Antisemitismen i Ukraina: ryssarna välkomnas av en del judar

 Hakkors och nazistiska slagord på synagoga i Simferopol.

Under de pågående oroligheterna i Kiev tog sig några oidentifierade individer för att spreja det uråldriga budskapet ”Död åt judarna” på ingångsportalen till reformsynagogan Ner Tamid i Simferopol på Krim. Någon vecka tidigare – dagen efter att Viktor Janukovytj avsatts som Ukrainas president av den rasande Kiev-mobben – slängdes molotovcocktails in i bönehallen till en annan synagoga i den sydostliga ukrainska staden Zaporizhia. Endast mindre skador åstadkoms dessbättre.

Mitt under pågående demonstrationer på Självständighetstorget i Kiev utfördes vidare två våldsamma attacker mot judar i den ukrainska huvudstaden. Den 17 januari knivhöggs en ortodox jude sedan han lämnat en synagoga. Veckan dessförinnan hade en annan ortodox jude misshandlats utanför sitt hem. Båda offren väntas återhämta sig utan framtida men.

Om de ukrainska judarnas – antalet uppgår till mellan 200 000 och 400 000 enligt olika beräkningar – utsatta situation under den nuvarande turbulenta situationen berättar följande reportage i Jewish Telegraphic Agency (JTA):

http://www.jta.org/2014/03/04/news-opinion/world/in-crimea-some-jews-feel-safer-under-russian-occupation

Många ukrainska judar har kraftigt fördömt den ryska militära interventionen på Krimhalvön, medan andra ser operationen som ett återupprättande av ordningen i kölvattnet efter den oppositionskupp som störtade Ukrainas demokratiskt valde president Viktor Janukovytj och tvingade denne i rysk landsflykt. Denna inställning är minst av allt märklig, då ett par av oppositionens politiska krafter – Svoboda och Högra sektorn – med fog kan betecknas som fascistiska och/eller nazistiska med antisemitism på agendan.

 Uniformerad Svoboda-kämpe i Kiev.

Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, har exempelvis beskrivit sin rörelse som ”den judisk-ryska maffians värsta skräck” men har under senare år sökt tona ner det antisemitiska i Svobodas budskap. Rysslands president Vladimir Putin har uttalat att han förbehåller sig rätten att skydda ukrainska medborgare från en ”orgie” genomförd av radikala nationalister och antisemiter.

De senaste nyheterna från Ukraina gör gällande att de krypskyttar som sköt mot och dödade ett hundratal demonstranter och poliser på torget hade hyrts av oppositionen med uppgift att, inom ramen för en så kallad false flag-operation, smutskasta Janukovytj-styret. Detta skall EUs utrikeschef Catherine Ashton varit medveten om via ett telefonsamtal med Estlands utrikesminister men underlåtit att informera om:

http://www.infowars.com/leaked-phone-call-kiev-snipers-hired-by-us-backed-opposition/

Rabbi Misha Kapustin, vars reformistiska synagoga i Simferopol vandaliserades med hakkors och slagord nyligen, instämmer i att en hel del judar stödjer den ryska inblandningen. Själv upplever han ändå, enligt JTA-artikeln, att interventionen är en främmande invasion i det egna landet.

Den 15-16 oktober 2013 hölls i Kiev en internationell konferens om antisemitism. Det skedde i samband med hundraårsminnet av en rättegång i staden som hölls mot en 39-årig ukrainsk jude vid namn Menachem Mendel Bellis, vilken anklagades för att ha mördat en 13-årig kristen pojke i syfte att använda dennes blod för att genomföra rituell bakning av matzos till den judiska påsken (Pesach). Bellis satt fängslad i två år innan han frikändes. Ritualmord av detta slag tillhör standardrepertoaren när det gäller antisemitiska anklagelser, liksom påståenden om att judar förgiftar brunnar tillhörande kristna.

Sajten The Commentator behandlar konferensen här:

http://www.thecommentator.com/article/4320/anti_semitism_in_ukraine_and_beyond

Det anges att, förutom att diskutera Bellis-rättegången, deltagarna ägnade sig åt en då nyligen publicerad rapport utgiven av European Union Agency for Fundamental Rights. Enligt rapporten, som byggde på intervjuer med 5100 judar i nio europeiska länder, har fruktan för förföljelse inom den judiska kommuniteten i Europa ökat märkbart.

I Sverige visade sig 49 procent av de tillfrågade judarna vara rädda för att bära typiskt judiska kännetecken såsom den manliga huvudbonaden kippa och davidsstjärnan på allmän plats. För Frankrike var siffran 40 procent. Hela 91 procent av intervjuade ungerska judar ansåg att antisemitismen i landet ökat – i Sverige, Frankrike och Belgien var motsvarande andel över 80 procent. Detta har skett samtidigt som den muslimska invandringen ökat kraftigt.

 Att visa sig offentligt med den judiska huvudbonaden kippa är något som alltfler europeiska judar drar sig för.

I Ukraina finns, liksom i hela det övriga Östeuropa samt Ryssland, en starkt judefientlig tradition som i viss mån har blommat upp efter sovjetväldets och kommunismens fall. I Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (2005), som tar upp det mesta som är värt att veta om den historiska och nutida antisemitismen, framhålls (sidorna 426-427) att ett gemensamt drag för antisemitiska strävanden är kampen för etniskt homogena nationalstater:

Antisemitismen i Central- och Östeuropa kan varken förklaras utifrån antalet judar i de enskilda länderna, deras ställning i ländernas ekonomiska liv eller deras vilja alternativt ovilja att integreras. I samtliga dessa länder försiggick en ackulturationsprocess under mellankrigstiden. Judarna lärde sig det nationella språket och anpassade sig till nationella seder och bruk. I Ungern var judarna de allra mest ackulturerade, ändå utvecklades på kort tid en dramatisk antisemitism. Trots förstärkt identifikation med de nya staterna definierades judarna kollektivt som onationella. Deras nationella sinnelag betvivlades. De identifierades med grannstater och etniciteter man ville avgränsa sig ifrån. Antisemitismen i Slovakien var samtidigt anti-ungersk, i Polen anti-rysk, i Ukraina-anti-polsk etcetera.

Den antisemitism som i dag återfinns inom exempelvis Svoboda och Högra sektorn kan mot denna bakgrund sägas vara förenad med en anti-rysk inställning. I strävan efter ett ”Ukraina för ukrainarna” demoniseras således både ryssar och judar, vilka båda betraktas som ”onationella”.

På nyårsdagen 2014 blev den omstridde ukrainske nationalistledaren Stepan Bandera (1909-59) föremål för en särskild hyllning av de nationalistiska demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev i anledning av 105-årsdagen efter hans födelse. Bandera hade den 22 januari 2010 av Viktor Jusjenko, strax innan denne lämnade presidentposten efter att ha besegrats i valet av Viktor Janukovytj, utsetts till ”Ukrainas hjälte”, något som framkallade vredgade reaktioner på sina håll.  Bland annat protesterade Simon Wiesenthal-centret, Rysslands utrikesminister, sovjetiska krigsveteranorganisationer samt Polens president.

 Ukrainas hjälte: Stepan Bandera. Här på ukrainskt frimärke.

Stepan Bandera, som bland annat var ordförande i Organisationen för Ukrainska Nationalister (OUN), dömdes till döden för delaktighet i mordattentatet mot den polske inrikesministern Bronislaw Pieracki men frigavs i samband med Tysklands invasion i Polen den 1 september 1939. Bandera var född i den dåvarande polska provinsen Galizien, senare ukrainskt territorium, i en grekisk-katolsk familj som var djupt involverad i nationalistisk politik.

Således hamnade Banderas två yngre bröder i det tyska förintelselägret Auschwitz under det att fadern greps och arkebuserades av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD. Även Banderas två systrar greps och förpassades till den sovjetkommunistiska Gulag-arkipelagen men överlevde.

För att kunna bekämpa sovjetkommunisterna på ett effektivt sätt allierade sig dock Bandera och hans anhängare med tyskarna och anklagades efter kriget för delaktighet i massmord. Bandera ansågs dock av tyskarna vara alltför bångstyrig och satt 1941-44 inspärrad i tysk regi – först i Kraków och därefter i Berlin och Sachsenhausen. Efter kriget hamnade Bandera först i den del av Tyskland som kallades Östzonen (senare ”DDR”) innan han gick i exil i Västtyskland. 1959 avled han av cyanidförgiftning beordrad av KGB-chefen Alexandr Sjelepin.

Att kalla Stepan Bandera för nazist eller judehatare, därför att under en kritisk period slagit sina påsar ihop med Nazityskland i syfte att bekämpa sovjetväldet i Ukraina, är alltför förenklat. Som så ofta är verkligheten komplex och mångfasetterad.

Däremot kan det inte förnekas att det i Ukraina, liksom i övriga Östeuropa, fanns (och finns) kraftiga antisemitiska strömningar. De båda ukrainska bataljonerna Roland och Nachtigall, ingående i den tyska arméns Brandenburger-division, deltog under Andra världskriget i massakrer som 1941 skördade 4000 judiska liv. I dessa enheter fanns mannar som var anslutna till Stepan Banderas UON. Många av dessa anslöt sig senare till det ökända SS.

En av krigets mest beryktade judemassakrer ägde rum i ravinen Babij Jar i Kievs västra utkanter 29-30 september 1941, då 33 771 ukrainska judar sköts ihjäl. Flera andra massmord ägde rum i Babij Jar under kriget och sammanlagt beräknas mer än 100 000 människor ha avlivats här. Judemassakern i Babij Jar, som organiserades av SS-Standartenführer Paul Blobel, var en hämnd för en rad sabotage som utförts av sovjetiska NKVD strax före den nazityska erövringen av Kiev.

 33 771 är den officiella siffran för det antal judar som mördades av de tyska nazisterna och deras ukrainska hantlangare.

Blobel dömdes till döden för krigsförbrytelser inom ramen för de Nürnberg-rättegångar som ägde rum 1947-48 och hängdes 1951. Förutom nazityska soldater deltog ukrainsk milis i illdådet.

Mer om Babij Jar-massakern här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Babij_Jar

Den som vill få en så allsidig bild av det som nu sker i Ukraina som möjligt bör ha den ovan skisserade förhistorien av nationalism och antisemitism klar för sig. Ukraina har genom de våldsamma händelserna i Kiev och störtandet av en demokratiskt vald president visat, att landet ännu har långt kvar till något som liknar en avancerad demokrati där man avsätter regeringar i fria allmänna val och inte genom våldsamheter.

 Golda (Mabovitz) Meir föddes i Kiev 1898.

Slutligen vill jag gärna erinra om att de israeliska premiärministrarna Golda Meir (född Mabovitz) och Levi Eshkol båda föddes i Kiev 1898 respektive 1895.

Golda Meir: Israels järnlady

Golda Meyerson/Meir har kallats ”Israels järnlady”, ”Israels moder” samt även ”Stålmormor”. Hård i nyporna och rökte som en borstbindare.

Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), sade en gång att Golda Meir var ”den ende mannen i det  israeliska regeringskabinettet”. Meir blev även kallad ”järnlady” flera år innan Storbritanniens Margaret Thatcher ägnades detta epitet. Tveklöst var Golda Meir en synnerligen duglig politiker och statsman.

När Tor Carlid för en tid sedan höll ett föredrag om Golda Meir i den av honom startade och ledda Betlehemskyrkans Israelgrupp, hade han valt att kalla föredraget ”Hon styrde Israel från sitt kök”. Det hade dock visat sig svårt att belägga detta påstående, men Tor hade i alla fall hittat en bild där Golda fanns på plats i köket.

Tor Carlid, med ett mångårigt förflutet vid tidningen Dagen, har tidigare föreläst om en rad israeliska förgrundsgestalter. Dessa var alla män, vilket inte är så konstigt – det har varit tunnsått med israeliska toppkvinnor i politiken. Den enda jag på rak arm kommer på är Tzipi Livni, född 1958, som var utrikesminister 2006-2009 och som även varit jordbruks- samt justititeminister.

Tzipi Livni, Israels utrikesminister 2006-2009.

Låt det med en gång bli sagt att jag mycket uppskattar Tor Carlid såväl som person som föreläsare. Han lägger upp sina föredrag klart och redigt och kan i regel inte dölja sin entuasiam och/eller djupa engagemang för det han talar om. Så blev det naturligtvis också i fallet Golda Meir.

– Golda Meir var en eldsjäl som gjorde väldigt mycket, sade Tor om Golda Meir och det omdömet är det svårt att argumentera mot. Hon föddes den 3 maj 1898 som Golda Mabovitz i Ukrainas nuvarande huvudstad Kiev – då beläget i Tsarryssland – som ett av åtta syskon. Två systrar överlevde, de övriga syskonen dog tidigt.

Det gamla Ryssland översköljdes vid denna tid av den ena pogromen blodigare än den andra, och 1903 emigrerade Goldas pappa Moshe Mabovitz till USA – resten av familjen stannade kvar i staden Pinsk i nuvarande Vitryssland innan den 1906 flyttade efter till Milwaukee, Wisconsin (mest känd för sin ölproduktion). Över 2,5 miljoner judar utvandrade från förtrycket och antisemitismen i tsarriket.

I Milwaukee fick Goldas pappas anställning som snickare medan mamman drev en speceriaffär, där Golda fick hjälpa till från åtta års ålder. Familjen tog livlig del i det judiska livet i Milwaukee. När hon var 14 kom Golda in på high-school (gymnasium), men modern tyckte att hon skulle avbryta studierna, börja jobba samt gifta sig. Golda valde då att rymma till den äldre systern Sheyna Korngold i Denver, Colorado, där hon träffade skyltmålaren Morris Meyerson (1893-1951) med vilken hon ingick äktenskap 1917.

Paret Morris och Golda Meyerson som nygifta.

Paret Meyerson emigrerade, jämte Sheyna Korngold, till Palestina-mandatet 1921. De sökte och fick medlemskap i kibbutzen Merhavia belägen nära staden Afula i nuvarande norra Israel. Redan 1924 hade emellertid Morris Meyerson tröttnat på det krävande kibbutzlivet och flyttade först till Tel Aviv och senare Jerusalem. Paret fick barnen Menachem (född 1924) och Sarah (född 1926). Golda Meyerson, som hon fortfarande kallade sig, genomgick även en abort.

– Någon storartad moder var aldrig Golda, avslöjade Tor Carlid. Det har sagts att hon stannade hemma med barnen endast en gång, och det var när hon fick migrän…

Paret Meyerson gled isär men skilde sig aldrig. Golda Meirs tillkortakommanden på familjeplanet förminskar inte hennes insatser som politiker och statsman. ”Jag vet inte om kvinnor är bättre än män”, menade Golda Meir en gång, ”men de är i alla fall inte sämre.” Detta är det förvisso bara att instämma i.

Golda Meyserson engagerade sig alltmer i fackföreningsrörelsen Histadrut och nådde 1928 en hög position i dess kvinnoavdelning. Hon blev även alltmer framträdande i arbetarpartiet Mapai. 1948 erbjöd hon sig att resa till Förenta staterna och samla in pengar i syfte att stärka den judiska försvarsmakten inför det förväntade arabiska angreppet sedan staten Israel en gång utropats. Hon och partiledaren David Ben-Gurion hade hoppats på 25 miljoner dollar – Golda kom tillbaka med 50. ”Tack vare denna judiska kvinnas insats kunde staten Israel skapas”, yttrade Ben-Gurion en gång.

Levi Eshkol, premiärminister 1963-69.

Golda Meir gjorde även ett försök att övertala dåvarande Transjordaniens kung Abdullah att avstå från att delta i det arabiska angreppet på den judiska staten. Tyvärr lyckades inte detta.

Den 14 maj 1948 utropades staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum, senare omdöpt till Independence Hall. Golda Meir var på plats som en av 24 framträdande befattningshavare och politiker när David Ben-Gurion – liksom Meir född i Tsarryssland – inför världen läste upp Israels självständighetsförklaring. Den nya staten skulle dels vara judisk, dels grunda sig på ”frihet, rättvisa och fred”.

Därefter sjöng de församlade sången Hatikva (Hoppet), vars text skrivits i början av 1880-talet av Naftali Herz Imber och som blev den unga statens nationalhymn. Här en sentida tolkning:

http://www.youtube.com/watch?v=NjfFpFW9OdA

Den 15 maj kom det befarade angreppet från Egypten, Syrien, Libanon, Irak och Transjordanien, men lilla Israel med dess då cirka 600 000 invånare gav angriparna ordentligt på tafsen. Så skedde även vid angreppen 1956, 1967 och 1973. Stormakterna USA och Sovjetunionen erkände den nybildade judiska staten på ett tidigt stadium, och 1948 utstågs Golda Meir till ambassadör i Sovjet. När hon anlände till Moskvas synagoga hälsades hon entusiastiskt av 50 000 judar, vilka kommit för att fira det judiska nyåret Rosh Hashana.

De sovjetkommunistiska myndigheterna var inte alls lika entusiastiska utan svarade med brutala insatser och fängslanden. Meir tröttnade snart och återvände till Israel redan 1949. Mellan Sovjet och Israel blev förhållandet alltmer frostigt, och Sovjet och dess östeuropeiska satellitstater valde snart att bryta med Israel och solidarisera sig med dess arabiska fiendestater som ett led i det Kalla kriget. Samtidigt behandlades de sovjetiska judarna allt sämre och hindrades hårdhänt från att emigrera till Israel.

Moshe Sharett, premiärminister 1954-56.

Under åren 1949-56 innehade Golda Meir flera ministerposter i arbetarregeringen. 1956 utsågs hon till utrikesminister, en högprofilerad post hon innehade till 1966. I samband med att hon blev utrikesminister bytte hon officiellt efternamn till Meir. Som utrikesminister träffade hon av naturliga skäl ett flertal välkända världspolitiker.

Hon överlade även med FNs svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Och när Sveriges statsminister Tage Erlander besökte Israel i början på 1960-talet tillhörde Golda Meir de politiker han fick träffa. 1964 medverkade Meir vidare till att Israel ingick ett handelsavtal med EEC, en föregångare till EG respektive EU.

Under senare hälften av 1960-talet var Golda Meir såväl generalsekreterare i arbetarpartiet Mapai som ledamot i parlamentet Knesset. När  premiärministern Levi Eshkol (1895-1969) dog den 26 februari 1969 utsågs Golda Meir till hans efterträdare. Denne var, liksom Meir, född i det som numera är Ukraina. Samma gäller för övrigt även Israels andre premiärminister, Moshe Sharett (1894-1965). När Golda blev premiärminister var hon såväl Israels som världens tredje kvinnliga premiärminister.

Menachem Begin från högerblocket Likud blev 1977 den förste premiärminister som inte representerade arbetarpartiet. Han var 1978 med om det historiska Camp David-avtalet, då han i förhandlingar med Egyptens Anwar Sadat och USAs Jimmy Carter säkrade fred med Egypten. Israel lämnade då över Sinai-området till Egypten.

Menachem Begin, den förste högerpolitiker att bli regeringschef i Israel. Var med om att förhandla fram Camp David-avtalet med Egypten 1978.

– Golda Meir var outtröttlig i sin passion för Israel, underströk Tor Carlid inför den talrika åhörarskaran i Israelgruppens samlingslokal. 1971 reste hon till Sverige och träffade bland andra företrädare för Samfundet Sverige-Israel samt framträdande politiker och kyrkliga företrädare.

Under Golda Meirs tid som israelisk regeringschef drabbades Israel – och världen – av massakern vid de olympiska spelen i München 1972, då den palestinska terrorgrupperingen Svarta September mördade 11 israeliska idrottsmän. Meir berordrade då underrättelsetjänsten Mossad att, i form av en operation som fick kodnamnet ”Guds vrede”, straffa de överlevande ansvariga bakom dådet. Meir och Israel valde att agera helt på egen hand, då man insåg att andra länder inte skulle lyfta ett finger för att bistå den judiska staten. 13 terrorister spårades upp och dödades under de följande 20 åren..

I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överrumplingsattack mot Israel i det så kallade Yom Kippur-kriget. Efter inledande motgångar lyckades Israel avvärja attacken och gå till motangrepp, men såväl höga militärer som politiker – bland dessa Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan – fick utstå hård kritik för att landet inte var bättre förberett på anfallet. Dayan återkom dock som utrikesminister i Begin-regeringen 1977. Stor krigshjälte blev den blivande premiärministern Ariel Sharon. 2500 israeliska soldater dödades.

Moshe Dayan och Golda Meir tvingades avgå efter Yom Kippur-kriget.

Den 3 juni 1974, alltså på dagen för 39 år sedan när detta skrivs, avgick Golda Meir som israelisk premiärminister. Hon efterträddes av Yitzhak Rabin. Golda försvann från politiken och avled slutligen i cancer i Jerusalem den 8 december 1978, 80 år gammal. Under sin minnesvärda tid vid makten kallades hon både ”Israels moder” samt ”stålmormor”. 1982 kom storfilmen A Woman Called Golda med Alan Gibson som regissör. I huvudrollen som Golda Meir sågs den svenska storstjärnan Ingrid Bergman, som här gjorde sin sista filmroll.

Slutligen några citat som tillskrivs Golda Meir och som redovisades av Tor Carlid:

Man kan inte skaka hand med en knuten näve.

Det första jag fick lära mig som diplomat var att hålla tyst på olika språk.

Judar är populära bara som offer.

Vi kommer att få fred med araberna först när de älskar sina barn mer än de hatar oss.

Ingrid Bergman som Golda Meir i ”A Woman Called Golda”.