Om Planxty – och om kärlekar

 Planxty på senare år.

Planxty är en av Irlands mer berömda folkmusikgrupper, bildad i början på 1970-talet. Originalmedlemmarna var Andy (Kennedy) Irvine (född 1942), Christy Moore (1945), Dónal Lunny (1947) samt Liam O´Flynn (1945).

Det är först under de senaste åren jag fått upp ögonen för Planxty. Instrumenteringen kan väl sägas vara något udda med gitarr, bouzouki, mandolin, mandola, tin whistle, irländsk säckpipa och bodhran. Inte nödvändigtvis exekverade vid ett och samma tillfälle. Således ingen fiol och ingen banjo, inte heller dragspel, eljest gångbara instrument inom den irländska folkmusiken.

Bouzouki sägs vara en instrumental innovation som åldermannen Andy Irvine, sångare i de flesta av numren jag här länkar till, medförde från en resa på Balkan 1968.

En av mina absoluta favoritlåtar med gruppen är den här liveinspelningen från 1983 med ”Arthur McBride”:

1973 respektive 1974 kom Johnny Moynihan (1946) och  Paul Brady (1947) att gå in i stället för Lunny respektive Moore. 1979 återbildades gruppen, som därefter framträtt tillsammans vid olika tillfällen.

Här en annan av gruppens höjdare,”The Jolly Beggar”:

Så ”Raggle Taggle Gypsy” med Christy Moore, som gjort en mycket framgångsrik solokarriär, som sångare; omedelbart efter sången följer en instrumental låt:

”Sally Brown” är en  traditionell sjömansvisa med gott humör:

I ”The Blacksmith” får Liam O´Flynn tillfälle att briljera litet på sin säckpipa i i låtens instrumentala avslutning, där Christy hanterar bodhran:

Varför inte avsluta med en av Paul Bradys mer sentida versioner av ”Arthur McBride (and the Sergeant)”:

Jag hoppas ni haft nöje av den här lilla presentationen av ett unikt irländskt folkmusikband. Såvitt jag vet är alla ovan nämnda medlemmar fortfarande aktiva trots kutiga ryggar och grånande hår och skägg.

 Andy Irvine och Paul Brady.

En avslutande reflektion. Sedan jag började lyssna till The Dubliners 1969 har den traditionella irländska musiken givit mig så mycket så jag blir nästan rörd när jag tänker på det. Den har varit med mig i helg och söcken och i glädje och sorg. Den har tröstat mig när jag varit ledsen och förstärkt lyckokänslan när jag känt mig glad.

Den har helt enkelt varit en av mina stora kärlekar. Och en som, till skillnad från några andra, aldrig någonsin svikit mig.

Gatumusikant som blev världskänd

Don Partridge i sin rätta miljö med sin gitarr, bastrumma och kazoo.

Någon som kommer ihåg Don Partridge? Om inte är det bara att klicka på länken ovan och återuppliva bekantskapen med denne engelskfödde gatumusikant och folkpopsångare, som tyvärr inte längre finns bland oss.

Här sjunger han sin stora hitlåt ”Blue Eyes” till karaktäristiskt komp i form av bastrumma och kazoo. ”Blue Eyes” låg på Tio-i-topp och en rad andra listor runt om i världen 1968. Jag blir glad av denna sång och jag hoppas ni, kära läsare, blir det också. Tror inte ni får mardrömmar av den i alla fall.

Don Partridge föddes i England 1941 och avled i en hjärtattack i hemlandet 2010, 68 år fyllda, Han var gift med och hade barn med en svensk kvinna på 1970-talet och bodde då några år i Sverige. Jag träffade honom och hans hustru  en gång i en lägenhet på Birger Jarlsgatan i Stockholm via en norsk vän med ett förflutet som internationell gatumusikant.

Under hans Sverige-tid kunde man ofta se Don med sin gitarr, bastrumma och kazoo i Sergelpassagen eller på Biblioteksgatan i centrala Stockholm. Hans välmodulerade och pregnanta röst passade perfekt i gatularmet. Enligt den så kallade Lex Partridge blev det vid den här tiden tillåtet att spela gatumusik runt om i Sverige.

En litet äldre Don Partridge.

Och Don var inte ensam – han hade ett gäng brittiska och andra kolleger som förgyllde tillvaron för förbipasserande stockholmare.  Partridge spelade bland annat även på den på sin tid bekanta Pub Briggen i den sörmländska sommaridyllen Trosa.

Don Partridge var gift ytterligare två gånger och efterlämnade vid sin bortgång fyra döttrar och två söner.

Hans andra stora hit var ”Rosie” med en textrad som lyder: ”It´s raining when you look the other way”. Så underbart! Inspelningen är från ett framträdande i Royal Albert Hall i London:

http://www.youtube.com/watch?v=zGxzBet0X4M

Tillägnar de här sångerna M. som jag hade varma känslor för vid just den här tiden; den enda centerpartist jag varit förälskad i, kan jag avslöja…väldigt oskyldigt var det förstås.