Händelser och tankar under veckan som varit: en antagen motion, intervju med Euronews och gruppledarval

 Den vackra, blivande Zacharias Anthelius park vid Katolska kyrkan nära Kanalen. Foto: Tommy Hansson

Jag tar, som sig bör, det roligaste och först inträffade först.

Under sista fullmäktigesammanträdet med den utgående församlingen den 29 september fick jag och SD Södertälje sin första motion antagen. Det var mitt förslag om att uppkalla en offentlig plats efter stadens förste så kallade litterate – det vill säga för ämbetet utbildade – borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624).

Den här motionen har en speciell förhistoria. Jag började forska om Anthelius, bland annat på Riksarkivet och Kungliga biblioteket, efter att ha läst en artikel om denne i en kommuntidning 1995. Där fick jag veta att mäster Anthelius utnämndes till borgmästare i Söder Tällije i maj 1623 av ingen mindre än konung Gustaf II Adolf.

Det blev bråda dagar för den nye borgmästaren, som tidigare tjänstgjort hos hertig Carl Filip i Nyköping och efter dennes död i hans mors, änkedrottning Kristina (som även var mor till kungen), kansli på Gripsholm i Mariefred. Södertälje var nämligen en stad i kris och stod på ruinens brant, men Anthelius tycks verkligen ha gjort skillnad och omtalas i uppskattande ordalag av samtida källor.

 Södertälje under 1600-talet. Ur Erik Dahlberg: Suecia Antiqua et Hodierna.

Vad som däremot inte uppskattades var den religion Anthelius i hemlighet under sina studieår på kontinenten konverterat till: den romerska katolicismen. Det blev stor skandal när det avslöjades vid påsktiden 1624 att Anthelius ingick i en katolsk gruppering som inbjudit en jesuitisk missionär att i lönndom ta sig in i landet. Slutet på den sorgliga historien blev att den 41-årige Zacharias Anthelius och ett par av hans trosfränder dömdes till döden och avrättades med svärd på Stockholms torg (numera Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

1996 författade jag som fullmäktigeledamot för dåvarande Täljepartiet en motion där jag yrkade på att en gata eller offentlig plats i Södertälje skulle uppkallas efter den avrättade borgmästaren, offer för den protestantiska inkvisitionen men alltså en mycket duglig ämbetsman som dessutom var representant för borgarståndet i den dåvarande riksdagen. Motionen bifölls i alla instanser men blev ändå resultatlös – Anthelius fick aldrig någon gata eller plats vid denna tid.

Självklart var jag inte nöjd med detta, och när jag valdes in i fullmäktige för Sverigedemokraterna 2010 tänkte jag följa upp mitt tidigare engagemang och skrev därför 2013 en ny motion med samma yrkande: uppkalla gata eller offentlig plats efter Zacharias Anthelius. Detta bar således frukt i fullmäktige den 29 september sedan motionen bifallits överallt.

Då hade även stadsbyggnadsnämnden förordat att parken utanför Katolska kyrkan – hitintills kallad Kanalparken – lämpligen skulle byta namn till Zacharias Anthelius park, något som även den katolske kyrkoherden godkänt. Det kan nämnas att stadsbyggnadsnämndens ordförande, kommunalrådet Staffan Norberg (V), yrkade bifall på motionen från fullmäktiges talarstol.

Mina forskningsrön framlade jag 2011 i boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans trosfränder. Contra förlag, 215 sidor.

På tisdagen väntade en intervju med det för mig tidigare okända TV-bolaget Euronews med huvudkontor i franska Lyon. Ämne: den syriska flyktinginvandringen till Södertälje. Jag hade i egenskap av partiets gruppledare kommit överens med Euronews Päivi Suhonen om att träffas i Stadshusets foajé, där jag även fick träffa den tyske reportern Hans von der Brelie samt en filmfotograf och en ljudtekniker. Dagen innan hade man grillat kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) på den ganska pampiga stadshusbyggnadens tak.

Vi åkte upp till plan 3, där samhällsbyggnadskontoret håller till. Själva intervjun, som utfördes på engelska, tyckte jag inte beredde några större svårigheter (vi får väl se hur det blir då reportaget sänds). Jag har genomfört nästan identiskt likartade intervjuer med utländska media ett antal gånger i samband med senaste valrörelsen.

Euronews ville dock även att jag skulle gå omkring litet i stadshuskorridorerna  för att kunna lägga in detta i det samlade reportaget, så det blev en hel del gående innan kameramannen var nöjd. Det dryga åtta minuter långa reportaget skall enligt uppgift sändas nu på fredag och visas därefter under en hel vecka vid olika tidpunkter – på 13 språk! Så har jag inte varit internationell kändis tidigare så lär jag väl bli det nu…

 Bloggaren med ryggen mot kameran grillad av teamet från Euronews med reportern Hans von der Brelie i mitten. Håll med om att jag är rätt snygg i håret! Foto: Euronews

Jag hoppar nu till söndagen, eftersom ingenting av större vikt inträffade onsdag till lördag. Mer än att jag vaknade, skrev – bland annat en debattartikel om det organiserade tiggeriet till lokala media –  lyssnade till musik samt i vanlig ordning filosoferade kring diverse av mänsklighetens ödesfrågor. Eftersom min son som vanligt hälsade på åt vi tillsammans en god middag på fredagkvällen.

Jag hade eljest tänkt åka in till Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm fredag afton för att avhöra ett föredrag om de etiopiska judarna, men jag orkade helt enkelt inte utan föredrog samvaro i familjens så kallade sköte. Söndagen den 5 oktober – för övrigt min namnsdag, då jag har Bror (efter min far) som binamn – kände jag det emellertid som min plikt att närvara vid ett historiskt möte med SD Stockholm/Stockholms län landstingsgrupp.

Sverigededemokraterna lyckades i valet 2014 för första gången ta sig in i Stockholms landsting (därtill som vågmästare) med nio ordinarie mandat och utöver det ett antal ersättare, däribland denna bloggare som var tredjenamn på valsedeln för Stockholms län sydvästra valkrets. SD Södertäljes eminenta Ingrid Hult som etta med ett stort antal personkryss blev ordinarie. Den viktigaste punkten på programmet vid mötet var att välja en gruppledare, som i absolut gynnsammaste fall – om än inte särskilt troligt – även kommer att kunna titulera sig landstingsråd.

 Dan Kareliusson som nyvald gruppledare för SD i Stockholms läns landsting. Foto: Tommy Hansson

Klar segrare i den personröstning som följde blev Dan Kareliusson från Stockholms stad, vilken med sin breda erfarenhet från en rad sektorer i samhället måste anses vara ett utomordentligt gott val. Till sin närmaste hjälp i sitt kommande värv får Dan nu Per Carlberg, SD Tyresö och Arnold Boström, SD Huddinge, två goda och brett uppskattade partikamrater.

Dan har redan lyckats ordna så att vårt parti får ett eget hus intill landstingsbyggnaden till vårt förfogande. Det skall bli mycket intressant att följa fortsättningen. Första mötet med det nyvalda landstingsfullmäktige sker den 21 oktober.

I går var det så dags för vår nyvalda fullmäktigegrupp att välja ny gruppledare, där de nio ordinarie invalda hade rösträtt. Mötesordförande nu, liksom vid landstingsmötet dagen före, var  ingen mindre än riksdagsledamoten David Lång som också är ordförande i vår kommunförening. Jag utmanades i omröstningen av Tommy Blomqvist, föreningens vice ordförande, medlemsansvarig, ersättare i kommunstyrelsen och ledamot/ersättare i flera nämnder.

Det blev utmanaren som avgick med segern med 5 röster mot 4. I ytterligare en omröstning valdes jag till vice gruppledare. Med 617 personkryss och gedigen kommunalpolitisk rutin såväl som mediaerfarenhet i bagaget – och med ett förnämligt valresultat där vi så gott som dubblade såväl procent- som mandattal – hade jag trott mig om att kunna göra ett bra jobb som gruppledare också under de kommande fyra åren. En majoritet ville dock annorlunda i god demokratisk ordning, varför jag gratulerar min partivän ”Blomman” till sin nya och ansvarspåliggande position!

 Här syns min efterträdare som gruppledare, Tommy Blomqvist, i direktkontakt med väljarna på Gågatan i Södertälje under den gångna valrörelsen. Foto: Tommy Hansson

Vi har haft ett fruktbart samarbete tidigare, och inget tyder väl på att det kommer att bli sämre framöver. Jag har heller aldrig haft som mål i politiken – eller livet i stort för den delen -att göra vad man kallar karriär, utan mer sett mig som en ”arbetare i vingården” som rycker in där det behövs och i övrigt gör vad jag gör för att det är roligt och/eller nödvändigt. Efter en pionjärinsats som gruppledare 2010 – 2104 under stundom ganska turbulenta förhållanden, med bland annat irakiskt massavhopp, skall det faktiskt bli rätt skönt att slippa att alltid vara partiets ansikte utåt och den det skylls på när det någon enstaka gång går åt pipan.

Som jag ser det bör SD Södertäljes målsättning vid valet 2018 bli att springa om Moderaterna och bli kommunens näst största parti (tror inte riktigt på att vi kan rå på sossarna, men osvuret är som alltid bäst). Om vi håller ihop och ger järnet skall det kunna gå!

Vår kommunförening heter ju SD Södertälje/Nykvarn, och för Nykvarns del utsågs 19-årige John Hult till gruppledare att jämte ungefär jämnårige Patrick Claesson företräda Sverigedemokraterna i fullmäktige på denna ort med knappt 10 000 invånare. Lycka till, grabbar!

 I mitten SDs nyblivne gruppledare i Nykvarn, John Hult, omgiven av Patrick Claesson till vänster samt bloggaren. Foto: Sveriges radio

 

 

 

 

 

 

Liten häxguide

En konstnärs bild av häxbränning.

Så här till midsommar, då enligt folktron diverse så kallat oknytt (tomtar, troll, vättar, älvor med mera) sägs göra sig gällande, kan det kanske vara lämpligt att orientera något om häxor.

Ty häxor är ej endast något som tillhör det förflutna, om någon nu trodde det. Relativt nyligen bestämdes således i Zwaziland i södra Afrika att häxor som färdas på sina kvastar högre än 150 meter skall dömas till höga böter om 500 000 sydafrikanska rand (motsvarande 360 000 kronor). Hur många som dömts har jag emellertid ingen information om.

Eljest när vi hör ordet ”häxor” påminns vi väl i första rummet om de häxprocesser som sköljde över Europa inklusive Sverige främst under 1600-talet. En häxa, eller den manliga motsvarigheten trollkarl eller trollgubbe, var en person som troddes besitta övernaturliga krafter i nära samklang med Djävulen själv. Tron på att det fanns sådana personer var allmänt utbredd och omfattades även av samhällets elit.

Jean Bodin (1530-96).

Således fastslog den franske skriftställaren, politikern och rättslärde Jean Bodin (1530-96) i ett av sina verk följande: ”En trollkarl är den som med vett och vilja strävar efter att uppnå ett mål med djävulska medel.” Faktum är också att det fanns ett korn av sanning bakom den epidemi av häxförföljelser som bredde ut sig i Europa under 1600-talets andra hälft.

Det fanns således ett litet antal personer som sysslade med svartkonst och satanism i egentlig mening. En av dessa var den franske krigsmannen Gilles de Rais, vilken hängdes och därefter brändes på bål sedan han överbevisats om att ha ägnat sig åt bland annat blasfemiska mässor och barnoffer.

Den tidiga medeltida kyrkan hade avvisat föreställningen om häxor. På 1230-talet torgförde dock påven Gregorius IX (1155-1241, påve 1227-41) uppfattningen, att det var ”Gudi behagligt” att uppspåra och lagföra häxor. Kort därpå hölls de första häxprocesserna i Trier, men det rörde sig då om en tämligen mild botgöring. Gregorius IX hade annars hårda nypor och förordade avrättning av så kallade kättare.

På 1300-talet avrättades de första häxorna i Schweiz, och sedan dominikanermunkarna Heinrich Kramer och Jakob Sprenger år 1487 publicerat boken Malleus Maleficarum (”Häxhammaren”) tog häxjakten fart på allvar. När det blev fråga om dödsstraff var det mest bränning på bål som förekom, men även metoder såsom halshuggning och hängning brukades. Oftast men inte alltid hade den dömda/dömde tagits av daga innan hon/han placerades på bålet.

Urban Hjärne (1641-1724) ingrep mot häxprocesserna.

I Sverige tog häxjakterna fart sedan den nitiske Abraham Angermannus (cirka 1540-1607) blivit ärkebiskop 1593. Denne åkte land och rike runt och dömde ut hiskeliga kyrkostraff för exempelvis olagliga sexuella förbindelser, svordomar eller sabbatsbrott. Särskilt allvarliga ansågs trolldomsförseelser vara. I 2 Moseboken 22:18 fastställdes att ”Een trollkona skal tu icke låta leffua” och faktum är att under konung Carl IX (tidigare hertig Carl, vars handgångne man Angermannus initialt var), införlivades Moses lagar från Gamla testamentet med svensk lag.

Smekmånaden mellan Carl och Angermannus kom till ett hastigt slut då den senare, trots att han var en fanatisk lutheran, av principiella skäl solidariserade sig med den formellt laglige konungen Sigismund som ville återinföra katolicismen i Sverige. Angermannus fängslades 1599 och avled i fångenskap på Gripsholms slott 1607.

Det var under perioden 1668-1676 som Sverige drabbades av ”den stora häxpaniken”. Denna tog sin början med att ett antal kvinnor i Dalarna utpekades som Blåkulla-resenärer; de antogs ha färdats till en plats kallad Blåkulla, som troligen härrör från tyska Blocksberg, och där ”bolat med Hin onde”, alltså haft intimt umgänge med Djävulen. Sådana anklagelser styrktes bland annat av barns vittnesmål – barnen sade sig ha rövats bort och blivit vittnen till de orgiastiska styggelserna.

Från Dalarna spred sig masspsykosen till Hälsingland, Gästrikland, Bohuslän och Stockholms-området. Kulmen inföll 1670. Innan eländet var till ända hade omkring 300 personer avrättats för häxeri. Häxmorden sanktionerades av den dåtida samhällseliten, men det var en medlem av denna som grep initativet och fick stopp på de groteska processerna.

Den ansedde läkaren och författaren Urban Hjärne (1641-1724) var medlem i den statliga häxerikommissionen, men sedan han förordat tortyr av den misstänkta häxan Malin Matsdotter i en häxräfst i Katarina församling i Stockholm 1676 kom han till insikten att det hela rörde sig om humbug och vidskepelse. Därmed var masshysterin till ända. Hjärne var dock inte ensam om denna insikt, och häxor kom att dödsdömas och avrättas i Sverige en bit in på 1700-talet.

Malleus Maleficarum: en instruktionsbok i häxjakt.

Sverige var nu alls icke värst i klassen när det gällde häxprocesser. Särdeles illa var det i Tyskland, där i Strassburg i Elsass (numera Strasbourg i franska Alsace) ej färre än 5000 personer avrättades för trolldomsutövning och häxeri inom loppet av 20 år. Häxorna ansågs bland annat genom magiska besvärjelser kunna orsaka dödsfall, missväxt, kor i sin med mera. Historiska uppskattningar har givit vid handen att mellan 25 000 och 50 000 personer dömdes som häxor/trollkarlar och avrättades i Europa.

De europeiska häxprocesserna är lyckligtvis över och kommer aldrig igen. Det innebär inte att det inte finns några ”häxor” kvar. Den största moderna häxrörelsen i vår del av världen kallas Wicca och grundades av engelsmannen Gerald Gardner på 1950-talet. Moderna häxor anknyter  till sambandet mellan människa och natur och använder sig, liksom sina föregångare, ofta av diverse örter i sin verksamhet. Besvärjelser förekommer också. Både ”svarta” och ”vita” häxor finns.

Häxtro och häxbränning förekommer därtill i denna denna dag i delar av Afrika. Bara i Tanzania skall under 2012 600 äldre kvinnor ha mördats som häxor. I Papua Nya Guinea är den folkliga häxtron utbredd, och i februari halshöggs och brändes här två unga kvinnor anklagade för att medelst häxeri ha dödat en populär lärare. Då och då har vi även kunnat läsa om afrikanska invandrare i Sverige som under brutala ritualer ägnat sig åt att driva ut vad man menar vara ”demoner” ur flickor och unga kvinnor.

Modern häxbränning i Afrika.

En helt annan typ av ”häxa” är den så kallade batikhäxan: en medelålders, kulturellt orienterad kvinna med medel- eller överklassbakgrund som i alla sammanhang vill briljera med sina politiskt korrekta inne/vänsteråsikter. På tidningarnas kultursidor och inom politiken hittar vi ett antal sådana i form av till exempel Åsa Linderborg, Katarina Mazetti och Gudrun Schyman.

Ny bok: Religionsfrihetens martyrer

Så här kan det ha sett ut när Zacharias Anthelius och hans katolska vänner avrättades. Bilden från bokomslaget. Teckning: Benny H. V. Andersson

I min nya bok Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, 217 sidor) söker jag teckna en så sannfärdig bild som möjligt av ett Sverige som på många sätt var mörkt och ogästvänligt.

Jag syftar här på den tidsperiod som inleds med Gustaf Vasas maktövertagande och sträcker sig till slutet av 1600-talet. I bokens avslutande kapitel dras även paralleller med vår egen tid.

Handlingen i boken koncentreras till den svenska militärstatens uppgörelse med ett antal olyckliga katoliker och de rättsprocesser som ledde fram till flertalets obönhörliga dödsdomar och påföljande avrättningar.

Huvudperson i detta ohyggliga och högst verkliga skådespel är Zacharias Anthelius, borgmästare i Södertälje (eller Söder Tällije enligt dåtidens sätt att skriva) 1623 – 24. Vid samma tillfälle halshöggs även kunglige sekreteraren Georg Bähr Ursinus. Någon vecka senare rönte skolrektorn Nicolaus Campanius från Enköping samma öde.

Gustaf II Adolf utnämnde Anthelius till borgmästare i Södertälje. Och dömde honom senare till döden.

Anthelius hade 1623 utnämnts till borgmästare av konung Gustaf II Adolf som ett år senare skulle döma den 41-årige borgmästaren och riksdagsmannen till döden och presidera över hans avrättning genom halshuggning på Stockholms torg (nuvarande Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

Anthelius hade i sina ungdomsår, i likhet med många andra svenska studiosi, tillbringat åtskilliga år utomlands på vandring mellan olika utbildningsinstitutioner. Och precis som många av studentkollegerna hade han under en del av tiden legat vid katolska, mestadels jesuitiska, skolor. Sådana fanns exempelvis i Braunsberg (Braniewo) i nuvarande Polen och i Olmütz (Olomouc) i dagens Tjeckien. Bara en handfull av de kringvandrande svenska studenterna återvände emellertid till hemlandet som romerska katoliker.

Att vara katolik i den här tidens märgfullt protestantisk-lutherska Sverige var förenat med livsfara. Enligt en religionsstadga som antagits av riksdagen i Örebro 1617 var det belagt med dödsstraff för katoliker att ta sig in i Sverige. Den som var katolik ansågs med naturnödvändighet gå ärkefienden Polens, ett land som Sverige låg i krig med under många år, ärenden. Kung i Polen var Gustaf II Adolfs kusin Sigismund III Vasa vilken en tid i slutet av föregående århundrade även varit kung i Sverige. Första offret för Örebro stadga var en student vid namn Henric Hammerus som avrättades i Stockholm 1617.

Självklart var det otänkbart för mäster Zacharias Anthelius (1583 – 1624) att vid sin hemkomst 1615 gå ut öppet med den tro han tillägnat sig under peregrinationerna på kontinenten. Intoleransen gentemot alla som inte bekände sig till ”den rena evangeliska tron” (det vill säga den lutherska protestantismen) var monumental och hade trappats upp ända sedan den katolicerande Johan IIIs död 1592 för att kulminera med Örebro stadga 1617.

Efter sin hemkomst blev Anthelius, bördig från en norrländsk prästsläkt, först konrektor i Gefle skola och därpå kanslist hos hertig Carl Filip i Nyköping – en yngre bror till Gustaf II Adolf – för att efter hertigens hastiga frånfälle anställas hos änkedrottning Kristina i Gripsholm. 1623 fick så Anthelius kunglig fullmakt såsom litterat – för sitt ämbete utbildad – borgmästare i Söder Tällije. Han visade sig snabbt vara en mycket duglig ämbetsman, ”den som allt skulle bestyra” enligt en samtida utsaga.

 Konung Sigismund i Polen ville se en återkatolicering av Sverige.

Orsaken till att Anthelius avslöjades vara katolik var en något solkig kärleksaffär mellan kamraten och trosfränden Georg Bähr Ursinus och hustrun till en italiensk musiker (lutspelare i kungens tjänst) som hette Giovanni Battista Veraldi. Både denne och hans hustru, tyskan Anna Elisabet Rasche, var till skillnad från vad de svenska katolikerna troende lutheraner. Veraldi blev av naturliga skäl svartsjuk när han uppdagade romansen och angav de båda svenska katolikerna. Dessa greps i samband med riksdagen i Stockholm påsken 1624 och kastades i ett synnerligen ogästvänligt fängelse där åtminstone den yngre Ursinus genomgick tortyr.

Det visade sig att Ursinus och Anthelius gemensamt importerat en tysk jesuit vid namn Henricus Schachtius (Schacht) till Sverige, enligt vad de själva uppgav för att de behövde en katolsk själasörjare. Schachtius poserade under sin vistelse i Sverige omväxlande som råttfälleförsäljare, vinimportör samt barnflicka (!). Även Schacht dömdes till döden under rättsprocessen i den nybildade Svea hovrätt men undslapp i slutändan med utvisning på grund av sitt tyska medborgarskap.

Följande ögonblicksbild från avrättningen på Stockholms torg är ett avsnitt ur ”Prolog” ur Religionsfrihetens martyrer:

Bähr avrättades först. När det var dags drog han av sig sin tröja och överrock och överräckte plaggen till en intillstående; därefter föll han ner på knä, läste en bön och blev halshuggen. Under tiden sökte en luthersk präst – några andra prästmän fanns ju inte tillstädes – förmå mäster Zacharias att ånyo svika sin tro, men i denna allvarliga stund skall Anthelius enligt hävderna ha svarat:
   – Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?
   Därpå fick Anthelius syn på Bährs döda kropp med huvudet liggande för sig och ropade extatiskt till bödeln:
   – Eja, låt mig nu också falla för din lie för den katolska tron!
   Enligt Stolpe hade mäster Zacharias nu morskat upp sig så pass att han demonstrativt höjde sina händer och krävde att också dessa skulle avhuggas. De omkringstående fick lugna Anthelius som slutligen även han föll bedjande på knä innan bödelns svärd föll över hans nacke.

Zacharias Anthelius efterlämnade hustrun Engel Kröger och minderåriga barn. Vad som hände med dessa efter familjefaderns död finns inga uppgifter om. De avrättade Anthelius och Bähr begravdes nära den nuvarande statyn av Birger jarl nära Riddarholmskyrkan.

Boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, ISBN 978-91-86092-46-7, 217 sidor) kan beställas direkt från Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm. Sätt in 249:- på Contras plusgirokonto 85 95 89 – 4 så kommer boken hem i brevlådan!

Hipp, hipp hurra för nya sessan!

 Glädjen var stor i konungariket Sverige då det stod klart att kronprinsessan Victoria var gravid.

Den 23 februari nedkom kronprinsessan Victoria med en ny tronarvinge: då föddes Victorias och prins Daniels förstfödda på Karolinska sjukhuset i Stockholm, ett flickebarn som var 51 centimeter långt och 3280 gram tungt.

Modern är 34 år, vilket numera är en ganska normal ålder för en förstföderska.

Födelsen av den nya tronföljerskan innebär att den kvinnliga tronföljden i Sverige förstärks. Men det torde dröja omkring ett halvsekel innan hon ges tillfälle att bestiga den svenska tronen, givet att vi fortfarande har monarkiskt statsskick vid den tidpunkten.

Frågan är vad flickan skall heta. Hon kommer givetvis i egenskap av kunglighet att föräras ett antal namn. Några tänkbara sådana, hämtade ur den svenska drottninglängden/konung Carl XVI Gustafs släkt, är Margareta, Christina, Desirée, Birgitta, Sibylla, Ulrika, Eleonora, Hedvig och Louise.

Det kan förmodas att även nya sessans mormors och mormors mors namn – Silvia respektive Alice – för närvarande bollas med som tänkbara namnalternativ.

Det är väl inte alldeles givet att den nya kungliga tjejen kommer att tilldelas ett avlagt drottningnamn – själv föreställer jag mig att Isabella kan ligga bra till.

 Isabella Johansdotters gravvård finns i Strängnäs domkyrka.

Isabella hette Johan IIIs dotter, en äldre syster till Sigismund, som föddes och dog på Gripsholms slott där dåvarande hertig Johan och gemålen Katarina Jagellonica fängslats av Johans halvbror Erik XIV. Isabella hette desslikes en berömd spansk drottning.

Isabella Johansdotter (1564-66) brukar i hävderna även kallas Elizabeth Vasa. Hon var visserligen det blivande kungaparets förstfödda, men på den tiden hade vi ju inte kvinnlig tronföljd.

Oavsett vilket/vilka namn tronföljerskan får vill jag utbringa ett djupt känt ”Hipp, hipp hurra!” för nya sessan!