Spionen Pollard: ”Israels regering gör inte tillräckligt för mig”

Jonathan Pollard med hustrun Elaine Zeitz efter frigivningen.

Jonathan Pollard, som 1987 dömdes till livstids fängelse i USA för att ha spionerat för Israels räkning, frigavs 2015 efter närmare 30 år i fängelse. Han har under fängelsetiden beviljats israeliskt medborgarskap och önskar inget hellre än att få flytta till Israel. Han är kritisk till att Israel enligt hans uppfattning inte har gjort tillräckligt mycket för att möjliggöra flytten.

There has been numerous occasions where this could have been done. And there always seems to be something else. Whether it´s the Iran deal, the U. S. Embassy move to Jerusalem, or recognizing Israeli sovereignty over the Golan Heights; there is always something. To make me a priority, would mean that the Israeli government actually cared about me. https://www.israelhayom.com/2019/05/22/jonathan-pollard-says-israel-missed-opportunities-to-bring-him-back/

Israels regering förnekar att den inte gjort tillräckligt mycket för Pollards sak. Det heter i ett uttalande från premiärminister Benjamin Netanyahus kansli: ”Israel remains committed to returning Jonathan Pollard to Israel. Prime minister Netanyahu has raised the matter many times with the U. S. president and will continue doing so until he is returned.”

Jonathan Jay Pollard föddes i en ortodox judisk familj i Galveston, Texas den 7 augusti 1954. Han och hans dåvarande hustru greps av den federala polisen FBI efter en dramatisk biljakt 1985. Paret sökte ta sin tillflykt till Israels legation men nekades inträde. Pollard dömdes till livstids fängelse för spioneri 1987, ett unikt hårt straff för någon som spionerat för ett vänligt sinnat land.

Pollard, en civilanställd analytiker vid USAs flotta, motiverade sina illegala handlingar med att han tyckte att Israels säkerhet hotades av att USA undanhöll vitalt underrättelsematerial. Han kopierade därför tusentals hemligstämplade dokument med betydelse för situationen i Mellanöstern och överlämnade dessa till en israelisk kontaktman vid namn Aviem Sella. Israel nekade länge till att ha anlitat Pollards tjänster men tvingades till slut vidgå, att så varit fallet. https://en.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Pollard

Pollard efter gripandet 1985.

Många såväl i USA som i Israel har engagerat sig för Jonathan Pollards sak, bland dessa den kände amerikanske juristen Alan Dershovitz, och de kunde glädja sig åt Pollards frigivande från ett fängelse i Butner, North Carolina 2015. En rad restriktioner avseende bland annat resor och kontakter med media omgärdade dock frisläppandet.

Det amerikanska justitiedepartementet nekade senast i november 2018 Jonathan Pollard att flytta till Israel tillsammans med sin hustru sedan 1993, kanadensiskan Elaine Zeitz, trots Pollards tilltagande ålder och vacklande hälsa. Som motivation angavs att Pollards brott var alltför allvarliga. https://www.timesofisrael.com/us-rejects-israeli-request-to-let-jonathan-pollard-move-to-israel-report/

Enligt många bedömare var Pollards straff – livstids fängelse för spioneri för ett vänligt sinnat land – häpnadsväckande strängt. Normalt hade varit fem-sex års fängsligt förvar. Jonathan Pollard vägrar dock ge upp. Han kommenterade nyligen sin situation på följande sätt: ”If I didn´t believe in God, I´d be very depressed right now.”

 

Om Trumps erkännande av Golan som israeliskt territorium – och om Israels ”Auschwitz-gränser”

Donald J. Trump har, halvvägs in i sin fyra år långa ämbetsperiod, redan gått till historien som USAs sannolikt mest Israel-vänliga president någonsin. För knappt ett år sedan lät han flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem. I dagarna har han därtill officiellt erkänt Israels rätt till Golanhöjderna.

Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu jämförde efter erkännandet Trump med det judiska folkets historiska välgörare såsom perserkonungen Kyros II ”den store” (590/76-530 före Kristi födelse), den brittiske utrikesministern lord Arthur Balfour (1848-1930) samt USAs president Harry S Truman (1884-1972). Trump kvitterade artigheten genom att kalla Netanyahu ”a very special man”.

Kyros II lät, sedan hans persiska styrkor erövrat Babylonien, hebréerna återvända till Jerusalem och återuppbygga det heliga templet. Lord Balfour är mannen bakom Balfour-deklarationen från 1917, vilken erkände det judiska folkets rätt till ett nationalhem i Palestina-mandatet. President Truman körde över sitt utrikesdepartement och erkände Israel som statsbildning 1948.

Iranska FN-soldater håller vakt på Golanhöjderna 1975.

Det är inte svårt att förstå varför Israels regering välkomnar Trump-administrationens beslut att erkänna Golanhöjderna som israeliskt område. Om Golan hade stått under arabisk (läs; syrisk) kontroll hade Israel varit vidöppet för angrepp och raketbeskjutningar från området likt vad som skedde före och under Sexdagarskriget 1967.

Efter det segerrika Sexdagarskriget – då Egypten, Syrien och Jordanien assisterade av trupper från ytterligare elva arabstater angrep Israel – besatte Israel Sinaihalvön, Gaza, den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien), östra Jerusalem samt Golanhöjderna. Den judiska staten kunde helt enkelt inte riskera att bli angripen av fientligt sinnade länder från dessa områden ännu en gång. Golan annekterades officiellt 1981. https://popularhistoria.se/krig/sexdagarskriget.

Abba Eban beskrev Israels gränser före Sexdagarskriget som ”Auschwitz-gränserna”.

Den tidigare israeliske utrikesministern och FN-.ambassadören Abba Eban (Abba Solomon Meir,1915-2002), beskrev efter Sexdagarskriget Israels gränser före 1967 som ”Auschwitz-gränserna””, som han menade att Israel av säkerhetsskäl aldrig kunde återvända till. https://israelbehindthenews.com/abba-eban-the-june-1967-map-represented-israels-auschwitz-borders/3838/

Ett antal arabländer samt Iran har, liksom de europeiska representanterna i FNs säkerhetsråd, fördömt Trumps erkännande av Golan som israeliskt territorium. https://www.reuters.com/article/us-us-golanheights-mideast/gulf-arabs-iran-reject-u-s-recognition-of-golan-heights-as-israeli-idUSKCN1R709B

 

Palestina i historisk tid och nutid: palestinier och araber är samma folk

Palestinas (det brittiska mandatets) flagga enligt franska uppslagsverket Larousse 1939.

Den så kallade Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, har träffat Frankrikes president Francois Hollande under sitt femtielfte försök att få den internationella menigheten inklusive FN att vända sig mot Israel. Abbas kommer även att besöka Turkiet, Ryssland, Tyskland och New York i samma syfte. http://www.i24news.tv/en/news/international/109984-160416-abbas-to-hollande-palestinians-fully-support-french-peace-initiative

Den omedelbara anledningen till Abbas anti-israeliska diplomati är det israeliska parlamentet Knessets historiska beslut att i efterhand legalisera 4000 israeliska bosättarhem i område C på den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska territorierna Judéen och Samarien. Det kontroversiella beslutet antogs med röstsiffrorna 60-52. http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Knesset-passes-historic-Settlements-Bill-480768

Den palestinaarabiska sidan menar att beslutet innebär dödsstöten för ”tvåstatslösningen”, vilken innebär att en israelisk och en ”palestinsk” stat skall existera sida vid sida. I praktiken är tvåstatslösningen redan död – om inte förr gick den till de sälla jaktmarkerna när Barack Obama, kort före sin avgång som USAs president, i slutet av december instruerade USAs representant i FNs säkerhetsråd att inte inlägga sitt veto när rådet uppmanade Israel att avveckla bosättningarna. Israel brydde sig av förklarliga skäl inte heller om att komma till det möte i Paris nyligen där den ”palestinska” frågan diskuterades. http://edition.cnn.com/2016/12/23/politics/israel-official-rips-obama-un-settlements/

Israelisk polis släpar iväg en protesterande judisk bosättare i Amona.

Den israeliska vänstern rasade mot det israeliska parlamentsbeslutet, som av allt att döma togs därför att Israel fortsättningsvis vill undvika att behöva vräka judiska bosättare från deras hem i det omstridda området vilket skedde i Amona nyligen. Beslutet kan komma att överklagas. https://www.theguardian.com/world/2017/jan/31/israel-west-bank-settlement-homes

Den Palestinska myndighetens månande om tvåstatslösningen förtjänar enligt denna bloggare knappast att tas på allvar. Endast den judiska sidan godtog FNs delningsplan från 1947 avseende det forna brittiska Palestina-mandatet, och när Israel proklamerades den 14 maj 1948 gick palestinaarabiska styrkor jämte stridskrafter från omgivande arabstater till samlat angrepp mot den nybildade judiska staten. Araberna hade kalkylerat med en promenadseger men fick ordentligt på tafsen liksom i alla krig härefter.

FN-förslaget om tvåstatslösning besvarades alltså med krig för 69 år sedan, och även om den palestinaarabiska sidan numera påstår sig stödja tanken på en judisk och en arabisk stat sida vid sida står det för varje nykter betraktare klart att detta blott är en läpparnas bekännelse. Mahmoud Abbas/Abu Mazen talar med len röst när han träffar västliga ledare som Francois Hollande, men när han lägger ut texten på arabiska låter det helt annorlunda.

Mahmoud Abbas möter Fracois Hollande.

I ett TV-sänt tal i oktober 2016 säger ”president” Abbas att ”vi välkomnar varje droppe judiskt blod som spills i Jerusalem” och ett sätt för rättrogna muslimer att komma till paradiset och att judarna inte har rätt att sätta ”sina smutsiga fötter” på Tempelberget, där två muslimska helgedomar byggdes mer än ett halvt årtusende efter det att Herodes judiska tempel förstördes av romarna. Jag kan inte se att ett sådant uttalat stöd för urskillningslös palestinaarabisk terrorism stärker Abbas anspråk det minsta. Lyssna på Abbas här: https://www.youtube.com/watch?v=VfZHJWJJz7M

Abbas blodsretorik är inte några tomma ord. Palestinska myndigheten betalar sedan många år tillbaka ut löner till arabiska terrorister i israeliska fängelser och ger vidare ekonomiska bidrag till familjer som mist livet under utförande av terrordåd. Bidrag som betalas med det rikhaltiga stöd utifrån som gör att myndigheten kan hålla sig finansiellt flytande. Regeringen Löfven beslutade som bekant som en av sina första åtgärder efter tillträdet hösten 2014 att ge 1,5 miljarder kronor till Abbas myndighet. http://www.sydsvenskan.se/2016-10-12/terror-som-lonar-sig

Omvärlden skulle kunna sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin fortgående terrorverksamhet genom att klargöra att bidragen kommer att dras in om terrorn mot Israel fortsätter. Några allvarliga försök enligt den linjen har mig veterligt inte företagits – den enda part i Mellanöstern-konflikten det anses  politiskt korrekt att pressa är Israel.

I dag är det en allmänt utbredd uppfattning, att enbart etniska araber kan vara ”palestinier”. Så har det inte alltid varit. Länge var det i allmänhet judar som avsågs när ordet ”palestinier” kom på tal, och varför inte? Judar hade levt i det område som av den romerske kejsaren Hadrianus år 135, som en hämnd mot det bångstyriga judiska folket i den romerska provinsen Judéen, namngav ”Palestina” efter de historiska israeliternas arvfiende filistéerna.

Judar vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem på 1920-talet.

De moderna palestinaaraberna använder Hadrianii namninnovation för att rättfärdiga sin väpnade kamp mot den judiska staten och hävdar, att de i själva verket har rätt till det område där nämnda stat ligger. Det är en historieförfalskning som vore skrattretande om den inte hade fått så allvarliga konsekvenser i form av praktiskt taget daglig terror mot Israels civilbefolkning. Här en länk till en noggrann historisk exposé avseende ”den hadrianska förbannelsen”: http://www.think-israel.org/ronen.hadriancurse.html

Det dåvarande Palestina ingick länge i det Ottomanska/Osmanska riket, som ägde bestånd under mer än 600 år från slutet av 1200-talet fram till 1920, då området till 1948 kom att administreras av Storbritannien på uppdrag av FNs föregångare Nationernas förbund (NF) under namnet Brittiska Palestinamandatet. Såväl under ottomanerna som britterna levde araber och judar sida vid sida, ofta på ett hyfsat fredligt vis. Mer om Ottomanska riket här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/06/varfor-ar-ottomanska-riket-viktigt-i-dag/

För att vara övertydlig: alla invånare i Brittiska Palestinamandatet, liksom tidigare tidigare under ottomanerna, kallades ”palestinier” – judar såväl som araber. De som måste ha gjort störst avtryck var emellertid judarna, ty den flagga som gällde för området vid denna tid var en som hade ett blått fält till vänster och ett lika stort vitt till höger. Mitt i gränslinjen mellan de båda fälten en gul Davidsstjärna!

Detta framgår av en internationell flaggförteckning i det franska uppslagsverket Larousse från 1939 (se bilden överst). https://www.factualisrael.com/1939-palestinian-flag-look-like-surprised/

När vidare ett fotbollslag från det brittiska mandatet 1939 reste till Australien, ett annat område lydande under britterna vid denna tid, för att representera Palestina i en fotbollsmatch mot Australien, hade spelarna på sina tröjor en symbol i form av en stiliserad Davidsstjärna. Matchen refereras i form av en filmsnutt som kan beskådas här: http://www.jta.org/2015/05/27/news-opinion/the-telegraph/watch-palestines-soccer-team-play-in-1939

Förbrödring mellan australiensiska och palestinska fotbollsspelare 1939. Observera symbolen på den palestinske spelarens tröja!

För övrigt finns det en annan nationsflagga som tidigare hade den judiska Davidsstjärnan som motiv. Före nazisttiden var det denna typ av stjärna som prydde Marockos flagga – stjärnan kom sedan att ändra karaktär och få ett annat utseende (se bild nedan): https://www.factualisrael.com/moroccan-flag-nazis-rewrote-history/

Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” används i dag som ingredienser i en mytbildning som syftar till att rättfärdiga en arabisk strävan att utplåna den judiska staten Israel. Det är inte ett godtyckligt påstående som görs av denna bloggare utan är ett faktum, som i ett öppenhjärtigt ögonblick erkändes av den ledande PLO-politikern Zuheir Mohsen (1936-79) i en intervju med den holländska tidningen Trouw på 1970-talet.

Så här uttryckte sig Mohsen ordagrant (översättning från nederländska):

The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrian and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ”Palestinian people” to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons. https://en.wikiquote.org/wiki/Zuheir_Mohsen

Marockos gamla flagga sådan den såg ut före nazisteran.

Klarare än så kan det näppeligen sägas. Palestinasupporters brukar invända att Mohsen var en högt uppsatt befattningshavare i det syriska Ba’ath-partiet med panarabism på programmet och därför inte representativ för PLO. Dock var Zuheir Mohsen född i Tulkarm i det Brittiska Palestinamandatet 1936 och därmed lika ”palestinsk” som någon av de andra PLO/Fatah-ledarna. Ja, faktiskt mer så än PLO-ledaren Yassir Arafat (1927-2004), även känd som Abu Ammar, som var född i Kairo i Egypten. Tulkarm ligger i nordvästra delen av den så kallade Västbanken.https://en.wikipedia.org/wiki/Tulkarm

I princip samma argument framfördes i ett psykotiskt uppskruvat tonläge i den egyptiska TV-kanalen Al-Hekma den 23 mars 2012, då den islamistiska terrorrörelsen Hamas (som kontrollerar Gaza) inrikesminister Fathi Hamad menade att palestinaaraberna i Gaza var just – araber. ”Hälften av oss har egyptisk, den andra hälften saudiarabisk bakgrund”, argumenterade Hamad och manade hela arabvärlden till heligt krig (jihad) för den ”palestinska” – det vill säga den arabiska – saken mot sionisterna, amerikanerna och imperialisterna. Detta därför att araber i ”Palestina” och på andra håll är ett enda folk. https://www.youtube.com/watch?v=Oo4yiUHs1HE

Den enda reella palestinska stat som existerar i nuläget är Jordanien (tidigare Transjordanien), vars befolkning till övervägande delen de facto består av vad som kallas ”palestinier”. Landet ockuperade olagligt efter det Första arab-israeliska kriget från 1949 till 1967 Judéen och Samarien – alltså ”Västbanken” – och östra delen av den urgamla judiska huvudstaden Jerusalem. 1967 lyckade Israel i Sexdagarskriget erövra dessa områden jämte Golanhöjderna i norr och Sinaihalvön i söder (Sinai överlämnades 1978 till Egypten efter Camp David-avtalet).

Det judiska och arabiska Palestina under brittiskt mandatärstyre 1922.

Således skulle man med fog kunna säga att det är Jordanien som är Palestina. Tvåstatslösningen är på så sätt redan ett faktum. Ju förr världen inser detta desto bättre! https://mellanosternidag.wordpress.com/israel-i-nordisk-media/jordanien-ar-en-palestinsk-stat/

Slutligen ett litet men slagkraftigt memento till alla som tycker att Israel skall bojkottas. Detta är lättare sagt än gjort, vilken mer än väl framgår av denna intelligenta presentation: https://www.youtube.com/watch?v=45Rkjp0rU-o

 

 

Obamas julklapp till Israel: en kniv i ryggen

Benjamin Netanyahu och hans falske ”vän” Barack Obama.

President Barack Obamas julklapp till den judiska staten Israel blev vad många förutsett: en kniv i ryggen. På annat sätt kan man inte gärna beteckna USAs uteblivna veto i FNs säkerhetsråd dagen före julafton avseende en fördömande resolution om Israels bosättningspolitik i Judéen och Samarien (”Västbanken”). http://dailycaller.com/2016/12/23/un-vote-obama-abandons-israel-in-waning-days-of-his-administration/

USAs FN-ambassadör Samantha Power hade i stället av Obama-administrationen beordrats avstå från att rösta, något som medförde att resolutionen antogs med röstsiffrorna 14-0. USAs handlingssätt innebar ett brott mot cirka 50 års oförändrat stöd för Israel i FN-sammanhang. Enligt den aktuella resolutionen har de judiska samhällena på den så kallade Västbanken, enligt resolutionstexten ”ockuperad sedan 1967, inklusive östra Jerusalem”, ingen ”laglig validitet”.

Israels traditionella huvudstad Jerusalem, Judéen, Samarien, Golanhöjderna samt Sinai annekterades av säkerhetsskäl av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967, då Israel angreps av omkringliggande arabstater men eftertryckligt slog tillbaka anfallet som syftade till att utplåna den judiska staten. Sedan kom Yom Kippur-kriget 1973, då Israel ånyo angreps men efter vissa besvär lyckades gå segrande ur striderna även denna gång. Israel lämnade tillbaka Sinai till Egypten i samband med Camp David-avtalet 1978.

I följande bloggtext förklarar jag varför den påtagligt ”Palestina”- och muslimvänliga Obama-administrationen regelmässigt gynnat den Palestinska myndigheten och dess omvittnat antisemitiske ”president” Mahmoud Abbas och felaktigt fortsätter hänvisa till östra Jerusalem, Judéen och Samarien som ”ockuperade” områden. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/29/massivt-obama-stod-till-jihadister-och-palestinier/

Västra tempelmuren i Jerusalem blev åter judisk egendom efter befrielsen 1967. På bilden judiska glädjeyttringar.

Det var ursprungligen det dåvarande Transjordanien som egenmäktigt lade beslag på området väster om floden Jordan efter det första Arabisk-israeliska kriget 1949. 18 år senare övergick det alltså, av alldeles uppenbara säkerhetsskäl, i israelisk ägo – den judiska staten kunde framdeles inte riskera att än en gång angripas av Syrien från norr och Jordanien från väster. Korrekt är att kalla ”Västbanken” för omstritt område. Ockuperat är det definitivt inte, då ingen annan makt med rätta kan göra anspråk på det.

Den presidentvalde Donald J. Trump klargjorde inför omröstningen i säkerhetsrådet att resolutionen borde utsättas för sedvanligt amerikanskt veto. När så icke skedde återkom Trump på Twitter med följande meddelande: ”Beträffande FN kommer saker och ting att bli annorlunda efter den 20 januari 2017.” Även representanthusets republikanske talman, Paul Ryan, fördömde – i likhet med talrika amerikanska politiker och befattningshavare, bland dessa senator John McCain från Arizona – USAs nedlagda röst, vilken utsätter Israel för betydande säkerhetsrisker.

Ambassadör John Bolton förutser att den så kallade tvåstatslösningen inte kommer att överleva USA-sveket i FN.

En av de mest uttalade kritikerna av Obamas Israel-politik är den förre amerikanske FN-ambassadören John Bolton. ”Detta var helt och hållet förutsägbart, det är vad man får när man stödjer Obama”, konstaterade Bolton i det amerikanska TV-inslaget ”Hannity” i Fox News. Det uteblivna amerikanska vetot kan dock, menade Bolton, leda till konsekvenser som Obama inte avsett.

USAs judiska befolkning kan efter Obama-sveket i FN komma att överflytta sina sympatier från det Demokratiska till det Republikanska partiet. Det amerikanska agerandet kan också, tvärtemot dess intentioner, komma att definitivt sänka den så kallade tvåstatslösningen. FNs fortsatta hat mot den judiska staten kan även göra det motiverat och försvarligt för USA att dra in sitt mycket omfattande bestånd till FN. https://www.youtube.com/watch?v=NDzlxt1vHZk

Israels inställning är fullständigt klar. I ett meddelande från premiärminister Benjamin Netanyahus kontor inskärptes:

Israel avvisar kategoriskt den föraktliga anti-israeliska resolutionen i FN och kommer inte att rätta sig efter den.

Vidare framhölls det från samma källa: ”Medan säkerhetsrådet inte gör ett dyft för att förhindra massakern på en halv miljon i Syrien, pekar man skamligt ut Israel – den enda demokratin i Mellanöstern.”

Den internationella händelseutvecklingen har tvingat Israel att förbättra sina relationer med länder som normalt inte tillhört landets närmaste vänner. Dit kan räknas Ryssland, Turkiet, Azerbaijjan och Kazakhstan.

Donald Trump och Benjamin Netanyahu träffades i Trumps hem i New York någon månad före det amerikanska presidentvalet den 8 november 2016.

Ryssland är visserligen en av den Palestinska myndighetens mest pålitliga allierade, men inte alls i samma utsträckning som den tidigare ideologiskt betingade vänskapen mellan ”Palestina” och Sovjetunionen. Putins Ryssland ser osentimentalt på sina omvärldsrelationer och är beredd att ingå överenskommelser med alla om det anses gynna de egna nationella intressena. Detsamma kan sägas om Israel, vars allt överskuggande intresse är den nationella säkerheten. https://www.algemeiner.com/2016/12/22/scorned-by-obama-israel-forged-ties-with-russia-expert-says/

Som framgått ovan kom Obamas uteblivna veto långt ifrån som någon överraskning. Allra minst för denna bloggare, som hållit ögonen på Barack Obama ända sedan denne – den förste ideologiskt medvetne socialist att inneha USAs högsta ämbete – först kandiderade att bli nominerad för Demokraterna 2008. Obamas val av andlig rådgivare, pastor Jeremiah Wright, föreföll mig minst sagt märkligt.

Eller kanske inte fullt så märkligt om man utgår från Obamas egen radikala agenda. Wright påkoms nämligen med antisemitism respektive rasism gentemot vita människor och var dessutom abortanhängare och för den homosexuella agendan. Obama tvingades slutligen ta avstånd från Wright, som senare också fick sparken från sin kyrka. https://www.youtube.com/watch?v=WZw57YHXaxE

Vidare ingick i Obamas stab av nära rådgivare inför valet 2008 Rashid Khalidi, professor i arabiska studier vid Columbia-universitetet, som tidigare varit verksam vid PLOs informationsavdelning. Khalidi hade 2005 förklarat, att palestinaaraberna hade rätt att ta till våld mot israelerna. General Merril ”Tony” McPeak, Obamas militäre chefsrådgivare och vice kampanjledare, hävdade i ett beryktat utspel att judiska och evangelikala väljare satte Israel före USAs nationella säkerhet. Att döma av vissa uppgifter tycks McPeak ha varit en av Obamas mindre lyckade tillsättningar: http://www.militarycorruption.com/mcpeak.htm

Förre terroristen Bill ”Mad Bomber” Ayers – en av Obamas politiska mentorer.

Obamas mångåriga samröre med den garvade vänstergurun William ”Bill” Ayers, med ett förflutet i vänsterextrema bombkastarrörelsen Weather Underground, är så pass välkänt att jag inte går närmare in på det här. Kontentan av denna Obama-historik är, att sveket mot Israel under de sista skälvande veckorna av hans presidenttid bara är fullt logiskt. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/08/obamas-katastrofala-val-av-forsvarsminister/

Mycket tyder dessutom på att ”julklappen” den 23 december inte var den sista obehagliga överraskningen Obama planerat för Israel. Den utgående presidenten har nu kastat masken och kan komma att viga de sista dagarna av sin ämbetsperiod åt att sabotera så mycket han kan för den judiska staten, som Obama avskyr så mycket: http://www.breitbart.com/jerusalem/2016/12/25/on-christmas-netanyahu-summons-envoys-behind-anti-israel-un-resolution-flays-obama/

 

Svenska kyrkan: ”Kauft nicht bei Juden”

 Ärkebiskopsvalda Antje Jackelén är väl förtrogen med det tyska språket.

https://www.facebook.com/stoppaisraelbojkotter

Nås av beskedet att Svenska kyrkan återigen gått ut i en kampanj om att bojkotta israeliska varor. För vilken gång i ordningen må vara osagt. Noga taget sådana, främst frukt, som produceras på så kallad ockuperad mark – det som kallas Västbanken, alltså de bibliska områdena Judéen och Samarien.

Se i anslutning till detta länken överst, som går till FB-sidan ”Stoppa Israel-bojkotter” vilken jag starkt rekommenderar att ni går in och gillar!

Svenska kyrkan säger sig vid alla sådana här bojkottaktioner vilja ”hjälpa palestinierna”, vars land man har för sig att staten Israel orättmätigt lagt beslag på. Det är en argumentation som inte alls håller streck.

För det första är det främst just palestinaaraberna som drabbas, eftersom dessa tjänar betydligt mer i israeliska än palestinskägda företag. De inkomster palestinaaraber tjänar på detta sätt utgör i själva verket ett betydande tillskott till den Palestinska myndighetens ekonomi. Så tvärtemot att hjälpa så stjälper Svenska kyrkan med sina återkommande bojkotter, med vidhängande gudsnådelig retorik, snarare dem man säger sig vilja bistå.

 Israeliskt vin från de från Syrien av säkerhetsskäl annekterade Golanhöjderna tillhör enligt en del bedömare det bästa vinet i världen.

För det andra är Västbanken inte ockuperat land som rätteligen tillhör araberna, som så ofta påstås. Korrekt är däremot att säga att territoriet är omstritt. Området ockuperades av dåvarande Transjordanien (nuvarande Jordanien) i samband med det första Arabisk-israeliska kriget i slutet av 1940-talet och övertogs av militärstrategiska och säkerhetsrelaterade skäl av Israel i Sexdagarskriget 1967.

Allt det här är, eller borde definitivt vara, Svenska kyrkan naturligtvis medveten om. Ändå fortsätter man med den drucknes envishet att agitera för bojkott av Israel. Vän av ordning har all anledning att fråga sig varför. Kanske är det helt enkelt så att ledande kretsar i vår forna folkkyrka inte uppskattar judar särskilt mycket, vare sig nu detta har religiösa eller politiska skäl.

Läs här vad Ulf Öfverberg, ordförande i Samfundet Sverige-Israel i Stockholm, har att säga att kyrkans anti-Israel.kampanj:

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/svenska-kyrkan-maste-vilja-anvanda-bojkott-mot-fler-lander/

Nu när Svenska kyrkan i Antje Jackelén begåvats med en blivande ärkebiskop som är född i Tyskland, kanske det  därför är dags att återuppliva den gamla parollen Kauft nicht bei(m) Juden – Köp inte av judar(na). Det är under alla omständigheter det man i praktiken uppmanar till genom sin bojkott. Parollen myntades av det nationalsocialistiska partiet NSDAP i anledning av bojkotten av judiska varor i Tyskland den 1 april 1933. Mer om detta via denna länk:

http://en.wikipedia.org/wiki/Nazi_boycott_of_Jewish_businesses

 Tysk paroll från 1933, då judisk handel bojkottades.

Jackelén kunde kanske vidare, lagom till 500-årsminnet av tillkomsten av Martin Luthers 95 teser 2017, låta nyöversätta  landsmannens antijudiska pamfletter vilka fick stor spridning i Tredje riket. Luther ansåg mot slutet av sitt liv att judarna var ett ”djävulens folk”, eftersom de envisades med att inte vilja låta sig omvändas till kristendomen utan föredrog att hålla fast vid sin fäderneärvda tro. Mer om Luther och hans antisemitiska bagage här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/10/09/martin-luther-en-reformator-och-hans-antisemitism/

 Luther: ”Judarna är djävulens folk”. Något som Svenska kyrkans ledning tycks instämma i.

Visst, jag raljerar litet och är elakt sarkastisk. Men det är Svenska kyrkan själv som bjuder in till detta genom en bojkottpolitik, som jag inte kan tolka som annat än förföljelse riktad mot vad som de facto är Mellanösterns enda demokrati och dessutom det land i vilket juden Jesus föddes. En bojkottpolitik som för övrigt var ett av huvudskälen till att denna bloggare lämnade Svenska kyrkan 1999.

Välgörande klartext av Netanyahu

Netanyahu synade Obamas bluff om ”1967 års gränser”.

Israels försvarsminister Benjamin Netanyahu blev inte svarslös när USAs president Barack Obama hävdade att Israel måste återgå till ”1967 års gränser”, det vill säga de gränser som rådde i området före Sexdagarskriget. Israel erövrade då den så kallade Västbanken (Samarien och Judéen), Golanhöjderna, Gaza, östra Jerusalem och Sinai från aggressionsländerna Jordanien, Syrien och Egypten.

Som alla vet har emellertid Israel sedan dess återlämnat Sinai till Egypten och överantvardat Gaza och områden på Västbanken att administreras av palestinaaraberna.

Netanyahu talade i välgörande klartext då han konstaterade, att Israel kommer att bli ”oförsvarbart” om tingens ordning återgår till läget före Sexdagarskriget. Vi ser bevis för detta dagligdags, då Hamas från Gaza beskjuter civila områden i Israel och judiska bosättningar utsätts för mördarattacker på Västbanken. Före kriget kunde syriska artilleriställningar ogenerat ösa artilleriprojektiler och granater över jordbruksbygderna nedanför Golan.

Ytterligare ett krav som regelmässigt framställs från arabsidan är att efterlevande till de palestinaaraber som, i många fall på direkt uppmaning från de angripande arabiska nationerna strax före 1948-49 års krig, flydde Israel, måste få rätt att ”återvända”. Det rör sig alltså om personer som är födda utanför och aldrig satt sin fot i Israel.

Netanyahu har fullt riktigt påpekat, att detta är något som Israel inte kan ta ansvar för, särskilt som det aldrig varit på tal att de judar som fördrevs från arabländerna med hugg och slag skall få återvända till sina ursprungshem i arabländerna.

En arabisk återflyttning till Israel skulle dessutom medföra att Israels status som judisk stat – ett koncept som till och med Obama bekänner sig till – skulle sättas ur spel.

Abba Eban talade om ”Auschwitz-gränser”.

President Obama hade sannolikt inte väntat sig att Netanyahu öppet skulle våga sig på att ifrågasätta talet om ”1967 års gränser”, en term som legat och skvimpat i fredssamtal och retorik under alla år. Nu gjorde han det och hela världen kan därför, om bara viljan finns, inse hur omöjligt det är för Israel att foga sig. I alla fall om man vill överleva som en judisk, demokratisk stat i enlighet med FN-beslut och folkrätt.

Redan Israels tidigare utrikesminister, den elegante liberalen Abba Eban (1915-2002), kallade förkrigsgränserna för ”Auschwitz-gränser”.

Obama med flera borde dessutom lätt kunna se att 1967 års gränser ledde till ett antal fullskaliga krig i området på mindre än 20 år, under det att bara en jämförbar konflikt timat under de 44 år som gått efter upprättandet, nämligen Yom Kippur-kriget 1973. Nämnda gränser lever alltså inte på långa vägar upp till Israels ofta påtalade rätt att existera inom ”säkra och erkända gränser”.

Barack Obamas tanklösa och okunniga prat i vädret, som skedde kort tid efter Hamas och Fatahs samgående,  har i praktiken inte bara stärkt Israels position, vilket väl var vad han minst av allt önskade sig – Obamas kontakter med Israel-fientliga och rent antisemitiska krafter och personer är väl dokumenterade – utan dessutom äventyrat hans möjligheter till återval i november 2012.

Den hjältegloria Obama fick efter Usama bin Ladins eliminering har redan börjat hamna på sned. Benjamin Netanyahu demonstrerade vad som skiljer statsmannen från opportunisten.