Diktaturfasoner och värdegrundsflummande urholkar Sveriges demokrati

Demokratin i Sverige fasas ut i alla raskare takt till förmån för luddigt värdegrundstänkande.

Att utestänga Sverigedemokraterna, landets tredje största parti, från varje form av inflytande har blivit viktigare än allt annat bland övriga partier. Detta indikeras icke minst av att statsminister Stefan Löfven (S) har ringt runt till sina partikamrater i landets kommuner och uppmanat dem ingå blocköverskridande samverkan i syfte att sätta stopp för det Sverige-vänliga partiet. https://nyheteridag.se/lofven-ringer-runt-till-kommuner-for-att-stoppa-sd/

Ett av de efterföljansvärda exempel Löfven hänvisar till är den nya majoriteten i Södertälje, där Socialdemokraterna och Miljöpartiet gått samman med Centerpartiet och Kristdemokraterna i en ohelig allians. Att Centern med veteranen Tage Gripenstam i spetsen skulle lägga sig platt för Boel Godners sosseri var väl inte helt oväntat – C i form av Bondeförbundet ingick som bekant i den regeringssamverkan som kallades ”kohandeln” med S på 1950-talet och har traditionellt inte ställt sig främmande för denna typ av samarbete. https://www.sodertalje.se/nyheter/de-ska-samarbeta-for-att-styra-sodertalje/

Att KD anfört av den fryntlige David Winerdal skulle sälja sin själ för att kunna positionera sig vid den kommunala maktens köttgrytor och bli  knähund åt Godner är desto mer anmärkningsvärt. Det här var knappast vad KD-väljarna i kommunen hade röstat för. Om inte alla tecken slår fel lär det straffa sig i nästa val, vare sig detta inträffar i extraval 2019 eller i det ordinarie valet 2022.

Södertäljes nya makthavare – från vänster Emilia Pettersson (MP), Boel Godner (S), Tage Gripenstam (C) och David Winerdal (KD).

Besattheten av och vanföreställningarna gentemot SD från sjuklöverpartiernas och mediaetablissemangets sida har tveklöst gjort Sverige mindre demokratiskt. Den alltid läsvärde Dick Erixon, chefredaktör för SD-publikationen Samtiden, går så långt att han skriver att Sverige inte längre är en demokrati:

Riksdagen bryter nu mot portalparagrafen i grundlagen. Små partier får ordförandeposter i utskotten men inte landets tredje största. Det är ett klart avsteg från demokrati och proportionalitet i riksdagens arbete. https://samtiden.nu/2018/09/sverige-ar-inte-langre-en-demokrati/

Således existerar inte längre normal parlamentarism i vårt land: sju riksdagspartier blockerar det åttonde. Det innebär att tesen ”all makt utgår från folket” har förvanskats till ”all makt utgår från delar av folket”. Erixon konstaterar att detta är ett brott mot Regeringsformens §1 när det kommer till fördelningen av ordförandeposterna i riksdagens utskott.

Jens Ganman raljerar över alliansens viktigaste valfrågor.

Riksdagen har 17 utskott av olika slag och MP med 4,4 procent av väljarstödet har tilldelats en ordförande- och en viceordförandepost. Samma gäller det gamla kommunistpartiet Vänsterpartiet med 8 procent, som därtill besätter posten som riksdagens andre vice talman. SD med 17,6 procent blir helt utan. Eller med Dick Erixons ord: ”Diktaturfasoner styr numera riksdagen.”

Dick Erixon och SD är inte ensamma om att konstatera att demokratin är satt på undantag i Sverige. Enligt en studie presenterad av den engelska tidskriften The Economist har demokratin i Europa som helhet minskat under perioden 2006-16. För Sverige noteras en av de största nedgångarna under nämnda tioårsperiod, låt vara att vårt land fortfarande rankas bland de jämförelsevis mest demokratiska. Sämst ställt med demokratin är det i Ryssland. https://www.europaportalen.se/2017/01/minskad-demokrati-i-europa

Ytterligare en indikator på att vår demokrati är i gungning är att antalet överklaganden som kommit in till Valprövningsnämnden är fler än någonsin – runt 900, vilket skall jämföras med ett 100-tal i valet 2014. Ett stort antal anmälningar har även tillställts OSSEs valobservatörer. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/rekordmanga-anmalningar-om-valfusk-dramatisk-okning

Urholkandet av demokratin i Sverige är på intet sätt något som inträffat helt plötsligt i samband med det nyligen avverkade valet och dess efterdyningar. Det är, vilket demonstreras av The Economists studie, en process som pågått under en följd av år. Några ganska slumpmässigt utvalda exempel följer här:

–

Förre stats- och utrikesministern Carl Bildt sågar tjänstemannauppropet som en ”S-märkt kampanj”.

-261 formellt opolitiska tjänstemän vid regeringskansliet, varav några högre befattningshavare vid UD, undertecknar ett ”värdegrundsupprop” som på goda grunder kan uppfattas som ett ställningstagande mot en kommande regering ledd av alliansen eller M med eventuellt stöd av SD. Uppropet har av Carl Bildt avfärdats som ”S-märkt kampanjande”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/On97e3/bildt-kritisk-mot-tjanstemannens-upprop

-Andreas Önnerfors, tyskfödd forskare vid Göteborgs universitet och medlem i Centerpartiet, försöker få igång ett upprop för att förmå Göteborgsposten att sparka sin ledarskribent Alice Teodorescu. Detta sedan Teodorescu varnat för riskerna med att överdriva hotet från nationalsocialismen. Bland annat kritiserade hon Dagens Nyheter för att ha utnyttjat Förintelse-överlevaren Héidi Fried som politiskt slagträ. Den reaktion Önnerfors hade velat ha uteblev dock varefter han såg sig föranlåten att göra en så kallad pudel och be om ursäkt. https://nyheteridag.se/forskare-forsokte-dreva-bort-teodorescu-nu-pudlar-han-offentligt/

-Flera exempel på klanröstning, en företeelse som möjliggjorts genom massinvandringen över Sveriges gränser, kan noteras. Det mest kända exemplet rör den helt okända Göteborgs-politikern Leila Ali Elmi, vilken kryssades in i riksdagen av sina somaliska landsmän. När hon skulle rösta om talman i riksdagen fick hon inte upp locket till sin riksdagsbänk. Ett annat exempel är Jamal El Haj, socialdemokrat i Malmö, som kryssades in efter att ha lovat fler moskébyggen och försvarat niqab. Ytterligare ett exempel är KDs riksdagspolitiker Robert Halef, som kunde inhösta flest personkryss i Södertälje efter att ha turnerat i kyrkor och andra samlingspunkter för kommunens assyrier/syrianer. https://samnytt.se/med-massinvandring-kommer-klanrostning

MPs Ali Khalil försökte ordna bygglov för moské i Botkyrka genom att lova M runt 3000 röster.

-Rikstäckande uppmärksamhet väckte det när SVTs ”Uppdrag granskning” avslöjade att Miljöpartiets gruppledare i Botkyrka, Ali Khalil, erbjudit Moderaterna i kommunen uppskattningsvis runt 3000 röster mot att partiet såg till att den muslimska församlingen beviljades bygglov för ny moské. Khalil tvingades avgå från sina tunga kommunala poster på kuppen och uteslöts även från sitt parti.. https://nyheter24.se/maktkamp24/913936-ali-khalil-mp-utesluten-fran-partiet-lovade-m-3-000-roster

-I ett land där de demokratiska institutionerna är på väg att krackelera faller det sig förstås naturligt att statsstyrda SVT ber om ursäkt till en brutal kommunistdiktatur som det röda Kina. som inte uppskattade ett satirinslag om kinesiska turister. Det torde därför inte ha överraskat någon att programledaren Jesper Rönndahl i sändning bad kineserna om ursäkt. Han skulle naturligtvis ha bett dem flyga och fara med hänvisning till att i Sverige har vi, till skillnad från vad som är fallet i Kina, lagstadgad yttrandefrihet. https://www.svt.se/kultur/svenska-nyheter-ber-om-ursakt-efter-kina-satir

-Mitt sista exempel på hur det kan gå till i det nya, på många sätt odemokratiska Sverige, är rättsväsendets behandling av gatukonstnären Dan Park. Denne har åtalats, dömts och fängslats upprepade gånger medelst gummiparagrafen om ”hets mot folkgrupp” till följd av sin högeligen politiskt inkorrekta konst. När han skulle ställa ut några av sina alster på ett galleri i Malmö för ett par år sedan ingrep polisen och bar iväg med ett flertal av tavlorna. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/06/30/nar-polisen-blir-ett-hot-mot-rattssamhallet/

Polisen beslagtog Dan Parks konst.

Värdegrundsflummande. Politiska upprop av opolitiska tjänstemän. Forskares försök att få ledarskribenter avskedade. Klanrelaterad röstning. Försök till röstköp. Statsmedias ursäkt till diktaturer. Fängslande av konstnärer och konfiskering av deras konst. Dessa företeelser är visserligen inte formellt olagliga men visar ändå på ett växande förakt för vår hävdvunna demokrati och yttrandefrihet som förfärar.

Att Sverige är på väg att bli en vad man kan kalla bananrepublik har jag redan tidigare konstaterat: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/28/tolv-skal-till-att-sverige-ar-pa-vag-bli-en-bananrepublik/

”Exodus: Gods and Kings”: ingen dålig film trots missar

Christian Bale spelar Moses i Ridley Scotts mastodontverk. Ovan filmens officiella trailer.

Dagen före nyårsafton såg jag på TV3 den av Ridley Scott regisserade filmen ”Exodus: Gods and Kings” (2014) med Christian Bale i rollen som judendomens skapare Mose (Moshe på hebreiska). Hela rollistan (nästan) framgår här: http://www.imdb.com/title/tt1528100/fullcredits

Ridley Scott har tidigare svarat för minst sagt uppmärksammade verk såsom det romerska äventyret ”Gladiator” (2000) och”Black Hawk Down” (2001), som handlar om USAs misslyckade ingripande i Somalia under Clinton-administrationen. ”Exodus: Gods and Kings” är en episk film byggd på den bibliska berättelsen om den judiska portalgestalten Mose, som antas ha levt omkring 1300-1200 före Kristi födelse, men som inte följer Moseböckernas dramaturgi i detalj.

Moses historia i stora drag som den framtonar i den judiska bibeln, av kristendomen kallas Gamla testamentet, framgår här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mose

En del recensenter, som i exempelvis den brittiska tidningen The Guardian, har pekat på en lång räcka historiska felaktigheter och inkonsekvenser. Den som är specialintresserad av detta tema klickar lämpligen på denna länk: https://www.theguardian.com/film/shortcuts/2015/jan/04/exodus-gods-and-kings-deserve-banned-historical-inaccuracy

Mose, farao Seti I med gemål och den blivande Ramses II i ”Exodus: Gods and Kings”.

Recensenten ställer frågan om Scotts mastodontverk förtjänar att bannlysas på grund av dessa missar. Det ansåg uppenbarligen det muslimskt styrda Egyptens regering, bland annat med motiveringen att ”Den ger en sionistisk syn på historien…” samt att dess presentation av såväl forntidens egyptier som den tidens judar (i filmen kallade hebréer) är rasistisk. Egyptierna har även påpekat att hängning – en avrättningsmetod som farao Ramses II i filmen utsätter judar/hebréer för – inte förekom som straff vid denna tid.

Sant är att rollistan nästan uteslutande består av vita skådespelare, vilket Scott har förklarat med att det skulle ha varit svårt att attrahera sponsorer om han anlitat aktörer som hetat något i stil med Muhammed. I stället har vissa aktörers fysionomier ”bättrats på” med hjälp av brunt smink, något som kanske inte blir så trovärdigt i kombination med blåa ögon.

Guardians recensent påpekar vidare att den gigantiska skulpturen Sfinxen i Thebe, när denna visas i filmen, avbildas i dess nuvarande skepnad med nosen borta. Vid Moses tid var den ännu plats.

Göteborgspostens filmskribent är avgjort mer positiv än sin engelske kollega och ger den tre stjärnor; han ger bland annat beröm för den australiske skådespelaren Joel Edgertons tolkning av Ramses II, som visserligen framstår som en skäligen ond figur men ändå en ganska måttfull sådan som älskar sin lille son och blir alldeles översiggiven av sorg då denne dör i en av de tio plågor som Gud utsätter Egyptens folk för. http://www.gp.se/kultur/film/exodus-gods-and-kings-1.221148

11-åringen Isaac Andrews spelade Gud i Ridleys film.

En av filmens mest omdiskuterade grepp har varit att den (inte särskilt sympatiske) Gud Mose på ett mer eller mindre övernaturligt sätt möter under sin långa verksamhet – han blev enligt skriften 120 år – är en liten gosse spelad av den brittiske 11-åringen Isaac Andrews. Personligen tycker jag om detta djärva grepp av Ridley Scott – vi slipper därmed de rätt patetiska dånande Guds-röster från skyn vi  sett och hört prov på tidigare.

Det finns dock annat i filmen jag har svårare att överse med. Dit hör den extrema nedtoningen av Moses äldre bror Aron, som i filmen ser avgjort yngre ut än Mose. Aron är enligt Bibeln talesman för Mose, som inte var någon framstående talare och därför var beroende av sin bror som sitt språkrör: Mose skulle vara som en gud inför farao och Aron hans profet. Också Moses syster, profetissan, Miriam har tyvärr mer eller mindre glömts bort.

Den bekanta scenen från Faraos palats, där Aron kastar sin stav som förvandlas till en stor orm, är irriterande nog helt utelämnad i Scotts film. I 2 Mosebokens sjunde kapitel läser vi:

Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och den blev en stor orm. (1917 års bibelöversättning). https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+7&version=SV1917

Mose och Aron inför farao enligt en illustratör.

Farao bjöd då sina trollkarlar att också kasta sina stavar, och även dessa förvandlades till ormar. Arons stav/orm slukade emellertid alla faraoniska artfränder. Trots detta imponerande konststycke läser vi dock att Farao fortsatte att förhärda sitt hjärta och vägra släppa de i riket boende 600 000 hebréerna fria att tåga till det utlovade Kanaans land. Mose skall vid tillfället ha varit 80 och Aron 83 år.

Det är värt att påpeka att Aron är en av judendomens absolut viktigaste gestalter. Han blev Israels förste överstepräst och är upphovsman till den så kallade aronitiska välsignelsen, vilken alltjämt används inom både judendom och kristendom: Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

En annan scen hämtad ur Moses liv och som inte finns med i Scotts film är den då Gud talar till Mose ur en brinnande buske medan han befinner sig i Midjans ödemark – en vistelse som varade i hela 40 år – och utser honom till den som skall leda Guds utvalda folk ut ur Egyptens land. Moses begav sig dit sedan han kommit på kollisionskurs med Farao efter att ha kommit till insikt om sin hebreiska identitet och slagit ihjäl en egyptisk slavdrivare. http://www.bibeln.se/las/tema/15

Bakgrunden var som bekant att Moses som spädbarn av sin mor satts ut i vassen i floden Nilen under en dåvarande faraos massmord på judiska gossar och en dotter till farao räddat honom och fört honom till palatset.

Växten Moses brinnande buske (Dictamnus albus).

Det var i Midjans ödemark Mose kom i kontakt med fåraherden Jetro och dennes sju döttrar, varav han äktade Sippora som gav honom sonen Gersom. Sippora har i filmen en tämligen framträdande roll och spelas av den vackra Maria Valverde. Sippora är eljest mest känd för att i all hast ha omskurit Gersom med ett stycke skarp sten på det att Gud icke måtte döda honom för att ha underlåtit att göra detta (förekommer ej i filmen). http://sv.bibelsite.com/exodus/4-25.htm

Trots ovanstående felaktigheter och missar tycker jag det är fullt möjligt att se Ridley Scotts ”Exodus: Gods and Kings” med viss behållning. Det är ingen dålig film och definitivt underhållande. Slutklämmen, där de 600 000 hebréerna med faraos tillåtelse tågar ut ur Egypten och sedan flyr över det delade Röda havet, är i stort skildrad i enlighet med den bibliska berättelsen. Dock med det undantaget, att havet sjunker undan sedan Mose slängt ut sitt svärd i detsamma ( i Bibeln håller han ut sin stav över vattnet).

Orsaken till att Ramses II lät sitt slavfolk lämna landet var den sista av de tio plågorna, den där allt förstfött av egyptiskt manskön inklusive hans egen späda son drabbades av dödsängelns framfart. Hebréerna hade av Gud tillsagts att smeta blod av slaktade påskalamm i anslutning till sina dörrar och undgick därmed detta fruktansvärda öde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptens_tio_pl%C3%A5gor

Den verklige Ramses IIs mumie.

Sedan det utvalda folket lyckligt och väl nått Röda havets motsatta strand och faraos hämndlystna armé drunknat i de återvändande vattenmassorna, får vi i Scotts film en glimt av hur Mose med stor möda plitar in budorden i stentavlorna på Sinai berg sedan han mött Israels Gud JHVH (i filmen givetvis i form av den 11-årige pojken). Det var för övrigt vid foten av samma berg, som även kallas Horeb, Mose hade mottagit Guds budskap i den brinnande busken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sinaiberget

I en filmens slutscener får vi se en märkbart åldrad patriark som sitter och vaktar sina stentavlor i förbundsarken, till synes nöjd med sitt värv. Då har vi inte fått veta att folket under tiden Mose vistades på berget i Guds sällskap tröttnat på att vänta och, till på köpet under Arons ledning, tillverkat en avgud i form av en kalv som tillverkats av medhavda guldsmycken. Mose blev därvid så förtörnad att han slog sönder sina stentavlor och därför tvingades göra nya.

Efter 40 års ökenvandring når hebréerna/israeliterna/judarna slutligen fram till det förlovade Kanaans land som kan tas i besittning först efter blodiga strider med de befintliga invånarna; Mose tillåts emellertid inte av Gud inträda i Kanaan till följd av tidigare misstag och sin motsträvighet, som jag tycker filmen fått fram på ett bra sätt. Allt detta är emellertid en annan historia.

Burt Lancaster som Mose.

”Exodus: Gods and Kings” är inte den första filmen om Mose liv. Den mest kända av de som tidigare gjorts är Cecil B. DeMilles ”The Ten Commandments” med Charlton Heston som Mose och Yul Brynner som Ramses II. En senare gestaltning är den brittiska TV-serien ”Moses the Lawgiver” (1974-75), som också omgjordes till film, med Burt Lancaster i titelrollen och med svenska Ingrid Thulin som Miriam. https://en.wikipedia.org/wiki/Moses_the_Lawgiver

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter klavertrampet om svensk kultur: Lomfors är förbrukad som forskare

 Vår mest berömda runsten – Rökstenen i Ödeshög i Östergötland.

”Det finns ingen inhemsk svensk kultur.” Den slutsatsen drogs av historikern och docenten Ingrid Lomfors vid öppnandet av det mångkulturalistiska regeringsjippot, konferensen ”Sverige tillsammans”, den 12 oktober.

Detta trots att detsamma då redan inletts med toner från musikalen Kristina från Duvemåla av ABBA-killarna Björn och Benny, vilken i sin tur bygger på vår svenske storförfattare Vilhelm Mobergs utvandrarböcker. Centrala delar av Lomfors anförande här: https://www.youtube.com/watch?v=eajx2iUWlFQ

Därmed kan man säga att Lomfors blivit motbevisad redan innan hon börjat sin nu beryktade nedsabling av den svenska kulturen: skulle inte ABBA och Vilhelm Moberg vara svensk kultur? Motbevisad blev hon noga taget endast genom att formulera sina slutsatser om den förment obefintliga svenska kulturen på det svenska språket, som är frukten av en minst tusenårig utveckling sedan runstenarnas tid.

Ordagrant utlät sig Ingrid Lomfors, född 1957 och numera överintendent vid Forum för levande historia, på följande sätt:

Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider bygger inte på fakta.

Lomfors kom fram till följande tre slutsatser under sin presentation:

– Invandring är inget nytt.
– Vi är alla en konsekvens av invandring.
– Det finns ingen inhemsk svensk kultur

 Ingrid Lomfors i blåsväder.

Ingrid Lomfors, med ett förflutet bland annat vid Göteborgs stadsmuseum (som hon fick sparken ifrån) samt som generalsekreterare vid Judiska församlingen i Stockholm, utsågs av regeringen till överintendent vid Forum för levande historia den 18 december 2014. Ett halvår senare ställde hon till visst rabalder, då hon i en radiokrönika i P1s ”Tankar för dagen” den 25 maj ”gjorde en Romson”.

Närmare bestämt drog Lomfors paralleller mellan människor som anlänt till den svenska kusten med båt efter att ha befriats ur nazistiska koncentrationsläger för 70 år sedan och dagens båtflyktingar på Medelhavet. Åsa Romson tvingades som bekant pudla sedan hon i en partiledardebatt den 10 maj i år påstått: ”Vi håller i Europa på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz.”

Det är tvivelsutan uppseendeväckande att en historiker av professionen inte förmår se skillnaden mellan den nationalsocialistiska Förintelsen av judar och andra grupper och det som nu händer i Mellanöstern. Göteborgsposten ägnade en ledare åt Lomfors svagsintheter och skrev den 25 maj bland annat: ”Lomfors radiokrönika är inget slarv likt Romsons.” http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/05/25/lomfors-gor-en-romson/

Lomfors har fått rätt ordentligt på skallen av ledarskribenter och andra för sina ord om avsaknaden av svensk kultur. En av de mest insiktsfulla bedömarna är enligt min mening Hanif Bali, född 1987 i Iran och sedan 2010 riksdagsman för Moderaterna. Han framhåller på sin blogg:

 När den väletablerade eliten påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen /…/ Svensk kultur är långt mer komplex och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

 Hanif Bali (M) – kritisk mot den svenska ”batikeliten”.

Hanif Bali anser att vi svenskar är unika genom att vi älskar homogenitet när det gäller samhällets normer avseende exempelvis konflikthantering och socialt umgänge. Vi kanske inte hälsar på våra grannar eller ens vet vad de heter, men icke desto mindre är vi villiga att bekosta deras barns pianospel (jag förmodar att Hani här menar via skattsedeln).

Den stora frågan är hur de nytillkomna skall kunna ha någon som helst chans att bli integrerade i vårt samhälle om det inte finns någon svenskhet: ”Man kan inte integrera sig in i ingenting. Att förneka den svenska kulturens särdrag är att försvåra för nyanlända att kunna bli svenskar, att få bli en del av ett vi.” 

Iranfödde Hanif Bali har begripit mer av Sverige och svenskhetens natur än hela vår politiskt korrekta maktelit tillsammans. Hans ord är en dom över den officiella svenska mångkulturalismen, beslutad av regering och riksdag 1975, och bekräftar i mina ögon även visheten i Sverigedemokraternas koncept om den öppna svenskheten: att vem som helst skall kunna bli svensk oavsett födelseort. Hela Balis bloggtext här: http://hejahanif.se/2015/10/12/sverigefornekarna/

Gångna tiders svenska ingenjörer, kyrkoledare, arkitekter, kompositörer, regissörer, författare, skulptörer, vetenskapsmän, sångare, trubadurer och konstnärer har all anledning att rotera i sina gravar, gråta i sina himlar eller vad de nu brukar göra när vår egen samtids personligheter säger eller gör något urbota dumt, när de blir varse Ingrid Lomfors pladder om att det inte finns någon svensk kultur.

 Ett svenskt geni, August Strindberg, avbildat av ett annat – skulptören Carl Eldh.

Det kan tyckas märkligt att förolämpande framställa Sverige och svenska folket som kulturlöst om man vill samla nationen att enas kring flyktingfrågan. Om Lomfors är begåvad med det minsta uns av intuition inser hon detta och ber hela svenska folket om ursäkt. Problemet är väl bara att hon bara gjorde ett beställningsjobb åt den så kallade regeringen Löfven, den mest ömkansvärda samling klåpare som någonsin häckat i regeringsbyggnaden Rosenbad, med syftet att ge den förhandenvarande massinvandringspolitiken någon form av vetenskaplig sanktion.

Hon skickas fram för att visa, inte bara att Löfvens politik är rätt utan även att Reinfeldt hade rätt när han i Södertälje-stadsdelen Ronna kläckte ur sig att allt gott kommit utifrån och att ”ursvenskt är bara barbariet”. http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/ Och att Sahlin hade lika rätt när hon talade om svensk kultur som ”midsommar och sådana töntiga saker” i en turkisk intervju 2002 https://ligator.files.wordpress.com/2010/08/intervju_3.pdf

En pudel från Lomfors sida är emellertid otänkbar eftersom en sådan skulle vara ett underkännande av hela denna svenskfientliga ideologi, och det tror jag varken regeringen eller Lomfors själv är särskilt intresserad av. Samtidigt får Lomfors förvrängning av den svenska historien sannolikt också ses som en spark åt Sverigedemokraterna, som haft fräckheten att föra en Sverige-vänlig politik och hävda just det svenska. Som jag ser det är Lomfors förbrukad som forskare efter detta klavertramp.

En twittrare i mitt flöde tog Ingrid Lomfors judiska bakgrund som intäkt för, att hon avlevererat ett ”judiskt angrepp” på svensk kultur. Det är väl ungefär lika begåvat som att hävda att tesen att det inte finns någon svensk kultur är ett ”ångermanländskt angrepp”, då Stefan Löfven är uppvuxen i Sollefteå i Ångermanland. Ja, sistnämnda tes är faktiskt trovärdigare emedan det finns närmare tio så många ångermanlänningar i Sverige som judar.

Det torde avslutningsvis inte finnas någon som förnekar att den svenska kulturen befruktats av impulser utifrån. Det svenska språket är exempelvis rikt på lånord och termer hämtade från andra språk. Detsamma gäller vilken kulturgren du än väljer – influenserna utifrån är legio.

Det innebär dock på intet sätt att den svenska kulturen inte skulle vara unik: det är just det speciella sätt varpå det utifrån kommande jämkats ihop med det genuint svenska som definierar den svenska särarten. Det är mixen som är särarten.

Regeringarna Reinfeldt och Löfven kan vara de första i världshistorien som medvetet söker utplåna det som är utmärkande med den egna nationen och i stället skapa en häxbrygd av överskridande mångkulturalism. Jag vågar emellertid utlova att det kommer att sluta med en ända av förskräckelse om detta får fortgå.    

Tillägg: Under över alla under – Lomfors har gjort en sorts pudel, då hon efter det att detta skrevs erkänner att det faktiskt finns en svensk kultur och att det hon framförde om avsaknaden av svensk kultur ”tagits ur sitt sammanhang”. Uppenbarligen har hon tagit till sig av denna bloggares budskap – det tackar vi för. Det samlade intrycket av Lomfors framförda budskap blir, trots den något halvhjärtade pudeln, att vi fått allt vi har genom invandringen vilket är det budskap regeringen önskar förmedla.

Se artikel om pudeln här: http://nyheteridag.se/ingrid-lomfors-pudlar-det-finns-en-svensk-kultur/

Formgren slaktade värdegrundsdemokratin – och slog ett slag för konservatismen

 Marika Formgren – ”liten, arg och höger” – presenteras av Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

Efter att enligt egen utsago fått ”yrkesförbud” som ledarskribent på Östgöta Correspondenten är Marika Formgren numera sysselsatt med att utbilda sig till ingenjör. Det är en illustration så god som någon till den ”värdegrundsdemokrati” som är på väg att förvandla Sverige till en halvdiktatur, där avvikande röster obarmhärtigt exkluderas från den så kallade åsiktskorridoren.

Värdegrundsdemokrati var också temat när Marika Formgren framträdde vid ett mycket välbesökt offentligt möte i regi av den av Jan Sjunnesson skapade Föreningen för Fri Folkbildning i Stockholm den 20 augusti. I den svenska värdegrundsdemokratin, förklarade Formgren, får bara ”godkända” åsikter – sådana som inryms i åsiktskorridoren – framföras.

– Värdegrundsdemokratin är beroende av åsiktskorridoren, menade Formgren. Denna typ av demokrati kan bara fungera genom censur och giftskåpsstämpel. Inom åsiktskorridoren hittar vi politiskt korrekta nyckelord som ”anständighet”, ”människosyn”, ”mörka krafter”, ”rumsrenhet” och ”tolerans”.   

Värdegrundsdemokratin förklarades vidare vara flexibel och, till skillnad från hur det varpå 1970-talet då Karl Marx ekonomiska teorier styrde, renons på ekonomiska åsikter. Den har enligt Marika Formgren tre aspekter: postmarxistisk maktordningsanalys; modernitetens framstegstanke; den postmodernistiska relativismen.

 – Människan behöver rötter och traditioner. framhöll Marika Formgren bland annat i bästa konservativa anda. Foto: Tommy Hansson

Då ekonomiska överväganden och teorier inte längre är utmärkande för vänsterns argumentation, menade Marika Formgren, är det andra grunder som gäller. Enligt den postmarxistiska maktordningsanalysen bör den som är att betrakta som överordnad kräla i stoftet medan den underordnade städse skall kräva upprättelse.

Som exempel anförde Formgren den 17-åriga radikalfeministiska sångerskan Zara Larssons angrepp på Svenska Dagbladets Per Gudmundson: som vit heterosexuell man skulle Gudmundson enligt unga Zara enbart hålla käften. Även personer med invandrarbakgrund, vilka vägrar följa den postmoderna maktordningsanalysens normer för hur de borde yttra sig och bete sig, skall knipa käft:

– Ta till exempel Alice Teodorescu, numera ledarskribent på Göteborgsposten, som yttrat många beska sanningar om vänstern och därmed inte beter sig som hon ”borde”. Hon har bland annat kallats ”Onkel Tom” och Alexandra Pascalidou har angripit henne för att vara ”vacker och vit” – trots att Pascalidou själv är vacker och vit.   

När det gäller modernitetens framstegstanke, den andra av värdegrundsteoriens tre kungstankar, menade Formgren att frågan var mer komplicerad. Allt var ju inte bättre förr.

– Jag bröt benet när jag var sex år, och om jag inte fått benet röntgat och gipsat inom ramen för den moderna sjukvården hade jag blivit handikappad för livet. Idén om folkhemmet bygger på moderniteten. Vi får inte fastna i det förgångna, det modernas framsteg är oundgängliga.

Människan behöver emellertid även rötter och traditioner, framhöll Marika Formgren, liksom religion. Även om hon själv inte är religiös ansåg hon att religionen kan spela en positiv roll i den mänskliga tillvaron.  

 Sociologen Max Weber (1864-1920) talade om ”avförtrollning”.

– Max Weber talade om ”avförtrollning”, men jag tror vi behöver ”det heliga” och andliga upplevelser. Ta till exempel det sexuella, som kan vara ”heligt” om det byggs på kärlek och trohet men också ”djuriskt” om det bara är till för att tillfredsställa omedelbara drifter. Inom sexualundervisningen i våra skolor behövs mer av det förra och mindre av det senare, som helt dominerar nu – blame it on the värdegrund.

I skolorna, menade Formgren, har det gått så långt att ”framstegsvänliga” pedagoger vill avskaffa begreppen lärare och elever – därför är vi också värdelösa i internationella jämförelser men är bäst i sexualundervisning.

Som den tredje och sista aspekten av den svenska värdegrundsdemokratin anförde Marika Formgren den postmodernistiska relativismen, ett stödjeben för de båda tidigare nämnda aspekterna och för vilken det inte finns några fakta, inte något rätt och fel, gott och ont utan enbart ”berättelser” eller med ett finare ord narrativ. Med andra ord: allting flyter.

-Därför, påpekade Formgren, ser vi i dag många svenska vänsteranhängare och nyliberaler som vill krossa alla befintliga normer, traditioner och institutioner och är för månggifte och könsrollernas upplösning. Ibland bekänner man sig till den så kallade kreativa förstörelse som har sitt ursprung inom den österrikiska ekonomiska skolan. /Fotnot 1/

Marika Formgren klargjorde dock att inte alla österrikiska nationalekonomer och långt ifrån alla liberaler anknöt respektive anknyter till sådana extrema idéer. Det pågår vad man kan kalla ett inbördeskrig mellan värdegrundsliberaler och demokratiska liberaler. Formgren menade att alla liberaler borde hålla sig för goda för att försöka tysta andra liberaler med argumentet om ”anständighet”.

– Själv har jag blivit kallad antiliberal och konservativ därför att jag riktat mild kritik mot värdegrundsdemokratins framstegstanke och relativism. Jag är visserligen konservativ men liberal i den meningen, att jag vill ha friast möjliga debatt.

Enligt Marika Formgren kan värdegrundsdemokratin med dess obevekliga åsiktskorridor med rätta uppfattas som tyckarelitens förakt för massorna. Den kan också, paradoxalt nog kan tyckas, försvåra för ekonomiskt engagerade vänstergrupper att verka. Hon exemplifierade med den vänsterradikala rörelsen Attac med ursprung i Frankrike, som var ordentligt i ropet under några år efter millennieskiftet och icke minst i samband med Göteborgs-kravallerna 2001. /Fotnot 2-3/

Attac för i dag dock en tynande tillvaro, då värdegrundstänkandet i såväl Sverige som utlandet i stort sett struntar i ekonomisk politik men ägnar sig desto mer åt så kallade patriarkala maktstrukturer, radikalfeminism och rasifieringstänkande.

 Attacrörelsen för i dag en tynande tillvaro.

Mathias Wåg från den vänsterextremistiska Researchgruppen, som på uppdrag av såväl Expressen som Aftonbladet ägnat sig åt att kartlägga och hänga ut meningsmotståndare till vänstern, brukar enligt Formgren exempelvis skälla på miljöpartister som kritiserar bankerna. Detta därför att Wåg anser att detta kan leda till antisemitism – den våldsamma arabiska antisemitismen bryr han sig dock inte ett dyft om.

Marika Formgren, en trebarnsmor som är född 1974, har i något sammanhang beskrivit sig själv som ”liten, arg och höger”. Hon ägnade sig under sitt föredrag inte endast åt att kritisera värdegrundstänkandet utan ställde också upp tre punkter vilka hon menade var väsentliga för ett bättre samhälle, samtliga väl i överensstämmelse med konservatismens ideal:

– Återge familjerna deras självbestämmande och rätt till barnens fostran.   
– Återupprätta lagarnas status på bekostnad av alla värdegrundsideal, som riskerar att sätta lagarna ur spel.   
– Alla politiker borde besinna regeringsformens portalparagraf: ”All makt utgår från folket.” /Fotnot 4/  

– Folket är ingen valboskap som skall uppfostras, underströk Marika Formgren, utan politikerna skall lyssna på folket, inte minst i invandringsfrågan. Ändå fryser man ut det parti vars politik bäst motsvarar folkets åsikt i denna fråga. Politikerna skall vara folkets tjänare, inte tvärtom!

– Många politiker ser värdegrundsdemokratin som den riktiga demokratin, menade Formgren, men en sådan uppfattning är i själva verket uttryck för en snobbelitism som ser den verkliga demokratin som pöbelvälde.

Jag önskar slutligen Marika all lycka i hennes ingenjörsstudier men hoppas givetvis på att hon inte ger den viktiga opinionsbildningen på båten. Här utgör hon en av landets viktigaste röster som inte får tystna!

Fotnoter:

1. Begreppet ”kreativ förstörelse” myntades av den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter (1883-1950) 1942: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kreativ_f%C3%B6rst%C3%B6relse
2. Attac är ett internationellt, globaliseringskritiskt nätverk som bland annat vill införa skatt på internationella valutatransaktioner. https://sv.wikipedia.org/wiki/Attac
3. De så kallade Göteborgskravallerna varade 14-16 juni 2001 och utbröt som en protestaktion mot EU-toppmötet i Göteborg, där USAs president George W. Bush var närvarande. Polismakten grep eller omhändertog omkring 1000 demonsranter varav ett antal senare dömdes för våldsamt upplopp. Här följer en dryg halvtimme lång videofilm från kravallerna, som var de värsta i Sverige på många år. https://www.youtube.com/watch?v=vNLmn3Qe1z0
4. Det vill säga all offentlig makt utgår från folket och dess valda representanter i riksdagen. Om den svenska regeringsformen – grundlagen eller konstitutionen – finns mer information här: http://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Demokrati/Grundlagarna/Regeringsformen/

 

Om Pride i Järva: Smaklösheten blir inte bättre för att den utlokaliseras till förorterna

 Järvafältet med invandrartät betongförort i fonden.

Jan Sjunnesson, Sverige-vänlig politisk entreprenör, skriftställare föreläsare och debattör, har väckt en hel del uppståndelse genom att bjuda in till en så kallad Pride-parad på Järvafältet i nordvästra Storstockholm den 29 juli, parallellt med att det sedvanliga Pride-evenemanget hålls i Stockholms innerstad.

I inbjudan heter det: ”Vi tågar från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby. Valfri klädsel. Vid soligt väder kan man passa på att sola magen och benen.”  http://www.metro.se/nyheter/hbtq-aktivister-protesterar-mot-sd-profilens-pridetag-de-hetsar-mot-invandrare/EVHogt!PJwCm6IuceWC6/

Föga oväntat har Sjunnesson, tidigare redaktör för den Sverigedemokraterna närstående nättidskriften Samtiden och numera medarbetare i Avpixlat, fått praktiskt taget hela den etablerade HBTQ-rörelsen på sig efter sitt initiativ. I Metro, se länken ovan, menar HBTQ-aktivisten Noah Nord att då ”Sverigedemokraterna har en hbtq-fientlig politik” utnyttjar man Pride i syfte att ”vinna billiga poäng och ta fokus från sin egentliga agenda”.

Nord har missat att det inte är Sverigedemokraterna som står bakom Pride Järva-evenemanget, men det kan vi kanske överse med. Sjunnesson svarar: ”De borde välkomna att vi kan ha Pridemarscher överallt i Sverige. Om de tror att de /sic!/ finns en homohatande grupp Sverigevänner…så skulle de välkomna att någon från den gruppen gör tvärtemot och säger att ‘nu ska vi ha en Pridemarsch.”

Det är dock uppenbart att för SD-hatande HBTQ-människor spelar det ingen roll vad partiet eller kretsarna kring det gör. Kritiserar man Pride är det fel, anordnar man en egen Pride-parad är det lika fel. SD/SD-kretsar är lika onda vilken sorts politik man än driver- vilket skulle bevisas.

På SVT Nyheter menar sig RFSLs (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) ordförande, Ulrika Westerlund, ha bilden klar för sig: ”Han /Jan Sjunnesson/ skriver nu in sig i ett mönster som vi har sett från andra länder, för att göra rasistiska poänger.” Sjunnesson: ”Vi vill helt enkelt visa att samma lagar gäller överallt i Sverige.” http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/kontroversiellt-pridetag-moter-hart-motsand

För denna bloggare står det klart att det är Westerlund som har en rasistisk inställning i sammanhanget. Hon tilltror helt enkelt inte invandrarmajoriteten i det aktuella området, varav många muslimer, att kunna hantera en Pride-manifestation på de egna orterna efterson hon betraktar dem som mindre vetande. Dessa människor måste därför skyddas för sitt eget bästas skull.

”An excellent initiative!” skrev Alexander Bard på FB om Pride Järva.

Jag har när detta skrivs ännu inte sett till någon officiell reaktion från Sverigedemokraterna beträffande Sjunnessons initiativ. Däremot har artisten och gayprofilen Alexander Bard stött det på Facebook, vilket måste irritera den etablerade HBTQ-lobbyn något oerhört. Bloggen Petterssons gör skillnad skriver å sin sida bland annat följande:

Hur toleranta muslimer är mot homosexuella kommer att bevisas nästa vecka när Pride Järva arrangeras i de mångkulturella områdena Tensta och Husby. Nu har hbtq-rörelsen chansen att visa upp sig också i de områdena och inte bara i Stockholms innerstad, men vänstern visar redan upp sitt hyckleri. Gärna hbtq, men inte i de muslimska förorterna då detta är ren rasism. http://petterssonsblogg.se/tag/pride-jarva/

Jag tänker inte dölja var jag själv står när det gäller Pride, vilket förvisso vore svårt mot bakgrund av vad jag tidigare skrivit i frågan. Här ett exempel:https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/26/pridefestivalen-ar-over-oss-igen/ Jag anser som övertygad konservativ att Pride-jippot, enkannerligen dess avslutande parad, är en spekulation i smaklöshet, stötande exhibitionism och sexualisering.

Eländet blir definitivt inte blir ett uns bättre av den senaste trenden, att inbegripa oskyldiga barn i sagda depraverade beteende. Här framställs detta försåtligt i Göteborgsposten som att barnen tågar ”för allas lika värde”: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2743647-barnen-tagade-for-allas-lika-varde

 Övergrepp: småbarn kläs som läderbögar av ansvarslösa målsmän.

Personligen menar jag att en betydande del av det som försiggått i Pride-paraden genom åren måste anses kunna falla under vad som kallas ”förargelseväckande beteende” i brottsbalkens paragraf 16 under rubriceringen Brott mot allmän ordning. Förargelseväckande beteende definieras här enligt följande: ”Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.”

Om blottning, ett beteende som är vanligt förekommande vid Pride, heter det: ”Blottning kan dömas för förargelseväckande beteende om handlingen riktar sig mot flera personer samtidigt…I annat fall är det sexuellt ofredande.” https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Med detta sagt har ni, kära läsare, förstått att jag inte kommer att stödja Jan Sjunnessons initiativ Pride Järva. Smaklösheten blir inte bättre av att den utlokaliseras till de invandrartäta förorterna. Däremot kan jag gott och väl förstå den tanke som, såvitt jag kan bedöma, ligger bakom evenemanget: att åsikts- och demonstrationsfriheten måste gälla överallt i Sverige och omfattar alla grupper.

 Avpixlats Mats Dagerlind backar upp Pride Järva.

Hur stor anslutning Järva Pride kommer att få må vara osagt. Kanske kommer det att bli som i fallet Pegida, den antiislamistiska rörelsen vars demonstrationer i Sverige vida överträffats numerärt av antalet hatiska motdemonstranter. Om så sker kan Jan Sjunnesson och hans meningsfränder ändå glädja sig åt att ha skapat en hel del debatt på förhand.

Kristna världens mest förföljda religiösa grupp: Svenska kyrkan svarar med tystnad

 Kristna jagas på flykt från Mosul i norra Irak av de jihadistiska terroristerna i Islamiska Staten (IS).

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2567909-assyrier-syrianer-drivs-ut-ur-mosul

I dagens Länstidningen (Södertälje) finns en oroväckande nyhetsartikel av Elias Zazi som visar hur staden Mosul i norra Irak, landets näst största stad som 2003 uppskattades ha en befolkning om cirka 1,5 miljoner människor, tömts på sin kristna ursprungsbefolkning. Läs mer via länken ovan.

”Människor avrättas och staden har tömts på sin ursprungsbefolkning”, heter det i artikelns ingress. ”Nu senast har man målat en markering vid de hus som bebos av kristna.” De kristnas brådstörtade flykt från Mosul är ett resultat av det skräck- och terrorvälde som utövas av den salafitiska jihadistgruppen IS, tidigare kallad ISIS, Islamiska Staten, som utropat ett så kallat kalifat i området.

Enligt artikeln har bokstaven N målats på husfasader där kristna irakier bor – N står för nusrani, ett av de arabiska orden för kristna trosbekännare. Kristna har kunnat välja mellan att tvångskonvertera till islam, betala en särskild skatt, lämna orten eller att bli avrättade. IS har sedan invasionen av Irak genomfört halshuggningar, korsfästelser och arkebuseringar av personer de funnit skyldiga till brott enligt sin extrema tolkning av sharialagen.

 IS genomför massavrättningar i erövrade områden.

Det är nog ingen gissning av det djärvare slaget att Sverige i allmänhet och Södertälje i synnerhet i sinom tid kan vänta sig en inströmning av kristna flyktingar från Irak.

I Svenska Dagbladet den 21 juli tar vikarierande kolumnisten Ivar Arpi upp den islamistiska förföljelsen av kristna i Irak i en krönika med rubriken ”Ingen hjälper Iraks kristna”:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/iraks-kristna-flyr-undan-doden-och-vem-tar-emot-dem_3765554.svd

Arpi, som med all rätt uppmärksammats för sina orädda och stundom politiskt inkorrekta texter, skriver bland annat följande kloka ord med en släng av sleven mot den alltmer parodiska och samtidigt tragiska Svenska kyrkan:

Det första offret i krig är sanningen. Men det andra offret är språket, som fort invaderas av omskrivningar och eufemismer. Som när Svenska kyrkan inte ens kan förmå att säga rakt ut att det är just kristna som förföljs, utan kallar dem ”troende” i stället för att få med alla möjliga grupper i beskrivningen. Över huvud taget har Svenska kyrkan en minst sagt märklig dagordning. Svenska kyrkan bojkottar hellre israeliska apelsiner än engagerar sig för förföljda kristna…Svenska kyrkan väljer tystnad som strategi för att hantera den pågående utrensningen av kristna…En tystnad som vittnar om skeva prioriteringar.

Enligt Arpi ligger Mellanöstern, utom är det gäller att skuldbelägga den judiska staten Israel för vad som händer i ”Palestina”-Israel-konflikten, ”nästan alltid i medieskugga. Det är något slags missriktat kolonialt dåligt samvete som spökar. Hade det varit omvända roller, med muslimer som fördrevs från en hel region, hade vi knappast ägnat oss åt omskrivningar. Men när förövarna är muslimer blir vi försiktiga, eftersom de är i minoritet i Europa.”

En som i alla fall gjort något för de bortdrivna kristna i Mosul genom att bedja för dem är påven Franciskus. Låt oss hoppas att han blir bönhörd – nedan länk till en nyhetsartikel i Göteborgsposten den 20 juli om påvens böneaktiviteter:

http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2434573-paven-ber-for-de-kristna-i-mosul

 Påven Franciskus ber för sina kristna trosfränder i Mosul.

Arpi hänvisar i sammanhanget till en studie utförd av Pew Research Center som har rubriceringen ”Christians Are the World´s Most Oppressed Religious Group” (De kristna är världens mest förtryckta religiösa grupp). Studien, som genomfördes under en sexårsperiod, visar att graden av trakasserier, förföljelser och förtryck gentemot personer som utövar sin religion har ökat markant.

Här en länk till en nyhetstext på sajten cnsnews.com i ämnet:

http://cnsnews.com/news/article/barbara-boland/pew-study-christians-are-world-s-most-oppressed-religious-group

Värst utsatta är alltså kristna trosbekännare. Dessa uppges av den kristna gruppen Open Doors vara föremål för hårdast restriktioner i det kommunistiska Nordkorea, följt av de muslimska länderna Somalia, Syrien, Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Maldiverna samt Pakistan. Enligt Pew-studien förföljs kristna i 151 av jordens länder, att jämföra med att muslimer förföljs i 135 och judar (som utgör mindre än en procent av världens religiöst troende population) i 95 länder.

Vidare konstaterar Pew Research Center att ungefär 5,3 miljarder människor eller 76 procent av världens befolkning lever i områden med ”hög” eller ”mycket hög” restriktionsnivå beträffande religionsutövning. I en femtedel (20 procent) av länderna förekommer religiöst motiverad terrorism eller annan form av sekteristiskt våld.

Ivar Arpi talar med all rätt om att IS terrorvälde i Irak och Syrien konstituerar vad som kan kallas brott mot mänskligheten. Det är avslutningsvis inte svårt att hålla med Arpi om följande:

Mosuls kristna urbefolkning drivs bort, men få bryr sig. Ingen gör något. Det är fel urinvånare, fel förövare, fel tid.

 Antje ”Antikrist” Jackelen vill hellre bojkotta apelsiner från Israel än hjälpa kristna i Irak och Syrien.

Jag vet inte om det stämmer som det påstås, att en särskild del av helvetet är reserverad för religiöst troende som ingenting gör för att hjälpa sina egna trosfränder. Om så är fallet lär dock regionen i fråga så småningom få ett betydande tillskott från Svenska kyrkans ledning med ärkebiskop Antje Jackelén, som lär gå under beteckningen ”Antikrist” i besvikna kyrkliga kretsar, i spetsen.

 

Borttapade pass: är irakier slarvigare än andra?

Ett irakiskt pass – snart borttappat?

http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/pass-fran-sverige-het-handelsvara-bland-exilirakier/

Länken ovan går till en artikel som varit publicerad i Sydsvenskan 31 juli 2007. Den handlar om det blomstrande geschäftet med irakiska pass.

Det var när jag sedan åtskillig tid tillbaka i min lokaltidning Länstidningen nära nog dagligen kunnat läsa radannonser under ”Förlorat” om borttappade irakiska pass som jag kom att intressera mig för detta ämne. Denna typ av annonser kan lyda ungefär som så:

Irakiskt pass borttappat. Ahmad Yussuf El-Khatib. Tel: XXX XXXXXX.

Det rör sig alltså, såvitt jag kan förstå, nära nog uteslutande om just irakiska pass som tappas bort. Kan detta möjligen tolkas som att irakier är slarvigare än andra nationaliteter? Det har nämligen visat sig att samma person tydligen kan förora både ett,  två, tre, fyra och fler pass. Är dessa människors krigstrauman kanske så svåra att de inte ens förmår hålla reda på sina viktigaste personliga identitetshandlingar?

.Nej, troligen är ingen av dessa förklaringar med sanningen överensstämmande. Efter att ha googlat på ”borttappade irakiska pass” står det klart för mig att det hela bottnar i ett lönsamt geschäft med just irakiska pass där den irakiska ambassaden i Stockholm framstår som spindeln i nätet. Bedrövligt i sammanhanget är att svenska tidningar medvetet eller omedvetet deltar i skumraskeriet.

Vad som händer är mestadels följande. En person säljer sitt irakiska pass för en god slant för att förse en släkting eller annan person från Irak eller Mellanöstern i stort med en identitetshandling och ett skäl att söka asyl i landet. Ofta finns asylskäl och/eller uppehållstillstånd angivna i passet. Sedan annonserar vederbörande säljare om att han eller hon har ”förlorat” sitt pass. Därefter vänder sig personen i fråga till den irakiska ambassaden i Stockholm och begär officiellt att få ett nytt pass. Som i sin tur kan säljas vidare. Och så vidare, och så vidare.

Artikel i Göteborgsposten om försvunna irakiska pass.

Denna ljusskygga verksamhet har pågått i åtskilliga år, detta trots att polisen enligt Ekot redan den 12 november 2007 uppmanade Migrationsverket att sluta klistra uppehållstillstånd i passen, så kallade G-pass.  Oslopolisen sprängde enligt uppgifter i Dagens Nyheter den 31 januari 2007 vidare en förfalskarliga som ägnat sig åt att hjälpa insmugglade människor som saknade asylskäl att skaffa sig nya identiteter. Nya pass fick man från Iraks ambassad i Stockholm. Den svenska rikskriminalpolisen förklarade sig medveten om problemet. Ändå fortsätter uppenbarligen verksamhet av denna typ till dags dato.

Aktiviteten har även belysts i Göteborgsposten. En talesman för irakiska ambassaden i Stockholm gav då följande förklaring:

När du förlorat ditt irakiska pass ska du annonsera i en tidning. Både för att bevisa att du tappat passet och att det är ogiltigt. Det är en del av dokumentationen i din nya passansökan hos oss. Irakier tappar sina pass som vem som helst, men vi måste annonsera om det.

Det är upp till envar att bedöma trovärdigheten i denna förklaring. Enligt Sydsvenskan kallades Iraks ambassadör till UD redan för sex år sedan för att förklara varför han utfärdat 28 500 irakiska pass. Tydligen köpte UD hans förklaring eftersom verksamheten pågår fortfarande. Och jag vägrar tro att irakier skulle vara slarvigare än andra nationaliteter.

Människosmuggling kan ske på allehanda sätt.

Jag är benägen att gå på riksdagsman Kent Ekeroths (SD) linje att den som ertappas med falskt pass skall utvisas på livstid ur landet och att insmugglade personer inte skall få söka asyl i Sverige. Så kallade papperslösa är ingenting annat än illegala immigranter och skall förpassas ur riket.

Vi kan se och lära en hel del av Finland som har betydligt bättre koll på pass- och invandringssituationen i stort. Där medför ett förlorat pass automatiskt polisförhör, eftersom ett finskt pass anses vara en nationell värdehandling och inte en vara som kan handlas med för egen vinnings skull som tydligen är fallet i Sverige. Så uppges också att i Finland är bara 5000 pass på avvägar jämfört med 250 000 hos oss.

Till en början skulle naturligtvis Länstidningen, Göteborgsposten och alla andra tidningar sluta upp med att stödja denna illegala verksamhet genom att ta in annonser av ovan beskrivet slag. Hela saken är dock känslig. I Sverige blir som bekant alla som på något sätt ifrågasätter invandringen eller utlänningars rätt att uppehålla sig i Sverige anklagade för att lida av svårartad rasism och xenofobi.