Posted tagged ‘Göran Hägglund’

Apropå fallet Lambertz: några exempel på samtida rättshaverister och deras tänkande

1 december, 2013

Ordet ”rättshaverist” för att beteckna en person är belagt i Sverige sedan åtminstone 1948. Det går tillbaka på det tyska ordet Rechtshaberei som är känt sedan 1852. I dag används ordet rättshaverist i nedsättande syfte som beteckning på en ”person som påstridigt hävdar sin rätt” (Svenska akademiens ordlista).

images Rättshaverist I: Göran Lambertz.

GÖRAN LAMBERTZ: Ett närmast övertydligt exempel på en modern rättshaverist är justitierådet Göran Lambertz, synnerligen aktuell i dessa dagar. Denne föddes i Kista i Östergötland 1950 och var 2001 till 2009 justitiekansler. Som sådan kom han fram till slutsatsen, att det rättsförfarande som ledde fram till att Thomas Quick, senare Sture Bergwall, dömdes skyldig till åtta mord inte behövde bli föremål för granskning utan var helt i sin ordning.
  
Granskning blev det emellertid, och resultatet blev att Quick/Bergwall i efterhand friades för samtliga de mord han påstods ha begått och själv erkänt. För envar med de normala förståndsgåvorna någorlunda i behåll synes det uppenbart att Thomas Quick/Sture Bergwall var oskyldig till de mord han dömdes för, icke minst i beaktande av de djuplodande studier som gjorts i ämnet av journalisterna Hannes Råstam (dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare, 2010) samt Dan Josefsson (boken Mannen som slutade ljuga, 2013).

Göran Lambertz håller emellertid med den drucknes envishet fast vid att han hade rätt och att domarna mot Quick/Bergwall och de bedömningar som ledde fram till dem var riktiga. Dan Josefsson har kunnat visa hur Lambertz hela tiden varit i nära kontakt med den tidigare hopplöst inkompetente åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, den beryktade journalisten Gubb Jan Stigson (som av sin tidning Dalademokraten belagts med yttrandeförbud i Quick-fallet), Quick/Bergwalls tidigare oduglige försvarare Claes Borgström samt lärjungar till den psykoanalytiker, charlatanen Margit Norell, som anses ha ”skapat” monstret Thomas Quick med sitt ovetenskapliga mumbo-jumbo om förträngda minnen etcetera. Fallet Lambertz framstår mot denna bakgrund ej endast som ett exempel på rättshaveri utan även som en allvarlig form av korruption inom rättsväsendet.

Det är enligt min mening övertydligt uppenbart att Göran Lambertz anser att han är oförmögen att ha fel. Han har rätt även om alla bevis och indicier entydigt visar att han har fel. Han är inte bara ”obekväm”, som några hävdar. Lambertz framstår i stället som den klassiske rättshaveristen, vilket är något väsentligt annorlunda.

untitled Rättshaverist II: John Bouvin.

JOHN BOUVIN: Vi har väl alla litet till mans stött på respektive råkat ut för rättshaverister av olika slag. Dessa är blott alltför vanliga inom politiken. Det kortlivade partiet Ny Demokrati drog till sig ett försvarligt antal av dessa stundom underhållande, men alltid i grunden mer eller mindre destruktiva, personligheter. Det mest eklatanta exemplet på nydemokratiska rättshaverister var Halmstads-bon John Bouvin, född 1947, en utbildad tandläkare, grävskopemaskinist och biståndsarbetare som hamnade på andra plats på partiets riksdagslista inför valet 1991 och följaktligen var riksdagsledamot 1991-94.

Bouvin gjorde sig strax efter det för Ny Demokrati så lyckade riksdagsvalet 1991 herostratiskt ryktbar genom att kritisera det svenska biståndet till Afrika, vilket enligt Bouvin var förkastligt därför att det enligt honom ledde till minskad barnadödlighet och därmed en icke önskvärd befolkningsökning. Bouvin menade att det var bättre förr, då bland annat lejonens framfart i de afrikanska byarna ledde till mindre barnkullar.

Som aktiv nydemokrat i Södertälje kommun kan jag vittna om att det var en sällsam upplevelse att höra och se John Bouvin i aktion. Han höll bland annat föredrag på temat ”Viking Spirit” där han framstod som mer vild än tam. 1997 gav Bouvin ut den bisarra boken Riksdagen kan dra åt helvete som ett slags äreminne över sin tid i det svenska parlamentet. Ny Demokrati fortsatte existera trots valfiaskot 1994 och John Bouvin var partiets ordförande 1997-98. Året därpå uteslöts han sedan han på eget bevåg slagit samman partiet med det toknationalistiska så kallade Konservativa partiet. Bouvin omhändertogs av polis i samband med en tillståndslös demonstration den 1 maj 1998.

I Södertälje var vi några nydemokrater som fick nog av moderpartiet och strax före valet 1994 bröt oss loss och bildade det lokala Täljepartiet, som invaldes i fullmäktige samma år. Dessförinnan hade ett gäng bestående av uppenbara rättshaverister och allmänna dårfinkar, i tron att de utgjorde det riktiga partiet, ockuperat partilokalen för att protestera mot att vi i god demokratisk ordning fattat beslut om partiskiftet. Vi täljepartister kunde omgående återvända till lokalen med polisens hjälp och fick ett år efter den märkliga ockupationen – som utspelades inför surrande TV-kameror och annan form av närvarande media – rätt i hovrätten.

Så kunde det gå till i Ny Demokrati, ett parti som hade litet av Vilda Västern över sig. Att en figur som John Bouvin kunde komma in i riksdagen berodde på att partiledaren Ian Wachtmeister – som själv tröttnade efter tre år – behövde någon ur det så kallade ”verklighetens folk” (ja, uttrycket myntades av Wachtmeister varefter det plagierades av KD:s Göran Hägglund 20 år senare) att visa upp i partitoppen.

imagesJP95BFMY Rättshaverist III: Pierre Schori.

PIERRE SCHORI: Så till den i mitt tycke likaledes uppenbare, men betydligt mer polerade, rättshaveristen Pierre Schori, född i Norrköping 1938 men i sin dialekt präglad av uppväxten i Skåne. När Schori anställdes i den socialdemokratiska partistyrelsen i början av 1960-talet var S-partiet fortfarande en stabilt antikommunistisk organisation. Skiljelinjen mellan kommunism och reformism började emellertid luckras upp kring mitten av 1960-talet, och Pierre Schori var en av dem som gick i bräschen för denna ur demokratisk synvinkel problematiska utveckling.

Schori höll hårt på ”de fattiga folkens” rätt att med vapenmakt befria sig från vad som sades vara kolonialismens och imperialismens ok och kom därför att favorisera revolutionsrörelser som exempelvis Viet Cong (FNL) i Vietnam, MPLA i Angola och Sandinisterna i Nicaragua. Den omvittnat stora idolen var Kubas diktator Fidél Castr0. Han var 1968-71 Socialdemokraternas internationelle sekreterare och blev därefter bland annat kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör.

Pierre Schori har genom åren nämnts som en tänkbar agent för den sovjetiska spion- och underrättelseorganisationen KGB, och klart är att han hade mycket vänskapliga förbindelser med organisationen som en gång var Sovjetunionens ”svärd och sköld”. Schori ingick i den krets framstående socialdemokrater som enligt förre chefen för SÄPO:s kontraspionage, Olof Frånstedt, i den nyutkomna boken Spionjägaren regelbundet sammanträffade med KGB:s högste representant i Sverige, förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov. Övriga medlemmar i denna krets var försvarsministern och FN-ambassadören Anders Thunborg samt partisekretetaren, socialministern och utrikesministern Sten Andersson.

Dessa regelbundna möten skedde för att stämma av de socialdemokratiska/svenska och sovjetiska intressena och hade fullt stöd av Tage Erlander och dennes efterträdare som statsminister, Olof Palme. Palme yttrade en gång: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism”. Frånstedt anger i en intervju i Dagens Nyheter den 27 augusti 2013 att han tyckte det var både märkligt och oroande med dessa möten mellan företrädare för svensk demokrati och sovjetisk diktatur, som inrapporterades till den socialdemokratiskt styrda underrättelsetjänsten IB.

Intressant är att notera Schoris försök i DN att revidera den historiska betydelsen av dessa möten: ”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Detta sagt av en man som av den avhoppade KGB-mannen Oleg Gordievsky i en intervju i tidskriften Contra nummer 2/1999 utnämndes till KGB:s viktigaste kontaktperson i Sverige. Schori ljuger sig blå.

Här en länk till DN-artikeln om Olof Frånstedts bok:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

Nej, Pierre Schoris sent påkomna antikommunism övertygar inte. För mig står det klart att han tillhör den typ av personer som aldrig kan tänka sig ha fel. I sin bok Dokument inifrån (1992) gör Schori tappra men föga övertygande försök att ställa sig på rätt sida om historien. Särskilt vämjeligt blir det när han framställer sig som de baltiska folkens välgörare, när det är väl belagt att han före frigörelsen inför de berörda ländernas ledare gjorde vad han kunde för att avkonterfeja baltiska frihetssträvanden som närmast fascistiska.

Att Schori kan betecknas som en historierevisionistisk rättshaverist blir tydligt, när han i samma bok söker göra gällande att det var ”duvorna” med Olof Palme och den av honom dominerade Socialistinternationalen som i själva verket vann det Kalla kriget mot den kommunistiska totalitarismen. För alla med analysförmågan intakt  är det uppenbart att Kalla krigets verkliga segrare var den hökaktiga Reagan-administrationens USA, vars militära och ekonomiska upprustning slutligen knäckte ryggen på det ineffektiva och vanstyrda Sovjetunionen.

3833917110 Rättshaverist IV: Fredrik Reinfeldt.

FREDRIK REINFELDT: Som sista exempel på sentida rättshaverister vill jag här nämna statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är närmare bestämt då han kommer in på ämnet Sverigedemokraterna (SD) han har en tendens att tappa sin vanligen så påtagliga behärskning och i stället fara ut i föga genomtänkta och känslomässiga tirader.

Detta stod särskilt klart vid statsministern tal i Almedalen i somras, då Reinfeldt lovade att göra allt som stod i hans makt  för att hindra Sverigedemokraterna – i de flesta opinionsmätningar Sveriges tredje största parti – från att nå påtagligt inflytande i Sveriges riksdag. Reinfeldt sade sig till och med prioritera denna målsättning framför regeringsmakten.

Det är väl känt att orsaken till Reinfeldts fanatiskt negativa inställning till SD står att finna i statsministerns egen internationellt brokiga  släktbakgrund. Namnet Reinfeldt stammar från Lettland, och i övrigt finns bland Fredriks förfäder inslag från Italien, Finland, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även en färgad cirkusdirektör från USA eller möjligen Indonesien som hette John Hood och var Fredriks farfars farfar. Denne uppehöll sig i Sverige under 1880-talet och hade tidigare bland annat varit ormtjusare i Norge.

I Sverige träffade mulatten Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt med lettisk bakgrund och resultatet av denna allians blev sonen John Reinfeldt, som föddes på Allmänna BB i Stockholm. 1889 ingick Emma Dorothea äktenskap med järnarbetaren Andreas Carlsson som även var karusell- och skjutbaneägare. Ett par generationer senare inträder den italienska damen Anne-Marie Dominique i den reinfeldtska släkten. Hon kom från en italiensk artistfamilj vars mest kända representanter i Sverige i våra dagar är musikerna Carl-Axel och Monica Dominique. Carl-Axel är fyrmänning med Fredriks far Bruno Reinfeldt.

När Fredrik Reinfeldt intervjuas av Niklas Orrenius i Sydsvenskan den 19 november 2011 visar det sig att han är mycket medveten om sin brokiga släktbakgrund och precis av den anledningen tycker sig ha anledning att ha en särskild aversion mot SD. Intervjun inleds så:

”Medan andra ledare i Europa varnar för invandring blir statsministerns avsky för Sverigedemokraterna allt tydligare. Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna: ´Min farfars farfar var svart´, säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd…”

Hela intervjun kan läsas via denna länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Utifrån sin egen brokiga bakgrund målar Fredrik Reinfeldt upp en känslomässigt färgad bild av SD som ett parti som delar upp Sverige i ”vi och dom” och som menar, att allt som har kommit utifrån till Sverige är dåligt. Reinfeldt själv vänder ju på steken och menar att ”ursvenskt är bara barbariet”, något han framhöll under ett besök i problemstadsdelen Hovsjö i Södertälje efter valet 2006. Att detta är en väldigt irrationell bild av SD som har föga eller ingenting med verkligheten att göra bekymrar inte Fredrik Reinfeldt ett spår.

Med den typiske rättshaveristens patos i detta avseende vet ju statsministern att han har rätt och att alla som hävdar motsatsen har fel och sannolikt är svårartat rasistiska och främlingsfientliga.

Låt mig slutligen understryka att varje form av ärlig övertygelse givetvis inte är fel. Tvärtom skulle man önska att betydligt fler politiskt och på annat sätt verksamma personer hyste en sådan övertygelse än vad fallet är i dag. En person som har en övertygelse av sådant slag är emellertid medveten om att det finns andra åsikter än den egna, och att den senare måste kunna försvaras mot de förra inom ramen för en fri och öppen debatt.

Detta klarar dock inte den typiske rättshaveristen som tenderar att bli emotionellt berörd bortom det rationella. Vederbörande vet ju, på ett sätt som gränsar till och ibland överskrider det patologiska, att han/hon har rätt. Självklart blir då han eller hon upprörd över att folk kan tycka annorlunda.

KD: partiet som inte behövs

18 november, 2013

imagesCALNGJ27Kommer det dödsmärkta lindansarpartiet KD och dess ledare Göran Hägglund att klara riksdagströskeln 2014?

Gud har icke givit mig en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande.

Så skriver aposteln Paulus i 2 Timoteusbrevet 1:7. Jag tycker det kan vara en passande inledning på denna text om det numera obehövliga partiet Kristdemokraterna (KD). KD bildades 1964 under namnet Kristen demokratisk samling (KDS) i syfte att lyfta de kristna frågorna inom svensk politik.

Några av de frågor man engagerade sig i gällde rätten att hålla bön i skolorna, motstånd mot så kallad fri abort samt äktenskapets helgd. KDS profil var mycket tydligt frikyrklig.

KDS såg sig självt som ett slags motvikt mot den ”försagdhetens ande” som Paulus talar om, det parti som skulle återge kristna ideal och värderingar sin rättmätiga plats i det sekulariserade svenska samhället. Under Alf Svenssons mångåriga ledarskap skedde därpå en modernisering av partiet som säkerligen var nödvändig.

untitledBirger Ekstedt var partiledare 1964-72.

Nästan 50 år efter partiets grundande på tillskyndan av pingstpastorn Lewi Pethrus, med prästen och högerdebattören Birger Ekstedt (1921-72) som partiledare, finns litet om ens något av det kristna arvet kvar inom KD. Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta enligt min mening förlorat sitt existensberättigande.

Jag har varit inne på samma tema tidigare:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/02/05/kd-ar-ett-dodsmarkt-parti/

Det framkommer nu att KD gör stora ansträngningar för att rensa ut kandidater som av partiledningen bedöms olämpliga att representera partiet inför valen 2014. Således har partiets nomineringskommitté enligt sajten Fria Tider uteslutit populära Gunilla Gomér, Alingsås, från alla listor. Orsak: hon har en kristen livssyn och är ordförande i den abortkritiska organisationen Ja till livet.

imagesGunilla Gomér: utrensad.

Nomineringskommitténs ordförande, Urban Eklund, erkänner enligt Fria Tider att engagemenaget i Ja till livet ligger Gunilla Gomér ”i fatet”. Gomér blev i förra valet inkryssad i Västra Götalands regionfullmäktige och var även nära att komma in i riksdagen. Ja till livet vill att abort inte skall tillåtas efter tolfte graviditetsveckan om inte synnerliga skäl föreligger. Det är samma abortgräns som förespråkas av Sverigedemokraterna.

Tidigare har konservativa KDare såsom Lennart Sacrédeus och Tuve Skånberg uteslutits från de valbaras skara trots utbredd popularitet bland partiets gräsrötter. Den förstnämnde är uttalad såväl EU- som abortkritiker och har ett förflutet som både riksdagsman och EU-parlamentariker. Enligt tidigare KD-riksdagsmannen Ingemar Vänerlöv och riksdagsledamoten Annelie Enochson pågår just nu en av partiledningen iscensatt utrensning av oliktänkande inom Kristdemokraterna.

I egenskap av aktiv sverigedemokrat borde jag väl känna mig nöjd med att KD-ledningen med Göran Hägglund i spetsen, genom att eliminera konservativa/kristna kandidater, krattar manegen för SD. På något vis tycker jag ändå det är tragiskt att detta parti, som jag själv röstat på några gånger i olika val genom åren, skall förvandlas till ännu ett utslätat liberalt parti utan egentligt existensberättigande.

20101120_170918_14Lennart Sacrédeus: utrensad.

Det är alldeles tydligt att Kristdemokraterna fullständigt anammat den ”försagdhetens ande” som Paulus vände sig emot och som gör att partiet numera fasar för att föra fram frågor och värderingar som kan uppfattas som kontroversiella i den politiska korrekthetens ögon.

Om detta dödsmärkta lindansarparti ändå skulle lyckas hanka sig kvar i riksdagen efter 2014 beror det sannsynligtvis mest på tillfälligheter.

Kamikazepiloten Reinfeldts SD-fobi sänker alliansen

4 juli, 2013

3833917110En bild påstås säga mer än tusen ord…desperationen lyser i Reinfeldts ögon när han talar om SD.

Varför flipprar statsminister Fredrik Reinfeldt ur varje gång han pratar om Sverigedemokraterna (SD)?

Jag har ställt den frågan förut och tvingas göra det igen efter statsministerns pinsamma föreställning i Almedalen den 3 juli. Reinfeldt gjorde SD till ett huvudnummer i sitt tal och hävdade att partiet fört in ”hatet” i riksdagen. Naturligtvis återkom många andra punkter i den floskelretorik Reinfeldt och andra brukar använda mot SD såsom ”främlingsfientlighet”, ”vi och dom” och så vidare.

Hej och hå så länge skutan kan gå.

Ett antal borgerliga twittrare, bland dessa Göran Hägglunds (KD) pressekreterare Fredrik Hardt och folkpartistiske riksdagsmannen Fredrik Malm, dunkar varann i ryggen och hävdar att det var ett ”mycket starkt” tal av Reinfeldt. Och det är fullt troligt att allianselitisterna verkligen tror på detta själva.

Det borde emellertid vara alldeles uppenbart för den som har ögon och öron i behåll att Fredrik Reinfeldt bäddar för en allianskatastrof i valet 2014. Inte mig emot. Men har inte Reinfeldt och hans entusiastiska uppbackare någon form av självbevarelsedrift i behåll?

Om jag vore en presumtiv alliansväljare som stod i valet och kvalet skulle jag utan att tveka glida över i SD-fållan som en direkt följd av Reinfeldts fullständigt irrationella SD-fobi. Jag skulle helt enkelt bli förbannad över att karln står där på Visby-scenen och skriver svenska folket på näsan  hur vi skall betrakta ett parti som har ett väljarstöd om ungefär 600 000 personer i ryggen. Dessa är alltså enligt statsministern hopplösa främlingsfiender med hat i sina hjärtan som helst inte borde få utnyttja sin rösträtt.

demoskop-jul-13Demoskop juli 2013. SD får bästa noteringen någonsin med 11,6procent. M minskar medan både C och KD halkar ur riksdagen.

Reinfeldts brandtal mot SD kommer samma dag som det senare partiet noteras för bästa resultatet någonsin i en Demoskop-mätning: 11,6 procent, en ökning med 2,0 procent jämfört med föregående mätning. Samtidigt går Moderaterna tillbaka med 1,3 procent medan C och KD återfinns vid 3 procent och således hamnar utanför riksdagen.

Detta tycks nu inte bekymra Reinfeldt, som än en gång gör klart att han gärna  offrar regeringsmakten för det heliga målet att isolera SD. Därmed torde han bädda för ett SD-resultat på låt oss säga runt 15 procent, det vill säga ungefär vad M fick i valet 2002 då Bo Lundgren var partiledare.

Jag håller inte för osannolikt att det är där M kommer att hamna igen. Kanske inte redan 2014 men absolut 2018. Faktum är att Reinfeldts fixa idé om SDs bottenlösa ondska förefaller vara den enda politiska övertygelse han är i besittning av. I alla andra frågor har han gjort sig känd som en syltryggad pragmatiker. Möjligen skulle han behöva tala med en psykoterapeut om saken. Han bör definitivt redan nu kolla upp arbetsmarknaden inom tänkbara EU- och/eller FN-organ; det finns väl anledning tvivla på att han nöjer sig med en landshövdingspost.

Jag tycker absolut Hardt, Malm med flera allianselitister skall fortsätta ryggdunkningarna och fortsätta isolera sig från sina egna väljare. Det bådar gott för oss sverigedemokrater. För mig verkar det dock vara ett helt osannolikt agerande. Det är förstås fullt möjligt att man helt och fullt delar Reinfeldts kamikazelinje och tror på hans floskelretorik.

SDs partiledare Jimmie Åkesson, som till skillnad från statsministern aldrig förlorar sitt lugn, kommenterade Reinfeldts Almedalsretorik så:

Ikväll fick vi klart besked från Fredrik Reinfeldt. Det kändes desperat. Alliansen väljer att ge upp alla sina övriga politiska ambitioner och skänka bort regeringsmakten framför att minska invandringen till våra grannländers nivå. Moderaterna har därmed blivit ett enfrågeparti för fortsatt massinvandring.

Åkesson förklarade även att han gärna, i egenskap av ledare för Sveriges nu officiellt enda oppositionsparti, tar fighten mot ”den blårödgröna kartellen/röran” i valet 2014.

I dag presenterades slutligen en statsvetenskaplig undersökning som visar att 67 procent av svenska folket vill se större skillnader mellan de politiska partierna. Den som drar slutsatsen att denna inställning gagnar Sverigedemokraterna är sannolikt inte helt fel ute.

tumblr_lk7pgsLBPz1qcs3z0En kamikazepilot fotograferad strax före sitt självmordsuppdrag.

Fotnot: Kamikazepiloter kallades de japanska stridsflygare som i Andra världskrigets slutskede utförde självmordsattacker mot allierade fartyg i Stilla havet genom att krascha sina plan mot dessa fartyg. På så sätt lyckades man oskadliggöra några fartyg men förlorade som bekant kriget. Kamikaze betyder ”gudomlig vind” på japanska.

Visst bör vi gå med i NATO!

10 juni, 2013

MikaelOscarssonKD_510Mikael Oscarsson (KD) är för svenskt NATO-medlemskap.

Den 5 juni 2013 skrev under ”Brännpunkt” i Svenska Dagbladet fem kristdemokrater med försvarspolitikern/riksdagsmannen Mikael Oscarsson i spetsen en debattartikel, där man förordade svenskt NATO-medlemskap. Slutklämmen löd:

Nu är tiden mogen att börja ta tydliga steg mot ett medlemskap i Nato även för Sverige. Ett svenskt medlemskap skulle öka tryggheten för oss och våra grannländer.

Hela artikeln via denna länk:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kd-bor-ta-stallning-for-nato_8240244.svd

KDs partistyrelse har nu senast via partiledaren Göran Hägglund deklarerat, att en förutsättningslös parlamentarisk utredning om svenskt NATO-medlemskap bör tillsättas. Denna inställning innebär ett trendbrott för tidigare NATO-negativa KD. Det är känt sedan tidigare att såväl Moderaterna som Folkpartiet är positiva till svenskt medlemskap under det att Centerpartiet anser att frågan bör utredas.

b051003rNATO-trupp på marsch med helikopterstöd.

Eftersom jag själv, sedan jag inledde mitt politiska engagemang för drygt 40 år sedan, alltid förespråkat svenskt NATO-medlemskap anser jag givetvis att KDs förändrade inställning är positiv. Sedan är det en annan sak att frågan med en röd regering – även MP måste ju numera betraktas som ett odelat rött parti – med all sannolikhet kommer att självdö.

North Atlantic Treaty Organization (NATO), ibland benämnt Atlantpakten, tillskapades genom Nordatlantiska fördraget som ingicks den 4 april 1949 och som innefattade Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien, USA och Kanada.Föregångare var den så kallade Brysselpakten från 1948 vilken omfattade Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien.

Tanken med NATO var att västvärlden skulle ha ett kollektivt försvar gentemot det uppenbara militära hotet från Sovjetunionen och dess satellitstater i östra Europa. Det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, orkestrerat av Moskva, kan sägas ha varit den utlösande faktorn. Om ett land i pakten utsattes för ett angrepp var övriga länder förpliktigade att ingripa till dess försvar.

ismayLord Ismay, NATOS förste generalsekreterare (1952-57).

NATOs förste generalsekreterare, lord Ismay, (Hastings Lionel Ismay, 1887-1965) formulerade målsättningen i begynnelsen så: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.” 1955 togs dock det demokratiska Västtyskland till nåder. Samma år bildade Sovjet och dess satelliter Warszawapakten (WP), vilken upplöstes 1991. WP var synnerligen aktivt vid det sovjetledda krossandet av upproren i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Frankrike, lett av general Charles de Gaulle, beslutade 1966 att gå sin egen väg och lämnade därför det gemensamma militärkommandot. I stället började man utveckla en egen kärnvapenkapacitet.

Förutsättningarna för NATO har oåterkalleligen förändrats efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. Enligt organisationens nuvarande stadgar kan man ingripa militärt i olka delar av världen även om någon eller några av medlemsländerna inte är direkt hotade. 1995 ingrep NATO således i Bosnien efter ett föregående FN-beslut, och 1999 angrep man Jugoslavien i samband med kriget i Kosovo utan FNs inblandning.

Den 16 december 2002 ingicks det så kallade Berlin plus-avtalet, enligt vilket EU får möjlighet att använda NATOs resurser förutsatt att NATO självt inte önskar ingripa i en viss konflikt.

NATONATO-möte i högkvarteret i Bryssel.

NATO har för närvarande 28 medlemsländer, varav åtskilliga är forna fiendestater från Östeuropa. De senaste att gå med var Albanien och Kosovo. Generalsekreterare sedan 2009 är den förre danske statsministern Anders Fogh Rasmussen.

Svensk politik har länge omfattats av vad jag skulle vilja kalla en neutralitetshysteri enligt devisen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. När våra nordiska grannländer gick med i NATO några år efter krigsslutet valde Sveriges socialdemokratiska regering att i stället plädera för ett nordiskt försvarsförbund, en måhända nobel samnordisk tanke men naturligtvis totalt orealistisk.

Kruxet med Sveriges extrema neutralitetstänkande är att det förutsätter ett starkt svenskt försvar med realistiska möjligheter att effektivt slå tillbaka ett fientligt angrepp. Länge förfogade vi också över ett försvar av denna typ. När muren föll och Sovjet imploderade drabbades emellertid såväl ledande militärer som politiker av glädjefnatt: den tusenåra freden hade inträtt och att fortsätta satsa på försvaret ansågs närmast stötande. Försvaret blev i stället en budgetregulator: när det behövdes pengar till andra ändamål var det bara att ta från försvaret.

fogh-rasmussenNuvarande NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen.

Det svenska så kallade insatsförsvarets misslyckande att reagera på sovjetiska intrång i samband med en internationell manöver vid Öland och Gotland för någon månad sedan visade precis hur illa det var ställt. Det blev ingen insats. Våra plan förblev kvar i markläge.

Detta har med all sannolikhet fått åtskilliga svenskar att tänka till. Att dra slutsatsen att vi behöver all hjälp vi kan få i syfte att freda vårt territorium och bevara frihet och självbestämmande. Helt uppenbart klarar vi inte detta för egen maskin, sedan får ledande poltiker ägna sig så mycket de vill åt pinsam Per Albin-retorik om att ”vår beredskap är god”.

Redan i dag är vårt försvar väl integrerat i NATO-strukturen och samarbetar ofta och gärna med försvarspakten. För att vi skall få ut så mycket som möjligt av NATO, och samtidigt skaffa oss en nationell livförsäkring av icke föraktlig substans, behöver vi dock ta steget fullt ut och bli medlem. Parallellt därmed skall vi givetvis också rusta upp vårt befintliga försvar, något som NATO möjligen också kan tänkas kräva i fall av svenskt medlemskap.

Djurrättsfanatiker kräver köttskatt

19 mars, 2013

601215_10151336097772196_1701278271_nVem tänker på grönsakernas och frukternas lidande?

Ett antal läkare och forskare har lagt pannorna i djupa veck och skriver på sidan 4 i Expressen den 18 mars att det behövs en köttskatt. Till tidigare förslag om skatt för feta personer och rökare läggs nu alltså förslag om ännu en skatt. Allt givetvis ”för hälsans skull”.

Forskarna och läkarna med den onkologiske specialistläkaren och djurrättsfanatikern David Stenholtz i spetsen tillbakavisar uppfattningen att ”kött, fisk, ägg och mejeriprodukter” skulle vara ”bra mat”. I stället bör vår kost vara ”växtbaserad” emedan konsumtion av animaliska produkter ”försämrar vår hälsa”. Detta, menar man, ”visar de senaste 50 åren av forskning”.

Vidare hänvisas i debattartikeln till ”experter” samt ”en studie i Kalifornien” i syfte att leda i bevis att det är farligt att äta animalisk kost. Ytterligare några icke namngivna studier samt ”tillgänglig vetenskap” hänvisas också till i artikeln. Därför uppmanas socialminister Göran Hägglund att ”tillsätta en utredning” i syfte att klargöra hur olika livsmedel påverkar hälsan. Givetvis bör fokus ligga på ”animaliska produkter”.

Den efterlysta studien bör sedan, menar debattörerna, ”ligga till grund för en rad åtgärder för att främja folkhälsan inklusive en punktbeskattning av kött”.

1724166_520_292Mums…

Det hade varit ärligare om debattörerna hade krävt förbud mot köttätning. Det är ju ändå ditåt man syftar. Precis på samma sätt som antirökfanatikerna i förlängningen är ute efter ett  totalt rökförbud där årtalet 2020 har nämnts. Jag tror inte att ett totalt rökförbud är vare sig önskvärt eller praktiskt genomförbart, men det förefaller ändå något mer realistiskt än att bannlysa köttätande och inmundigande av andra animaliska produkter.

Om den animaliska matkonsumtionen skulle förbjudas eller nedbringas till ett minimum skulle det ju innebära att vi bryter med en kosthållning som människan iakttagit sedan sin uppkomst. Innan vi började bruka jorden var vi jägare och samlare. Vi åt vad naturen gav inklusive kött, rötter, bär etcetera. Det gör vi fortfarande låt vara under mer sofistikerade former.

Jag tänker inte hänvisa till ”experter” eller ”studier” men vill säga detta: Jag blir alltid skeptisk när ”läkare” – vår tids motsvarighet till forna tiders maktfullkomliga präster – och ”forskare” kläcker ur sig något så tvärsäkert som Stenholtz med flera gör i Expressen och pläderar för statliga utredningar, skatter och förbud. Personligen tänker jag fortsätta äta det som är gott, punkt. Kött, fisk, grönsaker, frukter med mera. Ät vad ni vill – men håll er borta från min mat!

Jag är övertygad om att den trivsel och det välbefinnande detta ger mig bidrar till att förlänga mitt fysiska liv med ett antal år. Det skulle heller  inte förvåna mig om denna åsikt delas av en eller annan ”forskare” och/eller ”läkare”. Det har gjorts undersökningar och studier om allt mellan himmel och jord med de mest skiftande resultat och den tid bör vara förbi, då vi stod andäktigt med mössan i hand och lyssnade till vad samhällsauktoriteterna behagade förständiga oss att göra eller för den delen äta. En av de senaste gångerna vi gjorde det och lät massvaccinera oss mot svininfluensan ledde det till utbrott av den kroniska sjukdomen narkolepsi, främst hos barn.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svd-granskar-svininfluensan-del-2-barnen-som-drabbades_6844547.svd

Det krävs inget större mått av fantasi att föreställa sig att miljoner svenskar skulle bli undernärda om deras traditionella kost skulle naggas i kanterna genom ett oansvarigt införande av köttskatt och en allmänt restriktiv hållning till intag av animaliska produkter. Detta alldeles bortsett från att ett stort antal näringsidkare inom kött-, fisk- och äggnäringen skulle slås ut.

Dessutom undrar jag var omtanken om de levande organismer av vegetabiliskt slag vi utan att tveka sätter i oss – och skulle sätta i oss i ännu mycket högre utsträckning vid en avfasning av animalieproduktionen – finns. Har inte växter rättigheter? Fundera över det nästa gång du hugger in på en örtbiff eller morotskaka.

david_1David Stenholtz: läkare och djurrättsaktivist.

En mycket viktig sakupplysning i sammanhanget är slutligen att David Stenholtz är styrelseledamot i djurrättsaktivistsekten Djurens rätt. För den som eventuellt har några frågor till David nås han på adress:

david.stenholz@djurensratt.se

En berättigad fråga vore nog varför det inte framgick av presentationen i Expressen att han sitter i styrelsen i Djurens rätt.

SD ångar på: bästa någonsin hos YouGov

12 mars, 2013

imagesCABEN2LHSD – bästa någonsin i YouGovs marsmätning.

När YouGov i samarbete med Metro presenterade sin marsmätning noterade SD 12,6 procent. En ökning med 1,1 procentenheter jämfört med förra mättillfället och bäst någonsin hos detta mätinstitut. Därmed är partiet efter vanligheten riksdagens tredje största parti och vågmästare.

Den fråga som ställdes i YouGov-mätningen var: ”Hur skulle du rösta om det vore riksdagsval i dag?”

Räknar man samman mars månads hittills tre genomförda opinionsmätningar parkerar Sverigedemokraterna på 10,3 procent efter 11,0 hos Expressen/Demoskop (rekord) och 7,3 hos Skop. All time high för SD inföll i Sentios januarimätning, då partiet med 14,0 procent blev större än samtliga tre mindre borgerliga partier tillsammans.

Eljest kan från YouGov-mätningen noteras att KD noteras för katastrofala 2,6 procent. Det är en minskning  med 0,9 procentenheter. Mycket bättre gick det inte för C som med 3,4 procent ¨- en obetydlig ökning om 0.1 procentenheter – fortsätter att placera sig utanför riksdagen. Det enda som torde kunna rädda C men framförallt KD från att åka ur riksdagen är stödröster från M. FP ökade nu med 0,7 procentenheter och gick fram till 6,5 procent.

I analyserna har det bland annat talats om att KD nu knappast har råd att driva någon mer utpräglat egen politik, eftersom detta skulle kunna göra stödväljare från M mindre benägna att vilja rädda partiet kvar.  Personligen tror jag att en stor del av förklaringen till KDs kräftgång ligger i ett utslitet partiledarfejs. Är det inte dags för Göran Hägglund att äntligen ta konsekvenserna av partiets fiasko och avgå?

Möjligen skulle detsamma kunna sägas om Centerns Annie Lööf som framstår som alldeles för lättviktig. Om partiet hade begripit sitt eget bästa hade man valt Eskil Erlandsson efter Maud Olofsson. Han pratar och ser ut som en riktig centerpartiledare skall göra._2BE8630Stefan Löfven får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som hejdlösa spexmakare. 

Jag undrar om inte Fredrik Reinfeldt redan nu kan börja studera de internationella platsannonserna för att vara väl förberedd inför den av allt att döma oundvikliga valförlusten i september 2014. Det verkar föga troligt att båda krisande allianspartier skulle klara riksdagsspärren, och därmed säckar alla förhoppningar om fortsatt regeringsinnehav för alliansen ihop som en gummimadrass som förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson (eller för den delen denna icke helt fjäderlätta bloggare) legat på.

I stället kommer vi sannolikt att begåvas med tidernas tråkigaste statsminister i Stefan Löfven, som närmast får Ingvar Carlsson och Fredrik Reinfeldt att framstå som obotliga spexmakare. Detta är dock att föredra framför en opålitlig clown som Håkan Julholt. S får hos YouGov 30,5 procent och blir därmed största parti före M på 28,7. De rödgröna stödpartierna MP (9,2) och V (6,7) visar i nuläget inga tecken på att bryta samman.

Två Expressen-medarbetare  kunde nyligen fröjda sig åt den journalistiska utmärkelsen Guldspaden till följd av sina så kallade avslöjanden i samband med ”järnrörsskandalen” för närmare tre år sedan. Jag unnar dem gärna att suga litet extra på den karamellen, ty journalisterna i gemen kan inte ha det för roligt i tider när inga skandaler, uteslutningar eller oenighet inom SD  tydligen biter på väljaropinionen.

Inget annat parti befinner sig i närheten av att vara i den avundsvärda sitsen.

valja_72SDs viktigaste valargument som Photo2be ser på saken…

SD ångar på i opinionen: 8,7 hos Sentio

5 augusti, 2012

Sentio har publicerat sin mätning för juli 2012 baserat på 1022 intervjuer. 286 av de tillfrågade föredrog att ej ange partipreferenser.

Mätningen är angenäm läsning för Sverigedemokraterna och dess anhängare. 8,7 procent innebär en ökning med 0,8 procentenheter jämfört med förra mättillfället. Sentios undersökning cementerar intrycket att SD är på god väg att definitivt bli Sveriges tredje största parti efter S respektive M vad avser partisympatier.

Sentio bekräftar vänsterblockets solida övertag gentemot allianspartierna. Största parti är Socialdemokraterna med 34,1 procent, en ökning med 1,6 procentenheter. Löfveneffekten ser alltså ut att hålla i sig. Moderaternas 28,1 är en marginell minskning. V får 7,1 och MP 8,3 procent, stabilt för båda således.

På allianssidan noteras FP för all time low med 4,2 procent, samma som C får. Hyfsat för C, katastrofalt för FP. För KD är läget i stort alltid katastrofalt, nu med normala 3, 1 procent. Hägglundssyndromet håller i sig. KD betalar dyrt för att man inte hade kurage nog att avsätta den klart utdaterade KD-ledaren vid senaste partistämman.

 Poliskampanj i Norrtälje: SDs riksdagsmän Kent Ekeroth och Björn Söder flankerar SD Norrtäljes gruppledare Bernt Grönblad.

Som vanligt må man konstatera att det är långt kvar till valet, nästan två år. Och som vanligt må man lägga märke till att siffrorna kan skilja stort mellan olika mätningar och opinionsmätningsinstitut. Sentios siffror tycks dock ligga väl i fas med den övergripande partipolitiska utvecklingen i landet. Vänsterblocket får totalt 49,5 procent, alliansen blott 40,3.

Beträffande Sverigedemokraterna torde det höga mätresultatet bekräfta vad man redan haft på känn: att valmanskåren tar mycket liten om ens någon notis om skandalskriverier från Expo och därmed jämförbart håll. SD är dessutom på mycket god väg att etablera sig som det främsta partialternativet för alla dem som vill stärka rättsväsendets resurser i vårt land.

 Den rikstäckande kampanjen för ökade polisresurser ser ut att ha givit effekt!

SD konsoliderar sig

10 maj, 2012

Jimmie Åkesson och SD har konsoliderat sig i politikens finrum.

Det har nu gått några dagar sedan den stora partiledardebatten i SVT, där samtliga riksdagspartiers ledare deltog. Inga konstigheter beträffande Sverigedemokraternas deltagande den här gången.

Jag tror de flesta är överens om att sossefärskingen Stefan Löfven mätte sig väl med statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Personligen uppfattade jag denna kraftmätning som en knapp men klar poängseger för Löfven. Framförallt vann han på att förhålla sig lugn och saklig, medan Reinfeldt förlorade på att låta den arrogans han gjort sig känd för lysa igenom ett par gånger.

Löfven och Reinfeldt åtnjuter enligt senaste undersökningen lika stort förtroende.

SDs Jimmie Åkesson svarade som vanligt för en stabil insats. Förhandsintresset var fokuserat på duellen Reinfeldt-Löfven, varför det redan på förhand stod klart att Åkesson skulle få svårt att ta särskilt stor plats. Nu var han en partiledare bland andra, vilket nog kändes ganska bra för alla oss som tröttnat på den stundom häpnadsväckande diskriminering SD fått vidkännas.

Nej, SDs paradfråga – massinvandringens avigsidor – fick inte stor plats den här gången. Det gav dock Jimmie Åkesson tillfälle att bland annat klargöra att det räcker med höjningar på bensinpriset nu samt att SD på intet sätt önskar tvinga på kommunerna oseriösa vårdföretag för våra äldre, något som nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt av oklar anledning fått för sig.

Jonas Sjöstedt – ännu en folkilsken vänsterledare.

Eljest var det väl ingen partiledare som direkt gjorde bort sig. Ett litet plus i kanten vill jag nog ge Kristdemokraternas Göran Hägglund som stretar vidare med sitt parti, vilket nu ligger fast förankrat under fyra procent i opinionsmätningarna.

Men det hjälper inte – Hägglunds ansikte är förbrukat vid det här laget och endast ett mirakel torde kunna rädda KD kvar i riksdagen. Och ännu så länge har vare sig Häggis eller någon annan presumtiv partiledarkandidat visat upp tecken på att kunna gå på vatten.

Ett minus utdelar jag till V-Sjöstedt, som nu genom sin notoriska argsinthet sällar sig till tidigare V-ledare kända för att skälla värre än folkilskna bandhundar. Där fick alla vi som till äventyrs trodde, att Sjöstedt var i alla fall hyfsat balanserad/nyanserad. I vanlig ordning lovade desslikes V-ledaren guld och gröna skogar till flertalet utan att ha tillstymmelsen ekonomisk täckning härför.

Göran Hägglunds ansikte är förbrukat.

Sjöstedt hade dagen till ära visserligen tagit på sig en illröd slips – manliga V-ledare kör som bekant vanligen slipslöst – men jag tror inte han lurade många genom denna klädinnovation. Några nya anhängarskaror lär han i vart fall inte ha vunnit, snarare förlorade han genom sitt framträdande en eller annan potentiell väljare.

Någon mätning som gjorts där hänsyn tagits till partiledardebatten har inte gjorts när detta skrivs. Tidigare mätningar visar dock att Stefan Löfven i stort tycks ha levt upp till sin entydiga roll som Socialdemokraternas frälsare. I senaste Sentio fick sossarna således hela 37,9 procent, en uppgång med 5,2 procentenheter sedan föregående mätning hos samma institut. Moderaterna minskade till 28,5 procent.

För Sverigedemokraterna noterades i Sentio-mätningen mycket goda 8,2 procent, men då skall man komma ihåg att Sentio är det institut som regelmässigt brukar ha höga siffror för färskaste riksdagspartiet. Jämför man med resultat i andra mätningar står det klart att SD har konsoliderat sin ställning utan alltför många vare sig botten- eller toppnoteringar. I Sentio blir SD tredje största parti närmast före Miljöpartiet.

Fagert ansikte eller tandrikt leende räcker inte för en partiledare.

April månads sammanfattande mätningar gav således SD 6,1 procent, vilket är o,4 procentenheter högre än valresultatet 2010. Väljer man ett negativt synsätt – såsom exempelvis SD-hatande Expos Daniel Poohl – kan man hävda att SD ”står och stampar”. Vill man vara mer positiv blir kontentan som nämnts att SD konsoliderat sig, till och med ökat något jämfört med senaste riksdagsvalet.

Största problemen har alltfort KD och C. Någon sensation är detta långt ifrån vad gäller KD, men nog överraskar det något att bildsköna svärmorsdrömmen Annie Lööf verkar attrahera väljarna ännu sämre än föregångerskan Maud Olofsson. Lite överraskande är det väl slutligen också att V:s Sjöstedt-effekt blev så kortvarig.

Exemplen Lööf och Sjöstedt visar måhända att väljarkåren inte är fullt ut lika ytlig som en del partistrateger har för sig. Det räcker inte med ett fagert ansikte eller tandrikt leende för att lyckas. Det krävs litet substans också. Substans av den typ Stefan Löfven nog får anses representera.

Sosseuppgången ger ny nerv i politiken

15 februari, 2012

Visst kan Löfven och hans sosseparti pusta ut något – men än är faran inte över. Foto: Photo2be

I United Minds/Aftonbladets opinionsmätning i april 2011 nådde Socialdemokraterna starka 27,8 procent. Det talades om succé för den nyvalde partiledaren Håkan Juholt.

I United Minds/Aftonbladets nyligen publicerade mätning – som utfördes 27/1 – 12/2 2012 – går visserligen sossarna inte riktigt lika bra utan får nöja sig med 26,o procent av de 1276 tillfrågade personernas sympatier.

Det är ändå en uppgång med 2,4 procent sedan förra mätningen, och naturligtvis talas det i kraftigt uppdragna rubriker om megasuccé för nye partiledaren Stefan Löfven.

Samtidigt får Vänsterpartiet med 9,2 procent bästa siffrorna någonsin hos United Minds; partiet lever uppenbarligen högt på nye ledaren Jonas Sjöstedt, som har en avgjort mer sympatisk framtoning än företrädaren Lars Ohly.

Det rödgröna blocket handikappas denna gång av att Miljöpartiet går ned med en procentenhet till ändå förbluffande 10,5 procent. Förbluffande, därför att de svenska väljarna istadigt vägrar inse att MP är landets farligaste extremistparti med noll verklighetsförankring. Ett regeringsinflytande för det partiet skulle medföra katastrof för riket.

 Tråkfeldt lägger ut texten på sitt oefterhärmliga vis…givet att han har något att säga, vilket kan betvivlas. Foto: Photo2be

Fredrik Tråkfeldts Moderater noterar en marginell uppgång och får nu 32,7 procent av sympatierna. Alliansen dras dock ned av att Centerpartiet med sin relativt nya anförare Annie Lööf med 3,9 procent inte klarar riksdagsspärren. Det ser med andra ord ut som om den lööfska charmen redan klingat av trots piggt rött hår och tandrikt leende.

Backar gör även Folkpartiet. 5, 0 procent innebär en nedgång med 1,3 procent för det så kallade liberala partiet, vars ledare Jan Björklund när detta skrivs dock har viktigare saker för sig än att detaljstudera svenska opinionsmätningar – han befinner sig nämligen i Israel/Palestina.

Noterbart är att Kristdemokraterna nu tycks ha vänt på kuttingen och för första gången på länge klarar riksdagsspärren med 4,7 procent, trots att svage partiledaren Göran Hägglund förblir kvar vid rodret.

Fortfarande har den samlade alliansen ett knappt övertag: 46,3 procent mot vänstertrojkans 45,7. I realiteten skulle de nu aktuella siffrorna dock ge ett regeringsskifte om det vore val nu – Centern skulle ju halka ur riksdagen.

För Sverigedemokraterna blev det den här gången 7,2 procent och en solid vågmästarställning. Detta trots att partiet inte synts särskilt mycket i media under mätperioden – SD har ”bara” fortsatt att göra sitt gedigna men oglamourösa arbete i parlamentet. Det blir dock en nedgång med 1,1 procent från förra månadens succésiffror.

 Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund gläds åt fortsatt starka siffror för SD. Foto: Photo2be

Förmodligen var det en del S-märkta champagnekorkar som sköt upp mot taken efter den här mätningen, kanske inte utan visst fog – de tidigare exempellösa fiaskosiffrorna hade ju drivits på porten. Sannolikt får vi så småningom se mätresultat kring och kanske till och med över 30-strecket. Och självklart har Löfven en stor del i den relativa framgången.

Faran är dock inte på långa vägar över för sossarna. S-partiet har fortfarande en alldeles för svag politik som knappast en tämligen färglös ny partiledare med klasskampskortet i rockärmen förmår skyla över.

Blotta möjligheten av en realistisk utmaning mot alliansregeringen är emellertid bra för svensk politik. Det skapar en ny nerv i det vardagliga harvandet och tvingar upp alliansaktörerna ur liknöjdheten.

KD är ett dödsmärkt parti

5 februari, 2012

 Glade och trevlige – men förbrukade – Hägglund.

Med litet distans till Kristdemokraternas (KD) riksting upplever jag mig nog kunna utforma en tämligen lidelsefri men samtidigt uppriktig betraktelse om partiet i fråga. Och jag kan tyvärr inte komma fram till någon annan slutsats än att KD är ett dödsmärkt parti.

Jag skriver ”tyvärr” eftersom jag faktiskt känner förhållandevis stora sympatier för detta parti, som jag röstat på ett flertal gånger genom åren i de olika valen. KD var nämligen länge i praktiken det enda alternativet i svensk politik som tog de konservativa hjärtefrågorna om familj, äktenskap, abort och monarki – samtidigt som man var för fri företagsamhet och stod på småföretagarnas sida – på allvar.

Däremot har jag alltid tyckt att KD varit alltför otydliga och/eller mesiga när det gäller exempelvis försvar, lag och ordning, kärnkraft, bistånd, invandring och miljö. Kanske är det den vattenkammade frikyrkligheten som medfört dessa i mitt tycke beklagliga effekter.

 Det var Lewi Pethrus som skapade embryot till KD.

Det blev som väntat Göran Hägglund, född 1959, som valdes till partiordförande efter att, trots en lång och omständlig debatt, Mats Odells utmaning visat sig inte hålla ända in i kaklet. Hägglund är faktiskt partiets blott tredje ordförande sedan den legendariske pingstpastorn Lewi Pethrus grundat dåvarande Kristen Demokratisk Samling (KDS)1964. De tidigare partiledarna har hetat Birger Ekstedt (1921-1972) samt fenomenet Alf Svensson (född 1938).

Alf Svensson är med sina 31 år som partiledare (1973-2004) helt unik i svensk partipolitisk historia. Han fortsätter som 73-åring sin karriär som europaparlamentariker, en syssla som dock aldrig lämnar några djupare avtryck hemma i Sverige.

Det besynnerliga är att medan Alf Svensson, som alltså var partiledare i en mansålder, i alla fall aldrig för mig framstod som förbrukad och utsliten i sin roll, så håller sannolikt många med mig om att Göran Hägglund redan efter åtta år har suttit ett par år för länge på sin post. Han har helt enkelt inte en tillräckligt intressant personlighet för att fortsätta fånga väljarmajoritetens intresse.

Jag anser att Göran Hägglund är en på flera sätt utmärkt person. Han verkar vara en hygglig och trevlig prick, är säkerligen en god äkta man och familjefar, besitter en god talarförmåga och har dessutom den oskattbara egenskapen humor. Ser dessutom normalt bra och trevlig ut. Hägglund var förmodligen rätt person att efterträda Alf Svensson – men partiet borde ha insett att Hägglunds persona är alltför slätstruken för att hålla i partiledarrollen någon längre tid.

 Makarna Sonia och Alf Svensson.

Om Kristdemokraterna hade begripit sitt eget bästa hade man alltså röstat fram Mats Odell som ny partiordförande vid riksmötet i januari. Veteranen Odell är visserligen varken yngre eller särskilt mycket fräschare än Hägglund. Men för Guds skull – i det desperata läge partiet befinner sig i, med få om ens några opinionsnoteringar över fyraprocents-strecket, är man piskat att pröva något nytt eller åtminstone annat. Odell hade åtminstone inneburit några stapplande steg på väg i den riktningen.

Med Göran Hägglund vid KD-rodret under de cirka 2,5 år som återstår till nästa riksdagsval är partiet med nära nog 100-procentig säkerhet destinerat att åka ur den svenska politikens finrum. Med Mats Odell tror jag i alla fall oddsen hade varit marginellt bättre, men kanske inte heller då tillräckliga.

Det hart när enda som skulle kunna rädda KD kvar på Helgeandsholmen är om tillräckligt många konservativa väljare ur olika partier stödröstar på partiet. Den taktiken har alltid fungerat för kommunist-, nuvarande Vänsterpartiet (”kamrat fyra procent”), men det är nog mycket tveksamt om det fungerar i borgerligt sammanhang.

 Kan Ebbas muskler rädda KD?

Det finns faktiskt ytterligare, som jag ser det, en tänkbar lösning för den som uppriktigt ser till partiets bästa. Den är dock så orealistisk och radikal att den inte lär materialiseras. Om ni ändå gitter ta del av vad jag anser i frågan, så varsågoda.

Några politiska tungviktare med Alf Svensson i spetsen måste tala allvar med Göran Hägglund och få honom att dra sig tillbaka under föregivande av någon plausibel ursäkt – hälsoskäl, familjeskäl, you name it. Att ordna ett nytt både välbetalt och ståndsmässigt jobb åt en före detta partiledare och regeringsminister lär heller inte erbjuda några svårigheter.

Sedan hämtas unga, snygga och extremt representativa Ebba Busch från sin kommunalrådspost i Uppsala och axlar Hägglunds fallna mantel. Busch kommer med sina 25 år – hon fyller 11 februari, grattis! – att bli landets genom tiderna yngsta partiledare och dessutom statsråd. Kan någon föreställa sig att Ebba skulle gå hem sämre i stugorna än Göran och Mats? Nej, jag trodde heller inte det.

Varsågoda, alla hugade kristdemokrater, där har ni en tänkbar lösning på ert partis dödliga kris. Dödliga och dödliga – KD överlever troligen katastrofen att sparkas ur riksdagen och kommer att fortsätta verka i en mängd kommuner och landsting. Partiet har många duktiga politiker runt om i landet. Fast på litet sikt vet man inte så noga hur det kan gå…

Nu tycker ni möjligen att jag betonat partiledarfrågan aningen för mycket. Det kan nog äga sin riktighet. Jag anser nämligen också att mycket av partiets forna raison d´etre försvunnit. Det parti som alltmer kommit att överta ett flertal av KDs gamla hjärtefrågor är ju Sverigedemokraterna (SD).

Socialkonservativa SD har ett minst lika stort engagemang för kristendom, kärnfamilj och äktenskap som KD och är  ännu radikalare när det gäller högsta abortgräns (12 veckor mot 18 för KD). SD uppfattas även överlag som betydligt mindre mesigt än KD.

 Socialkonservativa SD har övertagit KDs gamla roll.

Så det mesta talar för att KD åker ur riksdagen 2014 vare sig det sker ett partiledarbyte eller ej. Men för ert eget partis skull, kära KDare, borde ni göra ett tappert försök att undvika katastrofen. Att köra på i samma gamla hjulspår med Hägglund borde inte vara ett alternativ.