dags för USA att angripa Irak under den storhetsvansinnige diktatorn Saddam Hussein, som man menade förfogade över massförstörelsevapen. Några sådana hittades inte emedan Saddam kort tid före angreppet låtit exportera dessa vapen till grannlandet Syrien, något som avslöjats i boken Saddam´s Secrets av den före detta Saddam-generalen Georges Sada. Det viktigaste som uppnåddes under den USA-ledda koalitionens ingrepp i Irak var gripandet och den senare avrättningen av Saddam. Därigenom blev världen tveklöst en säkrare och bättre plats. Senare kunde också en amerikansk elitstyrka spåra upp och oskadliggöra Usama bin Ladin i hans pakistanska gömställe.

Det fortgående Kriget mot terrorn är i mina ögon det Fjärde världskriget efter de båda första världskrigen samt Kalla kriget. På många sätt är den fjärde globala konflikten svårare att handskas med, då det inte handlar om fältslag eller ens krig mellan länder på övligt sätt. Det är i stället fråga om irreguljär krigföring med inslag som självmordsbombning, medvetna övergrepp mot civila och inspärrande av kombattanter utan föregående rättslig prövning.

Oskadliggörandet av Usama bin Ladin har varit en amerikansk milstolpe i Kriget mot terrorn – Fjärde världskriget.

USAs ovedersägliga svårigheter och motgångar under Kriget mot terrorn har inte fått mig att tvivla på att USA behövs som ett slags världspolis till skydd för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati världen över. Sedan kan man givetvis beklaga den massiva övervakning som amerikanska regeringar ansett sig behöva tillgripa inom ramen för det nu pågående kriget. Låt mig presentera det så här: om inte USA påtog sig rollen som världens skyddsmakt skulle någon annan göra det. Och de enda alternativ till USA som står till buds är dels en kommunistisk diktatur med storhetsvansinne (Kina), dels en halvfascistisk autokrati med imperieambitioner (Ryssland). Av dessa alternativ väljer jag självklart USA, även fast den nuvarande presidenten heter Barack Obama.

Om USA bör ingripa i Syrien sedan det, i mitt tycke tämligen övertygande, konstaterats att Assad-regimen använt kemisk krigföring mot den egna befolkningen – och i så fall på vad sätt – är något jag här inte tar ställning till. Såvitt jag kan se finns det faktorer som talar både för och emot ett militärt ingrepp, vilket i så fall torde bli av begränsad natur.

President Barack Obama besökte under sin Sverige-visit Stora synagogan i Stockholm. Det hedrar Obama att han på detta sätt markerade mot den växande antisemitismen i Sverige.

Saddams massförstörelsevapen smugglades till Assad i Syrien

Georges Sada beskriver hur Saddam Hussein lyckades dölja massförstörelsevapnen.

http://www.theatlanticwire.com/global/2012/07/did-syria-receive-its-chemical-weapons-saddam/55142/

Oavsett vilka sida i Syrien-konflikten som använt kemiska vapen står det klart att sådana vapen finns i Syrien. Enligt en tidigare Saddam-general smugglades massförstörelsevapen från Irak till Syrien innan USAs invasion utbröt 2003, vilket förklarar varför amerikanerna inte hittade några.

General  Georges Sada (född 1939), en kristen med assyrisk bakgrund, var en av Saddam Husseins mest aktade militära rådgivare men välkomnade Saddams fall från makten sedan befrielsekriget i Irak brutit ut den 19 mars 2003. I sin bok Saddam´s Secrets (på svenska Saddams hemligheter, Livets Ords förlag 2006) beskriver Sada bland annat i detalj hur smugglingen av massförstörelsevapnen gick till.

Se länken överst samt även denna:

http://www.nysun.com/foreign/iraqs-wmd-secreted-in-syria-sada-says/26514/

General Sada var under sin militära karriär inblandad i genomförandet eller planerandet av strategiska operationer under tre krig: Sexdagarskriget 1967, Oktoberkriget 1973 samt ett föga känt angrepp med flera nervgaser som Saddam ville att flygvapnet, där Sada tjänstgjorde, skulle utföra mot Israel 1990. Angreppet frös dock dessbättre inne.

General Sada i irakisk uniform.

Sada är mycket kritisk till den USA-ledda koalitionens agerande under Kriget i Persiska viken 1991. Efter att ha krossat allt motstånd fanns möjligheten att inta Bagdad och störta Saddams folkmördande förtryckarregim. I stället drog man sig tillbaka, vilket skulle komma att kräva otaliga liv: Saddam utkrävde en gruvlig hämnd på de befolkningselement han uppfattade hade gått fiendesidans ärenden.

Georges Sada har inga höga tankar om Saddam Hussein. I sin bok skriver han (sidan 74):

Värst av allt var att han brandskattade landets rikedomar för sina palats, sina personliga nöjen och sin egen makt. Han utvidgade arméns resurser till att omfatta 6400 tanks, 40 artilleriregementen, mer än 1000 stridsflygplan och avancerade vapen för alla militära grenar. Dessutom lät han uppföra 68 luxuösa palats runtom i landet för sin egen räkning. Han såg till att alla intäkter från oljefälten gick direkt till honom, och han tvekade inte att använda landets rikedomar till att bygga allt fler raketer utrustade med kemiska stridsmedel. 

Enligt Sada försökte den irakiske diktatorn även anskaffa avancerade kärnvapen och lockade många atomforskare till Irak. Al-Qaidas terrorattacker mot USA den 11 september 2001 fungerade som en väckarklocka för USA och västvärlden, och i sitt tal till nationen den 29 januari 2002 namngav president George W. Bush länderna Iran, Irak och Nordkorea som ”ondskans axelmakter”.

General Sada, som efter en imponerande karriär inom det irakiska flygvapnet avancerat till att bli en av Saddam Husseins närmaste militära rådgivare, menar att invasionen 2008 – ”befrielsekriget” som han kallar den – var det enda sättet att stoppa galningen Saddam, som inte hade nämnvärt låtit sig bekomma av sanktionerna som tidigare riktats mot hans regim utan i stället låtit landets befolkning ta stötarna i form av hunger och brist på de flesta förnödenheter.

Saddam skall även ha haft långtgående planer på att lägga hela arabvärlden under sig, och mycket tyder på att han såg sig själv som en inkarnation av den fornbabyloniske härskaren Nebukadnessar. Sada belyser i sin bok också den enorma korruptionen i Irak såväl som i FN, en följd av projektet ”Olja i utbyte mot mat”.

President Bush och hans medarbetare har kritiserats och förlöjligats för att de, som den huvudsakliga motivationen bakom angreppet mot Irak, felaktigt påstått att Saddam Hussein förfogade över massförstörelsevapen av typ kemiska och biologiska stridsmedel. Sant är att några sådana inte upptäcktes av de invaderande styrkorna hur mycket de än letade.

Saddam strax efter tillfångatagandet.

General  Georges Sada är emellertid helt säker på sin sak: Saddam hade tillgång till sådana vapen och använde dem mot den egna befolkningen efter kriget 1991 samt planerade att använda dem mot Israel. De FN-inspektörer som arbetade på plats i Irak under svåra förhållanden med att söka efter olika typer av vapen hittade under mellankrigsperioden 1991-2003, förklarar Sada,  förutom handeldvapen och konventionella vapen även många olika typer av vapen och ammunition som var förbjudna. Dock lyckades man inte spåra upp några så kallade massförstörelsevapen.

På sidorna 241-242 i Sadas bok heter det;

Saddam hade möjlighet att snabbt flytta och återuppbygga tillverkningsapparatur, och han lyckades gömma många av dessa vapen tillsammans med råmaterial för tillverkning av massförstörelsevapen…Saddam var fast besluten att använda sig av massförstörelsevapen, och han skulle inte tveka att använda dem mot sina fiender. Kunskapsnivån bland forskarna som arbetade med att utveckla våra kärnvapen var mycket hög, men det var svårt att anskaffa den speciella utrustning som krävdes för detta arbete. Saddam hade mycket ambitiösa mål beträffande kärnvapenutvecklingen, men vi hade inte hunnit lika långt med kärnvapenprogrammet som med biologiska och kemiska stridsmedel. Dessa vapen var mycket avancerade, och vi hade gott om dem.   

Saddam agerade enligt general Sada mycket slugt. När han misstänkte att inspektörerna skulle upptäcka något på en viss plats lät han förstöra allting, men inte ens då var någonting egentligen förstört: forskarna var fortfarande i besittning av sin kunskap och sina pengar, och när tiden bedömdes vara den rätta fortsatte de helt enkelt igen. Strax före krigsutbrottet 2003 jobbade regimen i Bagdad frenetiskt med att utplåna spåren av massförstörelsevapnen och var så framgångsrik i detta arbete, att hart när hela världssamfundet – inklusive chefen för FNs inspektionsstyrka, den förre svenske utrikesministern (FP) Hans Blix – lät sig luras.

Hans Blix: bortfintad av Saddam.

När invasionsstyrkorna sedan inte hittade några massförstörelsevapen blev kritiken mycket hård mot Bush-administrationen, vilken kritiserades för att ha startat Irak-kriget på ”falska grunder”.

General Georges Sada förklarar dock på sidan 243 hur det i verkligheten låg till:

Min situation är annorlunda, som en före detta general som inte bara såg dessa vapen användas på order av landets  flygvapenchef och president. Jag vet också namnen på en del av dem som var inblandade i utsmugglandet av massförstörelsevapen ur Irak under 2002 och 2003. Jag vet namnen på tjänstemännen i bulvanföretaget SES som mottog vapnen från Saddam. Jag vet hur och när de transporterades ut ur Irak. Jag känner även till antalet och vilka typer av flygplan som faktiskt användes till detta, och andra fakta av liknande slag.   

Rent konkret gick utsmugglingen av kemiska och biologiska vapen till så, att Saddam gjorde bruk av en naturkatastrof i grannlandet Syrien sommaren 2002 – en fem kilometer lång bevattningsdamm brast – för detta ändamål. Från Irak avgick ett stort antal flygplan och lastbilar som, förutom hjälpsändningar till de nödställda syrierna, även var lastade med massförstörelsevapen. Totalt skedde enligt Sada 56 flygningar med kommersiella plan av typ Boeing 747 respektive 727. Materielen togs om hand av vapenspecialister som lovade att förvara den i Syrien tills vidare.

Planerna, berättar general Sada, hade dragits upp som en ren affärsuppgörelse och kostade regimen i Bagdad enorma summor. Chefsarkitekter bakom avtalet var Ali Hussein al-Majid (den ökände ”Kemiske Ali”) samt den syriske generalen Abu Ali, en kusin till Syriens diktator Bashar al-Assad.

Det grymma kriget i Syrien visar inga tecken på att bedarra.

Det är med intill visshet gränsande sannolikhet dessa vapen som kommit till användning av den syriska Assad-regimen i kriget mot rebellrörelsen. Att upprorsmännen skulle ha lyckats med konsstycket att stjäla de säkerligen hårdbevakade massförstörelsevapnen tror jag inte riktigt på. Assad har fått inhösta vissa sympatier från delar av världssamfundet på grund av sin kamp mot rebellrörelsen, av vilken betydande delar är islamistiska jihadister.

Detta gör dock inte Assad till någon hjälte. Mycket långt därifrån. Han efterträdde sin far som enväldig diktator 2000 och har utmärkt sig för stor hänsynslöshet i sin strävan att krossa den demokratiska motståndsrörelse, som börjat utmana hans maktställning. Det var denna omedgörliga attityd som gjorde att även islamisterna i Syrien och omvärlden snart var involverade i ett krig som det är omöjligt att se några vinnare i.

Användandet av kemiska vapen i Syrien visar slutligen en sak: George W. Bush och hans medarbetare hade alldeles rätt. Saddamregimen hade verkligen massförstörelsevapen men lyckades alltså utplåna alla spår efter dessa i Irak just före invasionen i februari 2003. Personligen tycker jag dock alldeles för mycket när det gäller invasionen av Irak har hängts upp på massförstörelsevapnens vara eller icke vara.

En amerikansk hjälte: president George W. Bush.

Enbart det faktum att Saddam Hussein avsattes och senare hängdes motiverar, som jag ser det, angreppet. Om Saddam fått hållas hade han sannolikt kastat världen in i en brand utan motstycke i  historien. Om det är någon som förtjänar hjälterollen i denna historia så är det förvisso George W. Bush.