Psalm 27: ”För vem skulle jag frukta?”

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-27-whom-shall-i-fear

27e psaltarpsalmen har ingressen: ”Längtan efter Herrens umgängelse. Bön under en tid av nöd.” Den begynner så (1 – 3):

HERREN är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta?
HERREN är mitt livs värn; för vem skulle jag rädas?
När de onda draga emot mig och vilja uppsluka mig
då stappla de själva och falla, mina motståndare och fiender.
Om ock en här lägrar sig mot mig, så fruktar ändå icke mitt hjärta;
om krig uppstår mot mig, så är jag dock trygg.

Länken överst går till Dan Feffermans engelskspråkiga version av en psalm som traditionellt tillskrivs konung David. Jag tycker den kan vara lämplig att meditera över så här i slutet av dagen och början på natten. Enkannerligen som vi lever i en tid med så många faro- och osäkerhetsmoment på alla plan.

Ute i världen pågår krigslarm som i värsta fall kan nå hit. Alla vet, eller borde veta, hur försvarslösa vi då kommer att stå på grund av en aningslös och svekfull regering. På det personliga planet kan vi aldrig riktigt känna oss säkra på att inte bli förrådda och/eller svikna ens av personer som står oss nära (eller som vi trodde gjorde det). Den som vi trodde var obrottsligt lojal står kanske beredd att rycka undan mattan under våra fötter eller sarga vårt hjärta tills det liknar ett stycke blodig köttfärs.

 Michaelangelos skulptur ”David” kan beskådas i museet Uffizierna i Florens. David avbildas här som en ung man med den stenslunga, med vars hjälp han fällde den jättelike filistéerkrigaren Goliat.

Det är precis därför vi endast och enbart kan förlita oss på vår Gud, ty vår Himmelska Förälder hjälper oss mot fiender och falska vänner om vi har rätt förtröstan och stålsätter oss. I så fall kommer de som vill oss illa att stappla och falla, som det står i psaltarpsalmen. Eller åtminstone inse att de gör fel och upphöra därmed. Jag har själv varit med om det tillräckligt många gånger för att ha en viss insikt i detta.

Jag säger därför till dem som inte vill mig väl: gör ert värsta! Även om ni kan få mig på fall temporärt så kan ni aldrig rå på Gud, som jag vet hjälper mig. Jag må gå ner för räkning, för jag är inte någon övermänniska. Men jag reser mig alltid igen före tio. Och det som inte tar död på mig kan bara göra mig starkare.

Konung David, Israels andre kung under den första hälften av 900-talet före Kristi födelse, undkom lyckligt och väl alla faror och dog i hög ålder för att efterträdas av sin son Salomo. Tydligen var hans förtröstan på Gud av det rätta slaget, låt vara att han själv inte var Guds bästa barn alla gånger. Samma sak kan nog också sägas om mig, är jag rädd.

Tillägnas mina verkliga vänner nära som fjärran.

”…därför fröjdar sig mitt hjärta…”

 Kung David i danstagen i en tecknares version.

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-28-my-heart-leaps

Allt har sin tid, förkunnar Predikaren i den judiska Bibeln. Att fröjda sig har sin tid, att sörja har sin tid. I går blev det litet av det sistnämnda med sången ”Help” i en härlig bluesversion.

Nu ber jag att få önska god natt med litet av det förstnämnda. Överst har jag därför lagt in en länk till Dan Feffermans version av psaltarpsalmen 28: Bön om de gudlösas bestraffning. Fefferman tar fasta på psalmens glädjefyllda budskap med rubriceringen ”My Heart Leaps and  Jumps in its Joy” och bjuder upp till en svängig och medryckande sång, som säkert även går att dansa till.

Refrängen har enligt 1917 års svenska bibelöversättning följande lydelse:

Lovad vare HERREN,
ty han har hört mina böners ljud!
HERREN är min starkhet och min sköld;
på honom förtröstade mitt hjärta.
Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta,
och med min sång vill jag tacka honom.

Konung David, som av tradition anses ha skrivit Psaltarens sånger, kunde konsten att ta ut svängarna i glädjeyran och skall en gång ha dansat och hoppat omkring så till den grad att han tappade en del av sina kläder och blottade vitala kroppsdelar. Det var när förbundsarken fördes in i Jerusalem efter ett lyckat härnadståg, och enligt den bibliska berättelsen var hans gemål Mikal inte alls lycklig över hans beteende.

 David med filistéen Goliats huvud. 1600-talsmålning av Caravaggio.

Hon skall enligt 2 Samuelsboken ha utbrustit inför sin make: ”Tänk så värdigt Israels konung uppträdde i dag! Att blotta sig inför sina tjänares tjänsteflickor som det värsta patrask.” Mikal var dotter till Davids företrädare, kung Saul, och hade köpts av David för ”ett hundra filistéers förhudar”.

Hon kom aldrig att föda några barn, vilket kanske inte förvånar särskilt mycket – hon och den kunglige maken verkar inte ha varit riktigt på samma våglängd.

I alla fall hoppas jag mina trogna läsare uppskattar Dan Feffermans sång lika mycket som jag gör. Ty visst finns det väl anledning glädja sig när de ogudaktiga tvingas bita i gräset!

Tillägnas någon jag saknar väldigt mycket denna kväll.

Om krig och religion

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-35-rise-up-and-fight

Psaltarpsalmen 35, traditionellt tillskriven konung David, inleds på följande sätt:

Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig;
strid mot dem som strida mot mig.
Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp:
drag fram spjutet, och spärra vägen
för mina förföljare.
Säg till min själ:
”Jag är din frälsning.”

Denna psalm har min ”nätvän” Dan Fefferman omvandlat till en bluesliknande sång med titeln Rise Up And Fight. Klicka på länken överst!

 David och Goliat enligt en målning på Dannemora kyrkas södra korvägg.

Jag är, i likhet med de flesta andra, en varm anhängare av fred på jorden och till människorna ett gott behag och allt det där som vi kan läsa om i Bibeln. Dock tror jag tiden ännu inte är inne att på bred front förvandla ”svärd till blogbillar”.

Så länge det finns ondska och illvilja i världen måste vi som menar oss stå på den goda sidan  kunna försvara oss med lämpliga medel. Därför är jag övertygad om att vi i hög grad, åtminstone ibland, är betjänta av den kampanda som besjälar kung Davis 35e psalm och ytterligare ett antal psalmer ur Psaltaren. Om den lede fienden är ute efter mig, eller mitt fosterland, skall han få veta att han lever – det duger inte att i alla lägen vända andra kinden till!

För konung David och hans judiska folk var det – och är fortfarande – nödvändigt att gå fienden till mötes med svärd i hand. Religionen handlade före Kristi födelse inte sällan om att försvara gjorda landvinningar på ett handfast sätt.

 ”Lejonet från Norden”, Gustaf II Adolf, tackar i spetsen för sina trupper Gud för segern efter ett fältslag i Trettioåriga kriget enligt en historiemålning.

Även senare finns det ett antal exempel på religionsrelaterade krig. Ett sådant var Trettioåriga kriget, som var en uppgörelse mellan katolicism och protestantism och som slutade oavgjort. Här spelade vår hjältekung Gustaf II Adolf en viktig roll på den protestantiska sidan. Tidigare har vi islams krigiska erövringar och de kristna korstågen som exempel på religionskrig.

Ser vi saken i ett vidare historiskt perspektiv är emellertid renodlade religionskrig – tväremot vad ateisterna ibland stundom hävdar – ytterst sällsynta.

Ett studium av det stora verket Encyclopedia of Wars, som tar upp 1793 krig i den mänskliga historien, visar således att blott 123, motsvarande 7 procent av alla krig, kan anses vara religiöst motiverade. Av dessa har drygt hälften – till antalet 66 – muslimer på minst ena sidan. Värt att fundera över i sammanhanget är att islam existerat i endast omkring 1400 år; sammanställningen omfattar krig som utkämpats flera tusen år tidigare.

 Första världskriget var en uppgörelse mellan auktoritär, vilhemistisk ideologi och modernt demokratiskt tänkande.

Slutligen bör nämnas att inget av 1900-talets förödande krig kan betecknas som religiösa. De tre stora konflikterna – Första och Andra världskrigen liksom Kalla kriget – hade alla sin utgångspunkt i sekulära och/eller ateistiska ideologier.