Posted tagged ‘Glasgow’

Sjöström i all ära – Borg var simningens verkliga superstjärna

12 augusti, 2018

Arne Borg med rivalen ”Boy” Charlton.

Sarah Sjöström befäste vid det nyligen avverkade sim-EM i Glasgow med skina fyra individuella guld sin position som en av giganterna genom alla tider i svensk simsport. Det är bara Arne Borg, Gunnar Larsson och Ulrika Knape som i någon mån kan mäta sig med henne i ett historiskt perspektiv. Ingen kan dock tävla med Arne Borg – ”Mister Arnie” – som internationell berömdhet. https://sok.se/idrottare/idrottare/a/arne-borg.html

Arne Borg (1901-87) och hans tvillingbror Åke Borg (1901-73) föddes i Gamla Stan i Stockholm. Som barn var han klen och bedömdes efter ett besök vid Strömbadet inte ha några förutsättningar att framdeles ägna sig åt simsporten. Med den berömde simikonen Duke Kahanamoku som inspirationskälla lät sig Arne och Åke dock ej avskräckas utan fortsatte simma. https://sv.wikipedia.org/wiki/Duke_Kahanamoku

Amerikanen Duke Kahanamoku (1890-1968) från Honolulu på Hawaii simmade hem de olympiska gulden på 100 meter frisim i såväl Stockholm 1912 som Antwerpen 1920. Han var dessutom med och tog guld i lagkapp 4×200 fritt i Antwerpen-OS och kammade hem två OS-silver. Kahanamoku reste därtill över hela världen i syfte att popularisera simsporten men också surfing. Han spelade dessutom in några filmer och var sheriff i Honolulu i nästan 30 år.

Duke Kahanamoku – föregångsman i simning och surfing.

Kahanamokus banbrytande insats var dock att revolutionera frisimningen. Tidigare var det vanligaste att simmarna ägnade sig åt trudgeon – de crawlade med den ena armen och bröstsimmade med den andra. Att crawla hela vägen ansågs för kraftödande. Duke visade emellertid att detta inte bara var möjligt utan också klart effektivast.

Arne Borg, representerande Stockholms kappsimningsklubb (SKK), slog inte färre än 32 världsrekord under åren 1921-29. Han behärskade alla distanser från 100 till 1500 meter och rekordnoteringarna omfattar så pass ovanliga distanser som 300 meter, 500 yards och 880 yards. Sin mest bejublade bragd utförde Borg vid EM i Bologna 1927, då han på 1500 meter fritt simsätt satte ett världsrekord som vid den tiden betraktades som nära nog oslagbart: 19.07,2.

Målsättningen var att Borg skulle slå sitt eget världsrekord på distansen som löd på 2.04. Ett tidsschema som skulle resultera i tiden 20.02 sattes därför upp. Borg struntade dock i alla schemata och körde på för fullt från första början. Första 100 meterna avverkades på 1.03,2 och sedan rasslade det bara på – de svenska ledarna försökte under loppet förgäves få Borg att sakta ned på tempot eftersom de fruktade att han skulle köra slut på sig. Så skedde dock icke och det ”otroliga” rekordet – det gamla slogs med 57 sekunder – var ett faktum.

Dagen innan rekordloppet utspelade sig hade Arne Borg spelat i Sveriges lag i vattenpolo som mötte Frankrike och då fått två framtänder utsparkade. Detta skall ha gjort att den svenska simmarstjärnan blev fly förbannad och unikt laddad inför den kommande dagens 1500-meterslopp. Tvåa efter Arne blev italienaren Giuseppe Perentin på 21.50,4 och trea tysken Erich Rademacher med 22 minuter jämnt. Borgs världsrekord stod sig fram till 1938 och som svenskt rekord slogs det inte förrän 1958.

Arne Borg och Johnny ”Tarzan” Weissmuller.

EM i Bologna var inte slut med det för Arne Borg. Han vann även 100 meter fritt på minuten jämnt före den ungerske storfavoriten Bárány, som var drygt tre sekunder långsammare. Även på 400 fritt blev Borg europamästare med tiden 5.08,6. I lagkappen 4×200 meter blev det silver för Arne och Sverige. Dessutom spelade han som nämnts ovan vattenpolo för Sverige.

Arne Borg tilldelades Svenska Dagbladets bragdguldmedalj 1926 efter sitt världsrekord på 1500 meter med 20.04,4 vid det årets EM i Budapest. Han överträffade därmed australiensaren Andrew Murray ”Boy” Charltons vid OS i Paris 1924 satta världsrekord med 2,2 sekunder. Arne fick dela bragdguldet med löparen Edvin Wide (1896-1996), som hade slagit den finske storlöparen Paavo Nurmi på både 1500 meter och 2 engelska mil vid tävlingar i Berlin. Tiderna blev 3.51,8 (svenskt rekord) respektive 9.01,4 (världsrekord).

Det har senare sagts att bragdguldjuryn borde ha väntat ett år med att tilldela Arne Borg medaljen, eftersom hans prestationer i Bologna 1927 var så mycket bättre än dem i Budapest 1926. Fast det var det naturligtvis omöjligt för juryn att förutse. Bragdmedaljen för 1927 gick i stället till seglaren Sven Salén för segern i den amerikanska Guldpokalen.

Edvin Wide delade bragdguldet med Arne Borg 1926.

Arne Borg vann en olympisk guldmedalj och det skedde vid spelen i Amsterdam 1928, då svensken vann 1500 meter frisim med tiden 19.51,4 före ”Boy” Charlton som klockades för 20.02,6. Därmed hade Borg en gång för alla visat att han var världens främste på den aktuella distansen. I övrigt sam Arne Borg till sig två OS-silver 1924, två OS-brons 1924 och 1928, fem EM-guld, fyra EM-silver, två EM-brons, sex NM-guld och en oherrans massa svenska mästerskap varav några i vattenpolo.

Efter OS-guldet i Amsterdam genomförde Arne Borg ännu en jorden runt-tripp – han hade gjort en liknande resa några år tidigare – och slog diverse rekord i diverse länder. I Japan sammanvigdes han med sin svenska fästmö med den amerikanske stjärnsimmaren Johnny Weissmuller och en amerikansk simhopperska som bröllopsvittnen. Weissmuller och Borg hade mötts i simbassängen ett antal gånger, bland annat vid ”trekejsarslaget” vid OS i Paris 1924 då Weissmuller – världskänd för sina filmer som Tarzan – segrade före Borg och ”Boy” Charlton.

1929 fick Arne Borgs simmarkarriär ett abrupt slut då han fälldes för brott mot de då sakrosankta amatörbestämmelserna – han hade mottagit motsvarande 50 svenska kronor vid tävlingar i Tyskland. Tidigare hade ungerska tävlingsarrangörer av svensken beställt olika rekord efter en fastställd taxa. Borg var dock inte särskilt ledsen över att bli avstängd från tävlingssimningen utan menade att han gjort sitt med bragden i Bologna 1927 som höjdpunkt. Efter avstängningen reste han under många år runt med sin egen vattenshow, där ett av numren bestod i att Borg flöt omkring på en flotte rökande cigarr!

Arne Borgs dotter Inga Borg skapade fjällfiguren Plupp.

Under senare delen av sin levnad försörjde sig Claes Arne Borg som ägare av en tobakshandel belägen i den övre delen av Drottninggatan i Stockholm. Jag handlade  där några gånger i början av 1970-talet när jag läste konstvetenskap i en byggnad mitt emot Observatorielunden och fick då äran att bli expedierad av simlegenden Arne Borg, som då var runt 70 år men ännu till synes vid god vigör.

Sarah Sjöström, Gunnar Larsson och Ulrika Knape i all ära – ingen av dessa simhjältar kommer i närheten av Arne Borg när det gällde stjärnstatus. Han sågs under några år som en internationell celebritet i samma klass som den samtida filmdivan Greta Garbo. Det är sant att de tider Borg och hans främsta konkurrenter presterade på sin tid i dag presteras på löpande band av småtjejer. Träningsmetoder, simanläggningar, dräkter och kosthållning har utvecklats med stormsteg sedan 1920-talet.

Slutligen skall nämnas att Arne Borgs dotter Inga Borg (1925-2017) gjorde sig ett namn som författarinna till barnböckerna om fjällfigurren Plupp samt som konstnärinna. https://www.svt.se/kultur/bok/pluppskaparen-inga-borg-ar-dod

 

 

Legendary blues på Torekällberget

14 juni, 2015

Blues 012 Clas Yngström & Big Tex Three på Torekällbergets scen. Foto: Tommy Hansson

Torekällberget heter ett friluftsmuseum i Södertälje där det sedan ett antal år tillbaka anordnas så kallade bluespicnickar.

I egenskap av ledamot i kommunens kultur- och fritidsnämnd är jag i princip med och arrangerar detta i vida kretsar uppskattade evenemang, bakom vilket Södertälje jazz- och bluesförening står med uppbackning från ABF och sagda nämnd. Vilket sannolikt inte vore fullt lika uppskattat om inte nämnden varje år utfärdade ett alkoholtillstånd för publikum.

Gå gärna in på föreningens hemsida här:

http://www.sodertaljejazzbluesforening.se/

Blues 006 Julia and the Basement Tapes. Foto: Tommy Hansson

Den här gången tänkte jag att jag faktiskt skulle ta del av begivenheten, som jag tidigare bara hört och läst om. Litet hjälp på vägen fick jag här förleden av en ambulerande CD-försäljare som hävdade att jag ”ser ut som en blueskille”. En läsare var vänlig nog att nyligen påpeka för mig, att det beror på att jag ser så ”härjad” ut…

I like that.

Efter allt man gått igenom genom åren vore det förresten konstigt om man inte såg en smula härjad ut.

Blues 005 Far och dotter njuter av sommarvädret på Berget.

Alltnog. Jag bjöd med min snart 25-åriga dotter Isabella på bluespicnicken. Bella, som normalt pluggar i Glasgow, är hemma på kort besök och lovade stanna någon timme – sedan skulle hon på fest för en god vän. Vi började med en gemensam middag hemma och förflyttade oss sedan i det dejliga sommarvädret med pick såväl som pack till ”Berget”.

Kvällen på Råby hages scen inleddes av det ungdomliga bandet Julia and the Basement Tapes med en talangfull sångerska och en uppenbart begåvad sologitarrist. De körde både andras och egna låtar. Sedan följde det lokala bandet Gubbröra Blues Band featuring sångarna Göran Wiklund och Lotta Arwidsson Eklind. Dansgolvet var stundtals fyllt av folk.

Blues 007 Råby hage – platsen för bluespicnicken. Foto: Tommy Hansson

Aftonens stora attraktion var emellertid Clas Yngström & Big Tex Three, de senare bestående av trummisen Stoffe Sundlöf (som jag läste tyska tillsammans med i sjunde klass), basisten Berra Pettersson samt Janne Paltman trakterande diverse andra instrument. Sundlöf firar i år sitt femtionde (!) år som yrkesartist. Tyvärr började det regna små smått precis när dessa inledde sin spelning.

Om Clas Yngström, född i Borlänge 1952, kan det sägas att han rätt nyligen utnämndes till Legendary Blues Artist i American Blues Hall of Fame. http://www.dalademokraten.se/noje/clas-yngstrom-blir-legendar-i-hall-of-fame Bandet utkom i slutet av 2013 med plattan Svenneblues med blues på svenska. Yngström ledde tidigare bandet Sky High. Hans Big Tex Three är sammansatt av tidigare medlemmar i Sky High och Chicago Express och brukar räknas som landets förnämsta bluesband.

Blues 011 Lotta Arwidsson och Göran Wiklund med Gubbröra. Foto: Tommy Hansson

Här ett exempel ur Clas Yngström & Big Tex Threes repertoar – ”Mutual Respect””:

https://www.youtube.com/watch?v=Mjyq16rk07I

På det stora hela var det en kväll med mersmak.

Slutligen ett stort tack till Isabella, som visade sin pappa hur man använder zoomen på min kamera!

Blues 001 Isabella i fin festklänning. Foto: Tommy Hansson

En afton med några goda vänner…och så litet Bellman

12 juni, 2015

001 Mitt sällskap denna kväll. Foto: Tommy Hansson

Det blev ju en ganska lyckad kväll det här också.

Men så åtnjöt jag också sällskap av mina förtroliga vänner mr. James Beam och mr. Dean Martin. Även hr. Pripp behagade infinna sig. Lägg därtill att jag i televisonen (SVT) hade nöjet  beskåda den norska filmen Fuck up om några sorgliga existenser, vilka var invecklade i allsköns sorglustiga kriminalfall med narkotisk anknytning.

Okej, okej, så jag kanske har varit nyktrare när jag skriver detta. Några stavfel kommer ni emellertid icke att finna, kära läsare. Jag har nu varit hemma med förkylning några dagar och hackat och hostat något väldeliga. Detta verkar nu vara å regress, utan tvivel med benägen medverkan av främst den välgörande mr. Beam.

Nu laddar jag så smått inför den traditionsenliga bluespicnicken på Torekällberget, den goda staden Söder Taelghias svar på Skansen, vilken löper av stapeln lördagen den 13 dennes. Jag måste bekänna att jag inte lyssnat mycket på musikgenren blues i mina dar, men en man som sålde begagnade CDs på Stora torget härförleden försäkrade mig om att jag faktiskt såg ut som en ”blueskille”.

003 Utsikt från min balkong. Foto: Tommy Hansson

Min kära dotter Isabella, som är hemma på snabbvisit från studiestaden Glasgow, kommer att medfölja och stanna någon timme innan hon drar vidare från sin gamle grånade, giktbrutne far. Innan dess hoppas jag få tillfälle bjuda henne på en god middag, ihopkommen genom min icke föraktliga kokkonst. Sonen, Sebastian, föredrar sin mosters sällskap på en resa till Danmark och en konsert med Kylie Minogue.

Förliden afton har jag till del tillbringat å balkongen, inmundigande ovan nämnda drycker samt cashewnötter, till del framför TVn med tusenfotingtjejen Tussan som trevligt och glatt sällskap. Dean Martin har förstås avnjutits via CD-spelaren.

004 Tussan på vardagsrumssoffan – alltid lika glad. Foto: Tommy Hansson

Det finns inte många botemedel mot ett kroniskt brustet hjärta, men de jag nyttjat ikväll besjungs redan av Bellman i Fredmans epistel numro 7 och får nog sägas vara ordentligt beprövade:

När jag ser dig, så tänk att jag finner
kyla, svalka, ro i mitt bröst
Ty med ditt glas du mig påminner
att mot kärlek finnes tröst

Mikael Samuelsson och Mats Bergström visar i följande helt obetalbara inspelning från 1990 att det finns en rad olika sätt att framföra denna sång:

https://www.youtube.com/watch?v=USTqvN4avTM

En irländsk middag

17 maj, 2015

002 Irlandsfester kräva dessa drycker…Foto: Tommy Hansson

Några av er vet att jag varje vår brukar anordna en middag i Irlands tecken hemma hos mig. Så har varit fallet sedan 2008 med undantag för i fjol, då jag i stället bjöd in vänner och bekanta till en ”dissidentmiddag” med linsgryta och starka korvar på senhösten.

Jag tycker helt enkelt det är viktigt att vänner, bekanta och kontakter av skilda slag träffas under gemytliga former ibland. Och vem vet vilka sinistra planer som kan kokas ihop vid dylika tillfällen…

10404358_876076635805969_3632783349767915689_n Skönsång på gång: värden vid bortre bordsändan sjunger ”The Foggy Dew” för middagssällskapet. Foto: Mikael Hagenbo

Jag har varit intresserad av Irland, och främst då den irländska folkmusiken, sedan jag skrev en gymnasieuppsats om Irlands historia 1969. Ännu har jag dock bara varit på ”Smaragdön” med dess påstådda 40 nyanser av grönt en enda gång, vilket var 2002. Ursprungligen var det tänkt att Irlands-partajet skulle avhållas i anslutning till St. Patrick´s Day, den irländska nationaldagen vilken infaller den 17 mars.

Eftersom jag inte är någon fundamentalist har jag ruckat litet på den principen, det är ju inte alldeles säkert att just den dagen/dagarna omkring den passar så bra.

Irlandsfest 2015 007         Irlandsfest 2015 002  På övre bilden kollar Eric Hallberg noga upp vad Rune Söderlund och Ingrid Hult har för sig. Därunder syns från vänster Helge Eyser, Jocke Hagström, Jan Sjunnesson och Mikael Hagenbo under intagande av välkomstdrink Foto: Tommy Hansson  

Huvudsaken är det irländska temat, vilket garanteras av att jag alltid tillagar och bjuder på Irish stew samt irländskt öl (läs: Guinness och ibland även Kilkenny) och irländsk whiskey. Det är också fullt tillåtet för mina gäster att ta med egen dryck, både som present till värden och/eller för egen konsumtion.

Här ett enkelt och gott recept på Irish stew med nötkött:

http://www.simplyrecipes.com/recipes/irish_beef_stew/

Irlandsfest 2015 006 Tommy Blomqvist och Jan Sjunnesson tycks ha funnit varandra. Till höger Axel W. Karlsson. Foto: Tommy Hansson

Min hustru Marika Bardel Hansson uppskattade dessa irländska bjudningar, varför mina arrangemang efter hennes bortgång 2010 också tjänar som ett sätt att hedra hennes minne. Mina barn Sebastian och Isabella Hansson brukar delta i mån av tid och lägenhet. Eftersom dottern för tillfället är baserad i Glasgow i Skottland var vägen dock litet lång för henne den här gången.

De här Irlands-middagarna har med tiden i viss mån fått karaktären av ”dissidentsammankomster” i form av deltagande av personer utanför det politiskt korrekta sammanhanget. SDare med Jimmie Åkesson i spetsen men också andra dissidenter har medverkat tidigare år. I år gladde jag mig åt att exempelvis Janne Sjunnesson, Mikael Hagenbo och Axel W. Karlsson tackat ja av de utsocknes, den senare inrest ända från Göteborg.

Irlandsfest 2015 009               Sebastian 001 Tommy och Sebastian Hansson, den senare med irländska flaggan bakom sig. Foto: Bo Carlsund/Tommy Hansson

Axel berättade att han (av misstag, hävdar han själv) blivit fängslad i samband med studentupploppen i Paris 1968 – satt i diminutiv cell en natt tillsammans med ett stort antal andra gripna.

Jag har de senaste åren inlett sammankomsterna med att läsa sista versen ur W. B. Yeats poem ”Easter, 1916”, som handlar om Påskupproret aktuellt årtal (det är alltså dags för hundraårsjubileum nästa år!). Den här gången sjöng jag i stället fyra verser ur den kanske mest kända av sångerna från upproret, ”The Foggy Dew”, skriven av den katolske prästen fader O´Neill.

Irlandsfest 2015 011 Mina goda vänner Heléne och Bo Carlsund, inresta från Lidingö. Foto: Tommy Hansson

Här en inspelning av sången med gruppen Wolfe Tones med samtida bilder från upproret:

https://www.youtube.com/watch?v=A9MRbek0JXk

Till sist måste jag erkänna att jag ibland svurit litet över den handfull inbjudna som föredragit att inte besvara inbjudan, trots att OSA-datum klart angivits. Ingen nämnd men heller ingen glömd. Hur svårt kan det vara? Eftersom jag känner mig på gott humör efter gårdagens lyckade sammankomst tänker jag dock inte bli elakare än så den här gången.

INBJUDAN

Irlandsfest 2015 013 Tre män i rutigt: Tommy, Axel och Janne på min balkong. Foto: Mikael Hagenbo

De årliga Irlands-middagarna innebär slutligen också en välkommen möjlighet för mig, som inte direkt lider av städnarkomani, att röja upp och feja litet i lägenheten. Vilket ledde till att jag i förrgår hittade min lilla skära nallebjörn Teddy, som jag saknat länge men som hade hamnat under byrån i sovrummet och legat där kanske ett år.

Som en kär gammal vän som nu kommit till rätta. Litet dammig men vid god vigör!

Irlandsfest 2015 015               Irlandsfest 2015 008 Teddy och Helge. Foto: Tommy Hansson

Ja, kära läsare, ni får väl själva avgöra om jag börjat gå i barndom igen eller om jag kanske bara har barnasinnet kvar. Själv vill jag gärna tro på det sistnämnda!

 

Middle of the Road/Sally Carr: låtar att bli på gott humör av!

13 maj, 2015

85509261 Middle of the Road: Eric McCredie, Ken Andrew, Sally Carr och Ian McCredie.

I april 1971 lyssnade ”alla” på den skotska popgruppen Middle of the Roads monsterhit ”Chirpy Chirpy Cheep Cheep” med sång av Sally Carr. Det var en trallvänlig, glad låt med barnramsestuk som uppenbarligen hade ”det”.

Här i en samtida inspelning från det brittiska TV-programmet Top of the Pops:

https://www.youtube.com/watch?v=HSNSTerj2Kc

Middle of the Road bildades i Glasgow 1970 och bestod initialt av självlärda vokalissan Sally Carr, bröderna Ian och Eric McCredie samt trummisen Ken Andrew. Sally var en hårfrissa från Muirhead i Lanarkshire, Skottland, född 1945. Hon slog sig ihop med bröderna Ian och Eric McCredie samt trummisen Ken Andrew, samtliga från trakterna av Glasgow i västra Skottland. Med åren skulle ett antal andra bandmedlemmar komma och gå.

band2009 Middle of the Road årgång 2009.

Tidigare kallade man sig bland annat Part Four och Los Caracas, men då framgångarna inte behagade infinna sig flyttade gruppen till Italien och inledde ett fruktbart samarbete med musikproducenten Giacomo Tosti. Så slog det till ordentligt med ”Chirpy Chirpy Cheep Cheep” i april 1971, och samma år kom ”Soley Soley”:

https://www.youtube.com/watch?v=rm_bhJ7-ddA

Ungefär i samma veva kom ”Sacramento” och ”Tweedle Dee Tweedle Dum”:

https://www.youtube.com/watch?v=5GQV5r1CUm0

https://www.youtube.com/watch?v=F9ARcLTcqoA

Middle of the Road fortsatte tillsammans några år till omkring mitten på 1970-talet, då bandmedlemmarna gick skilda vägar. På 1990-talet blev det en återförening och därefter har olika bandmedlemmar fortsatt spela och turnera. Gruppens stjärna, den strålande skönheten  Sally Carr som kom från en gruvarbetarfamilj, gifte sig 1978 med journalisten Chick Young och fick med denne 1980 sonen Keith, vilken omkom i en motorcykelolycka 2001.

Paret separerade 1984 men skilde sig aldrig. Sally har hunnit fylla 70 år och har haft en del hälsoproblem på senare år.

1264099622_pop

För den intresserade här en länk till gruppens officiella hemsida:

http://www.middleoftheroad-popgroup.com/

Personligen blir jag på gott humör av Middle of the Roads musik. Och minns naturligtvis 1970-talets inledning och vad jag gjorde då.

”Caledonia” och Skottland

13 januari, 2015

images Dougie MacLean: ”Caledonia”.

Jag avslutar dagen med en finstämd sång som också har kallats Skottlands inofficiella nationalsång:”Caledonia” med och av Dougie MacLean (Caledonia är romarrikets gamla namn för det som nu är Skottland).

MacLean föddes i Dunblane 1954 och anses av många vara Skottlands främste visdiktare och sångare. Han är också verksam som musikproducent.

Om inte detta är den perfekta godnattsången så vet jag inte vad som kan vara det. Två signifikativa rader ur texten:

Let me tell you that I love you
That I think about you all the time

Ja, det är ju helt enkelt så man känner för någon man älskar.

images Luke Kelly (i mitten) och Dubliners.

Slutligen ett bonusnummer: ”The Battle of the Somme”/”Freedom Come All Ye” med Luke Kelly och The Dubliners.

https://www.youtube.com/watch?v=Rl7MYTTHUFg

Jag vill gärna tillägna dessa sånger min älskade dotter Isabella och hennes vän Jared i Glasgow.

Om härfågeln – och om Gladis bad…

7 januari, 2015

ABUBILLA_(Upupa_epops) Upupa epops: härfågeln.

Skriver detta när trettondedagen 2015 just tagit slut och med den alla helger. Nu får vi vänta på påsken, som i år infaller i början av april.

Jag tycker det känns ganska bra, trots att min numera ganska stora flicka Isabella åkt tillbaka till sina studier i Glasgow och inte väntas hit igen förrän till sommaren. Eventuellt hälsar jag på henne framåt vårkanten. Har passat på att ta det väldigt lugnt under helgerna för att komma utvilad till det nya verksamhetsåret. Laddat batterierna, som det brukar heta. I dag har jag i alla fall skrivit ett debattinlägg till Länstidningen och sett ett intressant naturprogram på Kunskapskanalen om den fascinerande härfågeln.

Till middag har jag lagat fiskgratäng till mig och min son och till det druckit Campo Viejo mousserande vin, som jag inte orkade dricka på nyårsafton – den som spar han har! Dessutom har jag badat Gullnos, även kallad Gladis, min minisnögubbe i tyg som vaktar porträttet av min hustru tillsammans med en liten tygzebra; Gladis hade blivit ganska smutsig och behövde ett bad.

Åter till härfågeln. Jag har varit fascinerad av detta fågelsläkte sedan jag första gången såg en teckning av ett exemplar i en fågelbok. Dess latinska namn, Upupa epops, är onomatopoetiskt (ljudhärmande). På engelska kallas den hoopoe. Lätet brukar betecknas som ”opp-opp-opp”.

Härfågeln har en färgrik fjäderskrud, en lång sabelliknande näbb och på huvudet en plym som den fäller upp när den vädrar fara. TV-filmen handlade om en vinodlare i Wagram i Österrike, Manfred, vilken som självvald bisyssla hade att se efter de häckande härfåglar som anlände från Nordafrika. Litet rörande var att se hur han tog hand om en nykläckt unge, vars syskon dött i ett oväder.

Den här mycket speciella pippin förekommer ymnigt i myt och folktro. Enligt den fantasifulla grekiska mytologin förvandlade sig en gestalt som hette Tereus till just en härfågel, då han inte ansåg sig uppskattad av medmänniskorna. I kinesiska berättelser är härfågeln en budbärare som gärna berättar om den annalkande våren, medan den på andra håll anses förebåda mindre trevliga ting som krig och svält och med sitt karaktäristiska läte uppmanar folk att fly undan de kommande hemskheterna.

Gladis 001 Gladis/Gullnos får sig ett välbehövligt bad. Foto: Tommy Hansson

Härfågeln förekommer över stora delar av världen – Europa, Afrika, Asien. En särskild variant finns på Madagaskar. I Sverige har den synts till mest på Öland men har eljest siktats i samtliga landskap. Enda gången jag sett den var mitt i Tel Aviv i Israel i våras, men jag har drömt om den för en del år sedan. Trevligt att åter stifta bekantskap med den!

Jag passar på att säga god natt till alla kända och okända läsare med en välmenande skål i det bubbel jag har kvar i vinglaset!