Något om dagen som varit: politik, musik , TV-serier…och litet kärlek

Jag gillar oftast utmaningar. Som att beskriva en dag när det inte hänt så förfärligt mycket. Som i dag.

Sov länge. Jag har haft urinvägsinfektion och avslutade min antibiotikakur i dag. Känner fortfarande viss trötthet. Det är i stort sett bra, men kroppen hänger inte riktigt med fullt ut än. Skall på röntgen av vissa privata kroppsdelar om någon vecka. Ack ja, tur dock att man känner sig ung till sinnes!

Har vidare under dagen varit i kontakt med BBC, som vill göra en intervju med mig som SD-företrädare i Södertälje om det syriska inflödet till kommunen. Känns spännande och hedrande. Får försöka friska upp engelskan och läsa på litet så skall det nog gå alldeles förträffligt.

Skrev sedan en bloggtext om tilltaget att censurera en Taube-låt, skriven 1929, som nämner ordet ”negrer”. Tycker det är tragiskt att man petar i delar av den svenska kulturskatten i den sorgliga politiska korrekthetens namn. Ännu mer tragiskt att det är skaldens/trubadurens son, Sven-Bertil, som gjort strykningen.  Har karln ingen pietetskänsla för faderns verk?

Sedan var det dags att bege sig ner på stan och göra dagens inköp av mat och dryck. Valde den bekväma vägen att köpa några hamburgare på McDonald´s till mig och sonen. Köpte också litet vin och ost som jag inmundigat som efterrätt framför TVn. Såg i tur och ordning The mentalist, Big bang theory och den suveräna engelska patolog/deckarserien Tyst vittne med duktige och snygge Tom Ward i rollen som den skärpte doktor Harry Cunningham. Litet lagom whiskey också.

Tom Ward som patologen Harry Cunningham.

En rätt mysig kväll, alltså, i all anspråkslöshet. Lugnt och skönt, inga krav. Har i vanlig ordning funderat över diverse saker. Kärleken lämnar jag i stort därhän denna gång, det händer ändå inte mycket på den fronten för tillfället. Rent allmänt kan jag dock säga att jag har svårt att se otrohetsaffärer på TV. Trohet och trofasthet i kärlek är så viktigt för mig, jag blir helt enkelt illa berörd av att behöva ta del av svek och själslig grymhet. Liksom i privatlivet, givetvis. Kalla mig gärna moralist, det tar jag som en komplimang i detta fall.

Har tänkt över det faktum att jag engagerar mig som partipolitiker trots att jag ogillar mycket inom det partipolitiska spelet. Alla partiföreträdare som bryr sig mer om att låta och se bra ut i den politiska skönhetstävlingen än det budskap det är tänkt att de skall förmedla. Detta gäller alla partier, givetvis också mitt eget.

Jag är dock så lyckligt lottad att jag får representera ett parti, vars officiella åsikter och värderingar jag med gott samvete kan säga att jag delar till kanske 90 procent och som dessutom har Sveriges bäste partiledare. Här i Södertälje har vi kunnat glädjas åt en stark medlemstillväxt och förnämlig sammanhållning efter de uppslitande bråken med irakiska medlemmar för något år sedan. Nu kör vi så det ryker, närmast med att vaska fram ett eget budgetförslag.

SD Södertälje/Nykvarns styrelse som den valdes vid årsmötet i januari 2013.

Kan nog säga att jag närmast ser mina politiska uppdrag som en medborgerlig värnplikt på obestämd tid. Tänker försöka köra till i alla fall 2018 om hälsan står mig bi och inget oförutsett inträffar. För det mesta är det också en jäkligt intressant uppgift. Det enda som skulle kunna få mig att ändra inriktning är om jag fick ett attraktivt jobb inom media, men de anbuden har hittills inte stått som spön i backen kan jag nog säga.

I morgon, eller rättare sagt senare i dag, är det lördag. Då skall jag på en Verdi-konsert på Estrad som är inrymt i Södertälje stadshus. Erkänt goda sångare och altmeister Giovanni Impellizzeri som dirigent borgar för en minnesvärd upplevelse. Återkommer med all sannolikhet med en rapport senare. Verdi är jämte Puccini min favorit bland komponister när det gäller opera, detta i motsats till Verdis jämnårige Wagner. Skulle föredra att få en tand rotfylld utan bedövning hellre än att behöva genomlida en Wagner-föreställning.

Så varför inte önska god natt med en pärla ur Giuseppe Verdis rikhaltiga produktion: kvartetten ur operan Rigoletto, kanske den bästa opera som någonsin gjorts, exekverad av några framstående svenska sångare:

http://www.youtube.com/watch?v=H5CIezXd_yU

Rigoletto: bästa operan någonsin?

Plácido Domingo, mångsidigt spanskt musiksnille.

http://svtplay.se/v/2132478/veckans_forestallning/rigoletto_fran_mantua__akt_1?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2152375/sb,p128512,1,f,-1

Den 4-5 september visade SVT, litet i skymundan, årets troligen mest remarkabla kulturhändelse i Europa: den direktsända föreställningen av Giuseppe Verdis opera ”Rigoletto” i en unik uppsättning signerad den italienske TV-producenten Andrea Andermann från italienska radio/TV-bolaget RAI; Andermann har tidigare gjort liknande uppsättningar av Puccinis ”Tosca” och Verdis ”La Traviata.” På länken ovan kan den intresserade ta del av operans första akt. Versionen kallades ”Rigoletto från Mantua” och sändes alltså direkt från den italienska staden i Lombardiet i norra Italien där operans handling utspelar sig.

Som älskare av traditionell opera njöt jag av att man inte mixtrat med tidsepok – jag har tidigare på TV sett samma opera utspela sig i New Yorks maffiamiljö samt på Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm förläggas till 1930-talets fascistiska Italien.

Det anmärkningsvärda med ”Rigoletto från Mantua” (staden heter på italienska Màntova) var att vår tids mest framstående nu levande operaartist, Plácido Domingo, här gjorde sin debut i rollen som hertigen av Mantuas puckelryggige hovnarr Rigoletto. Den nu 69-årige spanjoren Domingo, normalt tenor och den ende ännu aktive medlemmen i den legendariska trion ”Tre tenorer” (de båda övriga var José Carreras och Luciano Pavarotti), hade för uppgiften alltså tvingats gå ner ett röstläge för att gå i land med barytonrollen Rigoletto. Det gjorde han med den äran och excellerade desslikes i som vanligt briljant skådespeleri. Domingo är en mångsidig herre och verksam även som dirigent och operachef.

När Giuseppe Verdi (1813-1901) komponerade musiken till ”Rigoletto” – operan hade premiär i Venedig 1851 och hittade vägen till Stockholm tio år senare – hade han redan producerat 16 operor. ”Rigoletto” har bland mycket annat kallats ”operornas opera” och kan, enligt min uppfattning, med fog även kallas den bästa operan någonsin. I alla fall är den, tillsammans med Puccinis ”La Bohéme”, min favoritopera. Den har allt: dramatik, kärlek, hämnd, ond, bråd död, allt beledsagat av Verdis oöverträffade toner. Inte en död punkt. Sedan får man stå ut med att handlingen är skruvad intill bristningsgränsen.

Librettot till ”Rigoletto” utgår från den franske författaren Victor Hugos drama Le Roi s´amuse (Kungen roar sig) och handlar om hertigen av Mantuas lättsinniga leverne, manifesterat i otaliga kvinnoaffärer. I första akten framför hertigen, som är en av operahistorikens verkliga bravurroller, arian Questa o quella där han uttrycker sin stora tillfredsställelse över sin hedonistiska livsstil. Lyssna till den store italienske tenoren Enrico Carusos (1873-1921) framförande från 1908 på länken här nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=VFyu-nHjCAo

Enrico Caruso: den mest magnifike tenoren någonsin!

Hertigen förlustar sig alltså med ett oräkneligt antal älskarinnor, vilka han förses med av sitt svassande hov. När han införlivat dottern till greve Monerone med sitt stall drar sig inte den vanskapte narren Rigoletto att förlöjliga denne, vilket får greven att härskna till ordentligt: han utslungar en dramatisk förbannelse över hovnarren, som blir ordentligt skakad. Förbannelse heter på italienska maledizione, och ursprungligen hade Verdi tänkt kalla sin opera just ”La Maledizione” vilket dock inte upptogs nådigt av den italienska censuren.

Rigoletto är en bisarr figur med ett dunkelt förflutet som lever tillsammans med sin älskade dotter Gilda, som han håller dold för omvärlden, därför att han till varje pris vill undvika att hon kommer i kontakt med den lättsinnige hertigen. Hovfolket har emellertid kommit att tycka allt mindre om Rigoletto och bortför därför Gilda till hertigen i tron att hon är narrens älskarinna. Hertigen förför genast Gilda, som i sin tur blir bottenlöst förälskad i den unge ädlingen. När Rigoletto finner dottern vid hovet i ett eländigt tillstånd beslutar han sig för att ta en gruvlig hämnd och brister i andra akten ut i arian Si, vendetta, tremenda vendetta. Den framförs nedan av den kraftfulle Tito Gobbi (1913-84) med Lina Pagliughi som Gilda:

http://www.youtube.com/watch?v=FD4GL7coLbQ

I syfte att undanröja den förhatlige hertigen, som kränkt hans dotter, anlitar nu Rigoletto i den avslutande tredje akten yrkesmördaren Sparafucile som går med på att utföra dådet. I ”Rigoletto från Mantua” får vi se hur narren och mördaren kommer överens om de hemska detaljerna vid ett värdshus där hertigen vistas. I anslutning till värdshuset avlevereras kvartetten Bella figlia  dell´amore, en av operamusikens mest berömda ensemlesånger, här hämtad ur ”Rigoletto i Mantua” med Domingo som Rigoletto, Vittorio Grigolo som hertigen av Mantua, Julia Novikova som Gilda samt Nino Surguladze som Maddalena:

http://www.youtube.com/watch?v=5xVobL-I8oo

Rigoletto ger sig av i förvissningen att han skall få sin hett emotsedda hämnd. Under tiden sjunger hertigen, i närvaro av Sparafuciles flirtiga syster Maddalena,  sin bravuraria La donna é mobile, återigen en lovsång till den ansvarslösa kärleken och ”Rigolettos” mest kända sångsstycke. Vi låter den avsjungas av vår egen superstjärna Jussi Björling (1911-60) här nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=yeE33-mE98c

Saken kompliceras av att Sparafuciles syster Maddalena även hon är kär i hertigen och övertalar brodern att skona ädlingens liv. Man kommer därför överens om att Sparafucile, i stället för att bringa hertigen om livet, skall mörda första bästa person som uppsöker värdshuset, stoppa liket i en ihopknuten säck och överlämna denna till Rigoletto för att denne skall göra sig av med den. Och den som uppsöker värdshuset är förstås ingen annan än Gilda, som avlyssnat syskonparets planer och bestämt sig för att offra sitt liv för hertigen.

Sparafucile sticker alltså kniven i Gilda, paketerar henne i säcken och överlämnar ”paketet” till den olycksalige Rigoletto under förebärande att det är hertigen som återfinns däri. Denne upptäcker den fruktansvärda sanningen just innan han skall lämpa säcken med det makabra inehållet i ett vattendrag. Gilda har då fortfarande litet liv kvar i sin unga kropp och kan föra en flämtande konversation-sång med fadern innan hon dör.

Slutet på den förfärliga historien blir alltså att greve Monterones förbannelse slår in.

”Rigolettos” handling innehåller ett par för mig uppuppenbara sanningar: lättsinnig och/eller omogen kärlek leder alltid till komplikationer och elände, hämnden är aldrig ljuv och överheten gör som den vill. Det visste Verdi och det borde vi veta.

 Viva Verdi!

Avslutningsvis ett stort tack till RAI för ett stycke lysande underhållning!