Dåvarande utrikesminister Margot Wallström är en av socialdemokratins mer profilerade antisemiter. På bilden får hon en fin utmärkelse av Palestinska myndighetens förintelseförnekande ”president” Mahmoud Abbas.
Malmös internationella forum om hågkomsten av Förintelsen och bekämpande av antisemitism skulle bli Stefan Löfvens klang- och jubelföreställning som avgående socialdemokratisk partiordförande. Det blev inte riktigt så.
Aktiviteterna i Malmö började annars bra med kungaparets ankomst. Löfven hade på ett tidigt stadium bjudit in en rad världsledare, därbland USAs dåvarande president Donald Trump, till eventet i Malmö. Även efterträdaren Joe Biden bjöds in. De enda statscheferna som fanns på plats var de ovan nämnda Egils Levits och Sauli Niinistö. Däremot hade samtliga Löfvens nordiska statsministerkolleger valt att stanna hemma.
Frankrikes president Emmanuel Macron deltog via ett förinspelat videobudskap medan Israels president Isaac Herzog och USAs utrikesminister Anthony Blinken medverkade på länkar. I övrigt fanns på mötet ett antal ambassadörer från när och fjärran samt författare och journalister.
Den som är någorlunda insatt i Socialdemokraternas historia är inte det minsta förvånade över den skrala uppslutningen. De inser alltför väl att Löfvens konferens dels är ett äreminne över honom själv, dels är ett försök att med tillhjälp av hinkvis med kosmetika dölja den blatanta antisemitismen i det egna partiet.
Och man behöver inte gå tillbaka till 1940- och 1940-talen, då S-partiet krävde att Tyskland skulle stämpla ”J” i judiska medborgares pass så att det skulle gå lättare att avvisa dem och då den av sossepartiet dominerade samlingsregeringen lät tyska vapen- och trupptransporter färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. Socialdemokraterna var allmänt proisraeliska fram till Olof Palmes tillträde som partiordförande och statsminister. Med Palme kom sympatierna för palestinaaraberna i allmänhet och PLO/Fatah under ledning av ärketerroristen Yassir Arafat i synnerhet.
Den Mellanöstern-politik som drogs upp av Palme och utrikesminister Sten Andersson har fortsatt oförändrad och kulminerade med erkännandet av det så kallade Palestina under Stefan Löfvens första tid som statsminister i slutet av 2014. Löfven hade som S-ordförande vid partikongressen 2013 kallat Fatah under Mahmoud Abbas för ”vårt kära systerparti”.
2016 gjorde vidare utrikesminister Margot Wallström i riksdagen gällande, att terroristbekämpning enligt israelisk modell var samma sak som ”utomrättsliga avrättningar”. Uttalandet ledde till att Wallström, som enda utrikesminister inom EU, förklarades persona non grata i Israel och dessutom hamnade på åttonde plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över det årets mest prominenta antisemiter.
Vidare är det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, en pålitlig härd för gapig antisemitism. I maj 2019 skanderade SSU-medlemmar ”Krossa sionismen” i det årets Första maj-tåg, något som uppgavs anspela på en palestinaarabisk kampsång. Detta kan svårligen tolkas som annat än att de unga sossarna vill att att den judiska staten Israel skall upphöra att existera: sionismen, som bygger på tanken att judar skall ha en nationell fristad, är ju själva förutsättningen för Israels existens.
Mogna – i alla fall till åren – socialdemokrater har inte varit mycket bättre än sina ungdomliga partikamrater. Förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) är beryktad för att bland annat ha skyllt antisemitiska manifestationer i Malmö på judarnas stöd för Israel och för att i alla sammanhang ha tagit ställning för palestinaaraberna mot judarna i staden, ”Israel-lobbyn” för att tala med Reepalu. 2009 gick han med i ett demonstrationståg anordnat av vänsterextremistiska AFA mot en tennismatch mellan Sverige och Israel i Malmö.
Ilmar Reepalu (S) tillsammans med ASFA-folk, sossar, Hamas-anhängare och annat slödder i en demonstration mot en Davis Cup-match mellan Sverige och Israel 2009.
Riksdagsledamot Hillevi Larsson från Malmö har vidare exempelvis låtit sig fotograferas, glatt leende, med ett diplom hon fått av Palestinska myndigheten med en karta över regionen där Israel saknas. Det väckte yttermera uppmärksamhet då Larsson för en del år sedan framträdde som talare vid en pro-palestinsk demonstration i Malmö där det bland annat ropades på att israeliska soldater skulle knivhuggas.
2009 deltog dåvarande partiledaren Mona Sahlin och tidigare diplomaten och utrikesministern Jan Eliasson vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm där det viftades med Hamas- och Hizbollah-flaggor och den israeliska flaggan brändes. Vid denna manifestation förekom även hakkors och då inte i något negativt sammanhang.
Socialdemokraterna har nu att utvärdera konferensen i Malmö, en stad som är internationellt känd som huvudstad för antisemitism och judehat i norra Europa. Det är medlemmar av partiets väljarbas som står får den absoluta merparten av de brott och trakasserier mot stadens judar som fått antalet judar att minska från omkring 3000 till cirka 500 på några år. Utrikesminister Ann Linde har redan konstaterat att sammankomsten blev en stor framgång, och det finns väl ingen anledning förmoda att den avgående partiordföranden ser det på annat sätt.
Johan Westerholm sammanfattar på Ledarsidorna den 14 oktober konferensen på följande sätt: ”Med Malmö-konferensen avslutas Stefan Löfvens tid som partiordförande. Den konferens som skulle bli hans avskedsföreställning blev i det närmaste en manifestation av en sju år lång tid som statsminister som kantats av ihärdigt förnekande av bjälken i hans eget öga i form av antisemitismen inom partiet i allmänhet och partiorganisationen av Malmö i synnerhet.”
Om Löfven verkligen hade brytt sig om Sveriges judar hade han naturligtvis rensat ut antisemiterna i S-partiet och SSU för länge sedan. Han hade också avbrutit samarbetet med organisationen Tro & Solidaritet, fram till 2011 Socialdemokraternas kristna avdelning under namnet Broderskapsrörelsen. Därefter har organisationen närmast blivit en kamporganisation för att tillvara islams intressen.
Löfvens lögnaktiga hyckleri tar sig också andra uttryck. När det således nyligen avslöjades att tjänstemannen Johan Lindblad vid Sverigedemokraternas riksdagskansli hade anknytning till extremnationalistiska intressen förklarade Löfven att detta bevisade att SD var ett rasistiskt parti. Vad han inte låtsades om var att samme Lindblad hade ett förflutet i Miljöpartiet och dess ungdomsförbund Grön ungdom; Lindblad var 1996-97 förbundssekreterare i Grön ungdom.
Men inte nog därmed. Lindblad var under ett flertal år verksam vid Nordiska rådet och utförde då arbetsuppgifter åt Britt Bohlin (S), som var gruppledare för Socialdemokraterna under den Israel-vänlige Göran Perssons tid som statsminister. Bohlin var väl medveten om tjänstemannens ”sidoprojekt” med anknytning till extremnationalismen, främst projektet att bryta ut svenska kommuner och förvandla dem till så kallade svenska zoner. En annan S-märkt riksdagsledamot han samarbetade med var Pyry Niemi.
Stefan Löfven måste rimligen vara medveten om den utpekade SD-tjänstemannens bakgrund. Ändå väljer han att mörka denna och kalla SD ”ett rasistiskt parti”. För en sådan politiker kan denna bloggare endast känna förakt. Det är lätt att avslöja Löfvens hyckleri och lögner. Att Stefan Löfven är landets genom tiderna sämste statsminister torde stå klart för de flesta vid det här laget.
”Vill socialdemokratin någonting alls numera?” frågar sig debattörerna samtidigt som de hävdar: ”Vårt parti har inte tagit riktigt ansvar sedan 2006.” Debattörerna menar vidare att S-partiet visserligen förfogar över ett antal regeringsposter men att de ledande företrädarna ”är mest att likna vid statstjänstemän”.
Ändå vill Socialdemokraterna framstå som ansvarstagande och närmast en garant för fortsatt demokrati och laglydnad i Sverige. Detta trots att S-MP-regeringen misslyckats på ett antal viktiga punkter.
Kriminaliteten skenar trots diverse regeringsledamöters försäkran om att de gängkriminella ska jagas till världens ände och liknande; den överdimensionerade immigrationen fortsätter mer eller mindre ohejdat trots försäkringar om motsatsen, vilket leder till obefintlig integration och ett ständigt ökande antal problemområden; äldrevården är fortsatt under all kritik, vilket framgått med övertydlighet under coronapandemin; vårdköerna visar inga tendenser att kortas. Så där skulle vi kunna fortsätta ett bra tag till.
Det är bara att konstatera att samtliga S-ledare som kommit efter Göran Persson – Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven – endast har varit bleka varianter av sina företrädare. Det är också betecknande att det bara är Sahlin, Juholt och Claes Tholin (partiledare 1896-1907) som inte beklätt statsministerposten.
Parallellt därmed har också röstetalen sjunkit påtagligt. Resultatet i riksdagsvalet 2018, 28,3 procent, var således det sämsta partiet lyckats åstadkomma sedan 1911, då 28,5 procent av detta års väljarkår röstade socialdemokratiskt.
Socialdemokraternas nedgång har medfört en ny situation i svensk partipolitik. I Kantar/SIFOs månatliga sammanvägning av de vanligaste opinionsmätningarna för juni minskade S till 25,5 procent medan Moderaterna fick 22,1 och Sverigedemokraterna 20,5 procent. Om den beskrivna utvecklingen håller i sig kommer dessa tre partier sannolikt att vara ungefär lika stora i valet den 11 september 2022.
Under de tre största partierna finns ett mellanskikt bestående av Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna vilka samlar mellan omkring 11 och 6 procent. I bottenskiktet dväljs Miljöpartiet och Liberalerna, vilka i mätningarna mestadels hamnar under riksdagsspärren på 4 procent.
En fingervisning om det aktuella läget kan vi få vid kyrkovalet den 19 september i år.
Egentligen är det märkligt att S-nedgången inte varit kraftigare än vad som varit fallet. I åtskilliga EU- länder har de socialdemokratiska partierna närmast havererat under senare år, exempelvis i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike. Storbritannien är det stora undantaget. https://arbetet.se/2018/05/28/socialdemokratin-i-fritt-fall-i-europa/
Inte heller i Södertälje kan den mångåriga S-dominansen anses vara ohotad. I kommunalvalet 2018 erhöll S 31,3 procent av rösterna, en minskning med icke obetydliga 3,3 procentenheter jämfört med föregående val. Det innebar att partiet tvingades söka hjälp hos ej endast Miljöpartiet utan också Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det ska bli spännande att se vad KD-väljarna tycker om det i valet om drygt ett år…
Hur som helst: det är i högsta grad på tiden att vi får ett styre helt befriat från de stagnerande och alltmer idéfattiga Socialdemokraterna i kommunen såväl som i hela riket. Det är dags att dumpa sossarna!
Fotnot:Ovanstående text är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 23 juli 2021. med denna bloggare och Beata Milewczyk från SD Södertälje som undertecknare.
”Tomma floskler betalar inga räkningar”, konstaterade Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson bland annat i sitt sommartal i Sölvesborg den 26 augusti 2020 och syftade i första hand på statsminister Stefan Löfven som fick sig en ordentlig känga i Åkessons tal. Hela talet kan avnjutas via nedanstående länk.
Partiledarnas sommartal har detta den kinesiska smittans år ett något annorlunda format än tidigare: de talar direkt till TV-tittarna och till den lilla publik som eventuellt finns på plats. I Jimmies fall bestod den av ett tiotal lokala SD-medlemmar från Sölvesborg. Det nya formatet gjorde sannolikt att talet blev mer koncist och avspänt än det eljest skulle ha blivit, då SD-ledaren inte behövde pausera för att ge utrymme för publikens reaktioner.
Om Löfvens framträdanden sade Jimmie: ”Orden finns där. Men substansen är på gränsen till obefintlig.” Den uppfattningen torde SD-ledaren dela med många andra, däribland Aftonbladets kolumnist Lena Mellin som i sin krönika den 25 augusti menade att Löfven i sitt sommartal på Bommersvik sade ”ingenting om någonting”. Ändå var det nog justitieminister Morgan Johansson som fick den värsta slängen av Åkessons slev.
Jimmie Åkesson påminde om att Morgan Johansson vid ett flertal tillfällen försäkrat att gängkriminaliteten skall knäckas eller är på god väg att knäckas. Som alla vet tycks dock denna typ av brottslighet vara mer livskraftig än någonsin. I Angered norr om Göteborg har konflikten mellan två rivaliserande gäng lett till att ena sidan satt upp vägspärrar i syfte att kontrollera vilka som åker ut och in i området. https://samtiden.nu/2020/08/inte-polisen-utan-kriminella-upprattar-vagsparrar-i-goteborg/
”Det blir helt enkelt aldrig som Morgan säger”, sammanfattade Åkesson justitieministerns uttalanden.
Varken Morgan Johansson eller Stefan Löfven fann nåd inför Jimmie Åkessons ögon.
SD-ledaren var därtill ofin nog att påminna publikum i Sölvesborg och framför TV-apparaterna om ett uttalande som Morgan Johansson i egenskap av nybliven folkhälsominister i Göran Perssons regering gjorde 2002. Då hette det att Sverige skulle vara narkotikafritt inom tio år, en vision som först framställts av socialminister Lars Engqvist (S). Det blev inte riktigt så. https://www.sydsvenskan.se/2002-11-25/minister-har-nollvision-om-knarket
Vidare ägnade Åkesson en försvarlig del av sitt tal åt den skenande kriminaliteten i riket med allt grövre våldsbrott såsom mord, överfallsrån och våldtäkter. ”Sverigedemokraterna kommer aldrig någonsin”, inskärpte SD-ledaren, ”att acceptera Sverige som ett paradis för kriminella utlänningar från världens alla hörn.” Grova brottslingar utan svenskt medborgarskap skall obönhörligen utvisas efter fullgjort straff, menade Åkesson, en praxis som alltför ofta hamnar på undantag i dag då det ofta förklaras från rättsväsendets sida att en utvisning inte ”kan” verkställas av någon anledning.
Som exempel på att det daltas med brottslingar inom ramen för regeringens ”saft- och bullepolitik” tog Jimmie Åkesson upp fallet med de två unga våldsbrottslingar som fritogs från Råbyhemmet i Lund den 19 augusti av beväpnade män. En av de fritagna var en 19-åring som dömts för ett beställningsmord på en byggföretagare på Lidingö 2018.
Den dömde var vid tillfället 17 år och dömdes därför till fyra års sluten ungdomsvård för ett brott som kunde ha lett till livstid om gärningsmannen varit över 21 år. Så värst ”sluten” var emellertid inte den så kallade vård mördaren undergick. Hans väpnade befriare kunde således lätt hoppa över ett stängsel och bereda sig tillträde till området. ”Mördare skall sitta i fängelse, inte på ungdomshem”, konstaterade Åkesson. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/y3Lz9a/rikslarm-efter-fritagna-mordare
Den av Socialdemokraterna ledda röd-gröna regeringen fann sammanfattningsvis ingen som helst nåd inför Jimmie Åkessons ögon. ”Socialdemokraterna har blivit ett parti som tömt sig själva på alla former av hederlighet”, ansåg Åkesson och lyfte också fram det faktum att S-partiet väldigt gärna dansar efter det gröna ”extremistpartiet” (Åkessons ord) Miljöpartiets pipa. SD-ledaren gav också den havererade migrationspolitiken, som medfört att alldeles för många människor med ursprung i länder med kulturer och värderingar vitt skilda från våra egna tagit sig in i vår land, skulden för den skenande brottsligheten.
Regeringen fick också ordentligt på pälsen för att den vikit ner sig i EU-förhandlingarna och gått med på att ge 10 miljarder kronor i bidrag till andra EU-länder – pengar som Åkesson menade kunde ha gjort betydligt bättre nytta på hemmaplan.
Enligt SD-ledaren hade de 10 miljarder Sverige skänkte till andra EU-länder gjort större nytta på hemmaplan.
Han pekade vidare på att det i riksdagen finns tre partier som med litet god vilja kan kallas konservativa – SD, M och KD – och som borde finna vägar till samverkan för landets bästa, dock utan att nödvändigtvis utgöra ett formellt block.
Jag har sparat kritiken till sist. Åkesson inledde sitt sommartal genom att angripa regeringens pandemihantering och dessutom slå ett slag för munskydden. Eftersom jag i olika sammanhang framhållit som min åsikt att det är olämpligt att söka plocka partipolitiska poäng på coronapandemin är det något jag personligen inte kan stödja. I den här frågan behövs snarare nationell samling och inte splittring!
Slutligen tycker jag Jimmie Åkesson kunde ha tagit upp en av SDs viktigaste frågor i sitt tal – det militära försvaret. Det hade varit särskilt angeläget just i dessa dagar, så Ryssland använder landstigningsbåtar i övningar i Sveriges närområde och regeringen beslutat om en militär insats som dessutom kallas ”en skarp insats” och inte en övning som ett sätt att inför ryssarna markera svensk närvaro. Inte heller hade jag protesterat om Åkesson uttalat sitt stöd för den demokratiska oppositionens manifestationer i Belarus, i praktiken Europas enda kvarvarande kommunistdiktatur. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P9WE4J/forsvarsmakten-det-har-ar-ingen-ovning–utan-en-skarp-insats
”Erik Fichtelius yrar om invandring och grekisk mytologi.”
Erik Fichtelius heter en journalist och notoriskt politiskt korrekt vänstergängare som bland annat varit verksam vid Sveriges radios Eko-redaktion, Utbildningsradion och Sveriges television. Nu har han begått en video där han utifrån ett mytologiskt grekiskt perspektiv håller ett brandtal för ökad invandring.
”Jag har tänkt på en sak”, säger Fichtelius. ”Vad har Homeros att lära oss om migrationspolitik?” Homeros, det är förstås enligt traditionen författaren till de antika diktverken Iliaden och Odysséen vilka anses ha skrivits omkring 800 före Kristi födelse. Om Homeros verkligen existerat är dock en öppen fråga.
Enligt Fichtelius ligger svaret i öppen dag. Han redogör för krigshjälten Odysseus hemfärd efter det Trojanska kriget och påpekar, att denne blev väl bemött av människor han träffade på. Fichtelius: ”Det är ett krav från den mäktigaste guden Zeus att man ska ta emot främlingar väl.”
Och för den som inte uppfyller nämnda krav går det illa. ”Gudarnas hämnd kan vara gruvlig” för den stackars sate som inte rättar sig efter Olympens härskare och tar hand om främlingar och flyktingar, menar Fichtelius
Erik Fichtelius föddes i Uppsala 1949. Han inledde sin bana som journalist som frilansmedarbetare i Upsala Nya tidning i slutet på 1960-talet och var, efter studier i USA och filosofie kandidat-examen vid Uppsala universitet, 1972-73 anställd vid dåvarande TV2 på SVT. Efter att ha varit Aftonbladets utsände i Paris 1974 hamnade Fichtelius vid Riksradions Eko-redaktion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Fichtelius
Överguden Zeus var inte lätt att tas med…
1986 belönades Erik Fichtelius med Stora journalistpriset och var 1987-93 chef för Eko-redaktionen. 1993 hamnade han på SVTs nyhetsprogram Aktuellt och 1996-97 var han gästprofessor i journalistik vid Stockholms universitet. 2007 fick han ånyo Stora journalistpriset för att 2009 till sommaren 2015 vara VD för Utbildningsradion (UR). Därefter har han på Kungliga biblioteket lett arbetet för att ta fram en ny nationell biblioteksplan.
Under tiden 1996-2006 genomförde Erik Fichtelius regelbundet intervjuer med statsminister Göran Persson. Dessa visades i SVT efter Perssons avgång som Socialdemokraternas partiledare 2006 under rubriceringen Ordförande Persson. 2007 publicerades samtalen med Persson i bokform under titeln Aldrig ensam – alltid ensam.
Bland Fichtelius publicerade böcker kan, förutom den om Göran Persson, nämnas Västsaharas kamp för oberoende samt Nyhetsjournalistik – tio gyllene regler som utgivits i två upplagor.
Stor skandal gjorde Erik Fichtelius då han i en SVT-intervju med Kajsa Norman, som i den uppmärksammade boken En alldeles svensk historia (2019) skildrar sexövergreppen mot unga kvinnor som ägde rum i Kungsträdgården i Stockholm 2015, hävdar att övergreppen sannolikt aldrig ägt rum. Intervjuaren ger sig också på sajten Nyheter idag som en otillförlitlig källa eftersom den skulle vara ”högerextrem” och ”främlingsfientlig”.
Där har ni alltså mannen som hänvisar till en möjligen fiktiv grekisk författare och en garanterat fiktiv hednagud i sina krav på en generös immigrationspolitik. I och för sig kan jag väl ge Fichtelius en liten eloge för att ha tagit upp den omfångsrika och färgstarka grekiska mytologin inom ramen för en svensk politisk debatt, även om det sker på ett svamligt och delvis oinitierat sätt. https://grekiskagudar.wordpress.com/
Denna modell av den trojanska hästen parkerar utanför Troja i västra Turkiet. Foto: Tommy Hansson
Fichtelius har förstås helt rätt i att Zeus var den högste guden på Olympen och den som de många övriga gudarna måste lyda. Gudarna ansågs vara världens härskare efter att vunnit kriget mot titanerna. Homeros låter i sin skildring av Trojanska kriget Zeus och hans underhuggare i gudaskaran flitigt blanda sig i kriget.
För övrigt råder det bland forskarna delade meningar om kriget mellan Grekland och Troja över huvud taget har ägt rum. De garanterat icke-existerande gudarnas deltagande på båda sidor ökar knappast trovärdigheten. Dock har arkeologiska fynd gjorts på den plats i nuvarande västra Turkiet, där kriget skall ha avgjorts, som skulle kunna bekräfta att kriget verkligen utkämpades. Jag besökte platsen, där utgrävningar alltfort pågår, 2015. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/07/pa-resa-i-vastra-turkiet-ii-troja/
På det tionde året av det dittills oavgjorda kriget mellan Grekland och Troja lyckades grekerna enligt Iliadens skildring avgöra till sin fördel genom att, under ledning av Odysseus, erbjuda trojanerna en gåva i form av en jättelik trähäst. I denna gömde sig grekiska krigare som väl inne i staden Ilion strömmade ut och besegrade fienden.
Den konservative debattören (och USA-experten) Ronie Berggren har på sin blogg på sedvanligt sakkunnigt sätt belyst förhållandet mellan det antika Grekland (Hellas) och den västerländska civilisationen. Han passar ävenledes på att ge en känga åt Fichtelius.: ”Erik Fichtelius yrar om invandring och grekisk mytologi. Han har så klart fel. Grekerna var nationalister – deras grekiska epos den gemensamma kulturen.”
Exakt så. De ärevördiga gamla grekerna, som grundade den demokratiska styrelseskicket där slavar och kvinnor dock var undantagna, var verkligen inga mångkultursivrare som släppte in några bidragsturister som kunde tänkas vilja parasitera på deras kultur och deras vetenskapliga och filosofiska landvinningar. Fichtelius har fått allt om bakfoten. http://www.ronie.se/historia/2019/05/01/europa-antikens-grekland-och-den-vasterlandska-civilisationen/
Några vänsterpartistiska favoriter genom åren: Josef Stalin, Che Guevara, V. I. Lenin, Mao Tse-tung och så förstås Karl Marx.
Den allt överskuggande orsaken till att Centerpartiet och Liberalerna valde att hoppa i säng med Stefan Löfven (S) och inte Ulf Kristersson (M) var att partierna ansåg att det viktigaste i svensk politik var att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Däremot bortsåg C och L helt från att uppgörelsen med Socialdemokraterna är beroende av Vänsterpartiet, ett parti vars historik är värre än alla andra partier tillsammans med undantag för S, vars historia är väl så obskyr.
Den före detta V-medlemmen, författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik, publicerade 2018 en uppgörelse i bokform med sitt gamla parti Vänsterpartiet med titeln Partiet på kant med (v)erkligheten. en historia om solidaritet (Libris förlag). Utvik konstaterade bland annat, att V och dess föregångare är det enda parti som velat införa diktatur i Sverige.
I en debattartikel i Expressen den 17 augusti 2018 skriver Utvik:
Partiets historia rymmer en mörk skugga. Sveket mot alla kämpande män och kvinnor i de stalinistiska diktaturerna i östra Europa under det kalla kriget som offrade sin relativa frihet i kampen för rätten att bilda fria fackföreningar, strejka och sprida förbjuden litteratur. https://www.expressen.se/debatt/vansterpartisterna-har-inte-rent-mjol-i-pasen/
Förutom de för Vänsterpartiet besvärande fakta som Magnus Utvik tar upp måste man nämna att Sveriges kommunistiska parti (SKP), som Vänsterpartiet hette 1921-67, entusiastiskt stödde den så kallade Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 – uppgörelsen mellan Sovjetunionen och Nazityskland – vilken tillät Hitler att angripa Polen den 1 september 1939 och därmed ge upphov till Andra världskriget. Ett par veckor senare gick sovjetiska trupper in i en annan del av Polen.
SKPs partiorgan Norrskensflamman välkomnade Sovjets angrepp på Finland 1939.
Stödet för överenskommelsen mellan Stalin och Hitler innebar också att Moskva-lakejerna i SKP applåderade högljutt då Sovjet gav sig på lilla Finland den 30 november 1939 med målsättningen att inlemma vårt östliga broderland i det sovjetiska imperiet. Kommunistpartiets agerande 1939-41 är antagligen den värsta skamfläcken i svensk partipolitisk historia.
Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna/Vänsterpartiet – partiets samtliga namn sedan starten 1917 – har alltid haft gott om medlemmar och sympatisörer som varit beredda att sälja ut det svenska fosterlandet för en grynvälling till husbonden i Moskva. Partiet mottog ända fram till kommunismens fall rundhänt ekonomiskt stöd från såväl Sovjetunionen som Östtyskland för att kunna undergräva demokratin i Sverige.
Ännu i denna dag fortsätter det totalitära tänkandet inom det här beskrivna partiet. Magnus Utvik framhåller således att Vänsterpartiet 2017 demonstrerade tillsammans med det stalinistiska Kommunistiska partiet (KP) mot NATO och att V i Umeå firade 1 maj 2018 tillsammans med KP.
Det är alltså det här partiet som Centerpartiet och Liberalerna har givit vetorätt över uppgörelsen med sosseriet med det enda syftet att stänga ute SD från politiskt inflytande. Därtill kommer, vilket är nästan ännu allvarligare, att samarbetspartierna S och MP inte är särskilt mycket bättre än V. Tala om att sila mygg och svälja kameler!
Annie Lööf och Jan Björklund tycks ha för sig att Socialdemokraterna är något slags lagom mittenparti som det är den naturligaste sak i världen att samverka med i syfte att få igenom liberala reformer. Detta är emellertid ingenting annat än vanföreställningar av grav natur. För att apostrofera Rebecca Weidmo Uvell i Expressen den 10 januari 2019:
Till detta måste läggas sosseriets mörka historia: det parti som brukar anklaga Sverigedemokraterna för att ha ”nazistiska rötter” har självt inte bara ett och annat skelett utan en hel kyrkogård i garderoben. Det var den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén som tog initiativet till den motion om inrättandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala som sedan godkändes av alla partier. När institutet var ett faktum 1921 var Hjalmar Branting (S) statsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/
Gunnar och Alva Myrdal – socialdemokrater och steriliseringsivrare.
De uppburna socialdemokratiska makarna Gunnar och Alva Myrdal föreslog i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) bland annat att ”sinnesslöa” och ”imbecilla” mödrar skulle tvångssteriliseras i syfte att förbättra den svenska ”folkstammen”. Samtidigt skulle föräldrarna i mångt och mycket fråntas ansvaret för barnuppfostran, som i stället alltmer skulle övergå till samhället.
Tvångssteriliseringar, liksom mycket annat av det makarna Myrdal föreslog, inlemmades omgående i den socialdemokratiska och därmed nationella politiken. Det beräknas att 1934-76 omkring 63 000 personer steriliserades av familjepolitiska men också rashygienistiska skäl.
Hösten 1938, i samband med Nazitysklands annektering av Österrike genom Anschluss, krävde vidare den socialdemokratiska svenska regeringen att den nationalsocialistiska regimen i Berlin skulle se till att tyska judar fick stora ”J” stämplade i sina pass så att det skulle bli lättare att hindra dem från att komma in i Sverige. De judar som avvisades dog senare nästan undantagslöst i de nazistiska dödslägren.
Under kriget drev vidare den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen, så länge det gick bra för Hitlers trupper, en lismande undfallenhetspolitik gentemot Tredje riket med censur och beslag av tyskfientliga publikationer och tillåtande av tyska trupptransporter genom Sverige. Den prototalitära socialdemokratiska utrikespolitiken slutade inte där. Under Palme-tiden kom Sverige att genom skattefinansierat bistånd understödja ett betydande antal marxist-leninistiska regimer och rörelser i Tredje världen och intimt samarbeta med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/
Yassir Arafat och Olof Palme förenades i sin avsky för Israel och judarna.
Med Olof Palme, som med sin bornerade överklassbakgrund insupit antisemitismen med modersmjölken, skedde också ett brott med socialdemokratins positiva inställning till den judiska staten Israel. Den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken blev nu hätskt Israel-fientlig och PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat inbjöds bland annat att tala i Storkyrkan i Stockholm. Denna politik fortsätter som bekant in i våra dagar med svenskt miljardstöd till palestinaarabiska rörelser som vill utplåna Israel.
Det är ingen tillfällighet att Socialdemokraterna genom åren varit beroende av det gamla kommunistpartiet, numera kallat Vänsterpartiet, för att kunna bilda regering. Dock har kommunisterna aldrig tagits med i regeringarna. Det är mer än man kan säga om Miljöpartiet, ett parti som består av klimatalarmister, chemtrailstroende, jihadistkramare och tokiga fruntimmer av båda könen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/
En veritabel mardröm, för Sverige i allmänhet och alla glesbygdsbor som är beroende av bilen som fortskaffningsmedel i synnerhet, vore om det bilfientliga MP, som det nu florerar rykten om, fick ta över ansvaret för trafiken i en ny rödgrön regering med stöd av V, C och L. Daniel Helldén, Stockholms stad utskällda trafikborgarråd, har nämnts som tänkbar kandidat för posten som infrastrukturminister. http://www.pressen.se/9776959.html
Islamisten Mehmet Kaplan (MP) var bostadsminister i en tidigare rödgrön regering. Fick avgå när han bevisades ha haft kontakter med turkiska fascister.
Inför de fortsatta turerna om regeringsbildningen, vilka är fler och mer invecklade än någon kan hålla reda på, finns det som jag kan se åtminstone två stora frågetecken: Kommer Stefan Löfven att kunna erbjuda Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet sådana löften att V kan godkänna en S+MP-ministär med stöd av C och L? I så fall: kommer C och L i sin tur att godkänna eftergifterna gentemot V, som båda partier sagt sig vilja hålla borta från regeringspolitiken? Alternativet är ett extraval i början av april.
Och om svaret på båda dessa frågor blir ”ja” – hur länge kommer en regering av skisserat slag att hålla innan den går upp i atomer till följd av sina inneboende motsättningar?
Den som lever får se. En ofrånkomlig följd av en eventuell regeringsbildning enligt ovan är tillkomsten av ett konservativt block i form av M+SD+KD och detta alldeles oavsett vad de tre partiernas företrädare tycker om det. Det är inte så illa. Inte alls så illa.
Pierre Schori ville se ett sovjetiskt ingripande i Polen.
Den högt uppsatte sovjetiske avhopparen Oleg Gordievsky berättade i en intervju med en medarbetare i den konservativa svenska tidskriften Contra 1999 att den uppburne svenske politikern och diplomaten Pierre Schori var spionorganet KGBs främsta uppgiftslämnare i Sverige. Det kommer därför inte som någon överraskning för denna bloggare att det nu avslöjats att Schori 1980 ställde sig positiv till en militär sovjetisk intervention i Polen. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/kulturskydda-pierre-schori/
Enligt Brezjnevdoktrinen hade Sovjetunionen rätt att ingripa militärt i kommunistiskt styrda länder som ansågs hotade av undergrävande – det vill säga demokratiska och frihetliga – krafter. Så hade tidigare under Brezjnevs styre skett i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Innan dess hade Sovjet ingripit militärt i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 i liknande syfte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brezjnevdoktrinen
I december 1980 hade den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (på polska Solidarnocs) på allvar utmanat det kommunistiska styret i Polen med Lech Walesa, som var elektriker på Leninvarvet i Gdánsk, som karismatisk ledargestalt. Solidaritet var en antikommunistisk rörelse baserad på den i Polen inflytelserika romersk-katolska kyrkan och uppfattades därför i såväl Warszawa som i Moskva som ett allvarligt ideologiskt hot mot den hegemonistiska kommunismen.
Oleg Gordievsky avslöjade i en intervju 1999 att Pierre Schori varit KGBs främste uppgiftslämnare i Sverige.
I slutet av 1980 övervägde Moskva på allvar att sätta Brezjnevdoktrinen i verket i syfte att krossa det folkliga upproret. De av Ledarsidorna redovisade handlingarna härrörande från de så kallade Bukovskyarkiven och dokument från CIA vilka avhemligats 2007 uppges visa att Pierre Schori, som vid denna tidpunkt var internationell sekreterare i Socialdemokraterna, positionerade sig själv och sitt parti i riktning mot att ställa sig bakom en sovjetisk intervention omfattande bland annat undantagslagar i Polen.
Schori uttryckte sig även nedsättande om Solidaritets-ledaren Lech Walesa. Problemet för Schori var att han inte representerade Sverige som nation i någon kapacitet. Landet styrdes vid denna tid av en borgerlig regering – Fälldin II – med centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Att denna regering bestående av centerpartister, moderater och folkpartister skulle ställa sig bakom en sovjetisk invasion i Polen måste betraktas som ytterst osannolikt.
2015 hade utrikesminister Margot Wallström (S) det minst sagt dåliga omdömet att, tillsammans med Göran Persson och Carl Bildt, utse den bedagade före detta KGB-medarbetaren Pierre Schori till så kallad hedersambassadör med uppgift att resa kors och tvärs i världen för att stödja Sveriges kandidatur som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd. Sverige blev mycket riktigt medlem, men jag gissar att det snarare var väl tilltagna mutor än de tre ”hedersdiplomaternas” insatser som ordnade den saken. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EgjOg/tung-trio-ska-hjalpa-lofven-att-sakra-plats-i-fns-sakerhetsrad
Pierre Schori ingick i den sovjetvänliga socialdemokratiska grupp som den gamle underrättelsemannen Olof Frånstedt skriver om i boken Spionjägarna, som utkom för några år sedan. Författaren skildrar insiktsfullt hur tre personer i Socialdemokraternas ledande skikt – Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori – hade regelbundna kontakter med KGBs representation på den sovjetiska ambassaden.
Tyrannen Fidél Castro hade enligt Pierre Schori ”närmast en renässansfurstes drag”.
Det uppenbara syftet med dessa kontakter, som gränsade till det landsförrädiska, var att stämma av den socialdemokratiska och svenska utrikespolitiken så att den rimmade med – eller åtminstone inte avvek alltför mycket från – Sovjetunionens önskemål. Konfronterad med Frånstedts uppgifter försökte Schori få det till att han och de två andra sossehöjdarna syftade till att ”underminera” kommunismen. Bara en fullskalig idiot kan tro på detta. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/
Schori formligen krälade i stoftet inför den store Fidél Castro. Beryktad är hans utsaga om Castro i en intervju i Skånska Dagbladet den 20 juli 1986, elva år efter hans besök på Kuba tillsammans med Olof Palme 1975: ”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” https://www.svd.se/svenskarna-som-blandades-av-castro
Mycket mera skulle kunna sägas om Pierre Schori, men jag stoppar där för ögonblicket. Tilläggas bör dock kanske att han var både en personlig vän till och ideologisk meningsfrände med den norske storspionen Arne Treholt. Det som skiljer dessa båda vänsteraktivister åt är att Schori var smart nog att inte åka dit för sin landsförrädiska verksamhet. Treholt hade inte samma tur.
Wojciech Jaruzelski införde undantagslagar i Polen 1981.
1985 greps den socialdemokratiske journalisten, politikern och ämbetsmannen Arne Treholt på Fornebu flygplats i Oslo och dömdes till 20 års fängelse för att till Sovjetunionen ha överlämnat hemlig information. Han blev dock benådad och frigavs redan efter sju år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Treholt
Pierre Schori är född den 14 oktober 1938 och fyller alltså 80 år om en dryg månad. Han håller igång bland annat genom att träna kampsporter. Han var 1982-91 kabinettssekreterare vid Utrikesdepartementet (UD), 1991-99 riksdagsledamot, 1994-99 biträdande utrikesminister med titeln biståndsminister, 1999-2000 ledamot i EU-parlamentet samt 2000-04 svensk FN-ambassadör. 2005 hade han FN-uppdrag på Elfenbenskusten.
Schori hävdade i september 1989, bara något år före den baltiska frigörelsen från det sovjetiska oket, att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Utrikesminister Sten Andersson, vännen från den socialdemokratiska sovjetgruppen, förnekade ett par månader senare att de tre baltiska staterna var ockuperade. Uttalanden som deras gemensamme läromästare Olof Palme nästan säkert skulle ha applåderat. http://www.kristianstadsbladet.se/david-andersson/sanningen-om-baltikum/
För att återgå till Schoris stöd för en sovjetisk invasion i Polen så inträffade den aldrig. Däremot införde premiärminister Wojciech Jaruzelski (1923-2014), en polsk general med adlig bakgrund, i december 1981 undantagstillstånd i landet i det påstådda syftet att förhindra en sådan invasion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wojciech_Jaruzelski
Solidaritets-ledaren Lech Walesa var Polens president 1990-95.
Det folkliga motståndet mot det kommunistiska styret var dock omöjligt att hålla tillbaka i längden, och 1989 kunde Solidaritets-mannen Tadeusz Mazowiecki (1927-2013) utses till det forna sovjetblockets förste demokratiskt valde premiärminister. 1990 efterträdde Lech Walesa, som fått Nobels fredspris 1983, Jaruzelski som polsk president och fungerade som sådan till 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lech_Wa%C5%82%C4%99sa
Jag känner mig rätt säker på att det inte smällde några champagnekorkar i sovjetlakejen Pierre Schoris hem på Lidingö när Walesa svors in som president.
En träff med kronprinsessan Victoria och prins Daniel ingick i programmet för de representanter för 27 önationer som inbjöds till Sverige av regeringen på skattebetalarnas bekostnad.
Sverige invaldes i juni 2016 som tillfällig, förlåt ”icke-permanent” medlem på två år i FNs säkerhetsråd. Det innebar att Sverige tillsammans med de permanenta medlemsstaterna USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina jämte nio övriga icke-permanenta medlemsstater under 2017 och 2018 är representerade i säkerhetsrådet. Sverige var yttermera ordförandeland i januari 2017. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/sverige-i-fns-sakerhetsrad/
Medlemskapet i det illustra sällskapet hade föregåtts av en ambitiös och mycket påkostad kampanj som innebar att statsminister Stefan Löfven tillsammans med dåvarande vice statsministern Åsa Romson, utrikesminister Margot Wallström och biståndsminister Åsa Lövin reste kors och tvärs i världen i syfte att ”smöra” för kreti och pleti bland världens nationer – i FN-sammanhang väger ju en röst från låt oss säga Tonga eller Togo lika tungt som en från USA eller Kina. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/17/infor-fn-omrostningen-sverige-smorar-for-diktaturerna/
Även gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori (S) – en gång bland annat kabinettssekreterare vid UD, EU-parlamentariker och FN-ambassadör – fanns med på ett hörn som flitig resenär till Latinamerika inklusive det gamla favoritlandet Kuba.
Löfven besökte exempelvis trenne gånger diktaturstaten Etiopien. ”Addis (Abeba) har blivit som ett andra hem för mig”, hävdade Löfven vid det sista besöket i den etiopiska huvudstaden. Svenskarnas reseprogram omfattade i övrigt länder såsom Mocambique, Egypten, Sydafrika, Tonga, Saint Lucia, Fiji och Kiribati. Envar förstår att denna intensiva reseverksamhet i syfte att inhösta det nödvändiga antalet röster inte var gratis; det var fråga om en pengarullning av gigantiska mått.
Från vänster Carl Bildt (M), Göran Persson (S) och Pierre Schori (KGB).
Enbart den dubiöse Schoris omkostnader lär ha gått lös på drygt en halv miljon kronor. Ett par andra föredettingar som deltog i FN-kampanjen och som sannolikt inte hade alltför mycket emot att få figurera i det internationella rampjuset ett tag till var före detta statsmännen Göran Persson (S) och Carl Bildt (M).
Kampanjkostnaderna inskränkte sig dock inte enbart till resor som svenska aktörer företog. Vid två tillfällen inbjöds även sammanlagt 27 representanter från önationer att besöka Sverige. Officiellt skedde dessa besök i akt och mening att deltaga vid ett ”klimatseminarium”, men det verkliga syftet var att få representanterna att lägga sin röst på Sverige. Räkningen för besöken skickades till stiftelsen Dag Hammarskjölds minnesfond, som i sin tur erhållit 14 miljoner kronor från det statliga biståndsorganet SIDA. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/bistandspengar-till-fn-rostvarvning
Ansträngningarna gav resultat – Sveriges invaldes med god marginal i säkerhetsrådet i konkurrens med Nederländerna och Italien.
Svenske FN-höjdaren Jan Eliasson gratulerar Margot Wallström till den lyckade kampanjen.
Wallström har av Moderaterna anmälts till riksdagens konstitutionsutskott för att redogöra för kampanjen. Hon har även kallats till utrikesutskottet på initiativ av Liberalernas Birgitta Ohlsson; Wallström har emellertid ingen formell skyldig att komma till utrikesutskottet som var enigt över partigränserna i sitt beslut att kalla Wallström. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/utrikesminister-margot-wallstrom-kallas-till-utrikesutskottet-om-fn-kampanjen
Återstår att se om det framkommer något olagligt eller annat graverande i granskningen av den svenska FN-kampanjen. En sak är klar, och det är att mutor och bestickningar är legio vid smörarkampanjer av det här slaget. Man kan även med allt fog fråga sig vad den tämligen elefantiasiska kampanjen skulle vara bra för.
Ty vad tjänar vårt land reellt på att få sitta med vid säkerhetsrådets möten under två år? Mycket litet, skulle jag vilja påstå. Det enda påtagliga resultatet torde bli att ett antal egon på regeringskansliet respektive utrikesdepartementet blir ytterligare uppblåsta.
Stefan Löfven har anledning se betänksam ut – den europeiska socialdemokratin befinner sig i kris och inte heller sosseriet i Sverige kommer upp i glanssiffrorna från fordomdags.
I tidningen Dagens Samhälles senaste så kallade Poll of polls – en månatlig sammanvägning av mätinstitutens opinionssiffror – landar Socialdemokraterna på 29,5 procent och är därmed landets överlägset största parti.
Samtidigt ökar Moderaterna till 19,1 procent varmed M går om Sverigedemokraterna och blir näst största parti; SD får denna gång nöja sig med 17,8 procent. I övrigt kan man notera att såväl Miljöpartiet (3,9 procent) som Kristdemokraterna (3,5 procent) misslyckas med att nå upp till riksdagsspärren på 4 procent.
Även om Stefan Löfven och hans svenska socialdemokrater tycks sitta förhållandevis säkert i båten gäller detsamma ingalunda för de flesta systerpartierna ute i Europa. I flera av de val som har hållits i år blev S-partierna således närmast utraderade. https://www.europaportalen.se/2017/10/stora-valforluster-oroar-socialdemokrater
Socialdemokraterna noteras för 29,5 procent i senaste Poll of polls – ett historiskt sett skralt resultat. Foto: Tommy Hansson
Så skedde i Nederländerna, där PvdA sjönk som en sten från 24,7 i föregående val ner till 5,7 procent. Lika illa i Frankrike, där PS endast lyckades komma upp i 7,4 procent mot 29,4 procent i närmast föregående val. S-katastrof blev det också i Tjeckien – CSSD fick 7,3 procent, att jämföra med tidigare 20,5. I Tyskland blev inte nedgången lika pregnant, men 20,5 procent för SPD var ändå en stor besvikelse (25,7 i valet dessförinnan).
I Österrike fick SPÖ 26,7 procent, vilket är i nivå med närmast tidigare val. Resultatet har ändå betecknats som ett stort socialdemokratiskt nederlag, då samtidigt det konservativa ÖVP med Sebastian Kurz i spetsen tog regeringsmakten efter att ha gått framåt med 7,9 procentenheter till 31,6 procent jämfört med valet 2013.
Bara i tre europeiska stater noteras socialdemokratin för en påtagligt uppåtgående trend: i Malta, Storbritannien och Bulgarien.
Ovan kunde konstateras att våra svenska sossar för närvarande är ohotat största parti, även om Moderaterna i kraft av ”Kristersson-effekten” är på väg uppåt. Ändå bör S ta sig i en smula i akt. ”Det finns en oro för den politiska utvecklingen inom EU och medlemsländerna”, citeras så EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S) i Europaportalen.
Tidernas sämsta valresultat för S inföll 1911, då Hjalmar Branting var partiledare: 28,5 procent.
Dessutom är det ett faktum att dagens 29,5 procent för Socialdemokraterna är ett historiskt riktigt skralt resultat. Det bör jämföras med sossarnas sämsta valresultat någonsin: 1911 nådde S-partiet under ledning av Hjalmar Branting 28,5 procent. Bäst gick det för S krigsåret 1940, då Per Albin Hanssons parti fick 53,8 procent. Studerar vi resultaten under 1990- och 2000-talen hittar vi en toppnotering på 45,25 procent under Ingvar Carlsson 1994. https://sv.wikipedia.org/wiki/Resultat_i_val_till_Sveriges_riksdag
2006 gick det betydligt sämre – 34,99 procent medförde den borgerliga alliansens maktövertagande och partiordföranden Göran Perssons avgång. Nya partiledaren Mona Sahlin lyckades emellertid ännu sämre 2010 och sosseriet fick nöja sig med 30,66 procent och fortsatt oppositionsroll. Efter parentesen Håkan Juholt 2011-12 kunde Stefan Löfven 2014 med inte särskilt imponerande 31,0 procent föra fram S till regeringsmakten tillsammans med Miljöpartiet och med de gamla kommunisterna i Vänsterpartiet som stödparti.
I dag synes S ha etablerat sig under 30-procentsnivån och kan därför sägas leva farligt, även om det i nuläget är svårt att ana katastrofnivåer som blivit fallet i Nederländerna, Frankrike och Tjeckien.
Göran Persson: socialdemokratisk immigrationspolitik naiv och verklighetsfrämmande.
Gamle partiledaren, numera konsulten och lantjunkaren Göran Persson, har nyligen lyft fram Socialdemokraternas naiva och verklighetsfrämmande flykting- och migrationspolitik fram till hösten 2015 och förutspår samtidigt att problemet med en invandring omfattande stora volymer kommer att växa. https://www.expressen.se/nyheter/persson-naiv-flyktingpolitik-det-straffade-sig-hart/
Media har på senaste tid gjort ett relativt stort nummer av att Sverigedemokraterna (SD) tappat i flera opinionsmätningar. Klart är att SD noteras för vikande siffror i de senaste tre mätningarna.
I Dagens Nyheter/Ipsos februarimätning, presenterad den 25 februari, får det Sverige-vänliga partiet 16,2 procent av de tillfrågades sympatier, vilket är en nedgång med 0,5 procentenheter jämfört med föregående mätning. Jämför man med samma instituts decembermätning blir tappet 2,7 procentenheter.
Således en tämligen substantiell tillbakagång. Den troligaste förklaringen till denna utveckling är att ett antal övriga partier, främst Moderaterna, i ljuset av asylkrisen övergått till en mer restriktiv hållning i denna i nuläget allt överskuggande fråga. http://www.dn.se/nyheter/politik/sverigedemokraternas-stadiga-uppgang-bruten/
Även i TV4/Novus februarimätning backar Sverigedemokraterna något – från 20,3 procent i januari till 19,3 procent. Hos Aftonbladet/Inizio antecknas SD för 20,9 procent, back med 1,3 procentenheter. Den obestridliga tillbakagången till trots rör det sig dock fortfarande om höga opinionssiffror, vilka kan jämföras med 12,9 procent i valet 2014 vilket var mer än en fördubbling jämfört med 2010 och ansågs vara en nästan osannolik framgång.
Det är ett faktum att många moderater varit i hög grad missnöjda med den svängdörrspolitik i immigrationsfrågan, men också den militära nedrustningspolitik, som infördes av Fredrik Reinfeldt och de så kallade nya Moderaterna. De gick därför över till SD. Nu när samma typ av väljare upplever att M-partiet skärpt till sig åtminstone när det gäller invandringen går de tillbaka till det gamla partiet.
Svängdörrspolitikens tandempar: Fredrik Reinfeldt och Anna Kinberg Batra.
Moderaterna är det parti som överlag gått starkast i de senaste mätningarna, under det att de regeringsbärande Socialdemokraterna och Miljöpartiet är på tillbakgång. Socialdemokraterna, som till och med Göran Perssons statsministertid stod i viss särklass i svensk partipolitik, ansågs ha gjort ett katastrofval 2006 då partiet fick 35,0 procent av rösterna. Det innebar att man detroniserades av alliansregeringen med Reinfeldts parti i spetsen, vilket landade på 26,2 procent.
Sossarnas 35 procent (eller noga taget 34,99) 2006 var det sämsta valresultatet för partiet sedan 1914, då det under Hjalmar Brantings ledning blev rikets andra största parti med 36,4 procent av rösterna. Störst blev Arvid Lindmans Allmänna valmansförbundet (det vill säga högern) som blev marginellt större med 36,7 procents väljarstöd. 2010 skulle S komma tillbaka i stor stil, var det tänkt. Mona Sahlin visade sig emellertid inte vara någon större röstmagnet för sosseriet, som gick bakåt till 30,66 procent, medan Moderaterna avancerade framåt till 30,06 procent.
Och nu är S under statsminister Stefan Löfvens så kallade ledning på väg ner mot 20-procentsstrecket, samtidigt som också MP tappar mark och närmar sig det magiska 4 procent, fast så att säga från fel håll. Borgerligheten har i de senaste mätningarna passerat det rödgröna blocket.
S-MP-regeringen allt mer skakig – men när får M ”tummen ur” och fäller den med SDs hjälp?
Det verkar nästan faktiskt som om Moderaterna nu går in för att vara mer sverigedemokratiska än vad originalet är. Senast i dag menade partisekreteraren Tomas Tobé på Expressen debatt att ”Sverige behöver en tillfällig flyktingpaus” och erkänner självkritiskt, att den tidigare förda politiken inte varit tillräcklig för att hantera problematiken med den väldiga asylanstormningen. http://www.expressen.se/debatt/sverige-behover-en-tillfallig-flyktingpaus/
Några dagar tidigare hade Moderaternas andre vice ordförande Elisabeth Svantesson dammat av ett SD-förslag från 2014 om obligatorisk samhällsorientering för nyanlända. Ett förslag som Moderaterna i allmänhet och Svantesson i synnerhet, i egenskap av tidigare arbetsmarknadsminister, emfatiskt motsatt sig! Så kan det gå till när eftertankens kranka blekhet gör sig påmind. http://www.expressen.se/nyheter/sd-forslag-fran-2014-fors-fram-igen–av-m/
Inte heller Sverigedemokraterna har förhållit sig passiva. Partiledaren Jimmie Åkesson gjorde nyligen ett utspel som gick ut på att det skulle bli möjligt att ta ifrån utlänningar svenska medborgarskap som erhållits på falska grunder. ”Medborgarskap”, ansåg Åkesson, ”är något som man förtjänar och något man inte kan ljuga sig till eller få på falska grunder. http://nyheter24.se/nyheter/politik/831982-sds-avbryta-medborgarskap-sd-sverigedemokrater-jimmie-akesson
Jimmie Åkesson utmanar nu Moderaterna att visa att de menar allvar med sin nyfunna, restriktiva immigrationspolitik. Det är en sak att göra populistiskt färgade utspel som får opinionssiffrorna att skjuta i höjden, en helt annan att visa att den påstådda ”omprövningen” är seriöst menad. Åkesson har varit öppen med att han gärna ser ett samarbete SD-M i syfte att få bort S-MP-regeringen, och många moderata kommunpolitiker är inne på samma linje.
Jimmie Åkesson och SD utmanar M att förvandla retorik till handling.
Ledande M-politiker anförda av partiledaren Anna Kinberg Batra kör dock över ”gräsrötterna” och säger blankt nej till samarbete med det parti M stulit många av sina restriktiva invandringspolitiska förslag från. Samma Kinberg Batra som valdes in i partistyrelsen 2010 och då var en av dem som hjälpte till att utforma den reinfeldtska ”öppna era hjärtan”-politik som lett fram till den nuvarande asylkrisen.
25,5 procent och största parti. Det är kontentan för Sverigedemokraterna i Nyheter idag/Sentios februarimätning. SD har därmed oförändrade siffror jämfört med januarimätningen. Länken överst.
För Socialdemokraterna innebär den nya mätningen en veritabel katastrof, osäkert vilken i ordningen. Med 21,1 procent är sossarna bara tredje största parti och går därmed ner med nästan 2 procentenheter visavi resultatet i januari. Moderaterna noteras för 21,8 procent och ökar med 1,7 procentenheter.
Tillsammans når S, MP och V 32,7 procent mot 36,1 för de borgerliga partierna. Värt att notera är att båda ”övriga partier”, Piratpartiet och Feministiskt initiativ, båda går framåt och når 1,8 respektive 3,2 procent av väljarsymparierna hos norska Sentio. Endast PPs blygsamma men dock framgång uppges vara statistiskt säkerställd.
Sentios webbmätning i samarbete med nyhetssajten Nyheter idag – som anses vara SD närstående men ägs av en piratpartist – utfördes 3-9 februari. Av de 1037 respondenterna uppgav 738 vilka partisympatier de hyser. Sentios mätningar är vad beträffar SD extra intressanta, då Sentio var det opinionsinstitut som bäst av alla lyckades pricka det faktiska valresultatet.
Regeringen senaste utspel om immigrationen innehåller punkter som SD helt kan instämma i.
Såväl regering som opposition har alltmer närmat sig Sverigedemokraterna vad avser åtgärder för att minska immigrationen. Det förefaller dock som om endast Moderaterna fått utdelning i form av högre opinionssiffror. Sosseriet fortsätter sin remarkabla kräftgång och kommer snart att ha dykt under 20-strecket om inget drastiskt sker. Till betydande del torde detta bero på att regeringsalliansen med tokpartiet Miljöpartiet är ett formidabelt sänke för S.
Parallellt härmed dalar statsminister Stefan Löfvens personliga popularitet drastiskt och befinner sig nu under SD-ledaren Jimmie Åkessons. Det råder ingen tvekan om att det råder desperation inom sosserörelsen, och på sina håll finns en rädsla för så kallad pasokifiering – det vill säga att partiet kommer att gå samma öde till mötes som det grekiska sossepartiet Pasok.
Pasok var under flera årtionden det dominerande partiet i Grekland men är nu i det närmaste utraderat. När man studerar den socialdemokratiska utvecklingen i Sverige står det klart att det finns fog för pasoikifieringsrädslan. Jämfört med Löfven framstår de tre närmast föregående S-ledarna Göran Persson, Mona Sahlin och till och med Håkan Juholt som mer eller mindre framgångsrika.
Jimmie Åkesson (SD) tänker sig ett samarbete med M.
Moderaternas immigrationspolitik är sedan i höstas i stort sett en blåkopia på SDs, och partiet tackar säkert sin lyckliga stjärna för att Fredrik Reinfeldt tackade för sig efter valfiaskot 2014. Senast har Reinfeldt varit i Finland och mästrat vårt stackars östra broderfolk om massinvandringens välsignelser. Uppenbarligen saknar han varje tillstymmelse till förståelse för det elände hans fanatiska svängdörrspolitik lett till: http://avpixlat.info/2016/02/11/reinfeldt-predikar-om-massinvandringens-fortrafflighet-for-finska-politiker/
SD-ledaren Jimmie Åkesson har föreslagit ett samarbete mellan SD och M i syfte att störta S-MP-styret, men hittills har M-bossen Anna Kinberg Batra slagit dövörat till. Det är synd, ty mellan SD-politiken och gammelmoderat politik finns stora likheter avseende sådana centrala frågor som immigrationen, försvaret samt lag och ordning.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 