Två leende despoter. Kinas Xi Jinping och Rysslands Vladimir Putin.
Det kinesiska kommunistpartiet arbetar i dag i sitt anletes svett för att få inflytande överallt i världen. Demokrati och mänskliga rättigheter tillåts inte stå hindrande i vägen för de kinesiska härskarnas ambitioner att nå globalt herravälde inklusive i Sverige. Och kommunistkineserna i Peking, under ledning av president Xi Jinping, arbetar på bred front genom att knyta kontakter med politiker, företagsledare och akademiker för att nå sitt syfte.
Efter Sovjetunionens fall och det Kalla krigets slut ansågs det i vida kretsar länge som självklart att framtiden var säkrad för den västerländska demokratin. Kommunismen – och annan form av diktatur -troddes vara dömda att ruttna på historiens stinkande soptipp. Därför, resonerades det, fanns heller ingen anledning för västvärlden att lägga ner så mycket resurser på det militära försvaret som tidigare. Sverige var intet undantag och det slaktades regementen på löpande band.
Det här överoptimistiska synsättet visade sig dock vara totalt orealistiskt. Kommunistdiktaturen i Sovjetunionen ersattes, efter en knappt decennielång mellanperiod under Boris Jeltsins skakiga ledarskap, av ett auktoritärt statsskick som i bästa fall kan kallas ”halvdemokratiskt”. Jeltsins ”kronprins”, den före detta KGB-officeren Vladimir Putin, var inte kommunist men torgförde ändå 2005 uppfattningen att Sovjetunionens upplösning var ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. Putin själv blev av med jobbet och tvingades under en period köra taxi för att kunna försörja sig och sin familj. https://tt.omni.se/president-putin-korde-droska-efter-sovjets-fall/a/XqE7xW
Ett nytt kallt krig – Ryssland och Kina. Det är ingen överdrift att säga att Rysslands utveckling sedan Putin utsågs till president 2000 lett till ett nytt kallt krig, något som understryks av den fortsatt aggressiva ryska utrikespolitiken. 2008 gick ryska styrkor in i den tidigare sovjetrepubliken Georgien i syfte att säkerställa fortsatt ryskt inflytande, och 2014 skedde samma sak i Ukraina där Moskva tog kontrollen över Krim-halvön och dess strategiskt viktiga stad Sevastopol där den Ryska Svartahavs-flottan redan var stationerad. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Det kan mot ovan skisserad bakgrund inte råda några tvivel om att Putins Ryssland utgör ett betydande hot mot demokrati, frihet och självständighet i vår del av världen. Vår egen geografiska närhet till det ryska riket gör att Ryssland varit en arvfiende till Sverige sedan medeltiden. Det är ett tankeväckande historiskt faktum att vi utkämpat fler krig mot Ryssland än mot trätobrodern Danmark – 14 respektive 13.
Det gick stundtals rejält bra för de svenske i dessa stridigheter. Den 12 mars 1610 lyckades exempelvis den svenske härföraren Jacob De la Gardie under de ryska tronföljdsstriderna med sina trupper och till befolkningens jubel erövra Moskva, en uppgift som så många därefter skulle gå bet på. Följden blev att konung Sigismunds son, Vladislav Vasa, utnämndes till tsar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rysk-svenska_krig
Sett i ett globalt perspektiv är det emellertid inte Ryssland utan Folkrepubliken Kina som utgör det största hotet i kraft av av dess mångfacetterade, sofistikerade och samtidigt försåtliga karaktär. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg framhåller inledningsvis (sidan 1) i sin bok Den dolda handen – hur Kinas kommunistiska parti dominerar västliga demokratier och omformar världen (Bokförlaget Daidalos AB 2020, 516 sidor): ”Det kinesiska kommunistpartiet utnyttjar de demokratiska systemens svagheter för att undergräva dem och även om många i Väst fortfarande inte vill medge det är demokratierna i akut behov av större motståndskraft om de ska överleva.”
Alla låter sig inte skrämmas. Enligt författarna påverkas varje västerländsk demokrati av Kinas undergrävande verksamhet. I och med att motståndet hitintills varit skäligen svagt tenderar kommunistkineserna anförda av Xi Jinping att bli allt djärvare – alltfler grupperingar utsätts för tvångs- och skrämseltaktik designad i Peking.
”Hotet från Kinas kommunistiska parti”, skriver Hamilton och Ohlberg (sidan 29), ”KKP, inverkar på alla människors rätt att leva utan fruktan. Många kineser som lever i Väst utgör tillsammans med tibetaner, uigurer, Falun Gong-utövare och Hongkongs demokratiaktivister måltavlor för KKP:s förtryck och lever i ständig fruktan. Regeringar, akademiska institutioner och näringslivschefer vill inte stöta sig med Peking av rädsla för att bli ekonomiskt straffade. Denna rädsla är smittsam och giftig. Den får inte bli normaliserad och accepterad som det pris länder måste betala för välstånd.”
Alla låter sig dock inte skrämmas av Pekings gangstermetoder. Till dessa modiga hör Steve Simon, VD i Women´s Tennis Association (WTA) som administrerar de professionella tennisdamernas tävlingsverksamhet. Han och WTA har skarpt tagit ställning mot Pekings behandling av den kinesiska tennisstjärnan Peng Shuai. Peng, (i februari 2014 rankad etta i damdubbel) anklagade i början av november partipampen Zhang Gaoli – som var vice premiärminister 2013-18 – för sexuella övergrepp som skulle ha ägt rum några år tidigare. https://www.ttela.se/sport/tennisstj%C3%A4rnorna-st%C3%B6djer-wta-s-kina-bojkott-1.60583380
20 minuter efter det att Pengs inlägg publicerats på webben hade det tagits bort. Peng Shuai var sedan försvunnen i omkring en vecka innan det dök upp ett mejl till WTA som sades vara från Peng. Enligt mejlet levde Peng i högönsklig välmåga och de anklagelser hon tidigare kommit med var falska.
Ingen vettig människa kan naturligtvis tro att ett sådant mejl skickats av fri vilja, och till dem som uttalade sitt stöd för den kinesiska stjärnan hörde världsettan Novak Djokovic samt de båda förra kvinnliga toppspelarna Martina Navratilova och Billie Jean King. Konsekvenserna för kineserna blev att WTA ställde in planerade tävlingar i Kina och Hongkong.
Det skulle behövas många fler kraftfulla reaktioner liknande Steven Simons och WTAs för att sätta press på härskarna i Peking!
Vinter-OS. När det gäller de 24e vinterolympiska spelen, planerade att äga rum i Peking 4-20 februari, har protesterna varit skäligen tama. USA, Australien, Storbritannien och Kanada har deklarerat att de inte kommer att låta sig representeras av officiella företrädare för de aktuella ländernas regeringar. Detta kan visserligen sägas vara ett irritationsmoment för Peking, men knappast mycket mer än så.
En svensk elitidrottare som ifrågasatt det kommande jippot i det kommunistiska Kina är skidskytten Sebastian Samuelsson. Den 24-årige Samuelsson, som var med och tog guld för Sverige i stafett vid de senaste vinterolympiska spelen i Sydkorea och även knep ett individuellt silver, har citerats: ”Vi vill tävla i bra länder, där man är snäll med sin befolkning.” Onekligen en lovvärd inställning! https://sverigesradio.se/artikel/skidskytteprofilen-sebastian-samuelsson-kritisk-till-vinter-os-i-kina
Skidskytten Sebastian Samuelsson ifrågasätter beslutet att låta Peking arrangera vinter-OS.
”En kamp på liv och död”. Hamilton och Ohlberg redogör i sin bok för hur Kina på en rad områden strävar efter att utöka sitt inflytande med målsättningen att i praktiken nå världsherravälde. Dessa ansträngningar präglas av en påtaglig Kalla kriget-mentalitet. En favoritmetod för Xi Jinping och hans hejdukar är därför att anklaga sina motståndare för att behärskas av ”McCarthyism” eller ”Kalla kriget-tänkande”
2019 deklarerade den nationalistiska tidningen Global Times att den kinesiska telekomjätten Huawei hade fallit offer för ”High-techMcCarthyism”. Kinas ambassadör i Storbritannien, Liu Xiaoming, har liknat den amerikanska marinens övningar i Sydkinesiska havet vid ”kanonbåtsdiplomati, motiverad av ”Kalla kriget-mentalitet”. Även utländsk kritik mot Kinas beklämmande facit rörande mänskliga rättigheter avfärdas som rotade i samma slags tänkande.
Hamilton/Ohlberg gör bedömningen att KKPs egna Kalla krigs-mentalitet nått nya höjder under Xi Jingpins presidentskap. Xi, född 1953, har varit landets president sedan 2013 och bör, med tanke på de kinesiska ledarnas ofta höga ålder, ha många år i den översta partitoppen framför sig; företrädarna Mao Tse-tung blev exempelvis 82 och Deng Xiaoping 92 år gamla.
Det var under Deng, som endast var 157 cm lång, som den tidigare rigida maoismen började lättas upp genom att enskilda ekonomiska initiativ tilläts under vissa förutsättningar och vardagsförtrycket i samhällslivet lättade. ”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar möss är det en bra katt” är ett uttryck, tillskrivet Deng, som är ägnat att illustrera den då rådande ideologiska inställningen. https://www.epochtimes.se/reflektioner-kring-deng-xiaopings-ekonomiska-katt-teori
En vändpunkt inträffade sommaren 1989 med studentdemonstrationerna på Himmelska fridens torg i Peking, vilka slutligen slogs ner med våldsam kraft med många dödsoffer som följd. När Berlinmuren föll i november samma år blev härskarna i Peking ännu mer skärrade. Hamilton/Ohlberg framhåller (sidan 19):”Idén att Kina stod inför en kamp på liv och död mot fientliga västerländska krafter som försökte skapa kaos i Kina slog rot inom KKP.”
”Naivitet är farligt”. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg visar i sin faktaspäckade bok att Kina arbetar på många olika plan i syfte att sprida sitt inflytande över världen: politik, diplomati, media, kultur, akademisk verksamhet och icke minst affärsverksamhet. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i en rapport om kinesiska bolagsförvärv i Sverige daterad den 29 november 2019 nått slutsatsen, att kineserna förvärvat 65 svenska företag. Dessa omfattar cirka 60 000 anställda och återfinns till en tredjedel i västra Sverige.https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2019-11-29-kartlaggning-av-kinesiska-bolagsforvarv-i-sverige.html
I en artikel i Expressen den 18 april 2021, som refererar till FOI-rapporten, konstateras att Folkrepubliken Kina har stora ekonomiska intressen i främst västra Sverige med tonvikt på strategiska bränslen. Det är ingen tillfällighet att det finns ett kinesiskt generalkonsulat i Göteborg. I artikeln nämns att det kinesiska företaget Geelys gjort jättelika investeringar i Volvo Cars respektive Volvo AB. Vidare köpte kinesiska Evergrande 2019 Saabs efterträdare Nevs i Trollhättan för 8,3 miljarder kronor. https://www.expressen.se/nyheter/kinesiska-bolag-har-makt-over-60000-svenska-jobb-/
Deng Xiaoping lät slå ner upproret på Himmelska fridens torg 1989.
Vad som är bekymmersamt är att svenska företagare ofta har begränsade kunskaper eller begrepp om hur politiken fungerar. Fredrik Fällman, docent i sinologi vid Göteborgs universitet, citeras: ”Företrädare för näringslivet är ibland naiva, naivitet är farligt. Det kan göra att Sverige drar sig för att tala fritt, vi ska inte vara tysta när övergrepp sker.”
Johan Trouvé, VD för Västsvenska handelskammaren, demonstrerar precis vad Fällman menar när han i samma Expressen-artikel citeras: ”Man måste skilja noga mellan kinesiska staten och privata företag. Det är en förutfattad mening att allt är kopplat till staten.”
Partiet är allt. Trouvés påstående är dock inte med sanningen överensstämmande. Den nakna realiteten är att allting i det röda Kina måste filtreras genom det statsbärande partiet för att över huvud taget kunna existera och verka: partiet är allt. KKP är ett leninistiskt parti som syftar till att skapa en enhetsfront. Partiet betraktar enhetsfrontsstrategin som en vetenskap baserad marxist-leninistiska grundprinciper. Omsatt till näringslivets förhållanden syftar detta arbete till att utnyttja västerländska företag i propagandans tjänst.
Hamilton/Ohlberg (sidan 27): ”Västerländska företagschefer välkomnar möjligheten att knyta affärskontakter med personer av kinesiskt ursprung. Enhetsfrontsagenter i affärsvärlden samlar information att föra vidare till de kinesiska konsulaten och odlar relationer för att sprida fördelaktiga uppfattningar om Folkrepubliken.”
Den bild författarna målar upp kan tyckas mörk. De menar dock att det finns en hel del demokratiska länder runtom i världen kan göra för att stävja det kinesiska inflytande – demokratin och viljan till frihet kan trots allt segra: ”I Hongkong och Taiwan tar människor strid mot KKP:s försök att kontrollera och skrämma…Motståndet växer för varje dag och partibossarna i Peking är oroliga (sidan 343).”
På hästryggen spelade Napoleons ringa längd mindre roll.
Vår nya statsminister Magdalena Andersson har som bekant behagat utse Morgan Johansson, född 1970, till justitie- och inrikesminister. Jag kan inte rå för att jag drabbas av smärre frossbrytningar när jag ser dennes egen arbetsbeskrivning avseende sin regeringspost:
Min reaktion bottnar inte enbart i att Morgan Johansson är en maktfullkomlig – det vill säga helt normal – sosse utan också i att han som en ovanligt kortväxt person kan tänkas lida av det så kallade Napoleonkomplexet. https://en.wikipedia.org/wiki/Napoleon_complex
Enligt detta finns en tendens hos korta personer (främst män) att kompensera för sin (bristande) längd genom ett aggressivt och auktoritärt beteende. För de flesta politiska ledare går det att få fram hur långa/korta vederbörande är, men för Morgan Johansson har detta inte lyckats: frågan är tydligen känslig.
Efter att ha studerat bilder på Johansson tillsammans med andra politiker gissar jag på att han kan vara runt 155 cm lång. Jag vill understryka att min avsikt absolut inte är att mobba Morgan Johansson – han kan ju inte rå för hur han är skapt – utan endast belysa vad kortväxthet kan innebära i ett politiskt perspektiv.
Morgan Johansson och statsrådskollegan Anders Ygeman.
I det här inlägget avser jag redogöra för vad påtagligt korta män, politiker och militärer, ställt till med genom historien. Låt oss börja med Napoleon Bonaparte (1769-1821), efter vilken ovan nämnda komplex är uppkallat. Napoleon föddes på ön Korsika och kallades ibland föraktfullt ”korsikanen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Napoleon_I
Han utvecklades till att bli en fältherre tillika militärstrateg av rang och gav Frankrike en rad segrar i de krig (Napoleonkrigen) han framprovocerade på den europeiska kontinenten, ja även före dessa; jag tvekar inte att kalla Napoleon för sin tids Hitler (minus judeutrotningen). Han misslyckades dock med att besegra Ryssland i fälttåget 1812, även om hans styrkor lyckades erövra Moskva (som invånarna då satte i brand) vilket innebar början till slutet för hans maktutveckling.
Napoleon Bonaparte (Boney som han kallades av engelsmännen) lät utropa sig själv till kejsare 1804, vilket om något tyder på (över)kompensation. Det har spekulerats i hur lång han egentligen var, men den som jag bedömer mest trovärdiga uppgiften – vilken bygger på mätningar av hans skelett – gör gällande att han mätte dryga 157 cm över havet.
Om vi tar ett ordentligt hopp tillbaka i tiden hittar vi alla tiders sannolikt störste härförare, Alexander den store (356-323 före Kristi födelse). Han var konung över det antika kungadömet Makedonien, vilket utsträckte sig från Adriatiska havet i väster till Indien i öster. Staden Alexandria i Egypten är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexander_den_store
Alexander förlorade aldrig ett slag och erövrade under sin korta bana bland annat Persien och Egypten. Genom hans erövringskrig spred sig den så kallade hellenismen, under vilken grekisk kultur och grekiskt språk upplevde en glansperiod. Alexander dog i Babylon 323 efter tolv dagars hejdlöst festande och feldosering av medicin.
Någon särskilt imponerande gestalt lär inte Alexander ha varit. Han var strax under 170 cm, vilket inte var extremt kort enligt den tidens mått men heller inte jättelångt. Alexander skall vidare ha haft en sned hals, haft en hes och obehaglig röst samt mer eller mindre ständigt ha varit på fyllan. Han har givit upphov till termen ”alexanderhugg”, en metod med vilken han med ett svärdshugg löste den som oupplöslig betraktade så kallade gordiska knuten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gordiska_knuten
Engelbert Dollfuss. 150 cm i strumplästen.
Flera av ledarna kring Andra världskriget var anmärkningsvärt korta. Låt oss börja med den i dag inte så kände Engebert Dollfuss (1892-1934), förbundskansler i Österrike 1932-34. Dollfuss var 150 centimeter kort och således en av de fåtaliga personer bredvid vilken Morgan Johansson skulle ha tett sig tämligen högrest. https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbert_Dollfuss
Dollfuss lät upplösa parlamentet 1932 och skaffade sig diktatoriska maktbefogenheter. Han sårades dödligt i den nazistiska så kallade Julikuppen 1934 och efterträddes av Kurt von Schuschnigg, vilken i sin tur avsattes av nazisterna vid annekteringen av Österrike 1938. Dollfuss var ideologiskt austrofascist och katolik med auktoritär utsyn. Det skämtades en hel del om den tvärhandshöge Dolfuss – en liten kopp svart kaffe kallades exempelvis Dollfuss Kaffee.
Adolf Hitler platsar med sina 175 cm inte bland de kortaste ledarna, men det gör däremot Sovjetunionens diktator Josef Stalin (1878-1953) som var 170 cm lång. Alltså bara en cm längre än den inte direkt reslige M-ledaren Ulf Kristersson. Stalin lät i fotografisk form gärna avbilda sig sittande, men på de kolorerade propagandaaffischerna framstår han som något av en jätte. Han lät också retuschera sina porträttbilder så att det inte skulle framgå att han hade koppärrig hy. Stalin var född i Georgien och hette egentligen Iosif Visarionovitj Dzjugasjvili. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josef_Stalin
Stalin, som var generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti 1922-53, förde en hänsynslös politik och lät inrätta ett system av slavarbetsläger som Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn kallade Gulagarkipelagen. Till Stalins mer beryktade bedrifter kan nämnas svältkatastrofen i sovjetrepubliken Ukraina 1932-33 (Holodomor), vilken skördade minst tre miljoner dödsoffer. Den framkallades artificiellt av Sovjetunionens agerande som var riktat direkt mot den ukrainska befolkningen. https://www.levandehistoria.se/sovjet-ett-samhalle-byggt-pa-terror-och-kategorisering/holodomor-terror-hungersnoden-i-ukraina-aren
Olika forskare har kommit fram till olika siffror rörande hur många dödsoffer Stalins kommunistiska regim skördade: några stannar vid 20 miljoner, andra säger 70 miljoner. I ett historiskt perspektiv är det endast det röda Kinas sinnesrubbade diktator Mao Tse-tung som kan mäta sig med Stalin som massmördare.
Inte heller Stalins företrädare Vladimir Iljitj Lenin (Uljanov) var någon kroppslig jätte – han mätte 165 cm. Lenin, som våren 1917 färdades genom Sverige och Finland på väg från sin landsflykt i Schweiz till det revolutionära Ryssland, blev efter bolsjevikernas statskupp mot den demokratiskt valda mensjevikregeringen i oktober samma år ordförande i folkkommissariernas råd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Lenin
Genom tillskapandet av underrättelseorganet Tjekan, som leddes av den polskfödde ädlingen Feliks Dzerzjinskij, införde Lenin terrorn som en naturlig del i bekämpandet av de antirevolutionära krafterna. Denna terror blev mera systematisk sedan socialrevolutionären Fanny Kaplan skjutit Lenin med tre skott den 20 augusti 1918, dock inte dödligt. Lenin avled av syfilis i hjärnan 1924.
Nikolaj Jezjov bredvid Josef Stalin och Vjatjeslav Molotov. När Jezjov utrensats retuscherades han bort från bilden.
Chef för Tjekans efterföljare NKVD åren 1936-38 var den endast 151 cm korte Nikolaj Jezjov (1895-40). Han kallades, i sin befattning som Stalins chefsbödel och på grund av sin sadistiska läggning, ”den blodige dvärgen”. Han blev själv utrensad under Stalins utrensningar, då en stor del av den sovjetiska officerskåren mördades eller fängslades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_Jezjov
Mer eller mindre kortväxta ledare återfanns även på den nationalsocialistiska/fascistiska sidan i anslutning till Andra världskriget. Det har ovan konstaterats att Hitler inte kan räknas dit, men det kan däremot hans propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945)som mätte 165 cm och vägde blott 45 kg. Han haltade svårt på grund av att ena benet var åtta cm kortare än det andra. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Goebbels
Goebbels var gift och hade fem döttrar med hustrun Magda men hade, troligen för att kompensera för sitt föga tilltalande och definitivt icke-ariska utseende, en mängd utomäktenskapliga kärleksaffärer. Joseph och Magda Goebbels lät, innan de begick självmord, förgifta samtliga fem döttrar i Hitlers bunker i Berlin den 1 maj 1945.
I det fascistiskt styrda Italien hette förgrundsgestalten åren 1922-43 Benito Mussolini (1883-1945), vars längd har uppskattats till 168 cm. Mussolini var usprungligen socialist och redaktör för tidningen Avanti! (Framåt). Han skapade fascismen med spöknippet (fasces) som symbol i syfte att låta socialismen befruktas av nationalistiska idéer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benito_Mussolini
Mussolini kom till makten efter Marschen mot Rom 27-29 oktober 1922, då han tvingade konung Viktor Emanuel III att utse honom till premiärminister. Han blev snart känd som Il Duce (Ledaren) med diktatoriska befogenheter. Det skulle efter några år vid makten visa sig att Mussolini led av svårartad megalomani (storhetsvansinne) – bland annat trodde han sig om att av sitt rike kunna åstadkomma ett nytt romerskt imperium.
Efter ett drygt årtionde med fascistiskt styre kände sig Mussolini manad att, med Nazitysklands erövringar som förebild, ockupera Abessinien (Etiopien) 1936 samt Albanien 1939. 1936 undertecknades ett vänskapsfördrag mellan Tyskland och Italien och 1940 anslöt sig Japan till denna konstellation varmed de så kallade axelmakterna hade bildats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Axelmakterna
Konung Viktor Emanuel III utnämner Benito Mussolini (till höger) till premiärminister i Italien 1922.
Mussolini blev med tiden alltmer impopulär och avsattes officiellt av kung Viktor Emanuel 1943 i ett försök att blidka de allierade. Sedan han befriats från sin fångenskap av Hitlers favoritofficer Otto Skorzeny samma år ställdes han i spetsen för Salòrepubliken i norra delen av landet. Han greps slutligen av partisanerna 1945 och sköts till döds jämte älskarinnan Clara Petacci. Deras kroppar hängdes upp och ner till allmän beskådan.
Kung Viktor Emanuel III (1869-1947), kung av Italien 1940-46 och även kallad kejsare av Abessinien och kung av Albanien, var extremt kortväxt med sina 153 cm ovanför markytan. Han var son till konung Umberto I, som mördats av en anarkistisk attentatsman 1900. https://sv.wikipedia.org/wiki/Viktor_Emanuel_III
Viktor Emanuel såg sig nödsakad att efter krigsslutet utlysa en folkomröstning om monarkins framtid i Italien. 54,3 procent röstade för att införa republik medan de som röstade för att behålla monarkin utgjorde 45,7 procent. Kungafamiljen förbjöds att beträda italiensk mark, något som inte upphävdes förrän 2005.
Spaniens diktator Francisco Francoy Bahamonde (1892-1975) var inte heller någon jätte med sina 163 cm. Franco var på sin tid Europas yngste general och till övertygelsen konservativ katolik snarare än ideologiskt medveten fascist. Han ledde sina styrkor till seger i det blodiga inbördeskriget mot sovjetstödda vänsterkrafter 1936-39 och var med titeln generalissimo Spaniens starke man till sin död 1975. Han benämndes allmänt El Caudillo. https://en.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco
Tyskland gav genom stridsflyg Franco eldunderstöd i inbördeskriget kriget och Hitler försökte länge få med Spanien i Andra världskriget på sin sida, men Franco vägrade. Därmed kunde Spanien förbli neutralt och bland annat en tillflykt för förföljda judar (Franco hade själv judiskt påbrå på mödernet). Efter Francos död 1975 blev Spanien en fullfjädrad demokrati med monarkiskt statsskick.
Den mest uppmärksammade av vår egen tids kortväxta ledare torde vara Rysslands 168 cm långe president Vladimir Vladimirovitj Putin (född 1952), som handplockats av Boris Jeltsin som Rysslands starke man 1999-2000. Han har därefter sett till att säkra sin makt genom att omväxlande bekläda president- respektive premiärministerposten. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Putin
De kortväxta ryska ledarna Vladimir Putin och Dmitrij Medvedev låter sig gärna avfotograferas sittandes..
Putins Napoleonkomplex är ovanligt tydligt redan från barndomen, då den unge Vladimir ofta såg sig tvungen att hävda sig genom att slåss med andra barn på bakgårdarna i Moskva. När det sedan blev dags att välja yrke valde Putin att bli spion (tjekist med en rysk term) och lät enrollera sig i KGB där han avancerade till överste.
Som president styr och ställer Putin som han vill utan att behöva bekymra sig om någon form av demokrati. Om det är någon medborgare som dristar sig kräva för mycket av den varan kan det gå illa för vederbörande, där godtyckliga fängelsedomar är den mildaste formen av bestraffning som i fallet Alexej Navalnyj. Andra oppositionella, såsom Boris Nemtsov, har drabbats av ond, bråd död.
Det kan nämnas att Vladimir Putins tidigare side-kick, Dmitrij Medvedev (född 1965), är ännu kortare, blott 163 cm. Genom att använda skor med höga sulor såg han dock ut att vara ungefär lika lång som bossen själv när de syntes tillsammans. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dmitrij_Medvedev
Världens för närvarande värste diktator alla kategorier, Nordkoreas Kim Jong-un (född 1984), mäter 162 cm. Han tog över ledningen av det extremt slutna och utfattiga landet sedan fadern, Kim Jong-il, avlidit 2011. Fadern har uppskattats ha varit någonstans mellan 155 och 165 cm. Nu skall det sägas att koreanska män som regel är tämligen kortväxta. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kim_Jong-un
Den stalinistiska diktaturen i Nordkorea erbjuder skrämmande möjligheter för personer med Napoleonkomplex att hävda sig. Offentliga avrättningar är legio för obetydliga förseelser som att ha smugglat in ”olämpliga” skrifter eller ha Bibeln i sin ägo. Och 2017 lät Kim till och med mörda sin egen äldre halvbror, Kim Jong-nam, på Kuala Lumpurs internationella flygplats; två asiatiska kvinnor lurades att förgifta Kim.
Far och son Kim Jong-il och Kim Jong-un.
Morgan Johansson kan naturligtvis på intet sätt jämföras med de här uppräknande diktatorerna respektive massmördarna vad beträffar politik och metoder. Han har inom ramen för vårt demokratiska statsskick inte makt eller möjlighet att göra precis som han vill. Han kan dock anställa åtskillig skada inom de ramar vårt samhälle har. Det är därför den gedigna arbetsbeskrivning han själv angivit (se ovan) är ägnad inge viss oro.
Sist ett litet udda fenomen. Flera av världshistoriens värsta tyranner oavsett längd led av något som med en fackterm kallas ailurofobi, kattskräck: några av dessa var Alexander den store, Djingis khan, Napoleon, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Saddam Hussein. https://sv.wiktionary.org/wiki/ailurofobi
Det har spekulerats i att människor som är auktoritärt disponerade kan drabbas av stort obehag vid åsynen av katter, därför att det rör sig om djur med notorisk ovilja att lyda och underordna sig.
”Vi kan inte säga att ett väpnat angrepp går att utesluta”, citerades general Bydén vidare. Uttalandet är förhållandevis anmärkningsvärt då det länge inom försvarsmakten hetat att ett ryskt anfall mot Sverige får anses vara mindre troligt. Ryska provokationer i form av kränkningar till lands, sjöss och i luften riktade mot Sverige och dess grannländer har emellertid varit så frekventa under senare år att ÖB nu uppenbarligen valt att tala klarspråk.
Enligt det försvarsbeslut som riksdagen klubbade igenom hösten 2020 kommer försvarsmakten också fram till 2030 enligt uppgift att bli föremål för den ekonomiskt mest omfattande satsningen sedan 1950-talet. Något som dock inte innebär att vi kommer ens i avlägsen närhet av 1950-talets svenska försvarsförmåga, är bäst att tillägga. https://sempermiles.se/forsvarsnyheter-om-mtrl/den-storsta-satsningen-sedan-50-talet/
Satsningen under tioårsperioden 2020-2030 skrivs till närmare 28 miljarder kronor så att försvaret sistnämnda år får 89 miljarder om allt går enligt planerna. ”Ryssland skakar om den europeiska säkerhetsstrukturen”, som ÖB uttrycker det. Så har varit fallet åtminstone sedan den ryska invasionen i Georgien 2008 och därefter över det illegala maktövertagandet av Krim 2014 och efterföljande uppbackning av proryska gerillastyrkor kring Donbass-området i östra Ukraina.
Hela landet skulle försvaras. Ett massivt sovjetryskt anfall ansågs efter det Andra världskrigets slut 1945 vara det mest sannolika militära hotet mot Sverige. ”Den ryska hotbilden blev nu styrande för den operativa planeringen”, konstateras i boken Så skulle det ryska hotet mötas. Kalla kriget 1956 av professor Kent Zetterberg (SMB 2021, 96 sidor). ”Dock krävde en stor rysk kustinvasion av Sverige att de ryska sjöstridskrafterna byggdes ut och fick många invasionsfarkoster. Det sovjetiska lufthotet var dock redan nu överväldigande även om det fanns begränsningar i räckvidden.” (Sidan 43).
Den slutsats dåvarande ÖB Helge Jung drog var att en strategisk offensiv från Sveriges sida kunde uteslutas. Det realistiska planeringsalternativ som skisserades var en strategisk defensiv i form av ett segt djupförsvar avsett att fördröja fienden och därmed vinna tid. ”Det yttersta syftet”, skriver Zetterberg (sidan 43) ”var att säkerställa hjälp utifrån, alternativtatt genom militära kraftinsatser bidra till att det ´det allmänna läget svängde´.”
Vid den här tiden var det en självklarhet att hela landet skulle försvaras från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr och från Gotland i öster till Göteborg i väster. Det var en landyta omfattande 449 000 kvadratkilometer. Sverige var sedan 1942 territoriellt indelat i sex militärområden som i sin tur var uppspaltade i försvarsområden. Systemet var konstruerat så att striden skulle fortgå även om rikets ledning och det militära högkvarteret tappat kontrollen. Alla meddelanden om att striden skulle uppges skulle betraktas som falska.
Inställningen på den tiden skiljer sig kraftigt från vad Sveriges försvar kunde klara av cirka 70 år senare, då euforin efter Kalla krigets slut i början på 1990-talet resulterat i en militär nedrustning utan historisk motsvarighet. ÖB 2009-15, Sverker Göranson, citerades i Aftonbladet den 3 januari 2013: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1w5lq/ob-sverige-kan-forsvara-sig-en-vecka
Kalla kriget. 1925 beslutade riksdagen, tydligt påverkad av de pacifistiska stämningar som rådde efter det Första världskrigets slut, om en omfattande nedrustning av Sveriges försvar. Försvarsminister vid denna tid var Per Albin Hansson, vilken några dagar före krigsutbrottet 1939 i ett tal på Skansen, nu i egenskap av statsminister, lögnaktigt hävdade att ”Sveriges beredskap är god”. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsbeslutet_1925
Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 medförde att vårt militära försvar måste kraftigt förstärkas på kort tid. Så skedde, och under krigsåren 1939-45 var drygt en miljon svenska män inkallade för krigstjänst (detta var innan krigsmakten bytt namn till försvarsmakten 1974/75). Som mest, i augusti 1943, fanns 300 000 man under vapen samtidigt. Krigsberedskapen upphörde officiellt den 30 juni 1945.
Sovjetisk propagandabild från Pragkuppen 1948: Josef Stalin med sin tjeckiske skyddsling Klement Gottwald.
Någon ny nedrustning var emellertid inte aktuell, ty några få år efter krigsslutet bröt ett nytt krig ut – det så kallade Kalla kriget. Detta kan sägas ha inletts med det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, känt som Pragkuppen. De tidigare allierade, västmakterna med USA i spetsen, och Sovjetunionen befann sig nu på kollisionskurs. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Pragkuppen_1.htm
I syfte att hindra Sovjetunionen från att expandera i västlig riktning tog USA initiativet till bildandet av grunden till vad som inom något år skulle bli Atlantpakten – NATO (North Atlantic Treaty Organization) – den 4 april 1949. De ursprungliga medlemsstaterna var USA, Kanada, Storbritannien, Danmark, Norge, Island, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Italien och Portugal. Enligt avtalet skulle övriga länder gripa in och försvara ett medlemsland som angreps av fientlig makt. https://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Internationella-organisationer/nato/
Mot NATO stod det av Sovjetunionen och dess diktator Josef Stalin bildade så kallade Östblocket, vilket 1955, sedan Västtyskland formellt gått med i NATO, i form av Warszawapakten (WP) fick ett eget försvarsförbund bestående av Sovjetunionen, Polen, Östtyskland (till 1990), Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien samt Albanien (till 1968). WPs mest ökända insats skedde när den medverkade till att upproret i Prag slogs ner 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
WP upplöstes efter det Kalla krigets slut 1990 medan NATO fortlever i högönsklig välmåga med 28 medlemsstater, varav flera utgörs av gamla östblocksländer. Ytterligare ett stort antal länder bedriver ett organiserat samarbete med NATO, däribland Sverige.
Totalförsvaret. Sverige valde att stå utanför NATO, vilket medförde en nödvändig satsning på ett så starkt militärt försvar som möjligt. Kent Zetterberg framhåller (sidan 49): ”I detta läge stod den alliansfria och från kriget skyddade demokratin Sverige mellan blocken med en stor militär styrka, inte minst den stora armén. I praktiken var Sverige nu en regional militär stormakt med en stark ekonomi, begynnande välfärd och en växande krigsmakt, där inte minst flygvapnet och marinen kom att nå internationell nivå under 1950- och 1960-talen.”
I Sverige myntades begreppet totalförsvaret, vilket förutom rent militära institutioner också omfattade centrala statliga verk, länsstyrelser, landsting och kommunstyrelser. Konceptet innebar att hela det svenska samhället mobiliserades i syfte att försvara landet och inbegrep närmare tre miljoner svenska medborgare. Det var sannolikt endast Schweiz som förfogade över ett liknande totalförsvar. I likhet med Sverige föredrog Schweiz att hålla sig utanför alla internationella försvarsallianser, och likaledes i likhet med Sverige diskuterades i alplandet frågan om lämpligheten i att införskaffa kärnvapen; båda länderna avstod slutligen därifrån. Schweiz avhöll sig därtill från att söka medlemskap i FN.
Kent Zetterberg skriver (sidan52): ”Det var mycket som måste kunna samverka och fungera i den svenska arméns förmågor för att man effektivt skulle kunna bekämpa en invaderande stormakt. Men det var ändå mycket svårt för en fiende att komma åt den svenska armén på djupet. De defensiva försvarsförmågorna hos armén var väl övade och beprövade och kunde orsaka fienden stora förluster och förtret. Notera vikten av pansarvärn, den tunga elden, luftskyddet och pansarskyddet. Det var viktiga områden att utveckla för den svenska armén.”
Nyckelroll i norr. Sveriges armé hade enligt Zetterberg under den ungefärliga perioden 1945-75 en viktig strategisk nyckelroll på Europas norra flank, där Sovjetunionen och Warszawapakten hade slagkraftiga konventionella styrkor samtidigt som NATO framstod som förhållandevis svagt. Västmakterna prioriterade istället den europeiska centralfronten som gick genom Tyskland på kontinenten. Sveriges betydelse för det västliga försvaret som en motvikt till Sovjet och Östblocket var något som man från försvarshåll gärna tonade ned i försvarsdebatten, då man ville framstå som så alliansfritt och fredsälskande som möjligt.
Försvarsbeslutet 1958 underströk ytterligare Sveriges satsning på ett starkt militärt försvar. Suez- och Ungern-kriserna 1956 gjorde riksdagen – i realiteten de fyra demokratiska partierna Socialdemokraterna, Folkpartiet, Högerpartiet och Bondeförbundet – benägen att öka på försvarsanslagen; de Moskva-styrda och nationellt opålitliga kommunisterna uteslöts av naturliga skäl från alla försvarsbeslut.
Förutsättningen var alltjämt att hela Sverige skulle försvaras och att den allmänna värnplikten skulle bestå. Beslut om kärnvapen sköts på framtiden. ”För armén väntade nu goda tider”, understryker Kent Zetterberg (sidan 93) ”då de prioriterade armébrigaderna skulle moderniseras och nå en ny slagstyrka. Skördetiden skulle ge en god utdelning i form av svenska anfallsbrigader, som kunde ta upp kampen med en stormaktsarmé. Ett nytt flygplanssystem Viggen projekterades nu och moderna stridsvagnar och tungt artilleri skulle anskaffas. Fyra norrlandsbrigader, Pansarbrigad 63 och Infanteribrigad 66 väntade bakom horisonten och skulle bli den svenska arméns höjdpunkt under det kalla kriget.”
Dagens svenska försvar arbetar med ÖBs välsignelse aktivt för att rekrytera homosexuella.
Pride och försvaret. Försvaret skall enligt det senaste försvarsbeslutet som nämnts ovan bli föremål för den största ekonomiska satsningen sedan det gyllene 1950-talet. Detta innebär ett välkommet trendbrott efter alla år med ned- och i praktiken avrustning av våra militära resurser. Det innebär dock inte att Sverige återigen kommer att bli en regional stormakt och knappast heller att hela Sverige kommer att kunna försvaras i händelse av ett fientligt angrepp.
I ett avseende är situationen emellertid oförändrad: som påpekats av ÖB Micael Bydén är det Ryssland som under ledning av den före detta KGB-officeren Vladimir Putin står för det reella hotet mot Sveriges och dess närområdes fred och frihet. I ett annat avseende är läget radikalt annorlunda jämfört med 1950- och 1960-talet. Jag syftar på den politiska korrekthetens inmarsch också på försvarsområdet.
Sedan några år tillbaka propageras det således från försvarshåll aktivt för att homosexuella skall enrolleras i det militära försvaret. Försvarsmakten köpte nyligen förstasidesreklam i Svenska Dagbladet för 100 000-tals kronor till förmån för Pride-festivalen, som försvaret sedan något år tillbaka deltar i. ÖB Bydén har själv gått i spetsen för försvarets deltagare och bland annat sjungit Elvis-låtar.
I ett meddelande från försvarsmakten skriver Bydén bland annat följande under rubriceringen ”En flagga värd att försvara”: ”Vårt deltagande i Pride är ett aktivt ställningstagande för människors lika värde och en naturlig del av ansvaret för våra medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten står helt enkelt trygg i sin värdegrund och alla som har vilja och förmåga att bidra till försvaret ska känna sig välkomna.” https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/uppvisningar-och-evenemang/pride/
Så har alltså även vårt militära försvar blivit en experimentverkstad för alternativa livsstilar. Det är en i mitt tycke olycklig och tragisk utveckling. Det svenska försvaret har uteslutande en funktion: att försvara vårt land mot fientliga angrepp och att helst vara tillräckligt avskräckande i fiendens ögon för att förhindra att ett angrepp sker. Aktiva rekryteringskampanjer gentemot personer med alternativa livsstilar gynnar näppeligen dessa syftemål.
Tvärtom riskerar åtgärder som dessa att sprida ett löjets skimmer över svensk försvarsförmåga, och jag misstänker starkt att Putin och hans närmaste medarbetare i Kreml inte direkt skakar av rädsla när det svenska försvaret kommer på tal.
NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg inledde en översynsprocess av den egna organisationen sedan såväl Trump som Frankrikes president Emmanuel Macron riktat kritik mot den 1949 bildade västliga försvarsalliansen såsom varande obsolet och i avsaknad av strategisk koordination, något som tydligt framgick av medlemslandet Turkiets invasion i norra Syrien 2019. Trump menade också att de europeiska medlemsländerna bidrar med för litet pengar till organisationen.
Stoltenberg uppmanar nu NATOs medlemsländer att stå upp mot det kommunistiska Kinas aggressiva hållning gentemot omvärlden. Stoltenberg citerades på följande sätt i Euobserver den 9 juni 2020:
The rise of China is fundamentally shifting the global balance of power, heating up the race for economic and technological supremacy, multiplying the threats to open societies and individual freedoms and increasing the competition over our values and our way of life. https://euobserver.com/foreign/148597
Socialdemokraten Jens Stoltenberg föddes i Oslo 1959 och var Norges statsminister 2000-01 samt 2005-13. Han tog över som NATOs (North Atlantic Treaty Organization) generalsekreterare efter dansken Anders Fogh Rasmussen den 1 oktober 2014. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jens_Stoltenberg
NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg varnar för ökat samgående Kina-Ryssland.
Stoltenberg ger i sina kommentarer, som avgavs via video från NATO-högkvarteret i Bryssel, covid-19-viruset en betydande del av skulden till hotet från Folkrepubliken Kina. Den kinesiska pandemin har enligt NATO-chefen ”magnified existing tensions and trends when it comes to our security.” Kinas ökade status till att bli det land som efter USA spenderar näst mest pengar på det militära kräver i Stoltenbergs ögon ” a more global approach” från NATOs 30 medlemsländer.
Det var inte första gången den norske NATO-chefen tog upp Kinas växande betydelse på världsscenen. Samma argument som han nu använde i Bryssel använde han enligt CNBCs rapportering i december 2019. Han hävdade då, liksom nu, att NATO inte betraktade Peking som ”a new adversary” men att det ändå var väsentligt att uppmärksamma den kinesiska uppmarschen på olika plan och i olika delar av världen. https://www.cnbc.com/2019/12/02/jens-stoltenberg-rising-power-china-must-be-addressed-by-nato.html
”They´re coming closer to us in cyber space, we see them in the Arctic, in Africa, we see them investing in our critical infrastructure”, framhöll Jens Stoltenberg. ”And they´re working more together with Russia. All of this has a security consequence for Nato allies.” Av detta framgår att NATO inte har släppt vaksamheten gentemot den traditionella motståndaren Ryssland; som bekant bildades NATO en gång som en västlig försvarsallians i syfte att bemöta hotet från Sovjetunionen.
Stoltenberg påpekade att Vladimir Putins ryska rike har använt militärt våld mot grannländerna Ukraina (2014) och Georgien (2008) och att man nu utplacerat nya markbaserade SSC-8-robotar med kapacitet att nå europeiska städer, något som tros ha sänkt tröskeln för potentiellt användande av kärnvapen. https://www.svd.se/trump-spelar-hogt-mot-putins-nya-missiler
Kina och Ryssland är vidare en effektiv axel för spridande av desinformation i väst, vilket framgått icke minst av covid-19-narrativet: båda länderna har exempelvis anklagat USA för att ligga bakom den pandemiska smittspridningen. Syftet är att splittra, försvaga och förvirra väst.Tidskriften Ny Teknik tillhör de medier som fäst uppmärksamheten på den ryska desinformationsverksamheten: https://www.nyteknik.se/samhalle/usa-rysk-fejk-kampanj-pastar-att-cia-ligger-bakom-coronaviruset-6988521
Två presidenter, två goda vänner: Kinas Xi Jinping och Rysslands Vladimir Putin i Kreml i juni 2019.
Den kinesiska storsatsningen på att tillskansa sig en ledande global roll, och detta inte bara militärt, märks icke minst i vårt eget land. Den numera nedlagda tidningen Veckans Affärer (VA) publicerade den 10 juli 2019 en exposé över det röda Kinas investeringar i det svenska näringslivet. ”Kinesiskt kapital flödar in i svenska bolag just nu”, konstaterade VA och hänvisade till årliga analyser i regi av konsultfirman Rhodium Group och den affärsjuridiska byrån Baker McKenzie.
Kinas ägande av kapitalet i tio svenska företag såg enligt VAs lista ut så här (en lista som kan ha utökats sedan dess):
Filmstaden SF Bio: 100% Dalian Wanda Group via ATC och Odeon Cinemas. Nordic Paper: 100% Shanying International. Nevs: 100% Evergrenade/Hongkong-baserade NMEH. Volvo PV: 99% Geely. North Pole: 75% CGN. Tre: 60% Hongkong-baserade Hutchison Whampoa. Arlanda Express: 37,5% SAFE/Ginko Tree. Oatly: 30% China Resources. Spotify: 9% Tencent. AB Volvo: 8% Geely.https://www.va.se/nyheter/2019/07/10/svenska-bolagen-som-ags-av-kina/
”Det säkerhetspolitiska läget i vår del av Europa har försämrats över tid. Oförutsägbarheten har också ökat. Vi kan inte utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära maktmedel mot Sverige.”https://www.svt.se/nyheter/forsvarsministern-om-framtidens-forsvar
Så uttryckte sig försvarsminister Peter Hultqvist (S) vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen härförleden. Samtidigt tog han upp Rysslands omfattande kärnvapenövning i bland annat Östersjön i oktober 2019 som ”en kraftfull säkerhetspolitisk signal” från rysk sida och framhöll behovet av en ökad svensk militär numerär. http://jagarchefen.blogspot.com/2019/11/grom-2019.html
Rysk interkontinental robot ICBM Topol-M3 visas upp.
Att Ryssland utgör ett konstant hot mot freden och säkerheten i vårt närområde borde inte komma som någon överraskning för någon. Provokationerna och kränkningarna av våra gränser till sjöss och i luften har varit legio – bland annat har ryssarna övat kärnvapenattacker mot svenska mål – och interfolierats av mer eller mindre hotfulla uttalanden från Vladimir Putin och andra ryska ledare. Det gamla Kalla kriget har följts av ett nytt som tog sin början 2000, då Putin först framträdde som stark man i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Hot, desinformation och vilseledning av olika slag har varit delkomponenter i en företeelse kallad maskirovka som Moskva odlat ända sedan kommunisterna tog över makten i det forna Tsarryssland. Syftet är att skapa osäkerhet och förvirring i motståndarlägret, vilket i Ryssland fall är samma sak som resten av världen. https://en.wikipedia.org/wiki/Russian_military_deception
Journalisten och säkerhetsanalytikern Patrik Oksanen är en av dem som mest träffsäkert har beskrivit den ryska strategin. I en kulturartikel i Expressen med rubriken ”Putin verkar vinna informationskriget” den 9 januari 2020 framhåller så Oksanen: ”Vi är inne på sjunde året av öppet informationskrig där Ryssland skickligt exponerar missnöje och motsättningar i våra samhällen. Det är ett krig om våra sinnen som innebär att vi får svårare att agera mot Rysslands ambitioner att rita om både gränser och säkerhetsordning i Europa.”
Oksanen menar att ryssarna varit effektivare i sitt informationskrig – desinformationskrig är nog emellertid en mer passande term i sammanhanget – än vad vi tidigare trott:
Patrik Oksanen: ”Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern som Moskvas mest nyttiga idioter.”
Få torde förneka att de största sympatierna för Putins ryska maffiastat i dag återfinns hos exempelvis högerpopulister av skilda slag, fascistoida formeringar, identitärer och extremnationalister. Företrädare för dessa brukar påstå att det inte finns någon anledning att se Ryssland som fiende eller hot, emedan det största hotet utgörs av muslimer och jihadister. Att det skulle kunna finnas flera hot samtidigt mot våra sköra västerländska demokratier tycks aldrig ha föresvävat dessa Rysslands-vänner.
Flera indicier talar för att Ryssland i dag inte ses som det betydande hot landet upplevdes vara för några år sedan. Oksanen anför som ett exempel attityderna gentemot Ryssland efter annekteringen av den ukrainska Krim-halvön 2014. Av 1000 svenskar svarade då 53 procent i en Novus-undersökning ”ja” på frågan om de var rädda för Ryssland som stormakt medan 37 procent svarade ”nej”. När 1100 i slutet av 2019 fick samma fråga av Novus blev resultatet i stort sett det omvända: 38 procent svarade ”ja”, 38 procent ”nej”.
Som exempel på en ovanligt tydlig desinformatör i Putins tjänst nämner Oksanen den så kallade Egor Putilov, numera verksam på nättidningen Samhällsnytt. ”Putilov” – han har genom åren rört sig med fler pseudonymer än han sannolikt själv kan hålla reda på – var för några år sedan anställd av Sverigedemokraterna och arbetade på partiets riksdagskansli. Sedan han ertappats med att skriva debattartiklar under påhittat namn och dessutom påkoms med skumma fastighetsaffärer med rysk anknytning blev han avpolletterad av SD. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egor_Putilov
Patrik Oksanens inlägg i Expressen fick ”Putilov” att ta heder och ära av Oksanen i en obalanserad artikel i Samhällsnytt. Bland annat hävdar Putin-trollet ”Putilov” att ”Oksanen vill att Ryssland ska gå i krig mot Sverige” i syfte att få sina egna fördomar mot Ryssland och ryssar bekräftade. Enligt ”Putilov” – som själv nekas ackreditering till riksdagen på SÄPOs rekommendation – är Oksanen en säkerhetsrisk.
Ser vi till det globala perspektivet är det illavarslande att Rysslands samarbete med Iran och Kina har intensifierats. På det tyder militärövningen i Omanbukten och norra Indiska oceanen den 25-27 december 2019, då de tre skurkstaternas marina styrkor för första gången övade tillsammans. Omanbukten ligger i anslutning till de viktiga farlederna från Persiska viken där en stor del av världens olja transporteras. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/iran-genomfor-forsta-militara-marinovningen-med-kina-och-ryssland
Michail Misjustin tillträder som ny rysk premiärminister.
Det bör i sammanhanget nämnas att Rysslands regering på Putins initiativ har avgått i syfte att bereda väg för de ändringar i grundlagen Putin vill få till stånd i syfte att säkra det putinska systemets överlevnad. Ny premiärminister blir den tidigare för en bred allmänhet okände tjänstemannen Michail Misjustin, fram till nu chef för det federala skatteorganet. Den hittillsvarande premiärministern (och tidigare presidenten) Dmitrij Medvedev blir biträdande chef för det viktiga säkerhetsrådet. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysslands-regering-avgar
Hur denna bloggare ser på Ryssland och dess förhållande till omvärlden är minst av allt någon hemlighet. Min bedömning sammanfaller i stort med skrivningen i det utrikespolitiska avsnittet i Sverigedemokraternas plattform inför valet till Europaparlamentet 2019. Under rubriceringen ”Krafttag mot Ryssland” heter det här:
Sverigedemokraterna ser mycket oroväckande /sic!/ på den auktoritära, icke-demokratiska och aggressiva regimen i Ryssland, där de tydligaste exemplen utgörs av en flagrant avsaknad av respekt för andra staters territoriella integritet med regelrätta invasioner av delar av Georgien och Ukraina. Givet detta bör befintliga ekonomiska sanktioner, liksom riktade sanktioner mot delar av statsledningen, kvarstå och möjligen skärpas. Sverigedemokraterna ser också ett behov av en plan för att åtgärda det strategiska hot som uppstår om medlemsstater är alltför beroende av rysk energi.
NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”
Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/
Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.
Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato
NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.
När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.
Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.
Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen
NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.
Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.
”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”
När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig
”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”
USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.
Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.
Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.
Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.
Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten
Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.
NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).
För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen
Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget
När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.
Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):
Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.
Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.
Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.
29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.
Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.
Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/
Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.
Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.
Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.
Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.
Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):
Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/
Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.
Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.
”Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”
Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137
Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.
Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”
Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen
Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.
Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.
Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.
Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka
Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/
Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.
Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.
Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.
Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.
Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”
Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.
Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.
Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.
Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”
Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.
Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.
”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”
Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.
Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.
I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.
Lördagen den 23 mars representerade jag Sverigedemokraterna Södertälje vid en utfrågning inför valet till Europaparlamentet. Det skedde vid den så kallade Medborgardagen, ett i princip årligt evenemang i Södertälje stadshus. Utfrågare var TV-profilerna Måns Nilsson och Anders ”Ankan” Johansson.
De åtta partirepresentanterna hade inför utfrågningen tillställts fem frågor, men då tiden var begränsad till en halvtimme fanns ingen möjlighet för varje företrädare att svara på samtliga frågor (eller ufrågaren att ställa dem).
Måns Nilsson ställer frågor till Södertäljes lokalpartier inför EP-valet. Bloggaren skymtar till vänster på bilden. Foto: Södertälje kommun
Jag vill dock inte undanhålla mina trogna läsare vilka svar jag skrivit ner på förhand för var och en av frågorna varför jag återger jag dem här. Vilket förhoppningsvis också kan tjäna som en vägledning inför det aktuella valet som hålls söndagen den 26 maj. Svaren är baserade på SDs Valplattform Europaparlamentet 2019.
Hur kommer ditt parti arbeta i Europaparlamentet för att hantera klimatförändringarna?
Sverigedemokraterna anser att internationellt samarbete är det bästa sättet att hantera viktiga miljöfrågor. Partiet vill att EUs utsläppshandelssystem globaliseras samt säger nej till en europeisk koldioxidskatt, vilken kan utvecklas till att bli ett sätt för Europeiska unionen att tillämpa direkt beskattningsrätt plus att den leder till en växande union och ökad byråkrati. Det effektivaste sättet att förbättra miljön är att utveckla och bygga ut kärnkraften – den överlägset effektivaste och miljövänligaste energikällan.
Hur kommer ditt parti att verka för mänskliga rättigheter i Europaparlamentet?
Sverigedemokraterna vill stärka yttrandefrihetens ställning inom EU och stoppa alla politiska åtgärder från unionen vilka riskerar begränsa det fria ordet. Detta gäller såväl internt inom EU som externt i EUs utrikespolitik. SD säger eftertryckligt nej till att ta in den auktoritära diktaturen Turkiet i unionen. Vi är vidare för en aktiv politik i syfte att begränsa islamismens utbredning.
Krafttag måste tas mot Ryssland och dess expansionspolitik i form av regelrätta invasioner i Georgien och Ukraina. Samordnade insatser för förföljda kristna runtom i världen bör ske.
Omslaget till SDs EP-valplattform featuring Jimmie Åkesson, Charlie Weimers, Jessica Stegrud och Peter Lundgren. Foto: Tommy Hansson
Hur ser ditt parti att EU skall utvecklas i framtiden?
Sverigedemokraterna vill i Europaparlamentet verka för att stoppa fortsatt maktöverföring till Bryssel. EU behöver reformeras i grunden genom ett nytt EU-fördrag: mer nationellt självbestämmande, mer välfungerande demokrati och kraftigt begränsad makt för EU. Fokus bör ligga på fri och gemensam handel och den inre marknaden, som tanken var från början. EU-avgiften måste minska kraftigt.
Vad är det viktigaste ditt parti åstadkommit under perioden som varit nu?
Sverigedemokraterna har tillsammans med de partier som ingår i partigruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) – den tredje största gruppen i Europaparlamentet inkluderande 73 ledamöter från bland andra engelska Tories, tjeckiska Medborgardemokraterna, polska Lag och rättvisa, danska Dansk folkeparti, finska Sannfinländarna och brittiska Ulster Unionist Party – arbetat för att begränsa EUs överstatliga makt.
Rent konkret har SD-representanten Peter Lundgren fått igenom flera förslag gällande förändringar av körkortsdirektivet: utländska chaufförer skall utbildas i vinterkörning; det skall bli lättare att upptäcka falska körkort. Både Peter Lundgren och Kristina Vinberg har aktivt deltagit i debatterna om insatser mor terrorklassade organisationer.
Två lokala SDare samt Peter Lundgren och Kristina Vinberg under kampanjen inför EP-valet 2014. Foto: SD Södertälje
Vad är det viktigaste du/ditt parti ser att EU behöver göra under den kommande mandatperioden?
Sverigedemokraterna menar att respekten för medlemsstaternas olikheter måste öka inom unionen. Vetorätt mot EU-initiativ bör införas. Vidare måste insynen i EUs lagstiftningsprocess öka och offentlighetsprincipen införas enligt svensk modell. EU skall också fråntas rätten att bestämma över nationella angelägenheter såsom exempelvis socialpolitik, militärt försvar, beskattning, straffrätt och arbetsmarknad.
Byråkratin bör vidare skäras ner drastiskt. Så bör EU-kommissionen få mindre inflytande och skyddet för yttrande- och informationsfrihet stärkas.
Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.
”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”
Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.
Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.
Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland
Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.
Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson
Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.
”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”
Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.
Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.
Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.
Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.
Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.
Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.”https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen
Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.
När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.
Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.
Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan
Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.
Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter
Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland
I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.
Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland
Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..
Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.
Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans
Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia
I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.
Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”
Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin
Lenin och Stalin fotograferade 1922.
Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.
Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”
Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.
Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html
En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.
Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.
1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):
En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.
Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).
Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.
Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.
Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.
Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.
Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.
Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.
General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.
Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.
I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.
Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.
Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid. ”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.” Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson
Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.
Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.
Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.
President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.
Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna
Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”
Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.
Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.
En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.
Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/
I boken heter det (sidan 205):
Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.
Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.
När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.
General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson
Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.
Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.
Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.
Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.
Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden
Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.
Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.
Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 