Israel-spionen Jonathan Pollard frigiven i USA

 Jonathan Pollard frigavs den 20 november.

Efter 30 år i fängelse i Butner i den amerikanska delstaten North Carolina frigavs den amerikanske Israel-spionen Pollard fredagen den 20 november. Han dömdes till livstids fängelse  efter att ha påkommits med att leverera ansenliga volymer hemligstämplade dokument till en israelisk underrättelseagent.

Här en filmsekvens från frisläppandet:

http://unitedwithisrael.org/watch-jonathan-pollard-freed-from-prison/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=US+Deafening+Silence+in+Ignoring+Murder+of+Jewish-American+Teen%3B+First+Footage+of+Pollard+as+Free+Man&utm_campaign=20151123_m128364810_US+Deafening+Silence+in+Ignoring+Murder+of+Jewish-American+Teen%3B+First+Footage+of+Pollard+as+Free+Man&utm_term=watch_btn_light_png

Pollard var sedan 1984 civilanställd inom den amerikanska flottans underrättelsetjänst och bestämde sig för att agera på egen hand då han märkte, att USA höll inne med dokument han ansåg att Israel enligt gällande underrättelseavtal mellan de båda allierade länderna borde få tillgång till. Det gällde bland annat information om förhållanden i arabvärlden.

Den brittiska tidningen The Guardian har en längre artikel om frigivningen och fallet Pollard här:

http://www.theguardian.com/world/2015/nov/20/spy-jonathan-pollard-to-be-free-after-30-years-but-still-a-thorn-in-us-israeli-ties

Det finns spioner. Och så finns det spioner.

Spioner anses vanligen vara förrädiska typer som sysslar med ljusskygg verksamhet. Och det stämmer väl – till viss del. I syfte att komma åt hemligheter för sin uppdragsgivare måste de agera på ett förrädiskt vis. Jag menar dock att det finns bra spioner och dåliga spioner. De godartade spionerna är de vilkas verksamhet gynnar friheten och demokratin, medan de elakartade är de som med sitt agerande stärker diktatur och förtryck.

Läs gärna min några år gamla bloggtext Bra och dåliga spioner här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/01/bra-och-daliga-spioner/

 Jonathan Pollard, i baksätet, körs iväg i en FBI-bil efter att ha gripits.

Med fallet Jonathan Pollard är det, som jag skriver i nämnda bloggtext, litet mer komplicerat. Han var en amerikansk medborgare, född i Galveston i Texas 1954, som dock kände sig mer som jude och israel än amerikan. Därav hans beslut att bedriva spionage för den judiska statens räkning.

När hans illegala verksamhet upptäcktes lyckades han och dåvarande hustrun, Anne Henderson, efter en dramatisk biljakt i Washington, D. C. med FBI tätt efter ta sig in på den israeliska ambassadens område. I stället för att välkomnas av sina uppdragsgivare blev paret dock bryskt avvisat av israeliska säkerhetsvakter och greps av FBI-förföljarna.

1986 förklarade sig Jonathan Pollard skyldig till spioneri för Israels räkning i en uppgörelse med den amerikanska staten i syfte att undgå ett hotande livstidsstraff. En federal amerikansk domare upphävde dock uppgörelsen påföljande år, av allt att döma efter starka påtryckningar från den (judiske) amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger. Följden blev att Pollard dömdes till livstids fängelse, den förste amerikan som dömts till detta straff utan att ha varit åtalad för högförräderi. Hustrun klarade sig undan med ett kortare fängelsestraff.

Ingen ifrågasätter att Jonathan Pollard gjort sig skyldig till kriminella handlingar, men många har ifrågasatt livstidsdomen och menat att tre-fyra år eller maximalt tio år i fängelse hade varit mera rimligt.

 Alan Dershowitz har stött Pollards sak under alla år.

Bland andra den kände (liberale) amerikansk-judiske advokaten Alan Dershowitz har uttryckt som sin åsikt att Pollard ådömdes livstids fängelse av den enda anledningen att han var jude. Antisemitism skulle alltså ha varit en avgörande faktor i fallet Pollard, både vad gäller straffets utmätande och vägran att frige Pollard i förtid trots åtskilliga hänvändelser till den ändan.

Efter att Israels regering initialt förnekat att Pollard arbetade för dem har Jerusalem ändrat inställning, och i dag har den nu frigivne spionen sin främste anhängare i den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu. I samband med Pollards frigivning i fredags uttalade Netanyahu följande:

The people of Israel welcome the release of Jonathan Pollard. As someone who raised the issue for many years with American presidents, I have longed for this day. After three long and hard decades, Jonathan is finally reunited with his family.

Efter att Israels regering väl hade erkänt att Pollard var i dess sold, har han under fängelsevistelsen tillerkänts israeliskt medborgarskap samt också fått sina advokatkostnader betalda av israelerna. Pollards fängelsecell har vidare blivit något av en vallfartsort för konservativa israeliska politiker. Han är också välkommen att flytta till Israel – där flera gator och offentliga platser är uppkallade efter honom – och då få livstidsförsörjning av den israeliska staten.

Enligt de stränga frigivningsvillkoren får dock Jonathan Pollard inte resa utomlands på åtminstone fem år och är under denna tid ålagd att bo och vistas i New York-området. Han nekas även tillgång till Internet och får inte ge intervjuer.

 Jonathan Pollards hustru Esther träffar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Många judar i USA betraktar Jonathan Pollard som en dubbel förrädare: dels mot hemlandet USA, dels mot judenheten i USA som vill se sig själv som lojala amerikanska medborgare. Den senare delförklaringen är troligen också orsaken till att judiska tjänstemän som varit inblandade i fallet Pollard – med Alan Dershowitz som ett prominent undantag – tenderat att ha varit särskilt obenägna att frige Pollard innan minimitiden om 30 år i fängelse gått till ända.

Och min egen inställning, hur är den?

Jag måste, när allt sammanvägts, ändå se på Jonathan Pollard som något av en hjälte. Att avtjäna 30 år i fängelse för ett brott som normalt borde rendera högst tio år – att spionera för en vänligt sinnad makt – tycker jag kvalificerar för ett sådant omdöme. Och även om han ovedersägligen begick ett brott så gjorde han det utifrån den idealistiska övertygelsen, att han gjorde det rätta eftersom han till följd av sin judiska identitet kände sig mer som israel än amerikan.

Det har om Jonathan Pollard sagts att han har en kompromisslös och något egenartad personlighet, men jag hoppas för hans egen skull att han håller sig någorlunda i skinnet under de fem år hans frigivningsvillkor varar så att han slipper krypa in i fängelset igen.

ISIS tjänar stora pengar på människosmugglingen – och smyger in jihadister bland flyktingarna

 Migranter på väg i land på en grekisk ö.

Medan  Stefan Löfven flosklar ur sig att ”i mitt Europa” byggs inga murar och FP-ledaren Jan Björklund vill fördubbla den svenska flyktingkvoten, tjänar den hänsynslösa så kallade Islamiska staten (ISIS) och andra grupperingar grova pengar på människosmuggling över Medelhavet. Och bland de föregivna och verkliga flyktingarna döljer sig, fruktar underrättelseanalytiker, tusentals ISIS-terrorister.

Sedan västmedia publicerat bilder på en drunknad treårig pojke, tillhörande en familj som redan fått asyl i Turkiet men där familjefadern – den enda överlevande familjemedlemmen – ville ta sig vidare för att sätta in nya tänder, har uppmärksamheten kring de allt stridare människoströmmarna från Mellanöstern och Afrika antagit rent hysteriska proportioner.

I Sverige har tiotusentals välmenande människor gått i demonstrationer och drivor av kändisar deltagit i upprop för ökad flyktinghjälp och mot vad som kallas ”rasism”. Miljontals kronor har satts in på diverse ”humanitära konton” av skiftande dignitet.  Det enorma känslobruset tenderar att dölja människoströmmarnas – hur många som är verkliga flyktingar och vilka som de facto kommer från krigets Syrien eller Irak är omöjligt att kontrollera – mindre tilltalande baksida.

Dit hör det hänsynslösa geschäft som bedrivs av maffialiknande smugglarligor och de lögner dessa sprider för att få folk att betala dyrt för att ta sig ändå upp till Sverige i det höga nord, liksom det faktum att bland människomassorna som nu väller in över våra och andra länders gränser finns ett okänt antal IS-terrorister med   uppgift att infiltrera västvärlden och begå terrordåd när tiden anses mogen.

 Brännpunkt Syrien.

Så här skrev den amerikanska tidskriften Times medarbetare Vivienne Walt i en sammanfattning av läget som det tedde sig i maj i år: ”En nyhetsrapport har avslöjat att rörelsen av migranter över Mellanöstern och Afrika har genererat upp till 323 miljoner US dollar för den Islamiska staten i Irak och Storsyrien (ISIS) och andra jihadistgrupper.”

Hela artikeln här:

http://time.com/3857121/isis-smuggling/

Många av de förhoppningsfulla som vill ta sig till Europa embarkerar föga sjövärdiga farkoster i exempelvis Libyen, där det kostar omkring 1000 euro att köpa sig en plats på en överfull gummibåt vilket är det billigaste alternativet. Tusentals har så här långt dött på Medelhavet under det att tusentals räddats av fartyg tillhöriga europeiska flottor. Det beräknas att omkring 170 000 klarade sig över till Europa med livet i behåll 2014, och i år tror EUs gränsbevakningsorganisation Frontex att antalet kommer att öka.

Tjänstemän från såväl EU som afrikanska länder har försökt hitta vägar att dämpa migrantströmmarna men uppenbarligen utan större framgång. Den brittiska vänstertidningen Guardian har offentliggjort ett 19-sidigt strategiskt dokument från EU där det talas om möjligheterna att slå till mot människosmugglarna genom luftangrepp mot fartyg på havet eller via militära attacker i Libyen:

http://www.theguardian.com/world/2015/may/10/eu-considers-military-attacks-on-targets-in-libya-to-stop-migrant-boats

Times medarbetare framhåller: ”Men medan EU-tjänstemän fasar för vad som kan hända människorna som tar sig över Medelhavet för att komma till Europa, har migrationen visat sig vara en ovärderlig affärsmöjlighet för grupper av typ ISIS. Så värdefull att internationella brottsexperter tror att ISIS har genomfört några attacker specifikt för att få människor att fly, och att sedan profitera på deras flykt.”

Enligt den av Time citerade Christian Netterman, director för det norska Norwegian Center for Global Analysis, söker ISIS desperat efter nya sätt att finansiera sin verksamhet. ISIS uppges av Netterman ha helt andra behov än det lösligt sammansatta terrornätverket al-Qaida, exempelvis för att avlöna sin armé och för att kunna betala ut sociala bidrag till befolkningen i områden man kontrollerar.

I fjol tjänade ISIS mycket pengar, enligt FN-uppskattningar ända upp till 3 miljoner US dollar per dag, på oljesmuggling från anläggningar man erövrat. Sedan USA och dess allierade börjat bomba dessa faciliteter har inkomsterna dock minskat betydligt. Time uppger att ISIS behöver i storleksordningen 523,5 till 815,3 miljoner US dollar per år för att kunna fortsätta sina operationer. Betydande summor går också till att införskaffa vapen och ammunition.

 Barnoffer för ISIS-massaker i Syrien. Ingen reaktion från värdssamfundet den gången.

Vidare skall ISIS nyligen ha tjänat 22-55 miljoner US dollar på att beskatta antikvitetssmugglare samt 168-228 miljoner dollar på att beskatta småföretagare och människor som bor i områden vilka ISIS styr över. Alla dessa inkomster gör att organisationen förfogar över ”en robust budget”. Den senaste formidabla inkomstkällan består således i att pungslå människor som känner ett desperat behov av att fly – och även icke-flyktingar som hänger med av bara farten – inte bara till ett land i närområdet utan helst till norra Europa där de hört att ett närmast paradisiskt tillstånd skall råda.

Time anger att det typiska är att smugglare tar 800-1000 US dollar för att ta migranten till Libyens kust från Afrika via Sahara eller från Mellanöstern. Sedan tillkommer 1500-1900 dollar för vidare transport över Medelhavet i många gånger undermåliga farkoster. I en Time-intervju tidigare beskrev en migrant hur han tvingats betala olika väpnade grupper för varje etapp på resan från hemlandet Senegal, tills han lyckades packa in sig tillsammans med ett stort antal andra migranter i en flyktbåt vid Libyens kust i mitten av april. Det kostade vederbörande 2150 dollar, cirka 18 000 svenska kronor enligt dagens dollarkurs.

All denna smuggling har enligt de uppgifter Time stödjer sig på kraftigt stärkt såväl ISIS som andra terrorgrupperingar i området. Den senaste humanitära hysterin, eller hur man nu skall uttrycka det, i kölvattnet av treårige Alans tragiska död där människor i väst uppmanas öppna hjärtan, hem och plånböcker för de hitkommande, kommer av allt att döma att fungera som incitament för ännu stridare människoströmmar. Och naturligtvis gyllene tider för människosmugglarna, oavsett om dessa är terrorister eller vanliga kriminella.

 Hur många av denna kontingent flyktingar är ISIS-jihadister?

Tidningen Östersunds-Posten (ÖP) har den 1 september i en för svenska förhållanden ovanligt öppenhjärtig artikel om migrationssituationen skrivit om de myter och rena lögner som får människor i konflikthärdar, eller som kanske bara vill förbättra sina ekonomiska villkor, att föredra just Sverige när de bestämt sig för att lämna hus och hem: ”I Sverige får man ett eget hus, en väl tilltagen ersättning och en flickvän (!). Det här är uppgifter som människosmugglare sprider på nätet för att locka flyktingar att betala dyra transporter till det hägrande landet långt uppe i norr.”

ÖP-artikeln här:

http://www.op.se/blaljus/brott/har-ar-de-rena-lognerna-som-lurar-flyktingar-till-sverige

Det bör här tilläggas att det finns ytterligare ett skäl för syrierna att komma till Sverige som varken är en ren lögn eller en myt – eller ens en överdrift. Det är det faktum att alla som med något mått av trovärdighet gör gällande att de kommer från Syrien per automatik begåvas med permanent uppehållstillstånd (PUT) i Sverige, ett beslut fattat av Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson för två år sedan:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5634316

Smugglarligorna brer naturligtvis på rejält även om förhållandena i länder såsom Tyskland och Österrike. Det var i förra veckan som 71 människor hittades kvävda till döds i en övergiven lastbil på en österrikisk motorväg.

 Migrationsverkets Anders Danielsson beslutade ensam om PUT för alla syrier.

Det på sikt kanske allra mest allvarliga med den upptrappade flyktingströmmen är emellertid att den möjliggör för ISIS-terrorister att i skydd av andra migranter ta sig till Europa. Daily Mail Online uppger: ”Terrorister från Islamiska staten som bestämt sig för att begå grymheter i Storbritannien smugglas in i Europa genom att utge sig för att vara flyktingar som försöker ta sig över Medelhavet.”   

Underrättelseanalytiker fruktar att dessa förhoppningsfulla jihadister exploaterar den växande migrantkatastrofen och väl på plats i vår del av världen kommer att göra sitt bästa för att ställa till med ett helvete i enlighet med ISIS planer på att i tidernas fullbordan skapa ett kalifat i hela världen:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-3084800/Med-boats-secret-cargo-jihadis-bound-Britain-ISIS-terrorists-smuggled-Europe-posing-refugees-intelligence-analysts-fear.html

Nu skall således den på de flesta sätt katastrofala S-MP-regeringen med den svage Stefan Löfven som ledare försöka att, i samverkan med en lika svag borgerlig ”opposition”, försöka reda ut flyktingproblematiken. Sverigedemokraterna lämnas givetvis utanför alla typer av överläggningar. I bagaget finns bara gråtmild sentimentalitet och tomma floskler om att i ”mitt Europa” bygger man inga murar och så vidare i den stilen.

 I Norge vill radikala muslimer ha en egen shariastat. Snart i Sverige?

Nej, gott folk, det här bådar inte gott. Inte gott alls. Att våra mer realistiska danskarna sliter sitt hår i förtvivlan över vår immigrationspolitik är på intet sätt förvånande. Här en utmärkt sammanfattning i ämnet i Samtiden strax före valet i september 2014:

http://samtiden.nu/3344/dansk-oro-svensk-flyktingpolitik/

Slutligen vidarebefordrar jag via nedanstående länk den som vanligt välunderrättade sajten Jihad i Malmös genomlysning av den pågående massinvasionen i Europa, där många tack vare dels myter och lögner spridda av förhärdade människosmugglare, dels på grund av den traditionella svenska svängdörrspolitiken har siktet inställt på Sverige redan när de embarkerar båten i Libyen eller någon annan plats.

Här återges också några kärnfulla ord av Europas sannolikt modigaste politiker, det nederländska Frihetspartiets Geert Wilders:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/09/ett-allvarsord-om-asyllavinen.html

Mugabes fall komisk succé i Zimbabwe

 

 ”Kamrat Bob föll INTE, han bara nedsteg till jorden med hög hastighet.”

http://www.theguardian.com/world/2015/feb/05/mugabe-falls-comedy-memes-of-zimbabwes-president-viral?CMP=share_btn_

Ibland behövs det inte mycket för att normalt föga uppskattade förtryckare skall bli populära, även om det inte alltid sker på ett sätt som de själva skulle ha önskat…

Så skedde med snart 91-årige Robert Mugabe, när han ramlade i en trappa utanför Harares flygplats den 5 februari efter att ha talat till en grupp anhängare. Mugabe var premiärminister i Zimbabwe 1980-87 och har därefter varit en alltmer diktatorisk president i detta en gång hoppingivande afrikanska land.

 ”Mugabefallen.”

När Mugabe nästan lyckats ta sig ner för trappan ramlar han utan förvarning inför det samlade pressuppbådet. Fotograferna och filmarna jobbade förstås för högtryck, och trots att den ökänt brutala polisen lyckades få några fotografer att radera sina foton förmådde man inte hindra händelsen att spridas som en ”viral” löpeld på nätet

Via länken överst återger den brittiska tidningen Guardian en kort filmsnutt som speglar händelsen.

Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gäller att klippa in bilden av den fallande diktatorn i en mängd olika sammanhang, varav några exempel återges på denna blogg.

Kanske förebådar Mugabes fall i trappan hans fall från makten?

Robert Mugabe föddes på en kristen missionsstation nära dåvarande huvudstaden Salisbury (senare namnändrad till Harare) i Sydrhodesia den 21 februari 1924. 1965 utropade premiärminister Ian Smith (1919-2007) Sydrhodesia till det självständiga Rhodesia, som på våra breddgrader väl är mest känt för en Davis Cup-match i Båstad 1968 /fotnot/som den samlade vänsterpöbeln lyckades stoppa:

http://sv.wikipedia.org/wiki/B%C3%A5stadskravallerna

Efter ett kort övergångsskede, med den demokratiske biskopen Abel Musorewa (1925-2010) som premiärminister efter de första fria valen i det så kallade Rhodesia-Zimbabwe 1979, inledde vänsterrörelserna ZAPU ledd av Joshua Nkomo (1917-99) och Mugabes ZANU ett framgångsrikt gerillakrig mot det valda styret. De båda partierna slogs senare samman till Zanu-PF med Mugabe som ledare.

 Abel Muzorewa: Rhodesia-Zimbabwes förste premiärminister.

Robert Mugabe blev premiärminister 1980 och hade snart manövrerat ut sin forna vapenbroder Joshua Nkomo. 1987 valdes Mugabe till Zimbabwes president, en maktställning han sedan dess lyckats behålla.

De första tio åren tillskansade sig det självständiga Zimbabwe ett rykte som en afrikansk framgångssaga. Mugabe ansågs ha ägnat sig åt en politik av försoning och lyckades bra även med ekonomin. 1991-2000 följde emellertid en nedgång både ekonomiskt och i fråga om respekten för mänskliga rättigheter, och människorättsorganisationer såsom Amnesty International och Human Rights Watch riktade allt oftare förödande kritik mot Mugabes styre. ”Var är Zimbabwes huvudstad (capital=huvudstad)? På ett schweiziskt bankkonto.” På bilden Robert Mugabe och hans hustru Grace Mugabe, som enligt uppgifter vill efterträda maken som president.

Sistnämnda tendens har förstärkts sedan år 2000 och Robert Mugabe har blivit en allt mer självsvåldig och bisarr diktator, som inom ramen för en brutal ”jordreform” ytterligare underminerat landets redan katastrofala ekonomi genom att frånta vita farmägare deras egendomar. Den mäktiga grannen Sydafrika, som liksom Zimbabwe alltmer urartat sedan ANCs maktövertagande 1994, har inte gjort någonting för att få stopp på Mugabes tokigheter.

Jag brukar normalt vare sig skratta åt eller skämta om åldringar som står på öronen, men i fallet Robert Mugabe gör jag ett undantag. Han är trots allt en av samtidens mest motbjudande envåldshärskare som håller sig kvar vid makten genom våld och terror mot betydande delar av sin egen befolkning och lever ett luxuöst palatsliv medan folket svälter och lider.

Om samma folk kan finna litet oskyldigt nöje i att skratta åt Mugabes låt vara högst tillfälliga fall unnar jag det så gärna detta!

 Båstadskravallerna den 3 maj 1968: vänsterpöbeln i högform.

Fotnot: Efter de så kallade Båstadskravallerna den 3 maj 1968 spelades matchen Sverige-Rhodesia i Bandol på Franska Rivieran. Den slutade med svensk seger med 4-1. Sverige ställde upp med Ove Bengtson och Hans Nerell, Rhodesia med Adrian Bey och Frank Salomon. Matchen spelades inför tomma läktare så när som på ditkommenderad polis.

Obamas fiasko: en desertör för fem terrorister

 Terrorns ansikten: de fem frigivna talibanledarna med Mohammad Fazl i mitten.

Den 31 maj lät den amerikanska Obama-administrationen frisläppa fem av de fångar som gripits under Kriget mot terrorn. Så skedde sedan en uppgörelse träffats efter förhandlingar med talibanerna i Afghanistan – med emir Tamim bin Hamad Al Thani av Qatar som mellanhand – om frigivningen av den amerikanske talibanfången Bowe Bergdahl. Utfallet av dessa förhandlingar måste betecknas som en diplomatisk triumf av stora mått för talibanrörelsen.

Frigivningen av de fem gravt  belastade terroristerna har rört upp en virvelstorm av kritik och ifrågasättanden i USA. Att frige fem hårdföra talibaner i utbyte mot en amerikansk soldat, vilken av några av dem som tjänstgjorde tillsammans med honom har betecknats som en desertör från den amerikanska armén, är inget som gör den redan hårt trängda  Obama-administrationen mer uppskattad i oppositionella kretsar.

De fem frigivna Guantanamo-fångarna är Mullah Mohammad Fazl, Mullah Norullah Noori, Abdul Haq Wasiq, Khairullah Khairkhwah och Mohammed Nabi Omari. Om dessa avger den amerikanska sajten The Daily Beast följande omdöme:

 Även om de inte är lika välkända som fångar som hjärnan bakom attackerna den 11 september Khalid Sheikh Mohammed, var talibanfemman några av de värsta förbrytarna i USAs krig mot terrorn.

Hela artikeln via denna länk:

http://www.thedailybeast.com/articles/2014/05/31/us-pays-high-price-for-last-pow-in-afghanistan.html

Mest notorisk av de fem nu frigivna fångarna förefaller Mullah Mohammad Fazl vara. Han är efterlyst av FN för sin roll i massakrer riktade mot Afghanistans shi’itiska befolkning. Fazl har ett förflutet som stabschef för talibanernas armé och har även varit biträdande försvarsminister i talibanregimen. Den 10 september 2001, det vill säga en dag före terrorattackerna mot USA, var Fazl verksam med att koordinera en militär offensiv mot talibanernas fiender.

Terrorgurun Usama bin Ladin betraktade denna offensiv som en viktig del i 11 september-planen. När därför senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain, Arizona, i ett utspel i samband med frigivningen, kallade de fem frigivna fångarna för ”de hårdaste i den hårdaste kärnan” överdrev han knappast.

 Obama med Bowe Bergdahls föräldrar Jami och Bob.

President Obama å sin sida har sagt att han ”absolut inte ber om ursäkt” för fångavtalet med talibanerna, samtidigt som han erkänner att de fem mycket väl snart kan vara tillbaka på slagfältet i Afghanistan.

Centralfigur i det här dramat är Bowe Bergdahl, född 1986 i Sun Valley, Idaho och med både svenska och norska anor, som 2009 tillfångatogs av talibanstyrkor nära Sharan i Paktika-provinsen i östra Afghanistan, där hans militära förband var stationerat.

Bergdahl tillhörde 1. bataljonen i fallskärmsjägarnas 501. infanteriregemente och dök inte upp vid uppropet den 30 juni sedan han gått av sin vakttjänst dagen innan. Medsoldater har vittnat om att han för dem uttryckt en önskan om att desertera och vandra från stridsområdet i Paktia-provinsen och in i angränsande Indien.

Nathan Bradley Bethea, som tillhörde samma regemente som Bergdahl, skriver följande om fångutväxlingen och Bergdahls roll på sajten The Burning Platform den 2 juni:

Obama har inte bara satt ett prejudikat att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kommer vi att förhandla med dig, utan han förhandlade för att få tillbaka en desertör vilken kostade dussintals soldater livet under deras uppgift att finna honom.

Mer här:

http://www.theburningplatform.com/2014/06/02/obama-traded-five-terrorists-for-a-deserter/

 Menige Bergdahl i fångenskap hos talibanerna.

Liknande åsikter har även framförts av ledande republikanska politiker såsom senator Ted Cruz, Texas, som enligt brittiska Guardian den 1 juni uttryckte sig så: ”Vad talar detta om för terroristerna? För det första att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kan du sälja denna soldat för fem terrorister? Detta är ett mycket farligt prejudikat.”

En sak är klar, och det är att den kontroversiella fångutväxlingen för att få tillbaka en trolig amerikansk desertör genom att frige fem brutala talibanledare inte har gynnat president Barack Obama och hans administration, som nu är nere i den absoluta botten opinionsmässigt sett.    Washington Examiner refererar den 18 juni till en opinionsmätning företagen av The Wall Street Journal och NBC News vilken visar, att en majoritet amerikaner misstycker till Obamas sätt att hantera utrikespolitiska frågor.

Chuck Todd från NBC News gör denna analys:   

Denna undersökning är en katastrof för presidenten. Här gäller det presidentämbetet. Lägsta jobbomdömet, delat lägsta, lägsta omdöme när det gäller utrikespolitik. Hans administration ses som mindre kompetent än Bush-administrationen efter (orkanen) Katrina…När det gäller frågan om du tror att han fortfarande kan leda? En majoritet tror inte det. Vad allmänheten egentligen säger är att ditt presidentskap är över.

   Mer här:

http://washingtonexaminer.com/about-that-wall-street-journal-poll-is-the-public-saying-obamas-presidency-is-over/article/2549878

 Bowe Bergdahl före och efter fångenskapen.

Således inga roliga nyheter för president Barack Obama, som för många i den övriga västvärlden framstod som något av en frälsare efter sin valseger i november 2008. Det gick som bekant så långt att den norska nobelkommittén i ett bisarrt beslut utsåg Obama till fredspristagare året därpå utan att han hunnit göra ett dyft för fredens sak. Något han knappast gjort därefter heller.

 

Tyst från internationella organ när tre israeliska ungdomar kidnappas

http://www.bbc.com/news/world-middle-east-27847534

När tre israeliska tonåringar, på väg hem från sin skola, bortförs av palestinaarabiska terrorister på den så kallade Västbanken blir det mol tyst från internationella organ såsom EU, FN, Amnesty International och Human Rights Watch liksom (givetvis) från Sveriges utrikesdepartement (UD). Endast USA av mer betydande internationella aktörer – och då inte president Barack Obama utan utrikesminister John Kerry – har uttalat sitt avståndstagande från det fega illdådet och kopplat ihop det med terroristorganisationen Hamas.

(Sammanfattande rapport om händelsen från BBC via länken överst).

FNs sydkoreanske generalsekreterare Ban Ki-moon kör sin egen variant. Han liknar terroristernas kidnappning vid Israels bekämpning av legitima terroristmål:

http://www.jewishpress.com/news/breaking-news/un-chief-ban-ki-moon-equates-kidnapping-to-israeli-defense/2014/06/15/

 De tre kidnappade ungdomarnas öde engagerar hela Israel. Bilder visar platsen framför Västra tempelmuren i Jerusalem, som är fullpackad av bedjande israeler.

19-åringen Eyal Yifrah samt 16-åringarna Naftali Frenkel och Gilad Sha’ar är försvunna sedan de i fredags skulle resa hem från sin skola, belägen i ett område med judiska bosättningar på Västbanken mellan Jerusalem och den övervägande arabiska staden Hebron. De tre ynglingarna är elever vid en så kallad yeshiva, en ortodox judisk skola ägnad åt studier av de grundläggande religiösa skrifterna Torah, Mishnah och Talmud. En av tonåringarna sägs vara amerikansk medborgare.

Det har tidigare rapporterats att den al-Qaida närstående gruppen Dawlat al-Islam tagit på sig ansvaret för kidnappningen, men det har även spekulerats i att det terroristiska Hamas – som kontrollerar Gazaremsan – skulle ligga bakom illgärningen. Ungefär samtidigt som de unga israelerna försvann utropade Hamas en ny intifada mot Israel.

Israels premiärminister Benyamin Netanyahu har anklagat den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas för att vara ansvarig för bortförandet. Abbas parti Fatah har nyligen ingått en koalition med Hamas, och det är ett faktum att Abbas tidigare uttalat sig positivt om palestinaarabiska kidnappningar. 2011 kallade han i en intervju kidnappningen av den israeliske soldaten Gilad Shalit, som togs till fånga av  terrorister 2006 och släpptes fem år senare i utbyte mot över 1000 palestinaarabiska fångar, för ”en god sak”.

 Antisemitiska schabloner på Fatahs hemsida.

Hittills har den Palestinska myndigheten sänt ut motstridiga signaler avseende den förmodade kidnappningen. Abbas har försäkrat att han skall göra allt han kan för att spåra upp de tre unga israelerna, men parallellt därmed har de tre ungdomarna på Abbas parti Fatahs Facebook-sida enligt ökända antisemitiska schabloner karikerats som tre råttor, försedda med davidsstjärna, som dinglar från ett metspö.

Den mediakritiska israeliska sajten Honest Reporting påpekar (se länken nedan) att delar av den internationella rapporteringen kring ungdomarnas försvinnande, från medier såsom amerikanska  CNN och Christian Science Monitor samt brittiska Guardian, förefaller ha varit ägnade åt att urskulda bortförandet genom att hänvisa till att de tre varit ”bosättare” samt att de liftat; då får man liksom skylla sig själv…

http://honestreporting.com/kidnapped-israeli-teens-the-worst-coverage/

En högt rankad talesman från den israeliska krigsmakten IDF (Israel Defense Forces) har deklarerat att de tre troligen är vid liv och befinner sig i fångenskap i det höglänta området Judean Hills. Det har så här långt rapporterats att 80 personer gripits i samband med det pågående spaningsarbetet, som är högprioriterat av Israel icke minst med tanke på det nationsvida engagemang som de tre saknade ungdomarnas öde genererat.

 Israels dilemma enligt en tecknare.

Slutligen kommer Israel med säkerhet, förr eller senare, att slå till hårt mot Hamas som mött Israels beslut från 2005 att lämna över Gaza till palestinaaraberna med våld och terror. Raketbeskjutningar pågår för fullt i detta nu från Gaza in i Israel, och med Hamas numera ingående i en regeringskoalition med Fatah synes utsikterna för seriösa förhandlingar mellan Israel och den Palestinska myndigheten vara lika med noll.

 

Putins man talar om ett tredje världskrig: en följd av västs konfrontationspolitik

 

 Sergej Markov, en nära rådgivare till Putin, talar om ett förestående tredje världskrig.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-utvecklingen-i-ukraina_3636948.svd?sidan=3

Det ser nu ut som om EUs och USAs konfrontationspolitik i Ukraina börjar bära frukt, och en synnerligen giftig sådan. I en intervju i Moskva med Svenska Dagbladet den 8 juni (länken överst) hotar Vladimir Putins sändebud Sergej Markov indirekt med världskrig:

Antisemitismen skapade andra världskriget, russofobin kan skapa ett tredje.

Samtidigt anklagar Markov NATO, som han menar ”inte behövs”, för att vara en helt igenom amerikansk organisation och målar upp ett amerikanskt hot mot världsfreden. Han menar vidare att ryssarna i dag av omvärlden betraktas som judarna inför Andra världskriget.

Ur svenskt perspektiv är det intressant och samtidigt inte så litet skrämmande att Putins handgångne man avkonterfejar Sverige som ett av de ledande ”russofoba” länderna :

Fem, sex länder ligger i täten när det gäller russofobin i Europa: Sverige, Polen, de baltiska länderna och Finland. I Sveriges och Polens fall kan rysshatet förklaras med gamla stormaktskomplex, i Lettlands och Estlands med att det har blivit ett politiskt instrument. Russofobin i Finland är däremot oförklarlig, Finland har ju bara vunnit ekonomiskt på handeln med Ryssland. Av all att döma är det Sverige och de baltiska länderna som har påverkat Finland.

Sergej Markov lär vara statsvetare, men som sådan förfaller han vara sensationellt oförstående för vad som historiskt påverkat nämnda länder att intaga en misstänksam hållning gentemot det väldiga Ryssland/Sovjetunionen. Sverige och Ryssland har varit arvfiender sedan senmedeltiden, och de så kallade rysshärjningarna längs den svenska östersjökusten 1719-21 ligger inte många generationer borta i tiden. 1809 erövrade Ryssland så den tidigare svenska ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland.

 Medlemmar av den sovjetiska besättningen ombord den grundstötta U 137.

Under det Kalla kriget betraktade Sovjetunionen Sverige som en spioncentral med ett flertal uppmärksammade spionaffärer som följd, och det är ett känt fenomen att agenter i sovjetisk sold djupt infiltrerade Sveriges politiska, militära och mediala liv. På 1980-talet kom ubåtskränkningarna med den grundstötta U 137 utanför Karlskrona som det mest uppenbara exemplet. Och så sent som för ett år sedan kränktes svenskt luftrum i anslutning till Gotland av ryska stridsflygplan.

Så visst kan det finnas vad Markov kallar ”rysskräck” i Sverige – men den är i så fall helt förståelig!

Inte heller är Finlands och Baltikums antiryska inställning något mysterium. Finland var ett ryskt storfurstendöme i mer än hundra år (1809-1917), och därefter var de tappra och sega finnarna tvungna att utkämpa fem krig för att förhindra att deras land uppslukades av det sovjetiska imperiet. Priset Finland fick betala var en långtgående ”finlandisering”, där Finland fick förbli demokratiskt mot att Moskva bestämde utrikes- och säkerhetspolitiken.

En bild av ”finlandiseringen”: Finlands president Urho Kekkonen i kärvänligt umgänge med sovjethärskaren Leonid Bresjnev.

Vad gäller Baltikum så räcker det med att konstatera att Estland, Lettland och Litauen var sovjetstater under Kalla kriget och under denna tid tvingades undergå en brutal russifiering. Polen å sin sida tillhörde de länder som led mest under den sovjetiska överhögheten innan fackföreningsrörelsen Solidaritet, uppbackad av USA och väst, slutligen kunde tilltvinga sig polsk självständighet. Men då var Sovjet redan på fallrepet.

Dock måste erkännas att Sergej Markov har en poäng när han anklagar väst och västliga media för att ge en ensidig och antirysk bild av skeendena i Ukraina. Det är nämligen ovedersägligt att den nuvarande regeringen i Kiev inte kan falla tillbaka på något slags demokratisk oantastlighet – den tillkom som bekant genom en kupp, framtvingad av beväpnad pöbel på Kievs gator och taktfast applåderad av EU med Carl Bildt i spetsen.

 Beväpnad pöbel framtvingade kuppen i Kiev.

Den nyvalde presidenten, Petro Porosjenko, försöker nu krossa det proryska upproret i östra Ukraina bland annat genom terrorbombningar av civila områden, en praktik av samma slag som då ukrainska nazister ur Högra sektorn satte eld på en fackföreningsbyggnad i Odessa och brände inne 38 människor.

Vare sig från EU eller Obamas USA har, så vitt jag kunnat konstatera, avhörts några kraftfulla fördömanden och allra minst från excellensen Bildt som närmast tvångsmässig brukar vifta bort de extremistiska inslagen i den ukrainska kuppregimen.

Den välrenommerade Rysslands- och Sovjet-kännaren Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, har upprörts över Putin-rådgivaren Sergej Markovs anmärkningar och citeras på följande sätt i Svenska Dagbladet den 8 juni:

Jag befinner mig nästan i chocktillstånd efter att ha läst intervjun. Det är ledsamt och obehagligt att det så nära Kreml finns en person med en uppenbarligen närmast paranoid världsbild.

Hela texten här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/rysslandskannare-chockad-over-uttalandena_3638770.svd

 Professor emeritus Kristian Gerner oroas över den ryska inställningen.

Jag kan mycket väl förstå Gerners reaktion. Sergej Markov visar i intervjun prov på både bristande historiska insikter och inslag av paranoia. Frågan är vad hans uppdragsgivare, president Putin, tycker om Markovs tal om ett eventuellt förestående tredje världskrig (enligt mitt synsätt i så fall det Fjärde världskriget, då Kalla kriget på mycket goda grunder kan betraktas som den tredje stora världskonflikten i modern tid).

Samtidigt får vi inte, vilket jag framhöll inledningsvis, glömma att det är den samlade västvärlden som drivit fram den förhandenvarande konflikten genom sin konfrontativt oförsonliga hållning gentemot Ryssland. Vad hade man väntat sig? Trodde man att Ryssland skulle avvika från scenen med svansen mellan benen?

Det tyder i så fall på en nästan kriminell underskattning av det ryska ledarskapet. Man borde dessutom ha varit medveten om att Ryssland brukar tendera att känna sig ”instängt” och ha fört en politik som tagit hänsyn till detta. Händelsena i Ukraina verkar yttermera ha givit upphov till en nationalistisk eufori i Ryssland som bland annat tagit sig det bisarra uttrycket, att det nu på fullt allvar föreslås att Volgograd – som tidigare i 300 år hette Tsaritsyn – skall byta tillbaka till Stalingrad. Se artikel i brittiska Guardian här:

http://www.theguardian.com/world/2014/jun/08/stalingrad-name-may-return-to-russian-city?CMP=twt_fd