Posted tagged ‘Gestapo’

Näthatsgranskaren: Leninpriset nästa?

4 mars, 2018

Näthatet kan ta sig många uttryck…

Etablissemangsmedia har på sista tiden öst beröm över något som kallas Näthatsgranskaren. Det är enligt uppgift ett slags ideell sammanslutning som spårar upp och polisanmäler så kallade näthatare och/eller nättroll. https://www.ekuriren.se/sormland/tidigare-poliser-och-it-experter-bekampar-hatbrott-pa-internet/

Näthatsgranskaren sägs bestå av jurister, IT-tekniker och poliser vilka utifrån en avsky för hat och hot på nätet anmäler folk på sociala medier enligt löpande band-principen. Projektledaren Tomas Åberg, en 43-åring med polisiär yrkesbakgrund, påstås själv ha anmält runt 750 ”nättroll” för brott såsom hets mot folkgrupp, olaga hot, förtal och uppvigling. https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/zLk7l4/tomas-43-har-anmalt-750-nattroll

Verksamheten tycks ha varit framgångsrik: 14 procent av de förseelser som anmälts av Åberg har gått till åtal och cirka 80 personer har dömts skyldiga till brott. Bland dessa finns äldre kvinnor som exempelvis raljerat över islam och muslimer.

Näthatsgranskaren hävdar att gruppen arbetar på ideell basis, men 2017 erhöll den 600 000 kronor i statligt bidrag. Den påstår sig även vara ”opolitisk”, men de nätaktiviteter som anmäls tycks uteslutande vara riktat mot sådant som vänstern finner oacceptabelt. Intresset för att spåra upp och lagföra hatarna på vänsterkanten lyser med sin frånvaro.

Jag tänker exempelvis på dem som mordhotat och gjort hembesök hos kvinnliga högerjournalister som vågat gå emot den politiskt korrekta strömmen: https://www.svt.se/kultur/medier/hatet-mot-hoger

Det är självfallet inte okay att uttrycka hat och hot på nätet oavsett politisk åskådning. Näthatsgranskaren skulle dock vinna i trovärdighet om gruppen ägnade sig att spåra upp vänsterhatarna med samma frenesi som den strävar efter att sätta dit mor- och farmödrar som tröttnat på den kvävande politiska korrekthet och mångkulturalism som breder ut sig som en våt filt över yttrandefriheten i landet.

”Kapten Klänning” kämpade för kvinnors rättigheter inom polisen men hade inte precis rent mjöl i påsen.

Trovärdigheten skulle också stärkas om Näthatsgranskaren såg till att sopa rent framför sin egen dörr. Katerina Janouch har på sin blogg visat att en tongivande person inom gruppen 2013, då vederbörande var 38 år, fick djurförbud efter att ha vanvårdat hjortdjur och jakar på en gård i Pålsboda utanför Örebro. http://katerinamagasin.se/lex-kapten-klanning-hur-mycket-granskning-tal-nathatsgranskaren/

Den alltid läsvärda Janouch påminner om den så kallade Kapten Klänning, polisbefälet Göran Lindberg i Uppsala som kämpade för kvinnors rättigheter men som dömdes till fängelse för sexualbrott efter att i många år ha våldtagit och förnedrat kvinnor: ”På samma sätt är det med dem som agerar moraldomare och pekpinnar åt andra människor. De bör ha rent mjöl i påsen – annars faller ju förtroendet för dem.”

Janouch citerar även omdömen från en tidigare kollega till den numera 43-årige mannen. ”Han saknar helt spärrar”, citeras kollegan som också beskriver 43-åringen som en ”fullfjädrad mytoman”. Här kan man läsa om den vanskötsel av djur som gjorde att mannen polisanmäldes och fick djurförbud (han har sedermera bytt efternamn): http://www.sydnarkenytt.se/hallsberg/artikel/dumpade-jakar-polisanmaels#.WpvY7OSWzIU

För mig framstår Näthatsgranskaren som ett ”digitalt medborgargarde” (Katerina Janouchs ord) som för tankarna till Nazitysklands Gestapo eller åtminstone det kommunistiska Östtysklands Stasi vars enda uppgift var att spåra upp och sätta dit oliktänkande vilka betraktades som statens fiender.

Leninpriset nästa för Näthatsgranskaren?

Hade Näthatsgranskaren funnits i Östtyskland hade gruppen säkerligen belönats med Ulbrichtsmedaljen, eller vad den högsta östtyska utmärkelsen nu kallades. Här i Sverige lär man få nöja sig med Jan Myrdalssällskapets Leninpriset.

Fotnot: Leninpriset var ursprungligen en hög utmärkelse i Sovjetunionen som från 1925 delades ut till förtjänta personer. Den svenske författaren Artur Lundkvist erhöll Leninpriset 1958. https://sv.wikipedia.org/wiki/Artur_Lundkvist

IOGT-NTO: unken människosyn, mytomani och gammal nazism

27 november, 2014

untitledPierre Andersson, chefredaktör för Accent.

http://www.accentmagasin.se/opinion/insandare-varfor-inte-sverigedemokraterna/

I nykterhetsrörelsen IOGT-NTOs stadgar kan man läsa följande: ”IOGT-NTO-rörelsens förbund är religiöst och partipolitiskt obundet.”

Rörelsen är dock inte mer partipolitiskt ”obunden” än att den gör skillnad på människor utgående från vilken partitillhörighet dessa har. Det är en ofrånkomlig slutsats för den som läser vad Pierre Andersson,  chefredaktör för IOGT-NTOs organ Accent, svarar på en förfrågan från en av sina läsare.

Mer via länken överst!

SDaren Arne O. Berglund ställer följande fråga i Accent den 14 oktober 2014: ”Hej, läste i Accent om hur partierna tycker om alkoholfrågor. Men mitt parti SD var inte med. Jag vill veta varför.”

Pierre Andersson kan i sitt svar inte avhålla sig från att ta till de verkligt moraliska brösttonerna. Man kan nästan se hur han stramar upp sig i redaktionsstolen  i ett akut anfall av godhet och ädelmod när han inleder sitt svar med: ”SD är inte som andra partier”.

Skillnaden mellan Sveriges tredje största parti, som ungefär 800 000 människor röstade på i senaste riksdagsvalet, och övriga partier förklaras av Andersson ligga i ”synen på människans lika rätt och värde”. För sagde Andersson är det nämligen ”tydligt att Sverigedemokraterna är ett parti som har såväl sina rötter som sin livsluft i rasismen”.

images Rasbiologiska frågor var på 1900-talet mycket gångbara bland de etablerade partierna.

Det är dock på visst, och för SD onekligen smickrande, sätt sant att SD inte är ”som andra partier”. Kanske är det för mycket begärt att Pierre Andersson skall känna till de flesta andra partiers uppslutande bakom etablerandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala 1922 och S-partiets omhuldande av en steriliseringspolitik gentemot svaga och utsatta människor, som ägde bestånd ända in på 1970-talet. Det är endast SD och MP bland nutida riksdagspartier som inte befläckas av denna skam.

Beslutet att inte låta Sverigedemokraterna delta i Accents presentation av partiernas nykterhetspolitik förklarar Andersson med att ”Det är ingen rättighet att få sin politik framförd och publicerad i Accent”. Han uppmanar sedan intresserade läsare att ”enkelt hitta informationen ändå”.

Så pösigt självgod, arrogant och intolerant kan man alltså vara om man är chefredaktör för en publikation som är officiellt organ för en organisation som gör anspråk på att vara en folkrörelse vilken därtill – uppenbart felaktigt – påstås vara ”partipolitiskt obunden”.

Chefredaktör Andersson häver sedan i sin praktfulla gudsnådelighet ur sig att ”Sverigedemokraternas människosyn” (där kom det magiska ordet!) står i ”uppenbar…konflikt” med IOGT-NTOs upphöjda människosyn. Vilken dock, som alla som läser detta säkert förstår, inte är noblare än att sverigedemokrater inte anses vara fullt lika mycket värda som andra människor.

Nu skall det i ärlighetens namn erkännas, att det inom IOGT-NTO-rörelsen finns personer som inte tycks dela Pierre Anderssons unkna människosyn. Dit hör Boris Gabrielsson, ordförande i lokalföreningen Leon Gambetta (fotnot) i Varberg, som inkluderade SD-företrädaren Erik Hellsborn bland de lokalpolitiker som inbjöds till information om alkohol- och drogpolitik i våras.

Mer via denna länk.

http://www.accentmagasin.se/nykterhet/iogt-nto-varberg-bjod-in-sverigedemokraterna/

Gabrielsson motiverar sitt inom IOGT-NTO kontroversiella beslut att bjuda in SD så här:

Finns det ett demokratiskt invalt parti som bortåt tio procent av svenska folket röstar på ser jag ingen anledning att inte bjuda in dem. När man bjuder in till ett möte om nykterhet är alla välkomna oavsett partifärg.

untitledTatuerad förbundsordförande: Anna Carlstedt.

Boris Gabrielsson får dock bassning av självaste förbundsordförande Anna Carlstedt, som käckt klämmer i med: ”Det är ett fascistiskt parti…som gärna tar organisationer som ‘gisslan’ genom att exempelvis låta sig fotograferas framför roll-uper och logotyper. Sedan går de ut med att de samarbetar med den organisationen, vilket är mycket olyckligt.”

Man kan i bästa fall möjligen ursäkta Carlstedts fullständigt grundlösa lögner med att hon eventuellt lider av höggradig mytomani, vilket är ett sjukligt tillstånd.

När nu ledande IOGT-NTO-profiler tar till orda om Sverigedemokraternas imaginära ”rasism” och ”fascism” kan det kanske vara av intresse, att något botanisera i rörelsens förflutna.  På 1930-taet sökte sig talrika nationalsocialister till organisationen. Gunnar Henriksson anför i Telgekuriren (juni 2012) följande:

Flertalet kända medlemmar hade stort utbyte med Hitler-Tyskland och kollaborerade friskt med Gestapo-avdelningen i Stockholm. Några medlemmar var även knutna till sällskap kring Canaris spionring i Trosa, vilket både den kände kriminalreportern Börje Heed och Air Force Major Robert Miller och tidigare SÄPO-chefen P. G. Vinge omvittnat.

untitled Den tyske spionchefen Wilhelm Canaris, med kopplingar till IOGT.

Enligt Henrikssons uppgifter gömde IOGT efter kriget flyende nazister, av vilka en vid en gårdsfest i IOGT-huset på Torekällgatan i Södertälje så sent som 2005 öppet skall ha hyllat Adolf Hitler.

Det vore kanske på sin plats att dagens IOGT-NTO gör upp med sitt mörka förflutna innan man anklagar demokratiska partier i Sveriges riksdag för rasism och fascism?

Fotnot: Leon Gambetta (1838-82) var en fransk revolutionär som deltog i den blodiga Pariskommunens upprättande 1871.

 

Antisemitismen i Ukraina: ryssarna välkomnas av en del judar

5 mars, 2014

Simerofol-Reform-Syngoague-Ner-Tamid-on-March-28_-Photo-Courtesy-of-Ner-Tamid Hakkors och nazistiska slagord på synagoga i Simferopol.

Under de pågående oroligheterna i Kiev tog sig några oidentifierade individer för att spreja det uråldriga budskapet ”Död åt judarna” på ingångsportalen till reformsynagogan Ner Tamid i Simferopol på Krim. Någon vecka tidigare – dagen efter att Viktor Janukovytj avsatts som Ukrainas president av den rasande Kiev-mobben – slängdes molotovcocktails in i bönehallen till en annan synagoga i den sydostliga ukrainska staden Zaporizhia. Endast mindre skador åstadkoms dessbättre.

Mitt under pågående demonstrationer på Självständighetstorget i Kiev utfördes vidare två våldsamma attacker mot judar i den ukrainska huvudstaden. Den 17 januari knivhöggs en ortodox jude sedan han lämnat en synagoga. Veckan dessförinnan hade en annan ortodox jude misshandlats utanför sitt hem. Båda offren väntas återhämta sig utan framtida men.

Om de ukrainska judarnas – antalet uppgår till mellan 200 000 och 400 000 enligt olika beräkningar – utsatta situation under den nuvarande turbulenta situationen berättar följande reportage i Jewish Telegraphic Agency (JTA):

http://www.jta.org/2014/03/04/news-opinion/world/in-crimea-some-jews-feel-safer-under-russian-occupation

Många ukrainska judar har kraftigt fördömt den ryska militära interventionen på Krimhalvön, medan andra ser operationen som ett återupprättande av ordningen i kölvattnet efter den oppositionskupp som störtade Ukrainas demokratiskt valde president Viktor Janukovytj och tvingade denne i rysk landsflykt. Denna inställning är minst av allt märklig, då ett par av oppositionens politiska krafter – Svoboda och Högra sektorn – med fog kan betecknas som fascistiska och/eller nazistiska med antisemitism på agendan.

untitled Uniformerad Svoboda-kämpe i Kiev.

Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, har exempelvis beskrivit sin rörelse som ”den judisk-ryska maffians värsta skräck” men har under senare år sökt tona ner det antisemitiska i Svobodas budskap. Rysslands president Vladimir Putin har uttalat att han förbehåller sig rätten att skydda ukrainska medborgare från en ”orgie” genomförd av radikala nationalister och antisemiter.

De senaste nyheterna från Ukraina gör gällande att de krypskyttar som sköt mot och dödade ett hundratal demonstranter och poliser på torget hade hyrts av oppositionen med uppgift att, inom ramen för en så kallad false flag-operation, smutskasta Janukovytj-styret. Detta skall EUs utrikeschef Catherine Ashton varit medveten om via ett telefonsamtal med Estlands utrikesminister men underlåtit att informera om:

http://www.infowars.com/leaked-phone-call-kiev-snipers-hired-by-us-backed-opposition/

Rabbi Misha Kapustin, vars reformistiska synagoga i Simferopol vandaliserades med hakkors och slagord nyligen, instämmer i att en hel del judar stödjer den ryska inblandningen. Själv upplever han ändå, enligt JTA-artikeln, att interventionen är en främmande invasion i det egna landet.

Den 15-16 oktober 2013 hölls i Kiev en internationell konferens om antisemitism. Det skedde i samband med hundraårsminnet av en rättegång i staden som hölls mot en 39-årig ukrainsk jude vid namn Menachem Mendel Bellis, vilken anklagades för att ha mördat en 13-årig kristen pojke i syfte att använda dennes blod för att genomföra rituell bakning av matzos till den judiska påsken (Pesach). Bellis satt fängslad i två år innan han frikändes. Ritualmord av detta slag tillhör standardrepertoaren när det gäller antisemitiska anklagelser, liksom påståenden om att judar förgiftar brunnar tillhörande kristna.

Sajten The Commentator behandlar konferensen här:

http://www.thecommentator.com/article/4320/anti_semitism_in_ukraine_and_beyond

Det anges att, förutom att diskutera Bellis-rättegången, deltagarna ägnade sig åt en då nyligen publicerad rapport utgiven av European Union Agency for Fundamental Rights. Enligt rapporten, som byggde på intervjuer med 5100 judar i nio europeiska länder, har fruktan för förföljelse inom den judiska kommuniteten i Europa ökat märkbart.

I Sverige visade sig 49 procent av de tillfrågade judarna vara rädda för att bära typiskt judiska kännetecken såsom den manliga huvudbonaden kippa och davidsstjärnan på allmän plats. För Frankrike var siffran 40 procent. Hela 91 procent av intervjuade ungerska judar ansåg att antisemitismen i landet ökat – i Sverige, Frankrike och Belgien var motsvarande andel över 80 procent. Detta har skett samtidigt som den muslimska invandringen ökat kraftigt.

images Att visa sig offentligt med den judiska huvudbonaden kippa är något som alltfler europeiska judar drar sig för.

I Ukraina finns, liksom i hela det övriga Östeuropa samt Ryssland, en starkt judefientlig tradition som i viss mån har blommat upp efter sovjetväldets och kommunismens fall. I Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (2005), som tar upp det mesta som är värt att veta om den historiska och nutida antisemitismen, framhålls (sidorna 426-427) att ett gemensamt drag för antisemitiska strävanden är kampen för etniskt homogena nationalstater:

Antisemitismen i Central- och Östeuropa kan varken förklaras utifrån antalet judar i de enskilda länderna, deras ställning i ländernas ekonomiska liv eller deras vilja alternativt ovilja att integreras. I samtliga dessa länder försiggick en ackulturationsprocess under mellankrigstiden. Judarna lärde sig det nationella språket och anpassade sig till nationella seder och bruk. I Ungern var judarna de allra mest ackulturerade, ändå utvecklades på kort tid en dramatisk antisemitism. Trots förstärkt identifikation med de nya staterna definierades judarna kollektivt som onationella. Deras nationella sinnelag betvivlades. De identifierades med grannstater och etniciteter man ville avgränsa sig ifrån. Antisemitismen i Slovakien var samtidigt anti-ungersk, i Polen anti-rysk, i Ukraina-anti-polsk etcetera.

Den antisemitism som i dag återfinns inom exempelvis Svoboda och Högra sektorn kan mot denna bakgrund sägas vara förenad med en anti-rysk inställning. I strävan efter ett ”Ukraina för ukrainarna” demoniseras således både ryssar och judar, vilka båda betraktas som ”onationella”.

På nyårsdagen 2014 blev den omstridde ukrainske nationalistledaren Stepan Bandera (1909-59) föremål för en särskild hyllning av de nationalistiska demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev i anledning av 105-årsdagen efter hans födelse. Bandera hade den 22 januari 2010 av Viktor Jusjenko, strax innan denne lämnade presidentposten efter att ha besegrats i valet av Viktor Janukovytj, utsetts till ”Ukrainas hjälte”, något som framkallade vredgade reaktioner på sina håll.  Bland annat protesterade Simon Wiesenthal-centret, Rysslands utrikesminister, sovjetiska krigsveteranorganisationer samt Polens president.

images1NWMQ2AD Ukrainas hjälte: Stepan Bandera. Här på ukrainskt frimärke.

Stepan Bandera, som bland annat var ordförande i Organisationen för Ukrainska Nationalister (OUN), dömdes till döden för delaktighet i mordattentatet mot den polske inrikesministern Bronislaw Pieracki men frigavs i samband med Tysklands invasion i Polen den 1 september 1939. Bandera var född i den dåvarande polska provinsen Galizien, senare ukrainskt territorium, i en grekisk-katolsk familj som var djupt involverad i nationalistisk politik.

Således hamnade Banderas två yngre bröder i det tyska förintelselägret Auschwitz under det att fadern greps och arkebuserades av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. Även Banderas två systrar greps och förpassades till den sovjetkommunistiska Gulag-arkipelagen men överlevde.

För att kunna bekämpa sovjetkommunisterna på ett effektivt sätt allierade sig dock Bandera och hans anhängare med tyskarna och anklagades efter kriget för delaktighet i massmord. Bandera ansågs dock av tyskarna vara alltför bångstyrig och satt 1941-44 inspärrad i tysk regi – först i Kraków och därefter i Berlin och Sachsenhausen. Efter kriget hamnade Bandera först i den del av Tyskland som kallades Östzonen (senare ”DDR”) innan han gick i exil i Västtyskland. 1959 avled han av cyanidförgiftning beordrad av KGB-chefen Alexandr Sjelepin.

Att kalla Stepan Bandera för nazist eller judehatare, därför att under en kritisk period slagit sina påsar ihop med Nazityskland i syfte att bekämpa sovjetväldet i Ukraina, är alltför förenklat. Som så ofta är verkligheten komplex och mångfasetterad.

Däremot kan det inte förnekas att det i Ukraina, liksom i övriga Östeuropa, fanns (och finns) kraftiga antisemitiska strömningar. De båda ukrainska bataljonerna Roland och Nachtigall, ingående i den tyska arméns Brandenburger-division, deltog under Andra världskriget i massakrer som 1941 skördade 4000 judiska liv. I dessa enheter fanns mannar som var anslutna till Stepan Banderas UON. Många av dessa anslöt sig senare till det ökända SS.

En av krigets mest beryktade judemassakrer ägde rum i ravinen Babij Jar i Kievs västra utkanter 29-30 september 1941, då 33 771 ukrainska judar sköts ihjäl. Flera andra massmord ägde rum i Babij Jar under kriget och sammanlagt beräknas mer än 100 000 människor ha avlivats här. Judemassakern i Babij Jar, som organiserades av SS-Standartenführer Paul Blobel, var en hämnd för en rad sabotage som utförts av sovjetiska NKVD strax före den nazityska erövringen av Kiev.

imagesZ9K9HPZA 33 771 är den officiella siffran för det antal judar som mördades av de tyska nazisterna och deras ukrainska hantlangare.

Blobel dömdes till döden för krigsförbrytelser inom ramen för de Nürnberg-rättegångar som ägde rum 1947-48 och hängdes 1951. Förutom nazityska soldater deltog ukrainsk milis i illdådet.

Mer om Babij Jar-massakern här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Babij_Jar

Den som vill få en så allsidig bild av det som nu sker i Ukraina som möjligt bör ha den ovan skisserade förhistorien av nationalism och antisemitism klar för sig. Ukraina har genom de våldsamma händelserna i Kiev och störtandet av en demokratiskt vald president visat, att landet ännu har långt kvar till något som liknar en avancerad demokrati där man avsätter regeringar i fria allmänna val och inte genom våldsamheter.

Golda_Meir Golda (Mabovitz) Meir föddes i Kiev 1898.

Slutligen vill jag gärna erinra om att de israeliska premiärministrarna Golda Meir (född Mabovitz) och Levi Eshkol båda föddes i Kiev 1898 respektive 1895.

Svenska artister (IV): Johnny Bode

2 augusti, 2012

 Det svenska nöjeslivets enfant terrible Johnny Bode (1912-83).

Fjärde artikeln i min bloggserie om svenska artister som intresserar mig handlar om Johnny Bode. Alltså Sveriges mest skandalomsusade artist genom alla tider.

Det har satts allehanda etiketter på Johnny Bode (1912-83): plattcharmör, bedragare, mytoman, kompositör, nazist, posör, provokatör, galning, totalt amoralisk samt porrsångare är några av de vanligare. Och alla stämmer. Johnny Bode VAR allt detta och litet till. Bode var förmodligen helt hopplös att ha att göra med privat, totalt oförutsägbar och opålitlig som han var.

Ändå var han,  så vitt jag kan bedöma, innerst inne en seriös och begåvad artist. Han hade bevisligen en bra röst och var en framstående kompositör. Hans minst sagt yviga personlighet gjorde tyvärr att han hamnade på otaliga av- och irrvägar. Det är intressant att han åtskilliga år efter sin död har blivit föremål för ett seriöst intresse och begåvats med så kallad kultstatus med ett eget sällskap och en egen stiftelse uppkallade efter sig. På så sätt lever hans minne vidare.

Johnny Bode föddes i västgötska Falköping den 6 januari 1912. Pappan Alvar var chef för en fabrik i staden som tillverkade stråhattar. Mamman Judit hette Kilander som flicka. Bodes håg stod tidigt till vin, kvinnor och sång. På hundraårsdagen – den 6 januari 2012 – efter Bodes födelse invigdes en plakett, uppsatt på fasaden till hans födelsehus, till hans minne. Kulturnämndens ordförande i Falköpings kommun invigde plaketten.

Far blev han vid 16 års ålder till en son som fick namnet Sigurd Bode (1928-2003), vilken i tidernas fullbordan kom att driva en restaurangrörelse i Dalarna och fuska som trubadur. Modern var en ungdomskärlek från Mariestad. Ett antal år senare utsattes Bode för statligt sanktionerad sterilisering. Skivdebuterade gjorde han vid 17 års ålder. Han kom genom åren att spela in hundratals låtar på 78-varviga ”stenkakor”. Ett par av de mest minnesvärda var ”Två solröda segel” samt den egna kompositionen ”En herre i frack” vilka kan avnjutas här:

http://www.youtube.com/watch?v=UOlHEg4mWz0

”En herre i frack” skrev Bode tillsammans med Hasse Ekman (1915-2004) som var son till den legendomspunne skådespelaren och artisten Gösta Ekman (1890-1938). Den senare sjöng in låten 1935. ”En herre i frack” har långt senare framförts av bland andra Jan Malmsjö (född 1932). Bode anges ha gått som ”barn i huset” i det ekmanska hemmet i Stockholm, något som fick ett abrupt slut då han påkoms med att försöka pantsätta Ekmans dyrbara silverservis. Johnny Bodes syndaregister är omfattande. Andra aktiviteter han ägnade sig åt från och till var att stjäla dyrbara mattor samt checkbedrägerier.

 Gösta Ekman (1890-1938: en herre i frack.

Det absoluta lågvattensmärket i Bodes skiftande karriär var hans nazism under krigsåren. Det föll sig naturligt för den barnslige Johnny Bode att dras till de tyska nationalsocialisternas eleganta uniformer, bombastiska marscher och allmänt svulstiga ”kultur”. Sedan Bode omyndigförklarats i början på 1940-talet och blivit dömd till vård på ett mentalsjukhus – han vistades mest på Sankt Sigfrids hospital i Växjö –  rymde han och sökte värvning i Finlands armé. Där gjorde han sig, föga oväntat, snabbt omöjlig och skickades hem med en furirsgrad.

Hemma i Sverige poserade han som uniformerad nazist och bevistade den hundrade föreställningen av Karl Gerhards antinazistiska revy ”Tingel-Tangel” 1942, givetvis skrudad i sin finska furirsuniform med svastikan väl synlig. Iförd den munderingen tyckte han även om att visa upp sig ute i Stockholms nöjesliv. Då tog även hans få kvarvarande vänner avstånd från honom. Johnny Bode var nu – och detta av högst förklarliga skäl – persona non grata i Sverige och hans plattor bannlystes från radion.

Vad gör Johnny Bode då? Jo, han reser till Oslo och snackar in sig hos den nazistiska Quisling-regimen och får på så sätt sätta upp en revy till förmån för denna. Bland annat skrev han den Sverige-kritiska sången ”Har du hört vad svensken sier?” Bode deltog själv med kuplettsång och Churchill-imitationer i revyn. Det var emellertid av uppenbara skäl svårt att rekrytera artister till revyn vilken lades ner efter ett tjugotal föreställningar på grund av vikande publikintresse.

Den extremt flamboyante Bode gjorde sig jämväl snart omöjlig i det tyskockuperade Norge där han, sin vana trogen, fortsatte skoja upp människor och visa bristande respekt för den nazistiska överheten. Detta medförde att han greps av Gestapo och spärrades in fem veckor i det beryktade norska koncentrationslägret Grini i  egenskap av ”suspekt person”. Sedan han slutligen utvisats till Sverige hävdade han att han smugglat hemliga dokument till hemlandet, något ingen trodde på.

 Bode satt inspärrad fem veckor i det norska koncentrationslägret Grini. På bilden fångar i början av 1940-talet.

Så där var det med Johnny Bode. Han byggde upp en framgångsrik karriär, saboterade själv denna genom sitt ostyriga leverne men lyckades sedan – som genom ett trollslag – komma tillbaka i smöret. Så blev det, via diverse mankelimang, även den här gången.

Artistnamnet Johnny Bode var svårt komprometterat varför Bode började arbeta med olika pseudonymer: Johnny Delgada, Juan Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Kiddie Niles med flera, låt vara att han ofta blev avslöjad. Han började även tonsätta dikter av Nils Ferlin. Till Bodes bedrifter under denna period hörde att han skrev filmmusiken till den första Åsa-Nisse-filmen samt komponerade religiösa sånger till den kända sångerskan och officeren i Frälsningsarmén Anna-Lisa ”Lapp-Lisa” Öst.

1945 träffade Johnny Bode hemma hos sin övervakare, godsägare Ernst Svensson i Tenhult, sin blivande hustru Kerstin Hansson. De båda ingick äktenskap året därpå. Hustrun blev ett stort stöd för den orolige och problemfyllde Bode under de närmaste åren. Bland annat ondgjorde sig Bode över att Zarah Leander blev förlåten för sina nazikontakter medan han själv inte blev det. 1950 publicerade Bode ockupationsromanen Dö i tid med sensationalistiskt innehåll.

Nästa mindre väl genomtänkta steg i karriären för Johnny Bode blev att 1951 bege sig till det kommunistiska Östtyskland. Han förklarade offentligt att han stödde det östtyska statsskicket. Bodes planer var att förmedla östtyska biograffilmer till Sverige. Han utvisades dock innan verksamheten kommit igång på allvar. Hemma i Sverige igen hann Bode med att både gå i personlig konkurs samt att syssla med häleriverksamhet. När myndigheterna kom honom på spåren tog han sin tillflykt till Bryssel, varifrån svenska UD sökte få honom utlämnad.

  Johnny Bode på litet äldre dagar.

Bode valde nu att flytta till Österrike, vilket visade sig vara ett verkligt lyckokast rent karriärmässigt. Wienoperan var i stort behov av nya musikaliska krafter och Johhny Bode kom att (som Juan Delgada) göra succé med de egenhändigt komponerade operetterna ”Nette Leute, Liebe in Tirol” (1959), ”Die Kluge Wienerin” (1961) samt ”Keine Zeit für Liebe”. Dessa verk blev snabbt populära och uppfördes på en rad scener världen över. Pengar och berömmelse kom nu åter Bode till del. Som vanligt saknade han förmåga att hantera dem.

Efter skilsmässa från sin svenska hustru gifte Bode 1957 om sig med den 22-åriga österrikiskan Inge Pelz. Han började nu kalla sig ”Kammersänger” (den österrikiska motsvarigheten till den svenska hederstiteln hovsångare), något han dock aldrig utnämnts till. Om han pressades på ursprunget till titeln drog Bode till med att han förärats den av den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels under en ceremoni i Oslo, där den norske ministerpresidenten Vidkun Quisling varit närvarande. Han påstod sig även under pseudonym ha komponerat det berömda verket ”An der schönen, blauen Donau” (som i verkligheten skrivits av Johann Strauss den yngre 1867!).

Bodes nya äktenskap upplöstes snart och han lär då ha inlett en vårdnadstvist involverande parets tax…Bode vann processen och fick tillåtelse umgås med taxen på söndagar.

Vi börjar nu närma oss slutfasen av Johnny Bodes offentliga bana. Väl hemma i Sverige efter det österrikiska äventyret var han snart nere i sörjan igen. Han fortsatte givetvis sina skumraskaffärer och förelades nya åtal. 1962 drabbades han av en psykos, vilket ledde till att han blev föremål för vård samt förklarad vara en icke tillräknelig så kallad fem-femma.

Vi har nu kommit fram till sista fasen i Johnny Bodes mångskiftande karriär: den som porrsångare. Litet finare uttryckt kan man kanske säga att han blev en del av den svenska underground-kulturen. 1968 gav han således under pseudonym ut LP-skivan ”Bordellmammas visor”, en verklig kultklassiker. Skivan sålde bra via postorder och pengar började åter strömma in på Bodes konto. Succéskivan följdes upp med andra i samma stil och Bode fick även en internationell lyssnarskara. Kring mitten av 1960-talet gav Bode även ut ett par romaner med erotiska motiv.

Här följer ett par låtar från denna tid – ”Runka mig med vita handskar på” och ”Atombomben”:

http://www.youtube.com/watch?v=ci-DfTFHlI4

http://www.youtube.com/watch?v=1ZMHB0FbZ_k

 ”Bordelmammas visor” blev en skabrös succé tack vare postorder.

På skivan framträdde även sångerskan/aktrisen Lillemor Dahlqvist (född 1938) vilken utlovats anonymitet av Bode. Att lita på ett sådant löfte från Bode var givetvis inte någon god idé, och Dahlqvists namn blev snart – liksom Bodes eget – (ö)känt i sammanhanget. Trots mindre god behandling från Bodes sida förblev Dahlqvists dennes vän och var också den som fann honom död, liggande i sin lägenhet i Malmö, den 25 juli 1983. Lillemor Dahlqvist är alltjämt sekreterare i Johnny Bodes stiftelse, som delar ut stipendier till förtjänta skånska artister.

Johnny Bode blev efter sin död vid 71 års ålder – som måste anses vara anmärkningsvärt hög med tanke på Bodes utsvävande livsstil – föremål för något av ett återupptäckande och en renässans. Lars-Göran Frisk hette den man som bröt Bode-censuren i etermedia genom att spela några av hans låtar i programmet ”Skivor från Vetlanda”. Folmusik- och proggbandet Grus i dojjan hade redan 1974 gjort en version av Bodes gamla plattsuccé ”Timmerflottar-Sixten”:

http://www.youtube.com/watch?v=NruOuw_PM-s

1987 gavs LPn ”Laterna magica” med Bodes Ferlin-tolkningar ut; dessa framfördes av Lillemor Dahlqvist och John Ulf Anderson. Under senare år har även ett par CD-skivor med Bodes musik kommit ut. Moderna artister som tolkat Bodes musik/sånger är exempelvis Wilmer X, Latin Kings, Bröderna Trück och Mattias Enn.

 Bodetolkarna Bröderna Trück.

Den som vill fördjupa sig ytterligare i fenomenet Johnny Bode kan lämpligen göra det via Johnny Bode-sällskapets hemsida:

http://johnnybode.com/

Om Johnny Bode skulle man kunna säga/skriva hur mycket som helst. Alldeles oavsett hur man väljer att se på honom så kommer man inte ifrån det faktum att han var en färgstark provokatör i folkhemmet!