Ensamkommande våldsmän och skojare lurar brallorna av PK-Sverige

 Misstänkte mördaren Youssaf Khaliif Nuur i domstolen, omgiven av tolk och advokat. Ingen kan väl på allvar tro att mannen i gult skynke är 15 år?

Fenomenet med så kallade ensamkommande barn som ljuger om sin ålder är inget dagsfärskt fenomen. Så här skrev jag i ämnet redan 2010, och jag tror inte jag har anledning att ta bort eller ångra ett enda ord av det jag skrev den gången: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/08/09/ensamkommande-bedragare/

I takt med att ryktet om det välmenande och extremt politiska korrekta landet Sveriges hjärtevärmande generositet gentemot asylsökande spritt sig utomlands och lett till en formlig invasion, har problemet med de ensamkommande expanderat på ett lavinartat sätt. Denna kategori hitkommande har nämligen förtur i asylantkön, och efter en avsevärt förkortad prövningsprocess kan tre fjärdelar av de inkommande räkna med att få stanna i landet. Inte heller behöver de riskera några identitetskontroller eller försök till åldersbestämningar.

Nyligen ledde denna huvudlösa policy till den påstått 15-årige somaliern Youssaf Klaliif Nuur (andra stavningsalternativ tänkbara) knivskar den 22-åriga vårdaren Alexandra Mezher till döds på ett boende för ”ensamkommande barn” i Göteborg. Offret befann sig i boendet ensam med ett antal hormonstinna yngre män, en olägenhet hon bekymrat pratat med sin mamma om.

Jag skriver ”påstått 15-årige”, ty ingen vid någorlunda sunda vätskor kan väl rimligen tro att mannen insvept i gult skynke på bilden överst på den här sidan är 15 år? 25 torde ligga avsevärt närmare sanningen. Brittiska tidningen Daily Mails nätupplaga Mail Onlines reporter Sue Reid framhåller i en artikel publicerad den 29 januari, att Youssaf mäter 180 centimeter i strumplästen och var klart längre än sin tolk i rätten. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3422000/Just-old-think-migrant-children-Alarming-pictures-shed-light-growing-scandal-amid-asylum-crisis.html

Reid gisslar i sin mycket informativa text på Mail Online den förbluffande svenska flatheten gentemot asylsökande i allmänhet och de så kallade ensamkommande barnen i synnerhet. Ja, i så måtto är de naturligtvis ”barn” eftersom vi alla är barn till en far och en mor. Fast använder vi oss av den definitionen skulle alla människor över huvud taget kunna kallas barn oavsett hur gamla de är, och vad vitsen skulle vara med det förstår jag inte riktigt.

 Mordoffret Alexandra Mezher och rikspolischefen Dan Eliasson.

Beträffande den mordmisstänkte Youssaf utgår jag ifrån att hans ålder prövas genom en tandundersökning av det slag som Norge, som inte verkar vara fullt lika naivt som Sverige, börjat tillämpa. Anses han faktiskt, mot allt förnuft, vara 15 år kommer han att undgå fängelsestraff. Enligt en norsk studie omfattande tandundersökningar visade det sig att nio av tio ”ensamkommande flyktingbarn” hade ljugit om sin ålder. Mer om den misstänkte mördaren här: http://www.kaziva.net/blog-native/2016/1/28/ja-stackars-15-ariga-yusuf-khalid

I fallet med mordet på 22-åriga Alexandra har det väckt helt berättigad uppståndelse att rikspolischefen Dan Eliasson i ett TV-inslag, efter några beklagande ord om mordoffret, fortsatte med en dårdrypande litania om hur synd det var om gärningsmannen. Eliasson sade bland annat följande på anmärkningsvärt dålig svenska:

Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. Den som blir dödad och dennes anhöriga. Men också för den enskilde unge killen som begår en sådan här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen vuxit upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?

Skarpsynta bloggaren Merit Wager kommenterar Eliassons uttalande på följande insiktsfulla sätt: https://meritwager.wordpress.com/2016/01/26/sveriges-rikspolischef-i-tv-efter-att-en-kvinna-knivhuggits-i-ryggen-av-en-ung-asylsokande-man-och-avlidit-pa-ett-asylboende-vilka-omstandigheter-har-den-killen-vaxt-upp-under-vad-ar-det-for-traum/

Youssaf Khaliif Nuur är inte Mail Onlines enda exempel på lurendrejerier från de ensamkommandes sida, låt vara att de övriga exemplen dessbättre är mindre våldsamma. Ett annat gäller Saad Alsaud som förmodas komma från Afghanistan, vilken som föregiven 14-åring slog svenskt rekord på 100 meter löpning i den aktuella åldersklassen med tiden 11,82. Saad uppges vara född den 1o juni 1996 och skall officiellt således fylla 20 år senare i år.

Saad Alsaud gick i yngre år på Centralskolan i Kristianstad och representerade härvarande KFUM-förening. Bilden från nedanstående klipp togs när han hade åldern inne för den imponerande rekordet:

Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om den välväxte mannen på tidningsbilden ovan ens teoretiskt skulle kunna vara i 14-15-årsåldern.

Ytterligare ett exempel rör Ahmad Farid, som hävdas vara 16 år. Han syns här med ett gulligt kramdjur i form av en isbjörn, en gåva från omtänksamma personer på den flyktingmottagning han vistades i:

 Flykting”barn” med gosedjur.

Hjärtevärmande, eller hur? Det är givetvis inget fel att gilla gosedjur även om man är litet till åren. Själv är jag över 60 och har sju stycken i sängen varje natt. Fast jag påstår förstås inte att jag är barn eller tonåring. Beträffande mannen på bilden ovan gissar jag att han är minst tio år äldre än de påstådda 16, vilket det antydda hakskägget pekar på.

Den officiella svenska synen på immigrationsproblematiken har förändrats kraftigt på senare tid. Borta är, till betydande del i alla fall, den gränslösa naiviteten och envisandet med att se varje form av invandring som ”en vinst för Sverige”. Fredrik Reinfeldts billiga retorik om att ”öppna era hjärtan” och tacka immigranterna för att de ”valde Sverige” skulle inte ha kunnat avlevererats i nuvarande läge.

I dag är det i praktiken Sverigedemokraternas politik som gäller överlag såväl hos regeringspartier som opposition. Vi får väl se hur länge detta kommer att vara. Just när det gäller den immigrantgruppering som helt oegentligt kallas ”ensamkommande flyktingbarn” tycks dock dumsnällheten alltjämt fira triumfer. Kanske dock fallet med knivmordet i Göteborg kan ändra på den saken.

Det skulle i så fall vara ganska typiskt. Man kör på i gamla hjulspår så länge det går och ändrar sig först när katastrofen är här, då det är tveksamt om felen över huvud taget kan repareras. En sak är under alla omständigheter klar: Alexandra Mezher kommer inte att få sitt liv tillbaka.

 

 

/

 

 

 

 

Under 2015 kommer jag att fortsätta att…

Nej, jag avger inga nyårslöften längre. Tror inte jag hållit ett enda av dem jag gjort mig skyldig till fordomdags. Däremot kommer jag fortsätta att…

 Del av stjärnhimlen.

…tro på mirakler.

…längta efter en bättre värld.

…försöka tjäna Gud på mina frontavsnitt.

…försöka tjäna de människor som behöver och/eller vill ha min hjälp.

…lyssna till vacker musik.

…försöka se det bästa hos mina medmänniskor.

…uppröras över vårt alltmer urartade språk.

…glädjas över tillvarons små pärlor.

…be aftonbön med mina gosedjur.

 Mina gosedjur.

…fundera över kärlekens olika aspekter.

…glädjas åt min lilla familj.

…försöka bekämpa mina mindre bra sidor.

…försöka finputsa mina goda sidor.

…tro att det goda och det sanna segrar i slutändan.

…skriva om såväl viktiga ting som futiliteter.

…försöka stå ut med charlataner, narcissister och illvilliga människor.

…minnas vad mina förfäder gjort för mig.

…lägga märke till naturens underverk tillika gudsbevis såsom myrstackar, spindelnät, snöflingor och stjärnhimlar.

…försöka sluta bekymra mig om saker som inte går att ändra på.

…se bra brittiska deckare på TV.

…titta på ”Ivanhoe” på nyårsdagen (2016).

 Anthony Andrews som riddaren Wilfred av Ivanhoe.

…umgås med mina vänner och bekanta.

…göra bort mig på olika sätt (håll till godo, det bjuder jag på!).

…ta en sak i taget.

…undvika stress som jag inte tål.

…ge blommor och tända ljus åt min hustru.

 

 

 

 

Jag är ”en skam för Sverige” (för er som inte visste)!

Södertälje stadshus.

Dags att summera dagen. Det brukar jag göra varje kväll här hemma för mig själv, men bland rinner inspirationen till och jag skriver några rader här för den som orkar läsa. Som nu.

Var på gruppledarträff i Södertälje stadshus vid sen lunchtid. The usual suspects. Nyheten för dagen var att KS-ordföranden Boel Godner framlade ett förslag för kommunstyrelsen att ta ställning till om någon vecka, ett komplement till förefintligt förslag om kommunal flaggpolicy. Den nya skrivningen kommer att göra det möjligt att hissa den så kallade regnbågsflaggan (”bögflaggan” som jag ibland brukar säga för enkelhetens skull) på flaggstängerna utanför Stadshuset under Stockholms pridefestival.

Det var naturligtvis helt väntat. Den lokala centeravdelningen har i ett antal år krävt just detta, och sistliden sommar genomförde den ungdomligt omogna  kulturföreningen Molto en kupp genom att på eget bevåg hissa aktuell flagga, vilket fick moderaten (av den hedervärda gamla stammen) Rolf B. Bertilson att hota med polisanmälan. Rolf har sedan dess tyvärr avflyttat till Kalmar.

 Rolf B. Bertilson (M).

Kommunen har tidigare värjt sig med den helt rimliga förklaringen, att ett evenemang måste ha anknytning till Södertälje kommun för att en flaggning av detta slag skall kunna ske, men nu har alltså den uppenbarligen svårartat syltryggade Godner fallit till föga och aviserar att regnbågsflaggning kommer att ske från och med årets pridespektakel (om förslaget går igenom, vilket det säkerligen kommer att göra vid nästkommande KS).

Efter gruppledarträffen var det dags för en lunch på stående fot i form av en ost och bacon-korv vid Pressbyrån vid pendelstationen Södertälje Centrum. När jag stod där och mumsade på korven kom ett  andpar stultande i min riktning, och jag kunde inte låta bli att bjuda det stiliga paret på några bitar av mitt korvbröd (en framfusig kaja fick också några smulor av bara farten). Sedan buss 753 den korta biten till Gågatan (ja, jag har ett halvdåligt knä), där jag tänkt mig köpa ett par småsaker för att sedan byta till lillbussen (”pensionärsexpressen”) till mitt bostadsområde.

 Ett stiligt andpar.

På väg dit blev jag utanför min stampub upphunnen av en man i 40-årsåldern, som blängde på mig när han passerade och med återhållen vrede framförde: ”Du är en skam för Sverige!” Han hade redan hunnit en bra bit bort när jag fann mig och svarade: ”Jaha. Det bjuder jag på.” Vet inte om han hörde, han verkade ha bråttom. Jag blev för något år sedan kallad ”rasförrädare” på stan, och jag gissar att den här mannen – han hade en kamouflagemönstrad ryggsäck- tillhörde samma politiska läger.

Det låter kanske märkligt, men jag brukar bli litet upprymd av tragikomiska händelser av det här slaget. Att bli utnämnd till en skam för Sverige, således inte bara för Södertälje, smäller ju onekligen rätt högt! Det visar att det man gör/skriver inte passerar alldeles obemärkt förbi utan får somliga att reagera. Jag måste tillägga att påhopp av det här slaget är ytterst sällsynta jämfört med de otaliga gånger jag fått beröm för det arbete mitt parti uträttar i kommunen och för min egen blygsamma skrivkonst.

Det är också rätt intressant att det är klientelet med brun ideologisk färg som tycks avsky mig allra mest, även om jag nog inte ligger särskilt bra till hos rödingarna heller. För övrigt är det ju inte stor skillnad mellan brunt och rött – vare sig politiskt eller koloritiskt.

På väg till Pressbyrån vid Stora torget uppmärksammade jag en kvinnlig zigensk tiggare – för övrigt en söt ung dam i 30-årsåldern – som gjorde högljudda kräkljud när jag vänt ryggen till (jag hade ett blåsippemärke på kavajslaget). När jag vände mig om och sa: ”Förlåt?” log hon ett ljuvt, insmickrande leende innan hon återgick till sin sittplats bredvid Pressbyrån. Undrar i mitt stilla sinne hur länge vi flata svenskar skall tillåta den här människoförnedrande verksamheten. Snart kan man inte ta ett steg på stan utan att riskera snava över en tiggare…

 Gågatan i Södertälje.

Måste också berätta, att jag väl uppsutten på bussen såg två bilar bredvid varandra på en parkeringsplats med precis samma nummer, jag tror det var 859 – I mean, what are the odds? Det styrkte min tro på att mirakel kan inträffa och inträffar varje dag, låt vara mestadels i mindre skala.

Spöktimman har redan passerat här i min ensliga lägenhet och det börjar bli dags att ”hoppa i bingen” – där mina trogna gosedjur som jag ”ärvt” av mina barn väntar – och hämta krafter inför morgondagens övningar: förhandlingar med Länstidningens annonsavdelning om annonsering inför höstens val, intervju med högskolestudent (det är jag som intervjuas) samt medlemsmöte i lokalen.