Nu är tok- och genusvänstern ute efter J. K. Rowling

Ajans bajans, J. K. Rowling – så här får man inte skriva…

Författarinnan till de icke helt obekanta böckerna om Harry Potter, brittiskan J. K. Rowling, är i blåsväder. Det skedde sedan Rowling på Twitter försvarade forskaren Maya Forstater, vilken hävdat att ”men cannot change into women” och därför fått sparken från sitt jobb. Sådant skriver man ju inte ostraffat i ett politiskt och medialt landskap som styrs av tokvänstern. https://www.gp.se/kultur/kultur/harry-potter-fansens-vrede-mot-rowling-forts%C3%A4tter-1.30837765?fbclid=IwAR1LXgcwN8jmzGNuXTXcFCuIjCsVe6K99xJv_NrgzO9h9AjosLOf2vjnIGc

Inte heller kan man ostraffat försvara någon som bryter en lans för den traditionella uppfattningen att det finns två kön och därmed basta. Det har J. K. Rowling nu fått erfara med smärtsam tydlighet. Hon var nämligen oförsynt nog att i en tweet raljera över terminologin ”people who menstruate”: ”I´m sure there used to be a word for these people. Someone help me out. Wumben? Wimpund? Woomud?”

Sedan hon knackat ner detta bröt hela helvetet lös. Två nätfora ägnade åt Potter-litteratur har klargjort att de inte längre kommer att skriva om Rowling om det inte har direkt bäring på böckerna eller publicera bilder av henne. Även Potter-aktörerna Daniel Radcliffe, Eddie Redmayne och Emma Watson, som har J. K. Rowling att tacka för sina karriärer, har tagit avstånd från henne.

Rowling har sökt rädda ansiktet genom att i en längre essä förklara varför hon skrev som hon gjorde, något som snarast förvärrat situationen. Bland annat anger hon fem skäl till varför hon oroar sig över transaktivismen, vilka kan tas del av här:

J.K. Rowling Writes about Her Reasons for Speaking out on Sex and Gender Issues

Det är definitivt ingen överraskning att den som vågar sig på att problematisera de vansinnigaste genusteorierna råkar ut för en kaskad av hat och hot. Jag har själv råkat ut för det. Vad som kan tyckas vara aningen ironiskt är att J. K. Rowling själv beskriver sig som vänsterinriktad och förvisso har gjort sig skyldig till ett antal högeligen politiskt korrekta ställningstaganden genom åren.

I september 2008 donerade hon 1 miljon pund till brittiska Labour, som då leddes av hennes gamle vän Gordon Brown. Tidigare samma år gjorde hon följande uttalande inför presidentvalet i USA: ”I want a democrat in the White House. It´s sad Obama and Clinton are rivals because they are both great.” Rowling har senare jämfört Donald Trump med Potter-skurken lord Woldemort. https://en.wikipedia.org/wiki/Politics_of_J._K._Rowling

Ralph Fiennes som lord Woldemort.

Rowlings är vidare känd för att vara fanatisk ”miljövän”. 2008 blockerade hon exempelvis den finska upplagan av den då aktuella Harry Potter-boken, eftersom den saknade den ekologiska certifering författarinnan efterlyste.

Det finns alltså en gräns för min medömkan med den nu 55-åriga Joanne ”Jo” Murray, född Rowling, som heller knappast lär bli utfattig när hon nu drabbas av PK-mobbens bannstråle. Hon kan kalla sig miljardär och hennes böcker har sålt i fler än 450 miljoner exemplar över hela världen och har översatts till 73 språk. Filmerna om Potter vevas oavbrutet i allehanda globala TV-kanaler.

Självklart stödjer jag dock hennes kamp mot de yttrandefrihetens fiender som nu hoppar på henne, delvis för att själva framstå som ”goda” och ”engagerade” för ”rätt” saker. Ofta är det dessutom de som skriker högst om ”tolerans” som är de mest intoleranta. Dessa nöjer sig aldrig med att kritisera ett i deras ögon förargelseväckande uttalande utan är alltid ute efter att bannlysa och utesluta.

En som haft kurage nog att stötta Rowling är dock den världsberömde komikern John Cleese, som förklarat sig vara ”baffled” (förbluffad) över drevet mot Harry Potters skapare. https://uk.news.yahoo.com/john-cleese-baffled-jk-rowling-105247414.html?guccounter=1&guce_referrer=aHR0cHM6Ly93d3cuZ29vZ2xlLmNvbS8&guce_referrer_sig

Själv är jag garvad nog att inte vara ett dugg förbluffad eller häpen över skitstormen mot J. K. Rowling. Att säga eller ens antyda det till synes självklara – att det finns två kön, män och kvinnor – är helt enkelt inte tillåtet i den alltid kliniskt humorbefriade tok- och genusvänsterns ögon. Detta förhållande kommer dessutom att vara till tidens slut. Oavsett hur man klär eller känner sig.

Tories bästa val på 34 år: behåller makten i Storbritannien

---

En satirikers syn på valet i Storbritannien: Theresa May i DUPs bröstficka.

Premiärminister Theresa May och hennes Conservative Party (Tories) gjorde jättefiasko i parlamentsvalet i Storbritannien samtidigt som Labour gjorde braksuccé.

Se där i ett nötskal svenska mediers rapportering kring det brittiska valet. Det behöver knappast sägas att denna var starkt partisk till förmån för vänsteralternativet, precis som sker vid varje amerikanskt presidentval. Som vanligt ser verkligheten något annorlunda ut.

Labour gjorde förvisso bra ifrån sig. Faktum är dock att de konservativa i procent räknat gjorde sitt bästa val på 34 år, då Storbritannien under Margaret Thatchers ledning besegrade Argentina i Falklandskriget. Tories fick i det nyligen hållna valet 42,3 procent av rösterna vilket är ett rekordartat folkligt stöd.http://cornucopia.cornubot.se/2017/06/brittiska-valet-storsta-valjarstodet.html

Till följd av det egenartade valsystemet med enmansvalkretsar – segraren erhåller alla röster – innebär det inte per automatik att ett stort antal röster ger önskat antal mandat i parlamentet.

Leanne Wood leder Plaid Cymru (The Party of Wales), som vill se ett självständigt Wales.

Till de stora förlorarna i valet hörde United Kingdom Independence Party (UKIP), som inte fick ett enda mandat. Räknat i mandat erhöll Conservative Party 318 (-13), Labour 266 (+32), Scottish National Party 35 (-19), Liberal Democratic Party 12 (+3), Democratic Unionist Party 10 (+2), Sinn Fein 7 (+3), Plaid Cymru (The Party of Wales) 4 (+1) och Green Party 1 (oförändrat). https://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2017/jun/08/live-uk-election-results-in-full-2017

Således backade de konservativa avseende platser i House of Commons (underhuset) och fick nöja sig med 318 mandat. Därmed uppnåddes inte egen majoritet, varför premiärminister Theresa May har tvingats uppvakta det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP) som gick fram till 10 platser i underhuset. DUP har lovat stödja Tories enligt principen en fråga i taget. https://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_Unionist_Party

DUP är ett socialkonservativt parti som grundades 1971 av pastor Ian Paisley, Desmond Beal och andra ledande företrädare för Protestant Unionist Party. Partiets övergripande målsättning är att motverka den irländska nationalismen och försvara Nordirlands brittiska och protestantiska identitet. DUP är vidare negativt inställt till aborter och avvisar så kallade samkönade äktenskap. Partiet är för Brexit och EU-kritiskt. Paisley ledde DUP till 2008, då han efterträddes som partiledare av Peter Robinson.

Två starka kvinnor tar befälet i brittisk politik: Arlene Foster (DUP) och Theresa May (Tories).

Sedan december 2015 leds partiet av den 46-åriga trebarnsmamman Arlene Foster, vilket gör att satirteckningen här ovan inte är helt rättvisande. Foster har företrätt DUP i det nordirländska parlamentet i Belfast sedan 2003 som representant för Fermanagh och South Tyrone. Hon har sedan 2007 även innehaft flera ministerposter i Northern Ireland Executive.

För att förstå Arelene Fosters politiska engagemang bör man veta att hon har självupplevd erfarenhet av terroriströrelsen IRAs verksamhet. Hennes far, som var reservist i polisstyrkan Royal Ulster Constabulary, utsattes när hon var barn för ett mordförsök. Senare drabbades en skolbuss hon satt i som tonåring av en IRA-bomb. Foster är en supporter till det skotska fotbollslaget Glasgow Rangers. https://en.wikipedia.org/wiki/Arlene_Foster

Det har på sina håll grymtats över att Tories nu kommer att bli beroende av det avsevärt mer konservativa – några skulle säga reaktionära – Democratic Unionist Party. Storbritannien borde under alla omständigheter glädja sig åt att man nu slipper se Labour hamna i regeringsställning, ett parti som senast hade regeringsmakten under Gordon Browns misslyckade tid som premiärminister 2007-10.

Förre London-borgmästaren Ken Livingstone är avstängd från Labour efter att ha kallat Hitler ”sionist”.

Labour, nominellt socialdemokratiskt men i dagens läge sannolikt betydligt mer ideologiskt till vänster än så, har urartat till att bli ett parti som har svåra problem med antisemitism och en eklatant ovilja att ta avstånd från terrorism. 18 medlemmar, varav en parlamentsledamot och en före detta borgmästare i London, har avstängts för antisemitiska kommentarer. https://www.theguardian.com/politics/2017/apr/04/labour-suspends-ken-livingstone-for-a-year-over-hitler-comments

Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, har torgfört uppfattningen att Hitler var sionist samt försvarat den kvinnliga parlamentsledamoten Naz Shah för att på sin Facebook-sida förespråkat att Israel skulle omlokaliseras till USA. Livingstone har envist hållit fast vid sin uppfattning och därför fått sin avstängning förlängd, medan Shah gjort avbön och åter tagits till nåder. https://www.theguardian.com/books/2016/sep/13/the-lefts-jewish-problem-corbyn-israel-and-antisemitism-dave-rich-review

Labourledaren Jeremy Corbyn har länge gjort en slät figur i brittisk politik och mest väckt uppmärksamhet på grund av sin så kallade antisionism – en term som nästan alltid är en omskrivning för antisemitism – och negativa inställning till den judiska staten Israel. På meritlistan står vidare en mångårig faiblesse för den irländska nationalist-/terroriströrelsen IRA och dess politiska gren Sinn Fein. Han är nära vän med det senare partiets mångårige ledare Gerry Adams. Sinn Fein deltar visserligen i de brittiska valen men har som princip att inte låta sig representeras i underhuset.

Extremvänsterpolitikerna Jeremy Corbyn (Labour) och Gerry Adams (Sinn Fein) 1995.

Vänsterextremisten Jeremy Corbin, givetvis hjälten nummer 1 i det brittiska valet enligt svenska medier, har alltid vägrat ta avstånd från terrorismen oavsett om denna kommit från IRA eller islamismen vilket framgår av denna statistik: https://order-order.com/2017/06/08/100-times-jeremy-corbyn-sided-terrorists/

Samma dag som detta skrivs har det meddelats att premiärminister May sett sig föranlåten att avskeda två högt uppsatta kampanjstrateger för att blidka den interna Tory-opinionen, och det kan förutsättas att kommande regeringsbestyr och Brexit-förberedelser inte kommer att bli helt smärtfria. Mays beslut att utlysa nyval var säkerligen ett missgrepp.

Någon katastrofsituation råder dock inte – den verkliga katastrofen skulle ha inträffat om Labour och Jeremy Corbyn hade kommit till makten.