Posted tagged ‘greker’

Om folkmord (II): 100 år sedan turkarnas slakt på kristna inleddes

17 april, 2015

Utställning stadshuset april 2015 001 Utställningen ”Folkmorden 1915” i Södertälje stadshus blottlägger det Osmanska rikets massmord på kristna under Andra världskriget. Foto: Tommy Hansson

Den 22 augusti 1939, bara en dryg vecka innan Tyskland invaderade Polen och därmed triggade igång Andra världskriget, utlät sig Adolf Hitler på följande sätt i sitt så kallade Örnnäste i Obersalzberg: ”Trots allt, vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

Vad Führern syftade på var det dåvarande Osmanska rikets folkmord på kristna under Första världskriget. Han menade, att om omvärlden i stort glömt de fasansfulla händelserna ett kvartssekel tidigare, så skulle nog Tredje riket kunna gå i land med att avliva oönskade grupper utan större rabalder.

Hur många som dödades har varit föremål för diskussion, men i information som meddelas via nedanstående länk nämns ”uppemot 2 miljoner” (varav armenier så många som 1,5 miljoner):

http://www.folkmordet1915.se/fragorochsvar_bakgrund.html

Osmanernas/turkarnas folkmord, bland assyrier, syrianer och kaldéer benämnt SEYFO, tjänade alltså som förebild för Hitlers utrotningspolitik. Folkmordet uppmärksammas nu i en liten men väl genomtänkt utställning i Södertälje stadshus, en satsning som sker i samarbete mellan de drabbade folkgruppernas riksförbund och med stöd av Södertälje kommun.

Utställning stadshuset april 2015 002 En överblick över utställningens inre del. Foto: Tommy Hansson

I en text på en av utställningsmodulerna förklaras bakgrunden på följande sätt:

Inom det Osmanska riket avvek armenierna, assyrierna, syrianerna, kaldéerna och grekerna från den turkiska normen genom att tala andra språk än turkiska, tillhöra andra religioner än de styrande, ha andra yrken och kulturer. Det ansågs inte att det fanns plats för dem i den nya turkiska stat som de nya turkiska makthavarna planerade.

De kristna minoriteterna i det övervägande muslimska Osmanska (Ottomanska) riket – Turkiet utropade sin självständighet från detta rike 1921 och fick den erkänd 1923 – var sedan tidigare utsatt för stark press. De beskrevs i den statliga propaganda som riktades till den turkiska och kurdiska befolkningen som samhällsfarliga. Massakrerna startade redan i januari 1915, två månader efter det att det Osmanska riket förklarat krig mot Ryssland, Storbritannien och Frankrike.

I januari 1915 ockuperade den osmanska/turkiska armén nordvästra delen av Iran, varvid tiotusentals armenier och assyrier/syrianer massakrerades i det tumult som uppstod. Redan i maj 1914 hade delar av den grekiska befolkningen längs Medelhavskusten i västra Turkiet fördrivits. Den 26 oktober samma år beordrade den turkiske inrikesministern militären att tvångsförflytta assyrierna från gränsen mot Iran. Folkmordet satte sedan igång på allvar i april 1915 och fortsatte under 1916.

Den ledande kraften i det osmanska/turkiska riket vid denna tid var den så kallade ungturkiska rörelsen. ”Ungturkarna” var en reformrörelse som växte fram i det förstelnade Osmanska riket, allmänt kallat ”Europas sjuke man”, i slutet av 1800-talet. Genom en revolution som inträffade 1908 kunde man gripa regeringsmakten och påbörja den modernisering som ansågs vara av nöden. Ungturkarnas store hjälte, och det självständiga Turkiets förste ledare, blev i tidernas fullbordan Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938).

Utställning stadshuset april 2015 004 Några av fotona från folkmordet 1915-16. Foto: Tommy Hansson

Utställningen i Södertälje stadshus omfattar fotografier, diplomatiska skrivelser, texter och filmer vilka visas på två TV-skärmar. Här visas i sanning hemska levande bilder på några stympade, halshuggna, torterade och våldtagna offer – män, kvinnor, ungdomar och barn. Det framgår också av bilderna att de utsatts för framkallad svält. När man ser dessa offer kan man knappast undgå att dra paralleller till de grymheter som DAESH (IS) i dag utsätter icke minst kristna för i Irak och Syrien. Intet är nytt under solen.

Med tanke på att folkmordet pågick huvudsakligen under endast ett års tid, måste man fråga sig om inte dessa massakrer står fullt i paritet med de hemskheter Tyskland under nazisterna ägnade sig åt under betydligt längre tid. Det finns dock en avgörande skillnad mellan hur dagens tyska respektive turkiska länder ser på de historiska händelserna. Medan det i Tyskland enligt lag är förbjudet att förneka att Förintelsen ägt rum, är det i Turkiet förbjudet att hävda att det som skedde 1915-16 var folkmord.

Medan Tyskland utvecklats till en fullskalig demokrati, kan dagens Turkiet väl närmast beskrivas som en halvdiktatur med betydande auktoritära inslag. Turkiet under den islamistiske presidenten Recep Erdogan vägrar lika envetet som skamligt att erkänna folkmordet för 100 år sedan. Sverige tillhör de länder som sedan 2010, då en omröstning i frågan hölls i risdagen, erkänner grymheterna som folkmord.

CCEOTw9WAAENxT1 Turkiets president Recep Erdogan på besök hos sin iranske kollega, Hassan Rouhani.

Annonser

På resa i västra Turkiet (II): Troja

7 april, 2015

Turkiet 2015 046 Den trojanska hästen vid ingången till det historiska utgrävningsområdet i Troja. Foto: Tommy Hansson

Troja

Knappast någon nu levande människa med normal fattningsförmåga och bildning kan rimligen ha undgått att ha hört talas om Troja. Troja, som var den stat som omgav staden Ilion, var skådeplatsen för tioårskriget mellan akajer (greker eller hellener) ett antal hundra år före Kristi födelse. Själv stiftade jag första gången bekantskap med detta historiska skede i tioårsåldern i form av ”Illustrerade klassiker”, en serie serietidningar som i tecknad form åren 1956-76 återgav kända böcker.

Kriget har odödliggjorts för kommande generationer av den joniske skalden Homeros, som antas ha levt på 700-talet f. Kr., som skrev Iliaden om kriget samt Odysséen om hjälten Odysseus irrfärder efter sagda krig. De så kallade lärde tvistar i och för sig om kriget alls har ägt rum – Homeros blandade exempelvis in allehanda gudomligheter från den grekiska mytologin med Zeus i spetsen, vilket inte bidrar till trovärdigheten. Skalar man bort sådana yvigheter, torde det dock vara fullt möjligt att kriget verkligen utkämpades. Även den romerske skalden Vergilius behandlade ämnet i sitt verk Aeneiden.

Homeros inleder sitt på klingande hexameter avfattade verk om 16 000 verser fördelade på 24 sånger på följande sätt i Erland Lagerlöfs klassiska översättning:

Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner

Turkiet 2015 047 En ganska imponerande byggnadslämning i Troja. Foto: Tommy Hansson

Krigshandlingarna inleddes med att prins Paris, son till konung Priamos i Troja, enleverade prinsessan Helena (med tillnamnet ”den sköna”) från dennas make, konung Menelaos i den grekiska staten Sparta och förde henne till Troja. Menelaos får hjälp i kriget av sin broder, konung Agamemnon i Mykene, som regerade hela det dåtida Grekland. Därefter böljar kriget fram och tillbaka tills grekerna tillgriper krigslisten att överlämna en stor trähäst till trojanerna som försoningsgåva. Inuti hästen ryms ett antal grekiska krigare med Odysseus, som funderat ut idén med trähästen, i spetsen.

På detta sätt kan staden Ilion och staten Troja intas och besegras. Odysseus drabbas emellertid av dödssynden hybris (övermod) som en följd av sin briljanta idé, något som högeligen förtörnar gudarna varför Odysseus tvingas till en mängd äventyrliga irrfärder (se ovan). ”Den trojanska hästen” har blivit en symbol för bedrägliga krigslister i stort, såsom skildras i vår svenske revykung Karl Gerhards berömda sång Den ökända hästen från Troja vilken kan avnjutas här:

https://www.youtube.com/watch?v=-p7fb12ZuXU

untitled I Karl Gerhards revy har ”Den ökända hästen från Troja”, det vill säga Nazitysklands femte kolonn, fått drag av svensk dalahäst.

Efter denna inledning är det så dags för mig att berätta litet om mitt besök den 1 februari på den historiska platsen Troja, belägen i Mindre Asien i landskapet Troas i dagens nordvästra Turkiet vid Dardanellerna i närheten av Hissarlik intill staden Canakkale. På grund av platsens betydelse ägnar jag hela denna text åt Troja.

Längs vägen intill dagens Troja finns ett antal souvenirbutiker och näringsställen, där jag passade på att dels inmundiga en öl av det fullt passabla inhemska märket Efos, dels inköpa en CD med turkisk instrumentalmusik. Jag köpte också något jag trodde var turkisk konfekt, men som i själva verket visade sig vara en uppsättning kryddor inklusive en liten kryddkvarn.

Turkiet 2015 050       Turkiet 2015 053 Vyer från utgrävningsområdet. Foto: Tommy Hansson

Utanför ingången till det Troja, som alltjämt är föremål för arkeologiska utgrävningar, finns en version av den mångomsjungna trähästen vars interiör hugade besökare kan ta sig en titt på. I området promenerar folk utklädda på samma sätt som de forntida krigarna förmodas ha varit skrudade, och den som vill kan låta fotografera sig bredvid en sentida Akilles, Hektor, Patroklos och allt vad krigsheroerna hette.

Troja återupptäcktes i mitten av 1860-talet av den brittiske arkeologen Frank Calvert, men den som på allvar grep sig an verket med utgrävningarna var tysken Heinrich Schliemann (1822-90), som ibland kallas den moderna arkeologins fader. Schliemann var i grunden affärsman och började med arkeologi först vid 41 års ålder. Han var utbildad såväl vid Rostocks som Sorbonnes universitet, men som arkeolog var han självlärd. Han behärskade 13 språk, bland dem svenska.

images       640px-MaskeAgamemnon Schliemann menade att han funnit kung Agamemnons av Mykene dödsmask i guld.

Schliemann urskiljde nio olika byggperioder och ett antal byggnadslämningar, men däremot inga direkta bevis för att ett forntida krig utkämpats här. Bland annat trodde han sig ha återfunnit konung Priamos guldskatt. Under sina utgrävningar i Mykene i Grekland hittade Schliemann vidare ett föremål som går under namnet Agamemnons dödsmask efter den mykenske konungen med samma namn. Heinrich Schliemann hade ett minst sagt levande intresse för den grekiska historien och gav sin son namnet Agamemnon.

Från Troja har man utsikt över ett landskap i vars bortre ända skymtar sundet Dardanellerna (tidigare kallat Hellesponten), känt från Första världskriget genom det för ententemakterna katastrofala slaget vid Gallipoli 1915-16 som blev en lika lysande triumf för turkarna.

Turkiet 2015 049 Utsikt från Troja över slätten som leder bort till Gallipolis och Dardanellerna (Hellesponten). Foto: Tommy Hansson

Om det Trojanska kriget skall slutligen sägas att det förevigats i form av en film, Troy, från 2004 i regi av Wolfgang Petersen med bland andra Brad Pitt som Akilles och Peter O´Toole som konung Priamos av Troja. Mer om filmen här:

http://www.svd.se/kultur/film/traig-troja-trots-hastjobb_23407.svd

Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

6 november, 2014

untitled Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

I_OsmanOsman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

VI_Mehmet_VahidettinMehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

MustafaKemalAtaturk Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

images Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

Te_lawrence Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.