Sarah Sjöström befäste vid det nyligen avverkade sim-EM i Glasgow med skina fyra individuella guld sin position som en av giganterna genom alla tider i svensk simsport. Det är bara Arne Borg, Gunnar Larsson och Ulrika Knape som i någon mån kan mäta sig med henne i ett historiskt perspektiv. Ingen kan dock tävla med Arne Borg – ”Mister Arnie” – som internationell berömdhet. https://sok.se/idrottare/idrottare/a/arne-borg.html
Arne Borg (1901-87) och hans tvillingbror Åke Borg (1901-73) föddes i Gamla Stan i Stockholm. Som barn var han klen och bedömdes efter ett besök vid Strömbadet inte ha några förutsättningar att framdeles ägna sig åt simsporten. Med den berömde simikonen Duke Kahanamoku som inspirationskälla lät sig Arne och Åke dock ej avskräckas utan fortsatte simma. https://sv.wikipedia.org/wiki/Duke_Kahanamoku
Amerikanen Duke Kahanamoku (1890-1968) från Honolulu på Hawaii simmade hem de olympiska gulden på 100 meter frisim i såväl Stockholm 1912 som Antwerpen 1920. Han var dessutom med och tog guld i lagkapp 4×200 fritt i Antwerpen-OS och kammade hem två OS-silver. Kahanamoku reste därtill över hela världen i syfte att popularisera simsporten men också surfing. Han spelade dessutom in några filmer och var sheriff i Honolulu i nästan 30 år.
Duke Kahanamoku – föregångsman i simning och surfing.
Kahanamokus banbrytande insats var dock att revolutionera frisimningen. Tidigare var det vanligaste att simmarna ägnade sig åt trudgeon – de crawlade med den ena armen och bröstsimmade med den andra. Att crawla hela vägen ansågs för kraftödande. Duke visade emellertid att detta inte bara var möjligt utan också klart effektivast.
Arne Borg, representerande Stockholms kappsimningsklubb (SKK), slog inte färre än 32 världsrekord under åren 1921-29. Han behärskade alla distanser från 100 till 1500 meter och rekordnoteringarna omfattar så pass ovanliga distanser som 300 meter, 500 yards och 880 yards. Sin mest bejublade bragd utförde Borg vid EM i Bologna 1927, då han på 1500 meter fritt simsätt satte ett världsrekord som vid den tiden betraktades som nära nog oslagbart: 19.07,2.
Målsättningen var att Borg skulle slå sitt eget världsrekord på distansen som löd på 2.04. Ett tidsschema som skulle resultera i tiden 20.02 sattes därför upp. Borg struntade dock i alla schemata och körde på för fullt från första början. Första 100 meterna avverkades på 1.03,2 och sedan rasslade det bara på – de svenska ledarna försökte under loppet förgäves få Borg att sakta ned på tempot eftersom de fruktade att han skulle köra slut på sig. Så skedde dock icke och det ”otroliga” rekordet – det gamla slogs med 57 sekunder – var ett faktum.
Dagen innan rekordloppet utspelade sig hade Arne Borg spelat i Sveriges lag i vattenpolo som mötte Frankrike och då fått två framtänder utsparkade. Detta skall ha gjort att den svenska simmarstjärnan blev fly förbannad och unikt laddad inför den kommande dagens 1500-meterslopp. Tvåa efter Arne blev italienaren Giuseppe Perentin på 21.50,4 och trea tysken Erich Rademacher med 22 minuter jämnt. Borgs världsrekord stod sig fram till 1938 och som svenskt rekord slogs det inte förrän 1958.
Arne Borg och Johnny ”Tarzan” Weissmuller.
EM i Bologna var inte slut med det för Arne Borg. Han vann även 100 meter fritt på minuten jämnt före den ungerske storfavoriten Bárány, som var drygt tre sekunder långsammare. Även på 400 fritt blev Borg europamästare med tiden 5.08,6. I lagkappen 4×200 meter blev det silver för Arne och Sverige. Dessutom spelade han som nämnts ovan vattenpolo för Sverige.
Arne Borg tilldelades Svenska Dagbladets bragdguldmedalj 1926 efter sitt världsrekord på 1500 meter med 20.04,4 vid det årets EM i Budapest. Han överträffade därmed australiensaren Andrew Murray ”Boy” Charltons vid OS i Paris 1924 satta världsrekord med 2,2 sekunder. Arne fick dela bragdguldet med löparen Edvin Wide (1896-1996), som hade slagit den finske storlöparen Paavo Nurmi på både 1500 meter och 2 engelska mil vid tävlingar i Berlin. Tiderna blev 3.51,8 (svenskt rekord) respektive 9.01,4 (världsrekord).
Det har senare sagts att bragdguldjuryn borde ha väntat ett år med att tilldela Arne Borg medaljen, eftersom hans prestationer i Bologna 1927 var så mycket bättre än dem i Budapest 1926. Fast det var det naturligtvis omöjligt för juryn att förutse. Bragdmedaljen för 1927 gick i stället till seglaren Sven Salén för segern i den amerikanska Guldpokalen.
Edvin Wide delade bragdguldet med Arne Borg 1926.
Arne Borg vann en olympisk guldmedalj och det skedde vid spelen i Amsterdam 1928, då svensken vann 1500 meter frisim med tiden 19.51,4 före ”Boy” Charlton som klockades för 20.02,6. Därmed hade Borg en gång för alla visat att han var världens främste på den aktuella distansen. I övrigt sam Arne Borg till sig två OS-silver 1924, två OS-brons 1924 och 1928, fem EM-guld, fyra EM-silver, två EM-brons, sex NM-guld och en oherrans massa svenska mästerskap varav några i vattenpolo.
Efter OS-guldet i Amsterdam genomförde Arne Borg ännu en jorden runt-tripp – han hade gjort en liknande resa några år tidigare – och slog diverse rekord i diverse länder. I Japan sammanvigdes han med sin svenska fästmö med den amerikanske stjärnsimmaren Johnny Weissmuller och en amerikansk simhopperska som bröllopsvittnen. Weissmuller och Borg hade mötts i simbassängen ett antal gånger, bland annat vid ”trekejsarslaget” vid OS i Paris 1924 då Weissmuller – världskänd för sina filmer som Tarzan – segrade före Borg och ”Boy” Charlton.
1929 fick Arne Borgs simmarkarriär ett abrupt slut då han fälldes för brott mot de då sakrosankta amatörbestämmelserna – han hade mottagit motsvarande 50 svenska kronor vid tävlingar i Tyskland. Tidigare hade ungerska tävlingsarrangörer av svensken beställt olika rekord efter en fastställd taxa. Borg var dock inte särskilt ledsen över att bli avstängd från tävlingssimningen utan menade att han gjort sitt med bragden i Bologna 1927 som höjdpunkt. Efter avstängningen reste han under många år runt med sin egen vattenshow, där ett av numren bestod i att Borg flöt omkring på en flotte rökande cigarr!
Arne Borgs dotter Inga Borg skapade fjällfiguren Plupp.
Under senare delen av sin levnad försörjde sig Claes Arne Borg som ägare av en tobakshandel belägen i den övre delen av Drottninggatan i Stockholm. Jag handlade där några gånger i början av 1970-talet när jag läste konstvetenskap i en byggnad mitt emot Observatorielunden och fick då äran att bli expedierad av simlegenden Arne Borg, som då var runt 70 år men ännu till synes vid god vigör.
Sarah Sjöström, Gunnar Larsson och Ulrika Knape i all ära – ingen av dessa simhjältar kommer i närheten av Arne Borg när det gällde stjärnstatus. Han sågs under några år som en internationell celebritet i samma klass som den samtida filmdivan Greta Garbo. Det är sant att de tider Borg och hans främsta konkurrenter presterade på sin tid i dag presteras på löpande band av småtjejer. Träningsmetoder, simanläggningar, dräkter och kosthållning har utvecklats med stormsteg sedan 1920-talet.
Clas Yngström & Big Tex Three på Torekällbergets scen. Foto: Tommy Hansson
Torekällberget heter ett friluftsmuseum i Södertälje där det sedan ett antal år tillbaka anordnas så kallade bluespicnickar.
I egenskap av ledamot i kommunens kultur- och fritidsnämnd är jag i princip med och arrangerar detta i vida kretsar uppskattade evenemang, bakom vilket Södertälje jazz- och bluesförening står med uppbackning från ABF och sagda nämnd. Vilket sannolikt inte vore fullt lika uppskattat om inte nämnden varje år utfärdade ett alkoholtillstånd för publikum.
Den här gången tänkte jag att jag faktiskt skulle ta del av begivenheten, som jag tidigare bara hört och läst om. Litet hjälp på vägen fick jag här förleden av en ambulerande CD-försäljare som hävdade att jag ”ser ut som en blueskille”. En läsare var vänlig nog att nyligen påpeka för mig, att det beror på att jag ser så ”härjad” ut…
I like that.
Efter allt man gått igenom genom åren vore det förresten konstigt om man inte såg en smula härjad ut.
Far och dotter njuter av sommarvädret på Berget.
Alltnog. Jag bjöd med min snart 25-åriga dotter Isabella på bluespicnicken. Bella, som normalt pluggar i Glasgow, är hemma på kort besök och lovade stanna någon timme – sedan skulle hon på fest för en god vän. Vi började med en gemensam middag hemma och förflyttade oss sedan i det dejliga sommarvädret med pick såväl som pack till ”Berget”.
Kvällen på Råby hages scen inleddes av det ungdomliga bandet Julia and the Basement Tapes med en talangfull sångerska och en uppenbart begåvad sologitarrist. De körde både andras och egna låtar. Sedan följde det lokala bandet Gubbröra Blues Band featuring sångarna Göran Wiklund och Lotta Arwidsson Eklind. Dansgolvet var stundtals fyllt av folk.
Råby hage – platsen för bluespicnicken. Foto: Tommy Hansson
Aftonens stora attraktion var emellertid Clas Yngström & Big Tex Three, de senare bestående av trummisen Stoffe Sundlöf (som jag läste tyska tillsammans med i sjunde klass), basisten Berra Pettersson samt Janne Paltman trakterande diverse andra instrument. Sundlöf firar i år sitt femtionde (!) år som yrkesartist. Tyvärr började det regna små smått precis när dessa inledde sin spelning.
Om Clas Yngström, född i Borlänge 1952, kan det sägas att han rätt nyligen utnämndes till Legendary Blues Artist i American Blues Hall of Fame. http://www.dalademokraten.se/noje/clas-yngstrom-blir-legendar-i-hall-of-fame Bandet utkom i slutet av 2013 med plattan Svenneblues med blues på svenska. Yngström ledde tidigare bandet Sky High. Hans Big Tex Three är sammansatt av tidigare medlemmar i Sky High och Chicago Express och brukar räknas som landets förnämsta bluesband.
Lotta Arwidsson och Göran Wiklund med Gubbröra. Foto: Tommy Hansson
Här ett exempel ur Clas Yngström & Big Tex Threes repertoar – ”Mutual Respect””:
Men så åtnjöt jag också sällskap av mina förtroliga vänner mr. James Beam och mr. Dean Martin. Även hr. Pripp behagade infinna sig. Lägg därtill att jag i televisonen (SVT) hade nöjet beskåda den norska filmen Fuck up om några sorgliga existenser, vilka var invecklade i allsköns sorglustiga kriminalfall med narkotisk anknytning.
Okej, okej, så jag kanske har varit nyktrare när jag skriver detta. Några stavfel kommer ni emellertid icke att finna, kära läsare. Jag har nu varit hemma med förkylning några dagar och hackat och hostat något väldeliga. Detta verkar nu vara å regress, utan tvivel med benägen medverkan av främst den välgörande mr. Beam.
Nu laddar jag så smått inför den traditionsenliga bluespicnicken på Torekällberget, den goda staden Söder Taelghias svar på Skansen, vilken löper av stapeln lördagen den 13 dennes. Jag måste bekänna att jag inte lyssnat mycket på musikgenren blues i mina dar, men en man som sålde begagnade CDs på Stora torget härförleden försäkrade mig om att jag faktiskt såg ut som en ”blueskille”.
Utsikt från min balkong. Foto: Tommy Hansson
Min kära dotter Isabella, som är hemma på snabbvisit från studiestaden Glasgow, kommer att medfölja och stanna någon timme innan hon drar vidare från sin gamle grånade, giktbrutne far. Innan dess hoppas jag få tillfälle bjuda henne på en god middag, ihopkommen genom min icke föraktliga kokkonst. Sonen, Sebastian, föredrar sin mosters sällskap på en resa till Danmark och en konsert med Kylie Minogue.
Förliden afton har jag till del tillbringat å balkongen, inmundigande ovan nämnda drycker samt cashewnötter, till del framför TVn med tusenfotingtjejen Tussan som trevligt och glatt sällskap. Dean Martin har förstås avnjutits via CD-spelaren.
Tussan på vardagsrumssoffan – alltid lika glad. Foto: Tommy Hansson
Det finns inte många botemedel mot ett kroniskt brustet hjärta, men de jag nyttjat ikväll besjungs redan av Bellman i Fredmans epistel numro 7 och får nog sägas vara ordentligt beprövade:
När jag ser dig, så tänk att jag finner kyla, svalka, ro i mitt bröst Ty med ditt glas du mig påminner att mot kärlek finnes tröst
Mikael Samuelsson och Mats Bergström visar i följande helt obetalbara inspelning från 1990 att det finns en rad olika sätt att framföra denna sång:
Irlandsfester kräva dessa drycker…Foto: Tommy Hansson
Några av er vet att jag varje vår brukar anordna en middag i Irlands tecken hemma hos mig. Så har varit fallet sedan 2008 med undantag för i fjol, då jag i stället bjöd in vänner och bekanta till en ”dissidentmiddag” med linsgryta och starka korvar på senhösten.
Jag tycker helt enkelt det är viktigt att vänner, bekanta och kontakter av skilda slag träffas under gemytliga former ibland. Och vem vet vilka sinistra planer som kan kokas ihop vid dylika tillfällen…
Skönsång på gång: värden vid bortre bordsändan sjunger ”The Foggy Dew” för middagssällskapet. Foto: Mikael Hagenbo
Jag har varit intresserad av Irland, och främst då den irländska folkmusiken, sedan jag skrev en gymnasieuppsats om Irlands historia 1969. Ännu har jag dock bara varit på ”Smaragdön” med dess påstådda 40 nyanser av grönt en enda gång, vilket var 2002. Ursprungligen var det tänkt att Irlands-partajet skulle avhållas i anslutning till St. Patrick´s Day, den irländska nationaldagen vilken infaller den 17 mars.
Eftersom jag inte är någon fundamentalist har jag ruckat litet på den principen, det är ju inte alldeles säkert att just den dagen/dagarna omkring den passar så bra.
På övre bilden kollar Eric Hallberg noga upp vad Rune Söderlund och Ingrid Hult har för sig. Därunder syns från vänster Helge Eyser, Jocke Hagström, Jan Sjunnesson och Mikael Hagenbo under intagande av välkomstdrink Foto: Tommy Hansson
Huvudsaken är det irländska temat, vilket garanteras av att jag alltid tillagar och bjuder på Irish stew samt irländskt öl (läs: Guinness och ibland även Kilkenny) och irländsk whiskey. Det är också fullt tillåtet för mina gäster att ta med egen dryck, både som present till värden och/eller för egen konsumtion.
Här ett enkelt och gott recept på Irish stew med nötkött:
Tommy Blomqvist och Jan Sjunnesson tycks ha funnit varandra. Till höger Axel W. Karlsson. Foto: Tommy Hansson
Min hustru Marika Bardel Hansson uppskattade dessa irländska bjudningar, varför mina arrangemang efter hennes bortgång 2010 också tjänar som ett sätt att hedra hennes minne. Mina barn Sebastian och Isabella Hansson brukar delta i mån av tid och lägenhet. Eftersom dottern för tillfället är baserad i Glasgow i Skottland var vägen dock litet lång för henne den här gången.
De här Irlands-middagarna har med tiden i viss mån fått karaktären av ”dissidentsammankomster” i form av deltagande av personer utanför det politiskt korrekta sammanhanget. SDare med Jimmie Åkesson i spetsen men också andra dissidenter har medverkat tidigare år. I år gladde jag mig åt att exempelvis Janne Sjunnesson, Mikael Hagenbo och Axel W. Karlsson tackat ja av de utsocknes, den senare inrest ända från Göteborg.
Tommy och Sebastian Hansson, den senare med irländska flaggan bakom sig. Foto: Bo Carlsund/Tommy Hansson
Axel berättade att han (av misstag, hävdar han själv) blivit fängslad i samband med studentupploppen i Paris 1968 – satt i diminutiv cell en natt tillsammans med ett stort antal andra gripna.
Jag har de senaste åren inlett sammankomsterna med att läsa sista versen ur W. B. Yeats poem ”Easter, 1916”, som handlar om Påskupproret aktuellt årtal (det är alltså dags för hundraårsjubileum nästa år!). Den här gången sjöng jag i stället fyra verser ur den kanske mest kända av sångerna från upproret, ”The Foggy Dew”, skriven av den katolske prästen fader O´Neill.
Mina goda vänner Heléne och Bo Carlsund, inresta från Lidingö. Foto: Tommy Hansson
Här en inspelning av sången med gruppen Wolfe Tones med samtida bilder från upproret:
Till sist måste jag erkänna att jag ibland svurit litet över den handfull inbjudna som föredragit att inte besvara inbjudan, trots att OSA-datum klart angivits. Ingen nämnd men heller ingen glömd. Hur svårt kan det vara? Eftersom jag känner mig på gott humör efter gårdagens lyckade sammankomst tänker jag dock inte bli elakare än så den här gången.
Tre män i rutigt: Tommy, Axel och Janne på min balkong. Foto: Mikael Hagenbo
De årliga Irlands-middagarna innebär slutligen också en välkommen möjlighet för mig, som inte direkt lider av städnarkomani, att röja upp och feja litet i lägenheten. Vilket ledde till att jag i förrgår hittade min lilla skära nallebjörn Teddy, som jag saknat länge men som hade hamnat under byrån i sovrummet och legat där kanske ett år.
Som en kär gammal vän som nu kommit till rätta. Litet dammig men vid god vigör!
Teddy och Helge. Foto: Tommy Hansson
Ja, kära läsare, ni får väl själva avgöra om jag börjat gå i barndom igen eller om jag kanske bara har barnasinnet kvar. Själv vill jag gärna tro på det sistnämnda!
Middle of the Road: Eric McCredie, Ken Andrew, Sally Carr och Ian McCredie.
I april 1971 lyssnade ”alla” på den skotska popgruppen Middle of the Roads monsterhit ”Chirpy Chirpy Cheep Cheep” med sång av Sally Carr. Det var en trallvänlig, glad låt med barnramsestuk som uppenbarligen hade ”det”.
Här i en samtida inspelning från det brittiska TV-programmet Top of the Pops:
Middle of the Road bildades i Glasgow 1970 och bestod initialt av självlärda vokalissan Sally Carr, bröderna Ian och Eric McCredie samt trummisen Ken Andrew. Sally var en hårfrissa från Muirhead i Lanarkshire, Skottland, född 1945. Hon slog sig ihop med bröderna Ian och Eric McCredie samt trummisen Ken Andrew, samtliga från trakterna av Glasgow i västra Skottland. Med åren skulle ett antal andra bandmedlemmar komma och gå.
Middle of the Road årgång 2009.
Tidigare kallade man sig bland annat Part Four och Los Caracas, men då framgångarna inte behagade infinna sig flyttade gruppen till Italien och inledde ett fruktbart samarbete med musikproducenten Giacomo Tosti. Så slog det till ordentligt med ”Chirpy Chirpy Cheep Cheep” i april 1971, och samma år kom ”Soley Soley”:
Middle of the Road fortsatte tillsammans några år till omkring mitten på 1970-talet, då bandmedlemmarna gick skilda vägar. På 1990-talet blev det en återförening och därefter har olika bandmedlemmar fortsatt spela och turnera. Gruppens stjärna, den strålande skönheten Sally Carr som kom från en gruvarbetarfamilj, gifte sig 1978 med journalisten Chick Young och fick med denne 1980 sonen Keith, vilken omkom i en motorcykelolycka 2001.
Paret separerade 1984 men skilde sig aldrig. Sally har hunnit fylla 70 år och har haft en del hälsoproblem på senare år.
För den intresserade här en länk till gruppens officiella hemsida:
Jag avslutar dagen med en finstämd sång som också har kallats Skottlands inofficiella nationalsång:”Caledonia” med och av Dougie MacLean (Caledonia är romarrikets gamla namn för det som nu är Skottland).
MacLean föddes i Dunblane 1954 och anses av många vara Skottlands främste visdiktare och sångare. Han är också verksam som musikproducent.
Om inte detta är den perfekta godnattsången så vet jag inte vad som kan vara det. Två signifikativa rader ur texten:
Let me tell you that I love you That I think about you all the time
Ja, det är ju helt enkelt så man känner för någon man älskar.
Luke Kelly (i mitten) och Dubliners.
Slutligen ett bonusnummer: ”The Battle of the Somme”/”Freedom Come All Ye” med Luke Kelly och The Dubliners.
Skriver detta när trettondedagen 2015 just tagit slut och med den alla helger. Nu får vi vänta på påsken, som i år infaller i början av april.
Jag tycker det känns ganska bra, trots att min numera ganska stora flicka Isabella åkt tillbaka till sina studier i Glasgow och inte väntas hit igen förrän till sommaren. Eventuellt hälsar jag på henne framåt vårkanten. Har passat på att ta det väldigt lugnt under helgerna för att komma utvilad till det nya verksamhetsåret. Laddat batterierna, som det brukar heta. I dag har jag i alla fall skrivit ett debattinlägg till Länstidningen och sett ett intressant naturprogram på Kunskapskanalen om den fascinerande härfågeln.
Till middag har jag lagat fiskgratäng till mig och min son och till det druckit Campo Viejo mousserande vin, som jag inte orkade dricka på nyårsafton – den som spar han har! Dessutom har jag badat Gullnos, även kallad Gladis, min minisnögubbe i tyg som vaktar porträttet av min hustru tillsammans med en liten tygzebra; Gladis hade blivit ganska smutsig och behövde ett bad.
Åter till härfågeln. Jag har varit fascinerad av detta fågelsläkte sedan jag första gången såg en teckning av ett exemplar i en fågelbok. Dess latinska namn, Upupa epops, är onomatopoetiskt (ljudhärmande). På engelska kallas den hoopoe. Lätet brukar betecknas som ”opp-opp-opp”.
Härfågeln har en färgrik fjäderskrud, en lång sabelliknande näbb och på huvudet en plym som den fäller upp när den vädrar fara. TV-filmen handlade om en vinodlare i Wagram i Österrike, Manfred, vilken som självvald bisyssla hade att se efter de häckande härfåglar som anlände från Nordafrika. Litet rörande var att se hur han tog hand om en nykläckt unge, vars syskon dött i ett oväder.
Den här mycket speciella pippin förekommer ymnigt i myt och folktro. Enligt den fantasifulla grekiska mytologin förvandlade sig en gestalt som hette Tereus till just en härfågel, då han inte ansåg sig uppskattad av medmänniskorna. I kinesiska berättelser är härfågeln en budbärare som gärna berättar om den annalkande våren, medan den på andra håll anses förebåda mindre trevliga ting som krig och svält och med sitt karaktäristiska läte uppmanar folk att fly undan de kommande hemskheterna.
Gladis/Gullnos får sig ett välbehövligt bad. Foto: Tommy Hansson
Härfågeln förekommer över stora delar av världen – Europa, Afrika, Asien. En särskild variant finns på Madagaskar. I Sverige har den synts till mest på Öland men har eljest siktats i samtliga landskap. Enda gången jag sett den var mitt i Tel Aviv i Israel i våras, men jag har drömt om den för en del år sedan. Trevligt att åter stifta bekantskap med den!
Jag passar på att säga god natt till alla kända och okända läsare med en välmenande skål i det bubbel jag har kvar i vinglaset!
Okej, okej, så jag har klämt ett par Arboga 10,2 och tagit några dragnaglar Kron denna afton. Håll i alla fall med om att det är lämpligt dryckjom till sill, potatis och köttbullar.
Självklart bojkottar jag dagens pingvin- och påfågelsparad i Blå hallen i Stockholms stadshus dit kommunistledare Sjöstedt och företrädare för några av världens blodigaste diktaturer, men icke representanter för Sveriges tredje största parti, är bjudna.
Roligare då att lyssna till den Glasgow-födde, irländske rebellsångaren Gary Og sjunga ”Fields of Athenry” via länken överst. Ett tack till SD-kamraten Jocke Larsson, som lade upp den på Twitter. Og lär vara vänsteranhängare ut i fingerspetsarna, men det förlåter jag honom för hans insats i denna episka livespelning från 2005.
Klockan är över tolv på natten och jag sitter ensam vid mitt tangentbord. Ja, jag saknar någon att krama, men jag har i alla fall mina barns avlagda gosedjur. Och det finns någon jag tänker på ibland.
Är ändå mestadels glad, och om en dryg vecka blir jag ännu gladare för då kommer min duktiga och vackra dotter Isabella tillbaka från Skottland för att fira jul med mig, sin bror och sina mostrar.
Vad sägs om ännu en rebellsång med Gary Og? ”Irish Soldier Laddie”:
Trevliga partikamrater i fängslande miljö på Långholmen…i förgrunden Martin Nigals, Huddinge (till vänster) och David Bergquist, Nacka. I bakgrunden till vänster Eric Hallberg, Värmdö. Foto: Tommy Hansson
I dag tisdag pustar jag ut efter några ganska hektiska dagar.
I fredags hjälpte jag och min dotter min son att flytta. Vi hade hyrt en lätt lastbil på Statoil för fyra timmar, vilket visade sig vara en rätt exakt tidsuppskattning. Efteråt bjöd jag barnen på lunch på ett tacoställe nere på stan. Inte så ofta hela familjen är samlad, men desto roligare när så sker!
Dottern är hemma i Sverige och Södertälje igen sedan hennes studietermin i Glasgow slutat. Men om en vecka bär det iväg till USA med en kompis för hennes del, de skall åka runt med en hyrbil, hoppa fallskärm med mera. Klart pappa blir litet orolig! Hon brukar dock klara sig i alla väder och är redan vid 23 synnerligen berest. Jobbade bland annat på kaffefarm på Hawaii för något år sedan.
Jag försökte få med Bella till Jimmie Åkessons vårtal på Långholmen i lördags, men det gick tyvärr inte. Blev ändå en trevlig dag i vårsolens glans med lysande tal av Jimmie samt umgänge med min vän Eric Hallberg och andra goda partivänner. Efteråt bar det iväg till ett näringsställe med ett par trevliga riksdagsledamöter och andra SD-kolleger.
I söndags var det så dags för medlemsmöte i SD Södertälje/Nykvarn i vår rätt oansenliga men fullt funktionsdugliga partilokal. Några hade trotsat det vackra vädret och mött upp för en stunds otvunget umgänge. En hel del saker förestår som kräver våra benägna insatser: EP-valkampanjen startar officiellt den 2 maj och vi tänker vara på plats på Gågatan med vårt nya, fina partitält och dela ut nytryckt partimaterial.
Jimmie med sällskap besöker oss före valet och den 9 maj kommer SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth att föra vår talan vid en EU-debatt i Stadshuset. Onekligen trevligt med påhälsningar av partiets så att säga tunga artilleri – vi i det lokala fotfolket får göra vårt bästa för att backa upp dem!
Ibland kan man behöva pusta ut litet…
Jag vill gärna tro på ett sensationellt bra resultat i EP-valet för det kära partiet med inte en eller två utan tre representanter i Bryssel/Strasbourg efter valet den 25 maj – Kristina Winberg, Peter Lundgren och Johnny Skalin i så fall. Ett valnummer av vår massutdelade tidning Telgekuriren kommer därtill att förgylla kommuninvånarnas vardag före valdagen.
I går hade vi så ett långdraget fullmäktigesammanträde med många debattbenägna kommunpolitiker med gruppledarna i spetsen. Mest debatt blev det kring kommunens utförsäljning av ett antal bostäder i stadsdelen Geneta, där vi gjorde gemensam sak med Vänsterpartiet och motsatte oss försäljningen av kommunal egendom.
En annan debatt gällde inplanerandet av parkeringsplatser till bostadsbygge i centrum. Här valde vi att sälla oss till den borgerliga oppositionen med krav på utökat antal parkeringsplatser och lyckades få till stånd en minoritetsbordläggning till nästa sammanträde.
I dag kan jag alltså hämta andan något, vilket inte innebär total sysslolöshet. Räkningar skall betalas, mat och cigarretter inhandlas, texter skrivas (det finns ALLTID texter att skriva, exempelvis vårt kommunala program som skall sammansmältas i folderform) etcetera. Så småningom kommer även bloggrapporter från min Israel-resa för en månad sedan: den som väntar på något gott väntar aldrig för länge…
Rödbergsfortet i Boden i fågelperspektiv.
Jag har även hunnit med att boka flygresa samt hotellvistelse till/i Boden, min kära militärstad som jag återser tillsammans med lumparkompisen Bosse Carlsund i slutet av juni. Ett besök på Rödbergsfortet hägrar.
Kommer slutligen aldrig att glömma vår kompanichefs, kapten Folke Taavo, hälsningsord med en röst som gick genom märg och ben på A8s kaserngård till oss nyinryckta för snart 43 år sedan: ”Boden är en trevlig stad! Flickor föredrar pojkar i uniform!”
Intet är som väntanstider vårflodsveckor, knoppningstider, ingen maj en dager sprider som den klarnande april.
Vår nationalskald Erik Axel Karlfeldt (1864-1931), akademisekreterare och nobelpristagare.
Så inleds Erik Axel Karlfeldts (1864-1931) dikt Intet är som väntanstider, som får bilda inledningen till denna lilla betraktelse. Vi befinner oss förvisso ännu bara i mitten av februari, men denna måndag lämnar åtminstone här i Södertälje en föraning om vårens fröjder: dagsljus ända in till sent på eftermiddagen och nästan snö- och isfritt med stora gröna ytor här i bostadsområdet.
Är det inte just ”väntanstider” som skänker tillvaron det där lilla extra? Något att se fram emot. Ofta nog är det väntan som, på bekostnad av det vi väntar på, är den finaste upplevelsen. För oss som sysslar med partipolitik är de sju månader som återstår fram till valet en enda lång väntanstid.
För de av oss som tillhör eller sympatiserar med något av ”lindansarpartierna” C och KD är det troligen en väntan bemängd med negativa farhågor om att åka ur riksdagen och andra parlamentariska församlingar, medan det ser helt annorlunda och mycket roligare ut för oss sverigedemokrater – en väntan är det lika fullt.
Naturligtvis finns det även annat att vänta på. Själv har jag anmält mig till en resa till Israel om en dryg månad som jag givetvis ser fram emot i allra högsta grad, det var nu dryga åtta år sedan jag besökte Det heliga landet senast. Senare under våren har jag tänkt hålla min årliga Irlands-middag vilket också är något jag ser fram emot.
Det blir sjunde året i rad jag ordnar denna sammankomst för nära vänner och bekanta, sprungen ur min kärlek till den irländska kulturen, fjärde gången utan min hustru. Någon gång under våren skall jag även, tillsammans med en gammal lumparkompis, försöka planera in en resa till min kära värnpliktsstad Boden och dess bekanta fästning.
Denna dag kom på sätt och vis att präglas av en tweet från min gode och uppskattade vän Jens Leandersson, regionråd för SD i Skåne, som länkade till en av sina läsvärda vardagsbetraktelser som denna gång handlade om en bok av förintelseöverlevaren Viktor Frankl (1905-97: Livet måste ha en mening.
Viktor Frankl (1905-97) menade att livet måste ha en mening.
En av dennes erfarenheter från sin tid i nazityska koncentrationsläger var att människor kunde indelas i två kategorier: de anständiga som söker hjälpa sina medmänniskor och de som saknar principer. Frankl, som var en österrikisk filosof och psykoanalytiker, menade vidare att lycka aldrig kan nås om vi medvetet strävar efter att bli lyckliga: lycka är en produkt av annat vi gör när vi uppträder som det anstår anständiga varelser och försöker hjälpa våra medmänniskor.
Jens är för övrigt en av de mest öppna och positiva människor jag träffat på inom ramen för mitt politiska engagemang. Han betydde mycket för att peppa mig när jag var ny i partiet, vilket ledde till att jag insåg att jag faktiskt kunde göra en hel del för SDs och ytterst Sveriges bästa. Liksom är fallet med många andra människor som sticker ut har Jens drabbats av lögnaktiga beskyllningar och en hel drös skitsnack av personer som borde ha begripit avsevärt bättre. Jag kommer att sakna honom mycket i partiet!
Jens alter ego, ”Superjens”, räddar Skåne från ovälkomna gäster. Teckning: Rickard Håkansson
En annan mycket positiv person som, av naturliga skäl, ligger mig ännu varmare om hjärtat är min dotter Isabella. En alldeles sann historia från hennes barndom får illustrera vad jag talar om. När hon var sex år skulle hon krypa under en parkerad bil i vårt bostadsområde och hämta en boll. Det var bara det att bilens förare inte hade uppmärksammat den lilla flickan som kröp under hans bil. Följden blev att bilens hjul rullade över delar av Bellas lilla kropp: hon bröt ett nyckelben, några revben och benet strax ovanför ena vristen.
Färd i ambulans till Sankt Görans barnsjukhus med den oroliga pappan i följe. Första natten låg hon i respirator men den kunde hon dessbättre snart lämna. Sedan fick hon tillbringa kanske en vecka, jag minns inte exakt, i en sjukhussäng med dräneringsslangar till lungorna för att få bort blodet. Hennes benbrott fick opereras. Hon klagade inte en enda gång vad jag kommer ihåg. Hon skrattade och var glad och tyckte mest att det hela var ett litet glatt äventyr.
För så är hon, Isabella: för det mesta glad, positiv och optimistisk. Duktig och vacker också. Just nu bedriver hon studier och spelar emellanåt volleyboll i Glasgow, men flög i dag till Kalifornien för att träffa ett par tidigare studiekompisar. Mina faderliga böner är med henne.
Isabella har hunnit fylla 23 år, men det var bara ett par centimeter från att hon inte fick uppleva sin sjunde födelsedag den där septemberdagen 1997. Jag ryser vid tanken. I dag är hon, tillsammans med sin äldre bror, den fasta punkten i mitt liv. Jag kan förvisso anse mig lycklig som får vara i stort sett frisk och dessutom kan äta mig mätt varje dag, har tak över huvudet och därtill en meningsfull sysselsättning och en levande relation till Gud.
Isabella i en stilstudie.
Allt detta skulle dock vara värt betydligt mindre om det inte vore för min familj.
Avslutar med att recitera begynnelsen av andra versen i Karlfeldts dikt:
Intet är som längtanstider, väntansår, trolovningstider. Ingen vår ett skimmer sprider som en hemlig hjärtanskär.
Så var det naturligtvis under den tid som föregick mitt bröllop med min Marika. Inget jag räknar med att få uppleva igen, dock. Betvivlar uppriktigt att någon skulle stå ut med den egendomliga person som är jag. Men som jag nämnt ovan finns det mycket annat att vänta på och glädjas åt, även i min relativt framskridna ålder!
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 