Mina prylar (14): Diskus med mästerskapstecken

 Min fars märkesprydda diskus. De båda DM-tecknen på höger sida. Foto: Tommy Hansson

Ett trevligt minne jag har från min far, Bror Hansson (1920-99), är en diskus prydd med ett antal mästerskapstecken.

Bror, som till yrket var handelsträdgårdsmästare, var mycket idrottsintresserad och från sena tonåren till de begynnande femtioåren aktiv friidrottare i IFK Södertälje. I yngre år höll han dessutom på litet med skidåkning och – orientering. Efter sin aktiva bana anlade han egenhändigt en tennisplan hemma på gården utanför Södertälje, Svalängen.

Under en period spelade han tennis i Södertälje TK, samma klubb som Björn Borg först representerade. Jag fick ofta följa med till de klassiska tegelkrossbanorna i Badparken, där Borg en gång inledde sin unika karriär. Jag brukade sitta uppflugen på en domarstol och kilade, när andan föll på, ner och lade beslag på alla bollar som låg på plan. Min far och morbror Gösta, som han brukade spela med, var måttligt roade.

 Min friidrottande pappa Bror på ett foto taget på Enskede idrottsplats 1938.

Min far brukade då och då, inte utan stolthet, citera en tidningsartikel i Länstidningen som refererade en klubbmatch där det stod att ”Bror Hansson har en serve (eller om det var forehand) som en hästspark”.

Det var dock framförallt friidrott faderskapet ägnade sig åt. Genom sin kraftiga kroppskonstitution var det naturligt att han ägnade sig åt kastgrenarna. Bästa resultatet nådde han i diskus med 42,71, vilket inte var så illa enligt dåtidens förutsättningar: kul-, diskus- och släggringarna var i likhet med löparbanorna belagda med kolstybb, varför även kastarna hade spikskor.

Det var dock i den ovanliga grenen viktkastning min far vann sina största idrottsliga meriter. Således vann han två DM i den grenen åren 1955 och 1956. Han var även uttagen i Södermanlands landskapslag ett par gånger, då i diskus. I diskus och slägga tog han ett flertal DM-medaljer. Kula var hans sämsta kastgren.

På diskusen kan ni se ett flertal runda och fyrkantiga krets- och klubbmästerskap samt de två rektangulära DM-tecknen. Därtill en rund blecka med texten ”Sim- och idrottsklubben Hellas”. Tyvärr har ett mästerskapstecken gått förlorat, vilket jag ersatt med en liten plastbricka som gör reklam för Wild Turkey Rare Breed, det vill säga en särskilt stark boubonwhiskey.

Något Bror kanske inte hade uppskattat, han var nämligen praktiskt taget helnykterist. Å andra sidan hade han rätt mycket humor.

Ombra mai fù – sång till ett träd: Caruso

Enrico Caruso (1873-1921) var storkonsument av starka egyptiska cigarretter.

”Ombra mai fù” är den inledande arian i G. F. Händels opera Xerxes (Serse), som uruppfördes i London 1738 och då blev ett svidande ekonomiskt fiasko – operan lades ner efter fem föreställningar. Den fick emellertid en renässans på 1800-talet och särskilt då denna vackra aria.

Texten prisar ett träd som operans titelrollsfigur Xerxes sitter under. Arians titel betyder ungefär ”Aldrig har det funnits en sådan skugga”. Ursprungligen skrevs arian för en kastratsångare, men den brukar i våra dagar ofta sjungas av en countertenor eller en alt. Den är även omtyckt som bravurnummer för tenorer, och via länken ovan kan man avnjutna den store Enrico Carusos version från 1920.

Enrico Caruso föddes i Neapel 1873 och slog igenom i slutet av 1800-talet. Han gjorde därefter stor succé som hjältetenor i den italiensk/franska operagenren med sin barytonalt färgade tenorröst och uttrycksfulla presentation. Han blev så småningom dragplåster på scener som La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Han kan också sägas ha varit tidernas första stora grammofonstjärna och var den förste som 1907 sålde över en miljon skivor. Han dog alltför tidigt, bara 48 år gammal, 1921.

Ett signerat fotografi av Caruso som den bedragne äkte mannen och clownen Canio i Leoncavallos I Pagliacci.

Det är nästan omöjligt att skriva om Caruso utan att nämna hans verkliga paradnummer: arian ”Vesti la giubba” (Ta narrkåpan på dig) ur Ruggiero Leoncavallos enaktare I Pagliacci (Clownerna). Rollfiguren Canio sjunger den i samband med att han sticker ner hustrun och dennas älskare. Så dödligt passionerad kan kärleken vara. Carusos version av arian är unikt uttrycksfull:

Caruso berättar i en minnesbok hur han vid ett tillfälle var tvungen att framföra denna aria samma kväll som hans tio år äldre älskarinna Ada Giachetti, mor till hans fyra söner, hade lämnat honom. Och visst kan man ana självupplevda hjärtekval i hans framförande här ovan. Han gifte sig senare med den 20 år yngre amerikanskan Dorothy Benjamin som var hans maka i tre år innan han avled. De fick tillsammans dottern Gloria (Caruso Murray, 1919-99).

Caruso ligger mig varmt om hjärtat, då han var min första stora sångidol tack vare att hans bevarade sånger överförts från gamla vaxrullar och ”stenkakor” till LP-skivor. Jag tvekar inte om att Enrico Caruso var tidernas främste operatenor. Hans ”Ombra mai fù” är en riktig höjdare.

Caruso gav, förutom en memoarbok, ut den instruktiva läroboken Konsten att sjunga och även en samling karikatyrteckningar.

Tillägnas min morbror Gösta som fick mig att bli intresserad av vacker sång.