Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Den undersätsige spionen: vad alla bör veta om Jan Guillou

Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.

Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).

Orsaken till den förre spionens utbrott var att Busch föreslagit, att Sverige skulle bygga fängelser i länder som Somalia och Afghanistan för att kunna härbärgera brottslingar som ej är svenska medborgare. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dldRJo/ebba-busch-framstar-som-en-elak-liten-fan

Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet  – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…

Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist

Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.

IB-chefen Birger Elmér.

Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/

Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.

Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r

Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou

Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige  svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.

Innan Guillou blev rikskändis var  han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.

Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.

Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en  SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/

Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg

Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/

Jag har  något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.

En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling

Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.

Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens  bekanta soptipp.

 

 

Är George Soros världens farligaste man?

George Soros – världens farligaste man?

George Soros är en amerikansk finansman, valutaspekulant och politisk aktivist. Det finns de som skulle kalla honom världens farligaste man. Här följer en översikt över hans verksamhet, särskilt som sponsor av det Demokratiska partiet i USA, i TV-programmet The O´Reilly Factor den 16 augusti 2016: https://www.youtube.com/watch?v=x0nN9xPlrDY

Sajten DCleaks har avslöjat att hackare, troligen av rysk proveniens, lyckats komma i besittning av omkring 2000 dokument härrörande från Soros paraplyorganisation Open Society Foundations (OSF) och att dessa dokument avslöjar bland annat följande:

• OSF har skänkt 13 miljoner US dollar (cirka 100 miljoner svenska kronor) i kampanjbidrag till det Demokratiska partiet i USA vars presidentkandidat Hillary Clinton Soros stöttar (Clinton kallade för några år sedan George Soros ”en välsignelse”);
• OSF stödjer verksamhet som syftar till att avskaffa Israel som judisk stat och har skänkt 10 miljoner dollar till anti-israeliska individer och grupper;
• OSF motarbetar aktivt organisationer och grupper vilka engagerar sig mot jihadism och islamism och bekostar utredningar av anti-islamister såsom Pamela Geller och Liz Cheney, den senare en av grundarna av organisationen Keep America Safe;
• OSF skänkte 25 000 US dollar (cirka 200 000 kronor) till den svenska vänsterstiftelsen Expo för att denna skulle påverka utgången av valet till Europaparlamentet i Sverige 2014.

Soros: ”En välsignelse”, enligt Hillary Clinton.

Soros är en samhällsutopist vars ideal är en värld helt utan gränser där människor kan röra sig och bosätta sig hur de vill oavsett anledning. Han har öppet erkänt att han vill se en massinvandring av så kallade flyktingar till Europa i syfte att undergräva förekomsten av nationalstaten. https://www.intellihub.com/liberal-media-financier-george-soros-openly-admits-to-plan-to-destroy-national-borders-flood-europe-with-refugees/

Även om Soros fått ett nära nog entusiastiskt gensvar från Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som personifierar det dåliga tyska samvetet sedan krigsslutet,  ställer sig inte alla europeiska ledare positiva till Soros undermineringsarbete. En som håller ställningarna är Ungerns president Viktor Orbán, som insett att landets gränser måste skyddas från den strida immigrantströmmen.https://sv.wikipedia.org/wiki/Viktor_Orb%C3%A1n

Efter kritik från Orbáns sida svarade George Soros så här (min översättning från engelskan):

Hans /Orbáns/plan behandlar skyddet för de nationella gränserna som målet och flyktingarna som ett hinder. Vår plan behandlar skyddet av flyktingarna som målet och de nationella gränserna som ett hinder.

Ungerns president Viktor Orbán är starkt kritisk till Soros ”öppna gränser”-politik.

Mycket tydligare än så kan det inte gärna sägas: de nationella gränserna skall försvinna, individer skall kunna flytta och röra sig helt utan nationella eller andra restriktioner. Säkerhetsöverväganden är något oönskat – bring it on!

Inför valet till Europaparlamentet 2014 satsade George Soros rejält på att påverka valutgången: målsättningen var att EU-vänliga partier skulle gå segrande fram medan nationalistiskt betonade och EU-kritiska partier skulle bita i gräset.

För svenskt vidkommande valde Soros, som nämnts ovan, att sponsra stiftelsen Expo för att denna skulle utbilda aktivister och organisationer med syftet att motarbeta Sverigedemokraterna (SD). Bland annat stöddes något som kallades Tillsammansskapet, en så kallad gräsrotsorganisation som under valrörelsen störde SD-möten genom att exempelvis vända ryggarna åt SD-ledaren Jimmie Åkesson och skramla med nyckelknippor.

I etablissemangsmedia har det varit knäpptyst om Soros Expo-stöd, och expoiterna själva har tigit som muren. Den ej sällan välinformerade alternativsajten Nyheter idag publicerade dock följande artikel efter uppgifterna om hackningen av Soros-dokumenten: http://nyheteridag.se/lackan-avslojar-george-soros-betalade-expos-grasrotsrorelse-for-att-paverka-valet-2014/

Vänsteraktivister i Tillsammansskapet, uppbackade av George Soros, vänder Jimmie Åkesson ryggen i Södertälje 2014. Foto: Tommy Hansson

Vem är då George Soros? Född i Ungerns huvudstad Budapest som György Schwarz den 12 augusti 1930 i en sekulär judisk familj har han i dag uppnått den aktningsvärda åldern 86 år. Han vill gärna kalla sig filantrop och uppskattas av det amerikanska finansmagasinet Forbes vara god för 24,9 miljarder US dollar (onkring 200 miljarder svenska kronor). Soros är nu gift (för tredje gången) med Tamiko Bolton och har fem barn sedan tidigare. https://en.wikipedia.org/wiki/George_Soros

Soros lyckades överleva de kaotiska förhållandena i Budapest i slutskedet av Andra världskriget och tog sig som 17-åring 1947 till London, där han genomgick ekonomiska studier vid London School of Economics. 1956 flyttade han till New York och inledde därmed sin illustra karriär som internationell finans- och affärsman. Att han hade lyckan med sig är ställt utom allt tvivel. Under de forna öststaternas övergång från kommunism till kapitalism 1984-89 anses George Soros ha spelat en viktig roll.

Faran med att ha exempellösa framgångar är att drabbas av storhetsvansinne. George Soros är intet undantag härvidlag, snarare tvärtom. Han har öppet erkänt att han redan i ungdomen hade messianska fantasier och började se på sig själv som ett slags gudomlighet. Han kunde göra som han ville, normala samhällsregler gällde inte honom.

I en intervju har han sagt följande (min översättning från engelskan):

Det är ett slags sjukdom när du anser dig vara något slags gud, skaparen av allting, men jag känner mig bekväm med det sedan jag började leva ut det.

Så numera fantiserar alltså George Soros inte, han lever ut gudsfantasierna. Vidare har han uppgivit att han ibland trott sig vara galen och att hans far faktiskt led av paranoja. http://americantoday.news/george-soros-i-am-a-god-i-created-everything-i-control-america-and-hillary-clinton/

För ett antal år sedan påstod sig George Soros se välvilligt på det judiska folk han själv är en del av och känna sympati för den judiska staten Israel. Kanske ljög han då, eller också har han ändrat sig. De nu genom hackning blottlagda handlingarna visar, som framhållits ovan, att George Soros satsat minst 10 miljoner dollar på att undergräva Israel. http://observer.com/2016/08/not-shocking-george-soros-funds-progressive-war-on-israel/

Det är icke ovanligt att judar i likhet med George Soros, som inte känner sig tillfreds med sin judiskhet, blir så kallade självhatande judar. Det är ett hat som tenderar att gå ut över Israel. Ett svenskt typexempel på denna personlighet är författaren och debattören Göran Rosenberg, ett annat konstnären och vänsteraktivisten Dror Feiler.

(Only) Black Lives Matter: courtesy George Soros.

Ännu ett exempel på var Soros politiska sympatier står att finna är, att han frikostigt stött den våldsbenägna och öppet rasistiska svarta rörelsen Black Lives Matter (som lika väl skulle kunna kalla sig Only Black Lives Matter). http://www.thenewamerican.com/usnews/politics/item/23896-hacked-documents-soros-funded-black-lives-matter

George Soros kan betraktas som ett slags modern version av kung Midas – allt han vidrör förvandlas till guld. Detta kan dock under vissa omständigheter vara en tvivelaktig gåva: till slut förvandlades även maten till guld för konung Midas, och han tvingades inför gudarna avsäga sig sin välsignelse som hade blivit honom till en förbannelse.https://sv.wikipedia.org/wiki/Midas

Soros har otvivelaktigt i rollen som filantrop stött en del värdiga projekt, men i dessa yttersta av dagar är han inte längre the good guy. Med drag av storhetsvansinne och kanske rentav galenskap menar jag att han på goda grunder kan anses vara en av världens farligaste män.

Alexander Soros, 31, garanterar Soros-imperiets kontinuitet.

Skulle Hillary Clinton och hennes vicepresidentkandidat Tim Kaine bli valda till Vita huset den 8 november kan vi få se en USA-ledning som äter ur händerna på George Soros. Den senares son, Alexander Soros, är god vän med Kaine och delar dennes syn på att det hårt kritiserade kärnvapenavtalet mellan USA/Västvärlden/Kina och Iran inneburit en välsignelse för världen.

 

 

Så sätts svensk yttrandefrihet ur spel: politisk korrekthet, gummilagar och självcensur

Ryska människorättsaktivister hedrar mördade journalisten Anna Politkovskaya.

Gratistidningen Metro markerade den så kallade Pressfrihetens dag den 3 maj med en förstasida, där all text hade täckts över med svart färg utom ord som bildar meningen ”Så här liten del av världens Befolkning /sic!/ har tillgång till fri press.” Inne i tidningen konstateras att situationen för pressfriheten – och i ett vidare perspektiv yttrandefriheten över huvud taget – förvärrats globalt.

Bland annat har hoten mot journalister i krigs- och oroszoner i Mellanöstern och Afrika blivit allvarligare. I en krönika bereds vänsterdemagogen Göran Greider dessutom utrymme att förklara varför den fria pressen behövs och att ondgöra sig över att ”Medierna har blivit alldeles för rojalistiska”.

Jag betvivlar inte att det kan vara förenat med livsfara att arbeta som krigsreporter i Syrien eller Irak eller att bevaka mullornas regim i Iran.  Självfallet sitter press- och yttrandefriheten trängre i sådana länder, liksom i totalitära/kommunistiska diktaturstater såsom Nordkorea, Kina och Kuba. Vi behöver bara förflytta oss cirka 30 mil över Östersjön för att konstatera, att en skribent eller publikation som rackar ner på Putins styre i Ryssland inte ligger speciellt bra till. Anna Politkovskaja, mottagare av Olof Palmes pris 2004, fick 2006 plikta med livet sedan hon rapporterat ”fel” om Putins krig i Tjetjenien för att nu ta det troligen mest kända exemplet på journalistmord i Ryssland. http://www.sydsvenskan.se/varlden/kand-rysk-journalist-mordad/

Detta innebär emellertid inte, att vi har någon större anledning att slå oss för vårt kollektiva svenska bröst vad beträffar yttrandefriheten. Det kanske inte behöver framkalla någon katastrofvarning att Sverige sjunkit från plats fem till plats åtta i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2016 http://www.gp.se/nyheter/sverige/sverige-tappar-i-pressfrihetsindex-1.196177, men det finns sannerligen tillräckligt många exempel på att utvecklingen går mot mindre, inte större, frihet och förnuft i press, etermedia och rättsväsende även i vårt trots allt relativt fredade hörn av världen.

När det gäller exemplet Sverige är det anmärkningsvärda det faktum, att press- och yttrandefrihet inte i första hand hotas av regeringen eller militären – hotet kommer till betydande del från medierna själva, som dels förvränger och vinklar verkligheten, dels undanhåller fakta, dels tillämpar självcensur.

Birger Schlaug, ett av Miljöpartiets mer lyckade språkrör genom åren, skrev 1997 en bok med titeln Svarta oliver och gröna drömmar (Norstedts 1997) där han öppenhjärtigt lyfte fram de styrande klassernas tysta överenskommelse att mörka sanningen om massinvandringen och dess långtgående negativa konsekvenser för vårt land:

Lögnen kan få dystra konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga hela sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. https://sv.wikiquote.org/wiki/Birger_Schlaug

Antagligen trodde tillskyndarna av denna självcensur, att folk i allmänheten var så korkade att de faktiskt skulle kunna gå i land med den stora lögnen. De hade fel. De hade blivit betydligt mindre besvikna om de tagit den amerikanske presidenten Abraham Lincolns (1809-65) välmenta råd ad notam: ”Du kan lura alla ibland och en del av tiden, och en del hela tiden, men aldrig alla hela tiden.”

Nu sket det sig rejält, och följderna av detta blev att det föraktade partiet Sverigedemokraterna inte bara såg dagens ljus utan även kom in i riksdagen 2010 samt att en hel flora av alternativa medier av skilda slag växte fram. Detta har på ett genomgripande sätt förändrat det politiska och mediala landskapet i Sverige. Birger Schlaug och ett fåtal andra mer eller mindre insiktsfulla aktörer må ha lärt sig läxan, men det märkliga är att många andra inte har blivit ett dugg klokare av utvecklingen. Nedan följer några ganska slumpvis utvalda exempel härpå.

Ett tämligen dråpligt exempel gäller en 38-årig Facebook-användare i Nyköping i Södermanland, som ilsknade till på högljudda böneutrop i samband med en muslimsk utomhusgudstjänst nära hans hem 2014 så till den grad att han skrev följande: ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen.”

En kammaråklagare vid namn Michael Forsberg visade sig sakna såväl humor som vanligt sunt förnuft och väckte åtal mot Facebook-skribenten för brottet ”hets mot folkgrupp”. Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, var en av dem som insåg att åklagaren i fråga gjorde alla en otjänst genom åtalet – Facebook-skribenten, yttrandefriheten, rättsväsendet och icke minst de muslimska gudstjänstfirarna, vilka som en följd av den uppmärksamhet åtalet väckte kom att framstå i en löjeväckande dager.

Schultz framhöll i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Det är väldigt märkligt och är en rejäl inskränkning i yttrandefriheten om det inte går att uttrycka sig raljant och kritiskt om religion.” http://www.svd.se/atal-for-hets-mot-folkgrupp-inskranker-yttrandefriheten Uppenbarligen gick också tingsrätten i den goda staden Nyköping på denna linje, eftersom den ogillade åtalet och frikände den sarkastiske skribenten 2015.

Tingsrätten underkände åtalet mot en man som liknade en muslimsk böneutropare vid en magsjuk åsna.

Det bör påpekas, att ett raljant yttrande av det här slaget aldrig hade uppmärksammats om religionen det var fråga om hade varit någon annan än islam; muslimer är ohotade världsmästare när det gäller att känna sig kränkta.

Den svenske debattören Björn Norström, som är bosatt i USA, gör i ett inlägg på sajten Avpixlat den 2 september 2014 bland annat följande intressanta reflektion:

Det är också värt att notera att /genom/ massinvandringen till Sverige från kulturer som helt saknar respekt, uppskattning och förståelse för yttrandefrihet och demokrati och framväxten av islam i landet, inskränks den svenska yttrandefriheten och demokratin successivt. http://avpixlat.info/2014/09/02/yttrandefrihet-i-sverige-och-usa-en-jamforelse/

Yttrandefriheten och demokratin är, menar Norström, betydligt livskraftigare i USA där en händelse som jämförelsen mellan den magsjuka åsnan och böneutroparen knappast skulle ha kunnat föras till domstol eftersom det inte finns någon lagstiftning motsvarande den om hets mot folkgrupp. Här ges yttrandefriheten ett starkt skydd genom Bill of Rights (rättighetsförklaringen). Denna består av de tio första tilläggen till USAs konstitution och antogs av kongressen 1789 och trädde i kraft 1791. Dock skall inte undanskymmas att det även i USA pågår lobbyverksamhet i syfte att minska yttrandefriheten genom att stämpla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter inklusive raljerande kritik mot religion såsom hate speech.

Rättighetsförklaringen garanterar amerikanska medborgare yttrandefrihet.

”Hets mot folkgrupp” sorterar i Sverige under den juridiska samlingsrubriken ”hatbrott”. Detta är dock ingen självständig brottsrubricering utan en straffskärpningsförordning, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte hade varit hat mot en bestämd grupp eller en person/personer som tillhör denna grupp. Etniska svenskar är dock undantagna från den aktuella lagstiftningen.

Hets mot folkgrupp kallades tidigare ofta även Lex Åberg efter nationalsocialisten och antisemiten Einar Åberg (1890-1970). När Förintelsen av judarna blev allmänt känd efter Andra världskrigets slut 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter spreds också utomlands, vilket bedömdes kunna ge Sverige dåligt internationellt rykte. Detta var skälet till att lagen rörande ”hets mot folkgrupp” antogs 1948.

Einar Åberg dömdes vid sex tillfällen enligt denna lagstiftning. Mest blev det bötesstraff, men åren 1954-56 blev det fängelsestraff i sammanlagt tre månader för Åberg. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är två års fängelse om brottet bedöms som grovt.

Syftet med lagen rörande hets mot folkgrupp var gott: den skulle förhindra fortsatt antisemitism och hets mot judar efter kriget. Under senare år har lagstiftningen i fråga emellertid utvecklats till att bli ett av de främsta hoten mot yttrandefriheten i Sverige. Den bör därför enligt denna bloggares mening avskaffas skyndsammast möjligt. Den har blivit en gummilag syftande till att klämma åt debattörer som inte anpassar sig enligt rådande normer om politisk korrekthet. Den har blivit ett hot mot demokratin.

Polisen gjorde en mycket märklig husrannsakan hemma hos Åsa Westerberg på grund av påstådd misstanke om ”hets mot folkgrupp”.

Denna slutsats är ofrånkomlig när man studerar några av de rättsfall och polisingripanden som hittills gjorts med hänvisning till den aktuella lagstiftningen sedan det senaste sekelskiftet. Låt oss börja med det mig veterligen senaste fallet, som vad jag känner till endast tagits upp till behandling på alternativsajten Avpixlat.

Den 28 april 2016 vaknade Åsa Westerberg, bosatt i södra Stockholms-området, av att det bultade på hennes dörr. Det visade sig vara några personer som hävdade att de kom från polisen och ville göra husrannsakan. De vägrade identifiera sig och var därtill obenägna att uppge av vilken anledning husrannsakan skulle göras (regeln om en warrant, alltså att polisen måste förete en obligatorisk av åklagare utfärdad order om husrannsakan som vi ser prov på i nästan alla amerikanska och brittiska kriminalfilmer, gäller inte i Sverige). http://avpixlat.info/2016/05/03/tankebrott-nu-gor-polisen-husrannsakan-om-du-skriver-fel-saker-

Omsider framkom att brottet som Åsa misstänktes för gällde hets mot folkgrupp – hon skulle ha skrivit något på sitt Facebook-konto som skulle kunna hänföras till denna lagstiftning; under genomsökningen av Åsas bostad, då bland annat underkläder och annat fotograferades och rotades i, antyddes dock att det skulle kunna vara frågan om skattebrott. Dock hittade Åsa, sedan poliserna avlägsnat sig, en handskriven lapp som fastställde det misstänkta brottet till ”hets mot folkgrupp”. Texten var undertecknad av en Anders Garter, stationsbefäl hos polisen i Västberga. När detta skrivs har Åsa Westerberg varken delgivits misstanke eller kallats till förhör avseende något brott. http://avpixlat.info/2016/05/04/handskriven-lapp-fran-polisen/

Så här kan det alltså gå till i det svenska så kallade rättssamhället anno domini 2016: skriver du något som någon upplever som olämpligt kan polisen komma och bulta på din dörr när du minst anar det. Det behöver dock inte vara polisen som står på tröskeln. Det kan också vara en aggressiv reporter som kör upp en mikrofon och en kamera eller ett anteckningsblock i synen på dig och kräver dig på besked om saker du påstås ha skrivit om på nätet, eventuellt under signatur.

Docent Jim Olsson bad Expressen-reportern dra åt helvete och stämde sedan tidningens chefredaktör för förtal.

Detta hände Jim Olsson, bosatt i göteborgska Västra Frölunda och docent i partikelfysik, vilken råkade ut för Expressens gangsterlika journalistiska metoder för något år sedan då tidningen bestämt sig för att avslöja ”näthatet” och under den vänsterextrema Researchgruppens (tidigare AFA-dokumentation) ledning uppsökte docent Olsson och ett antal andra ”syndare”. Resultatet blev svarta krigsrubriker med åtföljande personliga tragedier inklusive ett självmord. http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/har-ar-fler-som-hatar-anonymt-pa-avpixlat/pa-facebook/

Docent Jim Olsson ställde emellertid till ett våldsamt rabalder, vilket tidningen sannolikt inte hade väntat sig. Dels skällde han ut reportern efter noter och bad denne ”dra åt helvete” , dels polisanmälde han tidningens ansvarige utgivare Thomas Mattsson för förtal, då tidningen påstod att han skrivit saker han inte hade gjort. http://nyheteridag.se/nu-atalas-expressen-for-grovt-fortal-mot-jim-olsson/

Det bör framhållas att även den andra slaskpressdraken, Aftonbladet, ägnat sig åt liknande verksamhet som ovan beskrivits och även anlitat Researchgruppen.

När det gäller lagen om hets mot folkgrupp blev åtalet mot pingstpastorn Åke Green 2004 ett pionjärfall, då det var första gången åtal väckts sedan lagen kommit att omfatta homosexuella. Green hade i en predikan i sin församling i Borgholm på Öland redogjort för Bibelns avvisande syn på homosexualitet och därvid polisanmälts av RFSLs lokale ordförande i Kalmar.

Green dömdes för hets mot folkgrupp av tingsrätten i Kalmar 2004. När fallet togs upp i Göta hovrätt 2005 blev det dock frikännande, liksom fallet blev även i Högsta domstolen senare samma år. Detta kunde Green dock inte tacka svensk lagstiftning för, ty i Sverige kan det vara ett brott att citera Bibeln, utan det kunde ske först sedan försvaret under rättegångarna hänvisat till den yttrandefrihet och de mänskliga rättigheter som garanteras av Europadomstolen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/hd-friar-ake-green/

Fallet Green rönte betydande uppmärksamhet i omvärlden och ledde till att Green några år efter frikännandet inbjöds att tala om sina erfarenheter av det svenska rättsväsendet i USA och Etiopien. Som ett kuriosum kan nämnas att pastor Green uteslöts ur den ängsligt politiskt korrekta nykterhetslogen IOGT-NTO på grund av sina bibelrelaterade åsikter om homosexualitet – dock välkomnades han som medlem av Sveriges Blåbandsförbund.

Konstnären Dan Park leds bort av polis medan galleristen Henrik Rönnquist ser på.

Det mest kända – och mest frekventa – offret för hets mot folkgrupp-lagen är tvivelsutan gatuartisten Dan Park. Denne dömdes första gången för brottet i fråga 1998 och då av Umeå tingsrätt, sedan han i provocerande syfte burit en jacka försedd med hakkors. Åren 2012 respektive 2014 dömdes han för samma brott av Lunds tingsrätt på grund av förgriplig konst.

När Park i juli 2014 fick möjlighet att ställa ut några av sina kontroversiella alster på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö dröjde det inte länge innan ditkommenderad polis på order av åklagaren Linda Rasmussen i värsta Gestapo-stil stövlade in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor och grep konstnären, vilken senare dömdes till fängelse i sex månader. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom samt kännbara böter för medhjälp till brott.

Jag vill hävda att i fallet Dan Park sammanfaller rättsväsendets, den politiska korrekthetens och kulturelitens negativa syn på Dan Parks konstutövning på ett sätt som för tankarna till totalitära diktaturstater av typ Nazityskland, Kina, Sovjetunionen och Östtyskland, där endast konst av den typ som godkänts av myndigheterna accepteras medan avvikelser bestraffas.  Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges ställning som civiliserat rättssamhälle där yttrandefrihet råder knakar betänkligt i fogarna.

Exempel på Dan Parks ”olämpliga” konst.

Mer om ingreppen mot Dan Park på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/05/svensk-ddr-polis-slar-till-mot-obekvam-konstnar-beslagtar-konst/

I det formellt demokratiska Sverige behövs det ingen statlig censur där stötande text i tidningar och tidskrifter döljs med svart tusch, som Metro gjorde den 3 maj i pedagogiskt syfte. Här bestämmer politisk korrekthet, självcensur och gummilagar, som lagen om hets mot folkgrupp, vad som får och inte får framföras. Polis och domstolar blir i det perspektivet lydiga redskap för den bestämmande samhällseliten.

Särskilt olyckligt blir det naturligtvis när de så kallade public service-företagen, med ett annat uttryck statsmedia, dit Sveriges television (SVT), Sveriges radio (SR) och Utbildningsradion (UR) räknas, genom en medveten anställningspolitik förvandlas till indoktrineringsinstitutioner för politisk korrekthet i allmänhet och vänsterpolitik i synnerhet med det svenska folket som målgrupp.

Läs mer om denna för demokratin och yttrandefriheten katastrofala utveckling på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/01/02/svt-och-sr-har-blivit-propagandaredskap-for-ras-och-mangfaldsvanstern/

Journalisten och författaren Göran Rosenberg uppskattar inte ”den kompromisslösa yttrandefriheten”.

Det råder slutligen ingen brist på mediapersonligheter för vilka den här utvecklingen alls icke innebär några problem. Tvärtom – de stödjer den aktivt. Dit hör författaren och journalisten Göran Rosenberg, som hänvisar till luddigheter som ”informella regler” när han angriper ”den kompromisslösa yttrandefriheten” och menar att endast vissa åsikter bör få komma till uttryck i medierna: http://www.expressen.se/kultur/frihet-for-vem/

Om Rosenbergs upprörande försvar för självcensur i media har jag skrivit följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/03/05/rosenbergs-forsvar-for-sjalvcensur/

Helle Klein: socialistisk hatmånglerska i kyrkoskrud

Helle Klein i sin numera avlagda prästkappa.

Journalisten, prästen och socialistiska debattören Helle Klein fyller år om precis en vecka (9 juli). Jag bjuder henne här på en tidig födelsedagspresent i form av den här texten.

Helle Louise Klein föddes i en judisk familj i Enskede i södra Stockholm 1966. Farfarsfar var överrabbinen Gottlieb Klein (1852-1914), som var född i dåvarande Ungern. Rabbi Klein företrädde en liberal uttolkning av den judiska religionen. Helle Klein är ett strå vassare när det kommer till att vara radikal eftersom hon inte bara övergett det judiska arvet till förmån för kristendomen utan också är radikalfeminist och socialist.

Helle Klein blev tidigt engagerad i socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. 1991-95 var hon verksam som politisk chefredaktör i socialdemokratiska Örebro-Kuriren för att därefter hamna som ledarskribent på Aftonbladet. 2001 blev hon politisk chefredaktör därstädes. Utmärkande för Helle Klein är hennes djupa avsky för den judiska staten Israel och hennes omhuldande av palestinaaraberna, en ganska typisk inställning för kategorin självhatande judar som hon delar med personligheter som exempelvis Göran Rosenberg, Henry Ascher och Dror Feiler.

I en lång och svassande intervju med Erica Treijs i Svenska Dagbladet den 28 april 2013 beskrivs hon på följande sätt: ”En sökare och en rebell i en och samma kropp, med en inre motor som ständigt går på högvarv.” Vidare: ”…mitt kall är att bilda opinion och förmedla evangelium.” Frågan är bara vilket evangelium det är Klein förmedlar. Särskilt många likheter med det som Jesus predikade har det i varje fall inte, vilket kommer att framgå nedan.

Överrabbin Gottlieb Klein, Helles farfars far.

Om Israel och det judiska citeras hon så: ”Att man är kritisk till en stats politik innebär inte att man kritiserar det judiska – tvärtom.” Om man får tro Klein är alltså  våldsamt ensidig kritik mot den judiska staten Israel lika med att vara för det judiska. Det är en märklig inställning gentemot en stat som bildades just för att tillförsäkra det genom hela historien förföljda judiska folket ett nationellt hem.

Helle Kleins hela skrivarkarriär är fylld av hätska utfall mot den judiska staten. Såvitt jag kunnat utröna har hon aldrig någonsin skrivit ett enda gott ord om Israel. Detta har oundvikligen medfört anklagelser om antisemitism, vilka stundom besvarats med att hennes farfars far minsann var överrabbin. Eljest finns gott om exempel på judar som varit antisemiter med den socialistiske demagogen Karl Marx som mest kända exempel.

Här en länk till bloggen Sapere Aude! (latin för ”Våga att vara vis!”) som analyserar Kleins oförblommerade israelhat och totala bortseende från den palestinaarabiska terrorn mot Israel:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=3094

Under sin tid på Aftonbladet, där Klein bland annat nitiskt försvarade kulturredaktionens publicering av Donald Boströms antisemitiska drapa om påstådda organstölder från den israeliska arméns sida 2009, tjänade hon 140 000 kronor i månaden, hade tjänstebil samt åtnjöt förmånen av en så kallad fallskärm på 2,3 miljoner kronor.

Det gjorde att hon utan några ekonomiska bekymmer kunde utbilda sig till präst i Svenska kyrkan. Den 13 januari 2008 prästvigdes Helle Klein i Stockholms stift. Därefter har hon tjänstgjort som pastorsadjunkt i Nacka församling och präst i Sofia församling på Södermalm. Parallellt med sin prästerliga gärning var Klein även krönikör vid Svenska kyrkans Kyrkans Tidning. Hon fick emellertid sparken därifrån efter en schism med chefredaktör Anders Ahlberg som handlade om hennes personliga vendetta mot prästen Helena Edlund, vilken ett tag var knuten till Sverigedemokraterna (SD).

Ärkebiskop Anders Wejryd lobbar för utökad massinvandring i Almedalen.

I ovan nämnda SvD-intervju förklarar sig Helle Klein vara besviken på Svenska kyrkan, som i hennes ögon uppenbarligen inte är tillräckligt vänstervriden: ”Jag är besviken på kyrkan för att den inte tydligare står upp mot rasism, främlingsfientlighet och islamofobi.” Måhända har denna kritik tagit skruv hos kyrkans makthavare. Under Almedalsveckan i Visby har nämligen ärkebiskop Anders Wejryd  bokat in möten med såväl migrationsminister Tobias Billström som integrationsminister Erik Ullenhag för att understryka vikten av att ha en ännu generösare invandringspolitik.

Det är utmärkande för Helle Klein och andra kyrkliga vänstervridare att de inte förmår skilja det politiska från det religiösa. Allt går i ett. Det är därför Klein kan hoppa på en prästkollega som Dag Sandahl och anklaga denne för att, som i Sandahls fall, ha medverkat i den enligt Klein ”extremistiska rasisttidningen” Dispatch International. Som jag för övrigt själv har förmånen att få medverka i.

Eller hoppa på präster som Helena Edlund och Annika Borg; den senare har av den Klein närstående Seglora smedja påståtts normalisera ”främlingsfientliga krafter i kyrkan och samhället.” Sådana präster har enligt Klein ”bruna åsikter” och ”står för en ideologi som ledde till folkmord.” Sagt alltså av en person som aldrig haft några bekymmer med att negligera det kommunistiska folkmordet på minst 100 miljoner människor.

Dag Sandahl: rasiststämplad av Klein och Seglora för att ha skrivit i Dispatch.

Helle Klein grundade tillsammans med den frånskilda prästen Ewa Lindqvist Hotz, född 1972, 2008 Seglora smedja, avsett att vara en tankesmedja som ”vill verka i kritisk solidaritet med Svenska kyrkan och bilda opinion för öppenhetens och mångfaldens samhälle”. Man vill vidare främja en ”progressiv” teologi inom kristendom, judendom och islam.

Seglora smedja har ibland kallats ”Svenska kyrkans Expo” därför att man ägnar sig åt åsiktsregistrering av kyrkans män och kvinnor som inte står till vänster politiskt och åt att karaktärsmörda avvikare med hjälp av invektiv såsom ”bombhöger”, ”främlingsfientlig”, ”rasist” och så vidare.

Seglora smedja har en nättidning, ger ut böcker och arrangerar seminarier i samarbete med exempelvis Sigtunastiftelsen och Skansen. Ämnen som behandlats är bland andra burkan, abortfrågan, sekulär humanism, sexuella övergrepp inom kyrkan samt svensk vapenexport. Seglora, uppkallad efter den till Skansen flyttade västgötakyrkan med samma namn, hålls ekonomiskt under armarna av Svenska kyrkan i Stockholms stift och har även fått stiftskollekter att förfoga över.

Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz, ledare för Seglora smedja som är en socialdemokratisk lobbygrupp nödtorftigt maskerad som kristen tankesmedja.

Alla kristet  och/eller troende är nu inte så förtjusta i Segloras verksamhet. Så här skrev Marcus Birro i en blogg i anslutning till den kristna  tidningen Världen idag:

 Men jag har ingen som helst lust att skänka en enda extra krona till Seglora och Helle Klein. Hennes uppfordrande och arroganta ton i olika sammanhang är inte i linje med hur jag ser på Gud, församlingen eller kollekt heller. Kollekt ska gå till fattiga och utsatta i Sverige eller utomlands. Kollekt ska gå till sådant som hjärtat är fullt av. Kollekter ska gå till människor som verkligen behöver dem, inte till socialdemokratiskt styrda tankesmedjor. Helt otroligt.

Hela bloggtexten här:

http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/aldrig-jag-ger-pengar-till-helle-klein/

Marcus Birro har givetvis alldeles rätt. Helle Klein är ingen trevlig person. Det ”evangelium” hon talar om är det socialistiska budskap som härstammar från den självhatande juden Karl Marx. Hon är ingen kristen kärlekspredikant i Jesu efterföljd utan en skamlös hatmånglerska i kyrkoskrud som numera, efter den i alla fall tillfälligt aborterade prästkarriären, härjar i fackförbundstidningen Dagens Arbete med en upplaga på närmare en halv miljon.

Kristne debattören Marcus Birro uppskattar inte Seglora smedja.

Att en figur som Helle Klein tillåts utöva något som helst inflytande över Svenska kyrkan säger egentligen allt om hur lågt denna en gång samhällsbärande institution sjunkit. Den har blivit en advokat för terror i Mellanöstern, ursäktare av totalitära ideologier och ett leverne som flerfaldiga bibelställen skarpt fördömer.

Hur det en gång möjligen kommer att gå för en sådan inrättning tror jag följande ord av Jesus Kristus, yttrade då Mästaren sände ut sina tolv lärjungar att predika det verkliga evangeliet, ger en rätt god uppfattning om (Matteus 10:15):

Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.

Byt ordet ”staden” mot kyrkan så tror jag ni förstår vad jag menar. Förmodligen gör Helle Klein det också.

Förre förrädaren Guillou kan inte hålla sig

Jan Guillou poserar som  jagande machoman.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article16969255.ab

”George Orwell hade fel – mardrömmen fanns i USA.”

Så lyder rubriken till en krönika i Aftonbladet den 16 juni som totats ihop av förre fängelsedömde förrädaren, KGB-medarbetaren och kommunisten Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, till råga på allt född i min hemstad Södertälje 1944. Läs hela artikeln via länken överst om ni orkar.

Guillou driver alltså tesen att Orwell – som egentligen hette Eric Arthur Blair – hade fel när han i den berömda framtidsdystopin 1984  ger en bild av det omänskliga övervakningssystemet i Stalins Sovjetunionen. Det demokratiska USA är mycket värre, hävdar Guillou. Han skriver:

Romanen har ända sedan den kom ut 1948 fungerat som ett av de allra mest effektiva argumenten mot totalitär kommunism. Orwell själv var en antiimperialistisk vänsterman som idag skulle ha befunnit sig på ståndpunkter som exempelvis Vänsterpartiet.

Att Guillou anger felaktigt publiceringsår – 1984 kom ut 1949, ett år före Orwells dödsår – kan vi till nöds stå ut med, kanske rentav också att den in i märgen övertygade kommunisten Jan Guillou uppenbart lögnaktigt antyder att han skulle ha särskilt mycket emot den totalitära kommunistiska ideologin.

George Orwell/Eric Blair (1903-50): vänsterman och brittisk patriot.

När Guillou emellertid solkar den världsberömde författarens  minne genom att påstå att han skulle dela Vänsterpartiets åsikter blir det bara för mycket. Guillou har visserligen rätt när han väljer att beteckna Orwell/Blair som antimperialist – det blev han på grund av sina erfarenheter som ung brittisk polis i Burma på 1920-talet – men George Orwell var en mångbottnad personlighet.

Orwell/Blair tvekade nämligen inte att gå emot strömmen. När hans antisovjetiska fabel Animal Farm (Djurfarmen) kom ut 1943, skedde det i en tidsepok då Sovjetunionen stod mycket högt i kurs i både Orwells hemland Storbritannien och ett USA som leddes av den varme Stalin-vännen Franklin Delano Roosevelt. Att Andra världskriget faktiskt hade möjliggjorts av pakten Nazityskland-Sovjetunionen 1939 hade snart glömts bort, och att tvivla på Stalins goda intentioner framstod vid denna tid närmast som opatriotiskt.

Orwell tvekade dock inte att visa sig politiskt inkorrekt. Det gjorde han inte heller då han under sin sjukdomstid (TBC) i slutet av 1940-talet för en god vän som arbetade vid avdelningen Information Research Department på brittiska utrikesministeriet överlämnade en lista på 38 namngivna personer, vilka av Orwell ansågs vara kryptokommunister och därmed ett hot mot demokratin i Storbritannien.

Nämnda avdelning hade initierats av Labour-partiet och hade till uppgift att propagera för demokrati och antikommunism. Bland namnen på listan återfanns skådespelarna Charlie Chaplin och Michael Redgrave samt en brittisk parlamentsledamot.

Orwell namngav Charlie Chaplin som kryptokommunist och säkerhetsrisk.

Att mot denna bakgrund, som Guillou gör, påstå att den antitotalitäre författaren George Orwell/Eric Blair skulle ha haft det minsta till övers för ett parti som den folkilskne Jonas Sjöstedts Vänsterpartiet – med dess långa historia av samarbete med Sovjetunionen och allsköns andra kommunistdiktaturer – är en ren förolämpning mot Orwell/Blair. Denne må ha varit vänsterman och antiimperialist, men han var också brittisk patriot och såg med all rätt kommunisterna som potentiella eller verkliga förrädare.

Förre förrädaren och spionen Jan Guillou kan helt enkelt inte hålla sig när han ser en chans att förminska kommunismens brott mot mänskligheten och förstora det kanhända överdimensionerade övervakningssystemet i USA, som initierades av den republikanska Bush-administrationen och, sedan det godkänts av allehanda parlamentariska instanser, fördes vidare av Obama-gänget. Och det är inte måttligt vad Guillou brer på:

Men i ljuset från den senaste spionskandalen i USA framstår ändå Stasi som en mild västanfläkt. Då ställs vissa historiska självklarheter på huvudet.

USA, som Guillou ömsom betecknar som världens ”största” eller ”starkaste” demokrati (det sistnämnda är korrekt eftersom Indien är större), har länge varit ett spöke för Guillou, vilket mer än väl framgår av den kraftigt antiamerikanska tendensen i exempelvis hans agentromaner. Ett av skälen till Guillous USA-hat är att detta land är det förhatliga Israels främsta bundsförvant i världen.

Ty är det något som Guillou inte uppskattar så är det judar/israeler, en inställning som  på 60- och 70-talen fick honom att, i likhet med en annan före detta södertäljebo vid namn Göran Rosenberg, stödja de allra mest mordiska och blodtörstiga bland de arabiska mördarband som massakrerade judar/israeler på olika platser i världen som i München 1972.

Så nu är USA i Guillous ögon värre än Sovjetunionen och Östtyskland när det gäller att övervaka sin befolkning. Vad Guillou inte låtsas om är givetvis, att det amerikanska överrvakningssystemet tillkommit efter  11 september-attackerna 2001 i syfte att förhindra terrordåd och att bekämpa USAs fiender och inte för att hålla medborgarna i schack. Guillou tvingas också medge att det ställvis varit tämligen framgångsrikt – genom det amerikanska antiterrorprogrammet har det varit möjligt att eliminera den länge elusive al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin samt en lång rad andra terrorledare på olika håll i världen.

USA/Israel – en kombination som inte uppskattas av Jan Guillou.

Det är sant att talrika amerikaner, likaväl som andra nationaliteter, säkerligen upplever övervakningen som besvärande och som ett ingrepp i den privata sfären, låt vara att i en nyligen företagen undersökning en majoritet av tillfrågade amerikaner accepterade övervakningen som nödvändig. Jag har förståelse för sådan typ av kritik.

Dock måste vi hålla huvudet tillräckligt kallt för att inse, att den amerikanska övervakningen inte är ett mål i sig. Och framförallt används den inte för att, som skedde i de nämnda exemplen Sovjet och Östtyskland, spåra upp oliktänkande och placera dessa i läger, på mentalkliniker och i politiska fängelser.

De som drabbas i USA är enstaka, udda personer som Bradley Manning och Edward Snowden, individer som fullkomligt ger fan i den nationella säkerheten genom att lämna ut hemligt material och avslöja för USAs fiender hur de amerikanska underrättelseorganen arbetar. Personligen har jag inga som helst problem med att dessa ställs inför rätta för sin troligen brottsliga verksamhet.

En ungdomligt polisongprydd Guillou som Palestina-krigare som planerade anfall mot israeliska posteringar.

Jan Guillou har slutligen aldrig haft några problem med att svälja barbariskt förtryck i kommunistiska och arabiska/muslimska diktaturer. Han tillhörde exempelvis den galne Irak-härskaren Saddam Husseins ivrigaste påhejare i Sverige och höjde denne och hans socialistiska Baath-parti till skyarna i en bok från slutet av 1970-talet med titeln Irak – det nya Arabien, skriven tillsammans med dåvarande hustrun Marina Stagh.

Då känner han sig desto mer hemma med att racka ner på förhållandevis mindre oegentligheter i den demokratiska delen av världen, främst i USA och Israel. Han kan knappast skylla på sin relativt framskridna ålder. Det är de kommunistiska ränderna  som aldrig går ur. Frågan är bara varför någon  längre tar honom på allvar som politisk kommentator, om någon nu gör det. Han skriver inte ens bra.

Rosenbergs försvar för självcensur

Göran Rosenberg vill se en begränsad yttrandefrihet.

Skriftställaren och debattören Göran Rosenberg går i en artikel på Expressens kultursidor den 4 mars till angrepp mot vad han kallar ”idén om den kompromisslösa yttrandefriheten”.

Rosenberg försvarar ”informella regler” som han menar är en förutsättning för att yttrandefriheten skall fungera. Tyvärr, anser Rosenberg, har denna yttrandefrihet satts ur spel genom kompromisslösa skriverier av exempelvis sajten Avpixlat och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Han är inte komfortabel med att debattklimatet förändrats mot en större öppenhet.

Rosenberg avslutar sin artikel på följande sätt:

Vad försvaret av yttrandefriheten i dag kräver är därför inte kompromisslöshet utan den politiska och sociala förmågan att ingå de nya kompromisser, formella och informella, som krävs för att säkra yttrandefriheten också i nätets och näthatetes tidevarv.

PFLP-ledaren George Habash. En av Göran Rosenbergs gamla idoler.

Vad Göran Rosenberg gör är egentligen att förespråka självcensur. Han är uppenbart irriterad över att under de senaste åren alltfler mediaaktörer, framförallt sådana som för inte särskilt länge sedan skulle ha varit hopplöst marginaliserade i det offentliga samtalet, aktivt börjat ifrågasätta den självcensur i den politiska korrekthetens tecken som ända sedan 1960-talet varit förhärskande i det svenska medielandskapet. Rosenberg använder det så kallade näthatet som slagträ.

Rosenberg, som på 1960- och 1970-talet stod på barrikaderna tillsammans med Jan Guillou och stödde palestinskarabiska terrorgrupper såsom PLO och PFLP och angrep den demokratiska staten Israel, känner sig obekväm med den nya öppenhet som tillskapats genom aktörer såsom Sverigedemokraterna, Avpixlat, Tryckfrihetssällskapet och Dispatch International. Han skruvar olustigt på sig när konstnären Lars Vilks utmanar självcensurens gränser genom att avbilda profeten Muhammed som rondellhund.

Göran Rosenberg är en kvarleva från en tid då vänstern kunde fröjda sig åt ett mer eller mindre uttalat åsiktsmonopol eller, för att tala med författaren Lars Gustafsson, problemformuleringsprivilegium. Och han har all rätt att vara orolig. Vi är många som inte tänker inlåta oss på de formella eller informella kompromisser han åsyftar.

Jimmie Åkesson skrev en banbrytande debattartikel.

Därmed inte sagt att man bör skriva eller säga vad som helst. Vulgärt och onyanserat hat med en myckenhet av svordomar och invektiv är aldrig rätt och bör enligt mitt förmenande inte förekomma någonstans. Det är emellertid inte detta Göran Rosenberg i första hand vill åt. Han är ute efter att censurera de åsikter han själv och hans meningsfränder inom den politiskt korrekta kommuniteten ogillar. Det är de åsikterna Rosenberg avser när han orerar om det han kallar ”näthat”.

Som exempel på åsikter som inte borde ha fått framföras nämner Rosenberg en uppmärksammad artikel av Jimmie Åkesson i Aftonbladet 2009 – den skrevs dock inte ”inför EU-valet” som Rosenberg påstår utan i samband med SDs landsdagar på hösten samma år som EU-valet ägde rum – som var försedd med en rubrik som utpekade islam som det största hotet sedan Andra världskriget. Med Rosenbergs ord:

Det som tidigare inte hade kunnat sägas offentligt, kunde nu det.

Ironiskt nog var det dock inte Åkesson som hade satt rubriken till artikeln utan Aftonbladets redaktion. I sak har emellertid Rosenberg rätt. Artikeln var verkligen banbrytande för en ny öppenhet och åsiktsfrihet i svenska media och för det är Åkesson förtjänt av hela nationens tacksamhet.

Den parasitära kulturvänstern och Kamprads nazism

I Expressen 25/8 hävdar Karin Olsson (kulturavdelningen, var annars?) under rubriken ”När brunt målas vitt” att Ingvar Kamprads nazistiska förflutna slätas över. Det är hon förmodligen ensam – det vill säga utanför den inavlade kulturkamarillan – om att tycka, särskilt efter de senaste ”avslöjandena” om att företagsmogulen i ungdomsåren var aktiv i Svensk Socialistisk Samling som leddes av förre överfuriren Sven-Olov Lindholm (1903-98).

Det framgår av Olssons text att hon, utifrån sitt säkerligen starka antikapitalistiska engagemang, har kraftiga invändningar mot att Kamprad ”är förmodligen den enda svenska miljardär som kan ägna sig åt utstuderad skatteplanering och förbli folkets gunstling.” Aja baja, Kamprad. IKEA-grundaren hade också varit oförsynt nog att kalla gamle vännen Per Engdahl, grundare av den fascistiska Nysvenska rörelsen, ”en stor man” i en intervju 2010.

Per Engdahl var vän till bland andra Tage Erlander.

Bör vi då vara upprörda över att den 85-årige Ingvar Kamprad var nationalsocialist och fascist i ungdomsåren (cirka 15 – 25 år) för 60 år sedan? Jag måste erkänna att jag känner mig måttligt upprörd. Dels var det, som sagt, länge sedan. Dels informerade Kamprad själv, då frågan kom på tal på 1990-talet, om det mesta i sin politiska bakgrund. Han tog då emfatiskt avstånd från denna och betecknade den som ”ungdomsförsyndelser” (och ja, man är fortfarande ungdom vid 25 års ålder, man kan fortfarande bli medlem i vilket partipolitiskt ungdomsförbund man vill, till exempel).

När det gäller Aftonbladet, som också uppmärksammat Kamprads förflutna, förtjänar det påpekas att tidningen under Torsten Kreugers ledning (Kreuger var bror till tändstickskungen Ivar Kreuger) under hela Andra världskriget ivrigt stödde Hitler och Nazityskland. Detta är i och för sig gamla nyheter. Liksom att Kamprads bakgrund i hög grad är det.

Om Per Engdahl (1909-94), till följd av sin blindhet  under senare år  kallad ”den blinde siaren”, kan det sägas att han faktiskt och det utan någon som helst konkurrens var den mest intellektuellt högststående av svenska fascist- och nazistledare. Uppsala-akdemikern Engdahl kände på sin tid stora delar av den svenska politiska eliten inklusive Tage Erlander (1901-85) och hade säkerligen nått toppen i vilket parti som helst, om han inte i ungdomsåren förälskat sig i den italienske diktatorn Benito Mussolini (1883-1945) och blivit frälst för den korporativistiska ideologin, som fascismen hade gemensam med den anarko-syndikalistiska rörelsen.

Jag har själv träffat gamla socialdemokrater som har vittnat om att Per Engdahl, sina motbjudande åsikter till trots, ändå hade en icke obetydlig personlig och intellektuell resning. Därför tillåter jag mig faktiskt att hysa en viss förståelse för Kamprads ord om att Engdahl var ”en stor man”.

Aftonbladet var under Torsten Kreugers ledning pronazistisk och protysk.

De nya ”avslöjanden” som journalissan Elisabeth Åsbrink kommit med går ut på att Kamprad ej endast haft samröre med den mera fascistiska än nazistiska Nysvenska rörelsen utan även med Svensk Socialistisk Samling, de så kallade lindholmarna efter ovan nämnde Sven-Olov Lindholm. Vilken på äldre dar för övrigt  blev vänsterpartist och ivrig kärnkraftsmotståndare. Det är inte särskilt mycket att komma med.

Varför anses det då så mycket värre att ha haft en  flört med nazism och fascism för mer än ett halvsekel sedan än att vara kommunist i dag? Frågan kom osökt för mig sedan jag i senaste numret av tidningen Dagens Samhälle blivit varse att ”rockartisten” Jerry Williams, alias Erik Fernström, fortfarande kallar sig kommunist. Williams/Fernström har tydligen av någon outgrundlig anledning intervjuats i Dagens Industri och då menat att ”Det gör inget om revolutionen startar i Täby”.

Att en person hyllar en folkmördarideologi, vars offer kvantitativt vida överstiger de som nazismen bär det rättmätiga ansvaret för, och gör sinnessvaga uttalanden i ledande svensk press anses tydligen inte vara lika illa som att en svensk företagsgigant, medan unge Fernström (född 1942) fortfarande tultade omkring i tygblöjor (?), anno dazumal hade en synnerligen underordnad ställning i svensk extremnationalism.

Erik ”Jerry Williams” Fernström: ger benet för röd folkmördarideologi.

Och vad anser kultureliten om att ett svenskt riksdagsparti fortfarande leds av en person som tills för några få år sedan fortfarande kallade sig kommunist? Lars Ohly uppgav relativt nyligen att han grät då ”dödens mur”, Berlinmuren, föll 1989. Eller att gestalter såsom Jan Myrdal, Jan Guillou, Göran Rosenberg, Henning Mankell, Anders Ehnmark, Per Olov Enquist med flera i skrivande stund åtnjuter ansenlig aktning trots att de är/har varit ideologiskt medvetna kommunister?

Frågeställningen är retorisk. Jag vet nämligen precis vad det parasitära vänsterkollektiv som jag här valt att kalla ”kulturkamarillan” eller ”kultureliten” anser om dessa och jämförbara individer, vilka stött eller alltjämt stöder några av de värsta mardrömssamhällena som setts under solen: Sovjetunionen, Kommunistkina, Kampuchea, Nordkorea, Nordvietnam, Kuba, Albanien med flera. Som inte missar ett tillfälle att kasta sig över Mellanösterns enda kämpande demokrati, Israel, och backa upp dess blodtörstiga fiender Hamas eller PLO. De anser att det här kommunistgänget är hyvens killar som det inte finns anledning att rikta den bittersta kritik mot.

Alltjämt uppburna kulturpersonligheter som Jan Myrdal anser att Pol Pots/Röda khmerernas folkmord i Kampuchea var nödvändigt.

Bland annat därför bekommer det mig högst marginellt att Ingvar Kamprad viftade med brun- eller svartmelerade flaggor någon gång innan jag var född. Jag har i och för sig, det skall medges, svårt för IKEA. De få gånger jag besökt ett IKEA-varuhus har jag varit nära nervsammanbrott på grund av svårartad trängsel och högt uppdriven stress. De produkter jag och min familj inhandlat där har dessutom haft högst begränsad livslängd sedan jag efter mycket svärande äntligen lyckats skruva ihop dem.

Ändå är Ingvar Kamprad för mig en av vår tids svenska hjältar. Utan individer som honom stannar Sverige. Därför blir jag förbannad när den fullkomligt värdelösa kulturvänstern, som man strängt taget hellre borde göra IKEA-lampskärmar (*) av än att ta på något som helst allvar, försöker sätta dit honom genom avslöjanden som inte är några avslöjanden.

(*) Observera: ironiskt, ej bokstavligt, menat.

Antisemitism i dokumentär

Den liberale israeliske filmaren Yoav Shamir har gjort en dokumentär kallad Defamation som visades i SVT1 den 1 februari. I pressens presentation av filmen heter det att Shamir i egenskap av israelisk medborgare aldrig själv upplevt antisemitism och därför var nyfiken på fenomenet. Tyvärr visas i presspresentationen en bild av Anti Defamation Leagues (ADL) ledare Abraham Foxman som anges föreställa Yoav Shamir. Den riktige Shamir ser ut så här:

Yoar Shamir, född 1970.

När jag slog mig ner för att se filmen hade jag inga höga förväntningar. SVT har ju gjort sig känt för att snart sagt alla veckans dagar, och med all rätt, visa filmer som speglar den tyska nationalsocialismens judehat och allmänna ondska. När det gäller att skildra den judiska stat som efter kriget byggdes upp som ett resultat av samma ondska är SVTs utbud emellertid utomordentligt ensidigt i anti-israelisk riktning.

Mina farhågor förstärktes av det faktum att den tidigare rikligt belönade Yoar Shamir innan han gjorde Defamation var mannen bakom filmen Checkpoint, som också visats i SVT och som siktar in sig på de israeliska gränsstationerna mot palestinskt territorium. Shamir har mot denna bakgrund själv kritiserats för att vara antisemit och ett slags israelisk Mel Gibson, vilken som bekant gjort en del förgripliga för att inte säga idiotiska uttalanden om judar. Shamir har kritiserats även för Defamation och har bemött kritiken bland annat på följande sätt:

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2010/jan/25/israel-race

Ingen kan nog förneka att Shamirs senaste film har en liberal och i grunden Israel-kritisk tendens eller att denne filmare är kritisk gentemot den amerikanska organisationen Anti Defamation League, som grundades 1913 med syftet att bekämpa antisemitism och diskriminering mot judar. Ändå är jag som Israel- och judevän till viss del positivt överraskad av Shamirs film, som också speglar den reflexmässiga antisemitism som förekommer runt om i världen.

Yoav Shamir må hävda att han, som en sorts cineastisk varudeklaration, aldrig personligen stött på antisemitism förrän han gjorde Defamation. Jag tillåter mig tvivla. Bara en sådan sak som att Shamirs 94-åriga farmor, som presenterar sig själv som sionistisk pionjär, i början av filmen hasplar ur sig några av de mest förekommande, antisemitiska schablonerna om att judarna i diasporan är penningsugna skojare som inte arbetar utan bara håvar in pengar. Yoar Shamir måste rimligen ha hört dessa tirader förut.

Låt oss dock hålla Shamirs försäkringar om att han själv aldrig stött på någon antisemitism förut i sitt 40-åriga liv för sanna. I så fall möter han denna mänsklighetens cancer ett flertal gånger genom de människor han intervjuar. Ett tidigt exempel i filmen är en taxichaufför som hävdar att judarna styr världen. Därefter hamnar Shamir i problemområdet Crown Heights i Brooklyn, New York där några yngre svarta personer breder ut sig om hur förfärliga judarna är och som bevis härför tar upp det ökända falsifikatet Sions vises protokoll vilket författades av den tsarryska hemliga polisen med fransk förlaga. Protokollen är, jämte Hitlers Mein Kampf, en given bestseller över hela arabvärlden inklusive de palestinska territorierna.

En betydande del av Yoav Shamirs tid går åt att följa ADL-ledaren Abraham ”Abe” Foxman, en amerikansk medborgare som föddes i vad som numera är Vitryssland 1940 och som ägnar sin tid åt att bekämpa antisemitism och judehat och anses ha stort internationellt inflytande. Vi får i filmen följa Foxman på ett par diplomatiska uppdrag, och en av de scener som rönt mest uppmärksamhet är då han i en taxi säger något i stil med att ”Många av de internationella ledare vi träffar tror att vi judar har ett enormt inflytande världen över, och vi låter dem gärna förbli i den tron.”

Det har påståtts att detta skulle vara ett uttryck för ohöljd cynism, men det är inte min uppfattning. Foxmans öppenhjärtiga utsaga är snarare att se som en realistisk analys av hur de fördomar och vanföreställningar som förekommer över hela världen kan användas för den egna saken. Här följer mer information om Foxman:

http://en.wikipedia.org/wiki/Abraham_Foxman

 Abe Foxman.

Abe Foxman tillhör de judiska makthavare som regelmässigt skälls för att, fastän jude, använda sig av nazimetoder och brukar i antisemitisk vulgärpropaganda avbildas i SS-uniform och så vidare. Shamir himlar bildligt med ögonen när Hoffman med sällskap i några filmsekvenser umgås med en hög representant för den israeliska militären.

Shamirs största bedrift i Defamation är i mitt tycke när han avslöjar den amerikansk-judiske akademikern Norman Finkelstein som den galning han är. Intervjun inleds med att en ämabel Finkelstein – vars huvudtes är att det vuxit upp en industri kring Förintelsen på vilken rika judar skor sig – i verserade ordalag förklarar sig vara förföljd och alldeles oförtjänt skälls för att vara en sinnessjuk psykopat: ”Titta på mig, ser jag ut som en galning?” säger Finkelstein. Vilket han kanske inte gör i just den filmscenen, kanske bortsett från den vilt stirrande blicken.

Mot slutet av intervjun eldar dock amerikanen, vars föräldrar för övrigt överlevde den nazityska Förintelsen, upp sig mer och mer över vad han upplever som Shamirs kritiska frågor. Slutligen ballar han ur totalt och börjar göra hitlerhälsningar som skall antyda att nämnde Foxman men även Shamir själv skulle använda nazimetoder. När Shamir försynt påpekar att detta beteende kanske inte är så jättesmart, uppmanar Finkelstein honom att klippa bort hitlerhälsningarna. Filmmakaren replikerar då att i synnerhet dessa scener kommer att finnas med i den färdiga filmen, varpå Finkelstein genmäler: ”Tror du att jag bryr mig?”

Alla som tidigare till äventyrs tvivlade på att Norman Finkelstein – som samarbetat med bland andra certifierade antisemiter som Noam Chomsky och Robert Faurisson – var en galning fick nu bekräftat att han verkligen är det!

Finkelstein tillhör kategorin ”självhatande judar” och gör därmed sällskap med svenskar såsom Henry Ascher och Göran Rosenberg – ett annat exempel är Israel-födde Dror Feiler – vilka ofta utnyttjas av nationalsocialister och andra jude- och Israel-hatare i dessas propaganda. Det tragiska är att de dessutom inte sällan tycks trivas alldeles förträffligt därmed.

Galningen Finkelstein vid Palestina-möte.

Ett av de genomgående temana i Yoar Shamirs film är en resa en israelisk skolklass gör till Polen och Auschwitz. Shamirs kritiker David Hirsh, själv ytterst kritisk gentemot Israels beteende på Västbanken och i Gaza, menar att Shamir inkasserar lättköpta poänger genom att i stort framställa de israeliska ungdomarna – varav många nu gjorde sin första utlandsresa – som aningslösa offer för den israeliska regeringspropagandan. Jag anser att det ligger en hel del i den kritiken, även om Shamir givetvis själv svär sig fri från den.

I slutet av filmen gör sig Yoav Shamir till tolk för uppfattningen, att Israel och judarna borde tänka mer på nuet och framtiden i stället för att grotta ner sig i den död och förintelse som historiskt drabbat det judiska folket. Han menar också att Israel skulle dra sig tillbaka från så kallad ockuperad mark – alltså områden som erövrades av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967 då omgivande arabländer attackerade Israel – och börja uppträda på ett snällare sätt. Det låter vid första påseendet som sympatiska och, skulle jag vilja säga, typiskt liberala förslag.

Dessvärre är det dock så att det land och/eller folk som glömmer sin historia är dömt att gå under. Dagens Israel är dessutom en av världens yngsta nationer med blott litet över 60 år på nacken. Landet kunde upprättas efter beslut i FN som en direkt följd av Förintelsen – äntligen skulle judarna få ett eget, fredat hemland vilket ju förkunnats redan i samband med Balfour-deklarationen efter Första världskriget. Enligt FNs delningsplan skulle såväl judar som araber få ungefär 5o procent var av det forna brittiska mandatet Palestina. Judarna med David Ben Gurion i spetsen gick med på detta men inte araberna – omgivande fem arabländer gick till angrepp direkt efter utropandet av staten Israel men fick ordentligt med stryk.

Och på den vägen är det. De storskaliga arabiska angreppen har samtliga slutat med arabiska förödmjukelser, vilket länderna i fråga också insett. I stället använder de antijudiska krafterna numera en småskalig krigföring i form av så kallade intifador och annan form av terrorism för att komma åt Israel. Men skulle inte detta upphöra om Israel återlämnade exempelvis Västbanken i arabiska händer?

Nej, det kommer dessvärre inte att ske. Gazaremsan, som Israel överlåtit i palestinska händer och som sedan 2007 styrs av terrororganisationen Hamas, är väl ett utsökt exempel härpå. Trots att Israel alltså avlägsnat såväl bosättningar som militär från Gaza fortsätter Hamas såväl hatpropaganda som väpnad terror mot Israel och drar sig inte för att utbilda och indoktrinera små barn i Israel- och judehat.

Ett snällare Israel vore självmord för Israel. Hamas och likasinnade kommer garanterat inte att ge upp förrän den siste juden återförenats med sina förfäder från Auschwitz. Detta är ett uttryck för ett flertusenårigt hat som inte låter sig hejdas endast för den händelse Israel skulle iakttaga en självutplånande snällism. Framförallt gör Shamir och hans meningsfränder ett gigantiskt misstag då man tar för givet att det är Israel och inte världens antisemiter det är fel på.

Litet märkligt tycker jag till sist det är att en filmare som gör en dokumentär i ämnet antisemitism underlåter att åtminstone kort nämna, att det i Irans huvudstad Teheran finns en hatfylld president – Ahmadinejad – som lever och andas antisemitism och i princip bara väntar på att Iran skall få tillgång till kärnvapen så att den avskydda judestaten äntligen kan utplånas. Ahmadinejads antisemitism drabbar alla judar vare sig de är medvetna om det eller ej.

Ahmadinejad håller tal.