En Israelresa (IV): Jerusalem

 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.

 

 

 

 

 

Om frestelser, förförelser och förlåtelse

Inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo

 Jesus frestas i öknen enligt en konstnärlig tolkning.

Så ber vi i Herrens bön (”Fader vår…) och hoppas därmed kunna undvika frestelser. Samtidigt vet vi att frestelserna kommer ändå. Jag ber dessa ord så gott som dagligen och har en tid, mot bakgrund av egna upplevelser, rådbråkat mitt sinne över varför det är så. Lyssnar inte Gud till våra böner?

Jag vet att Gud lyssnar till våra böner och har fått många bönesvar genom åren. Men jag vet också att inte ens Hans son, Jesus Kristus, fick de bönesvar han helst velat ha. Som när han bad i Getsemane örtagård: ”Gånge denna kalk ifrån mig.” Han hade helst velat slippa bli korsfäst om så varit möjligt när det gällde att utföra Guds vilja, men i det läge han då befann sig var offerdöden den väg Gud hade stakat ut. Jesus lade också till: ”Ske dock  icke min vilja, utan din.”

Det är naturligtvis så en sant troende människa bör bedja. Vi tror vi vet vad som är bäst för oss, och ibland är det vi tror det rätta. Men ibland tar vi miste. Vi får aldrig glömma att Gud känner oss utan och innan, faktiskt mycket bättre än vad vi själva gör. I avgörande ögonblick är det bäst om vi lägger allt i Guds hand. Detta därför att Guds fiende, Satan, ingenting hellre vill än att blanda bort korten för oss.

Trots orden i Jesu bön om att vi icke må falla i frestelse visste han mycket väl, att vi ändå kommer att göra det. Jesus blev själv frestad av Satan i öknen när han fastade i fyrtio dagar och fyrtio nätter innan han lyckades avvisa djävulens propåer. Det är därmed omöjligt att vi själva inte skulle bli frestade.

Om detta har Jesus följande ord för oss i Matteusevangeliet 18:7:

Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!

 

 Triangeldramat i Edens lustgård: Eva frestas av ormen och frestar i sin tur Adam.

Orsaken till att Gud tillåter oss att bli frestade och förförda är, som jag ser det, att Han måste kunna konstatera att vi är värdiga Hans gåvor och välsignelser innan vi kan mottaga dessa. I sin vishet sänder Han oss därtill endast sådana frestelser Han vet att vi kan övervinna på ett eller annat sätt, även om det skulle fresta på. Detta är i alla fall vad mina egna erfarenheter i ämnet säger mig.

Det finns olika typer av frestelser. Om jag faller för frestelsen att inmundiga en snaps för mycket till kräftorna är det kanske inte det bästa jag kan göra, men heller ingen katastrof som skriar till himlen. Om jag är otrogen mot min älskade blir det däremot genast mycket allvarligare. En frestelse är heller ingen riktig frestelse om den är alltför uppenbar.

För att vi verkligen skall riskera falla för den bör den vara förklädd som om den verkligen vore Guds vilja. Vi skall känna oss väl till mods och vara övertygade om att den människa Han sänt oss, eller vad det nu kan vara, är Guds gåva till oss.

Vi kan givetvis avfärda allt tal om frestelser som överspänt trams och välja att anamma Oscar Wildes devis om att ”bästa sättet att övervinna en frestelse är att falla för den”. Vittert och vitsigt, onekligen, och kanske chockerande när Wilde sa det, men falskt. Allt beror på vilket värde vi fäster vid våra egna liv. Önskar vi leva för att endast följa våra egna impulser och lustar, go ahead. Följ Wildes råd.

Gud kan inte tvinga oss. Beroende på hur vårt samvete är beskaffat kan Han emellertid tala till oss genom det och på så sätt leda oss på de rätta stigarna. Jag har givetvis själv råkat ut för frestelser och ibland fallit för dem. Jag vågar dock tro att mina erfarenheter då har gjort mig till en bättre, och definitivt mer erfaren, människa. Men de har tillfogat mig djupa sår och ärr i själ och hjärta.

 Oscar Wilde förespråkade att vi skulle falla för frestelserna.

En frestelse jag hittills inte fallit för är denna: jag har aldrig medvetet svikit någon jag älskat djupt/som jag vetat älskat mig eller vad jag vetat vara sanning. Detta är bland det värsta någon människa kan göra. Om vi begår en sådan synd kan vi endast under djup ånger bedja på våra bara knän och hoppas på att Guds förlåtelse, nåd och barmhärtighet räcker till för oss.

Jag har själv upplevt mig bli sviken, men kanske också detta varit Guds vilja. Kanske den som svikit inte menat så illa. Jag tröstar mig med att det i alla händelser är bättre att bli sviken än att själv svika.