Hur skall västvärlden bemöta hotet från röda Kina?

Två leende despoter. Kinas Xi Jinping och Rysslands Vladimir Putin.

Det kinesiska kommunistpartiet arbetar i dag i sitt anletes svett för att få inflytande överallt i världen. Demokrati och mänskliga rättigheter tillåts inte stå hindrande i vägen för de kinesiska härskarnas ambitioner att nå globalt herravälde inklusive i Sverige. Och kommunistkineserna i Peking, under ledning av president Xi Jinping, arbetar på bred front genom att knyta kontakter med politiker, företagsledare och akademiker för att nå sitt syfte.

Efter Sovjetunionens fall och det Kalla krigets slut ansågs det i vida kretsar länge som självklart att framtiden var säkrad för den västerländska demokratin. Kommunismen – och annan form av diktatur -troddes vara dömda att ruttna på historiens stinkande soptipp. Därför, resonerades det, fanns heller ingen anledning för västvärlden att lägga ner så mycket resurser på det militära försvaret som tidigare. Sverige var intet undantag och det slaktades regementen på löpande band.
  
Det här överoptimistiska synsättet visade sig dock vara totalt orealistiskt. Kommunistdiktaturen i Sovjetunionen ersattes, efter en knappt decennielång mellanperiod under Boris Jeltsins skakiga ledarskap, av ett auktoritärt statsskick som i bästa fall kan kallas ”halvdemokratiskt”. Jeltsins ”kronprins”, den före detta KGB-officeren Vladimir Putin, var inte kommunist men torgförde ändå 2005 uppfattningen att Sovjetunionens upplösning var ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. Putin själv blev av med jobbet och tvingades under en period köra taxi för att kunna försörja sig och sin familj. https://tt.omni.se/president-putin-korde-droska-efter-sovjets-fall/a/XqE7xW

Ett nytt kallt krig –  Ryssland och Kina. Det är ingen överdrift att säga att Rysslands utveckling sedan Putin utsågs till president 2000 lett till ett nytt kallt krig, något som understryks av den fortsatt aggressiva ryska utrikespolitiken. 2008 gick ryska styrkor in i den tidigare sovjetrepubliken Georgien i syfte att säkerställa fortsatt ryskt inflytande, och 2014 skedde samma sak i Ukraina där Moskva tog kontrollen över Krim-halvön och dess strategiskt viktiga stad Sevastopol där den Ryska Svartahavs-flottan redan var stationerad. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
  
Det kan mot ovan skisserad bakgrund inte råda några tvivel om att Putins Ryssland utgör ett betydande hot mot demokrati, frihet och självständighet i vår del av världen. Vår egen geografiska närhet till det ryska riket gör att Ryssland varit en arvfiende till Sverige sedan medeltiden. Det är ett tankeväckande historiskt faktum att vi utkämpat fler krig mot Ryssland än mot trätobrodern Danmark – 14 respektive 13.

Det gick stundtals rejält bra för de svenske i dessa stridigheter. Den 12 mars 1610 lyckades exempelvis den svenske härföraren Jacob De la Gardie under de ryska tronföljdsstriderna med sina trupper och till befolkningens jubel erövra Moskva, en uppgift som så många därefter skulle gå bet på. Följden blev att konung Sigismunds son, Vladislav Vasa, utnämndes till tsar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rysk-svenska_krig
  
Sett i ett globalt perspektiv är det emellertid inte Ryssland utan Folkrepubliken Kina som utgör det största hotet i kraft av av dess mångfacetterade, sofistikerade och samtidigt försåtliga karaktär. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg framhåller inledningsvis (sidan 1) i sin bok Den dolda handen – hur Kinas kommunistiska parti dominerar västliga demokratier och omformar världen (Bokförlaget Daidalos AB 2020, 516 sidor): ”Det kinesiska kommunistpartiet utnyttjar de demokratiska systemens svagheter för att undergräva dem och även om många i Väst fortfarande inte vill medge det är demokratierna i akut behov av större motståndskraft om de ska överleva.”
  
Alla låter sig inte skrämmas. Enligt författarna påverkas varje västerländsk demokrati av Kinas undergrävande verksamhet. I och med att motståndet hitintills varit skäligen svagt tenderar kommunistkineserna anförda av Xi Jinping att bli allt djärvare – alltfler grupperingar utsätts för tvångs- och skrämseltaktik designad i Peking.
  
”Hotet från Kinas kommunistiska parti”, skriver Hamilton och Ohlberg (sidan 29), ”KKP, inverkar på alla människors rätt att leva utan fruktan. Många kineser som lever i Väst utgör tillsammans med tibetaner, uigurer, Falun Gong-utövare och Hongkongs demokratiaktivister måltavlor för KKP:s förtryck och lever i ständig fruktan. Regeringar, akademiska institutioner och näringslivschefer vill inte stöta sig med Peking av rädsla för att bli ekonomiskt straffade. Denna rädsla är smittsam och giftig. Den får inte bli normaliserad och accepterad som det pris länder måste betala för välstånd.”
  

Tennisstjärnan Peng Shuai anklagade kinesisk partitopp för sexövergrepp – försvann sedan.

Alla låter sig dock inte skrämmas av Pekings gangstermetoder. Till dessa modiga hör Steve Simon, VD i Women´s Tennis Association (WTA) som administrerar de professionella tennisdamernas tävlingsverksamhet. Han och WTA har skarpt tagit ställning mot Pekings behandling av den kinesiska tennisstjärnan Peng Shuai. Peng, (i februari 2014 rankad etta i damdubbel) anklagade i början av november partipampen Zhang Gaoli – som var vice premiärminister 2013-18 – för sexuella övergrepp som skulle ha ägt rum några år tidigare. https://www.ttela.se/sport/tennisstj%C3%A4rnorna-st%C3%B6djer-wta-s-kina-bojkott-1.60583380
  
20 minuter efter det att Pengs inlägg publicerats på webben hade det tagits bort. Peng Shuai var sedan försvunnen i omkring en vecka innan det dök upp ett mejl till WTA som sades vara från Peng. Enligt mejlet levde Peng i högönsklig välmåga och de anklagelser hon tidigare kommit med var falska.
  
Ingen vettig människa kan naturligtvis tro att ett sådant mejl skickats av fri vilja, och till dem som uttalade sitt stöd för den kinesiska stjärnan hörde världsettan Novak Djokovic samt de båda förra kvinnliga toppspelarna Martina Navratilova och Billie Jean King. Konsekvenserna för kineserna blev att WTA ställde in planerade tävlingar i Kina och Hongkong.
  
Det skulle behövas många fler kraftfulla reaktioner liknande Steven Simons och WTAs för att sätta press på härskarna i Peking!

Vinter-OS. När det gäller de 24e vinterolympiska spelen, planerade att äga rum i Peking 4-20 februari, har protesterna varit skäligen tama. USA, Australien, Storbritannien och Kanada har deklarerat att de inte kommer att låta sig representeras av officiella företrädare för de aktuella ländernas regeringar. Detta kan visserligen sägas vara ett irritationsmoment för Peking, men knappast mycket mer än så.

Då hade ändå 180 medborgarrättsorganisationer, representerande av Kina förtryckta folk som uigurer, tibetaner, Hongkong-bor, ungefär ett år innan den olympiska elden skulle tändas uppmanat till en omfattande internationell bojkott av ”folkmords-OS”.   https://svenska.yle.fi/artikel/2021/04/14/trycket-mot-vinter-os-i-peking-okar-180-organisationer-kraver-bojkott-av
  
De sverigedemokratiska riksdagsmännen Markus Wiechel och Björn Söder har i skriftliga frågor i riksdagen begärt svar av socialdemokratiska statsråd huruvida Sverige kommer att göra gemensam sak med de länder som avser bojkotta Peking-OS diplomatiskt. Svaren har när detta skrivs varit undvikande. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/diplomatisk-bojkott-av-os-i-kina_H911552
  
En svensk elitidrottare som ifrågasatt det kommande jippot i det kommunistiska Kina är skidskytten Sebastian Samuelsson. Den 24-årige Samuelsson, som var med och tog guld för Sverige i stafett vid de senaste vinterolympiska spelen i Sydkorea och även knep ett individuellt silver, har citerats: ”Vi vill tävla i bra länder, där man är snäll med sin befolkning.” Onekligen en lovvärd inställning! https://sverigesradio.se/artikel/skidskytteprofilen-sebastian-samuelsson-kritisk-till-vinter-os-i-kina

Skidskytten Sebastian Samuelsson ifrågasätter beslutet att låta Peking arrangera vinter-OS.

”En kamp på liv och död”. Hamilton och Ohlberg redogör i sin bok för hur Kina på en rad områden strävar efter att utöka sitt inflytande med målsättningen att i praktiken nå världsherravälde. Dessa ansträngningar präglas av en påtaglig Kalla kriget-mentalitet. En favoritmetod för Xi Jinping och hans hejdukar är därför att anklaga sina motståndare för att behärskas av ”McCarthyism” eller ”Kalla kriget-tänkande”
  
2019 deklarerade den nationalistiska tidningen Global Times att den kinesiska telekomjätten Huawei hade fallit offer för ”High-techMcCarthyism”. Kinas ambassadör i Storbritannien, Liu Xiaoming, har liknat den amerikanska marinens övningar i Sydkinesiska havet vid ”kanonbåtsdiplomati, motiverad av ”Kalla kriget-mentalitet”. Även utländsk kritik mot Kinas beklämmande facit rörande mänskliga rättigheter avfärdas som rotade i samma slags tänkande.
  
Hamilton/Ohlberg gör bedömningen att KKPs egna Kalla krigs-mentalitet nått nya höjder under Xi Jingpins presidentskap. Xi, född 1953, har varit landets president sedan 2013 och bör, med tanke på de kinesiska ledarnas ofta höga ålder, ha många år i den översta partitoppen framför sig; företrädarna Mao Tse-tung blev exempelvis 82 och Deng Xiaoping 92 år gamla.
  
Det var under Deng, som endast var 157 cm lång, som den tidigare rigida maoismen började lättas upp genom att enskilda ekonomiska initiativ tilläts under vissa förutsättningar och vardagsförtrycket i samhällslivet lättade. ”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar möss är det en bra katt” är ett uttryck, tillskrivet Deng, som är ägnat att illustrera den då rådande ideologiska inställningen. https://www.epochtimes.se/reflektioner-kring-deng-xiaopings-ekonomiska-katt-teori
  
En vändpunkt inträffade sommaren 1989 med studentdemonstrationerna på Himmelska fridens torg i Peking, vilka slutligen slogs ner med våldsam kraft med många dödsoffer som följd. När Berlinmuren föll i november samma år blev härskarna i Peking ännu mer skärrade. Hamilton/Ohlberg framhåller (sidan 19):”Idén att Kina stod inför en kamp på liv och död mot fientliga västerländska krafter som försökte skapa kaos i Kina slog rot inom KKP.”

”Naivitet är farligt”. Clive Hamilton och Mareike Ohlberg visar i sin faktaspäckade bok att Kina arbetar på många olika plan i syfte att sprida sitt inflytande över världen: politik, diplomati, media, kultur, akademisk verksamhet och icke minst affärsverksamhet. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i en rapport om kinesiska bolagsförvärv i Sverige daterad den 29 november 2019 nått slutsatsen, att kineserna förvärvat 65 svenska företag. Dessa omfattar cirka 60 000 anställda och återfinns till en tredjedel i västra Sverige.https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2019-11-29-kartlaggning-av-kinesiska-bolagsforvarv-i-sverige.html
 
I en artikel i Expressen den 18 april 2021, som refererar till FOI-rapporten, konstateras att Folkrepubliken Kina har stora ekonomiska intressen i främst västra Sverige med tonvikt på strategiska bränslen. Det är ingen tillfällighet att det finns ett kinesiskt generalkonsulat i Göteborg. I artikeln nämns att det kinesiska företaget Geelys gjort jättelika investeringar i Volvo Cars respektive Volvo AB. Vidare köpte kinesiska Evergrande 2019 Saabs efterträdare Nevs i Trollhättan för 8,3 miljarder kronor. https://www.expressen.se/nyheter/kinesiska-bolag-har-makt-over-60000-svenska-jobb-/
  

Deng Xiaoping lät slå ner upproret på Himmelska fridens torg 1989.

Vad som är bekymmersamt är att svenska företagare ofta har begränsade kunskaper eller begrepp om hur politiken fungerar. Fredrik Fällman, docent i sinologi vid Göteborgs universitet, citeras: ”Företrädare för näringslivet är ibland naiva, naivitet är farligt. Det kan göra att Sverige drar sig för att tala fritt, vi ska inte vara tysta när övergrepp sker.”
  
Johan Trouvé, VD för Västsvenska handelskammaren, demonstrerar precis vad Fällman menar när han i samma Expressen-artikel citeras: ”Man måste skilja noga mellan kinesiska staten och privata företag. Det är en förutfattad mening att allt är kopplat till staten.”

Partiet är allt. Trouvés påstående är dock inte med sanningen överensstämmande. Den nakna realiteten är att allting i det röda Kina måste filtreras genom det statsbärande partiet för att över huvud taget kunna existera och verka: partiet är allt. KKP är ett leninistiskt parti som syftar till att skapa en enhetsfront. Partiet betraktar enhetsfrontsstrategin som en vetenskap baserad marxist-leninistiska grundprinciper. Omsatt till näringslivets förhållanden syftar detta arbete till att utnyttja västerländska företag i propagandans tjänst.
  
Hamilton/Ohlberg (sidan 27): ”Västerländska företagschefer välkomnar möjligheten att knyta affärskontakter med personer av kinesiskt ursprung. Enhetsfrontsagenter i affärsvärlden samlar information att föra vidare till de kinesiska konsulaten och odlar relationer för att sprida fördelaktiga uppfattningar om Folkrepubliken.”
  
Den bild författarna målar upp kan tyckas mörk. De menar dock att det finns en hel del demokratiska länder runtom i världen kan göra för att stävja det kinesiska inflytande – demokratin och viljan till frihet kan trots allt segra: ”I Hongkong och Taiwan tar människor strid mot KKP:s försök att kontrollera och skrämma…Motståndet växer för varje dag och partibossarna i Peking är oroliga (sidan 343).” 

SIFO: S toppar trots ministrar som ljuger och heilar

Socialdemokraterna avancerar rejält i SIFOs decembermätning: 31,1 procent är klart bättre än i senaste mätningen och nästan 3 procentenheter bättre än i riksdagsvalet 2018. Tvåan Moderaterna med 20 och trean Sverigedemokraterna med 19,7 procent distanseras rejält; båda partierna noterar jämväl en nedgång jämfört med novembermätningen.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, förklarar S-uppgången så: ”Den enda fasta punkten har varit S, som efter ett nederlag också lyckades komma tillbaka till regeringsmakten.” S plockar röster från C, V och M varav främst kvinnliga sådana.

Personligen finner jag det egendomligt – för att säga det minsta – att ett parti med sossarnas CV i form av bland annat lögnaktiga och uppenbart inkompetenta och heilande ministrar kan erhålla så pass mycket stöd. Är oppositionen verkligen så värdelös? Eller är en betydande del av svenska folket idioter? Jag lämnar frågan öppen.

Fjärde största parti hos SIFO är Vänsterpartiet, som därmed minskar marginellt jämfört med förra undersökningen. Femma är Centerpartiet på 7,0 procent, vilket innebär tapp både visavi senaste mätningen och valresultatet.

C-tappet känns helt logiskt och rimmar väl med det minskade förtroendet för partiledaren Annie Lööf liksom med avslöjandena om Centern som partiet par preference för pedofiler och sexförbrytare. https://samnytt.se/c-topp-doms-i-barnsexharva/?fbclid=IwAR3r0BUeZiHxWJ0Pu0l7kcngxpv5T895A9ncjoq6gBVHf70EjeGUwk5RbgY

Sedan följer Kristdemokraterna, som med sina 5,1 procent ökar något, samt Miljöpartiet, vars 3,2 procent innebär att partiet tangerar sitt sämsta SIFO-resultat någonsin emanerande från 2002. Ej alls svårt att förstå i ljuset av partiets extremistiska politik inklusive dess drakoniska högskattepolitik och irrationella motstånd mot den i folkdjupet populära kärnkraften. Prisa dock Gud för att MP numera inte kan kalla sig regeringsparti!

Liberalerna är alltjämt fast förankrat i bottenträsket med 2,8 procent, låt vara en svag ökning sedan novembermätningen.

Gustav Kasselstrands Alternativ för Sverige fick några platser i kyrkomötet i senaste valet till Svenska kyrkan men ser inte ut att komma in i riksdagen inom en förutsebar framtid.

Stapeln för ”Övriga” har sjunkit något. Således inga klackar i taket hos vare sig Alternativ för Sverige, Feministiskt initiativ eller Piratpartiet.

öoäb

Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

Coronasuccé i opinionen för S – motigt för SD

Demoskops väljarbarometer maj 2020.

De tre senaste opinionsmätningarna när detta skrivs bekräftar alla, att Socialdemokraterna och Stefan Löfven under coronakrisen skaffat sig ett stadigt grepp om väljarsympatierna. Folk i allmänhet håller sig till det de tycker känns tryggast och bäst. ”Ju längre krisen pågår, desto viktigare blir jobb- och ekonomiska frågor”, menar Demoskops opinionschef Peter Santesson. ”Förtroendemässigt är det hemmaplan för de tradionellt statsbärande partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna.”

Väljarbarometern Maj 2020

Socialdemokraternas notering är den högsta Aftonbladet/Demoskop-siffran sedan januari 2019 samt en uppgång med 2,2 procentenheter sedan april 2020. Moderaterna på andra plats får 20,7 procent, halvannan procentenhet bättre än i april. Det är också närmare 1 procentenhet bättre än i riksdagsvalet i september 2018.

Sverigedemokraterna minskar med jämnt 2 procentenheter jämfört med april men står ändå på dryga 1 procentenhet plus jämfört med senaste valresultatet. Härefter följer Centerpartiet på 10,0 (+-0), oförändrat sedan i april men väsentligt bättre än valresultatet. Vänsterpartiet minskar med en halv procentenhet ner till 7,2, 0,8 sämre än i valet, medan Kristdemokraterna som sjätte största parti med 6,5 procent tangerar valresultatet.

Verkligt prekärt ser läget ut för såväl Miljöpartiet med 3,3 och Liberalerna med katastrofala 2,7 procent. Det hade varit adjöss till riksdagen om de nu aktuella opinionsnoteringarna varit valresultat. Övriga partier tvingas nöja sig med 0,7 procent.

SKOP är det mätinstitut som ger S-partiet högst utdelning: 32,6 procent. SKOPs analytiker, docent Örjan Hultåker, kommenterar: ”Så länge statsministern och partiledaren inte gör bort sig så gynnas hans parti av allvaret och den stora medieexponeringen.”

Bekymrade miner hos MPs EU-parlamentariker Alice Bah Kuhnke och Pär Holmgren. Det finns fog för de dystra minerna.

Däremot blir det också hos SKOP en fullskalig katastrof vad avser mätsiffrorna för det mindre regeringspartiet MP med 2,6 procent. Hultåker menar att det inte gynnar det mindre partiet i en regeringskoalition när allt fokus är på statsministern och övriga socialdemokratiska regeringsministrar. Denne konstaterar också att MP misslyckades med att dra fördel av det tidigare fokuset på klimatfrågan och inte har kunnat tillföra något av betydelse när det gäller Kina-smittan.

Moderaterna går starkt även hos SKOP och får 20,4 procent, därmed klart distanserande SD på 16,3 procent. Det Sverige-vänliga partiet har hamnat i skymundan av M, som framstår som ett alternativ till S i ekonomiska frågor. SD har därmed tappat runt 7 procentenheter hos SKOP sedan början av innevarande år. Det har inte gynnat SD opinionsmässigt att partiet bjudits in till coronaöverläggningar jämte övriga riksdagdspartier.

KD antecknas för en vikande trend hos SKOP – ner 1,5 procentenhet till 5,2 procent jämfört med januarimätningen. Liberalerna kan, till skillnad från vad fallet är i de båda övriga här refererade mätningarna, glädja sig åt att med 4,4 procent hamna ovanför riksdagsspärren.

SKOP:s Väljarbarometer, 11 maj 2020

I Göteborgsposten/SIFOs väljarbarometer för maj 2020 parkerar sossarna överst med 31,7 procent. S plockar väljare från samtliga övriga partier med undantag för Kristdemokraterna. Näst störst är SD på 18,9 procent och tredje störst Moderaterna med 18,6 procent. https://www.gp.se/nyheter/sverige/gp-sifo-s-bef%C3%A4ster-v%C3%A4ljarst%C3%B6det-i-sp%C3%A5ren-av-coronaviruset-1.28038030

”S har ganska snabbt fått till en rejäl skjuts uppåt samtidigt som SD haft svårare att upprätthålla sina tidigare siffror”, citeras Johan Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, i GP. Det har helt klart missgynnat SD att partiets paradfrågor – lag och ordning samt invandring – hamnat i bakvattnet.

V får hos SIFO sin högsta siffra av de tre mätningar som här presenteras med 9,0 procent. Därnäst kommer C 7,2, KD 6,1, MP 3,9 och L 3,4. ”Övriga” landar på 1,5 procent. För MP är läget minst sagt oroande. En hel del tyder på att väljarna har börjat genomskåda detta parti av bluffmakare och hemvävda domedagsprofeter, särskilt under denna majmånad som varit kallare och snörikare än i mannaminne trots MPs försäkringar om att den globala så kallade upphettningen ständigt firar nya triumfer https://www.gp.se/ledare/v%C3%A4ljarna-har-genomsk%C3%A5dat-milj%C3%B6partiet-1.27642263?fbclid=IwAR1Ibwvu6YS2OaIwe73Kk3ubCdD_KNY-g5nHtqluC3zBq6dCNyR8eytJLOE

Opinionsläget är just nu motigt för SD och Jimmie Åkesson.

För alla de som i mina Facebook– och Twitter-flöden spyr galla över regeringens och Folkhälsomyndighetens sätt att hantera smittokrisen ligger det sannolikt nära till hands att ropa ”fake news” beträffande Socialdemokraternas anmärkningsvärda framgångar i opinionen. Detta är en flagrant feltolkning av det verkliga förhållandet.

Det ligger inget konstigt i att många i ett krisläge klamrar sig fast vid det beprövade och välkända. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Vad som är mer oklart är hur länge de förhållandevis goda socialdemokratiska siffrorna kommer att äga bestånd. Som sverigedemokrat och S-kritiker är jag pessimistisk – det vill säga jag misstänker att sosseriets strupgrepp över opinionen kommer att hålla i sig fram till valet 2022.

Ingen vore dock gladare än jag om jag skulle ha fel.

Optimal uppmärksamhet för SDs immigrationspolitik

Jimmie Åkesson (SD) och hans budskap vid gränsen mellan Turkiet och Grekland.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har, som väl alla vet vid det här laget, begivit sig till turk-grekiska gränsen i syfte att övertyga migranterna på plats att inte söka sig till Sverige. ”Sverige är fullt”. Kom inte till oss! Vi kan inte ge er mer pengar eller erbjuda något boende” heter det i ett flygblad undertecknat ”Svenska folket och Sverigedemokraterna ”.

Åkessons och hans medarbetares aktion har, som kunde befaras, framkallat arga reaktioner från det politiska etablissemanget. Jag nöjer mig här med att anföra några illustrativa exempel.

Ebba Östlin (S), kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka, menar på debattplats i Expressen att ”asylrätten är absolut” och att Åkesson har orättmätiga anspråk: ”Låt mig vara tydlig, Jimmie Åkesson. Du talar inte för Sverige. Medan du delar ut dina flygblad fortsätter vi i verkligheten att arbeta.” https://www.expressen.se/debatt/lagg-av-nu-jimmie-asylratten-ar-absolut/

Östlin har förstås fel. Det finns inte någon ”absolut asylrätt”. Däremot kan rätten att söka asyl betecknas som absolut eller oförytterlig, vilket är en helt annan sak. Det finns dock inte, såvitt mig bekant, något förbud mot att försöka påverka människor att inte söka asyl i ett visst land.

KD-ledaren Ebba Busch-Thor är inte heller överförtjust i Jimmie Åkessons tilltag utan betecknar det som ”tramsigt”. Andra politiker som kritiserat Åkesson är Annie Lööf (C) och Alice Bah Kuhnke (MP). https://www.expressen.se/tv/politik/ebba-busch-thor-om-jimmie-akessons-drag-vid-gransen-tramsigt/

Detta alltså yttrat av två politiker vilka företräder partier som, i likhet med SD, förkunnat att det är nödvändigt att strama upp immigrationspolitiken. Här ser de emellertid en möjlighet att dra godhetskortet gentemot det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik, en möjlighet som uppenbarligen inte får försittas.

Advokaten Behrang Eslami, anställd vid advokatfirman Hurtig and Partners och aktiv socialdemokrat, har för sin del polisanmält SD-ledaren för ”osant intygande” med motiveringen, att Åkesson i flygbladet felaktigt hävdat att SD företräder ”svenska folket”. Enligt Behrang ser polisen allvarligt på saken och menar att det även kan röra sig om ”hets mot folkgrupp”. Något som nog seriöst kan betvivlas. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/LAxleq/akessons-svar-efter-flygbladskritiken-hotar-med-anmalan

SD-flygblad från 2015.

Det rapporteras nu att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna anlitat advokaten Anton Strand från advokatfirman Defens för att utröna om det kan vara motiverat med motanmälningar till polisen och Advokatsamfundet mot Behrang Eslami, eftersom det kan röra sig om omotiverad polisanmälan vilket i sig kan vara ett brott.

Oavsett hur man nu föredrar att se på den sverigedemokratiska flygbladsutdelningen vid den turk-grekiska gränsen kan det inte gärna förnekas, att aktionen ifråga varit extremt lyckad på så sätt att den tilldragit sig optimal uppmärksamhet. Åkesson och SD har verkligen lyckats ge en blixtbelysning av partiets immigrationspolitik.

Om detta är flera statsvetare överens. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, är exempelvis inte förvånad över Jimmie Åkessons resa – han ser den som ett kalkylerat sätt rikta uppmärksamheten mot partiets kärnfråga: ”Det får man utgå från och Sverigedemokraterna har varit duktiga på att få sin fråga i centrum av debatten.” https://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/statsvetare-%c3%a5kessons-resa-lyckat-utspel/ar-BB10Nugk?ocid=sf&fbclid=IwAR2oTAxhJFDlBVfztJI4zpjAT0A4Uac8WXtdQU_pk12l25AMDOUUGzKXLqA

Sverigedemokraterna genomförde en liknande aktion på den grekiska ön Lesbos 2015. Då löd budskapet: ”No money. No jobs. No homes.” Precis som nu var etablissemangets fördömanden legio. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6297821

Vad skall vi tro på för SD – 23,1 eller 16,9 procent?

Förtroendet för Jimmie Åkesson växer stadigt.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson noteras för rekordhögt väljarförtroende i Demoskops majmätning med 27 procent. Jag gissar att många TV-tittare lät sig imponeras av Åkessons insatser i partiledardebatten härförleden och hans kross i debatten mot förre S-ministern Anders Ygeman. Det är onekligen en indikation på att det för tillfället går rätt bra för det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik.

Detta bekräftas av Metro/YouGovs majundersökning. SD blir här, lagom till Jimmie Åkessons 39-årsdag den 17 maj, största parti jämte S, båda på 23,0 procent. Tidigare hade SD antecknats för 23,1 procent hos Nyheter idag/Sentio, som jag dock inte tänker orda mer om här eftersom jag av princip inte betalar för att ta del av opinionsmätningar. https://www.metro.se/artikel/yougov-inget-lyft-f%C3%B6r-s-eller-m-efter-tuffare-migrationspolitik

Tredje största parti i YouGov-mätningen är Moderaterna med 18,3 procent. Sedan följer i tur och ordning C 10,1, V 9,0, L 4,2, MP 3,6, KD 3,0, F! 1,8 samt övriga partier 3,9 procent. Bland de senare återfinns sannolikt Medborgerlig samling (MES), Piratpartiet (PP) samt Alternativ för Sverige (AfS).

Att traska patrullo efter Åkesson och SD var tydligen ingen god idé för Kristersson och Löfven…

Vad som blir mycket tydligt i YouGovs majmätning är att Socialdemokraternas och Moderaternas flyktingkritiska retorik inte lönat sig. Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, förklarar i Metro detta på följande sätt:

De två partier som tydligt har profilerat sig som mer flyktingkritiska har tappat medan SD som äger frågan i stället gått fram en aning.

Man behöver knappast vara någon Einstein för att genomskåda ihåligheten i den nya, hårdare flyktingretoriken. Ty samtidigt som S och M skärper tonen har regeringen beslutat att 9000 så kallade ensamkommande ”afghaner” – som i många fall bott i Iran större delen av sina liv – skall få stanna i Sverige och beredas plats på gymnasiet av så kallat humanitära skäl. Endast en bråkdel av dessa torde för övrigt vara kvalificerade för gymnasiestudier. https://www.expressen.se/nyheter/qs/de-9-000-afghanerna–vilka-ar-de-egentligen/

Och samtidigt som Migrationsverket prognosticerar att asylvolymen kommer att minska ner till 23 000 under innevarande år, så visar annan statistik att hittills under 2018 har 40 306 personer beviljats uppehållstillstånd varav 7803 av asylskäl. Om trenden håller i sig har omkring 120 000 människor beviljats uppehållstillstånd när året är slut, låt vara endast 23 000 av asylrelaterade orsaker.http://projektsanning.ronnquist.com/2018/05/11/40-306-uppehallstillstand-beviljade-hittills-i-ar/

F!s Gudrun Schyman ser glad ut trots ynka 1,8 procent i senaste YouGov.

Till skillnad från övriga partier har SD aldrig under sin 30-åriga tillvaro svävat på målet det bittersta: immigrationsvolymerna måste minskas drastiskt. Väljarna är naturligtvis inte dummare än att de inser detta. SD gynnas också av att allt fler svenskar anser att invandringen är en av de tre viktigaste politiska frågorna.

Både MP och KD hamnar under fyraprocentsspärren hos YouGov medan L precis klarar att hålla näsan ovanför vattenytan med 4,2 procent, precis som hos Inizio. Den aktuella mätningen visar även att väldigt få väljare tar F!s bisarra feministsvammel på allvar.

Det vore dock ett misstag för mig och andra SDare att invagga oss i något slags bedräglig säkerhet. Mycket kan och kommer säkerligen också att hända före valet till riksdag, kommuner och landsting den 9 september. Aftonbladet/Inizios majmätning hjälper oss att hålla huvudet kallt. http://www.inizio.se/valjarbarometer-maj-2018/

Festligt och fullsatt var det framför scenen på Långholmen när Jimmie Åkesson höll sitt sjätte vårtal. Foto: Tommy Hansson

Här får Sverigedemokraterna nöja sig med 16,9 procent under det att S noteras för 26,6 och M för 22,9 procent. Noteras bör att KD här får så mycket som 4,8 procent medan MP också hos Inizio åker ur riksdagen.

Olika bud om SDs väljarstöd således. Så gott som alla SD-anhängare torde vara av åsikten, att YouGov och Sentio ligger närmare sanningen än Inizio, men vem vet? Helt klart är att vi SDare inte kommer att få något gratis i ett politiskt klimat som påverkas av att MP- och V-sympatierna är oproportionerligt stora i media, där vi får räkna med att SVT,TV4, Expressen, Dagens Nyheter och Aftonbladet liksom övriga partier kommer att göra allt inklusive tillgripa fula tricks  för att få SD på fall.

 

 

 

 

 

De politiska blocken helt beroende av SD

Sverigedemokraterna (SD) tappar visserligen något i de när detta skrivs senast redovisade opinionsmätningarna för januari 2018. Helhetsintrycket är ändå att den tidigare klart märkbara nedåtgående tendensen bromsats upp och att läget för det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik stabiliserats.

GP/SIFO januari 2018: SD tredje största parti efter S och M.

Den ”tyngsta” av nämnda mätningar, SIFOs väljarbarometer som beställts av Göteborgsposten (GP), ger SD 16,2 procent vilket är en nedgång på 0,3 procentenheter sedan december 2017. SIFO har intervjuat 9876 slumpvis utvalda personer. Mätresultaten har till 90 procent baserats på telefonintervjuer, till 10 procent på en webbpanel. http://www.gp.se/nyheter/sverige/gp-sifo-m-fortsatt-fram%C3%A5t-starkast-i-g%C3%B6teborgsomr%C3%A5det-1.5072257

SD brukar regelmässigt få lägre resultat i huvudsakligen telefonbaserade undersökningar som SIFOs än i webbaserade mätningar, något som kan förklaras med dels betydande statistiskt bortfall, dels ”skämmighetsfaktorn” – i hushåll med flera personer, av vilka någon/några kan tänkas lyssna på samtalet, kan mätpersonerna känna sig besvärade över att behöva medge sympatier för kontroversiella partier.

Störst hos GP/SIFO är Socialdemokraterna (S) som parkerar på 27,8 procent. Största uppgången jämfört med SIFOs decemberundersökningen uppvisar dock Moderaterna (M), som noterar en ökning om 2,4 procentenheter fram till 24,4 procent. Alliansblocket får sammanlagt 41,2 mot de rödgrönas 39,6 procent, men då parkerar Kristdemokraterna (KD) med endast 2,9 procent väsentligt under riksdagsspärren på 4,0 procent.

Professor Jonas Hinnfors vid Göteborgs universitet menar att valet den 9 september 2018 kommer att bli mycket jämnt: ”Väldigt lite tyder på att något av blocken kommer (att) få en majoritet.” Om SD säger Hinnfors enligt GP att partiet ”klappar inte ihop”. SD tappar alltså något i SIFOs senaste mätning, men om vi jämför med valresultatet från 2014 ökar partiet med 3,3 procentenheter – från 12,9 till 16,2 procent. Samtidigt minskar S med lika mycket – från 31,1 till 27,8 procent.

Enligt professor Jonas Hinnfors blir det svårt för något av blocken att skrapa ihop en majoritet i riksdagen.

Av ovanstående framgår att båda blocken blir beroende av Sverigedemokraterna om man vill bilda regering. Därför kan moderatledaren Ulf Kristerssons kategoriska avvisande av varje form av samverkan med SD tyckas vara något märkligt. Det är svårt att se att någon som vill överta statsministerrollen efter Stefan Löfven (S) på allvar kan utesluta sådan samverkan. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/01/15/kristersson-malar-in-sig-i-ett-horn-vill-han-verkligen-regera/

I Metro/YouGovs januarimätning landar SD på 20,5 procent, vilket är nära nog 8 procentenheter bättre än i senaste valet men dock en nedgång jämfört med decembermätningen hos samma institut då SD antecknades för 24,7 procent. Största parti blir S – upp 4,7 procentenheter till 26,2 procent, vilket dock är väsentligt sämre än valresultatet 2014. Samma gäller för M, som nu blir näst störst med 20,9 procent, blott 0,4 procentenheter före SD. https://www.metro.se/artikel/yougov-de-rödgröna-blocket-störst-men-fortsatt-jämnt-mellan-blocken

Också i denna mätning är ställningen mellan blocken mycket jämn: 38,5 procent för de rödgröna, att jämföra med alliansens 36,3. Reellt är dock skillnaden mycket större än så, då såväl Liberalerna (L) som KD slinker ner under riksdagsspärren. ”Liberalerna är ganska utslätade i dag när alla är mer eller mindre liberala”, citeras professor Sören Holmberg i Göteborg. ”Partiet har även förlorat skolfrågan.”

SD-ledaren Jimmie Åkesson i Almedalen. Andra partier har kopierat SD-politiken i fråga efter fråga.

En orsak till att Sverigedemokraterna under det sistlidna året tappat mark något är att majoriteten av övriga partier alltmer närmat sig SD i nyckelfrågor som immigration, lag och ordning och tiggeri. Vad som tidigare skälldes för att vara ”rasistiskt” hör numera, i alla fall till viss del, hemma i åsiktskorridoren. När alltfler inser att sjuklöverpartiernas positionsförändring är mer retorisk än handlingsinriktad kommer emellertid opinionsläget med stor sannolikhet återigen svänga över i SDs riktning.

Också i Nyheter idag/Sentios januarimätning minskar SD något – från 23,0 ner till 22,2 procent jämfört med december, då S och SD gjorde dött lopp om förstaplatsen. Nu blir Sverige-vännerna andra största parti sedan S gått fram med hela 4,0 procentenheter till 27,0 procent: en ökning som motsvarar hela MPs nuvarande väljarunderlag! https://nyheteridag.se/socialdemokraterna-inleder-valaret-urstarkt-okar-med-mer-an-hela-mp/

Moderaterna noteras för i stort oförändrade 19,9 procent hos Nyheter idag/Sentio, under det att såväl L (3,6) som KD (2,9) och MP (3,8) halkar ner under riksdagsspärren. Mätningen avslutades innan statsminister Löfven antydde att det kunde bli aktuellt att sätta in militär i de tungt brottsbelastade katastrofområdena. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (S) menar att Löfvens uttalande – som han sedan sökte släta över – säkerligen inte hade lett till sämre S-siffror.

Medborgerlig samling får 0,7 procent hos Nyheter idag/Sentio.

Sentio är det enda institut som särredovisar de tre pyttepartierna, vilka eljest brukar hänföras till ”övriga”. Det visar sig då att uppmärksamheten kring det feministiskt färgade #metoo-initiativet inte på något uppseendeväckande sätt har gynnat Feministiskt intitiativ, utan F! får nöja sig med 2,7 procent. Slutligen får Piratpartiet 0,9 och Medborgerlig samling 0,7 procent.

Genomgående trender hos de tre instituten är att Socialdemokraterna toppar i rätt ohotad position trots en kraftig nedgång sedan senaste valet, att den positiva utvecklingen för Moderaterna fortsätter, att läget för Sverigedemokraterna är stabilt och att Miljöpartiet, Liberalerna och framförallt Kristdemokraterna har klara problem. Det framgår jämväl av samtliga undersökningar som här refereras till att ingetdera av de politiska blocken kommer att få majoritet i valet i september utan blir helt beroende av SD.

Framåt för SD i SIFO – Moderaternas uppgång har hejdats

Senaste SIFO-mätningen visar att SDs nedåtgående trend har brutits.

Sverigedemokraterna (SD) ökar igen efter en nedåtgående trend under det att Moderaternas uppgång har hejdats.

Så kan man mycket kortfattat sammanfatta de viktigaste slutsatserna av Göteborgsposten/SIFOs decemberbarometer. SD har under hösten tappat sympatisörer till i första hand Moderaterna och Socialdemokraterna, men nu ökar partiet till 16,5 procent vilket är en uppgång med 1,8 procentenheter jämfört med föregående mätning. http://www.gp.se/nyheter/sverige/gp-sifo-sd-bryter-negativ-trend-1.4933893

Moderaterna har avancerat i praktiskt taget alla mätningar under samma tid, något som antagits vara ett utslag av den så kallade Kristersson-effekten. Till det kan läggas att M i långta stycken blåkopierat SDs politik. I SIFOs decembermätning kan det dock konstateras att M inte längre ökar utan får nöja sig med 22,0 procent, vilket lämpligen kan jämföras med valresultatet på 23,3 procent.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, kommenterar SDs uppgång på följande sätt: ”Det man kan slå fast är att nedgången är stoppad och att Sverigedemokraterna inte befinner sig i ett fritt fall.”

Hinnfors konstaterar vidare att SD, trots tillbakagång och vissa interna problem, varken splittrats eller rasat samman.

Ulf Kristerssons moderater ökar inte längre i opinionen.

Främst två partier brottas, om man får tro SIFO-undersökningen, med betydande problem. Det är Kristdemokraterna, som återigen hamnar under 3 procent och nu får 2,7, samt Miljöpartiet som precis klarar att hålla sig över riksdagsspärren på 4 procent. Den rödgröna samarbetspartnern Vänsterpartiet noteras för rätt normala 7,4 procent.

Vidare får Centerpartiet 10,2 och Liberalerna 5,0 procent hos SIFO. Feministiskt initiativ noteras för 1,9 och ”övriga” (det vill säga Piratpartiet och Medborgerlig samling) för 1,4 procent.

Ser vi till blockens inbördes ställning är det knapp fördel för de rödgröna med 40,8 procent där S är största parti med 29,3 procent, medan allianspartierna landar på 39,9 procent om vi räknar med svagpresterande KD.

Det bör noteras att SIFO som regel brukar ha förhållandevis låga opinionssiffror för Sverigedemokraterna. I sista mätningen inför valet i september 2014 förutspådde SIFO ett valresultat på 10,4 procent, att jämföra med den reella siffran 12,86 procent.

SIFO, grundat 1954, är det klassiska svenska mätinstitutet – denna bloggare jobbade för övrigt som telefonintervjuare på SIFO ett par månader i slutet på 1970-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sifo

En studie i rasism: Andreas Bjurström (C) har valt rätt parti

Centerpartisten Andreas Bjurström har bedrivit orgier i antisemitism på Twitter.

Andreas Bjurström heter en centerpartist som kallar sig ”grön liberal” och ”antitrasist”. Han skulle vara betydligt mer övertygande i den rollen om han inte lidit av en uppenbarligen svårartad variant av impulskontroll, enkannerligen när han uttrycker sig på Twitter .http://www.andreasbjurstrom.se/blog/2016/06/14/centerpartiet/

Bjurström, som enligt egen uppgift är verksam som ”samhällsvetenskaplig miljöforskare och lärare på Göteborgs universitet”, ägnar sig nämligen stundom åt orgier i antisemitisk retorik. Tydligen anser han inte att hat mot judar är något rasistiskt, eller också har han inte tänkt på att hans tweets skulle vinna en mer allmän spridning. Lika motbjudande som korkat i vilket fall som helst. http://www.andreasbjurstrom.se/om/

Det finns också en tredje möjlighet: att Andreas Bjurström tagit intryck av det faktum att antisemitismen/judehatet hela tiden tycks flytta fram sina positioner – i Sverige som i utlandet – och tror att han skall kunna gå i land med rashets av detta slag.

Tino Sanandaji tog i ett inlägg på Facebook nyligen upp några av Bjurströms senaste förlöpningar, i vilka den senare ger sig på en rad människor på grund av deras judiskhet. Dit hör ej endast de uppmärksammade kvinnliga debattörerna Katerina Janouch och Paulina Neuding utan även personer som DN-redaktören Peter Wolodarski och ekonomen Bo Rothstein.

Peter Wolodarski: ”hysterisk jude” enligt Andreas Bjurström.

Sanandajis inlägg har delats på FB-gruppen Stå Upp För Katerina Janouch enligt följande: https://www.facebook.com/groups/263839004071979/permalink/336966033425942/

Bjurström har följande att förtälja om Janouch och Neuding (de språkliga ofullkomligheterna i citaten är Bjurströms egna): ”är det rimligt att tro att det faktum att Neuding och Janouch är judar inte påverkar deras ställningstagande? givetvis påverkar det.”

Om Wolodarski, förvisso inte någon av mina favoriter, skriver Bjurström exempelvis: ”Han är jude. De är alltid hysteriska. Det är inte deras fel.” Om Bo Rothstein: ”han är en typisk jude, tål ingenting, andra världskrigets trauma nu är de eviga offer, kräver specialbehandling.”

Om ”judarna” tror sig Andreas Bjurström veta följande: ”tvärtom, judarna är en mest proto-fascistiska grupperingarna p. g. a. deras historiska erfarenheter. kollektiv psykos, insikt om våldsbehov.”

Nu är det inte första gången centerpartisten Andreas Bjurström uttrycker sig antisemitiskt på ”nätet”. För drygt ett år sedan, då han nyligen öppnat sitt twitterkonto, skrev han bland annat följande (Bjurström hatar tydligen inte bara judar utan även det svenska kungahuset):

I det blogginlägg (se ovan) där Bjurström kungör sin anslutning till Centerpartiet, meddelar han även att han samtidigt går med i Piratpartiet. Han uppger att han tidigare varit medlem i såväl Grön ungdom som Liberala ungdomsförbundet. Att han väljer Centerpartiet är på intet sätt överraskande i ett historiskt perspektiv.

Jag vill inte anklaga C för att i dag vara mer antisemitiskt än något annat parti, men annat var det förr. På 1920- och 1930-talen var Centern i sin dåvarande skepnad Bondeförbundet (BF)  sannolikt det parti som hade de tydligaste kopplingar till nationalsocialistiskt och rashygienistiskt idégods, vilket klart framgår av denna ledarartikel i Sydöstran den 15 januari 2013: http://www.sydostran.se/ledare-sydostran/nar-centern-var-varre-an-sd/

I det partiprogram som gällde under perioden 1933-46 hette det bland annat att Bondeförbundet skulle ”kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga raselement” samt att ”folkmaterialet” skulle skyddas mot ”degenererade inflytelser”.

En nyckelfigur i detta bedrövliga sammanhang var den ledande BF-politikern Karl Gustaf Westman (1876-1944), som varit både ecklesiastikminister och utrikesminister innan han 1936-43 betroddes med ansvaret att vara Sveriges justitieminister. I detta ämbete hade Westman ett stort ansvar beträffande den svenska politiken före och under Andra världskriget att hålla judiska flyktingar så långt borta från Sveriges gränser som möjligt. Westman var öppen antisemit.

Justitieminister Karl Gustaf Westman (BF) var öppet antisemitisk.

I hans arbetsbeskrivning ingick även att besluta om censur av antinazistiska publikationer av typ Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, Eskilstuna-Kuriren och Ture Nermans Trots Allt!, för att ta några välkända exempel. Nerman åtalades, på Westmans initiativ, i november 1939 för brottet ”smädelse av främmande makt” och dömdes till tre månaders fängelse att avtjänas på riksfängelset Långholmen i Stockholm (han friades i tre andra liknande mål). https://sv.wikipedia.org/wiki/Trots_Allt_(tidning)

En annan på sin tid framstående C-politiker med nazikopplingar var den uppburne författaren och innehavaren av Svenska akademiens stol nummer 6, Per Olof Sundman (1922-92). Det väckte rätt stort uppseende då det uppdagades att Sundman under Andra världskriget varit registrerad nationalsocialist i organisationen Nordisk ungdom. Sundman representerade Centerpartiet i riksdagen 1969-80. http://wwwc.aftonbladet.se/kultur/9805/29/gh.html

Även om vi kanske inte bör göra en alltför stor affär av Centerpartiets/Bondeförbundets nazistiska och judefientliga förflutna förtjänar det ändå påtalas, då ledande C-representanter som Maud Olofsson och Annie Lööf påstår att deras parti alltid stått på ”socialliberal” grund. Det är helt enkelt inte sant.

Riksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman (C) var aktiv nazist under kriget.

Den här uppmärksammade Andreas Bjurström är naturligtvis ingen framträdande centerpartist, men om C är i besittning av någon som helst anständighet utesluts han med omedelbar verkan ur partiet. Återstår dock att se om Centern är lika konsekvent antinazistiskt som Sverigedemokraterna – om någon SDare gjort sig skyldig till Twitter- eller FB-bravader jämförbara med Bjurströms hade han eller hon per omgående åkt ur partiet med huvudet före!

 

 

 

TU: ”Vi dömer inte, vi pixlar” – när det passar…

TU försvarar i sin kampanj pixlingen som metod – men denna är som framgår nedan påfallande selektiv. Foto: Tommy Hansson

Tidningsutgivarna (TU) bedriver en kampanj med rubriceringen ”Vi dömer inte vi pixlar” om vad man kallar medier och trovärdighet, där metoden att pixla brottslingars/brottsmisstänktas ansikten försvaras.

TUs VD Jeanette Gustafsdotter menar i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje, som händelsevis har samma rubriksättning som TU-kampanjen, den 30 januari att ”det är brottet som är nyheten” och inte ”vilken religion, sexualitet eller politisk åsikt” vederbörande har.http://www.lt.se/opinion/debatt/vi-domer-inte-vi-pixlar-1

Detta låter ju mycket bra i teorin, men det är en sanning med betydande modifikation. Enligt min mening hade det varit betydligt mer sannfärdigt om annonsrubriken lytt ”Vi dömer genom att pixla” (eller i förekommande fall avpixla).

1999 hängde de fyra största tidningarna i Sverige ut 62 personer som angavs vara nazister och/eller MC-kriminella.

Det mest eklatanta exemplet i presshistorien på politiskt motiverad avpixling i mainstream-media torde vara uthängningen med namn och bilder på 62 påstått aktiva nazister och/eller medlemmar i brottsbelastade MC-gäng i de fyra stora Stockholms-tidningarna (Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet) den 30 november 1999. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9911/30/nazi/nazi1.html

”Sällan har en publicering varit mer politiskt korrekt; chefredaktörerna föll i varandras armar under betygande av ömsesidig högaktning och det politiska etablissemanget med statsministern i spetsen uttryckte sin stora belåtenhet”, kommenterade förre pressombudsmannen (PO) Pär-Arne Jigenius kritiskt händelsen i Dagens Nyheter den 29 november 2004. http://www.dn.se/kultur-noje/i-allmanintressets-tjanst/

Förre MP-ledaren Birger Schlaug har i sin bok Svarta oliver och gröna drömmar (1997) vittnat om enigheten beträffande att inte tala klartext avseende den mångkulturalistiska politikens avigsidor:
  

Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen fast vi alla såg dem. https://sv.wikiquote.org/wiki/Birger_Schlaug

Enligt Schlaug gjorde de medvetna lögnerna att allmänheten inte kände igen sig i den alternativa verklighet etablissemanget presenterade. Därför, menade han, kunde det invandringskritiska partiet Ny demokrati komma in i riksdagen 1991.

Jag vågar påstå att den överenskommelse Schlaug nämner alltjämt påverkar de etablerade mediernas mörkanden och tillrättalägganden, även om dessa medier för allt i världen inte vill erkänna det själva. Därför har Sverigedemokraterna (SD) kunnat bli ett av Sveriges största partier. Därför läses alternativa medier av typ Avpixlat, Fria Tider och Samtiden av allt fler människor. Och därför sjunker förtroendet för etablerade medier, framförallt kvällspressen, på ett dramatiskt sätt.

I Medieakademins årliga förtroendebarometer 2016, sammanställd av Göteborgs universitet och TNS-SIFO, noteras således att endast 14 procent litar mycket eller ganska mycket på Aftonbladet och bara 10 procent på Expressen. Den lokala tidningen åtnjuter dock ”hela” 46 procents uppskattning – grattis Länstidningen och andra lokaltidningar. http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/02/Fo%CC%88rtroendebarometern_2016.pdf

I slutet av 2013 hängde Expressen genom sina medarbetare David Baas och Christian Holmén samt den så kallade Researchgruppen, med AFA-veteranerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson i spetsen, ut ett stort antal personer som skrivit anonyma kommentarer på nätet under förevändningen att de var ”näthatare”. Tidningen erhöll Föreningen grävande journalisters pris Guldspaden 2014 för bedriften.http://www.dagensmedia.se/medier/dagspress/researchgruppen-och-expressen-far-guldspade-for-avpixlingen-av-avpixlat-6089521

Ingen pixling när invandringskritiska ”näthatare” hängs ut med bild och namn av slaskpressen.

Ett par av den senaste tidens mer notabla exempel på mediers avpixling – där både namn och bild publicerades – gäller de nazister med påstådd anknytning till Nordiska motståndsrörelsen (NMR) som gripits misstänkta för sprängattentat mot en syndikalistisk lokal respektive asylanläggningar i Göteborgs-området, samt de personer som dömts skyldiga för mordet på 62-åriga Madeleine i Långshyttan.

De pixlingar TUs VD förordar tycks alltså vara påfallande selektiva. Detta beror som jag ser det på att personernas politiska åskådning – nationalsocialism – samt hudfärg – vit – enligt mainstream-medias kodex i de här aktuella fallen inte bör döljas utan tvärtom framhävas.

Ibland framförs argumentet, att det är att förfalla till konspirationsteorier att hävda att det finns en allmän tendens i etablerade media att pixla personporträtt av politiska skäl, till exempel i syfte att dölja den pixlades hudfärg. Pixling/avpixling kan skilja sig åt från tidning till tidning, heter det. Då blir naturligtvis frågan, varför i så fall TU går ut och gör sig till tolk för alla medlemsmedier och hävdar att VI dömer inte VI pixlar (mina versaler).

Är TUs VD Jeanette Gustafsdotter tillräckligt självkritisk?

”Vi är självkritiska. Vi måste bli ännu bättre på att förklara det vi gör”, skriver Jeanette Gustafsdotter i Länstidningen.  Så länge de gamla vanorna består och det pixlas bara när det passar de politiska syftemålen, kan jag dock tyvärr inte se att den pågående kampanjen bidrar nämnvärt till den målsättningen. Snarare alldeles tvärtom.