Posted tagged ‘Georgien’

Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

24 juni, 2019

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Inför valet till Europaparlamentet: frågor och svar om SDs politik

3 april, 2019

Lördagen den 23 mars representerade jag Sverigedemokraterna Södertälje vid en utfrågning inför valet till Europaparlamentet. Det skedde vid den så kallade Medborgardagen, ett i princip årligt evenemang i Södertälje stadshus. Utfrågare var TV-profilerna Måns Nilsson och Anders ”Ankan” Johansson.

De åtta partirepresentanterna hade inför utfrågningen tillställts fem frågor, men då tiden var begränsad till en halvtimme fanns ingen möjlighet för varje företrädare att svara på samtliga frågor (eller ufrågaren att ställa dem).

Måns Nilsson ställer frågor till Södertäljes lokalpartier inför EP-valet. Bloggaren skymtar till vänster på bilden. Foto: Södertälje kommun

Jag vill dock inte undanhålla mina trogna läsare vilka svar jag skrivit ner på förhand för var och en av frågorna varför jag återger jag dem här. Vilket förhoppningsvis också kan tjäna som en vägledning inför det aktuella valet som hålls söndagen den 26 maj. Svaren är baserade på SDs Valplattform Europaparlamentet 2019.

Hur kommer ditt parti arbeta i Europaparlamentet för att hantera klimatförändringarna?

Sverigedemokraterna anser att internationellt samarbete är det bästa sättet att hantera viktiga miljöfrågor. Partiet vill att EUs utsläppshandelssystem globaliseras samt säger nej till en europeisk koldioxidskatt, vilken kan utvecklas till att bli ett sätt  för Europeiska unionen att tillämpa direkt beskattningsrätt plus att den leder till en växande union och ökad byråkrati. Det effektivaste sättet att förbättra miljön är att utveckla och bygga ut kärnkraften – den överlägset effektivaste och miljövänligaste energikällan.

Hur kommer ditt parti att verka för mänskliga rättigheter i Europaparlamentet?

Sverigedemokraterna vill stärka yttrandefrihetens ställning inom EU och stoppa alla politiska åtgärder från unionen vilka riskerar begränsa det fria ordet. Detta gäller såväl internt inom EU som externt i EUs utrikespolitik. SD säger eftertryckligt nej till att ta in den auktoritära diktaturen Turkiet i unionen. Vi är vidare för en aktiv politik i syfte att begränsa islamismens utbredning.

Krafttag måste tas mot Ryssland och dess expansionspolitik i form av regelrätta invasioner i Georgien och Ukraina. Samordnade insatser för förföljda kristna runtom i världen bör ske.

Omslaget till SDs EP-valplattform featuring Jimmie Åkesson, Charlie Weimers, Jessica Stegrud och Peter Lundgren. Foto: Tommy Hansson

Hur ser ditt parti att EU skall utvecklas i framtiden?

Sverigedemokraterna vill i Europaparlamentet verka för att stoppa fortsatt maktöverföring till Bryssel. EU behöver reformeras i grunden genom ett nytt EU-fördrag: mer nationellt självbestämmande, mer välfungerande demokrati och kraftigt begränsad makt för EU. Fokus bör ligga på fri och gemensam handel och den inre marknaden, som tanken var från början. EU-avgiften måste minska kraftigt.

Vad är det viktigaste ditt parti åstadkommit under perioden som varit nu?

Sverigedemokraterna har tillsammans med de partier som ingår i partigruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) – den tredje största gruppen i Europaparlamentet inkluderande 73 ledamöter från bland andra engelska Tories, tjeckiska Medborgardemokraterna, polska Lag och rättvisa, danska Dansk folkeparti, finska Sannfinländarna och brittiska Ulster Unionist Party – arbetat för att begränsa EUs överstatliga makt.

Rent konkret har SD-representanten Peter Lundgren fått igenom flera förslag gällande förändringar av körkortsdirektivet: utländska chaufförer skall utbildas i vinterkörning; det skall bli lättare att upptäcka falska körkort. Både Peter Lundgren och Kristina Vinberg har aktivt deltagit i debatterna om insatser mor terrorklassade organisationer.

Två lokala SDare samt Peter Lundgren och Kristina Vinberg under kampanjen inför EP-valet 2014. Foto: SD Södertälje

Vad är det viktigaste du/ditt parti ser att EU behöver göra under den kommande mandatperioden?

Sverigedemokraterna menar att respekten för medlemsstaternas  olikheter måste öka inom unionen. Vetorätt mot EU-initiativ bör införas. Vidare måste insynen i EUs lagstiftningsprocess öka och offentlighetsprincipen införas enligt svensk modell. EU skall också fråntas rätten att bestämma över nationella angelägenheter såsom exempelvis socialpolitik, militärt försvar, beskattning, straffrätt och arbetsmarknad.

Byråkratin bör vidare skäras ner drastiskt. Så bör EU-kommissionen få mindre inflytande och skyddet för yttrande- och informationsfrihet stärkas.

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

20 mars, 2019

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

3 juni, 2018

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.


En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

Rysslands-anhängarna har bytt skepnad från vänster till höger

10 april, 2018

C-H Hermansson höll ett devot hyllningstal till Stalin i samband med dennes begravning 1953.

I takt med att Ryssland förändrats har också dess anhängare bytt skepnad. Inget konstigt med det i och för sig, låt vara att utvecklingen nog kan anses vara tämligen anmärkningsvärd.

Sovjetunionen erbjöd från 1922 och nästan 70 år framåt ett ideal och en fast punkt i tillvaron för såväl doktrinärt blodtörstiga kommunister som exempelvis socialdemokrater, vänsterliberaler och välmenande fredsvänner. Konservativt disponerade personer ställde sig dock praktiskt taget alltid avvisande till den sovjetiska diktaturen, även om ett och annat undantag sannolikt fanns. https://www.so-rummet.se/content/vad-ar-grejen-med-sovjetunionen

Under det Kalla kriget och dessförinnan ställde sig alla troende kommunister obrottsligt på Sovjetunionens sida. Detta trots företeelser som folkmordet i Ukraina i början på 1930-talet, då upp till tio miljoner människor avled i en artificiellt framkallad svältkatastrof, Stalins massiva utrensningar på 1930-talet, pakten mellan Stalin och Hitler 1939 som möjliggjorde Andra världskriget och dominansen över folken i Östeuropa.

Framträdande svenska kommunister såsom partiledaren Hilding Hagberg och partisekreteraren, senare partiledaren Carl-Henrik (C-H) Hermansson hyllade Josef Stalin i alla möjliga och omöjliga tonarter och önskade sig inget hellre än en blodig svensk revolution, då kapitalister och borgare skulle skjutas eller spärras in. Beryktad är Hermanssons devota hyllning till Stalin vid dennes död 1953. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Sovjetunionen hyllade Olof Palme genom att ge ut ett frimärke med Palmes porträtt på.

Farligare bland sovjetanhängarna än de stelbenta kommunisterna var emellertid tveklöst de socialdemokrater och andra som höll på Sovjetunionen under det Kalla kriget med motiveringen, att sovjetriket ju ändå i någon mening var ”socialistiskt” och att man därför skulle förhålla sig solidarisk gentemot Moskva. Framträdande svenska sovjetvänner inom det regeringsbärande partiet var finansministern Ernst Wigforss och utrikesministern Östen Undén.

Olof Palme ärvde denna inställning  när han på tillskyndan av den mångårige statsministern Tage Erlander inträdde i den socialdemokratiska makteliten för att slutligen utses till statsminister i oktober 1969. Palme visade under hela sin karriär stor förståelse för sovjetiska utrikeskrav av typ ”en kärnvapenfri zon i Norden” samtidigt som han utverkade frikostigt stöd till av ryssarna understödda upprorsrörelser på olika håll i Tredje världen.

Att Sverige skulle stödja palestinaarabiska intressen med anknytning till ”det kära systerpartiet” Fatah och samtidigt gå hårt åt det demokratiska Israel var en hörnsten i den S-märkta utrikespolitiken som vidmakthållits in i vår tid.

”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism” var en av hans mer anslående utsagor beträffande svensk utrikesorientering under Kalla kriget. Den mig veterligt enda gången Palme röt till mot sovjetiska intressen var då han i ett tal 1968 kallade sovjetsatelliten Tjeckoslovakiens regim med diktatorn Gustav Husak i spetsen för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Boris Jeltsin utsåg Vladimir Putin till sin efterträdare som rysk ledare.

I den högsta S-ledningen under 1960- och 1970-talen fanns en kärna bestående av tre prosovjetiska befattningshavare som hette Pierre Schori, Anders Thunborg och Sten Andersson, vilka regelbundet stämde av den svenska hållningen med KGB-företrädare på den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Schori, den ende som fortfarande är i livet av de nämnda tre socialdemokraterna, har i efterhand sökt göra gällande att syftet med KGB-träffarna var att ”underminera kommunismen” – något som få om ens någon vid sunda vätskor kan tro på. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Allt förändrades när Sovjetunionen slutligen upplöstes den 31 december 1991. De forna sovjetrepublikerna blev självständiga och även satellitstaterna i Östeuropa kunde frigöra sig från kommunism och sovjetvälde. Ledare för det postkommunistiska Ryssland blev Boris Jeltsin vars demokratiska reformverksamhet dock blev ett gigantiskt fiasko, vilket banade väg för en ny ”stark man” vid namn Vladimir Putin med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelse- och spionorganisationen KGB.

Sedan Putin kom till makten kring millennieskiftet 1999-2000 efterträddes det tidigare Kalla kriget av ett nytt kallt krig, också det med varma inslag såsom Rysslands invasioner i Georgien 2008 och Krim i Ukraina 2014. Vladimir Vladimirovitj Putin är känd för sin åsikt att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största politiska katastrof. Ryssland förlorade tidigare ockuperade områden som de tre baltiska staterna, Finland, Ukraina och hela det östeuropeiska väldet.

Ryska soldater på Krim 2014.

Putin, ibland kallad ”den nye tsaren”, satte genast igång med att rusta upp Rysslands krigsmakt och stärka sitt grepp över den ryska politiken. En viss opposition tillåts som en sorts demokratisk fernissa, men verkligt oppositionella – personer som Garri Kasparov, Boris Nemtsov och Aleksej Navalnyj – råkar illa ut: Kasparov har tvingats i landsflykt, Nemtsov mördats, Navalnyj dömts för uppdiktad ekonomisk brottslighet och fängslats. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Parallellt härmed har Putin-kritiska individer såsom journalisten Anna Politkovskaja, förre underrättelseagenten Aleksandr Litvinenko samt revisorn och juristen Sergej Magnitskij mördats. Litvinenko togs av daga i London 2006 genom förgiftning med det radioaktiva ämnet polonium, och tolv år senare förgiftades den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i Salisbury i England. Det nervgift som då användes heter novitjok vilket utvecklades i det gamla Sovjetunionen. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/26/putins-giftiga-strategi-lognen-satt-i-system/

Till skillnad mot vad som var fallet under sovjettiden kan Moskva numera inte påräkna stöd från Sverige. Således har både utrikesminister Margit Wallström och statsminister Stefan Löfven solidariserat sig med Storbritannien och övriga västvärlden i fördömandet av Putins Ryssland som extremt sannolik förövare i Kripal-fallet; såväl Sergej som Julia Skripal tycks nu dessbättre ha övervunnit den svåraste hälsokrisen. Storbritannien, USA och andra västländer har utvisat ett försvarligt antal ryska diplomater medan Sverige nöjt sig med en så här långt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/L0q9oQ/lofven-stoder-may-i-nervgiftutredningen

Den främsta uppbackningen som i dag kommer Ryssland till del emanerar alltså inte ur socialdemokratin och knappast heller från det forna kommunistpartiet utan från ett helt annat håll. Den kommer noga taget i första hand från högerinriktade aktörer vilka i stort ser Putin som världens frälsare och hans auktoritära Ryssland som ett bättre alternativ än det som dekadent betraktade väst. De här krafterna tycker det är onödigt att ägna sig åt någon högre grad av demokrati utan ser tvärtom med gillande på att Putin slår ner all verklig opposition, fixar valen och invaderar andra länder.

Sergej Magnitsij dog i Butyrka-fängelset i Moskva 2009.

Några av figurerna i Rysslands- och Putin-klacken här hemma samlas i nätforumet Ryssland i massmedia, där Putin givetvis hyllas i alla tonarter och USA, Israel (”sionisterna”), Storbritannien, Sverige med flera länder fördöms och förlöjligas. När jag har tråkigt brukar jag ibland gå in och bråka litet med Putin-kramarna, det piggar upp. Det verkar finnas en viss besvikelse över Sverigedemokraternas ljumma inställning till Ryssland, ”…men lyckligtvis finns ju numer AfS att rösta på” som en debattdeltagare med svenskt namn uttryckte saken nyligen.

Vilken inställning det så kallade Alternativ för Sverige de facto har till Ryssland har jag inte närmare kännedom om, men det lär väl visa sig. Det kan ju tänkas att Rysslands-fanatikerna kommer att bli lika besvikna på AfS som på SD.

 

ÖB Micael Bydén nöjd med försvarspolitisk enighet och NATO-samarbete

6 oktober, 2017

Överbefälhavaren, general Micael Bydén, förklarade sig nöjd med utfallet av storövningen Aurora 17. Foto: Tommy Hansson

-Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar.

Så valde överbefälhavaren (ÖB), general Micael Bydén, att sammanfatta läget när han inför en stor och intresserad publik föreläste om försvarsmaktens verksamhet och uppgifter på Hagabergs folkhögskola i hemstaden Södertälje den 4 oktober.

Micael Bydén föddes i Gnarp i Hälsingland 1964 men är sedan åtskilliga år tillbaka bosatt i Södertälje (där han är så gott som granne med bloggaren). Efter att ha blivit officer i marinen 1985 utbildade Bydén sig till stridspilot och tjänstgjorde som sådan vid Norrbottens flygflottilj (S 37 Viggen) 1989-97.

Därefter har Bydén bland annat hunnit med att vara flygattaché i Washington, D. C. och stabschef vid ett regionalt kommando i Afghanistan, innan han efterträdde Sverker Göranson som ÖB den 1 oktober 2015. Bydéns hustru, Anita Carlman, blev för övrigt europamästarinna i vattenskidåkning (kombination) 1978. https://sv.wikipedia.org/wiki/Micael_Byd%C3%A9n

Stort internationellt intresse för Aurora 17. Micael Bydén inledde sin genomgång av försvarets verksamhet och det säkerhetspolitiska läget med att uttrycka sin tillfredsställelse över att få tala inför ett månghövdat auditorium i det område han bor i: ”Det tog tid att boka det här framträdandet, men det är väldigt kul att få vara här inför så många människor!”


Svensk FN-soldat utan basker blå på plats i Mali.

Därefter visades en kort presentationsfilm med glimtar bland annat från olika militärövningar – nu senast Aurora 17, landets största militärövning sedan 1993 – samt den svenska insatsen i Mali i Västafrika, där Sverige har 250 man på plats under FN-flagg.

Aurora 17 har väckt viss uppmärksamhet internationellt, vilket inte är så konstigt med tanke på att övningen, förutom cirka 20 000 svenska militärer och civila samt 40-talet myndigheter, omfattade deltagare från åtta länder varav några inklusive USA NATO-anslutna. ”Vi fick visa vad vi kunde”, sade Micael Bydén, ”och det gick riktigt, riktigt bra!”

Bydén framhöll att i samband med försvarsdagar som hölls vid övningens avslutande hade inte mindre än 80 000 personer mött upp på Gärdet i Stockholm; motsvarande evenemang i Visby samlade 4000.

Aurora 17 hölls parallellt med den mycket omfattande ryska militärövningen Zapad 17 och en övning i Polen.”Det är viktigt med transparens”, underströk ÖB Bydén. ”Vi bjöd in Ryssland och ett antal andra länder till Aurora i enlighet med Wien-deklarationen men fick själva ingen inbjudan att närvara vid Zapad.”

Det internationella intresset för Aurora-övningen framgår av detta brittiska TV-inslag: https://www.youtube.com/watch?v=pfrqm0fP7JE

Rysslands hotfulla agerande. Det militära försvaret kan enligt Micael Bydén beskrivas som ”den sista möjlighetens maktmedel” när alla andra alternativ är uttömda. ”Det krävs ett brett stöd ute i samhället. Därför är det glädjande att vi upplever en förnyad energi när det gäller försvarsmakten, vilket vi erfor i samband med Aurora. Stämningen och inställningen från allmänheten var helt fantastisk!”

Aurora-övningen innehöll påtagliga utländska inslag. Till höger en representant för Finlands försvarsmakt.

Varifrån hotet mot vårt land kommer råder det ingen tvekan om i försvarskretsar:

Omvärldsläget präglas av Rysslands hotfulla agerande med startpunkt i invasionen av Georgien 2008 och annekteringen av Krim i Ukraina 2014. Jag är just hemkommen från Donbass-området i östra Ukraina och kunde konstatera att krig pågår för fullt där.

Bydén sade sig emellertid inte vilja teckna en alltför dyster bild av rådande säkerhets- och militärpolitiska situation: ”Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar. Allting som händer i Östersjö-regionen påverkar Sverige, men även Arktis och Nordnorge är viktiga områden i sammanhanget.” http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2017/02/arktis-av-allt-storre-sakerhetspolitiskt-intresse/

”Försvarsviljan bland allmänheten är det absolut viktigaste vid en krissituation”, betonade ÖB Bydén. ”Jag tycker det finns ett ganska stort hopp, vilket framgick av den konstruktiva inställning som visades av många i samband med terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april i år.” https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/11/efter-lastbilsterrorn-de-tio-varsta-grodorna/

Mer materiel och fler avancerade övningar. Försvarsmakten indelas i dag i tre stridskrafter – armén, flygvapnet och marinen. Dessutom tillkommer hemvärnet, som utgör närmare hälften av försvaret. Det finns vidare 18 frivilligorganisationer ur vilka 6000 personer rekryterats till de militära förbanden. ”I dag har vi totalt drygt 50 000 män och kvinnor, varav 20 000 i hemvärnet,  inom försvaret, att jämföra med de 850 000 vi förfogade över under Kalla krigets dagar.  Andelen kvinnor är 16 procent, vilken behöver ökas på betydligt, eftersom kvinnorna gör ett utmärkt jobb.”

Den viktigaste uppgiften inom försvaret, menade Micael Bydén, är inte att återställa slagkraften under det Kalla kriget – något som måste anses ligga bortom möjligheternas gräns – utan att förstärka den militära förmågan inom samtliga stridskrafter. I det perspektivet är det viktigt att anskaffa mer materiel och att hålla fler avancerade övningar. Målsättningen är att nå en sådan militär slagkraft att en fientligt sinnad makt inser att kostnaderna vid ett angrepp blir alldeles för höga.

Försvarsmakten blickar redan fram mot nästa försvarsbeslut, förklarade ÖB Micael Bydén. Foto: Tommy Hansson

Överbefälhavare Micael Bydén förklarade sig nöjd med det trendbrott som den ökade politiska enigheten kring behovet av ett stärkt svenskt försvar innebär, där emellertid Socialdemokraternas samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet utifrån sina ideologiska utgångspunkter knappast uppvisat någon större entusiasm så här långt.

I försvarsbeslutet 2016 tillfördes försvaret 10,2 miljarder kronor exklusive tidigare aviserade förstärkningar, samtidigt som beslut om Gotlands återmilitarisering fattades. ”Vi befinner oss nu ett och ett halvt år år in i perioden 2016-2020 som försvarsbeslutet omfattar, men blickar redan fram mot det kommande försvarsbeslutet 2021” förklarade ÖB Bydén. ”Detta är desto nödvändigare som Rysslands utvecklande av sina militära förmågor fortskrider.” http://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvar/forsvarspolitisk-inriktning-2016-2020/

”Neutralitetspolitiken är död”. Ett genomgående tema i överbefälhavare Micael Bydéns föredragning var behovet av internationellt samarbete. ”Neutralitetspolitiken är död efter Sveriges EU-inträde. Vår inställning är att vi skall vinna kriget tillsammans med andra, men om vi ställs ensamma skall vi undvika att förlora.”

NATO-frågan kom av naturliga skäl upp denna kväll på Hagabergs folkhögskola och Bydén betonade: ”Vi fördjupar hela tiden det internationella samarbetet med NATO, med USA, med Finland och de baltiska länderna. Vi vill visa att Sverige är att lita på och vi har varit under NATO-ledning i Afghanistan i tio år, vilket fungerat alldeles utmärkt. Och vi finns fortfarande på plats i Afghanistan och även i Irak i kampen mot DAESH (IS).”


Sverige har i dag ett nära och enligt general Bydén välfungerande samarbete med NATO.

Frågan om NATO-medlemskap, underströk general Bydén, är dock helt igenom politisk och en eventuell ansökan om medlemskap bör  föregås av en folkomröstning samt kanske även koordineras med en ansökan från Finlands sida.

Micael Bydén påpekade slutligen att försvaret av den svenska friheten och det svenska självbestämmandet inte uteslutande är en angelägenhet för den militära sektorn. Inom totalförsvaret spelar sålunda den 2009 bildade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en viktig roll. https://www.krisinformation.se/detta-gor-samhallet/samhallets-ansvar/myndigheter-med-sarskilt-ansvar/msb

MSB ansvarar för frågor som rör samhällets skydd avseende olyckor, krisberedskap och civilt försvar.

Gotland ockuperat – stark skildring av krigsfall mot Sverige

19 september, 2017

Gotland ockuperat! är en stark skildring av ett Sverige i krigstillstånd. Foto: Tommy Hansson

Rysslands militära uppladdning sedan Vladimir Putin tillträdde som president 2000 har lett till ett nytt kallt krig som givetvis också inbegriper Sverige. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Så länge vi svenskar önskar vara medborgare i en fri och självständig nation måste vi därför göra vad varje annat land i ett sådant läge måste göra: säkerställa att vi har ett slagkraftigt militärt försvar som kan avvisa utifrån kommande aggressioner. Här måste Gotland anses vara särskilt utsatt.

Aurora 17 den 11-29 september har betecknats som den största militärövning som hållits i Sverige sedan 1993 och är att betrakta som ett välkommet uttryck för den ökade försvarsmedvetenhet som trots allt, om än i begränsad skala, sett dagens ljus i vårt land. Aurora 17 ter sig ändå som en tämligen begränsad övning vid en jämförelse med den närmast monstruösa, ryskledda övningen Zapad 2017. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/zapad-2017-russia-military-exercises-drills-europe-borders-kicks-off-war-games-putin-a7948456.html

Ett led i Aurora 17 var den svensk-finska stridsgruppens övning på Gotland den 18 september, som gick ut på att bemöta en fientlig luftlandsättning vilken genomfördes av 60 amerikanska fallskärmssoldater. http://www.mynewsdesk.com/se/forsvarsmakten/pressreleases/amerikanska-fallskaermssoldater-luftlandsaetts-paa-gotland-2150279

Tänkbar Gotlands-ockupation Få om ens några militära bedömare tror att Ryssland – eller teoretiskt sett någon annan nation – skulle utsätta Sverige för en fullskalig invasion. Däremot skulle det mycket väl kunna tänkas att begränsade delar av svenskt territorium i samband med en internationell konflikt i Östersjö-området besattes.


Göta ingenjörsregemente i en övning på Gotland 2016. Foto: Försvarsmakten

Det allra mest utsatta svenska området i ett sådant scenario är tvivelsutan Gotland, ett område som nu också börjat återmilitariseras från svensk sida. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

Ett krigsfall omfattande ett ryskt anfall riktat mot svenskt territorium är definitivt en möjlighet som vi svenskar inte kan bortse ifrån, låt vara att de oroväckande talrika tillika högljudda Putin-anhängarna jämte notoriska vänsterkrafter mer eller mindre desperat söker förneka en sådan möjlighet. Det kan lugnt sägas att vi, trots en del goda intentioner, i stort är mindre väl rustade för en fientlig attack av detta slag.

I dokumentärromanen Gotland ockuperat! Slaget om Östersjön (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 252 sidor) av de pensionerade officerarna Björn Anderson och Tommy Jeppsson strävar författarna enligt baksidestexten efter att ”sprida kunskap om de utmaningar vårt land står inför, både det militära och det civila”. Syftet är minst sagt vällovligt, och på det stora hela får nog författarna – trots en del språkliga brister – sägas ha gått i land med uppgiften.

Ryssland naturlig angripare Bokens handling tar upp såväl det politiska som militära spelet på hemmaplan och utomlands i de länder som berörs av en rysk attack mot Sverige. Den belyser även de vardagliga prövningar civilbefolkning och militärpersonal oundvikligen skulle utsättas för i fall av ett utifrån kommande angrepp mot vårt land. Gotland ockuperat! är en fortsättning på författarnas tidigare skildring Bricka i ett stort spel – När kriget kom till Gotland (2016). https://www.youtube.com/watch?v=zvSBV2xeKMs

Författarna framhåller inledningsvis (sidan 7): ”Av naturliga skäl är Ryssland angriparen eftersom det är det enda land som idag kan ses som ett hot mot vår självständighet och demokrati.”

Bokens handling tar avstamp  i februari 2018, då läsarna får stifta bekantskap med major Anna Kropp, en av skildringens huvudpersoner som var nära att dödas då kriget kom till Gotland föregående höst. Anna lyckades dock fly från ön till fastlandet i akt och mening att bygga upp motståndet mot den ryska ockupationen.


Rysk trupp på marsch – mot förnyad stormaktsstatus?

Till sin hjälp har hon bland andra underrättelseadjutanten Mustafa Hassan, och även den gotländske hemvärnschefen Robert Knutas spelar en viktig roll i det väpnade motståndet mot ryssarna. Tyvärr visar sig dock en Kropp närstående person i handlingens slutskede hela tiden ha varit rysk spion.

En slagkraftig motståndsrörelse Omsider formeras på Gotland en slagkraftig motståndsrörelse vilken  motiveras av både vrede riktad mot den ryska ockupationen och missnöje med den svenska regeringspolitiken (sidan 11):

Åratal av misskötsel av svenskt försvar såg de som ett svek, inte bara mot Gotland, utan också mot hela den svenska befolkningen. Att sedan öns egna politiker kramat penningpungen i strävan att få Nord Stream 2 till Slite såg de som ett än större svek.

 

Den motståndsrörelse som bildas framställs som anmärkningsvärt heroisk och effektiv, och man undrar i sitt stilla sinne om så skulle vara fallet i verkligheten. Skulle en svensk motståndsrörelse i praktiken kunna visa upp så stort mod och stor hänsynslöshet som den fiktiva gotländska gör i Anderson/Jeppssons bok – med eldöverfall på ryska patruller och raider mot hotell där man utan att tveka skjuter ryska befattningshavare till döds med automatvapeneld?

Jag tillåter mig nog en viss skepsis men håller frågan öppen.

Blickar Rysslands president Vladimir Putin mot Gotland?

Brutala ryska attacker För att driva bort en rysk ockupationsmakt från svenskt territorium krävs dock betydligt mer än de mer eller mindre kännbara ”nålstick” som en inhemsk motståndsrörelse och/eller en reguljär men alldeles otillräckligt utrustad försvarsmakt i bästa fall förmår tillfoga den österifrån kommande fienden. Utan hjälp utifrån skulle den svenska försvarsmakten stå sig påfallande slätt. Enkelt uttryckt: vi behöver all den hjälp vi kan få!

Försvarliga delar av Gotland ockuperat! handlar således om den svenska samlingsregeringens (där för övrigt SD-ledaren Jim Åkerman utnämnts till migrationsminister) förhandlingsturer med de högsta företrädarna för USA, Storbritannien och andra västmakter i syfte att uppbåda ett slagkraftigt motstånd mot invasionsmakten Ryssland. Samtidigt sitter den ryska ledningen med president Pusak i spetsen och lägger upp riktlinjerna för hur man skall kunna återskapa Ryssland som en supermakt.

Den ryska försvarsstaben under ledning av general Gagarin (!) kommer för eget vidkommande fram till följande slutsats (sidan 55): ”Oaktat vilken väg vi väljer ska vi fortsätta den psykologiska krigföringen mot Sverige i form av sabotage, attacker på såväl el, tele som enskilda personer, hot och påtryckningar i syfte att få den svenska regeringen medgörlig.”

I boken får läsaren ta del av realistiskt skildrade, brutala ryska sabotageaktioner, attacker mot vitala institutioner och riktade mord mot svenska nyckelpersoner inom försvarsmakten och det politiska livet. Ryssarnas övervåld stärker dock snarast den svenska motståndsviljan.

Begränsat angrepp Så småningom kan styrkor från Danmark, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland och USA påbörja en samfälld aktion med syftet att befria Gotland från ryska styrkor. På bokens sista sidor skildras hur konungen vid ett soligt nationaldagsfirande i Västerås gör sitt till att som statschef ena nationen och även uttrycka sin tacksamhet gentemot dem som kämpat och i en del fall offrat sina liv för den svenska friheten och självständigheten.

Björn Anderson/Tommy Jeppssons skildring av Rysslands ockupation av vårt mest utsatta territorium slutar med ett positivt anslag som öppnar för en eventuellt kommande fortsättning. Författarna beskriver det militära angreppet som förhållandevis begränsat, även om det medför omfattande skador både på mänskligt liv, materiella infrastrukturer och vitala samhällsinstitutioner.


Sovjetryska trupper invaderar Prag den 21 augusti 1968.

”Dock”, framhåller författarna (sidan 245), ”insätts inte vare sig nukleära, kemiska eller biologiska stridsmedel från motståndarsidan. Inte heller iscensätts den slutliga erövringen av Estland, Lettland och Litauen. Främsta återhållande faktor till dessa begränsningar är rysk oro för en eskalation, det vill säga en nukleär slagväxling med USA vars konsekvenser är oöverblickbara.”

Varningstecken Författarna ifrågasätter vidare i bokens efterskrift (sidorna 245-246) tesen om att krig alltid kommer överraskande. Så är det i de flesta fall inte, menar Anderson/Jeppsson, utan tecknen brukar finnas där för den som har ögon att se med:

Det kan exempelvis handla om ett hårdnande politiskt tonläge, samhällsomstörtande verksamhet och angrepp på andra länder där exemplen Georgien och Ukraina är krig som lett till svenska försvarssatsningar, om än helt otillräckliga enligt bokens författare.

 

Och nog finns det rätt gott om varningstecken. Förutom de ryska aggressionerna i Georgien och Ukraina samt återkommande hot mot den närmaste omvärlden fortsätter Ryssland och dess hejaklack runt om i världen att ljuga, fantisera och spionera i syfte att blanda bort korten. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/07/putins-desinformationskrig-ryssland-ljuger-fantiserar-och-spionerar/

Björn Anderson och Tommy Jeppsson har utifrån en omfattande sakkunskap skrivit en angelägen och stark skildring av ett skrämmande men långt ifrån otänkbart scenario som borde läsas av alla och en envar som intresserar sig för – och ser positivt på – Sveriges fortlevnad som fri och självständig nation!