Risen – en (i stort sett) övertygande film om Jesu uppståndelse

Korsfästelsescen i filmen Risen i regi av Kevin Reynolds.

Julen är som bekant en kristen högtid som firas till åminnelse av Jesu födelse. Det innebär bland annat att kring jul visas i skilda TV-kanaler filmer och program med den kristna centralgestalten som tema. TV3 visade således i går den 27 december det amerikanska dramat Risen i regi av Kevin Reynolds, som tidigare regisserat exempelvis Robin Hood – Prince of Thieves. https://en.wikipedia.org/wiki/Risen_(2016_film)

Risen betyder ”uppstånden”, och filmens handling kretsar kring Jesu uppståndelse vilken tvivelsutan är det viktigaste elementet i den kristna tron. Handlingen går ut på att den romerske krigsmannen Clavius Aquila Valerius Niger, spelad av Joseph Fiennes, av prefekten Pontius Pilatus tilldelas uppdraget att hitta Jesu kropp.

Pilatus är övertygad om att kroppen bortstulits av Jesu anhängare för att dessa skall kunna hävda att Jesus återuppstått från de döda efter korsfästelsen i Jerusalem. Så tror även Clavius, men vi får i filmen följa hans gradvisa omvändelse: efter att ha varit närvarande vid en sammankomst med lärjungarna, där Jesus (i form av Cliff Curtis) uppenbarar sig, blir han övertygad om att uppståndelsen är genuin.

Jag tycker i korthet att Risen i det stora hela är en klart sevärd film som jag gärna rekommenderar. Eftersom jag tillhör de där trista typerna som med ljus och lykta letar efter felaktigheter i historiska framställningar gläder jag mig åt att felen, såvitt jag kan bedöma, i Risen är förhållandevis få. De som jag hittat är följande:

-Clavius uppmanar i filmen någon att sluta upp med ”korstågen” (crusades). Ordet korståg skulle emellertid se dagens ljus först omkring 1000 år senare, sedan påven Urban II år 1095 i franska Clermont proklamerat det första korståget mot det Heliga landet med syftet att rädda detta undan saracenernas (muslimernas) våld.

-Jesu lärjunge Maria från Magdala, även kallad Maria Magdalena, påstås i filmen vara en ”kvinna från gatan”, alltså prostituerad. Denna uppfattning bygger på missförstånd och felaktiga tolkningar – det finns inget reellt stöd i Bibeln för att Maria Magdalena skulle ha varit en prostituerad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_fr%C3%A5n_Magdala

Maria från Magdala som ikon.

Att hon faktiskt var en av Jesu mest centrala lärjungar framgår av att hon dels var närvarande vid korsfästelsen på Golgata, dels att hon meddelade de övriga lärjungarna att Jesu kropp inte längre fanns i graven och att hon dessutom mött den uppståndne mästaren utanför densamma. Hon spelas i filmen av Maria Botto.

-I en filmsekvens ber lärjungarna under ledning av Simon Petrus Herrens bön (”Fader vår”), vilken Jesus lärt dem. I filmen inleds dock bönen med ordet ”Jahve”, Guds namn, vilket var absolut förbjudet för någon jude att uttala muntligt. Vi kan därför känna oss säkra på att lärjungarna istället vände sig till sin ”Abba”, det vill säga den himmelske fadern.

Jesus hade nämligen undervisat dem om att Gud var deras pappa, abba på arameiska, vilket var det språk Jesus och lärjungarna talade sinsemellan.  https://books.google.se/books?id=TCTYBQAAQBAJ&pg=PT92&lpg=PT92&dq=jahve%2Bf%C3%B6rbud+uttala&source=bl&ots=AnFw7O_jki&sig=ACfU3U2JZOKLi23muXHUIC6Oauc0TwlktQ&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwievJ284djmAhVDxosKHRQIDxYQ6AEwBnoECAoQAQ#v=onepage&q=jahve%2Bf%C3%B6rbud%20uttala&f=false

Det finns dock även saker i Risen som jag särskilt vill berömma. Några sådana:

-Jesus benämns i filmen genomgående som Yeshua, som var hans hebreiskt-arameiska namn. Hans fullständiga namn bör ha varit Yeshua ben Yosef efter den förmodade fadern Josef. Jesus är en grekisk namnform som började användas först senare. https://www.biblestudytools.com/bible-study/topical-studies/yeshua-deliverer-savior.html

-Det framgår i filmen att Jesus blivit korsfäst genom att kraftiga spikar slogs in i handlovarna. En vanlig missuppfattning är ju att spikarna slogs in mitt i händerna, något som inte skulle ha fungerat eftersom händerna inte skulle ha klarat påfrestningen av att kroppen hängde på korset under flera timmar eller i värsta fall dagar.

-Filmens Pontius Pilatus är en trovärdig karaktär som, till skillnad från de bibliska framställningarna, inte hade mycket till övers för vare sig Jesus eller hans efterföljare. Evangelieförfattarna var intresserade av att vältra över hela ansvaret för Jesu död på ”judarna”, varför romarna med Pilatus i spetsen framställdes som mindre skurkaktiga. Det finns till och med ett gnostiskt Pilatus-evangelium med oklart ursprung.

Pilatus och Yeshua i skulptural form: Ecce Homo.

I själva verket var Pilatus en brutal romersk folkmördare som med all sannolikhet var mycket långt från den ”förnuftige tvivlare” som den bibliska traditionen erbjuder. Pontius Pilatus kreeras i Risen av den förstklassige aktören Peter Firth, mest känd som underrättelsechef i den brittiska spionserien Spooks.

Trots ovannämnda reservationer bedömer jag Risen vara en av de mer sevärda och trovärdiga Jesus-framställningar jag tagit del av. Inte lika spektakulär som Mel Gibsons The Passion of the Christ (2004) men i mitt tycke mer övertygande genom sin relativa lågmäldhet.

En Israelresa (IV): Jerusalem

 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.