Posted tagged ‘Grotte di Castro’

Min sommar i bilder samt några reflektioner – och litet musik

14 augusti, 2015

002 En stunds avkoppling på balkongen. Foto: Tommy Hansson

Nu när den kommunala verksamheten smugit igång börjar det bli dags att runda av sommaren 2015. Jag gör det i form av ett antal bilder samt några reflektioner. Först några minnesbilder från somrar som var.

Det är nog inte fel att säga att jag minns min barndoms och ungdoms somrar som i ett förklarat skimmer.

Förskoleårens badutflykter med familj och släkt till Mälarens strand ett par kilometer från hemmet minns jag väl. Särskilt den mycket heta sommaren 1955, det år jag fyllde fyra. Jodå, jag minns, kanske inte som i går men likväl.

Mina första badbyxor var Tarzan-mönstrade i svart och gult. De hade jag på mig även då jag och mina föräldrar gjorde en utflykt till min många år äldre kusin Gerd och hennes familj i Nykvarn, där vi tog oss ett dopp i ån som flyter genom samhället.

Bad Nykvarn 006Bad i Nykvarnsån 1957 (?). Jag och min pappa Bror till höger, mitt kusinbarn Annelie till vänster. Hennes pappa, som också hette Bror, i bakgrunden.

Sedan följde det stora getingåret 1959, då varje nedfallet äpple hemmavid var fullt av getingar. Vill minnas att jag blev stungen fyra gånger, oftast under cyklande. Varje gång baddade min mamma på betten med Salubrin. Somrarna i början av 1960-talet var däremot regniga och kyliga. Jag och kusin Kjell, vars familj hade sommarställe på andra sidan gärdet räknat från vårt bostadshus, var ofta inomhus och spelade galoppspelet Jägersro.

Jag började i första klass i Högantorps folkskola hösten 1958. Varje skolavslutning till och med 1964 följde sedan samma mönster. Färd till skolan med föräldrarna och sedan samling i skolan med sång, musik och oftast någon teaterpjäs vi elever hade övat in, något som också skedde vid höstterminens avslutning i december. Eftersom jag läste bra och hade gott minne fick jag oftast förtroendet att kreera bärande roller – piratkapten, kung, julgran och fågelskrämma.

Avslutningsvis sjöngs psalmerna ”I denna ljuva sommartid” samt ”Den blomstertid nu kommer”. Atmosfären var otrolig, man kunde påtagligt känna Guds närvaro vill jag påstå. Vid hemfärden hade man ett som det kändes oändligt långt sommarlov framför sig. Här ”I denna ljuva sommartid” med Stockholms kammarkör:

Midsommarmat 001           Gula blommor 001

Midsommarmat i form av kärringröra på kavring med öl och nubbe (överst). Gula blomster som solar i gräset bredvid skogsbacken upp till mitt bostadsområde (där nedanför). Foto: Tommy Hansson

Tills hösten kom med dess mättade atmosfär av skördearbete, doft av äpplen och den förestående älg- och rådjursjakten som min far deltog i. Då kändes det faktiskt ganska bra att börja skolan igen, inte minst med tanke på den av mig älskade fotbollen som vi ägnade oss åt på rasterna och där jag spottade in mål på löpande band; jag förde till och med statistik över matcherna. Min ett år yngre skolkamrat, Bosse Rask, skulle för övrigt senare bli amiral i ubåtsflottan.

I slutet av 1960- och början av 1970-talet företog jag samt några vänner och kusiner (Kjell och Jörgen) ett par somriga semesterresor i bil. Vi åkte söderut längst östkusten, rundade de sydligaste landskapen längs kusten mot Danmark och kontinenten, fortsatte norrut längst västkusten och reste slutligen hem igen i östlig riktning. Det var camping i tält som gällde, även om någon enstaka natt tillbringades på motell. Det blev  väl en och annan mellanöl under dessa resor.

001               001

Överst störtregn med inslag av hagel sett från min balkong. Nederst på samma balkong jag och min gäst Jan-Peter. Foto: Tommy Hansson/Sebastian Hansson

I takt med ålder och eventuell mognad kom sommarmånaderna för mig att tappa mycket av sin gamla charm. Jag började till och med börja tycka att de var skäligen jobbiga, ty det förväntades att nu skulle man minsann göra en prestigefylld semesterresa fylld med sol, bad och diverse lustifikationer. Inte minst kände jag den pressen sedan jag gift mig och fått egen familj. Inte blev det mycket bättre av att kära hustrun älskade sol, bad och värme, medan jag ställde mig mer kallsinnig till nämnda företeelser.

Fast ibland blev det ändå riktigt lyckat. Sommaren 1990 var hela familjen (dottern Isabella låg i mammas mage) samt mina svärföräldrar vid sommarhuset i Bolsena i Italien samtidigt som fotbolls-VM i samma land pågick. Det var mycket trevligt med många besök och många minnesvärda middagar hos familjen Bardels vänner i Bolsena och grannbyarna omkring såsom Grotte di Castro. Bäst var det de stämningsfyllda kvällarna då det inte var så olidligt varmt.

Kusinträff m m 001 På kusinträff i Vagnhärad. Sebastian längst till vänster, jag sjätte från vänster.

Eljest tillbringade vår familj mycket tid hos mina föräldrar på Svalängen, där jag växte upp, och där barnen kunde springa runt och leka och glädja farmor och farfar med sin närvaro.

Sedan min hustru Marika gick bort våren 2010 har jag tagit somrarna som de kommit utan några åthävor. Har det gjorts resor så har det som regel skett i augusti då det brukar vara litet lugnare. Som i fjol, då jag och sonen Sebastian besökte Tyskland och Österrike.

Kusinträff m m 004          Kusinträff m m 007

Överst besöker vi kusiner och medföljande gamla släktstället Ekeby i Hölö, Södertälje kommun. Nederst kusinerna Kjell, Kerstin, Olle samt Anette. Foto: Tommy Hansson

I år nöjde vi oss med hyrbil och en övernattning på vandrarhem i Vagnhärad i Trosa kommun, detta i anledning av en kusinträff som kusin Kerstin anordnade med all ackuratess. I programmet ingick ett besök på gården Ekeby i Hölö, som min farfar hyrde i slutet av 1920- och början av 1930-talet.

Mitt huvudsakliga sommarnöje 2015 har annars bestått i att sitta och dega på mitt speciella smultronställe, en sunkig uteservering nere på stan, det vill säga på Gågatan i centrala Södertälje. Där får vi nikotinister fortfarande utöva vår speciella last över en kopp kaffe och en toast eller kanske en negerboll, samtidigt som vi förstrött kan iaktta det inte särskilt upphetsande folklivet runt omkring.

003 Eder tillgivne mysande på uteserveringen. En av mina fåtaliga självisar. Foto: Tommy Hansson

Litet musik så. ”Jag har mitt eget blåbärsställe” med Grus i dojjan, som antagligen träffar några rena toner även om jag har missat detta:

Bäst att passa på innan antirök-Gestapo förmenar oss även denna njutning!

002          Fåglar 002

Motiv från mitt smultron- eller kanske blåbärsställe på Gågatan. Foto: Tommy Hansson

I övrigt har jag ägnat mig en del åt läsning, skrivande (förstås, jag kan i princip inte leva utan att skriva), se på företrädesvis brittiska deckare på TV samt att filosofera litet över livet i allmänhet. Romantiken lämnar jag därhän eftersom den tycks vara ett avslutat kapitel för min del. Den kan jag faktiskt leva utan (försöker jag intala mig i alla fall).

Mat och dryck har givetvis fått sitt beskärda utrymme. Ja, jag har helt enkelt tagit dagen som den kommit utan något särskilt planerande!

Södertälje sommar 2015 005 Ett besök hos Marika i den vackra minneslunden på Södertälje kyrkogård. Foto: Tommy Hansson

Tidigare påvar blir helgon: men vad sysslar den nuvarande med?

2 oktober, 2013

1342605527752Giovanni-XXIIIPapa Giovanni (Johannes XXIII): snart helgon.

När min Italien-älskande hustru Marika levde kände vi ett äldre par i den italienska byn Grotte di Castro i mellersta Italien. Båda makarna är borta nu. I sin lägenhet hade de två påveporträtt: ett föreställande Johannes XXIII och ett av Johannes Paulus II. Deras son jobbade som sekreterare i Vatikanen åt den senare.

Nu meddelas från Vatikanen att samma påvar skall kanoniseras (helgonförklaras) vid en ceremoni som är planerad äga rum i Rom den 17 april nästa år och väntas attrahera tallösa pilgrimer från hela världen. Båda var starka personligheter som gjorde ett djupt intryck på katoliker världen över och även andra trosbekännare.

Den förestående kanoniseringen sägs icke minst vara tänkt att överbrygga klyftan mellan liberala och konservativa katoliker. Johannes XXIII, född Angelo Giuseppe Roncalli (181-1963), anses ha varit en ”progressiv” påve lutande åt socialismen, under det att Johannes Paulus II (Karol Wojtyla, 1920-2005) var teologiskt konservativ.

Den sistnämnde var tvivelsutan en av de främsta arkitekterna bakom kommunismens sammanbrott. Han var också den förste icke-italienske påven på närmare ett halvt årtusende. Närmaste föregångare var nederländaren Hadrianus VI (Hadrianus Dedel från Utrecht), som var påve 1521-23. Johannes Paulus II, ibland med tillnamnet ”den store”, var den bäste påven någonsin om ni frågar mig.

jan_pawel_iic_Johannes Paulus II: kommunismens baneman.

Hur man skall placera in den nuvarande påven Franciskus I (Jorge Mario Bergoglio), född i Buenos Aires 1936, ideologiskt och teologiskt är mer osäkert. Att döma av en intervju han nyligen genomförde med den ateistiske italienske journalisten Eugenio Scalfari, tycks han ha en ganska utslätad syn på väsentliga frågor som rör tro och kyrka.

I värsta fall kan han vara en påvlig motsvarighet till låt oss säga den tidigare svenske ärkebiskopen K. G. Hammar. Jag behöver inte tillägga att detta vore en fullständig katastrof för världens största kristna kyrka. Det kan också vara så att den nye påven tycker det är viktigare att synas i media än att föra ut den romersk-katolska kyrkans budskap.

Måhända är han en eftersläntrande anhängare till den inflytelserike kanadensiske litteraturprofessorn Marshall McLuhan, som på 1960-talet blev känd för tesen The medium is the message. (Mediet är budskapet). Fritt tolkat: det spelar ingen roll vad du säger, huvudsaken är att det syns i media.

mcluhanMcLuhan: mediet är budskapet.

Enligt referat av intervjun med Franciskus i The Washington Post den 2 oktober menade påven, att var och en ”måste välja att följa det goda och bekämpa det onda som han uppfattar dem”. En uppmaning som lämnar fältet minst sagt vidöppet. Jihadistiska självmordsmördarbombare som tror att de kommer till paradiset har i det perspektivet lika rätt som Moder Teresa.

Vidare sade Franciskus att det var ”högtidligt nonsens” att försöka omvända folk till kristendomen. Där fick alla de missionärer som arbetar och i det förflutna har arbetat med livet som insats – många av dem har också tvingats göra det yttersta offret, alltså offrat sina liv – i syfte att sprida Kristi kärleksbudskap.

Påvens uttalande har väckt både förundran och på sina håll vrede. En hög befattningshavare i Southern Baptist Convention, USAs största protestantiska församling, anser att påveintervjun innebar ett ”teologiskt haveri” och att de värderingar som luftades av påven ligger farligt nära relativismen. Referatet i Washington Post här:

http://www.washingtonpost.com/national/on-faith/pope-francis-stirs-debate-yet-again-with-interview-with-an-atheist-italian-journalist/2013/10/01/9e7a6790-2acb-11e3-97a3-ff2758228523_print.html

Även bland katolska trosbekännare har det uttryckts förvåning över påvens uttalanden, även om reaktionerna hittills tycks ha varit mer dämpade.

FrancisPåven Franciskus pussar en bebis.

Personligen tycker jag det är tragiskt att inte den viktigaste kristna ledaren i världen förmår ta det egna budskapet på allvar. Om inte påven tycker det är viktigt med kristen mission, vem skall då göra det? Och om det är fritt fram för envar att tolka gott och ont som den behagar, varför behövs då kristendomen – eller vilken religion eller ideologi som helst – över huvud taget?

Franciskus har en hel del att förklara framöver.