Min sommar i bilder samt några reflektioner – och litet musik

 En stunds avkoppling på balkongen. Foto: Tommy Hansson

Nu när den kommunala verksamheten smugit igång börjar det bli dags att runda av sommaren 2015. Jag gör det i form av ett antal bilder samt några reflektioner. Först några minnesbilder från somrar som var.

Det är nog inte fel att säga att jag minns min barndoms och ungdoms somrar som i ett förklarat skimmer.

Förskoleårens badutflykter med familj och släkt till Mälarens strand ett par kilometer från hemmet minns jag väl. Särskilt den mycket heta sommaren 1955, det år jag fyllde fyra. Jodå, jag minns, kanske inte som i går men likväl.

Mina första badbyxor var Tarzan-mönstrade i svart och gult. De hade jag på mig även då jag och mina föräldrar gjorde en utflykt till min många år äldre kusin Gerd och hennes familj i Nykvarn, där vi tog oss ett dopp i ån som flyter genom samhället.

Bad i Nykvarnsån 1957 (?). Jag och min pappa Bror till höger, mitt kusinbarn Annelie till vänster. Hennes pappa, som också hette Bror, i bakgrunden.

Sedan följde det stora getingåret 1959, då varje nedfallet äpple hemmavid var fullt av getingar. Vill minnas att jag blev stungen fyra gånger, oftast under cyklande. Varje gång baddade min mamma på betten med Salubrin. Somrarna i början av 1960-talet var däremot regniga och kyliga. Jag och kusin Kjell, vars familj hade sommarställe på andra sidan gärdet räknat från vårt bostadshus, var ofta inomhus och spelade galoppspelet Jägersro.

Jag började i första klass i Högantorps folkskola hösten 1958. Varje skolavslutning till och med 1964 följde sedan samma mönster. Färd till skolan med föräldrarna och sedan samling i skolan med sång, musik och oftast någon teaterpjäs vi elever hade övat in, något som också skedde vid höstterminens avslutning i december. Eftersom jag läste bra och hade gott minne fick jag oftast förtroendet att kreera bärande roller – piratkapten, kung, julgran och fågelskrämma.

Avslutningsvis sjöngs psalmerna ”I denna ljuva sommartid” samt ”Den blomstertid nu kommer”. Atmosfären var otrolig, man kunde påtagligt känna Guds närvaro vill jag påstå. Vid hemfärden hade man ett som det kändes oändligt långt sommarlov framför sig. Här ”I denna ljuva sommartid” med Stockholms kammarkör:

          

Midsommarmat i form av kärringröra på kavring med öl och nubbe (överst). Gula blomster som solar i gräset bredvid skogsbacken upp till mitt bostadsområde (där nedanför). Foto: Tommy Hansson

Tills hösten kom med dess mättade atmosfär av skördearbete, doft av äpplen och den förestående älg- och rådjursjakten som min far deltog i. Då kändes det faktiskt ganska bra att börja skolan igen, inte minst med tanke på den av mig älskade fotbollen som vi ägnade oss åt på rasterna och där jag spottade in mål på löpande band; jag förde till och med statistik över matcherna. Min ett år yngre skolkamrat, Bosse Rask, skulle för övrigt senare bli amiral i ubåtsflottan.

I slutet av 1960- och början av 1970-talet företog jag samt några vänner och kusiner (Kjell och Jörgen) ett par somriga semesterresor i bil. Vi åkte söderut längst östkusten, rundade de sydligaste landskapen längs kusten mot Danmark och kontinenten, fortsatte norrut längst västkusten och reste slutligen hem igen i östlig riktning. Det var camping i tält som gällde, även om någon enstaka natt tillbringades på motell. Det blev  väl en och annan mellanöl under dessa resor.

              

Överst störtregn med inslag av hagel sett från min balkong. Nederst på samma balkong jag och min gäst Jan-Peter. Foto: Tommy Hansson/Sebastian Hansson

I takt med ålder och eventuell mognad kom sommarmånaderna för mig att tappa mycket av sin gamla charm. Jag började till och med börja tycka att de var skäligen jobbiga, ty det förväntades att nu skulle man minsann göra en prestigefylld semesterresa fylld med sol, bad och diverse lustifikationer. Inte minst kände jag den pressen sedan jag gift mig och fått egen familj. Inte blev det mycket bättre av att kära hustrun älskade sol, bad och värme, medan jag ställde mig mer kallsinnig till nämnda företeelser.

Fast ibland blev det ändå riktigt lyckat. Sommaren 1990 var hela familjen (dottern Isabella låg i mammas mage) samt mina svärföräldrar vid sommarhuset i Bolsena i Italien samtidigt som fotbolls-VM i samma land pågick. Det var mycket trevligt med många besök och många minnesvärda middagar hos familjen Bardels vänner i Bolsena och grannbyarna omkring såsom Grotte di Castro. Bäst var det de stämningsfyllda kvällarna då det inte var så olidligt varmt.

 På kusinträff i Vagnhärad. Sebastian längst till vänster, jag sjätte från vänster.

Eljest tillbringade vår familj mycket tid hos mina föräldrar på Svalängen, där jag växte upp, och där barnen kunde springa runt och leka och glädja farmor och farfar med sin närvaro.

Sedan min hustru Marika gick bort våren 2010 har jag tagit somrarna som de kommit utan några åthävor. Har det gjorts resor så har det som regel skett i augusti då det brukar vara litet lugnare. Som i fjol, då jag och sonen Sebastian besökte Tyskland och Österrike.

         

Överst besöker vi kusiner och medföljande gamla släktstället Ekeby i Hölö, Södertälje kommun. Nederst kusinerna Kjell, Kerstin, Olle samt Anette. Foto: Tommy Hansson

I år nöjde vi oss med hyrbil och en övernattning på vandrarhem i Vagnhärad i Trosa kommun, detta i anledning av en kusinträff som kusin Kerstin anordnade med all ackuratess. I programmet ingick ett besök på gården Ekeby i Hölö, som min farfar hyrde i slutet av 1920- och början av 1930-talet.

Mitt huvudsakliga sommarnöje 2015 har annars bestått i att sitta och dega på mitt speciella smultronställe, en sunkig uteservering nere på stan, det vill säga på Gågatan i centrala Södertälje. Där får vi nikotinister fortfarande utöva vår speciella last över en kopp kaffe och en toast eller kanske en negerboll, samtidigt som vi förstrött kan iaktta det inte särskilt upphetsande folklivet runt omkring.

 Eder tillgivne mysande på uteserveringen. En av mina fåtaliga självisar. Foto: Tommy Hansson

Litet musik så. ”Jag har mitt eget blåbärsställe” med Grus i dojjan, som antagligen träffar några rena toner även om jag har missat detta:

Bäst att passa på innan antirök-Gestapo förmenar oss även denna njutning!

         

Motiv från mitt smultron- eller kanske blåbärsställe på Gågatan. Foto: Tommy Hansson

I övrigt har jag ägnat mig en del åt läsning, skrivande (förstås, jag kan i princip inte leva utan att skriva), se på företrädesvis brittiska deckare på TV samt att filosofera litet över livet i allmänhet. Romantiken lämnar jag därhän eftersom den tycks vara ett avslutat kapitel för min del. Den kan jag faktiskt leva utan (försöker jag intala mig i alla fall).

Mat och dryck har givetvis fått sitt beskärda utrymme. Ja, jag har helt enkelt tagit dagen som den kommit utan något särskilt planerande!

 Ett besök hos Marika i den vackra minneslunden på Södertälje kyrkogård. Foto: Tommy Hansson

Svenska artister (IV): Johnny Bode

 Det svenska nöjeslivets enfant terrible Johnny Bode (1912-83).

Fjärde artikeln i min bloggserie om svenska artister som intresserar mig handlar om Johnny Bode. Alltså Sveriges mest skandalomsusade artist genom alla tider.

Det har satts allehanda etiketter på Johnny Bode (1912-83): plattcharmör, bedragare, mytoman, kompositör, nazist, posör, provokatör, galning, totalt amoralisk samt porrsångare är några av de vanligare. Och alla stämmer. Johnny Bode VAR allt detta och litet till. Bode var förmodligen helt hopplös att ha att göra med privat, totalt oförutsägbar och opålitlig som han var.

Ändå var han,  så vitt jag kan bedöma, innerst inne en seriös och begåvad artist. Han hade bevisligen en bra röst och var en framstående kompositör. Hans minst sagt yviga personlighet gjorde tyvärr att han hamnade på otaliga av- och irrvägar. Det är intressant att han åtskilliga år efter sin död har blivit föremål för ett seriöst intresse och begåvats med så kallad kultstatus med ett eget sällskap och en egen stiftelse uppkallade efter sig. På så sätt lever hans minne vidare.

Johnny Bode föddes i västgötska Falköping den 6 januari 1912. Pappan Alvar var chef för en fabrik i staden som tillverkade stråhattar. Mamman Judit hette Kilander som flicka. Bodes håg stod tidigt till vin, kvinnor och sång. På hundraårsdagen – den 6 januari 2012 – efter Bodes födelse invigdes en plakett, uppsatt på fasaden till hans födelsehus, till hans minne. Kulturnämndens ordförande i Falköpings kommun invigde plaketten.

Far blev han vid 16 års ålder till en son som fick namnet Sigurd Bode (1928-2003), vilken i tidernas fullbordan kom att driva en restaurangrörelse i Dalarna och fuska som trubadur. Modern var en ungdomskärlek från Mariestad. Ett antal år senare utsattes Bode för statligt sanktionerad sterilisering. Skivdebuterade gjorde han vid 17 års ålder. Han kom genom åren att spela in hundratals låtar på 78-varviga ”stenkakor”. Ett par av de mest minnesvärda var ”Två solröda segel” samt den egna kompositionen ”En herre i frack” vilka kan avnjutas här:

http://www.youtube.com/watch?v=UOlHEg4mWz0

”En herre i frack” skrev Bode tillsammans med Hasse Ekman (1915-2004) som var son till den legendomspunne skådespelaren och artisten Gösta Ekman (1890-1938). Den senare sjöng in låten 1935. ”En herre i frack” har långt senare framförts av bland andra Jan Malmsjö (född 1932). Bode anges ha gått som ”barn i huset” i det ekmanska hemmet i Stockholm, något som fick ett abrupt slut då han påkoms med att försöka pantsätta Ekmans dyrbara silverservis. Johnny Bodes syndaregister är omfattande. Andra aktiviteter han ägnade sig åt från och till var att stjäla dyrbara mattor samt checkbedrägerier.

 Gösta Ekman (1890-1938: en herre i frack.

Det absoluta lågvattensmärket i Bodes skiftande karriär var hans nazism under krigsåren. Det föll sig naturligt för den barnslige Johnny Bode att dras till de tyska nationalsocialisternas eleganta uniformer, bombastiska marscher och allmänt svulstiga ”kultur”. Sedan Bode omyndigförklarats i början på 1940-talet och blivit dömd till vård på ett mentalsjukhus – han vistades mest på Sankt Sigfrids hospital i Växjö –  rymde han och sökte värvning i Finlands armé. Där gjorde han sig, föga oväntat, snabbt omöjlig och skickades hem med en furirsgrad.

Hemma i Sverige poserade han som uniformerad nazist och bevistade den hundrade föreställningen av Karl Gerhards antinazistiska revy ”Tingel-Tangel” 1942, givetvis skrudad i sin finska furirsuniform med svastikan väl synlig. Iförd den munderingen tyckte han även om att visa upp sig ute i Stockholms nöjesliv. Då tog även hans få kvarvarande vänner avstånd från honom. Johnny Bode var nu – och detta av högst förklarliga skäl – persona non grata i Sverige och hans plattor bannlystes från radion.

Vad gör Johnny Bode då? Jo, han reser till Oslo och snackar in sig hos den nazistiska Quisling-regimen och får på så sätt sätta upp en revy till förmån för denna. Bland annat skrev han den Sverige-kritiska sången ”Har du hört vad svensken sier?” Bode deltog själv med kuplettsång och Churchill-imitationer i revyn. Det var emellertid av uppenbara skäl svårt att rekrytera artister till revyn vilken lades ner efter ett tjugotal föreställningar på grund av vikande publikintresse.

Den extremt flamboyante Bode gjorde sig jämväl snart omöjlig i det tyskockuperade Norge där han, sin vana trogen, fortsatte skoja upp människor och visa bristande respekt för den nazistiska överheten. Detta medförde att han greps av Gestapo och spärrades in fem veckor i det beryktade norska koncentrationslägret Grini i  egenskap av ”suspekt person”. Sedan han slutligen utvisats till Sverige hävdade han att han smugglat hemliga dokument till hemlandet, något ingen trodde på.

 Bode satt inspärrad fem veckor i det norska koncentrationslägret Grini. På bilden fångar i början av 1940-talet.

Så där var det med Johnny Bode. Han byggde upp en framgångsrik karriär, saboterade själv denna genom sitt ostyriga leverne men lyckades sedan – som genom ett trollslag – komma tillbaka i smöret. Så blev det, via diverse mankelimang, även den här gången.

Artistnamnet Johnny Bode var svårt komprometterat varför Bode började arbeta med olika pseudonymer: Johnny Delgada, Juan Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Kiddie Niles med flera, låt vara att han ofta blev avslöjad. Han började även tonsätta dikter av Nils Ferlin. Till Bodes bedrifter under denna period hörde att han skrev filmmusiken till den första Åsa-Nisse-filmen samt komponerade religiösa sånger till den kända sångerskan och officeren i Frälsningsarmén Anna-Lisa ”Lapp-Lisa” Öst.

1945 träffade Johnny Bode hemma hos sin övervakare, godsägare Ernst Svensson i Tenhult, sin blivande hustru Kerstin Hansson. De båda ingick äktenskap året därpå. Hustrun blev ett stort stöd för den orolige och problemfyllde Bode under de närmaste åren. Bland annat ondgjorde sig Bode över att Zarah Leander blev förlåten för sina nazikontakter medan han själv inte blev det. 1950 publicerade Bode ockupationsromanen Dö i tid med sensationalistiskt innehåll.

Nästa mindre väl genomtänkta steg i karriären för Johnny Bode blev att 1951 bege sig till det kommunistiska Östtyskland. Han förklarade offentligt att han stödde det östtyska statsskicket. Bodes planer var att förmedla östtyska biograffilmer till Sverige. Han utvisades dock innan verksamheten kommit igång på allvar. Hemma i Sverige igen hann Bode med att både gå i personlig konkurs samt att syssla med häleriverksamhet. När myndigheterna kom honom på spåren tog han sin tillflykt till Bryssel, varifrån svenska UD sökte få honom utlämnad.

  Johnny Bode på litet äldre dagar.

Bode valde nu att flytta till Österrike, vilket visade sig vara ett verkligt lyckokast rent karriärmässigt. Wienoperan var i stort behov av nya musikaliska krafter och Johhny Bode kom att (som Juan Delgada) göra succé med de egenhändigt komponerade operetterna ”Nette Leute, Liebe in Tirol” (1959), ”Die Kluge Wienerin” (1961) samt ”Keine Zeit für Liebe”. Dessa verk blev snabbt populära och uppfördes på en rad scener världen över. Pengar och berömmelse kom nu åter Bode till del. Som vanligt saknade han förmåga att hantera dem.

Efter skilsmässa från sin svenska hustru gifte Bode 1957 om sig med den 22-åriga österrikiskan Inge Pelz. Han började nu kalla sig ”Kammersänger” (den österrikiska motsvarigheten till den svenska hederstiteln hovsångare), något han dock aldrig utnämnts till. Om han pressades på ursprunget till titeln drog Bode till med att han förärats den av den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels under en ceremoni i Oslo, där den norske ministerpresidenten Vidkun Quisling varit närvarande. Han påstod sig även under pseudonym ha komponerat det berömda verket ”An der schönen, blauen Donau” (som i verkligheten skrivits av Johann Strauss den yngre 1867!).

Bodes nya äktenskap upplöstes snart och han lär då ha inlett en vårdnadstvist involverande parets tax…Bode vann processen och fick tillåtelse umgås med taxen på söndagar.

Vi börjar nu närma oss slutfasen av Johnny Bodes offentliga bana. Väl hemma i Sverige efter det österrikiska äventyret var han snart nere i sörjan igen. Han fortsatte givetvis sina skumraskaffärer och förelades nya åtal. 1962 drabbades han av en psykos, vilket ledde till att han blev föremål för vård samt förklarad vara en icke tillräknelig så kallad fem-femma.

Vi har nu kommit fram till sista fasen i Johnny Bodes mångskiftande karriär: den som porrsångare. Litet finare uttryckt kan man kanske säga att han blev en del av den svenska underground-kulturen. 1968 gav han således under pseudonym ut LP-skivan ”Bordellmammas visor”, en verklig kultklassiker. Skivan sålde bra via postorder och pengar började åter strömma in på Bodes konto. Succéskivan följdes upp med andra i samma stil och Bode fick även en internationell lyssnarskara. Kring mitten av 1960-talet gav Bode även ut ett par romaner med erotiska motiv.

Här följer ett par låtar från denna tid – ”Runka mig med vita handskar på” och ”Atombomben”:

http://www.youtube.com/watch?v=ci-DfTFHlI4

http://www.youtube.com/watch?v=1ZMHB0FbZ_k

 ”Bordelmammas visor” blev en skabrös succé tack vare postorder.

På skivan framträdde även sångerskan/aktrisen Lillemor Dahlqvist (född 1938) vilken utlovats anonymitet av Bode. Att lita på ett sådant löfte från Bode var givetvis inte någon god idé, och Dahlqvists namn blev snart – liksom Bodes eget – (ö)känt i sammanhanget. Trots mindre god behandling från Bodes sida förblev Dahlqvists dennes vän och var också den som fann honom död, liggande i sin lägenhet i Malmö, den 25 juli 1983. Lillemor Dahlqvist är alltjämt sekreterare i Johnny Bodes stiftelse, som delar ut stipendier till förtjänta skånska artister.

Johnny Bode blev efter sin död vid 71 års ålder – som måste anses vara anmärkningsvärt hög med tanke på Bodes utsvävande livsstil – föremål för något av ett återupptäckande och en renässans. Lars-Göran Frisk hette den man som bröt Bode-censuren i etermedia genom att spela några av hans låtar i programmet ”Skivor från Vetlanda”. Folmusik- och proggbandet Grus i dojjan hade redan 1974 gjort en version av Bodes gamla plattsuccé ”Timmerflottar-Sixten”:

http://www.youtube.com/watch?v=NruOuw_PM-s

1987 gavs LPn ”Laterna magica” med Bodes Ferlin-tolkningar ut; dessa framfördes av Lillemor Dahlqvist och John Ulf Anderson. Under senare år har även ett par CD-skivor med Bodes musik kommit ut. Moderna artister som tolkat Bodes musik/sånger är exempelvis Wilmer X, Latin Kings, Bröderna Trück och Mattias Enn.

 Bodetolkarna Bröderna Trück.

Den som vill fördjupa sig ytterligare i fenomenet Johnny Bode kan lämpligen göra det via Johnny Bode-sällskapets hemsida:

http://johnnybode.com/

Om Johnny Bode skulle man kunna säga/skriva hur mycket som helst. Alldeles oavsett hur man väljer att se på honom så kommer man inte ifrån det faktum att han var en färgstark provokatör i folkhemmet!