Penkovskij – en av Kalla krigets viktigaste spioner

Oleg Penkovskij inför rätta i Moskva.

Strax före midnatt den 12 augusti 1960 approcherades två amerikanska gäststudenter, som befann sig på en bro i centrala Moskva, av en proper man i 40-årsåldern. Han bad först om eld till sin cigarrett. Han bad de två unga männen överlämna ett brev med viktiga upplysningar till den amerikanska ambassaden, något som också skedde efter viss tvekan hos amerikanerna.
  
Så inleddes Oleg Penkovskijs (1919-63) korta men innehållsrika karriär som spion för de amerikanska respektive brittiska underrättelsetjänsterna CIA och MI6. Penkovskij var överste i den sovjetiska Röda armén och hade bestämt sig för att övergå till den demokratiska och frihetliga sidan i det Kalla kriget.
  
Någon egentlig avhoppare var han inte: han stannade kvar i Moskva i syfte att komma över så mycket värdefull information som möjligt. Innan han avslöjades av ryssarna lyckades han till amerikanerna och britterna lämna över kopior på runt 10 000 hemliga dokument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oleg_Penkovskij
  
Om Oleg Penkovskij har Wilhelm Agrell, Sveriges ende professor i underrättelseanalys (vid Lunds universitet) och en minst sagt produktiv författare och skribent, skrivit boken Oleg Penkovskij: Spion på avgrundens rand (Appell förlag 2021, 160 sidor) som i behändigt format ger en översikt och bakgrundshistorik till Penkovskijs gärning. Det rådde i väst initialt viss osäkerhet kring Penkovskijs status: var han ”äkta vara” eller var han en desinformatör som sänts ut av KGB för att lura skjortan av väst?
  
”För Penkovskijs äkthet talade framförallt två förhållanden”, skriver Agrell (sidan10). Det ena var att Penkovskij i det material han först överlämnade till väst kom med tämligen sensationella uppgifter. Bland annat hävdade han att ett amerikanskt U-2-plan, som skjutits ner av ryssarna några månader tidigare, befunnit sig i internationellt luftrum när det besköts. En agent som gick Sovjetunionens ärenden skulle, fastslår Agrell, aldrig meddela väst uppgifter som var så pass belastande för Moskva utan snarare komma med relativt beskedlig information – så kallad chicken feed.
   
Det andra förhållandet som talade för Penkovskijs autenticitet var en bilaga till det material som fanns i det av honom överlämnade kuvertet. Agrell (sidan 11): ”Det var en minutiös och synbarligen genomtänkt plan för hur amerikanerna skulle kunna kontakta honom via ett gömställe, en dead drop.” Denna var belägen i en angiven fastighet på Pusjkingatan i Moskva.
  
Oleg Vladimirovitj Penkovskij föddes i Vladikavkaz i södra Ryssland den 23 april 1919. Trots att hans far hade varit officer i den antikommunistiska vita armén och stupat i inbördesstriderna när sonen var fyra månader gammal lyckades Oleg göra militär karriär i Sovjetunionen och blev omsider överste i Röda armén. Som agent för väst gick han under kodnamnet ”Agent Hero”.
  
Efter att till en början ha mötts av viss skepsis lyckades Penkovskij övertala den brittiske spionen tillika affärsmannen Greville Wynne att ordna ett möte med två amerikanska och två brittiska underrättelsetjänstemän i London i december 1961. Det skulle visa sig att Penkovskij hade en mycket generös uppfattning av sig själv och sin egen förmåga. Till en början framställde han krav om att få träffa exempelvis Englands drottning och premiärminister och USAs president, något som hans kontaktmän lyckades avstyra. Han krävde vidare att, förutom arvodet som spion, förses med dyra cognacssorter och lyxiga accessoarer till hustrun.
  
Hans västliga uppdragsgivare bedömde att han var värd extravaganser av detta slag. Wilhelm Agrell framhåller (sidan 40): ”Penkovskij hade visserligen en relativt underordnad befattning, men detta kompenserades av hans sociala nätverk och uppenbara förmåga att navigera i det sovjetiska militära toppskiktet och snappa upp ´det senaste´…Men Penkovskij var av allt att döma en äkta insider, en man som gått de rätta utbildningarna och som kände det system han rörde sig i.”
  
En grundläggande orsak till att Oleg Penkovskij valde att ta ställning mot sitt eget hemland var hans övertygelse om att Sovjets dåvarande starke man, Nikita Chrusjtjov, förde en farlig och ansvarslös utrikespolitik som hotade världsfreden.
  
Penkovskij drog för sina uppdragsgivare i väst upp en storstilad plan som syftade till att genom en serie militära operationer förstöra hela den centrala och regionala sovjetiska ledningsstrukturen. Han markerade på en karta över Moskva vilka mål som borde slås ut av sabotörer försedda med kärnladdningar i väskor: han skulle till och med själv kunna tänka sig utföra ett sådant uppdrag.
  
Amerikanerna och britterna lät Penkovskij hållas tills vidare och antecknade de mål deras han hade markerat. När ledningen för CIA informerades om Penkovskijs planer drog den slutsatsen, att Penkovskij sannolikt inte var någon provokatör eller desinformatör utsänd av KGB eller den militära underrättelsetjänsten GRU. ”Frågan var istället om inte Penkovskij var något värre och möjligen farligare”, skriver Agrell (sidan 55), ”en anarkist eller galning som med vett och vilja försökte få USA i krig med Sovjetunionen.”
  
Bland de viktigaste underrättelser Oleg Penkovskij försåg väst med fanns detaljerade uppgifter om Sovjetunionens produktion av missiler med kärnvapenkapacitet. Tack vare Penkovskijs verksamhet kunde USA få upp ögonen för Moskvas försök att etablera kärnvapen på Kuba, som 1959 genomgått en kommunistisk revolution under ledarskap av Fidél Castro: en regering under ledning av den visserligen korrupte men USA-vänlige Fulgencio Baptista hade ersatts av en starkt USA-fíentlig kommunistregim som gick Moskvas ärenden.
  
Amerikanska flygfoton bekräftade Penkovskijs uppgifter om att det på Kuba byggdes  baser för nukleära SS-4-medeldistansrobotar, vilket den amerikanske presidenten John F. Kennedy informerades om. Den 22 oktober 1962 höll Kennedy ett över hela världen uppmärksammat TV-tal där han redogjorde för Kuba-krisen och uppmanade Sovjet att dra bort nämnda robotar.
  
Om ryssarna angrep USA med kärnvapen, förklarade Kennedy, skulle USA svara med massiv nukleär vedergällning mot Sovjetunionen. Samtidigt inledde USA en blockad mot Kuba i syfte att sätta press på Chrusjtjov. Slutligen föll Moskva till föga och gick med på att dra tillbaka robotarna. I hemlighet förband sig USA som en motprestation att dra bort sina egna robotar från Turkiet och Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kubakrisen
  
Samma dag som Kennedy höll sitt beramade TV-tal greps Penkovskij i Moskva. Han ställdes tillsammans med Greville Wynne inför rätta 1963, anklagad för högförräderi och spionage. Han dömdes till döden och avrättades kort därefter. Enligt den officiella versionen blev han arkebuserad med nackskott, men det finns också skrämmande uppgifter om att han bands fast med pianotråd vid en träplanka och kremerades levande. Agrell berör inte alls de senare uppgifterna. Wynne utväxlades mot en sovjetisk spion i USA.
  
Oleg Penkovskij måste betecknas som en av det Kalla krigets verkliga hjältar och hans verksamhet är väl känd, främst genom sammanställningen The Penkovsky Papers. Agrells bok tillför väl inte så mycket nytt men kan ändå läsas med behållning som en lättillgänglig sammanfattning av fallet Penkovskij.

Navalnyj senaste offret för Kremls förgiftningspolitik

Det senaste offret för nervgiftet novitjok – den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj.

Den ledande ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, född 1976, har av läkare på det tyska Charité-sjukhuset i Berlin väckts ur sin konstgjorda koma. Det var den 20 augusti Navalnyj insjuknade med förgiftningssymptom efter att ha intagit en kopp te på flygplatsen inför en flygning från Tomsk i Sibirien till Moskva. https://www.bbc.com/news/world-europe-54061370

Planet omdirigerades till Omsk, där Navalnyj togs in för behandling på ett ryskt sjukhus. Myndigheter nekade först att låta Navalnyj färdas utomlands för vård, men efter tre dagar tilläts han flyga med ett tyskt ambulansflygplan till Berlin. Då hans tillstånd förbättrats har han nyligen väckts ur sin koma.

”He is responding to verbal stimuli”, har en talesperson för Charité-sjukhuset förklarat. ”It remains too early to gauge the potential long-term effects of his severe poisoning.” Enligt det toxikologitest som utfördes vid det tyska sjukhuset föreligger ”ovedersägliga bevis” för att den ryske oppositionspolitikern förgiftats med nervgiftet novitjk, som framställdes och utvecklades vid laboratorier i Sovjetunionen under 1970- och 1980-talen.

Fördömanden av mordförsöket på Navalnyj har kommit från ett flertal håll, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Sveriges statsminister Stefan Löfven. Ryssland har ombetts ge en förklaring till det inträffade. Också den västliga försvarsalliansen NATO har skarpt fördömt ”det fruktansvärda likvidationsförsöket mot Aleksej Navalnyj”.

NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg: ”Den som använder kemiska vapen visar en fullständig brist på respekt för människolivet.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nato-fordomer-misstankt-rysk-forgiftning-mot-aleksej-navalnyj

Polisen söker spår av gift i den park i Salisbury där Sergej och Julia Skripal uppehöll sig innan de insjuknade.

Det kommer inte som någon sensation att officiella ryska företrädare har tillbakavisat anklagelserna om att den ryska Putin-administrationen ligger bakom det aktuella mordförsöket. Kremls talesman Dmitrij Peskov har bland annat citerats: ”All attempts to somehow implicate Russia with what happened are unacceptable to us, they are absurd.”

Varför sådana försök skulle vara ”absurda” bryr sig Peskov inte om att förklara. Ryssarna har även sökt göra gällande att Navalnyj skulle lida av någon sorts sjukdom relaterad till ämnesomsättningen. Det är ur ryskt perspektiv förståeligt att man inte vill kännas vid att Navalnyj har förgiftats med ett toxiskt ämne ur den sovjetiskt framställda novitjok-gruppen.

Om så skulle vara fallet – och jag ser ingen anledning att betvivla de tyska forskarrönen – kan förgiftandet endast ha utförts av någon som arbetar för eller har kopplingar till den ryska säkerhetstjänsten, vilket har framhållits av exempelvis SVT-korrespondenten Bert Sundström: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-de-enda-som-kan-anvanda-giftet-ar-personer-som-arbetar-for-ryska-sakerhetstjansten

Förnekandet av rysk inblandning i fallet Navalnyj faller väl inom ramen för vad som har kallats plausible deniability och som har präglat Rysslands internationella agerande när det gäller exempelvis inblandningen i proryska grupperingars krigföring i östra Ukraina och inbördeskrigen i Libyen och Syrien.

Genom att använda sig av styrkor som inte direkt kan kopplas till den ryska krigsmakten så är det möjligt för Kreml – även om alla bedömare som inte är tvångsmässiga Putin-anhängare inser att det är Kreml som ligger bakom – att förneka sin inblandning. https://www.theobserver-qiaa.org/plausible-deniability-russias-modern-international-strategy

Novitjok användes som bekant även vid förgiftandet av den tidigare ryske dubbelspionen Sergej Skripal och dennes dotter Julia Skripal i engelska Salisbury 2018. Paret Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde till slut. En brittisk undersökning pekade ut aktörer vid den militära ryska underrättelsetjänsten GRU som skyldiga. https://en.wikipedia.org/wiki/Poisoning_of_Sergei_and_Yulia_Skripal

Det ser i nuläget ut som om även Aleksej Navalnyj skulle överleva, men vilka framtida men han eventuellt kan komma att drabbas av är oklart.

Aleksandr Litvinenko före och efter förgiftningen.

Det mest kända fallet avseende förgiftning av ryska oppositionella är eljest den landsflyktige Aleksandr Litvinenko, som i november 2006 avled på ett sjukhus i London sedan det konstaterats att han bibringats polonium-210, en isotop av det sällsynta radioaktiva grundämnet polonium, vilket upptäcktes av den polska forskaren Marie Curie 1898. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Litvinenko

Litvinenko var en tidigare öppet Putin-kritisk KGB- och FSB-officer som bland annat ägnade stor energi åt att undersöka mordet på journalisten Anna Politkovskaja. En brittisk undersökning kom fram till slutsatsen att mordet utförts av de båda ryska agenterna Dmitrij Kovtun och Andrej Lugovoj. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/13/fallet-skripal-ryska-mord-och-mordforsok/

Genom mordförsöket på Aleksej Navalnyj, som är Rysslands internationellt mest kände oppositionsledare, signalerar Kreml att regimkritik medför allvarliga hälsorisker. Man signalerar också att man ger fullkomligt tusan i vad det internationella samfundet anser om det. De enda ”oliktänkande” Putin tolererar är de mycket Putin-lojala oppositionspartier som finns i den ryska statsduman, där Rysslands federala kommunistiska parti under ledning av Gennadij Ziuganov och Liberaldemokraterna med Vladimir Zjirinovskij som anförare är de största.

 

SÄPO – ett redskap för regeringen och Expo?

 

I går den 26 mars såg jag större delen  av ett presseminarium där medarbetare i Säkerhetspolisen (SÄPO), med dess chef Klas Friberg i spetsen, höll ett presseminarium på distans i anledning av dess Årsbok 2019. Övriga deltagare i presentationen var chefsanalytiker Ahn-Zha Hagström och senior analytiker Kennet Alexandersson. https://www.sakerhetspolisen.se/publikationer/om-sakerhetspolisen/sakerhetspolisen-2019.html

Jag fick via SVT ett på det stora hela taget gott intryck av vad som sades på seminariet, där pressens representanter fick ställa frågor via länk. Särskilt Kennet Alexandersson tyckte jag gjorde bra ifrån sig. Det som uppmärksammats mest i media är att SÄPO anser att vad som kallas ”våldsbejakande högerextremism” växt till sig i styrka.

SÄPO kan mycket väl ha rätt i detta, med  reservationen att vad som kallas ”våldsbejakande högerextremism” i själva verket noga taget är att betrakta som vänsterextremism; nationalsocialism/nazism/fascism är som framgår av namnet socialistiska ideologiska synsätt, vilka i likhet med kommunismen förordar totalitär eller auktoritär styrning av samhället. Extremnationalism är i mitt tycke en bättre benämning.

Sedan jag sett vad företrädare för SÄPO skrivit och sagt efter seminariet i går  ställer jag mig dock frågande till vad man egentligen menar. I ett språkligt såväl som sakligt taffligt twittermeddelande heter det så: ”Våldsbejakande högerextremism består av mycket mer än ”bara” främlingsfientligheten och rasism. Här finns till exempel antifeminism, kvinnohat och motstånd mot HBTQ. Här finns också djurrättsaktivism och klimatfrågor.” (Se bilden överst).

I en TV-intervju hävdade vidare Klas Friberg, SÄPO-chef sedan 2018, att Ryssland och Kina söker sprida desinformation om att Sverige har en för stor och okontrollerad invandring och inte har kontroll över den grova kriminaliteten. Ursäkta mig, Klas Friberg, detta är sannerligen ingen desinformation – att det är precis så det förhåller sig behöver man varken ryssar eller kineser för att själv kunna avgöra!

Däremot är det naturligtvis riktigt att det auktoritära Ryssland och  det totalitära Kina ägnar sig åt desinformation. Det ingår i varje diktaturstats arbetsbeskrivning. Det gäller i nuläget i allra högsta grad Kina-viruset (corona).

Kommunistregimen i Peking ljög för hela världen och möjliggjorde därmed coronaspridningen.

En hög representant för Rysslands militära underrättelsetjänst, GRU, hävdade exempelvis i en intervju i rysk TV den 24 mars att bakom den aktuella smittan står ”sionist-finansiella” (en mer sofistikerad omskrivning för ”judar”) kretsar. Dessa inledde enligt GRU-översten sina strävanden med angreppen mot USA den 11 september 2001 och sedan har det rullat på. Det påstådda målet: att minska världens befolkning till en miljard. https://www.youtube.com/watch?v=SZJC9JM2u70&fbclid=IwAR0V4YtGvUmC0CN61XA5YDuSeWLaisD45vppz6UHp88P8Llx8Ofuyr8iMTY

Det kommunistiska Kina har försökt skylla USA eller möjligen Kanada för att ha inplanterat coronaviruset i Kina. Kineserna, som har ett speciellt horn i sidan till Sverige på grund av Gui Minhai-affären, har även beskyllt Sverige för att vara sämst i klassen i Europa när det kommer till att stävja virusets utbredning. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/03/20/kina-sverige-och-viruset/

Vad SÄPO kan ha rätt i är att vissa svenskar med anknytning till extremnationalistiska sammanhang har en tendens att ta Ryssland och Kina i försvar mot kritik från Sverige och andra västländer. Det behöver man inte vistas särskilt länge ute på nätet för att konstatera. Kanske inte så konstigt – såväl höger- som vänsterextremister föredrar ofta hårda tag framför mesig demokrati.

För att återgå till det överst återgivna SÄPO-tweetet så är det tydligt att kritik mot feminismen samt någon aspekt av HBTQ-narrativet av SÄPO betraktas som svårartad högerextremism. Litet överraskande är förvisso att även djurrättsaktivism, normalt en gren på det vänsterextremistiska trädet, ses som exempel på vad som benämns våldsbejakande högerextremism liksom även ”klimatfrågor” – Greta Thunberg skulle alltså vara högerextremist?

När man tar del av Säkerhetspolisens senaste analyser kan åtminstone inte denna bloggare frigöra sig från intrycket, att organisationen betydligt påverkats av den vänsterextremistiska stiftelsen Expo som grundades 1995 av bland andra trotskisten Stieg Larsson och den våldsbrottsdömde vänsterextremisten och rasisten Tobias Hübinette (den senare anser sig vara ensam grundare). Expo hävdar också att SÄPO använder sig av material från Expo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Expo

SÄPOs Klas Friberg, Ahn-Zha Hagström och Kennet Alexandersson under presseminariet den 26 mars.

Det bör ha varit en aning pinsamt för såväl Expo som SÄPO att Expo i en forskningsrapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) finns med bland de rörelser som inrangeras bland den autonoma vänsterns digitala nätverk. Förutom Expo nämns här även Antifascistisk aktion (AFA), Syndikalistiska ungdomsförbundet, Allt åt alla, Researchgruppen samt vänstersajten Aktuellt Fokus.

I rapporten heter det bland annat: ”I Sverige är Researchgruppen och stiftelsen Expo två exempel på organisationer som också granskar nationalistiska miljöer.”

Expo pekas ut i FOI-rapport om vänsterextrema rörelser

Säkerhetspolisen är sedan 2015, efter att tidigare ha sorterat under rikspolisstyrelsen, en egen myndighet under regeringen. På SÄPOs hemsida kan vi läsa: ”Precis som andra myndigheter styrs  Säkerhetspolisen genom den instruktion, det regleringsbrev och det anslag myndigheten får från regeringen.” https://www.sakerhetspolisen.se/om-sakerhetspolisen/lagar-och-regler/dokument-som-styr-sakerhetspolisens-verksamhet.html

Man kanske kan tillägga: Och precis som andra myndigheter förutsätts SÄPO dela regeringens politiska och ideologiska bedömningar. Därav tonvikten på den så kallade högerextremismen och nedtoningen av islamism och vänsterextremism. Därav att SÄPO-chefen kallar företeelser vi dagligen ser i det svenska samhället för ”desinformation” från Ryssland och Kina. 

En mediaoperatör som är nära nog lyrisk över SÄPOs arbete är TV4-profilen Marcus Oscarsson. Han är så till sig i trasorna att han på sitt Facebook-konto infört förbud mot SÄPO-kritik – vilket han påstår sig ha gjort för att ”rädda demokratin” – och kallar oliktänkande för ryska och kinesiska element som är ute efter att skada Sverige.

Oscarsson uppfattades av många för ett par år sedan som en frispråkig, frisk fläkt i mediesverige. Numera får han snarast ses som ännu en av de fega syltryggar som noggrant anpassat sig till vad man får och inte får säga i den hårt åsiktsstyrda svenska televisionen.

TV4:s Marcus Oscarsson vill rädda demokratin – förbjuder kritik mot Säpo

Slutligen frågar jag mig, liksom Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, varför det inte finns en rad i SÄPOs årsbok om alla dödsskjutningar och sprängningar – företeelser som gör Sverige unikt i världen – som ägde rum i vårt land under 2019. Jag gissar att det skulle kunna bero på att regeringen inte är särskilt intresserad av att dess helt otillräckliga kriminalpolitik hamnar i centrum. https://www.svd.se/agrell-sapo-borde-analyserat-dodsskjutningar

Rekordlågt förtroende för Putin – nya EU-sanktioner mot ryska GRU-agenter

Förtroendet för Rysslands president Vladimir Putin är nu nere på rekordlåga nivåer.

Förtroendet för Rysslands president Vladimir Putin är nu nere på rekordlåga nivåer. Det visar en mätning som utfördes av det statligt ägda ryska opinionsmätningsinstitutet VCIOM i januari 2019.  http://www.cityam.com/271947/public-trust-putin-falls-new-low-disposable-income-falls

Enligt den aktuella mätningen åtnjuter Putin, som varit rysk president alternativt premiärminister sedan 2000, 33,4 procents förtroende. Det är den lägsta uppmätta siffran sedan mätningarna påbörjades 2006. De ryska medborgarnas förtroende för sin president har därmed sjunkit med över 30 procent sedan 2015, då förtroendet för Putin stod på topp omedelbart efter Rysslands annektering av Krim.

Som orsaker till det drastiskt minskade förtroendet nämns nya skatter och den generellt sett ansträngda ekonomin, som hämmas av utländsks sanktioner.

Det bör dock i sammanhanget tilläggas att Putin nog inte behöver oroa sig alltför mycket över den nedåtgående populariteten, då han inte har några konkurrenter som på allvar kan utmana honom om den yttersta politiska makten i Ryssland.

Nya EU-sanktioner riktade mot fyra ryska medborgare med anknytning till den militära underrättelsetjänsten GRU tillkännagavs den 21 januari. Dessa har av brittisk underrättelsetjänst pekats ut som inblandade i den allvarliga förgiftningen av den brittiske dubbelagenten Sergej Skripal, vilken 2004 dömdes till 13 år i ryskt fängelse för högförräderi men som sedan 2010 varit bosatt i England. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/qnoMqo/eu-sanktioner-efter-mordforsoket-pa-skripal

Julia och Sergel Skripal fotograferade före förgiftningen.

De två som pekats ut som direkt ansvariga för förgiftningen av Sergej Skripal och dennes dotter Julia Skripal i den engelska staden Salisbury i Wiltshire den 4 mars 2018 är den dekorerade GRU-översten Anatolij Tjepiga samt doktor Alexander Misjkin, som tidigare endast var kända under sina täcknamn. De nya sanktionerna medför att de båda GRU-agenterna beläggs med visumförbud och att de får eventuella ekonomiska tillgångar i EU-området frysta.

Sergej och Julia Skripal förgiftades med det gamla sovjetiska nervgiftet Novitjok och svävade sedan de förts till ett sjukhus i Salisbury mellan liv och död. De anses nu ett knappt år senare vara utom all fara. https://en.wikipedia.org/wiki/Poisoning_of_Sergei_and_Yulia_Skripal

Som motivation till de nya sanktionerna gjordes följande uttalande efter EUs ministermöte i Bryssel den 21 januari: ”Det här beslutet är en del av EUs försök att möta spridningen och användningen av kemiska vapen.” Parallellt med de ryska sanktionerna förs fem syriska tjänstemän samt ett syriskt forskningsinstitut upp på den nya sanktionslistan. Fem företag från Syrien läggs till den gamla listan på grund av kopplingar till kriget i landet.

Putins desinformationskrig: Ryssland ljuger, fantiserar och spionerar

Det råder ingen brist på litteratur som behandlar Vladimir Putins och hans militära och underrättelserelaterade upprustning. Foto: Tommy Hansson

Det börjar bli alltmer uppenbart att Ryssland under Vladimir Putins ledning bedriver ett icke-deklarerat krig över hela världen där Sverige är en given beståndsdel. I den ryska krigföringen ingår bland annat desinformation, fantiserande och spioneri.

Ett exempel på hur ryska medier helt ogenerat kokar ihop en lögnaktig bild av svenska förhållanden gav den stora och av det ryska energibolaget Gazprom ägda TV-kanalen NTV i februari i år avseende förhållanden på den strategiskt viktiga ön Gotland. NTV tog kontakt med länsstyrelsen på Gotland och förklarade att man skulle göra ett program om gotländska nationalparker.

Länsstyrelsen såg inga skäl att backa ur utan lät en tjänsteman ställa upp och prata med den ryska TV-personalen. I det färdiga inslaget ses tjänstemannen peka med en penna på en Gotlands-karta, något som förklaras med att han demonstrerar NATOs krigsplaner mot Gotland. Således en ren lögn – tjänstemannen pratade om gotländska naturreservat. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6478299

Händelsen redogjordes för av Patrik Oksanen, politisk redaktör på sajten Hela Hälsingland:

Det här är ett exempel av väldigt många som vi ser i västvärlden och Europa just nu på hur den nya informationskrigföringen sker.

Den beskrivna tekniken har tillämpats i exempelvis Frankrike, där personer intervjuats och sedan i de ryska inslagen uppgivits säga en viss sak. Vid kontroll har det sedan visat sig att de sagt något helt annat. När det gäller Gotland så ligger ön alldeles i närheten av den ryska gasledning som bolaget Nord Stream bygger genom Östersjön mellan Ryssland och Tyskland. Nord Stream ägs till 51 procent av Gazprom medan övriga andelar ägs av tyska, nederländska och franska bolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nord_Stream

Östersjöledningens dragning strax öster om Gotland framgår av denna kartbild med geografiska namn på estniska.

Ett fullt möjligt scenario är att Ryssland tar kontroll över Gotland i syfte att säkra gasledningen mot påstådd aggression från NATOs sida. De stridskrafter som i detta fall skulle behövas torde vara begränsade, då Gotland saknar trovärdigt militärt försvar. Det kan eventuellt räcka med en hotfull rysk not till den svenska regeringen om önskvärt bilateralt ”samarbete” om Gotland.

Det är ingen överdrift att säga att världen i dag upplever ett nytt kallt krig vilket pågått sedan Putin som Boris Jeltsins kronprins tog över ledningen av Ryssland år 2000. Putins tidigare karriär som officer inom den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB har i hög grad kommit att prägla den ryska statsledningen, i vilken Putin placerat ett antal KGB-veteraner. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Enligt den rysk-amerikanska Rysslands-bedömaren Anna Arutunyan i boken Tsar Putin (2012) är Vladimir Putin en ”folkvald despot” med en enorm makt. Denna möjliggörs av en månghundraårig tradition av feodalism och outvecklad demokrati. De flesta ryssar vill ha en fast hand som styr över dem. Författaren P. O. Enquist har skrivit följande tänkvärda recension i Expressen: http://www.expressen.se/kultur/anna-arutunyan-tsar-putin/

Det förekommer visserligen formellt demokratiska val i Ryssland, men dessa är för säkerhets skull ofrånkomligen riggade för att säkerställa de valresultat makthavarna vill ha. Putin-anhängarna brukar fnysa åt detta och påstå, att den i folkdjupet populäre Putin inte behöver rigga några val. Detta är sannolikt alldeles sant – han vinner komfortabelt i vilket fall som helst. Putin är emellertid ett kontrollfreak som inte önskar sig några otrevliga överraskningar.

Alltså förvrängs alltså  valresultaten för säkerhets skull, vilket det finns nära nog hur många bevis som helst för. Vid valen 2012 inrapporterades av valobservatörer över 2000 fall av fusk, och i 13 procent av vallokalerna hindrades observatörerna att komma in. Lättast att fuska är det på landsbygden med få observatörer, svårast i storstäder som Moskva och Sankt Petersburg. http://www.svd.se/tusentals-rapporter-om-valfusk-i-ryssland

Putintrollen i aktion…

Ett under senare år uppmärksammat inslag i den ryska krigföringen är de så kallade ryska Putin-trollen. De bildar framför sina datorskärmar en sorts armé av professionella desinformatörer som fantiserar ihop bloggar, krönikor och inlägg med uppgift att förmedla följande budskap: ”Putin bra, Obama dålig, Porosjenko /Ukrainas president/ dålig, vad Putin hade gjort eller sagt spelade ingen roll, det var bra helt enkelt.” http://www.dn.se/nyheter/varlden/de-ar-putins-soldater-pa-natet/

Putin-trollens uppgift underlättas onekligen av att USA i Barack Obama har en president vilken i en del fall till synes medvetet går emot sitt eget lands och västvärldens intressen, till exempel i fråga om det famösa kärnvapenavtalet med skurkstaten Iran där han inte tvekat tillgripa rena lögner. Iran-avtalet kan på goda grunder beskrivas som ett nytt München-avtal som kan bereda vägen för en storkonflikt i Mellanöstern-regionen. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/13/det-nya-iran-avtalet-kan-bli-en-ny-munchen-overenskommelse/

På svensk mark finns därtill såväl i allmänna som på sociala media aktörer som, enligt vad jag vill påstå, inte gör någon hemlighet av att de ”hejar” på Putin och skulle välkomna ett ryskt maktövertagande i Sverige. Det är i deras perspektiv ingen hejd på den store Putins förtjänster: han skulle inte bara göra processen kort med muslimer och islamister – trots att han hittills misslyckats med den uppgiften på hemmaplan https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/  – utan han skulle också gå till rätta med allting annat som dessa Putin-fantaster retar upp sig på.

Ingenting som Putin gör kan vara fel, och allting i Ryssland är bra. Ryssland ses som det högtstående alternativet till ett degenererat väst som styrs av så kallade globalister, det vill säga bilderbergare, judiska bankirer, sionister och frimurare.

Magasinet Filter varnar för ”den svenska propagandan som gör dig rädd för Ryssland”.

Till Putin-svansen kan räknas Chang Frick, redaktör på nyhetssajten Nyheter idag, som raljerat om vilka välsignelser ett ryskt styre över Sverige skulle medför. Frick har inte gjort någon hemlighet av att han samarbetat med den ryska informationskanalen Russia Today (RT): http://nyheteridag.se/detta-vantar-om-ryssland-invaderar-sverige/ Ett annat sådant exempel är göteborgsbaserade Magasinet Filter, som ifrågasätter om Ryssland utgör något som helst hot mot Sverige: http://magasinetfilter.se/

Sedan finns det också svenska medborgare som flyttat till Ryssland och därifrån utkolporterar propaganda via sociala media. En av de flitigaste i denna kategori är en person som kallar sig Olof Karlsson, ursprungligen från Eskilstuna, som är bosatt i Ryssland med sin familj. Karlssons budskap är enkelt: allt i Ryssland är bra, Putin är toppen, allt i Sverige, USA och den övriga västvärlden är dåligt. NATO förklaras vara krigshetsande, Ryssland fredsivrande. Precis som på sovjettiden.

Slutligen måste även det gamla ”hederliga” spioneriet, en efterhängsen kvarleva från det gamla Kalla kriget, nämnas i sammanhanget. ”Ryssarna riktar in sig på  militära objekt som vägar, broar, hamnar och annan känslig information”, förklarar Jan Leijonhielm på Försvarshögskolan. ”Det är en successiv återgång till en operativ militär underrättelsetjänst. Det misstänkta ubåtsintrånget förra året passar bra in i det här mönstret.”

Bloggaren har under drygt 40 års tid då och då fäst uppmärksamheten på det sovjetryska spioneriet. Som här i Katrineholms-Kuriren den 22 december 1976. Foto: Tommy Hansson

Vladimir Putin har sedan han kom till den yttersta makten 2000 undan för undan byggt upp kraftfull KGB-närvaro i den ryska statsapparaten. Annat av intresse för ryssarna är bankernas kontoregister, socialtjänstens listor och andra databaser. Rysslands spioneri mot Sverige bedöms av underrättelseexperter vara minst lika omfattande som under kommunisttiden. En tredjedel av all rysk diplomatisk personal beräknas vara sysselsatt med olika former av spioneri.

Ryssland har tre underrättelsesorgan på plats i Sverige: KGBs efterträdare FSB, det militära GRU samt SVR som samlar in uppgifter om den ekonomiska utvecklingen. En ideologisk skillnad mellan det gamla och det nya Kalla kriget är att dagens Rysslands-vänner till betydande del finns att hämta i nationalistiska, om man så vill högerinriktade, kretsar. Även om vänsterkrafter med anknytning till olika kommunistiska och socialistiska partier och grupperingar förvisso också finns med iden ryska hejaklacken. http://www.expressen.se/nyheter/harifran-jobbar-putins-spioner-i-sverige/

De ryska ledarna, regimerna och ideologierna förgår. Spioneriet består.

Avhoppad FSB-man hävdar att Putin planerade sprängningen av ryska planet över Sinai

 En del av resterna efter Metrojet flight 9268 i Sinai.

Var det Rysslands president Vladimir Putin som beordrade sprängningen av det ryska passagerarplan, som den 31 oktober 2015 kraschade på Sinai-halvön? Det hävdar en avhoppad rysk underrättelseman som sedan flera år lever med sin familj under skyddad identitet i England. Läs mer i en artikel av Andrew Malone på sajten Mail Online/Daily Mail från den 25 december 2015 här: http://www.dailymail.co.uk/news/article-3374231/Did-Putin-plant-holiday-jet-bomb-killed-224-Russians-s-outrageous-theory-ex-KGB-agent-claims-dossier-proves-Kremlin-orchestrated-atrocity-justify-waging-war-Syria-decide-yourself.html

Det var den 31 oktober förra året som en rysk Metrojet med flightnummer 9268 lyfte från flygplatsen vid semesterparadiset Sharm el-Sheikh med 217 ryska passagerare, vilka skulle resa tillbaka till Sankt Petersburg efter att ha tillbringat semestern vid Röda havet. Med den rutinerade kaptenen Valerij Jurievitj, med 12 000 flygtimmar bakom sig, och ytterligare sex besättningsmedlemmar fanns således 224 personer ombord på planet.

Efter 23 minuters flygning exploderade planets bakre del och planet klövs itu över Sinai-halvön mellan Egypten och Israel. Alla passagerare dog, antingen av kvävning i planet eller vid markkontakten, och kropparna/kroppsdelarna spreds ut över en radie omfattande närmare 50 kilometer. Medlemmar ur den ökända islamistiska grupperingen Islamiska staten (IS/ISIS/ISIL/DAESH) tog på sig ansvaret för dådet och hävdade, att man lyckats smuggla ombord en spränganordning.

 Några av vrakdelarna undersöks på plats.

Andrew Malone kommentrerar dock i Daily Mail: ”If anything, the implication seemed to be that they had shot down the plane from the ground, not sabotaged it with a bomb.” Oavsett vilket resulterade den ryska flygkraschen i en våg av internationella sympatier för Ryssland. Storbritanniens premiärminister David Cameron vidtog snabbt åtgärder i syfte att förbättra relationerna med Putins rike, och även Frankrike, Tyskland och Kina var rörande ense om vikten av solidaritet med Ryssland.

Som Andrew Malone sammanfattar läget i Daily Mail:

Public opinion, both in Russia and internationally, swung behind Putin after he swore to take ruthless revenge on Islamic State. Moswow started bombing Syria (where ISIS is taking on the ruling Bashar Al-Assad government) within days of the aircraft being downed.

Som nämndes inledningsvis finns det emellertid en alternativ förklaring till hur den ryska flygkraschen skedde. Den har luftats av den före detta underrättelseofficeren major Boris Karpichkov, verksam i KGB och dess efterföljare FSB, som hävdar att en dossier i hans ägo som han fått via en hög officer i den militära underrättelsetjänsten GRU i Ryssland visar att flygkraschen skedde på direkt order av Vladimir Putin. Karpichkov lever nu under hemlig identitet med sin familj någonstans i England.

Karpichkov, som föddes i den forna sovjetrepubliken Lettland 1959, är inget okänt namn i avhopparsammanhang. Här ett klipp ur den vänsterinriktade brittiska tidningen The Guardian som handlar om Karpichkov: http://www.theguardian.com/world/2012/feb/22/confessions-of-a-kgb-spy

Enligt Karpichkov skulle syftet med nidingsdådet i första hand ha varit att rättfärdiga de ryska stridsinsatserna i Syrien både inför hemmaopinionen och internationellt. Putin har beordrat ett stort antal flygattacker i Syrien, inte bara mot ISIS-mål utan mot alla rebellgrupperingar som bekämpar Rysslands allierade Bashar al-Assad och dennes regim.

 Före detta KGB/FSB-majoren Boris Karpichkov, som numera uppges ha skyddad identitet.

Om den landsflyktige ex-spionens anklagelser mot Putin-regimen stämmer rör det sig naturligtvis om sensationella och skrämmande avslöjanden om hur långt en hänsynslös härskare är beredd att gå i syfte att driva igenom sina intentioner. Det finns dock fakta i målet som pekar i en annan riktning.

Major Boris Karpichkov har varit landsflyktig i England under flera år. Han befann sig, innan han lyckades ta sig till London med sin familj, i husarrest i Lettland, där han till stor del varit verksam. Tidigare hade han tillbringat tid i fängelse efter anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Hans påståenden om flygkraschen i Sinai som ett verk av Putin kan självklart vara ett sätt att hämnas på de ryska myndigheterna och en regim han av personliga skäl hatar. Det kan också vara så att han ser en möjlighet att göra sig ett namn som en så kallad visselblåsare och samtidigt tjäna en rejäl hacka.

Ändå bör man enligt min mening inte saklöst avfärda det som Karpichov har att anföra som ren gallimattias, även om det mycket väl kan vara det. Enligt uppgifterna i Karpichkovs dossier skulle en specialist på ”våta” jobb – det vill säga mord – ha befunnit sig på plats i Sharm el-Sheikh i Egypten. Där skall han ha inlett ett förhållande med en ung rysk kvinna och inför hennes avresa med Metrojet flight 9268 givit henne ett paket som hon skulle överlämna till mannens föräldrar i Ryssland. Paketet innehöll en tidsinställd sprängmekanism försedd med sprängmedlet cyklonit http://rib.msb.se/Portal/template/pages/Kemi/Substance.aspx?id=301 och resten vet vi.

Var det så här det gick till när det ryska planet störtade? Eller är det blott ett fantasifullt ihopkok av en skrupelfri, hämndlysten före detta sovjetisk/rysk spion? Jag överlåter åt mina läsare att bedöma den saken.

Fyra våningsplan sprängdes bort i ett bostadshus i Moskva med förödande verkan.

Major Karpichkovs uppgifter är under alla omständigheter mycket långt ifrån första gången Vladimir Putin anklagas för rena terrormetoder. 1999 utsattes bostadshus i Moskva samt städerna Buynaksk och Volgodonsk för sprängattentat. 307 människor dödades och cirka 17o00 skadades. Tjetjenska separatister fick genast skulden. I Moskva sprängdes fyra våningsblock i ett höghus. I källaren till ett bostadshus i staden Rjazan hittades säckar med sprängmedel som brukade användas av underrättelseorganet FSB.

En annan för Putin-regimen besvärande uppgift sägs ha varit, att en rysk befattningshavare i ett tal inför ett rådsmöte uttalat sina kondoleanser till sprängdådens offer – tre dagar innan dessa inträffade. Enligt en opinionsmätning som gjordes i Ryssland 2002 trodde häften av de tillfrågade att regimen låg bakom hussprängningarna.

Den före detta ryske FSB-officeren Alexander Litvinenko anklagade öppet Putin – som nyss hade påbörjat sin första period som premiärminjster efter att tidigare ha varit chef för FSB –  och hans hejdukar för att ha utfört bostadssprängningarna i syfte att uppbåda stöd för ett nytt krig mot de islamiska separatisterna i Tjetjenien. Litvinenko flydde till London där han förgiftades med den radioaktiva substansen polonium 210, ett ämne som endast ryska myndigheter kunde få tag på, som lades i en tekopp under ett möte på ett hotell i London. Litvinenko avled flera veckor senare på ett London-sjukhus. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander Litvinenko

Mer om hussprängningarna här.

http://www.glasnost.se/2009/hussprangningarna-ar-fortfarande-sprangstoff/

När det gäller att förorsaka flygkrascher, har möjligheterna till rysk inblandning förts på tal när det gäller det polska regeringsplan med 96 människor ombord som störtade nära ryska Smolensk den 10 april 2010. Ombord på planet fanns delar av den polska regeringen med president Lech Kaczynsky i spetsen, nästan hela militärledningen, politiker och kyrkliga ledare. Alla omkom i kraschen.

 Polens president Lech Kaczynski dog i flygkraschen i Smolensk.

De ombordvarande var på väg till en minnesceremoni i Katyn, där cirka 20 000 polska officerare och andra fångar på Stalins order mördats och begravts av ryska militärstyrkor 70 år tidigare.http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/andra-varldskriget/1940/katynmassakern.

I Aftonbladet talas i denna artikel om att spår av sprängmedel skulle ha hittats i det havererade planet, som var av typen Tupolev TU 154 M Lux: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15695786.ab

Vidare finns en video film tagen av en rysk journalist vid namn Andrej Mendeij på olycksplatsen omedelbart efter kraschen.  Filmen uppges visa hur ryska soldater går omkring och skjuter överlevande ur vraket. Mendeij avled bara några dagar efter det att filmen lagts ut på nätet. Här en länk till ett bloggtext som inkluderar Mendeijs film på drygt tre minuter: http://detopaverkadesinnet.blogspot.se/2012/06/begick-ryssland-massmord-pa-den-polska.html

Teorierna och indicierna är således många och stundom starka, men de vattentäta bevisen få om ens några. Helt klart är att Vladimir Putin är en slug, beräknande och vid behov hänsynslös härskare som personligen sett till att ett antal maktrivaler, oppositionella och andra obekväma personer hamnat i fängelse eller dött i mordanslag eller på annat misstänkt sätt.

Här följer slutligen en innehållsrik text ur Helsingborgs Dagblad om Putin-regimens brutala maktutövning: http://www.hd.se/kultur/2008/01/01/brott-och-straff-i-putins-ryssland/

 Det var nära Smolensk det polska presidentplanet kraschade.

Åström inte den förste

Mitt förra inlägg om den nyligen avlidne toppdiplomaten Sverker Åström rönte viss medial uppmärksamhet, främst beroende på att jag lyfte fram Åströms öppna homosexualitet. Jag hävdade bland annat att denna kan ha ha haft  betydelse för Åströms eventuella agentskap i Sovjetunionens sold.

Det är ett faktum att Sverker Åström (1915-2012) ofta nämndes som tänkbar sovjetspion inom utrikesförvaltningen. Själv avfärdade han, av naturliga skäl, sådant som nonsens. Han menade att hans homosexualitet hela tiden varit känd inom stats- och utrikesledningen och att den därför inte utgjorde någon anledning för ryssarna att tvinga honom utföra tjänster för deras räkning.

Detta anser jag vara ett irrelevant argument i sammanhanget. Åström kunde givetvis ha varit KGB- eller möjligen GRU-agent alldeles bortsett från sin sexuella läggning. Det är dock viktigt att komma ihåg att vid den tid Åström inledde sin yrkeskarriär vid UD 1939 så var homosexuella handlingar straffbara och ansågs dessutom allmänt sett skamliga. Så var fallet under hela Åströms aktiva diplomatbana, som sträckte sig till 1982.

Det är självklart att om sovjeterna hade läckt Åströms läggning till media så hade det inneburit slutet för Åströms diplomatiska karriär. En sak är att hans bögeri må ha varit känt för stats- och utrikesledningen. Varken Åström själv eller hans arbetsgivare var dock betjänta av att det hela kom till allmän kännedom. Så visst hade sovjeterna en kraftfull hållhake på Åström!

Sverker Åström har i själva verket mycket gemensamt med ett knippe i stort jämnåriga brittiska toppdiplomater vilka alla avslöjades vara agenter för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Låt mig i korthet rekapitulera några av dessas välkända öden.

 Guy Burgess (1911-63). 

Guy Burgess (1911-63) var en brittisk spion och dubbelagent i Sovjetunionens sold. Han var medlem i den brittiska spionring som kallats ”The Cambridge Five” och vars övriga medlemmar var Donald Mclean, Kim Philby, Anthony Blunt och John Cairncross. Intressant vid en jämförelse med Sverker Åström är, att Burgess i likhet med svensken på 1930-taket anslöt sig till en pronazistisk grupp i syfte att dölja sina kommunistsympatier. Åström var å sin sida med i en nationell studentförening med sympatier för Tredje riket.

I likhet med Åström var Guy Burgess homosexuell med ett yvigt sexliv. Han drack dessutom som en svamp, klädde sig illa och var enligt samtida källor inte särskilt noggrann med hygienen. När Burgess var anställd vid brittiska Foreign Office i mitten på 1940-talet rekryterades han av KGB. Och när han tjänstgjorde som ambassadsekreterare i Washington, D. C. 1947  överlämnade han hemliga dokument till Sovjetunionen.

 Donald Mclean (1913-83). 

1951 avslöjades dock Guy Burgess och diplomatkollegan Donald Mclean (1913-83) som landsförrädare och fann för gott att fly till Moskva, där de givetvis hälsades som hjältar. Burgess fann sig aldrig till rätta i Moskva utan dog, bitter och olycklig, vid 52 års ålder 1963. Mclean, däremot, anpassade sig till livet under kommunismen, fick höga utmärkelser/grader och var respekterad i den sovjetiska kommuniteten. Mclean var gift och flerbarnsfar men hade även homosexuella böjelser.

Anthony Blunt (1907-83) umgicks i samma studentkretsar som Philby, Burgess, McLean och Cairncross. Han var en konsthistoriker som 1940-45 under en anställning inom den brittiska underrättelsetjänsten utifrån en ideologisk övertygelse överlämnat hemliga handlingar till Sovjet. Han hjälpte också Burgess och Mclean att fly 1951. Historien uppdagades redan 1964 men Blunt åtnjöt tills vidare immunitet.

 Anthony Blunt (1907-83). 

När saken nådde offentligheten 1979 blev det dock stor skandal och Blunt tvingades lämna alla uppdrag – bland annat var han chef för drottningens konstsamling – och avsäga sig sin adelstitel. Han sade sig ångra sitt spioneri och dog som en bruten man 1983.

Det kan tyckas märkligt att homosexuella som Åström, Burgess, Blunt och i någon mån Mclean sympatiserade med Sovjetunionen. Ty det gjorde Åström oavsett om han var sovjetagent eller ej. I början av 1940-talet träffade han inom parentes sagt, inom ramen för sin tjänstgöring i Moskva/Kujbysjev, den senare spiondömde översten Stig Wennerström, vilken då var militärattaché i Sovjetunionen. En homosexuell livsstil har ju  aldrig varit populär i Sovjetunionen, alldeles tvärtom.

Det är dock inte särskilt märkligt ur en psykologisk synvinkel. Som homosexuella kände de nämnda herrarna ett utanförskap gentemot det etablerade samhället, där deras läggning ansågs brottslig alternativt skamlig. Det föll sig då naturligt att solidarisera sig med ett synsätt och en nation som var raka motsatsen till vad det egna samhället stod för. Spioneriet/landsförräderiet blev ett sätt att ge igen för lidna oförrätter.

Den som vill läsa mer om de klassiska brittiska spionerna kan med fördel läsa John Costello: Förräderiets mask (Mask of Treachery), 1988 som utgår från fallet Blunt.