Politiker, tjänstemän, författare och komiker med flera använder sig ofta av det semantiska greppet att säga en sak och egentligen mena en annan. Nedan följer tolv aktuella exempel.
Stefan Löfven besöker militären på Gotland: ”Det kommer att göra väldigt ont att angripa vårt territorium.”
”Vi kan som bekant inte redovisa offentligt hur Sverige röstar i en sluten omröstning.” (Utrikesminister Margot Wallström,S). Vad hon egentligen menar: Vi är för fega för att erkänna att vi röstade in Saudiarabien i FNs kvinnokommission och mörkar i ren självbevarelsedrift.
”Vi står inför stora utmaningar.” (Random politiker). Vad de egentligen menar: Vi har helt olösliga problem.
”Invandringen till Sverige är ekonomiskt lönsam och det råder konsensus om det.” (Förre statsministern Fredrik Reinfeldt, M). Vad han egentligen menar: Jag har inte en susning om vad jag pratar om men skulle tappa all trovärdighet om jag erkände det.
”Skicka inte nyanlända till Malmö.” (Karin Stjernfeldt Jammeh, KS-ordförande i Malmö, S). Vad hon egentligen menar: Malmö är på väg att gå under och SD har haft rätt hela tiden om massinvandringens konsekvenser.
Martin Valfridsson: ”Kriminalisera tiggeriet.”
”Som vi pratar om så finns det grov kriminalitet i närheten av de här utsatta. Genom att förbjuda tiggeriet tror jag att man får betydligt bättre redskap från svensk sida att komma åt detta.” (Martin Valfridsson, före detta nationell samordnare för utsatta EU-medborgare och motståndare till kriminalisering av tiggeriet). Vad han egentligen menar: SD har haft rätt hela tiden om den organiserade tiggeriet.
”Med en bra sådan lagstiftning skulle vi lösa många problem. I princip alla IS-återvändare skulle kunna lagföras.” (Johan Hedin, rättspolitisk talesperson, C). Vad han egentligen menar: SD har haft rätt hela tiden om att samröre med Islamiska staten bör kriminaliseras.
”I don´t want to talk or think about it in this way.” (Boel Godner, KS-ordförande i Södertälje, S, när den amerikanske journalisten Tim Pool frågade henne om det finns en koppling mellan ökad kriminalitet och invandring). Vad hon egentligen menar: Det här är så pinsamt för mig och mitt parti att jag sticker huvudet i sanden.
Ann Linde: ”Vi måste följa iransk lag.”
”Det är ingenting jag tycker om. Men det är lag i Iran på att kvinnor måste bära slöja.” (Ann Linde, handelsminister, S). Vad hon egentligen menar: Vi var för fega för att vägra bära slöja under handelsdelegations-besöket i Iran och nu måste jag försöka slingra mig ur det här på något sätt.
”Så länge högerextrema krafter närvarar på mässan kan inte vi göra det.” (Ett hundratal författare, varav de flesta helt okända och många öppet rasistiska och våldsförhärligande, motiverar sin bojkott av Bokmässan i Göteborg i september därför att Nya Tider tillåts medverka). Vad de egentligen menar: Vi skiter väl i yttrandefriheten, den politiska korrektheten och imagen som godhetsapostlar är betydligt viktigare.
”Vi vill skicka en signal till alla som har någon tanke på att angripa vårt territorium, att det kommer att göra väldigt ont.” (Statsminister Stefan Löfven, S, bryter en lans för det militära försvaret under ett Gotlands-besök). Vad han egentligen menar: Jag gör väl ett tappert försök att dölja att försvaret bara får småsmulor i vårt budgetförslag.
En fotboja av det här slaget skulle kanske kunna vara effektiv för att begränsa säkerhetsriskers verksamhet i enlighet med Fridolins förslag…
”Fotboja är en möjlighet för de individer där vi har olika typer av information och är oroliga för hur vi ska hantera en avvikandesituation.” (Skolminister Gustav Fridolin, MP, om terrorbekämpning). Vad han egentligen menar: Okej då, jag lägger ett hyfsat tandlöst förslag så är det väl alltid någon som går på att vi menar allvar.
”Var inte rädda.” (Bajsrunkarkomikern Henrik Schyffert, dumvänster, menar att allt är jättetryggt i Sverige). Vad han egentligen menar: Skaffa er en jättelön och lyxbostad i ett överklassområde som jag så behöver ni inte vara rädda, era dumma djävlar.
Länken ovan går till en intervju som podradion GranskningSverige gjort med Nina Drakfors och som alternativsajten Avpixlat återger. Nina är en socialsekreterare i Skövde kommun som tidigare tillhörde socialdemokratin men fick nog och gick över till Sverigedemokraterna.
Nina Drakfors, numera SD.
Det Nina berättar ger en utomordentligt illustrativ bild av det politiska klimatet i Sverige, där känslomässiga floskler betyder mer än sakargument. Efter ett socialdemokratiskt möte, där en S-profil uppmanade de närvarande att inte försöka bemöta SD i sak utan i stället ständigt upprepa emotionella propagandafloskler, fick Nina Drakfors nog.
– Jag lämnade inte Socialdemokraterna direkt efter mötet, men detta var en så pass skakande upplevelse att jag kände att jag inte kunde vara kvar, säger hon till Granskning Sveriges reporter Johan. Nina kände att S-partiet var mer en sektbildning än ett politiskt parti.
Kontentan av mötet, som snarast hade frälsningsstämning över sig, var att socialdemokrater aldrig skall försöka bemöta sverigedemokrater med sakargument.
-Den debatten kan vi aldrig vinna, fastslog den deltagande S-profilen. I stället skall man köra med följande argument:
Alla människor har lika värde.
Socialdemokraterna har en annan och mer högstående människosyn än Sverigedemokraterna.
Sverigedemokraterna vill ha ett ”vi-och-dom”-samhälle som inte kan accepteras.
Alla som deltagit i debatter med S-företrädare, i kommunfullmäktige eller i andra fora, känner igen sig i Nina Drakfors berättelse. Det är precis dessa argument som upprepas in absurdum. Men det är bara meningslösa floskler utan verklighetsbakgrund. Alla som har någon djupare kunskap om SD vet nämligen, att partiet inte har någon annan uppfattning om det grundläggande människovärdet än övriga demokratiska partier.
Och ”vi-och-dom” är något som möjliggjorts genom den extrema splittringspolitik som sjuklöverpartierna skapat genom sin vettlösa mångkultur- och massimmigrationspolitik, som skapat skarpa skillnader mellan personer med invandrarbakgrund och etniska svenskar, som givit upphov till ghettoliknande områden runt om i landet där de infödda svenskarna praktiskt taget kan räknas på ena handens fingrar.
Vad SD gjort och gör är att påtala detta och argumentera för att det måste bli en ändring. SD är emot sjuklöverns politik vilken skapar förutsättningar för en splittrande ”vi-och-dom”-politik. Även om vi skulle vilja har vi inga praktiska möjligheter att ta emot all världens behövande här i vårt land. Jobben, bostäderna och pengarna räcker helt enkelt inte till.
Att inse detta är naturligtvis inte att förneka alla människors grundläggande lika värde eller att hänge sig åt en annan människosyn än den allmänt rådande. Detta vet S och de andra partierna mycket väl. Vad man vill är att genom en tårdrypande floskeloffensiv blanda bort korten. Eller som Nina Drakfors säger:
-Socialdemokraterna pratar på som om de vore godhetsapostlar, men det händer väldigt litet praktiskt i den riktning de pratar om.
Som påbröd sker smutsiga försök att brännmärka SDare och SD-sympatisörer som ”rasister”, ”nazister” och ”fascister”. Det kan ske öppet från talarstolar – självaste Stefan Löfven brukar stundom ägna sig åt sådan retorik i riksdagen – men också i det fördolda genom anonyma samtal till arbetsgivare, något som Nina Drakfors säger sig ha smärtsam erfarenhet av.
-De tvekar inte att försöka få dig att förlora arbetet, kommenterar Nina.
Att påståendena om SD som ”fascister” saknar all grund slår ett antal forskare fast enligt denna artikel i tidskriften Forskning & Framsteg:
Socialdemokraternas och andra partiers oförtrutet malande förtalskampanj mot SD backas upp av mainstreammedia, där en majoritet av redaktörer och journalister sympatiserar med MP, V och S. Vad kan då göras?
-Ring media och andra och ställ frågor, menar Nina Drakfors för sin del. Ställ journalister och politiker mot väggen och fråga vad de menar. På så sätt kan de tvingas ta ansvar för sin osakliga propaganda.
Avslutningsvis vill jag inte undanhålla mina läsare följande citat hämtat från ett blogginlägg från den skärpta debattören Nina Drakfors den 3 oktober 2015:
När du lider av godhetsapostel-syndromet så påbörjas en degenerativ nedbrytning av hjärnan i tre steg. Vilket innebär att man först kopplar bort vissa delar av hjärnan, därefter dör cellerna och organet hjärnan upphör helt att fungera.
Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.
Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.
Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.
Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.
1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.
Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.
1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.
I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.
Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.
Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.
Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:
Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus, hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.
I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.
John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.
Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:
Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.
När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.
I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.
Radarparet Sahlin och Reinfeldt.
Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.
Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.
Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be
Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.
Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.
Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.
Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”
Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.
Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.
Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.
För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:
En svag regering kommer att uträtta mindre än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.
Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.
Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:
Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har återigen trakasserats av antisemiter.
Följetongen om det importerade judehatet i Malmö fortsätter. Natten till torsdagen den 31 juli vandaliserades synagogan på den numera ökända Föreningsgatan av, som det hette”, ”okända gärningsmän”. Tre glasrutor krossades. Det var den tredje incidenten av detta slag under innevarande år:
Judiska församlingens ordförande, Fred Kahn, citeras så i Sydsvenskan: ”Det finns en akut hotbild mot församlingen och även mot enskilda judar.” Kahn underlåter att nämna från vilket håll denna hotbild kommer men menar, att vandaliseringen sannolikt hänger samman med den pågående konflikten i Gaza.
Synagogan i Malmö drabbades 2010 av ett bombattentat. 2012 råkade även det närbelägna judiska församlingshemmet ut för ett bombattentat. Förövarna – två unga islamister – greps den gången på praktiskt taget bar gärning. Efter en farsartad rättegång valde åklagaren att lägga ner åtalet, då han menade att attentatet mest var ”ett pojkstreck”.
I mars 2014 angreps församlingshemmet av ett aggressivt ”shariagäng”, vilket trängde in i byggnaden och hotade mörda församlingsmedlemmarna. När det gäller vandalisering av de judiska begravningsplatserna i Malmö är dessa så frekventa, att församlingen tappat räkningen.
Propalestinsk, antiisraelisk manifestation i Malmö.
Nyligen har vidare Malmö-polisen meddelat att utredningen av den grova misshandeln (med järnrör) av en kurd som satt upp en Israel-flagga i sitt fönster på muslimtäta Seved i Malmö lagts ner. Detta med motiveringen, att dådet ej var att betrakta som ett ”hatbrott”. ”Vanlig” misshandel lär ju emellertid fortfarande vara ett brott, men det räcker tydligen inte för polisen…
Två dagar efter vandaliseringen av synagogan attackerades Judiska församlingens ortodoxe rabbin Shneur Kesselman vid två tillfällen: först på väg till synagogan, därefter på hemväg från densamma:
När Kesselman vid niotiden på kvällen var på väg hem från synagogan i sällskap med församlingsmedlemmen Hugo Klein kastades en flaska mot de båda männen. Flaskan hivades iväg från en förbipasserande bil med flera män i. Samtidigt som flaskan landade i en husvägg nära rabbinen och hans följeslagare, skrek männen i bilen grova antisemitiska okvädinsord.
En liknande händelse hade inträffat då Kesselman och Klein var på väg till den judiska gudstjänstlokalen. Den gången var det en cigarrettändare som kastades mot de gående. Shneur Kesselman kommenterade överfallen på följande sätt i Sydsvenskan den 2 augusti: ”Det var hemskt. Det finns inget annat ord. Det är en skam.” Kesselman citeras vidare:
Man förlorar sin trygghet helt enkelt. Men det finns många modiga bra Malmöbor som står upp för oss. Vi känner att vi har ett starkt stöd från vanliga svenskar.
Oavsett vad de vanligaste toleransmånglarna och godhetsapostlarna vill få oss att tro är det nämligen inte svenskar – vare sig vanliga eller andra sådana – som utgör ett ständigt hot mot den judiska församlingen och dess medlemmar i Malmö. Det är inflyttade personer med muslimsk trostillhörighet, personer som inte kan släppa det nedärvda judehatet när de anländer till Sverige, som utgör detta hot.
Förvisso finns det ett antal nationalsocialister i Malmö och på andra platser vilka inte heller uppskattar judar. Den växande antisemitismen i Malmö och andra delar av Europa är dock delar av ett gemensamt mönster, som blir allt allvarligare i takt med att immigrationsströmmen från muslimska delar av världen ökar.
Här en analys av den moderna, europeiska antisemitismen hämtad ur Washington Post:
Propalestinsk mobb vandaliserar och lever rövare i Paris den 19 juli.
Denna realitet kan inga malplacerade varningar om ”islamofobi” från integrationsminister Erik Ullenhags sida ändra på. Det måste slutligen fastslås att regeringens flathet när det gäller den växande antisemitismen i samhället till mycket stor del torde bero på, att det muslimska röstunderlaget i Sverige är ungefär tio gånger så stort som det judiska.
En vy över Gågatan i Södertälje under SDs EP-valskampanj. Foto: Tommy Hansson
Va? Vill ni inte veta hur min dag har varit så här långt och mitt djuplodande filosoferande kring detta? Det skiter jag i, så håll till godo!
I dag åkte jag glad i hågen ner till stan med ”pensionärsexpressen” här uppifrån bostadsområdet i akt och mening att uträtta ett par bankärenden. Sagt och gjort. Bara för att få reda på att bankerna stängde redan klockan 13.00 inför Kristi himmelfärdsdag i morgon. Snopet. Får göra dessa ärenden på fredag i stället.
Passade ändå på att inhandla litet ”sponken” till helgen och blommor att ställa i vasen vid min salig hustrus porträtt samt besöket i minneslunden i morgon. Det är nu dryga fyra år sedan lilla Mika övergick till änglavärlden. Jag är inte den som går omkring och sörjer för jämnan, men ibland är det mer än lovligt ensamt här i min trerummare – särskilt nu sedan sonen flyttat in i eget boende.
Å andra sidan kan även ensamheten ha sina fördelar. Ingen gnäller om jag tar ett par öl och snapsar till maten någon enstaka gång eller sitter uppe till halv tre på natten och tittar på deckare och/eller sitcoms på TV. Eller om det stundtals här är litet ostädat och dammigt.
Nere på stan hade jag tre angenäma samtal i EU-valets kölvatten. Två med personer jag brukar stöta ihop med ibland och som känner till mitt politiska engagemang, ett med en ung expedit på Systemet som lyckönskade mig till valframgången och tyckte att SVTs valvaka var åt helvete i sin ohöljda partiskhet. Kunde förstås inte annat än tacka och hålla med.
Ja, det verkar som om etablissemangsmedia nu kastar alla försök att iakttaga saklighet och opartiskhet överbord i takt med SDs framgångar. SVT vägrade sända glimtar från SDs valvaka sedan det stått klart att vi blivit nästan dubbelt så stort som feminazisterna i Fi, de som på sin valvaka skanderade AFA-slagord, och måndagens Expressen var en orgie i ohöljd SD-fientlighet. Även på nyhetsplats ägnade sig Bonnier-blaskan åt oförblommerad åsiktsjournalistik, vilket tills för inte så länge sedan ansågs vara en dödssynd i seriösa journalistkretsar.
Expressen hyllar AFA-entusiasterna i Fi och svär åt SD.
Sedan Expressen började anlita brottsdömda extremister från våldsvänstern i sitt researcharbete står det dock fullständigt klart, att vi kan glömma alla anspråk på någon som helst politisk seriositet från det hållet. Tidningen har blivit en megafon för den så kallade antirasismen, en artificiell skapelse som bygger på den falska föreställningen om en enorm, växande ”rasism” i Sverige. I själva verket är Sverige förmodligen världens minst rasistiska land, något som jag påpekat ett antal gånger här och gärna upprepar:
För våra professionella antirasister, toleransmånglare och godhetsapostlar kommer troligen SDs och andra EU-skeptiska/immigrationskritiska partiers framgångar i EP-valet som något av en skänk från ovan. Man behöver detta för att bättra på sin djävulsmålning av SD med flera och därmed motivera sitt eget existensberättigande och bidragsmottagande.
Å andra sidan kan man kanske också säga att vi SDare behöver detta klientel, dels för att peppa oss själva att fortsätta den goda kampen, dels som röstkreatörer. Jag är nämligen övertygad om att utan vänsterpöbeln och Expo-typerna hade vi fått någon procents sämre valresultat eftersom en hel del väljare blir förbannade över hur vi behandlas och sympatiröstar av den anledningen.
Vänstergrobianerna i RF gillar att hota folk…
Vidare hände en rätt märkligt sak när jag satt och inmundigade kaffe och en köttbullsmacka på Kringlans kafé. En ung, mörkhyad man iförd keps stannade fem meter från bordet, tittade på mig och log brett samtidigt som han sa ”Tjena, Tommy Hansson”.
Vet inte riktigt hur jag skall tolka detta. Hade aldrig sett mannen förut vad jag kommer ihåg. Han kan förstås ha varit en vänlig välgångsönskare, men möjligen också en ironisk SD-kritiker som på detta sätt ville klargöra att man håller koll på mig. Fast det visste jag ju redan.
Nu är jag alltså hemma igen och knackar ner dessa rader. Tänkte äta ugnsbakad falukorv litet senare med stark belgisk öl och norsk snaps (mångkulturellt så det förslår!) därtill. Jag räknar ändå inte med att få några personkryss från de missionerande nykterhetsivrarna…
I morgon är således Kristi himmelfärdsdag, som firas till minne av hur Jesus enligt kristen tradition efter 40 dagars vistelse på jorden efter sin uppståndelse begav sig till himlen för att ta plats vid Guds högra sida. En underskattad helgdag som med fördel kan ägnas åt stilla kontemplation.
Andrea Mantegna (omkring 1461). Kristi himmelsfärd.
För övrigt uppskattar jag rådande väderläge med mulet och 12-15 grader Celsius så länge det varar – det lär väl snart bli varmt och djävligt igen.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 