Posted tagged ‘Göteborgs universitet’

En studie i rasism: Andreas Bjurström (C) har valt rätt parti

19 juli, 2017

Centerpartisten Andreas Bjurström har bedrivit orgier i antisemitism på Twitter.

Andreas Bjurström heter en centerpartist som kallar sig ”grön liberal” och ”antitrasist”. Han skulle vara betydligt mer övertygande i den rollen om han inte lidit av en uppenbarligen svårartad variant av impulskontroll, enkannerligen när han uttrycker sig på Twitter .http://www.andreasbjurstrom.se/blog/2016/06/14/centerpartiet/

Bjurström, som enligt egen uppgift är verksam som ”samhällsvetenskaplig miljöforskare och lärare på Göteborgs universitet”, ägnar sig nämligen stundom åt orgier i antisemitisk retorik. Tydligen anser han inte att hat mot judar är något rasistiskt, eller också har han inte tänkt på att hans tweets skulle vinna en mer allmän spridning. Lika motbjudande som korkat i vilket fall som helst. http://www.andreasbjurstrom.se/om/

Det finns också en tredje möjlighet: att Andreas Bjurström tagit intryck av det faktum att antisemitismen/judehatet hela tiden tycks flytta fram sina positioner – i Sverige som i utlandet – och tror att han skall kunna gå i land med rashets av detta slag.

Tino Sanandaji tog i ett inlägg på Facebook nyligen upp några av Bjurströms senaste förlöpningar, i vilka den senare ger sig på en rad människor på grund av deras judiskhet. Dit hör ej endast de uppmärksammade kvinnliga debattörerna Katerina Janouch och Paulina Neuding utan även personer som DN-redaktören Peter Wolodarski och ekonomen Bo Rothstein.


Peter Wolodarski: ”hysterisk jude” enligt Andreas Bjurström.

Sanandajis inlägg har delats på FB-gruppen Stå Upp För Katerina Janouch enligt följande: https://www.facebook.com/groups/263839004071979/permalink/336966033425942/

Bjurström har följande att förtälja om Janouch och Neuding (de språkliga ofullkomligheterna i citaten är Bjurströms egna): ”är det rimligt att tro att det faktum att Neuding och Janouch är judar inte påverkar deras ställningstagande? givetvis påverkar det.”

Om Wolodarski, förvisso inte någon av mina favoriter, skriver Bjurström exempelvis: ”Han är jude. De är alltid hysteriska. Det är inte deras fel.” Om Bo Rothstein: ”han är en typisk jude, tål ingenting, andra världskrigets trauma nu är de eviga offer, kräver specialbehandling.”

Om ”judarna” tror sig Andreas Bjurström veta följande: ”tvärtom, judarna är en mest proto-fascistiska grupperingarna p. g. a. deras historiska erfarenheter. kollektiv psykos, insikt om våldsbehov.”

Nu är det inte första gången centerpartisten Andreas Bjurström uttrycker sig antisemitiskt på ”nätet”. För drygt ett år sedan, då han nyligen öppnat sitt twitterkonto, skrev han bland annat följande (Bjurström hatar tydligen inte bara judar utan även det svenska kungahuset):

I det blogginlägg (se ovan) där Bjurström kungör sin anslutning till Centerpartiet, meddelar han även att han samtidigt går med i Piratpartiet. Han uppger att han tidigare varit medlem i såväl Grön ungdom som Liberala ungdomsförbundet. Att han väljer Centerpartiet är på intet sätt överraskande i ett historiskt perspektiv.

Jag vill inte anklaga C för att i dag vara mer antisemitiskt än något annat parti, men annat var det förr. På 1920- och 1930-talen var Centern i sin dåvarande skepnad Bondeförbundet (BF)  sannolikt det parti som hade de tydligaste kopplingar till nationalsocialistiskt och rashygienistiskt idégods, vilket klart framgår av denna ledarartikel i Sydöstran den 15 januari 2013: http://www.sydostran.se/ledare-sydostran/nar-centern-var-varre-an-sd/

I det partiprogram som gällde under perioden 1933-46 hette det bland annat att Bondeförbundet skulle ”kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga raselement” samt att ”folkmaterialet” skulle skyddas mot ”degenererade inflytelser”.

En nyckelfigur i detta bedrövliga sammanhang var den ledande BF-politikern Karl Gustaf Westman (1876-1944), som varit både ecklesiastikminister och utrikesminister innan han 1936-43 betroddes med ansvaret att vara Sveriges justitieminister. I detta ämbete hade Westman ett stort ansvar beträffande den svenska politiken före och under Andra världskriget att hålla judiska flyktingar så långt borta från Sveriges gränser som möjligt. Westman var öppen antisemit.

Justitieminister Karl Gustaf Westman (BF) var öppet antisemitisk.

I hans arbetsbeskrivning ingick även att besluta om censur av antinazistiska publikationer av typ Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, Eskilstuna-Kuriren och Ture Nermans Trots Allt!, för att ta några välkända exempel. Nerman åtalades, på Westmans initiativ, i november 1939 för brottet ”smädelse av främmande makt” och dömdes till tre månaders fängelse att avtjänas på riksfängelset Långholmen i Stockholm (han friades i tre andra liknande mål). https://sv.wikipedia.org/wiki/Trots_Allt_(tidning)

En annan på sin tid framstående C-politiker med nazikopplingar var den uppburne författaren och innehavaren av Svenska akademiens stol nummer 6, Per Olof Sundman (1922-92). Det väckte rätt stort uppseende då det uppdagades att Sundman under Andra världskriget varit registrerad nationalsocialist i organisationen Nordisk ungdom. Sundman representerade Centerpartiet i riksdagen 1969-80. http://wwwc.aftonbladet.se/kultur/9805/29/gh.html

Även om vi kanske inte bör göra en alltför stor affär av Centerpartiets/Bondeförbundets nazistiska och judefientliga förflutna förtjänar det ändå påtalas, då ledande C-representanter som Maud Olofsson och Annie Lööf påstår att deras parti alltid stått på ”socialliberal” grund. Det är helt enkelt inte sant.


Riksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman (C) var aktiv nazist under kriget.

Den här uppmärksammade Andreas Bjurström är naturligtvis ingen framträdande centerpartist, men om C är i besittning av någon som helst anständighet utesluts han med omedelbar verkan ur partiet. Återstår dock att se om Centern är lika konsekvent antinazistiskt som Sverigedemokraterna – om någon SDare gjort sig skyldig till Twitter- eller FB-bravader jämförbara med Bjurströms hade han eller hon per omgående åkt ur partiet med huvudet före!

 

 

 

Annonser

TU: ”Vi dömer inte, vi pixlar” – när det passar…

15 februari, 2017

img_1647
TU försvarar i sin kampanj pixlingen som metod – men denna är som framgår nedan påfallande selektiv. Foto: Tommy Hansson

Tidningsutgivarna (TU) bedriver en kampanj med rubriceringen ”Vi dömer inte vi pixlar” om vad man kallar medier och trovärdighet, där metoden att pixla brottslingars/brottsmisstänktas ansikten försvaras.

TUs VD Jeanette Gustafsdotter menar i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje, som händelsevis har samma rubriksättning som TU-kampanjen, den 30 januari att ”det är brottet som är nyheten” och inte ”vilken religion, sexualitet eller politisk åsikt” vederbörande har.http://www.lt.se/opinion/debatt/vi-domer-inte-vi-pixlar-1

Detta låter ju mycket bra i teorin, men det är en sanning med betydande modifikation. Enligt min mening hade det varit betydligt mer sannfärdigt om annonsrubriken lytt ”Vi dömer genom att pixla” (eller i förekommande fall avpixla).

abnazi
1999 hängde de fyra största tidningarna i Sverige ut 62 personer som angavs vara nazister och/eller MC-kriminella.

Det mest eklatanta exemplet i presshistorien på politiskt motiverad avpixling i mainstream-media torde vara uthängningen med namn och bilder på 62 påstått aktiva nazister och/eller medlemmar i brottsbelastade MC-gäng i de fyra stora Stockholms-tidningarna (Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet) den 30 november 1999. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9911/30/nazi/nazi1.html

”Sällan har en publicering varit mer politiskt korrekt; chefredaktörerna föll i varandras armar under betygande av ömsesidig högaktning och det politiska etablissemanget med statsministern i spetsen uttryckte sin stora belåtenhet”, kommenterade förre pressombudsmannen (PO) Pär-Arne Jigenius kritiskt händelsen i Dagens Nyheter den 29 november 2004. http://www.dn.se/kultur-noje/i-allmanintressets-tjanst/

Förre MP-ledaren Birger Schlaug har i sin bok Svarta oliver och gröna drömmar (1997) vittnat om enigheten beträffande att inte tala klartext avseende den mångkulturalistiska politikens avigsidor:
  

Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen fast vi alla såg dem. https://sv.wikiquote.org/wiki/Birger_Schlaug

birger-shlaug

Enligt Schlaug gjorde de medvetna lögnerna att allmänheten inte kände igen sig i den alternativa verklighet etablissemanget presenterade. Därför, menade han, kunde det invandringskritiska partiet Ny demokrati komma in i riksdagen 1991.

Jag vågar påstå att den överenskommelse Schlaug nämner alltjämt påverkar de etablerade mediernas mörkanden och tillrättalägganden, även om dessa medier för allt i världen inte vill erkänna det själva. Därför har Sverigedemokraterna (SD) kunnat bli ett av Sveriges största partier. Därför läses alternativa medier av typ Avpixlat, Fria Tider och Samtiden av allt fler människor. Och därför sjunker förtroendet för etablerade medier, framförallt kvällspressen, på ett dramatiskt sätt.

I Medieakademins årliga förtroendebarometer 2016, sammanställd av Göteborgs universitet och TNS-SIFO, noteras således att endast 14 procent litar mycket eller ganska mycket på Aftonbladet och bara 10 procent på Expressen. Den lokala tidningen åtnjuter dock ”hela” 46 procents uppskattning – grattis Länstidningen och andra lokaltidningar. http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/02/Fo%CC%88rtroendebarometern_2016.pdf

I slutet av 2013 hängde Expressen genom sina medarbetare David Baas och Christian Holmén samt den så kallade Researchgruppen, med AFA-veteranerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson i spetsen, ut ett stort antal personer som skrivit anonyma kommentarer på nätet under förevändningen att de var ”näthatare”. Tidningen erhöll Föreningen grävande journalisters pris Guldspaden 2014 för bedriften.http://www.dagensmedia.se/medier/dagspress/researchgruppen-och-expressen-far-guldspade-for-avpixlingen-av-avpixlat-6089521

expressen
Ingen pixling när invandringskritiska ”näthatare” hängs ut med bild och namn av slaskpressen.

Ett par av den senaste tidens mer notabla exempel på mediers avpixling – där både namn och bild publicerades – gäller de nazister med påstådd anknytning till Nordiska motståndsrörelsen (NMR) som gripits misstänkta för sprängattentat mot en syndikalistisk lokal respektive asylanläggningar i Göteborgs-området, samt de personer som dömts skyldiga för mordet på 62-åriga Madeleine i Långshyttan.

De pixlingar TUs VD förordar tycks alltså vara påfallande selektiva. Detta beror som jag ser det på att personernas politiska åskådning – nationalsocialism – samt hudfärg – vit – enligt mainstream-medias kodex i de här aktuella fallen inte bör döljas utan tvärtom framhävas.

Ibland framförs argumentet, att det är att förfalla till konspirationsteorier att hävda att det finns en allmän tendens i etablerade media att pixla personporträtt av politiska skäl, till exempel i syfte att dölja den pixlades hudfärg. Pixling/avpixling kan skilja sig åt från tidning till tidning, heter det. Då blir naturligtvis frågan, varför i så fall TU går ut och gör sig till tolk för alla medlemsmedier och hävdar att VI dömer inte VI pixlar (mina versaler).

300xjeanette_gustafsdotter
Är TUs VD Jeanette Gustafsdotter tillräckligt självkritisk?

”Vi är självkritiska. Vi måste bli ännu bättre på att förklara det vi gör”, skriver Jeanette Gustafsdotter i Länstidningen.  Så länge de gamla vanorna består och det pixlas bara när det passar de politiska syftemålen, kan jag dock tyvärr inte se att den pågående kampanjen bidrar nämnvärt till den målsättningen. Snarare alldeles tvärtom.

SD ökar mest i Poll of polls och är störst i Yougov

20 oktober, 2016

img_1520
Dagens Samhälles Poll of polls oktober 2016. Foto: Tommy Hansson

Knappt två år före valet – eller rättare sagt valen – 2018 fortsätter våra älskade opinionsinstitut att mala fram siffror medelst skilda mätmetoder: telefonpåringningar och webbpaneler. Något som leder till spekulationer i nära nog det oändliga, och så måste det väl vara även om en och annan av oss må tycka att det kan bli tjatigt emellanåt..

Vad Sverigedemokraterna (SD) beträffar är det inte svårt att urskilja den diskrepans som existerar mellan olika institut. Högst andel sympatier brukar partiet få från dem som tillämpar undersökningar via självvald webbpanel, typ Sentio, Yougov och tidigare United Minds. Hos övriga institut, som använder sig av telefonintervjuer, blir det oftast lägre siffror.

Detta fenomen förklaras vanligen med att ”skämmighetsfaktorn” är högre vid telefonuppringning – svarande drar sig stundom för att erkänna, att vederbörande röstar på SD. Ingår man i en webbpanel försvinner detta obehag och man känner sig friare att välja önskat parti. Teorin är inte bevisad, men den som har den minsta aning om hur det mänskliga psyket fungerar inser att det sannolikt ligger mycket i detta.

För den som är intresserad av en kvalificerad, om än inte invändningsfri, analys av de olika opinionsmätningsinstituten och deras respektive metodik finns en länk till Politologerna här: https://politologerna.wordpress.com/2015/10/16/en-rankning-av-svenska-valjarbarometrar/

szee98a9
Segerjubel på SDs valvaka 2014, då partiet fick 12,9 procent i riksdagsvalet – SCB hade 8,1 procent i sin mätning närmast före valet.

Politologerna gör bedömningen, att Statistiska centralbyråns (SCB) halvårsbarometrar – som offentliggörs i maj respektive november varje år – över partisympatierna är det bästa och säkraste sättet att bilda sig en uppfattning om det partipolitiska läget. Det får stå för Politologerna – tittar vi på hur SCB mätte SD-sympatierna fyra månader före valet den 14 september 2014 finner vi att SCB med uppskattade 8,1 procent tillhörde de sämsta bland siarna. Blott Skop med 8,0 procent var ännu uslare vad jag kunnat utröna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Opinionsm%C3%A4tningar_inf%C3%B6r_riksdagsvalet_i_Sverige_2014

SCBs mätningar har också, trots att de bygger på det största antalet tillfrågade personer bland samtliga institut, stundom utsatts får hård kritik. En osäkerhetsfaktor är det stora bortfall, med ibland cirka hälften uteblivna svar jämfört med namnen på telefonlistorna, som kan förekomma. Detta påpekas i en debattartikel här: http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/vardelosa-valjarsympatier-fran-scb/

För att gå över till aktuella väljarsympatier är en titt på den så kallade Poll of polls – ”Mätningarnas mätning” – av stort intresse. Denna mätning utförs av tidningen Dagens Samhälle och är en sammanfattning av samtliga företagna mätningar. Sverigedemokraterna erhåller i oktobervarianten 2016 18,6 procent, vilket innebär en ökning med 45 procent jämfört med valresultatet på 12,9 procent 2014. Det är, alls icke oväntat, den i särklass största ökningen av alla partier.

image-php
KDs Ebba Busch Thor glatt leende trots grisigt opinionsläge…

Mest notabelt med senaste upplagan av Poll of polls är att Kristdemokraterna (KD) med 3,3 procent noteras för detta partis sämsta resultat sedan Poll of Polls startade i januari 2012. Att påstå att KD befinner sig i kris är verkligen ett understatement. Illa ute är även Liberalerna som antecknas för 5,1 procent trots sin potenta nya partisymbol, det kraftfullt erigerade L:et. Också regeringsbärande Miljöpartiet (MP) är minst sagt illa ute med 4,4 procent.

Socialdemokraterna är med 26,2 procent största parti, drygt 2 procentenheter före Moderaterna. Något som åtminstone denna bloggare finner anmärkningsvärt – enda förklaringen torde vara att vi har en svag oppositionen som räds maktens ansvar, vilket knappast undgått någon som intresserar sig den ringaste för svensk partipolitik. http://www.dagenssamhalle.se/dagens-samhaelle-poll-of-polls

I Metro/Yougoves oktobermätning blir SD trots en marginell tillbakagång jämfört med förra mätningen största partiet med 24,2 alternativt 24,3 procent av väljarsympatierna. Det är ungefär som väntat, då SD normalt noteras för höga siffror hos detta institut. Vad som orsakat viss uppståndelse bland så kallade experter är trendbrottet med KD landande på förhållandevis mycket goda 4,9 procent.

image
Statsvetaren Marja Lemne finner KDs Yougove-resultat ”häpnadsväckande”.

Professor Sören Holmberg vid Göteborgs universitet menar exempelvis: ”Jag är skeptisk till resultaten. Speciellt uppgången för KD.” Statsvetaren Marja Lemne, Stockholms universitet, finner KD-siffrorna ”häpnadsväckande”. KDs notering anses ändå statistiskt säkerställd.

En tänkbar delförklaring till uppgången kan vara att KD-ledaren Ebba Busch Thor skött sig hyggligt i sista tidernas partiledardebatter. http://www.metro.se/nyheter/senaste-matningen-fran-yougov-det-ar-hapnadsvackande/EVHpjs!yuTXf3B0sfPzI/

 

Silkesvantarna på när media möter Naturskyddsföreningen

21 april, 2016

 

IMG_1254

Varför behandlar medierna så gott som alltid Naturskyddsföreningen (SNF) med silkesvantar? Den frågan har ställts av Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, i en skrift från samma institut (juli 2015). Frågan är befogad, då SNF är en av de samhällsoperatörer som påfallande ofta och utan överhängande risk att utsättas för kritisk granskning tillåts styra och ställa efter eget skön i samhällsdebatten.

I kompendiet Mediers gullegrisar. Granskar medier informella makthavare som Naturskyddsföreningen? (Timbro Medieinstitut, juli 2015, 36 sidor) söker Mats Olin ge en förklaring till att en institution som Naturskyddsföreningen (förkortat SNF efter det tidigare namnet Svenska naturskyddsföreningen) tilldelats en gräddfil i samhällsdebatten. SNF är en av de intresseorganisationer som syns mest i miljödebatten. När medier av olika slag anser sig behöva auktoritativa synpunkter på någon aktuell fråga – det kan gälla vargens vara eller inte vara, det senaste så kallade klimathotet eller ekologisk odling – kontaktar de ofta SNF. Ibland kan uppmärksamheten rentav bero på en rapport eller ett pressmeddelande från denna organisation.

Timbros Mats Olin anser att många medier betraktar SNF som en organisation som sitter inne med någon sorts högre sanning och därför varken bör eller behöver utsättas för kritisk granskning. SNF fungerar i sammanhanget som en informell makthavare som påverkar omvärlden. Enligt en undersökning av elva organisationers publicitet i opinionsbildande sammanhang i sex ledande medier företagen av Timbro under perioden 1 mars – 31 maj 2015 visade det sig, att Naturskyddsföreningen var den organisation som rönte störst uppmärksamhet. Tvåa kom Hyresgästföreningen och trea Aktiespararna. Dessa tre aktörer var helt dominerande avseende medial synlighet.

Det är en gammal beprövad politisk sanning att det gäller att synas så mycket som möjligt i mediebruset. ”Den som inte syns finns inte” är ett vanligt talesätt – sedan spelar det inte så stor roll om uppmärksamheten är positiv eller mindre smickrande. Den eller de som figurerar mest frekvent i press och etermedia uppfattas som någon/några att räkna med.   

Enligt detta sätt att se kan det inte råda några som helst tvivel om att SNF är en tung aktör i det svenska samhället. Detta framgår icke minst av att tidningen Miljöaktuellt i sin årliga granskning av Sveriges 100 ”miljömäktigaste” personer 2013 placerade SNFs dåvarande generalsekreterare Mikael Karlsson på andra plats och ordföranden Svante Axelsson som sjua. 2014 hamnade de på femte respektive sjätte plats. När Karlsson och Axelsson avgått från sina poster rasade de ner till plats 32 respektive 38. Karlsson är i dag borta från organisationen medan Axelsson är generalsekreterare.

3475757_1200_675

SNFs nuvarande generalsekreterare Svante Axelsson.

Naturskyddsföreningen gör absolut ingen hemlighet av sin ambition att påverka landets miljöpolitik: ”Vi vill se att politikerna tar sitt ansvar för natur och miljö”, heter det sålunda i ett strategidokument som Timbro-skriften hänvisar till. ”Vi har tack vare våra över hundra år byggt upp en stor trovärdighet i komplexa miljöfrågor. När vi talar, då lyssnar politikerna. Men det finns många frågor som återstår att lösa.” (Olin, sidan 12).   

Utöver att delta i miljödebatten agerar SNF för sina hjärtefrågor även genom att – ”i de fall vi har talerätt eller kan agera som ombud för berörda sakägare” – driva frågor i domstolarna: ”På så sätt har Naturskyddsföreningen vunnit viktiga strider som påverkat efterlevnaden av lagarna och ibland inneburit att lagarna skrivits om.” (Olin, sidan 12).

Inför en riksdagsdebatt 2014 hade SNF till alla partier skickat ”18 skarpa förslag” med avsikten att partierna skulle säga bu eller bä till dessa förslag. Partier som inte ville avveckla kärnkraften bannades av SNF, även om partierna menar att kärnkraften bör bevaras eller byggas ut av miljöskäl. I organisationens rankning av partierna får Miljöpartiet oslagbara 100 procent, närmast följt av Vänsterpartiet med 89 och Folkpartiet (numera Liberalerna) med 67 procent. Den klart sämsta miljöpolitiken utifrån SNFs normer har kärnkraftvänliga Sverigedemokraterna, som endast kommer upp i 28 procent.

Även våra Europa-parlamentariker har utsatts för SNFs argusögon: i en debattartikel en månad före valet till Europaparlamentet i Dagens Nyheter den 5 maj 2009 ger organisationen sex EU-politiker underkänt i miljöfrågorna och sju med tvekan godkänt. Bland de underkända märktes Moderaternas Gunnar Hökmark och Junilistans Nils Lundgren.

Naturskyddsföreningen är på intet sätt barskrapad. Dess centrala organisation omsätter årligen enligt uppgifter från 2013 186 miljoner kronor, varav de flesta slantarna kommer från den statliga biståndsorganisationen SIDA vilken bidrar med cirka 55-60 miljoner per år. Från statliga Energimyndigheten och Naturvårdsverket inflöt 12 miljoner kronor. Näst största inkomstkällan är insamlade medel som 2013 stod för 47 miljoner kronor årligen, varav 10 miljoner kom från det kliniskt politiskt korrekta skojeriföretaget Postkodlotteriet som även håller det svenska folkhems-Stasi Expo under armarna.

Skärmavbild-2014-09-11-kl_-09_00_181-e1410419115233

MP bäst, SD sämst enligt SNFs ranking.

Enligt en undersökning som Transparency International Sverige genomförde 2011 avseende de svenska politiska partiernas intäkter, motsvarade Naturskyddsförfeningens centrala intäkter de sammanlagda centrala intäkterna för de fyra partierna Miljöpartiet, Folkpartiet (L), Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Det ter sig självklart att en budget av beskrivet slag ger vem eller vilken som helst förutsättningar att bedriva en kraftfull påverkanspolitik och gör vederbörande till en ledande makthavare.   

Miljonerna gör det möjligt för SNF att på SNFs rikskansli i Stockholm hålla runt 140 individer, varav 20 på kommunikationsavdelningen, sysselsatta. Organisationen finns också representerad i vart och ett av våra 21 län och på talrika och alltfler enskilda orter.

Det är givet att den aktör som vill skapa opinion inom miljöområdet måste skrämmas riktigt ordentligt. Det duger inte att komma med nyanserade rapporter med argument ”för” respektive ”emot”. Som Agnes Wold, professor i kemisk bakteriologi, påpekade i radioprogrammet ”Vinter” i P1 2011:   

Nuförtiden agerar de (universitet och miljöorganisationer) på en marknad. Det råder konkurrens om uppmärksamhet och pengar. Den som kan skrämmas mest kan få båda delarna. Våra myndigheter och organisationer har därför drabbats av Krösamaja-syndromet. En skicklig Krösamaja vet vem som är bäst att skrämma för att få maximal effekt. Gravida kvinnor och småbarnsföräldrar är hyperkänsliga för verkliga och inbillade hot mot barnen. (Olin, sidan 15).

Professor Wold anför som exempel på denna oförblommerade skrämseltaktik föreställningen om damm som en gigantisk hälsofara. En fråga som, konstaterar Mats Olin, SNF dammat på (!) hårt om. I ett dokument skriver föreningen: ”I hemmets förmodade trygga vrå döljer sig giftiga överraskningar. Vanligt hushållsdamm fungerar som reservoar för många miljögifter.” (Olin, sidan 15).

Agnes Wold ställer sig mycket kritisk till SNFs dammalarmism och anser att organisationen ”på ett cyniskt sätt exploaterar den naturliga ångest som småbarnsföräldrar har. /…/ Jag kan inte för mitt liv begripa varför Naturskyddsföreningen har valt att skrämmas med att det skulle vara farligt med damm under sängen i sovrummet! Kan vi inte ägna oss åt något mer väsentligt?” (Olin, sidan 16).

IMG_1255

Damm under sängen – livsfarligt? Foto: Tommy Hansson

Men skrämmas, det är SNF bra på. 2011 lyckades dåvarande generalsekreteraren Mikael Karlsson få betydande genomslag i till exempel SVT Nyheter och Aftonbladet Hälsa om det påstått livsfarliga dammet under våra sängar.

Ett annat exempel på skrämseltaktik från Naturskyddsföreningens sida var det larm om bekämpningsmedel i frukt som blåstes på för fulla sirener 2014. Svenska Dagbladet gick i spetsen den 28 april med rubriken ”Kemikalier hittade i nio av tio frukter” och andra medier hakade på. Svenskan valde att låta Livsmedelsverket komma med en nyanserande kommentar senare samma dag, men då hade giftlarmet redan hunnit bära frukt med vindens hastighet. Livsmedelsverket konstaterade, att en farlig nivå för en individ vore om vederbörande satte i sig 400 kilogram vindruvor varje dag under resten av livet.

Ett tredje utspel från SNF rörde plastskor, vilka sades härbärgera ”ofta hälsofarliga och miljöfarliga kemikalier, t. ex. ftalater och tungmetaller.” (Olin, sidan 17).

Också denna gång satsade ett antal mainstreammedier på att ta larmet på fullaste allvar utan att ge utrymme åt kritiska eller nyanserande infallsvinklar.    Kritiska röster saknades dock inte på annat håll. Marie Vahter, enhetschef vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet, citerades på följande sätt av mediesajten Second Opinion: ”Tungmetallerna i skorna löses inte ut.” (Olin, sidan 17).

Vi har ovan kunnat konstatera, att Naturskyddsföreningen – grundad 1909 av botaniker och andra naturintresserade akademiker – reellt men inte rent formellt är en av samhällets ”tunga” makthavare. En synnerlig generös budget i kombination med en närmast underdånig inställning från etablerade mediers sida har gjort det möjligt för föreningen att utkolportera sitt sällan särdeles nyanserade budskap till en ofta naiv befolkning.   

Timbros Mats Olin konstaterar i sitt arbete att det är sällsynt att press och/eller etermedia ägnar sig åt granskning av SNF. Endast ”en handfull” av sådana exempel har kunnat konstateras. Detta gäller till exempel vargfrågan, där SNF driver en vargvänlig linje vilken oftast går på tvärs gentemot de dyrköpta erfarenheter som gjorts av människor i glesbygden där man blott är alltför väl förtrogen med vargens blodiga härjningar bland kreatur och husdjur.

Oskarshamns-kärnkraftverk

Oskarshamns kärnkraftsverk.

En av Naturskyddsföreningens profilfrågor är kärnkraften i allmänhet och dess avveckling i synnerhet. Mats Olin kommenterar detta på följande sätt:

Naturskyddsföreningen är en av de viktigaste rösterna för en nedläggning av kärnkraften. Det är en fråga som medierna bevakar noga, och exempelvis de politiska partiernas argument och kärnkraftsbranschen granskas ofta. Det är naturligt. Argument för och emot granskas och ifrågasätts av journalister. Men Naturskyddsföreningen behandlas inte som en makthavare vars argument synas i sömmarna. Förespråkarna för kärnkraft hävdar att en nedläggning kommer att leda till ökade utsläpp av klimatgaser. Hur försvarar Naturskyddsföreningen det? Det är en fråga som inte finns på journalisternas agendor. (Olin, sidan 20).

Ett eklatant exempel på hur Naturskyddsföreningen behandlas med silkesvantar av journalistkåren är hur det gick till, när en med Olins språkbruk ”tung källa” kritiserade SNFs ställningstagande avseende ekologiskt odlad mat. Forskare hade menat att det vore en katastrof ur miljösynpunkt om all föda odlades på så kallat ekologiskt vis. Dessa synpunkter fick visst genomslag, men flera medier föredrog att vända på det och gjorde den kritik som riktades mot rapporten från SNF till den stora nyheten. Såväl SNFs ordförande, Johanna Sandahl, som dess generalsekreterare, Svante Axelsson, bereddes frikostigt utrymme i exempelvis Sveriges television (SVT) som Svenska Dagbladet i syfte att göra ned kritik från forskarhåll.

Timbro Medieinstitut har valt att närmare studera tre medier och dessas förhållningssätt: ”P1 Morgon” i Sveriges radio (SR) (debatt), Dagens Nyheter (nyhetsperspektiv) samt ”Uppdrag granskning” i SVT (granskningsperspektiv). Det visade sig att SR var det medium som var flitigast när det gällde att rapportera om SNF, något som skedde flera gånger per vecka. Ett vanligt scenario har varit att SNF pekat på vad man menat vara olika typer av miljörosker och i samband därmed riktat kritik mot politik, myndigheter och företag. Normalt har de som kritiserats beretts möjlighet att bemöta kritiken.

Däremot är det ytterst sällsynt att kritiken riktar sig mot SNF. Timbros granskning visar att endast ett sådant exempel förekom under 2014-2015: det gällde forskarkritiken mot den ekologiskt odlade maten.

Timbros studie av hur media behandlar Naturskyddsföreningen visar bland annat att det inte förekommer någon kritisk granskning av föreningens grundläggande ideologiska resonemang, som ligger nära Miljöpartiets. Exempelvis ifrågasätter SNF ekonomisk tillväxt, en inställning som förvisso skulle kunna vara intressant att diskutera.   

 

journalister_partiFrågan är varför SNF av etermedia och press inte utsätts för samma typ av kritisk granskning som andra makthavare. Studien pekar på flera möjligheter, bland annat dessa:

– En förklaring skulle kunna vara att journalister helt enkelt inte uppfattar SNF som en makthavare utan, i likhet med dem själva, någon som granskar makten.

– Minskade resurser på redaktionerna kan medföra att den kritiska granskningen får stå tillbaka. Detta kan enligt Timbro-studien möjligen vara en relevant förklaring när det gäller den krisande pressen, men knappast för resursstarka Sveriges radio eller television.

– Intresset för och kunskapen om ekonomiska frågor är begränsade i våra vanligaste medier. Därav ointresset att belysa de ekonomiska följderna av Naturskyddsföreningens men också Miljöpartiets tillväxtfientliga politik.

– Ytterligare en förklaring skulle mycket väl kunna vara, att SNF av medierna i allmänhet uppfattas som en ”god” kraft som utmanar snöda vinstintressen.     

– Icke minst väsentligt i sammanhanget är det av professor Kent Asp vid Göteborgs universitet väl dokumenterade faktum, att journalistkåren till stor del favoriserar Miljöpartiet vilket ideologiskt och värderingsmässigt står Naturskyddsföreningen nära. (Se cirkeldiagrammet ovan – den undre, gröna delen av cirkeln representerar MPs sympatier).

 

Hetsen mot Polens nya högerregering: Sverige skjuter sig i foten

22 januari, 2016

3603921_2048_1152 Det nya regeringspartiets makthavare: premiärminister Beata Szydlo och partiordförande Jaroslaw Kaczynski.

När Polens väljare gick till valurnorna den 25 oktober fick landet en ny regering med det nationalkonservativa Lag och rättvisa (PiS) som regeringsbärande parti efter en väntad storseger. Missnöjet med högerliberala Medborgarplattformen (PO) – som suttit vid makten sedan 2007, längre än någon annan polsk regering efter kommunismens fall – var stort. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6298091

Eftersom den tidigare europaparlamentarikern Andrzej Duda från PiS i maj vunnit presidentvalet innebar det en kraftig dominans för partiet, som sägs lägga större vikt vid den västliga försvarsalliansen NATO än EU – en fast NATO-bas på polskt territorium står högt på PiS-regeringens önskelista – och har en betydligt mindre liberal familjepolitik än PO hade drivit; bland annat vill PiS riva upp den tidigare lagen om provrörsbefruktning.http://svenska.yle.fi/artikel/2015/05/25/konservativ-utmanare-vann-presidentvalet-i-polen

Det är nog ingen överdrift att säga att resultaten i de polska valen sände chockvågor genom såväl den Europeiska unionen (EU) som polska vänsterkrafter. Inhemska demonstrationer mot den nya högerregeringen samlade tiotusentals polacker under fanor och banderoller i flera polska städer som exempelvis Warszawa, Kraków och Poznan.

Liberaler och socialister i Polen och EU fruktade att PiS, med Beata Szydlo som premiärminister (hon är för övrigt född i Oswiecim, mer känt under sitt tyska namn Auschwitz) men med partiordföranden Jaroslaw Kaczynski som egentlig ledare, skulle ta chansen att omvandla Polen efter sina riktlinjer. http://svenska.yle.fi/artikel/2016/01/09/nya-demonstrationer-mot-hogerregeringens-ideer-i-polen

1871546139 Polens president Andrzej Duda (till vänster) och NATO-chefen Jens Stoltenberg.

Det har i främsta rummet varit två frågor som stått i fokus när det gäller rabaldret kring Polens nya konservativa regering: 1) Landets författningsdomstol. 2) Den statliga TVn och radion. PiS hade i valet heller inte gjort någon hemlighet av sin föresats att omstöpa båda dessa inflytelserika institutioner efter eget skön, och med tanke på valsuccén – 37,6 procent av rösterna mot PO:s 24 procent – var detta mycket populära initiativ. https://sv.wikipedia.org/wiki/Parlamentsvalet_i_Polen_2015

Det vore ju också minst sagt underligt om det nya regeringspartiet skulle avstå från att realisera sina vallöften på grund av kritiken. Att den polska oppositionen bråkar kan man naturligtvis förstå, men när det gäller de anti-polska eruptionerna inom EU inklusive Sverige kan man med vår nationalskald Carl Michael Bellman fråga sig: ”Vad fan angå dej Polens affärer?” (Fredmans epistel #45)

Embryot till vad som skulle komma att bli Europeiska unionen bildades några år efter det förödande Andra världskrigets slut för att förhindra uppkomsten av ett nytt krig. Under årens lopp har dock organisationen utvecklats till att bli en byråkratisk koloss med alltmer uttalade anspråk på detaljreglering av de för närvarande 28 medlemsstaterna. Polen är inte det enda exemplet på EUs strävanden att lägga sig i medlemmarnas inre angelägenheter.

När det nationalistiska österrikiska Frihetspartiet (FPÖ) kom att ingå i en regeringskoalition hotade såväl EU som Israel med sanktionsåtgärder, men den EU-undersökning som följde ådagalade inga otillbörligheter.https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetspartiet_(%C3%96sterrike)

viktor-orban-hungary Ungerns regeringschef Viktor Orban – inte populär i Bryssel.

I dag håller EU tummen i ögat på både Polen och Ungern, i sistnämnda land sedan det nationellt sinnade Fidesz under premiärminister Viktor Orbans ledning som ett av få EU-länder faktiskt söker upprätthålla det så kallade Schengen-avtalet om att bevaka sina egna och därmed också EUs gränser. Ungern har här samma inställning som Polen, Tjeckien och Slovakien.http://dailynewshungary.com/fidesz-hungary-only-schengen-country-sticking-to-letter-of-law/

Orsaken till vreden mot Polen är utan tvivel det faktum att en majoritet av landets väljare föredrar en regering vars politik inte uppskattas i Bryssel, särskilt inte av EU-kommissionens ordförande, luxemburgaren Jean-Claude Juncker (ibland kallad ”konjaksjunkern” på grund av sina alkoholpreferenser).

Som redan nämnts är det främst det styrande PiS politik avseende författningsdomstolen samt den statliga radion och TVn som stör makthavarna i Bryssel. Vad dessa försöker att inte låtsas om är det tidigare regeringspartiet POs agerande under förutvarande premiärministern Ewa Kopacz. När PO och Kopacz insåg att de sannolikt skulle förlora valet till PiS sökte de hindra detta parti från att genomföra sitt program, genom att i parlamentets andra kammare – sejmen – manipulera med författningsdomstolens domarantal. Således utsågs den 8 oktober, drygt två veckor före valet, fem nya domare i stället för de tre som skulle väljas.

I december protesterade Europaparlamentets tyske ordförande, socialdemokraten Martin Schultz, mot att PiS skar ner domarantalet till ursprunglig nivå och kallade detta fullt legitima handlande för ”kupp”. Han fick inte medhåll av partikamraterna i Polen, utan Vänsteralliansens ledare Leszek Miller, premiärminister 2001-2004, tyckte EU reagerade ”hysteriskt”. Varken Miller eller flertalet andra polacker är heller särskilt förtjusta i tysk inblandning i Polens affärer.

Också gällande Polens statliga TV/radio handlar det om att PiS vill genomföra den politik partiet skred till val på. Under kommunisttiden var TV/radio väsentliga medier som propagandaredskap för den sovjetvänliga regimen. Alla anställda kan förmodas ha varit kommunister eller åtminstone ha sökt göra sken av detta för att kunna behålla sina jobb. Traditionen med statligt styrd så kallad public service har fortsatt sedan Polen blev demokratiskt, och det åligger landets regering  att via finansdepartementet finansiera dess verksamhet och utse dess chef.

06a573ed2820036767e3f9368fe9f47150f811c8 Jacek Kurski: ny polsk TV-chef.

Den förra PO-regeringen fick under sina åtta regeringsår fullt genomslag för sin politik i hela TV/radio-organisationen. Eftersom den nya konservativa regeringen varit missnöjd med den tidigare regeringens hanterande av public service utsåg man en ny chef som heter Jacek Kurski. Till skillnad från hur det var tidigare har det även beslutats, att alla TV/radio-anställda måste söka om sina jobb. Omvälvningen blir därför större än tidigare varit fallet. I princip är det ändå fråga om en fortsättning på det system som funnits i 25 år.

Direkt komiskt blir det när ansvariga chefer för svensk public service går ut och fördömer det polska systemet som ”odemokratiskt” och i en debattartikel  kräver att det skall rivas upp, som skräckkabinettet Hanna Stjärne (SVT), Cilla Benkö (SR) och Christel Tholse Willers (UR) gjort. Komiskt, därför att svensk public service sannolikt är den minst demokratiska i Västeuropa och en mångårig lekstuga för medievänstern. http://www.svt.se/kultur/medier/public-service-chefer-till-attack-mot-polsk-medielag

Enligt en undersökning genomförd under ledning av professor Kent Asp  vid Göteborgs universitet 2013 sympatiserade 52 procent av alla anställda med lilla Miljöpartiet, 18 procent med Vänsterpartiet och 13 procent med Socialdemokraterna – en rödgrön majoritet på 83 procent. Både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kammade hem 0 procents sympatier. Enligt professor Asp är detta förhållande ”ett demokratiskt problem”:http://politikfakta.se/2013/03/svts-partisympatier-ett-demokratiskt-problem/

Den välkände centerpartistiske bloggaren och debattören Dick Erixon skriver så här på sin blogg I hjärtat rebell den 9 januari:

När svenska medier, som DN och SvD, kritiserar Polen för att politisera public service är det som att skjuta sig i foten. Inget land har en mer politiserad public service än Sverige. Borgerliga regeringar har inte mäktat med att utmana denna snedvridning av statsfinansierad medieproduktion. Vänstern har dominerat hur svenska folket än röstat.

Avseende kritiken mot den nya polska regeringens handläggning av författningsdomstolens menar Erixon att det i ännu högre grad handlar om att ”kasta sten i glashus”. När DN skriver uppröret om att en ny lag ”hotar att göra författningsdomstolen till ett tandlöst organ”, konstaterar Eriksson, är fakta i målet att i Sverige finns det INGEN författningsdomstol. Socialdemokraterna har nämligen stoppat tillkomsten av en sådan därför att de anser den onödig. Tablå, som det brukar heta. http://erixon.com/blogg/2016/01/ar-inte-s-varre-an-polens-nya-regering/

epa05093985 Protesters attend a 'Free Media' demonstration on Freedom Square in Poznan, Poland, 09 January 2016. Opposition groups massed in demonstration across Poland on 09 January 2016, enraged by the new government's efforts to exert its influence on the nation's media supervisor and top courts. The new conservative government, which took power in November, has enraged portions of the population with the new measures, which give newly installed conservative judges a greater say on the nation's highest court and lets the government install a political appointee to head public broadcasters. EPA/JAKUB KACZMARCZYK POLAND OUT Vänsterdemonstration mot den nya polska regeringen.

Dick Erixon avrundar på följande sätt: ”Mediernas reaktion mot Polen beror endast på att det är vänsterns hegemoni som hotas av den nya regeringen, inte av någon som helst omsorg om medborgarnas rättigheter.”

På sista tiden tycks den tidigare hätska EU-kritiken ha mattats något. ”Frihet. jämlikhet och rättvisa är värderingar som vårt land är byggt på”, framhöll den polska premiärministern Beata Szydlo när hon den 19 januari talade inför Europaparlamentet när frågan om utvecklingen i Polen var uppe till diskussion. Szydlo förklarade att författningsdomstolen är en stark nationell institution och att den fungerar bra. Szydlos vädjanden om samförstånd belönades också med återhållsamhet i debatten.https://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2961758-sankt-tonlage-kring-polen-i-eu

 

 

 

 

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

9 oktober, 2015

1024px-Jan_Myrdal_1967 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

250px-Nerman-trots-allt Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

Hermansson_c_h ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

images0N1Z7HDF Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

untitled Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

2010-09-Jan-Myrdal Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

Henrik_Arnstad_2013 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

untitled

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

bielerlindberg2 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

29850_jpg_560776bMattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

Schyman mot regeringen – Sverige mot PK-diktatur

5 maj, 2014

images Gudrun Schyman har bland annat krävt ett ”genuskommunalråd” i Simrishamn.

http://www.svd.se/nyheter/valet2014/partiledardebatt-i-svt-agenda_3525588.svd?sidan=10

Gudrun Schyman, tidigare ledare för Vänsterpartiet och numera ledamot i kommunfullmäktige i Simrishamn för Feministiskt initiatv (Fi), deltog av uppenbara skäl inte i gårdagens partiledardebatt i SVT. Ändå talas det nu upphetsat om att hon skulle ha vunnit debatten. Så här citeras ekonomen Klas Eklund i Svenska Dagbladet i dag:

Sedan är frågan vem som vann på debatten, och där tror jag att Feministiskt Initiativ (sic) och Gudrun Schyman ligger bra till. Det talades väldigt lite om jämställdhet och när det väl dök upp var det kortfattat och ganska tekniskt. Jag tror att många tittare satt och var nyfikna på hur hon hade hanterat de frågorna.

Fi var länge ett så kallat promilleparti av i princip samma slag som Svenskarnas Parti, Kommunistiska Partiet och Socialistiska rättvisepartiet men har i några av de senaste opinionsmätningarna avancerat upp över enprocentsspärren, som berättigar till att partiets valsedlar läggs ut i vallokalerna. I någon mätning har partiet till och med parkerat på drygt två procent. I SIFOs väljarbarometer inför valet till europaparlamentet (EP) den 25 maj når Fi därtill hela 3,2 procent.

Detta har medfört att det nu börjar spekuleras i att Fi kanske rentav kan ta sig in i riksdagens som en följd av valet den 14 september. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, citeras på följande sätt i Dagens Industri den 1 maj: ”Jag har länge sett framför mig att de skulle ha svårt att komma in, men får erkänna att jag vacklat lite.”

untitledSchyman eldar upp pengar i Visby.

Inte nog därmed. Efter partiledardebatten i går var Miljöpartiets språkrör, Gustav Fridolin, enligt Expressen i dag till och med inne på spåret att Gudrun Schyman borde tas med i en röd-grön regering om hon och hennes parti skulle ta sig in i riksdagen:

Jag samarbetar väldigt gärna med Feministiskt initiativ. Vi behöver en ny feministisk regering…Hon gör ett väldigt bra jobb i Simrishamns kommunfullmäktige men om hon får byta den politiska arenan mot en annan så tycker jag det är bra för Sverige.

Expressens artikel här:

http://www.expressen.se/nyheter/de-vill-ha-schyman-i-en-rodgron-regering/

Utan tvekan bidrar sådana uttalanden till att sätta press på Socialdemokraternas allmänt hållningslöse och vinglige ledare och statsministerkandidat, Stefan Löfven, som hade gott om lovord för Schyman efter gårdagens debatt.

Frågan är då vad Fis framgångar under senaste tid beror på. Enligt en undersökning som nyligen gjorts vid Göteborgs universitet och som jag tidigare bloggat om har Miljöpartiet, och i någon mån Vänsterpartiet, ett oproportionerligt stort stöd bland den svenska journalistkåren.

I mina ögon är det alldeles tydligt att detta förhållande nu även spiller över på Fi: vare sig MP, V eller Fi utsätts för någon riktig granskning i svenska media, ett förhållande som är utomordentligt allvarligt ur demokratisk synvinkel. I fallet Fi är det vidare känt att partiet är populärt i innekretsar med artistanknytning. Tidigare ABBA-musikern Benny Andersson har exempelvis gjort sig beryktad för att ha pumpat in miljonbelopp till partiet.

untitledKänd Fi-mecenat: stenrike Benny Andersson.

Ytterligare en betydelsefull faktor i sammanhanget är Fi-anhängarnas stenkrossliknande aktiviteter i så kallade sociala medier. Här är det hatfyllda utfall som gäller: envar som dristar sig andas minsta kritik mot feminismen blir kallad både det ena och det andra. Själv blev jag kallad ”liten jävla rassegubbe” och anmanad ”hålla käften” i anslutning till diskussionerna om partiledardebatten. Självklart skrämmer sådant  personer som är litet mindre hårdhudade än denna bloggare från att säga sitt hjärtats mening.

Feminism framställs ofta som något som har med jämställdhet alternativt jämlikhet att göra. Ingenting kunde vara felaktigare. Feministerna sätter könet i centrum och prioriterar det ena på bekostnad av det andra. Man har helt enkelt ersatt det marxistiska klassbegreppet med det feministiska könet, på ungefär samma sätt som nationalsocialister använder begreppet ras som rikslikare för allting.

Det finns åtminstone en sak jag för mitt liv inte kan begripa när det gäller feminismen och den extrema variant därav jag brukar kalla feminazismen. Om man nu värnar om kvinnans rättigheter, varför i all världen vill man då att hon på alla plan skall bli lik mannen? Hon skall ha samma typ av jobb, samma lön, samma titulatur och gärna också se ut litet som mannen. De mest avancerade feministerna bör dessutom helst också älska kvinnor och skaffa barn genom insemination.

Varför duger inte det kvinnliga åt feministerna/feminazisterna?

Personligen tycker jag det är tillräckligt illa att Feministiskt initiativ med dess ledare – Gudrun Schyman är bland annat känd för att offentligen ha urinerat på en biograf, ha jämfört män med talibaner, ha musikhyllat Stalin i TV och för att ha bokstavligen ha bränt hundratusentals kronor under Almedalsveckan – får husera i en fullmäktigeförsamling i Skåne, där hon bland annat krävt att kommunen inrättar ett ”genuskommunalråd”. Till galenskaperna på riksplanet hör att hon och hennes parti vill skrota vårt svenska försvar.

http://www.ystadsallehanda.se/simrishamn/article1260923/Schyman-FI-kraumlvergenuskommunalraringd.html

untitledEuropaparlamentet i Strasbourg – nästa steg i utvecklingen för tokfeministerna?

Gudrun Schyman är förvisso ett fenomen i sitt slag. Efter att tidigare ha varit aktiv i en kommunistisk bokstavssekt förde hon upp V till dittills oanade opinionshöjder. Hon har en sällspord förmåga att linda media om sitt vänstra lillfinger och är dessutom i mitt tycke en rätt stilig kvinna. Dessvärre är hon också spritt språngande galen.

Via länken här nedan visas hur Schyman i svensk TV hyllar massmördaren Stalin genom att dirigera en barnkör som sjunger diktatorns lov. Jag förmodar att inslaget skall vara humoristiskt, men hur kul är det egentligen att hylla en person som har omkring 50 miljoner människors liv på sitt samvete? Man kan blott föreställa sig vilket ramaskri det hade blivit om en nazistledare tillåtits dirigera en barnkör som framfört den nazityska marschssången ”Horst Wessel” till Hitlers ära:

Tanken på detta extremistparti  inte bara i europaparlament och riksdag utan desslikes i en svensk regering är tillräckligt för att framkalla frossbrytningar hos er bloggare.

I ett mera långsiktigt perspektiv ser det ännu värre ut. Om inte ett ordentligt uppvaknande sker är Sverige på väg att bli en politiskt korrekt diktaturstat där varje form av kritik mot den massiva invandringen, feminismen och klimatalarmismen kommer att bli förbjudet. Enligt min mening är vi närmare ett sådant skräckscenario än vi kanske föreställer oss.

På detta tyder enligt min mening icke minst den alltmer outrerade intolerans som möter PK-tänkandets kritiker. Det ”fina” vänsterhatet på nätet växer för varje dag och hoten mot obekväma tyckare blir allt grövre. Och snart kan en SD-are inte visa sig offentligt utan att mötas av ägg, spottloskor, hugg och slag. Mångfaldens nobla försvarare gör allt som står i deras makt för att förhindra andra att uttrycka sin mening – onekligen en märklig uppfattning om vad mångfald är och hur den bör försvaras!

imagesXUFIS7X0Polisen i Norrköping i färd med att gripa en man som attackerat Jimmie Åkesson.